Ur Fjärde internationalen 3-1994
För snart tjugofem år sedan, 1970, var vi ett stort gäng svenska ungdomar som begav oss ned till Bryssel. Vi åkte i flera bussar med fladdrande fanor, sång och diskussioner. Målet var ett jättelikt möte med unga revolutionärer från Europas alla hörn: Pour l'Europe rouge — för ett rött Europa. Arrangör var världsorganisationen Fjärde Internationalen som försökte samla den nya radikala generationen kring ett alternativ till storkapitalets europeiska ordning. På den tiden kallades projektet EEC, föregångaren till dagens EU.
För oss som deltog i Rött Europakampanjen var Brysselmötet en oförglömlig upplevelse. Tusentals radikala socialister tog avstånd från EEC, men inte för att återvända till inskränkt nationalism, utan för att skapa ett arbetarnas och ungdomens gemensamma och socialistiska Europa. I synnerhet vi som kom från Sverige var hårt pressade på hemmaplan av den nationalism som präglade EEC-motståndet på den tiden. Den kinatrogna vänstern var starkt inspirerad av vietnamesernas nationella befrielsekamp mot USA och försökte översätta den i en slags svensk nationell frihetskamp.
Vi hade svårt för den jämförelsen och de tongångarna. Vi bekämpade inte EEC av nationalistiska skäl, utan för att vi var socialister och internationalister.
I studiecirklar diskuterade vi Ernest Mandels bok med titeln: EEC och konkurrensen Europa och USA. Mandel var, och är ännu, en av Fjärde Internationalens ledare och hävdade att EEC var en logisk följd av kapitalismens utveckling. Så här kunde han formulera det:
”Så länge ett lands viktigaste produktionsmedel ägs av detta lands borgerlighet, så är nationalstaten ett adekvat självförsvarsinstrument för storkapitalet. Men börjar detta läge förändras, sätter en tendens till ökad internationell sammanflätning och hopklumpning av kapitalegendomar in, då upphör nationalstaten att vara ett verksamt instrument för det mer och mer internationaliserade storkapitalets intressen. En ny statsform måste därför motsvara den nya samhälleliga och ekonomiska verkligheten”.
Eller så här:
”Det vore hur som helst utopiskt att vilja förhindra ekonomiska förändringar som motsvarar produktivkrafternas utveckling... Arbetarrörelsen har aldrig satt som sitt mål att konstlat upprätthålla det kapitalistiska småföretaget och att uppehålla kapitalkoncentrationen... Arbetarrörelsens historiska roll i senkapitalismen och de högindustrialiserade länderna är absolut inte att underkasta sig den ena eller den andra av storbourgeoisins intressegrupper — är det sen den som företräder den internationella kapitalsammanflätningen eller den som vill hålla fast vid nationalstaten — utan att på dagordningen sätta förverkligandet av sina socialistiska målsättningar. Mot den internationella kapitalsammanflätningen måste ställas alternativet om den historiska nödvändigheten i ett socialistiskt förenat Europa och inte det med ett återfall i det borgerliga europeiska småstateriet.”
Kampen mot EEC måste alltså, enligt vårt sätt att se, ofrånkomligen bli en kamp för gemensamma socialistiska lösningar över gränserna, inte syfta till nationell avskiljning eller isolering.
Idag har ett kvarts sekel gått sedan Rött Eruopakampanjen och EEC-kampen den gången. De tendenser till internationell kapitalsammanfläming som Ernest Mandel pekade på den gången har idag nått oerhört mycket längre. Skillnaderna mellan dåtidens Europa och dagens, bara sex år från år 2000, är uppenbara.
Storföretagen är sammanflätade över hela kontinenten.
Kapitalhandeln sker fritt över gränserna utan restriktioner (är det någon som minns tusenlappen man fick föra ut?)
Ägandet är korsat härs och tvärs över gränserna, utan sentimentala nationella hänsyn. Det är svårt att överhuvudtaget hitta rent nationella företag av någon storlek.
EU:s inre marknad innebär en anpassning av hela lagstiftningen efter det internationaliserade kapitalets behov; vad gäller konkurrensbestämmelser, affärsjuridik, säkerhets- och miljökrav m m.
Ekonomin, eller produktivkrafterna som Mandel skulle ha uttryckt det, har nått en ny nivå av internationaliseringen sedan 1970. Därmed har mängder av funktioner och företeelser i samhället nått nya nivåer av internationalisering:
De sociala frågorna, med utvecklingen av arbetslösheten och välfärdssystemen.
De kulturella förhållandena. När vi reste till Bryssel 1970 låg ännu kabelkanalerna och de stora folkomflyttningarna i flyktingströmmarnas spår i framtiden.
Mandel talade då, 1970, om att kapitalet behövde ”en ny statsform som bättre motsvarar den nya samhälleliga och ekonomiska verkligheten”. EU är ett försök att skapa den statsformen.
Nå, då så! Varför ska vi försöka hindra det?
Så här formulerade vi oss 1970:
”Socialdemokratiska och kommunistiska organisationer tänker resa den nationella självbestämmanderättens fana under senkapitalismens tidsålder i de högindustriella länder, där kampen för denna självbestämmanderätt redan för ett eller två århundraden sedan hade nått sin höjdpunkt och uppfyllt sin historiskt progressiva roll”.
I Aftonbladet sätts en bild på Trotskij in bland ja-förespråkare under pratbubblan: ”För Europas förenta stater”.
Och i Dagens Nyheter skriver tidningens europakrönikör Ingrid Jägerhorn: ”Att säga att EU är ett högerprojekt är lika meningsfullt som att säga att Sverige är det”.
Men EU är ingen ny innehållslös statsform som kan fyllas med vad som helst. Det är ingen internationaliserad politik byggd på internationaliserad ekonomi ”i allmänhet”. Det är ett borgerligt kapitalistiskt projekt just för det internationaliserade kapitalets behov.
Det har inte tillkommit för miljöns skull, för behovet av gemensamma sociala åtgärder mot fattigdomen, för den militära nedrustningens skull. EU är ingen pakt för ökad demokrati och fackliga rättigheter. Dess grundläggande syfte är att garantera kapitalets marknadsfrihet. Dess yttersta syfte är att anpassa de europeiska samhällena efter det internationellt sammanflätade storkapitalets behov: Inflationsbekämpning före offentliga satsningar mot arbetslösheten. Nedskurna offentliga utgifter till en viss godkänt procent av BNP. Avlägsnandet av så kallade ”konkurrenshinder”. Det är grundbultar i EU. På så sätt är EU borgerlighetens, de stora kapitalägarnas projekt. Det finns ingen som helst anledning för oss att kapitulera inför det, lika litet som vi måste kapitulera inför den imperialistiska uppdelningen av världen bara för att den uttrycker storproduktionens framväxt och behov av världsmarknader.
Men det betyder att vi, när vi för vår motståndskamp måste förklara vad EU i verkligheten handlar om — och förankra ett perspektiv som går utöver den nationalism eller nationella självtillräckliga inställning som är en del nejsägares utgångspunkt.
Den utgångspunkten är i och för sig, åtminstone inom Nej till EU, svagare idag än vad den var 1970 då den dominerade kraftigt. ”Bygg inga murar mot tredje världen” är en vanlig inställning bland många EU-motståndare — snarare än isolationism. Men bland andra nejkrafter finns hårda borgerliga nationalister som inte står ut med den borgerliga EU-internationalismen. Inom moderaterna och centern, för att inte tala om bland de rasistiska sverigedemokraterna.
Vad som kan hända om sådana krafter får en stark roll bland EU-motståndarna fick vi ett exempel på i Österrike.
I en kamp mellan borgerlighetens internationaliserare och dess nationalchauvinister drivs många radikala och unga människor över till internationaliserarnas sida, som kan verka mindre unkna och mer frihetsinriktade.
Om det för ett kvarts sekel sedan var svårt att tänka sig nationalstaten och rent nationella lösningar som alternativet till kapitalets internationalisering är det idag närmast otänkbart.
EU-förespråkarna har rätt när de i sin propaganda säger att ozonhål och sura regn inte bryr sig om nationsgränser, att lösningar på flyktingkatastrofer och främlingsfientlighet inte ligger i att bomma igen den nationella dörren, att ett gemensamt arbete mellan människor tvärs över de gamla nationsgränserna, där vi slår våra huvuden och erfarenheter ihop, kan åstadkomma enorma framsteg på mängder av områden, alltifrån den medicinska forskningen till hur vi ska lösa kommunikationsproblem och samhällsplanering.
Den isolationism som ibland förs fram i utkanten av miljörörelsen, där man tror sig kunna leva i huvudsak genom lokal försörjning och utan internationellt handelsutbyte, blir lätt en reaktionär utopi som bara kan förverkligas genom en stark tvångsapparat.
Alternativet till EU och kapitalets internationalisering är inte att sträva efter nationell självtillräcklighet eller isolering. Det är att kämpa för de många, arbetande människornas intressen, nationellt och internationellt.
En ren klyscha?
Jo, det kan tyckas så, men det vore än mer av en klyscha att idag ställa upp någon annan stats- eller unionsform som handlingsalternativ till EU. För arbetande människor, arbetarklassen, kommer inte att ta över makten på europeisk nivå samtidigt.
Då, 1970, skrev Mandel:
”Det finns inga skäl för arbetarrörelsen att offra sitt klassiska politiska mål, att erövra den politiska makten inom nationalstaten för önskedrömmar om ett 'samtidigt' maktövertagande i alla EEC-länder, eller ännu mer utopiskt, för Europas socialisering på omvägen över ett direkt-valt europeiskt parlament”.
Varför trodde vi och Mandel inte på en sådan utveckling?
Jo, kapitalets internationalisering och överstatliga projekt gav de stora kapitalägarna ett överläge gentemot arbetarklassen på europeisk nivå. Företag och arbetstillfällen kan flyttas bort från oroshärdar, en internationaliserad polis- och militärapparat kan lätt operera effektivt i Europas olika hörn. För arbetarrörelsen är den nödvändiga mot-internationalismen inte lika lätt.
Dels av ideologiska skäl: arbetarens position i produktionen gör inte honom eller henne lika ”kosmopolitisk” som företagsledarna i storbolagen. Det är lättare, menade Mandel, för de ledande borgerliga skikten inom de sammanflätade storbolagen att se sina intressen internationellt, än för den lokalt rotade arbetaren i sin produktionsenhet.
Men också av ett annat skäl: Arbetarklassens praktiska internationalism måste gå över starka internationella organisationer som kan vara mäktiga motkrafter till de internationella storbolagen och deras överstatliga myndigheter och organ. Sådana organisationer är vi långt ifrån idag och de som finns, som de fackliga internationalerna, tenderar att byråkratiseras i än högre grad än de nationella organisationerna. Avstånden från medlemmarna är rent praktiskt och geografiskt ännu längre än inom de olika länderna.
Den elitära centraliseringen är ett mindre problem för borgerligheten eftersom den lägger makten just hos borgerlighetens mäktigaste delar. För arbetarrörelsen däremot är den ett outhärdligt problem eftersom den lyfter bort makten från arbetarklassen i egentlig mening till en byråkrati vars liv mer och mer liknar borgerlighetens än arbetarnas.
Att en samordnad arbetarklass i europeisk skala skulle kunna störta borgerlighetens EU-projekt i en gemensam aktion till förmån för arbetarklassens europaunion trodde vi inte på då — och gör det inte nu heller.
När vi talat om ett ”rött Europa” eller ”Europas förenade socialistiska stater” har det mer handlat om ett slags försök att klä vår internationalistiska vision i paroller.
Nej, istället bör vi tänka oss att det socialistiska alternativet bryter fram över det borgerliga EU-projektets spillror. Projektet kommer att slitas sönder av såväl progressiva som reaktionära faktorer, av såväl folkliga protester som inom-kapitalistiska motsättningar.
Vi tror ju inte att Maastricht och EU:s inre marknad kommer att lösa kapitalismens djupa kris. Tvärtom, massarbetslöshet, nyfattigdom, regional utarmning, etniskt förtryck och konflikter mellan kapitalintressen kommer att hota den gigantiska elitära byggnaden. De folkliga protesterna, motståndet och explosionerna kommer att uppstå där folk står med fötterna i sin jord — men fortplantas, kanske snabbare än förr över kontinenten.
Det är de svagaste länkarna, där förhållandena är särskilt svåra eller särskilt gynnsamma som de folkliga krafterna kommer att kunna utmana. Det socialistiska alternativet kommer att kunna slå sig fram i det nya tusenårsrikets sprickor, inte genom att ta över det. Och det kommer hela tiden att tvingas ta strid med andra krafter som med andra syften hoppas på och verkar för superbyggets kollaps.
I den striden måste vårt internationalistiska perspektiv hållas fram mot nationalistisk — eller chauvinistisk reaktion.
Här är det viktigt för oss att vara kloka så att vi inte lämnar fältet fritt för nationalistiska krafter — genom någon abstrakt kosmopolitism. Trotskij, som vi brukar se som den socialistiska internationalismens förebild, var noga med att skilja mellan kapitalistens och städerskans patriotism. Så här uttryckte han det i Fjärde Internationalens grundningsprogram, Övergångsprogrammet från 1938:
”När småbrukaren eller arbetaren talar om fosterlandets försvar, tänker han på försvaret av sitt hem, sin familj och andra familjer mot invasion, bomber och giftgas. Kapitalisten och hans journalist menar med fosterlandsförsvar erövringen av kolonier och marknader, den rovlystna ökningen av 'nationens' andel av världsinkomsten. ... I de förtrycktas patriotism finns det element som speglar dels deras hat mot krigets förstörelse och dels deras fasthållande vid vad de uppfattar som sitt eget bästa — element vi måste ta fasta på för att dra de nödvändiga slutsatserna.”
Och Lenin kunde skriva så här om nationalstolthet:
”Är då känslan av nationalstolthet främmande för oss, storryska klassmedvetna proletärer? Naturligtvis inte! Vi älskar vårt språk och vårt hemland, vi arbetar mest av allt på att höja dess arbetande massor (dvs nio tiondelar av dess befolkning) till ett medvetet demokratiskt och socialistiskt liv. Det plågar oss mest av allt att se och känna det våld och förtryck, den förödmjukelse som tsarbödlarna, adelsmännen och kapitalisterna utsätter vårt sköna hemland för. Vi är stolta över att dessa våldshandlingar utlöst motstånd i vår mitt...
Vi är fyllda av nationalstolthet, ty den storryska nationen har också skapat en revolutionär klass, har också bevisat att den är istånd att visa mänskligheten stora förebilder i kampen för frihet och för socialism, och inte endast stora pogromer, rader av galgar, tortyrkammare, stor hungersnöd och stor servilitet gentemot prästerna, tsarerna, godsägarna och kapitalisterna.” Och så vidare.
Lenin, som skrev detta i december 1914 (i Om storryssarnas nationalstolthet), några månader efter första världskrigets utbrott, vände på detta sätt nationalstoltheten mot de krighetsare som i nationalismens namn förödde arbetarnas och böndernas liv och hembygd.
Vad jag vill säga med detta är att vi inte får dö av skräck när arbetare säger ”vi vill bevara vår självständighet”, eller ”vi, inte Bryssel, ska bestämma i Sverige”. Det behöver absolut inte vara lika med någon borgerlig nationalism. Oftast är det snarare uttryck för en vilja att försvara de demokratiska rättigheterna, inklusive rätten att utse en riksdag som landets högsta beslutande organ mot att den politiska beslutsmakten flyttas bort till onåbara byråkratier som inte kan ställas till svars.
Vi måste försvara den folkvalda församlingens rätt att fatta beslut om gränsregleringar med mera när denna rätt ifrågasätts och körs över — inte av människors krav på ökade mänskliga rättigheter, utan av kapitalets och våra motståndares behov.
Vi erkänner varken fria kapitalrörelser, trupp- och polisförflyttningar, valuta- och knarkhandel som några mänskliga rättigheter.
Att människor på flykt för sina liv har rätt till en fristad tillhör för oss den djupaste av mänskliga rättigheter. Att skydda sig mot ekonomisk utplundring och militära övergrepp — även om det betyder att blockera gränser — ser vi också som en rättighet.
En värld utan gränser förutsätter en värld utan stater — vilket i sin tur förutsätter att klassuppdelningen och klassförtrycket förpassas till historien. Det är ju vår rörelses mål och vision. Men vägen dit går över kraftmätningar i den här världen, i den här förhistorien, som Marx kallade den, där stater, gränser och andra maktmedel tillhör politikens och klasskampens vapenarsenal.
Vi kämpar för att upphäva gränserna och tvångsmakten mot de arbetande människorna. Men i det syftet måste vi sätta gränser och rikta tvångsmedel mot kapitalisterna, borgerligheten och de övriga krafter som hotar de arbetandes intressen och liv.
Nej till storkapitalets EU-bygge: till försvar för de demokratiska rättigheterna, för internationella fackliga avtal, konventioner och bindande internationella regler om sociala rättigheter, miljöskydd och militär nedrustning, för europeisk arbetstidsförkortning mot massarbetslösheten och gemensam kamp över gränserna överallt där så är möjligt — mot de högerkrafter, internationaliserare eller nationalister, som hotar de arbetande människornas framtid... längs sådana linjer formulerar vi vårt alternativ.
Artikeln var ursprungligen ett föredrag på Socialistiska Partiets sommarläger på Bona i juli 1994.