Ur Fjärde internationalen 3/1993
Kommer det att bildas ett stort brett kvinnoparti inför valet 1994? Eller har luften helt gått ur den debatt som blossade upp för snart två år sedan, och där Maria-Pia Boëthius framställdes som den kommande ledaren för ett kvinnoparti med chans att komma in i riksdagen?
Var den debatten en ren tidningsanka, eller bara ett uttryck för Maria-Pias personliga idéer — eller finns det en koppling till kvinnorörelsens politiska och organisatoriska styrka? Och i så fall, vart kan detta leda?
Denna artikel syftar till att syna den existerande kvinnorörelsen i sömmarna. Jag försöker även ge en mycket skissartad historisk bakgrund till ”den nya kvinnorörelsen” eller ”feminismens andra våg” (som den ofta kallas i andra länder) och hur den tog sig uttryck i Sverige.
Min avsikt är att ge en ram för debatten om dagens kvinnorörelse och vart den är på väg, och denna rambeskrivning gör inte anspråk på att förmedla varje liten detalj.
Både när det gäller de historiska avsnitten och diskussionen om olika sorters feminism inom rörelsen finns det fylligare skildringar i olika arbeten inom kvinnoforskningen.
Min artikel är en historieskrivning grundad på personliga erfarenheter av tjugo års arbete inom kvinnorörelsen, men också på diskussioner med andra mångårigt aktiva feminister.
Det är svårt att datera den självständiga kvinnorörelsens ursprungliga uppkomst. Alltifrån Lysistrates kärleksstrejk — ett antikt grekiskt skådespel som troligen hade verklighetsbakgrund — i det antika Grekland (och troligen före dess) har det förekommit specifika kvinnoorganisationer som i sina samhällen utgjort en social och politisk kraft.
Jag tror att det är viktigt att inse att kvinnorörelsen har existerat i många århundraden och att det krävs mer omfattande analyser av olika historiska perioder om vi ska kunna förstå hur den fungerat och uppfattats i sin samtid.
En diskussion om kvinnorörelsen och dess utveckling innebär både att studera den faktiskt, dvs vad har hänt?, hur såg den ut? hur ser den ut?, och att diskutera den analytiskt: vad är det för en sorts rörelse?
Under senare år har det diskuterats mycket kring uppkomsten av ”nya sociala rörelser” som fredsrörelsen, miljörörelsen, den anti-rasistiska rörelsen och andra så kallade ”en-frågerörelser”. Till dessa har ofta kvinnorörelsen räknats. Kvinnorörelsens ”klasskaraktär” har också många gånger varit föremål för debatt.
För mig har kvinnorörelsen många likheter med en traditionell social rörelse som arbetarrörelsen.
Jag ser den främst som en social rörelse, som byggs upp som en reaktion på ett socialt förtryck av kvinnorna, det som vi brukar kalla den strukturella underordningen av kvinnan som kön.
Den som drabbar alla kvinnor i samhället, men på olika sätt beroende på andra sociala faktorer, som klass, ras, sexuell läggning och ålder.
I detta är kvinnorörelsen lik arbetarrörelsen, och många av arbets- eller aktivitetsformerna påminner om de tidiga fickföreningarnas. (Se exempelvis Katarina Katz artikel i FI nr 3/87 xxxx.)
Kvinnorörelsen är också en idépolitisk rörelse i ständig utveckling, och i detta liknar den ”den politiska grenen av arbetarrörelsen” d v s själva partiväsendet, folkrörelserna, folkbildningen, eller andra idépolitiska strömningar som de så kallade ”en-frågerörelserna”, typ miljö- eller fredsrörelsen.
Dessutom skulle jag vilja påstå att kvinnorörelsen befinner sig i stadig tillväxt i vår tid och att detta helt enkelt har att göra med den ekonomisk-historiska utvecklingen, där kvinnors omsorgs- och servicearbete i allt högre grad socialiseras.
Alltså, först en mycket kortfattad och skissartad historisk genomgång:
Första gången en speciell kvinnoorganisering låter tala om sig i Sverige är på tretton hundratalet, i samband med att den heliga Birgitta skrev ner sina uppenbarelser, och grundade kloster i en icke-patriarkal tradition. Rörelsen, som fanns i delar av Europa under 1300- och 1400-talen och existerade sida vid sida med andra proteströrelser, kallades beginerna, och bestod av lek(manna)mässiga kvinnokolonier i anslutning till klostren.
Vad jag vet finns det mycket a studier om specifik kvinnoorganisering i övrigt under svensk medeltid och stormaktstid.
Kvinnoorganisationerna som uppstod kring 1800-talets mitt och fram mot sekelskiftet känner vi bättre till. De var knutna till dåtidens politiska rörelser, liberalismen och arbetarrörelsen.
Den liberala kvinnorörelsen föddes ur de allmänna liberala stridsropen på frihet, jämlikhet och broderskap, men reagerade mot att dessa friheter bara var till för bröderna. Friheterna skulle gälla även kvinnorna, åtminstone i de ”bildade klasserna”, och sätten att uppnå dem var i första hand utbildning, yrkesrätt och rösträtt.
Trots att den liberala kvinnorörelsen organiserades huvudsakligen bland unga kvinnor inom den bildade medelklassen (inte adeln eller den högre borgarklassen) riktades många av deras ansträngningar också till deras mindre lyckligt lottade systrar i arbetarklassen.
Och även om en del av de utvecklingsstrategier som de liberala kvinnorna arbetade efter hade en ”von oben”-attityd vad gäller arbetarkvinnornas okunnighet och livssituation, så var medlen att uppnå målen ofta mer revolutionära än man kunde tro.
Banden mellan den liberala kvinnorörelsen och arbetarrörelsens kvinnor har också alltid varit starka.
Kvinnorna i arbetarrörelsen tvingades å sin sida ofta organisera egna strukturer – som kvinnofack, kvinnoklubbar inom fackföreningarna eller inom det socialdemokratiska partiet – för att aktivt kunna driva de frågor som ansågs viktigast; rösträtten och kvinnors rätt till arbete, hälso- och tandvård, skolmåltider, utbildningsfrågor, offentliga toaletter (ett måste för att kvinnor ska kunna röra sig ”fritt” i samhället) m m.
I sådana frågor arbetade kvinnorna ofta över de politiska blockgränserna, både på basplanet och i riksdagen, något som väckte irritation bland männen i arbetarrörelsen. Dessa varnade sina systrar för att ha något ”samröre med borgarkvinnor”, trots att de själva tillbringade många timmar med ”du-och bror”-uppgörelser över partigränserna i fullmäktigeförsamlingarna.
Arbetarrörelsens ledning tog inte heller vara på all den radikala kvinnokraft som utvecklades från sekelskiftet och framöver, och särskilt under inledningen till den ”svenska revolutionen” 1917. (Se Kjell Östbergs artikel i Internationalen 44/93, eller Eva Schmitz <'color:black'><'color:black'>Kvinnor, kamrater..., Röda Rummets bokförlag.)
Att de borgerliga partierna hade högre kvinnorepresentation i de olika parlamentariska församlingarna än arbetarrörelsen skylldes på kvinnorna själva. (Se Kjell Östbergs artikel i FI nr 1/93.[1])
Det var också unga socialdemokratiska riksdagsmän som var de mest hätska motståndarna till ”gift kvinnas rätt till förvärvsarbete” som kravet kallades från mitten av tjugotalet tills dess att rättigheten drevs igenom i slutet av trettiotalet. 1 sina motionssvar argumenterade dessa yngre socialdemokrater bland annat för att ”en kvinna inte kan tjäna två herrar samtidigt”.
Den kvinnorörelse som dominerade bilden från 800-talets mitt och fram till sent 1920-tal – både de liberala kvinnorna och arbetarrörelsens kvinnor – hade alltså definitiva lojalitetsband till särskilda partier, och var samtidigt tvungen att hitta sina egna organisationsformer om den ville få något uträttat i för kvinnor och barn viktiga politiska frågor.
1 slutet av tjugotalet uppstod så den första verkligt självständiga, partipolitiskt obundna kvinnorörelsen i modern tid – Fogelstadrörelsen.
Den kvinnliga medborgarskolan på godset Fogelstad i Sörmland blev inte bara en utbildningsplats för Moa Martinsson och andra kvinnor ur arbetarklassen som sökte sin egen utveckling, den utgjorde också basen för fredsrörelsen under mellankrigstiden.
Fogelstad blev med tidningen Tidevarvet en mycket radikal samlingspunkt, trots att flera av de ledande kvinnorna kom från borgerliga kretsar. Såväl tidningen som fredsrörelsen förhånades som prosovjetisk.
Fogelstadgruppen kom till slut att dela sig i en radikalfeministisk/radikalpacifistisk del runt Elin Wägner och hennes bok Väckarklocka, samt en mera socialpolitisk feministisk inriktning.
Fogelstadrörelsen och trettiotalets kvinnorörelse är ett mycket intressant kapitel i den svenska historien där ett antal avhandlingar är under utarbetande.
Tillsammans med mer grundliga studier i vad som faktiskt hände i kvinnodebatt och – organisering under fyrtio-, femtio- och sextiotalen, är dessa kunskaper nödvändiga om vi ska få en klarare bild av hela utvecklingen under vårt sekel.
Den enda rest (förutom riksdagspartiernas kvinnoförbund och Fredrika Bremerförbundet) från denna tid är SKV, Svenska Kvinnors Vänsterförbund, som alltid varit en formellt, och ofta reellt, självständig kvinnoorganisation. Periodvis har banden till SKP/VPK varit väldigt starka. Idag består organisationen främst av äldre kvinnor.
Den stora samlande kvinnokraften under 6o-talet var utan tvekan det socialdemokratiska kvinnoförbundet, som med Inga Thorsson i spetsen satte fart på anti-atomvapenrörelsen.
S-kvinnorna hade då 70 000 medlemmar, och kunde utgöra en aktiv motpol till partiledningen.
I början av 6o-talet förde också oberoende feminister, som Eva Moberg, fram helt nya krav: sex timmars arbetsdag, bra och gratis daghem åt alla barn, alla kvinnors rätt till såväl yrkesarbete som familj.
Entusiasmerade av (eller pressade av) uppkomsten av dessa krav och så småningom av Grupp 8, utarbetade så s-kvinnorna 1972 programmet Avliva myterna som har tryckts upp i omgångar, och fortfarande är mycket läsvärt.
Den ”nya kvinnorörelsen” på 70-talet uppstod alltså inte ur ett vakuum. I Stockholm, där Grupp 8 startade, innehöll organisationen till en början såväl s-kvinnor som SKV:are.
I Göteborg, där tillströmningen framför allt skedde bland väldigt unga tjejer, som sällan hade barn eller arbetslivserfarenheter, tog organisationen mycket av sin konkreta politik från program som Avliva myterna.
Det fanns alltså rötter bakåt, men det ”nya” under slutet av sextiotalet var det som hela västvärlden drabbades av – ungdomsuppsvinget, 68-radikaliseringen, den ”nya vänstern”.
Studenternas krav på en ”ny antikapitalistisk världsordning” var ett resultat av många ungdomars otillfredsställelse inför de egna livsperspektiven (en ”revolution mot den rådande kulturen”, som man sa i Frankrike). Ungdomsuppsvinget samverkade också med arbetarstrider (som maj-68 i Paris och Nantes, gruvstrejken här hemma) och med antiimperialistiska protester (mot Vietnamkriget, mot USA:s utsugning av Latinamerika). Av mindre vikt för den maoistiska delen av vänstern, som kom att bli den dominerande i Sverige, var Pragvåren och den sovjetiska invasionen.
Att den ”nya vänstern” främst utgjordes av studenter hade sin grund i utbildningsexplosionen, som för första gången gjorde det möjligt för barn från arbetar- och lägre tjänstemannahem att i bred skala fundera över universitetsstudier.
Detta betyder inte att studentrörelsen med nödvändighet var omogen. Mycket av det som skrevs, sades och gjordes då, håller fortfarande för en granskning.
Men det innebär att det inte går att göra en ”klassanalys” av de rörelser som uppstod ut 68-uppsvinget baserat på det faktum att de flesta var studenter. Studenterna var socialt lättrörliga, och med tanke på att den sociala rekryteringen till universiteten aldrig, varken förr eller senare, varit så bred som då, blir det omöjligt att göra några enkla generaliseringar. (Under årens lopp har det valsat runt många förenklingar i tidskrifter och tidningar om just kvinnorörelsen som ”mellanskikt, medelklass etc”. Mig veterligen har det aldrig gjorts något seriöst försök att undersöka hur det faktiskt sett ut.)
Så är vi då framme vid Grupp 8 (och Kvinnoligan i Lund, som med sin tydligare feministiska inriktning stod nära de danska Rödstrumporna.)
Grupp 8 hade ofta samma bas som den övriga vänstern, och var på många sätt en del av denna. Något som visade sig inom några år, då organisationen bröts sönder i delningar som direkt kunde hänföras till olika vänster strömningar. Grupp 8:s medlemmar drabbades därigenom av samma slags lojalitetsproblem till vänsterns män som arbetarrörelsens kvinnor hade att slåss mot i arbetarrörelsens barndom.
Ett annat gemensamt drag med för-mödrarna var att kvinnorna också nu skapade sina egna organisationsformer. Men på sjuttiotalet hette grundorganisationen basgrupp, och inte kvinnoklubb.
Sommaren 1972, när jag tillsammans med tvåhundra andra unga tjejer gick med i det relativt nybildade Grupp 8 i Göteborg, fick alla som skrev upp sig på listan gå samman tio och tio, för att bilda nya basgrupper.
Basgruppen var utgångspunkten för såväl studier (studiecirklar, skolningsmöten) som aktivitet (sälja Kvinnobulletinen, ordna demonstrationer etc). Basgruppema träffade andra Grupp 8-medlemmar på månadsvisa stormöten, där diskussionens vågor gick höga. Stormötena fattade beslut, och det som diskuterades var ofta plattformsfrågor: ”skulle Grupp 8 vara socialistiskt, eller bara anti-kapitalistiskt?”, ”skulle Grupp 8 uttala sig i den eller den allmänpolitiska frågan?”.
Något specifikt för Grupp 8 under tidigt sjuttiotal var den otroligt snabba tillströmningen, med två-trehundra i Göteborg, tusentalet besökare på öppna möten i Stockholm, 8-marsdemonstrationer som totalt samlade tio-femtontusen deltagare.
Organisationen utvecklades snabbt till en dynamisk kraft som kom att dominera bilden i media och påverka hela samhällsklimatet. ”Grupp 8” fick därmed ge namn åt all slags radikal kvinnoverksamhet.
Denna dynamiska period hade dock en mycket kort livslängd. Redan 1973 skedde den första utbrytningen ur Grupp 8, då tjejer från vänstergruppen Förbundet Kommunist med flera bildade ”Arbetets kvinnor”.
I Göteborg konfronterades jag för första gången med genomtänkta radikalfeminister vid ungefär samma tidpunkt. Även de lämnade Grupp 8 och bildade ”Nyfeministerna”.
Ytterligare något år senare bröt sig de Kinatrogna SKP-tjejerna ut och bildade Kvinnofronten (som finns kvar idag, numera är inte organisationen maoistiskt dominerad utan drar snarare åt det radikalfeministiska hållet).
Kvar i Grupp 8 blev en mindre grupp aktiva kvinnor koncentrerade till några större städer samt en tidningsredaktion i Stockholm för Kvinnobulletinen.
När Katarina Katz skriver i en artikel i FI 4/80xxx att hon väljer att se Kvinnobulletinen som identisk med Grupp 8 och därmed med vad hon ser som Grupp 8:s/kvinnorörelsens urartning, så menar jag att det är en felsyn.
Kvinnobulletinen är ett av de få språkrör som genomlevt, utvecklats med och speglat den ”nya” kvinnorörelsens alla olika faser.
Och just vid den tidpunkt som Katarina skriver denna artikel var det som allra svårast att se vart kvinnorörelsen skulle ta vägen.
I praktiken hade livet försvunnit ur Grupp 8 redan i mitten av sjuttiotalet i många städer, och formellt upplöstes Grupp 8 som riksorganisation just på hösten 1980.
Men det mest intressanta är att den kongress som upplöste Grupp 8 som riksorganisation också fattade beslutet att arrangera den stora, nationella Kvinnotribunalen som hölls i Göteborg i maj -81.
Kvinnorörelsens död blev alltså dess pånyttfödelse, och på denna pånyttfödelse satsade kvinnogrupper helhjärtat på många håll i landet.
1 Göteborg omfattade samordningsgruppen för tribunalen nästan ett hundratal kvinnor. Det första nationella utskicket renderade omedelbart trehundrafemtio svar, en stor del av dem kom utifrån landet och ville ”ha sängplats”.
Arbetsgrupper bildades runt om i landet för att skaffa fram ”vittnesmål” kring tribunalens fyra teman: arbete, daghem, abort, pornografi/prostitution.
Och allt tal om att kvinnorörelsen hade urartat, eller blivit till en ”medelklassrörelse”, där ”akademiker' och kulturpersonligheter” tagit över taktpinnen, kom på skam vid tribunalen.
Sällan har vittnesmål av detta slag, en sorts låginkomstutredning ”från golvet”: från arbetarkvinnor, invandrarkvinnor, ensamma mödrar utan dagisplats, arbetslösa tjejer på AMU-kurser, kvinnor som tvingats göra abort före -75, kvinnor som berättade om prostitution och sexuella trakasserier på arbetsplatserna, framförts inför en nationell publik.
Tribunalen fick även stort genomslag i massmedia. Göteborgs-Postens ledare uppmanade samma morgon som evenemanget gick av stapeln kvinnor att gå dit. Kvinnor från Norrbotten ”vittnade” med knutna nävar i TV-nyheterna och på kvällstidningarnas förstasidor.
Sjuhundra kvinnor, och några män, bevistade tribunalens två dagar, och det adressregister (nätverk) som under några år fanns kvar i en sorts samordningscentral i Luleå omfattade över trehundra namn.
Att inte tribunalen omedelbart ledde vidare till någon ny samlad nationell aktivitet tror jag berodde på att rörelsen redan då var uppsplittrad på en mängd olika göromål. Projekt som många gånger inte gjorde så mycket väsen av sig, men likafullt bildade basen för all den uppblossande energi som vi sett de två senaste åren.
Under sjuttiotalets gång, och kanske i takt med att Grupp 8 förlorade positionen som den självklart ledande kraften, engagerade sig aktiva tjejer i nya former. Vi behöver inte ens beröra ”starta eget”-initiativ och ”Kvinnor kan”-organisationer för att se den oerhörda mångfalden. Det räcker med att titta på själva aktiviströrelsen, vilket är vad jag gör här.
* Kvinnohusrörelsen såg till att separata kvinnohus kom till i många städer.
* Krisjoursrörelsen, idag samordnade i ROKS, som ofta startade som en del av kvinnohusen, växte i mindre städer snabbt till en folkrörelse — i stort sett i det tysta.
* Folkaktionen mot porr och prostitution bildades och växte till ett nationellt nätverk som visat sina bildband för hundratals föräldraföreningar och yrkesgrupper på skolor m m.
* De lesbiska kvinnorna organiserade sig separat och drev också på för att bli en erkänd kraft i den homosexuella rörelsen, såväl nationellt som internationellt.
* Invandrarkvinnorna grundade och stabiliserade IFFI/RIFFI.
* Kvinnofackliga grupper startades i mängd i slutet av sjuttiotalet och början av åttiotalet, mestadels inom tjänstemannafacken. Många lokala styrelser inom TCO-fack fick för första gången en majoritet kvinnor, vilket hjälpte fram nationella kvinnonätverk inom flera TCO-förbund. Ett försök till allmänfacklig kvinnosamordning skedde via INFRA. Jämställdhetscirklar på metallarbetsplatser och inom andra LO-grupper startades som en effekt av att många tidigare kvinnoaktivister att en facklig förankring.
* Kvinnoforskningen på Arbetslivscentrum och vid universiteten byggdes upp. Många av forskarna var ”gamla aktivister” som ville att deras arbete skulle kunna användas ute i samhället.
Regionalt samordnades kvinnor ' kring glesbygdsprojekt som Kvinnor och arbete,
Offentlig sektor på kvinnors vis m m. Dessa projekt byggdes ofta upp av regionala organisatörer i kontakt med fackligt aktiva kvinnor, Arbetslivscentrum, olika forsknings-och stipendiefonder och Forum för kvinnoforskning på universiteten. Idag finns ett otal regionala nätverk som binder ihop kvinnor på basplanet med kvinnoforskare och kvinnliga politiker.
Forum-organisationerna samlar kvinnliga studenter och forskare till debatter och seminarier. Idag har Forum-grupperna ett utvecklat utbyte av tidskrifter och kvällskurser för nya intresserade.
Kvinnoforskningen är en del av kvinnorörelsen både som ideologisk och politisk rörelse, och många av de aktiva forskarna har en marxistisk/socialistisk bakgrund. Kvinnoforskarna, och en del av de kvinnliga administratörer vid forskningsfonderna, diskuterar sin egen strategi (att vara inuti/utanför stat och institutioner) med jämna mellanrum.
<'font-family:Symbol'>¨ Kvinnokulturrörelsen sökte egna kulturella och politiska uttryck under en period när vänstern och de mansdominerade politiska organisationerna upplevdes som starkt förtryckande. I dess kölvatten startades nya förlag och tidskrifter.
Kvinnotidningen Q levde i ett antal år i början av 80-talet. SKV:s gamla tidning Vi mänskor moderniserades. Hertha, Fredrika Bremerförbundets tidning, var i början av åttiotalet en fräsch och radikal kvinnotidskrift. Kvinnolitteratur och faktaböcker gavs ut i mängd på små och stora förlag. Medusa, Nordens största kvinnobokhandel, kom till.
* Fredsrörelsen, de stora fredsmarscherna, blev en av de samlande krafterna för tusentals kvinnor under tidigt 8o-tal, efter kärnkrafts-omröstningen. Fredsmarscherna markerade också inledningen till mer av solidaritets- och antiimperialistiskt arbete bland kvinnoaktivister, och många i ”mellangenerationen” i dagens uppsving har sina rötter där.
* Kampanjgrupper för sex timmars arbetsdag startades och lades ner i flera omgångar på många orter under 8o-talet.
* En försvarsrörelse för aborträtten fanns i början av åttiotalet. Den byggdes upp i protest mot hoten mot aborträtten från Fälldin-regeringens sida och som ett motstånd mot Rätt till liv-gruppernas uppgång under de dåvarande borgerliga regeringarna. (Se Davidson/Forsling: Abort förr och nu, Röda Rummets förlag 1981.)
* Nya tribunaler och kvinnofestivaler hölls, bland annat i Göteborg, Luleå och Borlänge. I Göteborg organiserades en intressant ”hearing” om det farliga preventivmedlet Depo-Provera. I Luleå hölls en tribunal om kvinnors rätt till arbete. I Borlänge hölls tre kvinnofestivaler, den sista på temat ”Tio år efter städerskestrejken”. När ASAB-städerskorna på Domnarvet året efteråt tvingades ut i ny strejk gick överskottet från den sista kvinnofestivalen i Borlänge till deras strejkkassa.
* Behovet av studiemöjligheter, särskilt för lågutbildade kvinnor och invandrarkvinnor, samlade många aktivister i Göteborg med omnejd. Dessa lade ner stor energi på att omvandla ”byggkursen” på Kvinnohuset till en riktig Kvinnofolkhögskola, något som kunde förverkligas i mitten av åttiotalet. Under samma period byggdes Kvinnohögskolan i Storsund (i dag Kvinnohöjden) utanför Borlänge upp av aktivister från Kvinnohuset på Snickarbacken i Stockholm. 1 Umeå stred tjejerna för att få ett nytt kvinnohus, som idag är en hjärtpunkt för många aktiviteter.
* Tidiga protester mot nedskärningspolitiken drogs igång av andra kvinnoaktivister som jobbade i folkkampanjer mot social nedrustning, ”pantrar” etc.
* Kvinnopartiet startade, ett par år för tidigt. Inblandade från starten var flera kvinnor som varit fackligt aktiva inom Statstjänstemannaförbundet och andra TCO-förbund, och som också varit drivande i sextimmars-kommittéerna från tidigt 80-tal. Partiet fick aldrig den luft under vingarna som initiativtagarna hoppats på, och idag lever det som en liten kvinnogrupp vid sidan av alla andra kvinnogrupper.
* 8 mars 1988 samlade LO för första gången till en stor facklig kvinnokonferens, ”Kvinnor anamma” i Borlänge, med tre hundra deltagare. Ett resultat av 8o-talets ekonomiska effekter på kvinnorna och av de kvinnofackliga gruppernas verksamhet.
* Till Nordiskt forum i Oslo i augusti 1988 kom sammanlagt tio tusen nordiska kvinnor, de allra flesta från icke-etablerade organisationer.
Från slutet av sjuttiotalet och under åttiotalet, under den tid som det många gånger sagts att
”kvinnorörelsen är död”, har den tvärtom växt till i erfarenhet och kunskap, och inte minst i fysisk styrka.
Det som tidigt sjuttiotal var något tusental i Grupp 8 och i SKV har idag blivit tio tusen krisjoursaktivister, mer än tio tusen kvinnofackliga aktivister, några tusen aktiva forskare och feminister på universiteten, en bred invandrarkvinnorörelse, en fredsrörelse med något tusental medlemmar, en Kvinnofolkhögskola med fler än hundra heltidselever och drygt två tusen helgkursbesökare varje år.
I Stockholm finns en dagligt fungerande kvinnobokhandel, i Värmland finns Kvinnosyn; en regional veckotidning som har presstöd (fler än två tusen prenumeranter!).
Tusentals kvinnor i alla åldrar är inblandade i olika nätverk, ”strumpor”, kvinnokafégrupper mm.
I miljö- och solidaritetsrörelserna bärs en stor del av verksamheten upp av unga tjejer.
Till spektrat av aktivistmiljöer kan sedan läggas s-kvinnorna, som jag åtminstone delvis skulle vilja hänföra till den självständiga kvinnorörelsen.
Deras problem är fortfarande osjälvständigheten till det egna partiet, och i samma mån som partiet tillhör etablissemanget kan s-kvinnorna naturligtvis sägas göra det.
Men kvinnoförbundet har, å andra sidan, alltid varit politiskt radikalare än partiet.
Årets partikongress — med sin inledning som lovade ”uppror” och ett antal ”chockerande” ställningstagande i viktiga frågor, och sin avslutning där alla slöt upp bakom partiledningens till intet förpliktigande skrivningar när det gäller den ekonomiska politiken var en sannskyldig uppvisning i hur man lurar skjortan av kongressdeltagare och medlemmar.
Men detta taktiska finlir med redaktions-kommittéer som lurar på kongressen partiledningens syn förekom inte på kvinnoförbundets kongress.
Denna dominerades i stället av ingående och kunniga diskussioner om konkreta frågor som kvoterad föräldraförsäkring, kvinnors pensionsvillkor, privata alternativ eller kooperativ etc. Det fanns inga tvåminutersbegränsningar eller långa föredragningar från förbundsstyrelsen. Tvärtom präglades s-kvinnornas kongress av värme, öppenhet och en demokratisk uppläggning av diskussionerna.
I flera frågor fick förbundsledningen stryk av kongressen. Förbundsledningen vann exempelvis frågan om kvoterad föräldraförsäkring, men röstades ner på förslaget om att öppna kvinnoförbundet för icke s-medlemmar.
Kongressen gick emot de föreslagna skrivningarna om stöd till privata projekt som startas på kvinnors egna villkor. Det betyder att s-kvinnorna är den enda del av socialdemokratin som åtminstone i teorin är helt emot privatiseringar.
Dessutom tog s-kvinnorna ett i förhållande till partikongressen radikalt annorlunda ekonomiskt program: Kvinnor utan fallskärm — till försvar för den offentliga sektorn.
Frågan om varför kvinnoförbundet ständigt har så svårt att försvara sitt eget kongressprogram gentemot partiledningen, och vad detta kommer att leda till i framtiden, förtjänar att diskuteras mera.
Min bedömning är att kvinnoförbundets ledamöter är duktiga och seriösa organisatörer på basplanet men dåligt rustade när det gäller att argumentera för övergripande ekonomiska lösningar.
Kongressprogrammet talar visserligen om en behovsinriktad, samhällsfinansierad, grön och fredlig ekonomi som alternativ till privatiseringar och marknadsdiktatur, men s-kvinnorna klarar inte av att försvara denna vision konkret när de ställs inför partiledningens alternativlöshet.
Därav också talet om att sänka föräldraförsäkringen som det mindre onda i stället för att skära ned i verksamheterna i den offentliga sektorn.
Jag menar ändå att s-kvinnorna skulle kunna utvecklas till en intressant politisk kraft (om förbundet inte dör av penningbrist och ålderskrämpor) men att detta också avgörs av den allmänpolitiska utvecklingen. Klart är att förbundet inte klarar av ett ordentligt brott med partiledningens borgerliga politik om de inte får hjälp utifrån av en stark och kämpande oberoende kvinnorörelse. Även utvecklingen bland LO:s kvinnor, och LO/(s)-kvinnornas möjligheter att överbrygga Stig Malms splittringsförsök (att ställa LO-tjejer mot ”knytblustanter” i kvinnoförbundet) kommer att ha betydelse för denna utveckling.
Vänsterpartiet har aldrig haft något kvinnoförbund. Periodvis har partiet agerat mest genom SKV, periodvis i kraft av sitt kvinnopolitiska utskott. Partiet har fått ett nytt ”ansikte” genom att byta ut Lars Werner mot Gudrun Schyman, men hur detta kommer att påverka partiets vidare framtid och möjligheter att ingripa i kvinnorörelsen är inte helt klart.
Miljöpartiets kvinnor är något nytt, som hittills inte gjort så mycket väsen av sig.
Folkpartiets kvinnor är svåra att placera på den ideologiska kartan, såsom de varit historiskt. En del av dess bästa företrädare kombinerar en konsekvent jämställdhetskamp med en djupgående social medvetenhet. Andra prioriterar den individuella kvinnokampen inom ramen för ”Kvinnor kan”-projekt. Alla arbetar de inom ”Wibbles parti”. I våras demonstrerade de på 8 mars (Stockholm), och deltog aktivt i att bygga det protesttåg som just vände sin vrede mot Ann Wibble och hennes ekonomiska politik.
Centerpartiets kvinnor präglas i hög grad av sin tidigare förankring i glesbygd och landsbygd. För många av dess jordbrukarhustrur skulle exempelvis vårdnadsbidrag betyda ett ekonomiskt tillskott, och detta står idag i motsättning till de mer storstadsbaserade c-kvinnornas försvar av offentlig vård och service. I Stockholm deltog de såväl i 8 marsaktiviteterna som i det nyligen hållna abortseminariet.
Fredrika Bremerförbundet är tillsammans med ”Kvinnor Kan”-företrädare och en del av de kvinnliga företagarnätverken mer utpräglade individualfeminister. För dem korn- mer den individuella kvinnans möjligheter att slå sig fram i samhället, och kanske utgöra en inspirationskälla för andra för att på sikt ändra den könsmässiga maktbalansen, före ett uppbygge av en kvinnornas kollektiva och solidariska rörelse.
Slutligen, moderaternas, kds och nyd:s kvinnor tillhör inte bara det borgerliga etablissemanget. Dessa krafter utgör den reaktionära delen av kvinnoförbunden. De ställer sig själva utanför varje anslag till kollektiv kvinnokamp till försvar av kvinnornas sociala och politiska rättigheter som grupp.
Nåväl, är det då verkligen en ”ny våg” på gång för kvinnorörelsen? Vad var det egentligen som hände i februari 1992 i samband med att Maria-Pia fick jätterubriker för ”sitt” kvinnoparti? Handlar det bara om en sorts ”massmedial” feminism?
Nej, jag hävdar att det massmediala utbrottet då vilade på en solid grund. Tålamodet började helt enkelt började tryta hos många av kvinnorörelsens tiotusentals aktivister, och hos många andra ”vanliga” kvinnor, organiserade i regionala nätverk av olika slag, som under tio-femton år hade byggt upp sina organisationer, eller sina liv, i ett tystlåtet motstånd mot den politiska utvecklingen.
Många aktiva kvinnor hade i olika sammanhang, i krisjoursrörelsen, vid regionala träffar, på Kvinnor kan-mässor, i kvinnoforskningsgrupper eller i fackliga sammanhang, stött på samma fenomen: ”vi är trötta på att vänta, vi är trötta på de ständiga försämringarna”.
Där sjuttiotalets kvinnoorganisationer mobiliserade till breda demonstrationer bakom krav som ”Bra och gratis daghem för alla barn” och krävde att utvecklande pedagogik skulle vara en grundförutsättning inom barnomsorgen, vågar kommunalt anställd barnomsorgspersonal i många städer idag bara protestera mot överinskrivningar och nedskärningar med papperspåsar över huvudet.
Denna symbolbild för utvecklingen tillhör kanske de mest drastiska, men det gyllene åttiotalet var definitivt inte gyllene för de breda kvinnogrupperna, och kunskapen om tillståndet i landet började sprida sig.
Valresultatet, att kvinnorepresentationen i detta läge (!) sjönk i riksdagen tillsammans med den borgerliga regeringens rasande hetsjakt på den offentliga sektorn, skapade en ökad grogrund för den redan uppdämda vreden.
Maria-Pia Boëthius blev den som kom att formulera rubrikerna i media, när hela iden om en underjordisk kvinnorörelse ”exploderade”. Men den diskussionen vare sig startade eller slutade med Maria-Pia, och frågan är långtifrån död ännu.
Stig Malm kom osökt radikaliseringen till hjälp genom sitt (eller var det chaufförens?) tal om fittstim i april-maj 1992. Framför allt fick denna debatt en stark omprövningseffekt inom socialdemokratin och bland många LO-kvinnor. Som Boel Carlsson, mångårig jämställdhetsansvarig på LO, uttryckte det i samband med LO:s Rättviseseminarium i somras:
”Fittstimsdebatten var bara så jobbig för oss som arbetade i huset, men Gud så nyttig.”
Och det är framför allt i ljuset av denna debatt som man kan se hur s- och LO-kvinnor på ledande nivå tagit till sig begreppet feminism. De har gjort det seriöst, genom att diskutera igenom vad olika varianter av feminism står för, och genom att börja se över sina egna organisationer. (Ett resultat av denna genomgång finns redovisad i s-kvinnornas programskrift Feministiskt handlingsprogram för 90-talet.)
8 mars i Stockholm 1993 (och på flera andra platser) var en effekt av denna ”nya våg” för kvinnorörelsen, ett resultat av den starka vreden men också av ett aktivt och medvetet organiserande.
Vad var det då för sorts politiska krafter som sattes igång i Stockholm och på andra håll, och kring vad?
Den ”kravvepa” som vi i Stockholm till slut överlämnade till Ann Wibble på 8 mars, och som kom att stå som samlande plattformen för demonstrationen (förutom de upprops- och pressutskick som gick ut under tiden) innehöll följande krav:
* Hela lönen, halva makten
* Ekonomi för behov och miljö
* Arbete åt alla, dela på jobben
* Uppvärdera kvinnors arbete
* Bra barnomsorg åt alla barn
* Stoppa slakten på KOMVUX
* Pensionsutredningen i papperskorgen
* Bevara aborträtten
* Stoppa porr och prostitution
* Stoppa de sexuella trakasserierna
* Stoppa kvinnomisshandel, våldtäkt, incest, kvinno- och barnamord
* Stoppa rasism och kvinnoförtryck
* Ökat internationellt bistånd på kvinnors villkor
Även den antagna Uppropstexten koncentrerades kring vikten av offentligt finansierad vård och service samt kvinnors rätt till arbete.
Det innebar att en ”klassmässig” och politisk uppdelning snabbt kom till stånd kring 8 mars-förberedelserna. Moderaternas, kds och nyd:s kvinnor ställde sig utanför. Fredrikorna och organisationer typ ”Kvinnor kan” var inte heller med, även om flera av dem säkert deltog individuellt på Sergels torg.
8 mars-demonstrationen i Stockholm var alltså i huvudsak en ”vänsterrörelse”, om vi använder termen i dess bredaste mening. Centerns och folkpartiets kvinnoförbund deltog aktivt, och dessa kvinnoförbund utgör också ”vänsterns högraste flank” när det gäller frågan om den offentliga sektorn och kvinnors rätt till arbete.
Tribunalen, som hölls helgen innan 8 mars i Stockholm, var organiserad av Stödstrumporna, och hade mer karaktären av faktarika föreläsningar än ”vittnesmål” som i Göteborg 1981. I tidningen Brand 4/93 skriver Pia Laskar om tribunalens olika teman att de ofta började starkt och bra, men sedan planade ut i reformistiska krav på slutet. Jag delar hennes uppfattning.
Men många uppfattade ändå tribunalen, demonstrationen och mötet med Susan Faludi som en helhet, en 8 marshelg med ovanligt stark uppslutning.
I Umeå, Göteborg, Växjö, Karlstad, Malmö med flera orter hölls också färgstarka och breda 8 marsfiranden, organiserade av en rad olika kvinnogrupper och nätverk, även om Stockholm kanske var i särklass var gällde långvarigt organisationsarbete och uppslutning.
Förberedelserna inför årets 8 mars, och resultatet; det vill säga den typ av enhet som kom till stånd och kring vilken plattform den gjorde det, har givit viktiga lärdomar för hur och kring vad en aktiv och massbaserad kvinnorörelse kan byggas vidare.
Andra element för en sådan förståelse har vi fått senare under året, i samband med ”pigdebatten” och att abortfrågan åter placerats på dagordningen.
Om pigdebatten: I en gruppdiskussion på LO:s Rättviseseminarium i juni deltog en ledande representant för Fredrika Bremerförbundet. Hon hade väldigt svårt att förstå hur vi skulle kunna gå emot möjligheten för yrkeskvinnor att lösa den pressande rollen med stor arbetsbörda i konkurrens med männen samtidigt med det fulla ansvaret för hus och hem.
Hon fick hårt mothugg från samtliga andra deltagare i seminariet när hon menade att detta dilemma skulle kunna lösas med hjälp av privat hemhjälp.
Och plötsligt slog det mig att det är här som den viktiga skiljelinjen går mellan kvinnorörelse och enskild kvinnokamp.
Om strategin är att genom så massiva offentliga aktioner och påtryckningar som möjligt bevara och förbättra den offentliga sektorn och kvinnors kollektiva arbetsmarknad, då är denna kamp en del av den kollektiva kvinnorörelsen.
Om huvudmålet är att som enskild kvinna klara sig bra i arbetslivet, och därigenom kanske utgöra en inspirationskälla för sina medsystrar, då handlar det om enskild kvinnokamp, om liberal eller borgerlig feminism.
Denna kan vara väl så kampinriktad och aggressiv, men är det på det individuella planet, och därför blir också frågan om städhjälp eller andra pigsysslor tänkbara medel att nå målet.
För kvinnorörelsen – som här står i motsättning till borgerlig feminism – är detta inget tänkbart medel, därför att det skadar solidariteten mellan kvinnorna, solidariteten inom rörelsen.
När det gäller försvaret av aborträtten finns det idag en väldigt bred bas. Abortseminariet i Stockholm 9 oktober stödarrangerades också av alla politiska krafter utom moderaternas kvinnoförbund. Ett tjugotal organisationer ställde upp, inklusive Fredrika Bremerförbundet och centerkvinnorna. (Kds och nyd var inte tillfrågade eftersom hoten mot aborträtten växt fram ur deras riksdagsmotioner.)
Moderatkvinnorna uppgav att de var splittrade i frågan och alltså inte kunde ställa upp, vilket är en förändring från 1975 och 1980, då de tillhörde de svurna motståndarna till en liberal abortlag. Ledande företrädare bland dem har också hävdat att abortfrågan är en privat samvetsfråga, som förbundet inte vill ta ställning till som förbund.
När det gäller protester mot våld och sexuella trakasserier har alla de politiska kvinnoförbunden stundtals agerat tillsammans (exempelvis kring massvåldtäkterna i Jugoslavien), och inom kvinnojoursrörelsen är man besviken över att det ofta är lättare att vinna stöd för enskilda kampanjer i borgerliga kvinnogrupper än inom arbetarrörelsen eller vänstern. (Det är möjligt att denna bild håller på att ändras.)
Det finns alltså olika klassmässiga och politiska avgränsningar kring olika kvinnofrågor, vilket också motsvarar hur kvinnor i olika klasser och skikt drabbas av den sociala underordningen.
Den liberala feminismen pendlar, som sagt, mellan en positiv inställning till individuell kvinnokamp och ett deltagande i den kollektiva kvinnorörelsen kring socialpolitiska krav.
Men det finns också flera varianter av feminism inom själva aktiviströrelsen; radikal-feminism, anarkafeminism, socialistisk feminism, marxistisk feminism – och blandningar av alla fyra.
Mellan dessa strömningar finns inga klara gränsdragningar, och tolkningar kan vara djupt personliga, men jag ska göra ett försök att bena upp begreppen.
Där den socialistiska och marxistiska feminismen utgår från sambandet mellan klass- och könskamp sätter radikalfeminismen könskampen främst. Enligt den radikalfeministiska teorin grundas förtrycket i den fysisk/sexuella (och sociala) könsunderordningen och männens sexuella maktposition över kvinnorna. Radikalfeminister kan lägga olika tyngdpunkt bakom fysisk/sexuell och social underordning, men gemensamt för dem är att manssamhället/patriarkatet är det som främst ska bekämpas. Många radikalfeminister har även givit upp ambitionen att övertyga män om det berättigade i kvinnornas kamp.
Radikalfeministiska strömningar finns överallt där kvinnor organiserar sig, och de radikalfeministiska grupperna har bidragit starkt till den ökade kunskapen och vreden inom kvinnorörelsen.
Även om jag inte delar deras grundläggande uppfattning om förtryckets ursprung eller hur man effektivast bekämpar det kan ingen frånkänna radikalfeminismen dess stora insats för att blottlägga och bekämpa det sexuella förtrycket och våldet mot kvinnorna. Detta arbete har också befruktat den feministiska analysen och lagt till nya viktiga pusselbitar. I många länder utgör dessutom kvinnojourerna (som ROKS i Sverige) en kraftfull organisatorisk del av den självständiga kvinnorörelsen.
Teoretiskt starka bidrag från radikalfeministiskt håll har framför allt kommit från USA och Kanada (se exempelvis analyser gjorda av Catharine A. MacKinnon och Andrea Dworkin.
En särskild variant av radikalfeminism är essentialismen, som hävdar att kvinnorna biologiskt och psykologiskt, ja nästan genetiskt, är en annan sorts människor än män. Kvinnornas goda, fredliga sida är därmed grunden för kampen.
I Sverige företräddes detta synsätt tidigare av Ellen Key och senare av Elin Wägner, idag finns den bara bland marginella delar av kvinnorörelsen. (Essentialismen är ideologiskt stark inom kvinnorörelsen i Italien och Frankrike, delvis som en reaktion mot kommunistpartiernas dominans inom vänstern. Dess främsta teoretiker är fransyskan Luce Irigaray.)
Anarkafeminismen är något som attraherar många unga tjejer i skolmiljön och på universiteten. Anarkafeminismen kombinerar radikalfeminismens syn på sexualiteten samt att kvinnorörelsen ska utgå från direkt aktion och stå oberoende från stat och andra myndigheter med ett mer klassmässigt och socialistiskt präglat politiskt innehåll. Anarkafeminismen hävdar behovet av att kvinnor har ”egna rum”, egna kaféer, egna mötesplatser, egna aktioner etc, men försöker också vända sig till män och övertyga dem om det berättigade i feminismen och kvinnorörelsen.
Anarkafeminismen är kritisk mot den traditionella anarkosyndikalismen, som inte förstår behovet av kvinnorörelse eller separat kvinnokamp.
Socialistisk feminism står naturligtvis nära marxistisk, och här går min personliga uppfattning lite på tvärs med exempelvis Carin Holmbergs och Margareta Lindholms synsätt i en uppsats ur antologin Moderna samhällsteorier (red. Per Månsson, Prisma, 1991).
Jag uppfattar åsiktsskillnaderna sons en skillnad i synen på själva begreppen marxism och socialism, där ”marxism” kan stå för en stalinistiskt färgad ”arbetsvärdelära” i snäv bemärkelse eller för en revolutionär, antiauktoritär historiematerialism i mer fullständig bemärkelse.
Likaledes kan begreppet ”socialism” stå för ett mer institutionaliserat förhållningssätt till staten och dess olika delar, som bland socialdemokratiska kvinnor eller vänster- och strukturreformister. Men det kan också betyda en frihetlig, oberoende socialistisk kvinnokamp.
En annan utgångspunkt för de lika synsätten kan vara om vi bara bedömer den teoretiska debattens läge eller också ser till den aktivitet som formar och bygger upp själva rörelsen.
Det grundläggande för båda synsätten är ändå att klass- och könskamp är lika viktiga, och dessutom står i ett komplicerat beroendeförhållande till varandra.
Eftersom jag själv betraktar mig både som socialist och ”feministisk marxist” och anser att marxismen fortfarande är ett mycket värdefullt verktyg för att förstå samhällsutvecklingen, så anser jag också att den marxistiska feminismen är den politiskt bredaste av alla strömningarna. Den måste enligt min mening vara beredd att ta till sig all teoretisk kunskap och alla organisationserfarenheter som kan göra den självständiga kvinnorörelsen effektivare.
Där många socialistiska feminister fortfarande hoppas på att partier eller fackförbund (som socialdemokratin och LO/TCO) av egen kraft ska inkorporera kvinnokampen på ett positivt sätt, ser den marxistiska feminismen den självständiga kvinnorörelsen som den enda tänkbara massbasen för konsekvent kvinnokamp. I detta delar den synsätt och erfarenheter med både anarka- och radikalfemininismen.
En huvuduppgift för marxistiska feminister blir därför att ena den breda kvinnorörelsen i kraftfulla aktioner och att knyta starka band mellan kvinnorörelsen och andra viktiga sociala och politiska krafter (fackföreningsrörelsen, miljörörelsen, freds- och solidaritetsrörelserna etc.) Att ena kvinnorörelsen är ingen lätt uppgift, det innebär att slåss både mot ineffektivitet och uppsplittring samt mot sekterism mellan olika strömningar inom rörelsen själv.
Å andra sidan ser jag det som den enda möjligheten att bredda och fördjupa kvinnorörelsen till att bli en verklig revolutionär masskraft i samhället – en kraft som behövs mer än någonsin idag.
Jag har tidigare beskrivit de grundläggande politiska skillnader som finns mellan rörelseinriktning och ”individualfeminism”. En annan viktig uppdelning befinner sig inom själva rörelsen och gäller hur kampen ska organiseras. Där finns andra typer av skiljelinjer.
I samband med förberedelserna inför årets 8 marsfirande, som drogs igång nationellt nästan ett år tidigare och i Stockholm i praktiken ett halvår innan 8 mars, diskuterades till en början någon form av kvinnostrejk, en-dagsstrejk, som en politisk markering.
I stort sett alla kvinnoaktivistgrupper, oavsett om de var fredsgrupper, kvinnoforskare eller radikalfeminister organiserade runt det sexuella förtrycket, ansåg att en strejk var riktig och möjlig.
S-kvinnorna ville ha en strejk. Det var lättare att diskutera frågan med TCO-ombuden än med LO-ombuden, men alla fackliga ombud mötte hårt motstånd inom sina organisationer på frågan.
Inte ens en ”markering” av samma kortvariga typ som ”invandrarstrejken” som ägt rum året innan i protest mot dödsskjutningarna mot invandrare i Stockholm och Uppsala, vann något stöd hos de tunga fackliga ledningarna.
Detta gjorde det omöjligt för de fackligt ansvariga kvinnorna inom LO och TCO att gå vidare kring strejkfrågan. Och problemet för hela samordningen var ju att om en strejk skulle bli framgångsrik så måste den organiseras med fackligt stöd. Åtminstone med ”underjordiskt” stöd av fackligt aktiva kvinnor på olika nivåer.
Alltså vann de fåtaligare fackliga ombuden hela frågan genom att helt enkelt vägra ställa upp på en strejk, trots att majoriteten av aktivisterna stödde tanken.
I det läget var hela samordningen på väg att bryta ihop. Många av aktivisterna tyckte att de fackliga kvinnorna var ”fega byråkrater” och en del av de fackligt aktiva kvinnorna ansåg att aktivisterna var ”politiskt oerfarna”. Stundtals var tongångarna oerhört hätska.
Ändå menar jag att den allra viktigaste lärdomen från årets 8 marsfirande var just att vi lyckades hålla ihop enheten – trots dessa motsättningar.
För första gången på tjugo år (minst?) samlades aktivister av olika slag tillsammans med kvinnor i partipolitiska och fackliga ansvarspositioner, och hela det arbete som vidtog efter att frågan om strejk eller inte var avgjord var en skola i hur man bryter ned onödiga motsättningar.
Jag menar att den enhet i handling som mötet och demonstrationen på 8 mars i Stockholm utgjorde inte bara var en viktig politisk markering, utan också ett nödvändigt steg för att vi ska kunna gå vidare i att bredda och förankra den självständiga kvinnorörelsen.
Hur kommer då morgondagens kvinnorörelse att se ut, och vilken plats kommer den att ha i den politiska kampen?
Ja, som jag skrev i inledningen så tror jag att den sociala grunden för en aktiv kvinnorörelse växer, och att detta bottnar i samhällets egen utveckling.
Vi vet alla att det är kvinnorna som drabbas främst av dagens kris. Den kapitalistiska ekonomin har helt enkelt inte har plats för ”oprofitabla” verksamheter som barn, sjuka eller åldringar.
Därmed har vårt system inte heller plats för kvinnor, som föder och tar hand om dessa barn, samt vårdar sjuka och åldringar.
Alla andra arbetsuppgifter som kvinnor utför – vare sig vi själva är biologiska mödrar eller inte – värderas utifrån detta grundläggande faktum att vi förväntas vara eller bli ”mödrar” i både individuell och social mening.
I Kjell Östbergs artikel i Internationalen 44/93, när han skriver om kvinnoupproren våren 1917, förekommer en intressant anmärkning av principiell betydelse:
”Dessa aktioner följde, inte bara i Sverige utan i hela världen, ett gemensamt mönster. De började sällan med politiska krav. Nästan alltid var det frågan om kvinnor som bröt ut i protester när de inte längre kunde ta ansvar för sina barns liv och hälsa.”
Och han fortsätter med att beskriva hur denna kvinnornas vrede och desperation ledde till att de blev mer benägna än männen att ta till våld och tvång för att kunna tillskansa sig de undanstoppade förnödenheterna och mätta sina barn.
Liknande observationer har gjorts i den sentida debatten om kvinnorörelse och kvinnoradikalisering i Latinamerika. Det är kvinnorna i slummen som skapar de starkaste massorganisationerna, och de gör detta i sin dagliga kamp för överlevnaden, dvs kring anskaffningen av mat, vatten, elektricitet och i demokratiska krav på frigivande av alla politiska fångar. Vi känner dessutom till den dynamik som ”de galna mödrarna på Plaza de Mayor” haft för hela den politiska situationen på den latinamerikanska kontinenten.
Jag vill alltså hävda att kvinnor i första hand organiserar sig och radikaliseras politiskt i sin egenskap av ”mödrar” och ibland som ”sociala mödrar” i ett samhälleligt omsorgsarbete, och inte främst som ”arbetare” eller ”kvinnor”.
Detta synsätt gör det begripligt varför kvinnor i Sverige ”exploderar” just nu, inför raserandet av den offentliga sektorn. Det är inte bara vår arbetsmarknad som hotas, utan kvinnors hela livssituation, som ”sociala” och personliga mödrar.
Dessutom säger samhället till oss att detta omvårdnadsarbete, som för många kvinnor är det finaste vi gör i livet, ingenting betyder.
Varför rör det då inte mer på sig mer i de tunga organisationerna, bland LO-kvinnorna, bland de mest lågavlönade, de mest förtryckta?
Ja, dels kan vi ju fråga oss om en massrörelse någonsin startar bland ”de mest förtryckta”. Men oavsett detta måste en diskussion om politikens villkor också innefatta en debatt om hur en sådan rörelse organiseras och leds på ett mer kontinuerligt sätt.
Och här menar jag att årets 8 mars-erfarenheter ändå visar på en tänkbar väg framåt. Det var visserligen inte fler än fem tusen demonstranter på Sergels torg (vilket inte är så lite idag) men vi lade som sagt grunden för nya enhetsförsök kring olika frågor.
Man kan kanske invända att denna typ av ”enhet uppifrån” är ointressant eftersom ”alla bara ändå är byråkrater”. Jag delar inte alls den uppfattningen.
Utan att överdriva vad exempelvis de LO-kvinnor som håller i Tjejligan har för aktivitet i sin bas, så är det viktigt att se att kvinnor som jobbar centralt på LO reagerar politiskt på grund av sin egen upplevelse av kvinnoförtrycket.
Det är de kvinnor som i många år slagit huvudet blodigt inom sina organisationer för att uppnå ”jämställdhet”, och som trott på en ”jämställdhetsstrategi” där män och kvinnor jobbar tillsammans för detta mål, som just nu radikaliseras och blir ”feminister”.
I detta ligger fröet till något nytt. Framför allt innebär det att dessa kvinnor blir medvetna om att det krävs självständig kamp för att uppnå målen. Att det handlar om maktfrågor blir plötsligt tydligt.
Och denna insikt, som vinns i en ilska över hur de själva eller kvinnor i allmänhet blir behandlade inom organisationerna, kan få följdverkningar när det gäller andra frågor.
Den som vågar ta ett nytt steg i en riktning, kan ta ett steg till.
Den som vågar utmana makten inom organisationen på en fråga, kan också göra det i en annan. Och den som vågar utmana själva organisationen, blir också djärvare gentemot samhällsmakten.
Hur kommer den då att se ut, morgondagens kvinnorörelse? Vad kommer den att samlas kring?
En tanke som vi har i Stockholm är att samla alla 8 mars-krafter, alltså både demonstrationsgruppen, Stödstrumporna och de unga tjejerna, till någon form av strategidiskussion om valet och framtiden. Även om många kvinnor kommer att vilja arbeta med sina respektive partier inför valet, så tror jag att det finns grund för någon typ av gemensamt kvinnoupprop, -kampanj, eller -manifestation, strax före valet.
Stödstrumporna planerar vad jag vet redan en större tribunal inför valet, och arbetet med att bygga upp nya tribunaler inför 8 mars -94 är på gång både i Umeå och Göteborg.
Någon form av gemensam nationell kvinnosamling inför valet kring den typ av plattform vi hade på senaste 8 mars skulle inte bara kunna påverka valutgången, den skulle också vara ett stöd i ett fortsatt arbete efter valet, där vilken regering det än blir kommer att svika de viktigaste kvinnokraven.
En annan viktig samlingspunkt framöver är att med kraft bemöta den nya ”familjefundamentalismen”, det vill säga tanken att den enskilda familjen är samhällets grundpelare, och att denna grundenhet ska sköta sig själv samt privat (kvinnorna!) ta hand om barnomsorg, omvårdnad etc.
Aborträtten, vårdnadsbidrag, pigskatt, pensionsfrågan, samt förstås nedrustning och privatisering, dvs alla de frågor som berör kvinnor mest sammanstrålar i detta djupt reaktionära synsätt som stöds aktivt av moderater, kds, nyd och delar av centern.
När kvinnoföreningar nyligen fick dela på 3,5 miljoner gick tre fjärdedelar till rent borgerliga organisationer och ”HARO, riksorganisation för valfrihet, jämställdhet & föräldraskap” fick 194 000 kronor.
HARO stod tidigare för HemArbetandes RiksOrganisation, men det namnet har väl blivit alltför omodernt! Organisationen, som växte fram under Fälldinregeringen i början på 80-talet, propagerade för husmödrarnas rätt att välja om de ville vara hemma med sina barn eller inte och kämpade för ekonomisk kompensation till hemarbetande kvinnor. HARO stred hårt för vårdnadsbidrag och agerade som lobbyorganisation i förhållande till de borgerliga partierna.
HARO kan återigen komma att spela en viktig roll – och är troligen mycket farligare än fjanten Södersten – när det gäller att pusha ideologiskt för de nya tongångarna kring pigskatter, nedrustning av barnomsorgen etc. Särskilt farligt kan detta bli i den tappning som ekonomen Ann-Marie Pålsson argumenterar kring (exempelvis i boken Finns det en marknad för hemarbete?, utgiven på det SAF-vänliga SNS förlag).
När det gäller aborträtten har regeringen i vår själv möjlighet att utan riksdagsbehandling trumfa igenom urgröpningar genom att införa en samvetsklausul i högkoleutbildningen. En utredare – en man – är redan tillsatt för att se över hur (inte om!) studenternas samvetsbetänkligheter ska kunna tillgodoses i demokratisk ordning, och andra riksdagsmotioner kring sänkning av tidsgränsen i abortlagen har lämnats in för behandling.
Det innebär att 8 mars -94 kanske måste bli en gigantisk uppmarsch till försvar för aborträtten. Den lagliga rätt som vi ofta tror oss vara så säkra på, men som faktiskt har hotats vart femte år sedan den nya lagens tillkomst.
1994 är dessutom FN:s ”Familjeår” och vad som blir följden av det ideologiskt och politiskt är en öppen fråga.
Gentemot denna utveckling räcker det hur som helst inte bara att säga ”rätt till arbete” och ”offentlig sektor”.
Kvinnorörelsen måste börja arbeta för ett totalt samhällsalternativ som innebär arbetstidsförkortning, utbyggd social service. möjligheter till kollektiva lösningar vad gäller boende och omsorg, skattefinansierade rättvisa pensioner och socialförsäkringar (som Agneta Stark säger är samhällsekonomi egentligen frågan om hur man tar hand om gamla tanter, det är bara de som blir kvar till sist). (Ett inspirerande inlägg i dessa frågor finns för övrigt i en artikel av Michèle Barrett och Mary McIntosh ”Den antisociala familjen — strategier för förändring” i FI 4/87.)
Kvinnorörelsens övergripande uppgift är att bygga upp bredast möjliga stöd för varje viktig fråga den tar upp, utan att skapa konstlade motsättningar. Samtidigt måste dess olika ingående delar vara medvetna om att det finns grundläggande politiska skillnader och klasskillnader även i kvinnokollektivet som i de flesta fall ”naturligt” drar linjen gentemot moderatkvinnor och andra konservativa politiska krafter.
Politiskt handlar det just om att visa att kvinnors liv är en helhet och att kraven därför hänger ihop; något som är en självklarhet tör de allra flesta kvinnoorganisationer idag.
Ett problem är naturligtvis kampformer, och det enkla faktum att kvinnor inte företräds av några starka organisationer. Mot bakgrund av det jag skrivit tidigare om att kvinnorna till största delen har ett egenintresse av breda sociala lösningar — ett sorts klasslösningar vore det rimligt att argumentera för ett kvinnoparti på samma sätt som vi inom vänstern argumenterar för behovet av ett nytt radikalt arbetarparti.
Tveksamheten kring ett kvinnoparti med chans att ta sig in i riksdagen ligger inte för mig i frågan om vilken social bas ett sådant parti skulle ha. Jag är övertygad om att det skulle ha en ”låginkomstprofil”. Nej, problemet är snarare att hela det parlamentariska systemet uppmuntrar, nästan tvingar in, riksdagspartier i institutionella banor.
Och i det sammanhanget är det givetvis ett problem för ett parti om dess mest framträdande talespersoner (en Maria-Pia Boëthius eller andra feministiska symboler) inte har någon daglig bas ute i stora massorganisationer. Risken är överhängande att det går som för miljöpartiet, några bra företrädare säger en massa bra saker, resten av partiets arbete drunknar i korridorerna.
Därför förblir det centrala enligt mitt synsätt att bygga upp den aktiva rörelsen i basen med alla tänkbara medel. Och denna uppgift blir så mycket viktigare som jag tror att kvinnorörelsen fyller en väsentlig historisk mission och att det faktiskt börjar närma sig ”fem i tolv” på jordklotet.
Det är inte heller uteslutet att det i bygget av en mer aktiv kvinnorörelse på basplanet kan komma fram nya kvinnliga ledare med stadig förankring inom fackföreningsrörelsen eller andra tunga organisationer, vilket skulle göra hela frågan om ett kvinnoparti i riksdagen mycket mer intressant.
Till sist, en gammal stridsfråga inom såväl vänstern och arbetarrörelsen som i delar av kvinnorörelsen — är det inte så att fackligt arbete i exempelvis Kommunal egentligen är ett kvinnorörelsearbete?
Jo, naturligtvis är det i den bemärkelsen att Kommunal är landets största kvinnoorganisation och den plats där det alltid kommer att vara centralt att förankra ett verkligt radikalt och handlingskraftigt kvinnoperspektiv samt en enhet i handling med andra delar av kvinnorörelsen. Men eftersom den fackliga byråkratin fortfarande hänger tung över organisationens medlemmar, och eftersom vi åtminstone inte än så länge klarar av att bryta detta, så blir det inget kvinnorörelsearbete av det, det blir ingen rörelse alls.
Det är detta som är den bistra innebörden i att Kommunals ordförande Lillemor Arvidsson entusiastiskt kan tala på Sergels torg och förklara att om det inte blir någon ändring både i samhället och facket så ”kommer kvinnorna att göra revolution” — samt utmana den tidigare regeringens strejk- och lönestopp — och ändå till sist ge sig i avtalsrörelsen på den fråga som kanske är allra viktigast för Kommunals kvinnor; den om individuell lönesättning. (Om detta sker på grund av politisk alternativlöshet eller på grund av att hon själv är för hårt integrerad i apparaten är en öppen fråga.)
Därmed inte sagt att kvinnoaktivister ska lämna Kommunal åt sitt öde, eller sätta det i motsättning till annat kvinnopolitiskt arbete.
Jag tror snarare att det förhåller sig så att om en kvinnoaktivist (som inte alls behöver vara socialdemokrat) drar igång en lokal Tjejligegrupp i sitt fack, eller någon annan form av kvinnofackligt nätverk, så kan det på sikt bidra till att väcka allmänt liv i de fackliga strukturerna.
Men det är också möjligt att en omfattande radikalisering av de ”tunga” kvinnogrupperna i LO-förbunden, på basplanet, kommer att uppkomma först efter att en kampinriktad och livaktig, oberoende kvinnorörelse visat upp en stadigvarande aktivitet på det nationella planet.
Och i så fall är det verkligt avgörande tör kvinnorörelsen i dess helhet att vi funderar ut djärva satsningar som gör det möjligt att på alla sätt stärka den självständiga aktiviteten, utanför alla etablerade organisationer.
[1] Syftar på artikeln Demokratiskt genombrott med förhinder – kvinnorna och det demokratiska genombrottet i FI 1/1993