Ur Fjärde Internationalen 4/1993
Det är av två skäl som jag har skrivit denna artikel:
ANC, Afrikanska nationalkongressen har av skäl som direkt kan härledas ur organisationens inställning till kampen för nationell befrielse gått in i förhandlingsprocessen med den sydafrikanska regimen för tidigt, vilket inte gynnar de förtryckta i Sydafrika
De pågående förhandlingarna leder inte ens om de blir framgångsrika till något annat än ett något modifierat, strukturellt anpassat rasistiskt kapitalistiskt system, som fortsätter skapa klass- och rasorättvisor.
Med utgångspunkt från en klassmässig syn på ledning och ideologi kan man dela in kampen för nationell befrielse i Sydafrika i olika perioder.
Under denna period uppvisade det förtryckta och exploaterade folkets politiska kamp några allmänna och ständigt återkommande drag. Med undantag av det lilla Sydafrikas kommunistiska parti (CPSA), var folkets alla viktiga organisationer baserade på ”ras” eller hudfärg och på etniskt medvetande. ”Afrikaner” representerades i huvudsak av ANC, ”färgade” av det Afrikanska folkets organisation (APO) och ”indier” av Natals indiska kongress och (senare) av Transvaals indiska kongress. Industrins och handelns arbetarunion (ICU), var halvt en fackförening och halvt en politisk organisation. Under sin korta existens (191929) samlade den ett stort antal svarta och färgade i sina led.
Alla organisationer kämpade för att förbättra förhållandena för ”sitt eget folk”. Ledarna var av medelklass (främst lärare och präster, men också några yrkesutbildade hantverkare och traditionella hövdingar). Även om alla i sista hand förespråkade lika rösträtt för alla män (först långt senare också för alla kvinnor), var de ständigt beredda till kompromisser. Med andra ord ”kämpade” de för eftergifter från vita minoritetsregeringen. Den förda politiken kan liknas vid Bibelns Lasarus: en gradvis och fredlig förändring som i grunden vilade på att tigga smulorna från de rikas bord.
Av den anledningen var kampmetoderna oftast icke-konfronterande. Ledarna skrev brev till ”myndigheterna”, formulerade petitioner, genomförde uppvaktningar och bad med mössan i handen om att ”deras folk” skulle få det drägligare. Bara mycket sällan och under oerhörda påtryckningar från städernas arbetares stödde de spontana strejker, bojkotter eller pass-bränningar.
Det är också nu som Smuts-Herzogs system av social och politisk segregation baserad på hudfärg cementeras. Socialt markeras dessa reträtter och nederlag av lagar som Natives Land Act från 1913, Natives Land and Trust Act från 1936, Natives Urban Areas Act från 1921 och genom en rad av lagar som gjorde det praktiskt taget omöjligt för svarta att bli yrkesarbetare.
Det politiska lågvattenmärket kom genom antagandet av Natives Representation Act 1936. Därigenom fråntogs även de fåtaliga ”afrikaner” i Kapprovinsen som hade rätt att rösta i parlamentsvalen att den symbolen för sitt semi-medborgarskap.
I dag är det lätt att undervärdera betydelsen av vad motståndsorganisationerna försökte göra. Det är så lätt att anklaga den tidens ledande män för att vara Onkel Tom-typer som inte förtjänar vår respekt. Men vi måste komma ihåg att det var män (och några få framträdande kvinnor) som satte sig själva i ledningen för ett bestulet och besegrat folk (afrikanerna), eller ett folk som bara alldeles nyligen kommit ur slaveriet (färgade) eller tvångsarbete, d v s temporärt slaveri (indierna). Utan kraften från nya idéer och impulser, utan vapenmakt och nästan helt utan ägandets makt, kunde de knappast leda en militant kamp för sina rättigheter.
Å andra sidan måste vi också motstå den frestelse som så många fallit för, nämligen att överskatta deras bidrag till kampen för nationell befrielse. Historien skall återberätta, inte glorifiera, de människors handlingar som skapat den.
Oavsett om det var medvetet eller inte, drev ledarna drev främst den lilla upplysta elitens intressen, den blivande svarta medelklassen, d v s de få själar ur den svarta massan som kommit så nära den vite mannens bord att de kunnat sträcka ut handen och fånga några smulor. Eftersom de också var förtryckta fick deras handlingar och ord en oerhört stor betydelse. Men på grund av att de försökte bli inlemmas i det existerande vita minoritetsstyret, kunde de aldrig leda en kamp för befrielse som drog med sig hela det förtryckta och exploaterade folket.
Den andra fasen i vår kamp kännetecknas av militanta massaktioner. Den inleddes med de afrikanska gruvarbetarnas strejk 1946 och tog upp några av de kampmetoder som utarbetats under den första perioden av organisationer som CPSA och ICU. Om den första perioden varit ”ledarnas tid”, blev den andra perioden ”massornas tid”. Trots det skedde, som vi skall se, ingen grundläggande förändring av kampens inriktning, även om den nu också började ta upp idéer om en demokratisk organisering, politiska program och direkta aktioner.
Redan 1943-44 förde anti-CAD-rörelsen och ANC:s Ungdomsförbund fram (sinsemellan olika) idéer om ett nytt politiskt program och om militanta direkta aktioner.
Anti-CAD-rörelsen fanns främst i västra Kapprovinsen och slogs mot ett regeringsförslag om att inrätta ett särskilt ”Department” (CAD = Coloured Affairs Department) för så kallade färgade. Många av anti-CAD-kampanjens ledare var kända trotskister.
ANC:s ungdomsförbund bildades 1943. Bland grundarna återfanns såväl Nelson Mandela som Walter Sisulu och Oliver Tambo, alla senare ledare för ANC, liksom den blivande PAC-ledaren Robert Sobukwe. Den främste teoretikern inom organisationen var dock den afrikanske nationalisten Anton Lembede.
Den periodens unga män och kvinnor var starkt influerade av den anti-koloniala våg som samtidigt svepte över Asien (Kina, Indien, Indonesien). I några fall var de också påverkade av radikala socialistiska och marxistiska idéer och olika kommunistiska och socialistiska partiers kamp (Spanien, Jugoslavien, Grekland, Kina).
Anti-CAD-rörelsens (och senare de All-Afrikanska Konventets) ledare, tog till sig idéer om en ”icke-europeisk” (svart) enhet, icke-rasism och politisk kamp baserad på ett demokratiskt formulerat program, (d v s inte en politisk inriktning baserat på den ena eller andra ledarens nycker) i slutet av 1930-talet och början av 40-talet.
Dessa idéer kom att influera massrörelsens politik i hela Kapprovinsen, inklusive Transkei, och särskilt i städerna i Västra Kap. Det var Non-European Unity Movement (Icke-Europeiska Enhetsrörelsen, NEUM) som populariserade idéerna om ”samarbetsvägran”, bojkotten som kampmedel, icke-rasism och ett program som inte stannar vid mindre än fulla demokratiska rättigheter för alla.
NEUM bildades 1943 av en rad fackliga och politiska organisationer, främst i västra Kapprovinsen. Dess tiopunkts-program är den svarta kampens första politiska program. Många av NEUM:s ledare var trotskister som uteslutits från kommunistpartiet på 1930-talet.
Enhetsrörelsens tragedi var att den efter 1948 inte lyckades bli en del av de olika massprotester och ohörsamhetskampanjer som växte fram. Dess ledare paralyserades av fruktan för det brutala förtryck som apartheidregimens nynazistiska stormtrupper utlöste. De kom i praktiken i stället att agera efter en teori om det nästan magiska ”perfekta ögonblick”, då det förtryckta folket i Sydafrika skulle ”göra sig av med det vita herraväldets plåga”. Eftersom detta var rena fantasier betydde det att Enhetsrörelsen, efter 1948, aldrig testade sina idéer i kampen.
Därigenom fick den andra huvudströmningen inom den nationella befrielserörelsen ett historiskt försprång — afrikanismen eller den afrikanska nationalism som utvecklades programmatiskt och ideologiskt av ANC:s ungdomsförbund samtidigt som Västra Kaps unga män och kvinnor försökte bygga upp Enhetsrörelsen. Afrikanismen var en spegelbild av afrikandernationalismen, d v s den hävdade att det infödda, bantutalande folket i Sydafrika utgjorde nationen och skulle bestämma landets framtida utformning. De vita, indiska och färgade ”nationella grupper” som var i minoritet skulle inordnas i den oberoende svarta staten som grundades på iden om en afrikansk socialism och panafrikanism (ett Afrikas förenta stater).
Oavsett de illusioner som de första ungdomsförbundarna hade, är det ändå dem äran tillkommer av att ha gått i spetsen för massomfattande ohörsamhetskampanjer, utan att hemfalla åt Mahatma Gandhis halvreligiösa pacifistiska villfarelser.
Året 1948 markerade inledningen på den brutala apartheidpolitikens era. Samma år kom Nationalistpartiet till makten med sitt apartheidprogram (på afrikaan betyder apartheid åtskillnad) och en institutionaliserad rasism i sin allra mest brutala form infördes. Flera av nationalistpartiets ledare hade öppet stött nazismen och Hitler under kriget. (Sydafrika deltog som en del av det brittiska samväldet på de allierades sida.)
Plötsligt blev det glasklart för den svarta ungdomen att förhållandena inte skulle bli bättre, utan sämre. Den fascistiska och nazistiska djävul som många av deras fäder frivilligt gått i krig mot under andra världskriget satt nu vid makten i Sydafrika. Det stod helt klart att petitions- och tiggarpoliiken inte längre fungerade.
Ungdomsförbundet skrev därför 1949 ett handlingsprogram, som skulle komma att prägla befrielserörelsen och politiken det följande decenniet.
Andra världskriget hade också lett till en stor inflyttning av svarta till städernas ohälsosamma kåkstäder. Denna outbildade och halvutbildade arbetarklass utgjorde den sociala basen i de militanta aktioner som växte fram i protest mot den outhärdliga fattigdomen och rasförtrycket. De av oss som levde då och kan vittna om det, kommer aldrig att glömma hur merparten av de vita i sin sinnessjuka rasism reducerade den svarta majoriteten till samma nivå som lågt stående djur.
Ungdomsförbundets afrikanism var det logiska och intuitiva svaret på dessa förhållanden. Ungdomsförbundarna riktade sig till den svarta majoritetens ”blod och svett”-känslor och försökte ingjuta en känsla av stolthet och motstånd i de utarmade massorna. Deras största framgång var Kampanjen för ohörsamhet mot orättvisa lagar 1951-52.
Under de många striderna i början av 1950-talet påverkades några av ungdomsförbundets ledare av idéer från sina färgade, indiska och kommunistiska allierade. De kom att acceptera vad som i verkligheten var en filosofi om ett mångrasigt samhälle. Det var den strömningen inom ungdomsförbundet som tog kontrollen över ANC och senare bildade Kongressalliansen. Där ingick Sydafrikas indiska kongress (SAIC), Sydafrikas färgade folks organisation (SACPO), senare kallad det Färgade Folkets Kongress och Sydafrikanska fackföreningskongressen (SACTU). Alliansen cementerades genom antagandet av Frihetsmaniestet i Kliptown 1955.
Ungdomsförbundets andra flygel, som höll fast vid den ursprungliga afrikanismen, bröt till slut och bildade PAC 1958. De förde vidare traditionen av ”positiv direkt aktion” och influerades starkt av Kwame Nkrumahs maktövertagande i Ghana 1957 och Sekou Toures maktövertagande i Guinea året därpå. Det var PAC-ledningen som organiserade anti-passkampanjen 1960, som ledde till massakrerna i Sharpwille och Langa i mars det året.
Dessa händelser ringade in den följande perioden i kampen för nationell befrielse. De framsteg som gjordes då var främst politiska och organisatoriska. ANC utvecklades till en massorganisation, en tradition av politiska massprotester grundlades och inriktningen på att med mössan i hand be om eftergifter övergavs. Men trots SACTU och den framträdande roll som kommunistpartiets ledare spelade, var inte den svarta arbetarklassens särskilda intressen i fokus för befrielsekampen. Kommunistpartiet förbjöds 1950 men reorganiserades underjordiskt under det nya namnet
SACP några år senare. SACP:s ”legala” arbete drevs främst inom Kongressalliansens organisationer, inte minst inom Congress of Democrats, den så kallade vita komponenten.
Den afrikanska (och ibland svarta) nationalismen fördunklade klasskillnaderna mellan medel- och arbetarklass. Under apartheidsystemet betydde det att medelklassens intressen (särskilt frågor om högre utbildning och möjligheten att etablera företag) ställdes i förgrunden.
Att alla svarta förtrycktes under apartheid fick de förtryckta att tro att de alla hade samma intressen. De bittra striderna mot passlagarna, mot gruppområdeslagen, mot kontraktarbetarsystemet, mot bantumyndigheterna och deras skollagar, mot att kommunismen var förbjuden i lag och mot alla de hundratals lagar och förordningar som fängslade och förslavade svarta människor i sitt eget fosterland;
alla dessa strider hjälpte de svarta att enas och minska deras ”rasmedvetenhet”, ja, till och med minska de skillnader som finns i språket och det etniska ursprunget.
Den gemensamma kampen lade grunden för vad som blev känt som Black Consciousness (Svart medvetenhet) i den tredje perioden av vår kamp, som vi nu kommer till.
Det brutala förtryck som följde efter massakrerna i Sharpeville och Langa förändrade motståndet mot det kapitalistiska och rasistiska apartheidsystemet. Med undantag får en del av Enhetsrörelsen, började nu hela befrielserörelsen att förbereda väpnad kamp i någon form. För ett folk som i mer än femtio år matats med idéer om passivt motstånd, uppvaktningar och petitioner, bojkotter, samarbetsvägran och ohörsamhet, var övergången till väpnat motstånd ett svårt och dramatiskt steg.
Bildandet av Umkhonto we sizwe (MK), Poqo (senare APLA) och Yu Chi Chan-klubben (senare Nationella befrielsefronten) efter massakrerna i Sharpeville och Langa, de gerillagrupper som var knutna till ANC, PAC respektive NEUM, förändrade politiken i Sydafrika och Namibia. Även om den väpnade kampen i Sydafrika aldrig utvecklades längre än till väpnad propaganda, var den avgörande för att befrielsekampen ändrade karaktär.
För den dominerande strömningen, Kongresströmningen (liksom för t ex afrikanisterna och de i bred bemärkelse socialistiska), betydde beväpningen en fortsättning av politiken ”med andra medel”. ANC:s underjordiska ledning klargjorde gång efter annan att deras strategiska mål var att tvinga den sydafrikanska regeringen till förhandlingsbordet.
Även om andra röster som talade om att föra kampen till ett revolutionärt maktövertagande ibland gjorde sig hörda, var de aldrig (utom möjligen 198486) de dominerande i kongresslägret.
Majoriteten stärktes också av den antikoloniala kampens teorier och praktik i Afrika under 1960- och 7o-talen. Alla dessa strider fördes mot utländska kolonialherrar som i de afrikanska kolonierna representerade små kotterier av administratörer, affärsmän och den kristna kyrkliga hierarkin, och givetvis stöddes av samarbetsmän, vissa traditionella hövdingar, komprador-borgare och framtida svarta kapitalister.
I samtliga dessa fall, och på samma sätt som i Asien ett årtionde tidigare, beslöt kolonialmakterna (främst England, Frankrike och Belgien) att dra sig tillbaka och ”överföra” makten till den nya afrikanska eliten av advokater, lärare och andra medelklassmän och -kvinnor. Det var oftast de som lett protesterna eller givit röst åt missnöjet och kraven från folket i städerna och bland de jordbrukande massorna på landsbygden.
Gången att massprotester och direkta aktioner följdes av förhandlingar blev modell för kampen i det ena landet efter det andra. Det var bara i de kolonier med en större vit bosättarminoritet (Kenya, Algeriet och de portugisiska kolonierna, Rhodesia samt Sydvästafrika) som mer omfattande strider blev nödvändiga. Gerillakrig och massaktioner som vanligen följdes av en framförhandlade avtal, blev den utprovade modellen för befrielse i alla dessa fall. De speciella förhållanden som råder i Sydafrika behandlas i avsnittet om maktövertagande längre fram i.
Det är förstås historia nu, men faktum kvarstår att trots en mycket revolutionär retorik och en viss revolutionär praktik, kunde ingen av dessa nya regeringar bryta med de nykoloniala och socio-ekonomiska strukturer som rådde i det övriga Afrika. Varför det blev så är en särskild men viktig historia som vi måste studera noga, eftersom vår egen rörelse sitter fast i liknande omständigheter som under de antikoloniala striderna i Afrika.
Det är nu allmänt accepterat att ANC och MK under de många åren i exil kunde utveckla ett starkt internationellt solidaritetsnät: Anti-apartheidrörelsen i västeuropa och senare också i USA, Kanada och Australien, såväl som de nordiska ländernas regeringar och de så kallade socialistiska staternas regeringar i östeuropa, Kuba, Vietnam och i mindre grad Kina och Nordkorea. Förutom en fantastisk propaganda hade de ett definitivt försprång framför PAC-Poqo-APLA, vid sidan av ANC och MK den enda del av befrielserörelsen som över huvud taget kom längre än till förberedelser för den väpnade kampen.
Den ovärderliga alliansen med kommunistpartiet öppnade dörrarna till Sovjet och dess allierade. De var utöver ett fåtal afrikanska stater de enda som var beredda att ge stöd i form av vapen och avancerad militär träning. Under det kalla krigets dagar och konkurrensen mellan ”öst” och ”väst”, var detta avgörande eftersom det innebar att ANC fick samma möjligheter som andra framgångsrika ge rillarörelser (i t ex Kuba, Algeriet och Vietnam). Det var därför som liberaler och socialdemokrater i väst friade till dem inom ANC som de betraktade som ”demokrater” (i verkligheten pro-kapitalister).
Det var också därför som liberalerna kunde spela en sån viktig roll i anti-apartheidrörelen. De nästlade sig in överallt i ANC för att radikalerna inte skulle dominera. Denna taktik stärktes också, som vi skall se, av den internationella utvecklingen. ANC var också öppet för denna infiltration eftersom man försökte inlemma sig i den existerande sydafrikanska staten. ANC fick stora fördelar och stort materiellt stöd för olika utbildnings-, hälso- och utvecklingsprojekt i exilen och i Sydafrika.
De som stödde de moderata inom ANC gjorde inte det för att döva sitt samvete. Sakta men säkert vann de inflytande inom ANC med hjälp av olika bidrag, för att till slut ge västvärlden inflytande över ANC:s och dess allierades politik och strategi.
Efter Sowetoupproret i juni 1976 strömmade många revolutionära ungdomar till ANC (och i mindre utsträckning till PAC). Efter mer än ett decennium i exil, med mycket a militära aktioner att stoltsera med, hade uppfattningen att ANC faktiskt inte brydde sig särskilt mycket om den väpnade revolutionära kampen fått allt större spridning. Inte ens dess ”militära” aktiviteter tycktes vara något mer än en logisk fortsättning på påtryckningspolitiken.
PAC, som skakats av intern splittring och bittra ledarstrider, hade fullt upp med att bara överleva i en omgivning där det revolutionära budskapet avvisats av väst, där Afrika var för svagt och splittrat för att kunna ge någon ordentlig hjälp och där PAC:s ”socialistiska” uppbackare Kina inte kunde ge mycket mer än militärt stöd.
Det har blivit på modet bland dem som försökt skriva vår befrielsekamps senare historia att nedvärdera eller ignorera det arbete som den svarta medvetenhetsrörelsen gjorde under den senare delen av ”Tystnadens år”.
Det kan inte råda något som helst tvivel att ett av de avgörande misstagen under premiärminister Verwoerds tid var inrättandet av bushuniversiteten. Det var i dessa akademiska kåkstäder som tusentals unga kvinnor och män från såväl städer som landsbygd och bantuländerna under 1960- och 70-talen samlades för att utbilda sig i de yrken och hantverk som deras vita herrar ansåg dem kapabla till. Det otroliga översitteri som de rasisticka härskarna visade får en att skaka på huvudet än i denna dag, många år efter det att de värsta intellektuella och moraliska brutaliteterna bleknat i minnet. Få härskande grupper i mänsklighetens historia har förolämpat ett folks intellektuella grädda så medvetet och så djupt.
Det var från dessa lägsta nivåer som SASO, den sydafrikanska studentorganisationen, under ett inspirerande kollektivt ledarskap bestående av människor som Steve Biko, Barney Pityana, Mamphela Ramphele, Peter Jones, Saths Cooper och tiotals andra, höjde 1960- och 70-talens universitetsgeneration till enastående nivåer. De ingjöt framtidstro i folk, trots det oerhört omfattande förtrycket och den ständigt och överallt närvarande polisstaten.
SASO bildades 1969 sedan svarta studenter brutit med det av vita liberaler dominerande NUSAS (Nationella studentunionen i Sydafrika). SASO utvecklades till ett centrum för den framväxande svarta medvetenhetsrörelsen, BMC, söm bl a hävdade att svarta (som i detta sammanhang närmast betyder ”icke-vit”) måste bryta ner de psykologiska barriärer som rasismen byggt upp. En konsekvens av detta var att inte bygga gemensamma organisationer med vita eftersom erfarenheterna bl a från NU-SAS visade att de vita alltid tenderade att dominera. Detta gjorde att vita (och en del svarta) liberaler betecknade BCM som ”omvända rasister” och likadana, eller ”värre”, än regimen.
BCM avvisade också begreppet ”multi-racial” (mångrasig) eftersom det legitimerade regimens uppdelning av landets invånare i fyra godtyckliga ”raser” (vita, indier, färgade och svarta) och ersatte det med begreppet ”non-racialism”. Följden blev bl a att ANC (och särskilt SACP) föll in i kritikerkören.
BCM blev pionjärer inom många områden. Redan i början av 1970-talet initierade BCM-aktivister de första nya fackföreningarna med enbart svarta arbetare som medlemmar liksom hundratals områdesföreningar, kulturorganisationer och liknande. Ett nätverk av folkliga hälsokliniker, rådgivningsbyråer och konsumentkooperativ växte fram.
Steve Biko, den mest kände BCM-ledaren, mördades i polishäkte i september 1977. En månad senare förbjöds alla BCM-organisationer. 1978 bildades Azaniska folkets organisation (AZAPO), den organisation som sedan dess fört BCM-rörelsens idéer vidare.
I dag finns det många böcker och filmer som berättar denna initiativrika generations historia. De återgav det förtryckta folket hoppet och visade för första gången ett praktiskt alternativ till apartheidstaten och, särskilt för ungdomen, hur den kulturella revolutionen var en integrerad och avgörande del av kampen för det svarta folkets verkliga befrielse. Det är den svarta medvetenhetsrörelsen i ett nötskal.
De var barn av sin tid, några av dem bara alltför medvetna om hur svagt och ofullständigt det ideologiska vapnet var. Svart medvetenhet som ideologi var oundviklig om man betänker brutaliteten och apartheidstatens rasistiska utestängande. För att bli en verklig befrielseideologi var den tvungen att gå utöver sig själv och rota sig i det arbetande folkets kamp i produktionen. De här frågorna, liksom frågan om den väpnade kampen, ledde till avgörande debatter inom den svarta medvetenhetsrörelsen efter 1976-77 och kom till slut att splittra den.
Den nya Sowetogenerationen sporrade ”föräldrarnas rörelser”. Särskilt ANC visade sig vara ett passande instrument för ungdomens revolutionära drömmar och aspirationer. Omkring 1978-79 var de första tränade gerillasoldaterna ur den nya generationen redo att återvända. Detta öppnade en ny period av väpnad propaganda som gav ANC ett enormt försprång framför alla verkliga och potentiella rivaler i början av 1980-talet.
Organisationens profil och rykte överträffade allt vad dess ledare någonsin kunnat drömma om: de Unga Lejonen i MK blev hjältar och hjältinnor för kåkstädernas ungdomar. Unga män och kvinnor blev revolutionära martyrer och kom att respekteras och beundras av alla förtryckta, oavsett politisk tillhörighet.
ANC blev tveklöst den mest populära befrielserörelsen. Det var ANC:s väpnade propaganda tillsammans med det faktum att majoritetsströmningen inom den nya oberoende fackföreningen ställde sig på Kongressalliansens sida, som slutligen gav UDF ett försprång framför Nationella forumet (NF) som den huvudsakliga oppositionsgruppen mot P W Bothas så kallade Trekammarparlament. I början av 1980-talet försökte apartheidregimen genomföra begränsade reformer av systemet. Det innebar bl a att de ”färgade” och ”indiska” rasgrupperna skulle få rösträtt till varsin kammare i parlamentet, dock utan den formella makt som fortfarande låg kvar i den vita kammaren. Den svarta befolkningsmajoriteten saknade fortfarande rösträtt i Trekammarparlamentets bluffdemokrati.
Inför de första valen 1983 organiserades Nationella forumet som en bred motståndsfront mot Trekammarparlamentet. De drivande krafterna inom NF var AZAPO och Cape Action League, föregångare till WOSA (Workers organisation for socialist action). I enlighet med den ANC:s tradition (och under starkt inflytande från de ”indiska kongresserna”) övervägde Kongressalliansen att delta i valen och ”bekämpa systemet inifrån”.
Inför risken att överflyglas av de mer radikala gruppernas (t ex NF) bojkotttaktik, organiserade ANC-lierade grupper UDF (Förenade demokratiska fronten) med en rad kyrkliga dignitärer som pastor Allan Boesak i spetsen.
Under trycket från den allt starkare bojkottrörelsen ställde sig också UDF avvisande till ett valdeltagande. Kampanjen blev en stor succé: mindre än tio procent av de röstberättigade ”indierna” och ”färgade” röstade på något av de quislingpartier som deltog. Bojkottens massrörelse blev själva startpunkten för det alltmer omfattande uppror mot apartheidpolitiken som skakade Sydafrika under större delen av 1980-talet.
Det var framför allt tre faktorer som avgjorde maktkampen mellan UDF och NF:
* UDF, som var lierat med det underjordiska ANC, kunde dra fördel av ANC:s tyngd som den traditionella och mest prestigefyllda befrielserörelsen, och dess väpnade grens (MK) mycket populära aktioner.
* UDF fick liberalernas stöd (inom och utom Sydafrika) och därmed i stort sett all massmedieuppmärksamhet (nationellt och internationellt) och allt ekonomiskt stöd.
* För det tredje fick UDF slutligen stöd av den framväxande oberoende svarta fackföreningsrörelsens viktigaste strömningar.
Den fredliga och ibland nästan pacifistiska rörelse som UDF porträtterades som i t ex Sverige, hade dock föga med verkligheten att göra. Under 1986-87 genomförde UDF en offensiv mot AZAPO om vem som skulle bestämma i ett antal svarta bostadsområden i Johannesburg. Hundratals AZAPO-aktivister dödades och organisationen tvingades avstå från all offentlig verksamhet i de områden där UDF ”vunnit” slaget (se t ex Rian Malans bok Mitt förrädiska hjärta för vidare information).
Utan stöd från den utländska anti-apartheidrörelsen och det omfattande ekonomiska stödet från västliga regeringar, kyrkor och stiftelser, skulle UDF onekligen haft en mycket svårare väg att gå. Det var Kongressalliansens dominans under 80-talet som gav upphov till illusionen om att ANC var ”den enda verkliga representanten” för de förtryckta i Sydafrika. En syn som fött alla tänkbara odemokratiska föreställningar och handlingar liksom lika sekteristiska svar från andra politiska tendenser. Det är tveklöst så att rötterna till en del av det sekteristiska våld som nu håller på att urholka så många av våra framsteg ligger här.
Den största delen av den här perioden karaktäriserades av den politiska kampen mot Trekammarparlamentet. Men samtidigt uppstod hastigt det som litet slarvigt kallats för det ”civila samhället” bland de svarta, d v s det finmaskiga nät av sociala, kulturella, utbildnings-, hälso- och ekonomiska föreningar som uppstod efter 1973. Den alltmer utbredda fattigdomen på landsbygden drev miljoner svarta till städerna och påskyndade utvecklingen av de nya oberoende fackföreningarna och ”civics” (stadsdelsföreningar). Samtidigt bevittnade vi hur den sydafrikanska ekonomin försämrades i spåren av den världsomfattande recessionen, de internationella sanktionerna och en våg av tidigare icke skådat förtryck, destabilisering och allmän statsdirigerad terrorism.
P W Bothas repressiva strategi syftade till att begränsa den radikaliseringsvåg som spreds i hela södra Afrika i början av 1980-talet som en följd av den inspirerande utvecklingen i Moçambique, Zimbabwe och Namibia. Så intensiv stod kampen att det t o m inne i själva Sydafrika under en kort tid fanns aktivister från kommunistpartiet och Kongressrörelsen som uppenbarligen trodde att en allmän resning av samma omfattning som den som störtade Shahen av Iran skulle vara möjlig.
Omvänt nådde den statsledda terrorismen och destabiliseringen sin största omfattning under samma tid och ”lyckades” tillfälligt förhindra att masskampen fördjupades.
De händelser som på ett avgörande sätt förändrade förutsättningarna, stod utanför vårt eget inflytande: Michail Gorbatjovs maktövertagande 1985 och de jordbävningsliknande händelser som följde de närmaste fem åren. I dag vet vi att samtal mellan den sydafrikanska regimen och ANC:s ledning i fängelse, hade inletts redan 1986.
Via olika IDASA-initiativ tog dessutom ungefär samtidigt olika individer med förbindelser till apartheidregimen och det sydafrikanska kapitalet kontakt med ANC:s exilledning. IDASA — Institutet för ett demokratiskt alternativ i Sydafrika — var en av flera grupper som med stöd från liberaler, inte minst inom industrin, sökte närma ANC och apartheidregimen. Det spelade bitvis en stor roll för att förbereda det vita Sydafrika för en legalisering av ANC och för att förhandlingarna inleddes.
Det är frestande att tro att den ”inside information” som kommunistpartiet och Kongressrörelsen kanske hade om den sovjetiska utrikespolitikens utveckling, fick dem att tona ned den upproriska retoriken från 1984-86 (titta t ex på SACP/SACTU:s hälsning till fackföreningsrörelsen COSATU:s andra kongress 1987, där de varnade för att ”socialismen inte står på dagordningen”). Detta förblir dock spekulationer tills dess att någon med verklig kunskap om dessa händelser skriver om dem.
I början av 1980-talet hade den nya oberoende fackföreningsrörelsen vuxit sig stark. Två federationer, FOSATU, med en politisk ledning som starkt betonade det politiska oberoendet och den fackliga demokratin och CUSA, med rötter i den svarta medvetenhetsrörelsen, dominerade bland de oberoende facken. Dessutom fanns mindre fackliga organisationer, som var direkt knutna till de politiska organisationerna.
CUSA och FOSATU inledde förhandlingar om bildandet av en facklig federation 1984. Kallelsen till enhetskongressen utfärdades av gruvarbetarförbundet, NUM, CUSA:s största förbund och landets största fackförening. Genom politiska intriger utestängdes en mindre organisation, AZACTU, knuten till AZAPO, från grundningskongressen, vilket ledde till att CUSA, minus NUM, valde att ställa sig utanför.
Många anser att just CUSA:s beslut att dra sig ur grundandet av COSATU var ett av vänstern utanför Kongressalliansens största misstag någonsin i Sydafrika. ANC:s politiska inflytande i den nya federationen blev snart dominerande och beseglades genom den s k Trippelalliansen mellan ANC, SACP och COSATU.
CUSA och AZACTU bildade 1986 NACTU, Nationella fackföreningsfederationen. NACTU, som idag har omkring 500 000 medlemmar mot COSATU:s 1 300 000, har dock aldrig uppnått samma tyngd eller inflytande som COSATU och dess förbund. Officiellt är NACTU inte politiskt allierat men inofficiellt domineras federationen av PAC-anhängare.
Vad som däremot är mycket troligt är att en del av ANC:s ledare började misstro den väpnade kampens effektivitet, så som den bedrivits fram till mitten av 1980-talet och som ett sätt att tvinga den sydafrikanska regeringen till förhandlingsbordet. De var nu villiga att gå den konstitutionella vägen om regimen gick med på att samtala på villkor som inte var förödmjukande.
Sanktioner och andra internationella påtryckningar var för dem ett mycket användbart vapen. Även om dessa inte neutraliserade den sydafrikanska statens väpnade makt, gav de ändå regimen inför sina vita väljare ett godtagbart argument för den ideologiska helomvändning som inletts av Botha och som slutfördes av de Klerk. Detta blev ännu lättare efter den fullkomliga kollaps som 1989 drabbade de östeuropeiska staterna och senare också Sovjetunionen.
F W de Klerks tal inför parlamentet 2 februari 1990 var kulmen på å ena sidan en noggrant förberedd samarbetsprocess på elit-nivå och å den andra en räcka totalt oväntade händelser på internationell nivå.
Det råder inget tvivel om att det var den sociala och ekonomiska realiteten som fick den sydafrikanska härskande klassen att inse att apartheid inte längre var en framkomlig väg för att upprätthålla den rasistiska kapitalismen. Redan i början av 1970-talet hade systemet nått gränsen för en fortsatt utveckling och börjat bli kontraproduktivt inom alla viktiga områden.
Vad som däremot är viktigt är att förslagen om — de inledningsvis mycket trevande — försöken att reformera systemet var en medveten handling av de härskande, särskilt sedan upproren 1976 så klart visat att de totalt saknade legitimitet. Det är viktigt att understryka detta, inte för att nedvärdera de heroiska strider som vårt folk förde på alla fronter mellan 1976 och 1986, utan för att betona det faktum att den ”rasistiska Pretoria-regimen” inte besegrats militärt. Detta obekväma men ändå lika sanna faktum faller vanligtvis bort i diskussionerna om situationen i dag och om våra perspektiv, även om det absolut måste räknas som en avgörande politisk faktor.
Det görs ofta barnsliga försök att lägga ut rökridåer för folk, bl a genom det enkla knepet att låtsas som att ett ”maktövertagande” är det samma som ett ”maktöverförande”. Ett annat är att påstå att ”förhandlingarna är en del i kampen”. Ytterligare ett sätt att leka med ord är att försöka översätta ”reformer uppifrån” (i verkligheten genom samarbete på högsta nivå) med ”förändring underifrån”.
I maktpolitikens cyniska spel kanske detta är tillåtet, men det är ett fullständigt oacceptabelt dubbelspel när det kommer från ett ledarskap som skenbart är inbegripet i en revolutionär kamp för nationell befrielse, demokrati och arbetarklassens frihet.
Vi måste nu klargöra vilken karaktär den ”övergång till demokrati” som det förhandlas om i Sydafrika i dag har. Detta är nödvändigt, annars kommer vi varken förstå dess begränsningar eller möjligheter. En framgångsrik politisk strategi kräver just sådana klargöranden.
Den väpnade kamp som befrielserörelserna inledde 1961 mot det kapitalistiska apartheidsystemet har, i den mån det någonsin varit en militär målsättning, inte lyckats att krossa den sydafrikanska staten. Låt det också stå klart att den dominerande strömningen inom ANC:s ledning aldrig föresatte sig att krossa den sydafrikanska staten. I stället var dess strategiska mål hela tiden att tvinga regimen till förhandlingar.
Detta är ett avgörande faktum och jag skall återkomma till det.
Men som en del av en taktik som befrielserörelsen formulerat har den väpnade kampen däremot definitivt tvingat den härskande klassen i allmänhet och nationalistpartiregeringen i synnerhet att acceptera att systemet måste reformeras. Reformer som innebär att ekonomi och samhälle omformas inom bestämda ramar. I sin precisa analys av de ekonomiska och socio-politiska skälen till varför apartheidpolitiken nått vägs ände, beskriver författarna M Morris och V Padayachee i sin bok State reform policy in South Africa tre element i statens reformförsök:
* att initiera en begränsad demokratisk idologisk och politisk process;
* att inleda en dubbel process, som på samma gång minskar rasismen och upprätthåller den i samhället och politiken;
* att inleda en delvis och selektiv ”omfördelning” av samhällets resurser till den svarta majoriteten.
Morris och Padanachee understryker det som jag påstått tidigare, att apartheidstatens förtryckarapparat är intakt. Den första fråga som vi måste försöka klargöra är därför:
Kan befrielserörelsen mot denna bakgrund gå utöver det kapitalistiska systemet under nuvarande förhållanden?
Svaret på denna vitala fråga är, paradoxalt nog, ja. Men det beror på åtminstone två socio-ekonomiska förutsättningar, vilka båda den närmaste tiden tycks tämligen ouppnåeliga. Den första är om massaktionerna blir så omfattande att, vad propagandisterna börjat kalla för ”Leipzig-alternativet”, blir möjligt.
I korthet innebär detta alternativ att statens maktmedel neutraliseras genom det fredliga motståndets enorma kraft, stärkt av ockupationer av viktiga knutpunkter och den gradvisa försvagningen av de väpnade styrkornas stridsmoral.
En förutsättning för Leipzig-alternativet är i sin tur att de stadiga myndigheterna bekänner sig till en humanistisk etik, som förhindrar dem från att genomföra de massakrer som med en så sjuklig regelbundenhet har inträffat i Sydafrika under det tjugonde århundradet, från Bulhoek till Boipatong.
Min egen uppfattning om situationen, särskilt med tanke på att den vita minoriteten försvagats och nationalistpartiets alltmer uttalade behov av att agera i samklang med imperialismen, är att vi förmodligen passerat erövrarstadiet och att sådana massakrer har blivit mindre troliga, om än inte otänkbara.
Detta är något nytt i det politiska landskapet. Befrielserörelsen tvingades 1960 föra ett gerillakrig eftersom den sydafrikanska regeringen fram till helt nyligen inte rekryterade soldater från folket. Än i dag utgör armén i huvudsak de vitas militära styrka, trots det faktum att allt fler svarta accepterats som underofficerer, om än på villkor som i många fall gör dem till mer kompromisslösa fiender till folket än deras vita kollegor.
Så länge armén var isolerad från folket genom rasistiska fördomar, strukturer och praktik, kunde vi aldrig ta en av den klassiska upprorsteorins verkliga grundsatser för given, d v s att i den revolutionära kampens slutfas kommer händelsernas centrum att flyttas från gatorna till armén och att det blir avgörande att bryta orderstrukturen så att soldaterna vägrar att skjuta på det revolutionära folket.
Men i dag är förutsättningarna lite annorlunda:
* klass-(”ras”)-strukturen inom de väpnade styrkorna har förändrats
* de styrande skikten inom den härskande klassen har förändrat karaktär
* de globala styrkeförhållandena har också förändrats
Detta sammantaget gör att en vit härskande grupp kan anses förbrukad om det finns en svart elit som effektivare kan upprätthålla det kapitalistiska systemet.
Samtidigt kan vi i alla fall vara säkra på att det i en upprorssituation är möjligt att splittra de väpnade styrkorna så att det leder till katastrof för den härskande klassen.
Ändå vill jag omedelbart påpeka att vi inte ens är i närheten av en sådan situation. De svarta oberoende organisationernas politiska styrka är minimal, trots den oberoende fackföreningsrörelsens imponerande styrka. Detta beror på de särskilda förhållandena i Sydafrika, där först och främst rasförtrycket har gjort att betoningen på det svarta (förtryckta) folkets enhet har överskuggat klassförtrycket.
Även om arbetarklassens frågor och krav under en kort period på 1980-talet var överordnade och praktiskt taget betraktades som något naturligt i alla folkliga organisationer, har det inte varit så någon gång tidigare i vår kamps historia och denna uppfattning har sedan dess urvattnats i den populistiska retoriken om ”demokrati” och ”mänskliga rättigheter”.
Att a de förtryckta och exploaterade att resa sig och nå en sådan ideologiska enighet och omfattande organisering som krävs för att förverkliga Leipzig-alternativet är inte möjligt inom den närmaste framtiden. Tragiskt nog är det många ANC-anhängare och -strateger som tror det i dag. Det är en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning för en revolutionär strategi, vars mål är att ge makten till städernas och landsbygdens fattiga och inte till den svarta (medelklass) eliten.
Och det är det sistnämnda som är det mesta som Trippelalliansens (den formella alliansen mellan ANC, SACP och COSATU som formerades vid inledningen till de pågående förhandlingarna) nuvarande förhandlingsstrategi kan leda till. Jag skall återkomma till dessa frågor när jag granskar alternativen till strategin om att förhandla fram en maktdelning.
Den andra förutsättningen för att vår kamp ska föra oss bortom kapitalismen, är en gynnsam internationell utveckling. Här har vi all anledning att åtminstone på kort sikt vara pessimistiska. Sovjetunionens och Östeuropas kollaps och den verkliga förtroendekris som i det närmaste lamslagit den internationella socialistiska rörelsen, har urholkat mycket av det som arbetare och bönder över hela världen har kämpat sig till under mer än 150 år. Det är otvivelaktigt en kris av världshistorisk betydelse. Men det är å andra sidan vare sig första gången som den internationella socialistiska rörelsen haft så mörka framtidsutsikter eller förvånande: betänk hur epokgörande kampen mellan kapitalism och socialism är i världshistorien.
Det är kanske svårt för vår generation att inse hur omfattande och intensiv den känsla av nederlag, meningslöshet och förräderi som de internationella socialistiska organisationerna, särskilt i Europa, erfor när den andra internationalens bröt samman 1914. Det år då de ledande socialdemokratiska partierna valde att sluta upp bakom ”sitt” lands borgarklass i det imperialistiska första världskriget, trots att de svurit att bekämpa kriget till varje pris. Men vi kan åtminstone få en liten inblick i den genom att läsa de biografier och historiska verk som några av de ledande socialisterna från den tiden skrivit.
Det går inte att jämföra historiska händelser rakt upp och ner eftersom de socio-historiska omständigheterna förändras snabbt och ofta genomgripande. Trots det anser jag att det kan vara nyttigt för oss att komma ihåg att dagens nederlag ofta kan vara nödvändiga för morgondagens segrar.
Men dessa uppmuntrande ord får inte fördunkla huvudfrågan, nämligen att det faktiskt är möjligt att bryta med kapitalismen i Sydafrika, men att det är i oerhört hög grad avhängigt att det sker en djupgående förändring av de internationella styrkeförhållandena till arbetarklassens fördel. Ett minimum är att ett par av de mest utvecklade ekonomierna bryter med det internationella kapitalet. Under vilka förhållanden detta skulle ske, verkar i dag nästan omöjligt att sia om.
Låt oss så återvända till den pågående förhandlingsprocessen. Min huvudpunkt är att Trippelalliansens ledarskap objektivt har gått in i processen på klassfiendens villkor. Även om det är helt klart att Vorster, Botha och de Klerk reagerat på det tryck systemet utsatts för, framför allt den våg av militanta massmobiliseringar som skakade landet under 1970- och 80-talen, vill jag återigen påpeka att de strategiskt ligger steget före och inte bara reagerar på det som hänt — just av det skälet har de inte blivit slagna.
I sitt tal i februari 1990 gjorde De Klerk fullständigt klart att anledningen till att man nu går över från förhandlingar som liknar buktalarens diskussion med sin docka, till förhandlingar med en samtalspartner som verkligen representerar befrielserörelsens majoritetsströmning, beror på att styrkeförhållandena ändrats till kapitalismens och imperialismens fördel.
De var djärva nog att slå in på den nya kursen, eftersom de insåg att de som de betraktade som kongressrörelsens ”moderater”, d v s de inom ledningen som inte var anti-kapitalister, skulle komma att dominera. Varje förhandlingsprocess kunde bara förstärka denna strukturella utveckling. Att det är så bekräftas av den demobilisering och avmilitarisering av kongressrörelsen som följde.
ANC-ledningen har själv generellt alltid varit förespråkat en förhandlingslösning på konflikten i Sydafrika. Som jag redan visat, blev upprorsidéerna mycket populära under en kort period i mitten av 1980-talet, särskilt bland de radikaliserade ungdomarna och en del SACP-aktivister. Men eftersom kongressrörelsen var så populistisk var förutsättningarna för att upprorsstämningen skulle bli dominerande mycket små.
Eftersom ANC var den dominerande politiska kraften bland de förtryckta och eftersom de programmatiskt var för förhandlingar, var de den mest ”lämpliga” motparten. Andra politiska krafter som var och förblev politiskt marginella (men inte försumbara!), utnyttjades och utnyttjas av de härskande för att försvaga ANC:s förhandlingsposition.
Men makthavarna vet också att om förhandlingarna misslyckas så kommer det en tid för andra krafter om de kan enas kring en sammanhängande revolutionär strategi. Oavsett om det sker på egen hand eller tillsammans med grupper från ett uppsplittrat ANC, kommer dessa mer radikala populister att kräva ett högre pris från etablissemanget, för varje ”uppgörelse” eller ”lösning”, även inom ett modifierat rasistiskt kapitalistiskt system.
Oavsett de bevekelsegrunder som enskilda individer inom kongressrörelsens ledning hade, finns det ett antal faktorer som 1986-87 övertygade ANC:s och SACP:s ledningar om att det var nödvändigt att undersöka möjligheterna till en historisk kompromiss. Dit hör Östeuropas kollaps, destabiliseringspolitikens tragiska framgångar som allvarligt försvagade Frontstaterna, den dolda eller öppna påtryckningspolitik som befrielserörelsens imperialistiska ”uppbackare” utövade, den utmattning och utslitning som var följde efter de stora striderna under 1980-talet.
Det är också klart att beslutet fattades av en enda befrielseorganisation, även om det var den numerärt och organisatoriskt starkaste. Det var också därför som det uppfattades som (och i verkligheten var) ett maktpolitiskt drag grundat på en särskild — och inte ett enat folks — uppfattning om hur befrielsekampen skulle föras.
Detta är otvivelaktigt en komplicerad fråga. Det är ingen idé att nu ta upp frågan om att förhandlingsvägen skulle ha föregåtts av omfattande diskussioner med andra tendenser inom befrielserörelsen, oavsett deras betydelse, just för att motverka den oerhörda faran för söndring och i slutänden inbördeskrig.
Den så kallade Patriotiska fronten var på alla sätt ett misslyckande och, är jag rädd, en förolämpning mot den politiska intelligens och det mod som folket visade när de riskerade sina liv för frihet och demokrati i Sydafrika. Patriotiska fronten var ett kortlivat försök till enhet mellan ANC och PAC. AZAPO, som varit drivande inför frontens bildande, hoppade av i protest mot vad man ansåg vara odemokratiska metoder från ANC:s och PAC:s sida. Fronten självdog innan den egentligen fötts eftersom ANC:s enda intresse av den var att vifta med ”PACskynket” inför regeringen och därigenom tvinga fram eftergifter i förhandlingarna.
Vad som däremot är mera betydelsefullt är det faktum att Trippelalliansen objektivt förband sig att söka en lösning på konflikten i Sydafrika inom ramarna för kapitalismen. Detta är den verkliga förklaringen till de tvära politiska kasten mellan en militant kvasi-socialism och en allmänt accepterad ”demokratisk” kapitalism. Det är därför som alla de otydligheter i Frihetsmanifestet som tidigare så passande enat Kongressrörelsen i en illusorisk populism måste strykas.
Allt har nu blivit förhandlingsbart: ”nationaliseringar” har ersatts med ”blandekonomi”, den enade staten kan nu innehålla element av federalism, ”majoritetsstyre” betyder 66,6 procent och den allmänna rösträtten (en medborgare — en röst) kan urvattnas genom olika konstitutionella förändringar som ingen vanlig medborgare någonsin kommer att kunna förstå.
I förhandlingarna med regimen har ANC nu accepterat långt mer än vad någon inom befrielserörelsen någonsin kunnat tro. Exempelvis en lång rad konstitutionella begränsningar, som gör den tilltänkta valda församlingen till något helt annat än en verklig konstituerande församling. Exempelvis skall alla viktiga beslut fattas med två tredjedelsmajoritet. Genom att gå med på att förhandla fram konstitutionella principer innan folket sagt sitt i ett val, har man också banat vägen för andra att ställa egna krav, t ex den vita ultrahögern, hemländernas regimer, Inkatha och andra apartheidregimens bortbytingar.
Man kan förstås säga att alla förhandlingar innebär kompromisser. Detta är sant, men om målet är att ta plats inom de högsta statliga nivåerna i ett kapitalistiskt system, måste man inse och acceptera att detta till slut kommer att stärka, inte försvaga och ännu mindre rasera, systemet.
I sin klassiska attack mot Eduard Bernsteins revisionistiska teori och strategi i det tyska socialdemokratiska partiet i början av 1900-talet, beskrev Rosa Luxemburg med oöverträffad klarhet detta.
”Kan socialdemokratin verkligen vara mot reformer?
Eller kan socialdemokratin ställa den sociala revolutionen, den omvälvning av den bestående ordningen, som utgör dess slutmål, i motsats till de sociala reformerna? Nej, ingalunda. För socialdemokratin utgör tvärtom den ständiga, praktiska kampen för sociala reformer, vilka på grundval av den rådande ordningen skall förbättra läget för det arbetande folket, liksom kampen för demokratiska institutioner, det enda sättet att leda proletariatets klasskamp och arbeta sig fram mot slutmålet, övertagandet av den politiska makten och upphävandet av lönesystemet. Mellan sociala reformer och social revolution råder för socialdemokratin ett oupplösligt samband, i det att kampen för sociala reformer är dess medel, den sociala omvälvningen däremot dess mål.
Ett motsatsförhållande mellan dessa båda moment i arbetarrörelsen finner vi först i Eduard Bernsteins teori... Hela den teorin går i praktiken ut på det enda rådet att avstå från socialdemokratins slutmål, den sociala omvälvningen, och att göra de sociala reformerna till klasskampens mål i stället för dess medel.
Men det socialistiska slutmålet i den enda avgörande princip, som särskiljer den socialdemokratiska rörelsen från borgerlig demokrati och borgerlig radikalism, den enda princip, som förvandlar hela arbetarrörelsen från att vara ett lamt försök att lappa ihop den kapitalistiska samhällsordningen till att bli en klasskamp mot denna ordning, med avsikten att avskaffa den.”
(Rosa Luxemburg: Sociala reformer eller Revolution)
För att avsluta det här avsnittet: ANC:s nuvarande förhandlingsstrategi har aldrig varit och kan heller inte bli en del av en revolutionär strategi för att ta över makten. Även om den på idéplanet var en strategi för att föra över makten från en elit till en annan inom ramarna för ett något modifierat kapitalistiskt system, är den förhastad och dömd att misslyckas. Det talar de ogynnsamma styrkeförhållandena och avsaknaden av en organisatorisk beredskap inom hela rörelsen för, liksom den relativa sammanhållningen inom härskande klassen och dess stat.
Det är möjligt att vi nu befinner oss i inledningen till en fördjupad eller blodig konflikt och att den härskande eliten med imperialismens hjälp lyckas nå en överenskommelse med de ”tillnyktrade” och ”pragmatiska” resterna av Trippelalliansens ledning. Det kommer i så fall att ske i enlighet med Broederbonds ursprungsplan, dvs en maktdelning mellanden afrikanska nationalismen och boernationalismen. Broederbond är ett hemligt sällskap som omfattar eliten inom det vita sydafrikanska samhället, näringslivet och politiken. Inga viktiga beslut har i praktiken fattats utan Broederbonds godkännande.
Detta är den verkliga innebörden i det klassamarbetande talet om ett ”samhällskontrakt” inom den sydafrikanska arbetarföreningsrörelsen i dag. Flera fackföreningar har redan förverkligat detta. Författaren Franz Famn påpekade för många år sedan att de som gynnades i de nykoloniala uppgörelserna är den uppåtstigande (svarta) medelklassen och de översta skikten bland de utbildade, särskilt de fackligt anslutna, arbetarna. Även om dessa skikt är mer betydande i Sydafrika än i något annat afrikanskt land, utesluter de majoriteten av städernas och landsbygdens fattiga. Varje förhastad, kortsiktig ”lösning” kommer därför att ske på de senares bekostnad.
För närvarande är det troligaste alternativet till en överenskommelse om en övergång till demokrati, hur den nu skulle se ut, en särskild sorts militärregering. Den senaste utvecklingen, särskilt efter CODESA II-avtalets sammanbrott, har återigen visat den ocean som skiljer de rivaliserande klasserna åt. CODESA var namnet på det forum där förhandlingarna inleddes mellan ANC och regimen. CODESA II bröt samman våren 1992, bland annat på frågan om hur stor majoritet som skulle krävas inom parlamentet för en grundlagsändring. Ur borgerlighetens synvinkel kan bara en övergång som fullständigt kontrolleras av militären, definitivt avföra faran för en framgångsrik svart arbetarrevolution. Om kåkstäderna de-stabiliseras och drabbas av en fruktansvärd våldsvåg, skulle västvärlden kunna acceptera militärregeringen som den enda lösningen.
De som förfäktar denna strategi hoppas att ANC då skulle diskrediteras och försvagas så mycket att dess ledning skulle acceptera en väldigt dålig uppgörelse. Det skulle också innebära att de oberoende arbetarorganisationerna, särskilt de största och mest militanta fackföreningarna, krossas eller inlemmas i systemet och att en stor del av kongressrörelsens radikala ledarskap (liksom andra organisationers) decimeras.
Så snart den desperata och jagade befolkningen är politiskt och ekonomiskt besegrade, kommer militären att övertalas (av väst?, av Broederbond?) att överlämna makten till civila myndigheter. Ironiskt nog skulle militären då kanske välja att sammankalla en konstituerande församling, eftersom det vore det bästa för att säkra kapitalismens överlevnad i Sydafrika.
Det är nödvändigt att ännu en gång säga att ingen inom den härskande klassen vill att detta scenario skall förverkligas. De föredrar uppenbarligen framgångsrika förhandlingar med minsta möjliga oreda i systemet. Men detta kommer uppenbarligen inte att hända. (Inom parentes sagt, är det riktigt underhållande att läsa vad några av våra mest hyllade politiska kommentatorer och analytiker sade för bara två år sedan.)
Den härskande klassen är tvingad att omforma det kapitalistiska apartheidsystemet. Den kommer däri att använda alla tillgängliga medel. De föredrar en förhandlingsprocess som leder till maktdelning, men kan också tänka sig den särskilda sorts militärregim som jag beskrev tidigare.
Just nu befinner sig samhällskrafterna i ett dödläge. Vi kan inte störta systemet och de kan inte härska utan ett massivt förtryck som i sig ökar motståndet.
Finns det någon annan väg?
Jag har redan svarat ja på den frågan. Den revolutionära socialismens väg är alternativet. I Sydafrika i dag innebär det bland annat följande:
Fortsatt klasskamp för sociala reformer för att stärka den svarta arbetarklassens betydelse i samhället och förbättra deras ekonomiska villkor. Detta gynnar hela arbetarklassen. I den meningen är kampanjer — som den mot den moms som infördes 1992 trots hårt motstånd från fackföreningsrörelsen och de svarta befrielseorganisationerna, för en lön att leva på, bostäder för alla, för allmän och gratis hälsovård och utbildning, för full sysselsättning etc — viktiga grundbultar i konstruktionen av vår plattform.
Politiskt innebär det utformandet av ett Arbetarmanifest som drar klara skiljelinjer mellan arbetarnas kamp mot kapitalet och den populistiskt-nationalistiska kampen för kosmetiska förbättringar av det rasistiska kapitalistiska systemet. Det måste också bli slut på de storstilade talen om ett samhällsfördrag. Arbetarna kan inte ta ansvar för det kapitalistiska utsugarsystemet. Därför måste vi överallt stödja och initiera kamp för att så fort som möjligt nå dessa reformer.
Men kampen måste vara en del av en socialistisk strategi. I annat fall kommer folkets revolutionära kraft att slösas bort på att hjälpa makttörstande lycksökare att nå sina egna mål. Det är klasskamp, och inte en cirkus. Vi måste vara på vakt mot den situation som den tjeckiske författaren Milan Kundera beskrivit i en minnesvärd passage där han jämför kampen med en tävling mellan ett teatersällskap och en modern mekaniserad armé.
Samtidigt måste vi propagera och slåss för den radikalast möjliga demokratiseringen av vårt samhälles alla nivåer. Vi måste i praktiken visa demokratins verkliga innehåll, d v s makten till folket, och verkligen upprätta ett system av verkligt folkligt deltagande på beslutsprocessens alla nivåer; att kontrollera utbildning och hälsovård, bestämma produktionens inriktning och uppläggning, besluta om budgetar och kommunala taxor men också att utarbeta en konstitution som är så demokratisk som möjligt på central nivå. Av detta skäl är kravet på en konstituerande församling avgörande i dag för att den förtryckta och exploaterade majoriteten skall kunna ta över makten.
Att ge efter för detta krav är otvetydigt den sydafrikanska borgarklassens sista utväg, hellre då ge vika när det gäller den rasistiska konstitution som innehåller såväl Trekammarparlament som reservat. Det är först när tiden är mogen för Leipzig-alternativet som de kommer att ge sig helt.
Enligt min uppfattning måste alla kompromisser som på regeringsnivå innebär ett samarbete kring eller medansvar för det ojämlika systemet skys som pesten. Det finns all anledning att studera ”övergångsregeringen” i Namibia och den s k ”Turnhalle-processen”, då den sydafrikanska ockupationsmakten försökte initiera ”självstyre” i Namibia. En falang inom befrielserörelsen förvandlades till den sydafrikanska regimens marionetter. Processen som sådan var dödfödd från början och fick sitt definitiva slut i och med Sydafrikas accepterande av FN:s fredsplan för Namibia 1989.
Reformismens och de samhällsfördragens historia i vårt århundrade, lyser även i länder med långt bättre förutsättningar än i Sydafrika i dag som ett rött varningsmärke. Bara de som har en annan historiesyn och politisk uppfattning kan ignorera den varningen.
Det är ett extremt farligt spel att gå med på något annat än en demokratiskt vald konstituerande församling, baserad på principen en medborgare — en röst i ett icke-rasistiskt val och med proportionell representation. En församling som bestämmer sina egna villkor och dagordning. De som försöker förhandla bort detta, leker med elden.
Vi måste gör vår kamp internationell genom att knyta band med alla anti-kapitalistiska och anti-imperialistiska krafter runtom i världen, särskilt på den afrikanska kontinenten. Det är bara genom den internationella solidariteten som det är möjligt att stärka arbetarklassens självkänsla och medvetenhet i kampen mot dagens och morgondagens herrar i det rasistiska kapitalistiska systemet.
Det är bara om vår kamp utvecklas internationellt, d v s om den knyts samman med liknande strider i andra länder som arbetarkampen i t ex Brasilien, Korea och Östeuropa, som det finns garantier för att vår revolution inte stryps efter en seger.
Slutligen, trots att populismen och medelklassens ideologi återigen dominerar i våra politiska organisationer, ligger inte den revolutionära demokratiska socialismen inte särskilt djupt begraven. Den dyker upp i arbetarklassens fortsatta kamp, hur den än vidareutvecklas.
Jag vill som slutord än en gång citera den oefterhärmliga Rosa Luxemburg, när hon beskriver den socialistiska (eller som det då hette, socialdemokratiska) rörelsen i början av 1900-talet:
”Den proletära rörelsen har ännu inte, som helhet, blivit socialdemokratisk, ens i Tyskland. Men den blir alltmer socialdemokratisk och överkommer gradvis de extrema avvikelserna åt anarkism och opportunism, som båda bara är bestämda faser av socialdemokratins utveckling, sedd som en djupgående process.”
Augusti 1992
Översättning och redigering: Göran Kärrman & Lars Gus Kaage