Fjärde internationalen 2/1993
I en genomgång av tre nya böcker om Jugoslavien i tidskriften New Left Review nummer 197 (januari-februari 1993) skriver Mary Kaldor att det finns tre typer av förklaringar till kriget och den etniska rensningen. Tre typer av förklaringar, som leder till olika handlingslinjer.
För det första, finns det de som bara förklarar kriget som ett resultat av serbisk aggression. Anhängare av den förklaringen har krävt att omvärlden skulle erkänna de nya staterna Slovenien, Kroatien och Bosnien-Hercegovina så tidigt som möjligt. De är för olika former av påtryckningar på Serbien, inklusive militära sådana.
För det andra, finns det uttolkare som betonar att det handlar om olika konkurrerande nationalismer. Dessa uttolkare är ofta mot västerländskt militärt ingripande och förordrar kompromisser och förhandlingar mellan de krigförande parterna. De menar att det var fel att erkänna Kroatien och Bosnien-Hercegovina, innan sådana kompromisser hade nåtts.
Kaldor kallar bägge dessa synsätt för ”statist”, det vill säga, de utgår från de existerande staterna, de nuvarande ledarna och föreslår realpolitiska lösningar. Hon talar om en tredje ståndpunkt, som förklarar kriget både som ett resultat av konkurrerande nationalismer och som ett arv från ett totalitärt samhällssystem. För dem som stöder denna ståndpunkt blir lösningen att återupprätta multietniska samhällen — och slutsatsen att det inte kan göras med de nuvarande ledningarna för folken i tidigare Jugoslavien.
Det är en träffande beskrivning. Det sätter fingret på varför så många diskussioner, inte minst i de stora massmedia, om vad ”vi bör göra åt Jugoslavien” blir så förvirrande. Argumenten stannar i det ytligt emotionella, till exempel i indignationen över rapporter om serbiska övergrepp, och blir helt ställda inför rapporter om motsidans motsvarande övergrepp. Det görs alltför sällan försök att redogöra för varför man hamnat på den ena eller andra ståndpunkten. Man tar alltför sällan ställning till krigets verkliga orsaker, till det tidigare Jugoslavien, eller till drivkrafterna för de nuvarande ledningarna.
Ändå är det nödvändigt. För, som Mary Kaldor visar, olika förklaringar leder obönhörligt till olika handlingar.
Så jag beslöt mig för att följa i Kaldors spår och gå igenom några böcker om Jugoslaviens sammanbrott med samma fråga i huvudet: vad säger de här böckerna egentligen om krigets orsaker?
Det rör sig om Hem till kriget. Ett reportage från Kroatien och Bosnien-Hercegovina av Per Svensson (Bonnier Alba, 1992), Sista resan till Jugoslavien av Sören Sommelius (Carlssons, 1992), Nationalism and Federalism in Yugoslavia 1962-1991 av Sabrina P. Ramet (Indiana University Press, 1992), The Fall of Yugoslavia. The Third Balkan War av Misha Glenny (Penguin, 1992, den boken behandlas också av Kaldor i hennes artikel) och The Destruction of Yugoslavia. Tracking the Break-up 1980-92 av Branka Magas (Verso, 1993).
Böckerna är sinsemellan mycket olika. Glennys, Svenssons och Sommelius böcker är reportageböcker. Sommelius bok är i hög grad uppbyggd kring intervjuer med oppositionella i tidigare Jugoslavien. Ramets bok är en mycket akademisk statsvetenskaplig genomgång av nationalismen i Jugoslaviens efterkrigshistoria. Magas, som är kroatiska bosatt i London, har gett ut en samling samredigerade essäer och artiklar som hon skrivit under årens lopp, från 1980 och framåt.
Böckerna är också skrivna vid olika tillfällen, och behandlar därför olika skeenden i denna snabbt föränderliga verklighet.
Ändå tror jag att det går att jämföra deras ”grundteser”, hur författarna förklarar utvecklingen i Jugoslavien. Det bör också bli möjligt för den intresserade att jämföra med Catherine Samarys text som publiceras i detta nummer, och som uttryckligen tar upp flera av de här frågorna.
Den första frågan blir då: finns det ett uråldrigt hat mellan folken i tidigare Jugoslavien? Slåss de därför att de alltid har slagits?
Per Svensson är den som kommer närmast till att svara ja, när han säger att det alltid funnits en mur mellan Kroatien och Serbien. ”Länge skymdes den av den stora muren, den som reste sig mellan demokrati och kommunism, frihet och förtryck. Nu när den muren har fallit har den andra muren, den tusenåriga, på nytt blivit synlig. 'Vi' befinner oss på den ena sidan, 'dom' på den andra.” ”Man kan hävda att Jugoslavien splittrades redan när det romerska imperiet föll sönder.” Det vill säga, år 395. Det vill säga, innan slaverna anlände till Balkan!
På andra ställen nyanserar han den ståndpunkten. Han citerar den brittiske historikern Eric J Hobsbawm, som talat om att vågen av nationalism i Europa bland annat beror på såren från den illa genomtänkta freden efter första världskriget, på de massiva folkomflyttningarna och på att nationen blir den sista trygghetsfaktorn i en värld där gamla normsystem rasar. Per Svensson tillägger den egna kommentaren: ”På marknaden är människan ensam.”
Det låter som en insikt om att ekonomisk kris och ett ekonomiskt systemskifte som i Östeuropa som gör många människor lottlösa bereder vägen för extrema ideologier. Men for Per Svensson är det inte så. Det är bra att människan är ensam. Det är snarast ett psykologiskt problem hur hon ska fostras till att klara sig ensam: ”Det är lätt att gripas av hemlängtan, längtan hem till kollektivet, gemenskapen, tryggheten, barndomens frihet under tvång, friheten att inte behöva fatta beslut.”
Glenny betonar tvärtom att hatet mellan serber och kroater är något historiskt nytt. Han talar om hur serberna, som flydde från ottomanska väldet till nuvarande Krajina i det tidigare Kroatien, integrerades väl och inte stred mot sina kroatiska grannar. Ändå är det i detta område som extremnationalistiska serbiska grupper idag har sitt största stöd.
Sommelius hävdar också att det inte rör sig om en av historien given fientlighet. Kroater och serber har levt fredligt tillsammans. De har samverkat i avgörande ögonblick. Strävan till enande har rötter ett par hundra år bakåt i historien.
Hur, var och när uppstod då nationalismen och spänningarna mellan folken? Det beskrivs bäst av Branka Magas. Hon menar att nationalismen, liksom på andra håll, uppstod som ett uttryck för de unga borgarklassernas strävan att ena den nationella marknaden.
Hon tar exemplet Kosovo, vilket är dubbelt belysande. Hur många gånger har vi inte hört och läst det senaste året att Kosovo är en sådan helig plats för serberna, så helig att tanken på att förlora den innebär en oacceptabel kränkning av deras nationalkänsla?
Möjligen är det så, men det har definitivt inte alltid varit så. År 1389 besegrades den serbiske prinsen Dushans medeltida kungarike av turkarna vid slaget på Kosovofältet. Femhundra år förflöt. Den serbiska befolkningen vandrade längre norrut, till nuvarande Serbien.
Mot slutet av 1700-talet uppstod i norr en serbisk handelsborgarklass, som tillsammans med den mäktigare österrikiska handelsbourgeoisien öppnade upp det ottomanska riket för handel med Europa. I och med detta försköts den serbiska nationen ännu mer norrut.
Det var först, när denna serbiska borgarklass började leta efter möjligheter att självständiggöra sig från Österrike-Ungern och expandera söderut, till havet, som den återupplivade myten om slaget vid Kosovo.
Myten hade ännu en funktion. Det serbiska riket växte under 1800-talet fram som ett bondesamhälle med vissa demokratiska traditioner. Så valdes till exempel delegater till ett nationellt råd. År 1882 blev det ett kungadöme och den nya monarkin behövde det medeltida serbiska kungadömet för att skapa sig en legitimitet.
Under de första årtionden av 1900-talet kappades staterna i regionen om att dela upp arvet från det sönderfallande ottomanska väldet.
I Kosovo ökade också den albanska nationalismen och kolliderade med den serbiska. Magas citerar en serbisk förkrigssocialist, som beskriver Balkankrigen 1912 -13 som en process, där tiotusentals serbiska bönder gav sina liv för borgarklassens koloniseringsiver och dessutom började hata och bli hatade av sina albanska likar.
Med andra ord, nationalismen skapades när den behövdes för de härskandes politiska och ekonomiska syften.
Resultatet av Balkankrigen blev att Serbien ökade sitt territorium till det dubbla och befolkningen med 50 procent. Serbien blev en militariserad stat av rent nödtvång, för att kunna hålla så många ovilliga medborgare undertryckta. Magas påpekar att det haft konsekvenser för politiken långt senare, ja kanske även idag.
Samtidigt växte sig också strävan till enhet starkare. År 1918 tog det sig uttryck i bildandet av det första Jugoslavien (under namnet Serbers, sloveners och kroaters kungarike). Elva år senare hade den omvandlats i en serbiskt dominerad diktatur. Bevisar ändå inte det att hela enhetstanken var omöjlig, att varje försök att bygga Jugoslavien måste bli instabilt?
Nej, menar Magas. Det berodde inte i första hand eller enbart på att de nationella konflikterna rasade, utan på kamp mellan samhällsklasserna. Det fanns en spänning mellan den mer utvecklade kapitalistklassen i de områden som tidigare tillhört Österrike-Ungern (Kroatien, Slovenien) och den härskande klassen i Serbien, som var den enda som ägde en arme och en statsapparat vid enandet.
Nu ställdes hela denna härskande klass inför hotet av folkliga resningar i ryska revolutionens efterföljd. I norra Jugoslavien ökade stadsbefolkningens protester och bönderna ockuperade jordgodsen. Samtidigt fanns hotet kvar om invasioner utifrån av utländska makter.
På grund av denna rädsla för hoten underifrån och utifrån kom det aldrig till någon uppgörelse mellan dessa härskande klasser. Magas beskriver situationen som ett ostyrbart schackmatt, som först bröts när kungen Alexander själv gjorde en kupp 1929 och införde diktatur.
Magas slutsats är att erfarenheterna från det första Jugoslavien endast bevisar att den jugoslaviska borgarklassen inte kunde lösa de nationella motsättningarna, därför att den var alltför rädd för sitt eget folk — sina egna folk — för att kunna genomföra verkliga jämlikhetsreformer.
Kaldor punkterar också hela resonemanget om att det skulle finnas mer ”naturliga” och mer ”konstgjorda” nationalstater elegant: ”Alla nationalstater är ”konstgjorda” i den meningen att de är sociala och politiska konstruktioner, som lägger en nationell homogenitet över ofta enorma kulturella skillnader. (...) Jugoslavien var inte mer omöjligt än på sin tid, Tjeckoslovakien, Polen eller Rumänien.” Och hon berättar att vid tiden för franska revolutionen talade bara 50 procent av befolkningen franska, och vid tiden för Italiens enande var det bara 2,5 procent som talade italienska.
Glenny påpekar att den strävan till enhet som ledde fram till bildandet av det första Jugoslavien hade goda skäl. Ledarna för de nationella rörelserna bland kroater och slovener såg med rätta enheten, främst enheten med serberna, som nödvändigt för att komma ifrån ekonomiskt beroende av Österrike-Ungern. Han menar att det behovet inte har upphört idag. Som exempel tar han Slovenien, där ledningen trodde att republiken skulle vinna på självständighet och integration i Europa. Glenny menar att det redan visat sig att Slovenien för sina ekonomiska framgångar var beroende av marknaderna i övriga Jugoslavien. Ett år efter självständigheten ökade handelsförbindelserna kraftigt mellan Slovenien och Serbien.
Det som hände under andra världskriget var inte bara att Jugoslavien ockuperades av yttre makter. Landet föll också samman inifrån. Det var bara i Slovenien som de väpnade striderna enbart stod mellan fascister och antifascister. Det första Jugoslavien hade misslyckats skändligen, och hela iden var diskrediterad — något som kan påminna om dagens situation. Ingen talade i namn av Jugoslavien, inte heller kommunistpartiet under den första tiden. Utifrån partiets historia var det inte heller på något vis självklart att det skulle göra det.
Såväl Magas som Ramet beskriver hur det jugoslaviska kommunistpartiet utvecklade sin syn på den nationella frågan. När partiet bildades 1919 hade det en centralistisk syn på det kommande Jugoslavien och gav inte de nationella frågorna någon betydelse. Ramet citerar det serbiska socialdemokratiska partiet som 1918, under inflytande av storserbiska idéer, förklarade att serberna, kroaterna och slovenerna är en enda nation. Även partiets vänsterflygel, som bröt sig ut och bildade först Socialistiska arbetarpartiet i Jugoslavien och sedan Jugoslaviska kommunistpartiet (JKP), behöll den synen.
Partiet gick med i den kommunistiska Tredje Internationalen som vid den här tiden reste perspektivet på en socialistisk Balkanfederation. Partiet skrev in det perspektivet i sitt program 1923, men som Ramet påpekar ledde det inte till konfrontation med storserbiska tankar. För om perspektivet var ett revolutionärt upprättande av en socialistisk federation, som skulle växa till en världsfederation, blev det på kort sikt mindre viktigt att ha en detaljerad politik i den nationella frågan.
Komintern ökade emellertid trycket på JKP att ändra sig i den nationella frågan. Enligt Ramet hade Komintern på sin kongress 1924 uttalat sig inte bara för rätten till avskiljande inom Jugoslavien utan rest kravet att Kroatien, Slovenien och Makedonien skulle avskiljas och bilda självständiga republiker. JKP antog samma linje på sin kongress 1928. Strax därefter infördes den kungliga diktaturen och JKP förstördes nästan under några år av förtryck.
När JKP åter kunde börja Tangera öppet 1934, hade Komintern ändrat linje. Det började bli dags för folkfrontspolitik och Stalin prioriterade säkra gränser framför nationella rättigheter. Så JKP började åter betona vikten av Jugoslaviens enhet.
Magas påpekar att kommunistpartiledningen kring Tito nu antog ett förhållningssätt till de olika folkgrupperna, som man fortsatt att använda in i våra dagar. Å ena sidan gjorde man en eftergift till de nationella strävandena genom att upprätta separata nationella partier. Å andra sidan såg man till att dessa partier kontrollerades av ett fast particentrum.
När det gäller kommunisternas nationalitetspolitik under andra världskriget talar Magas om två faser. först en vänstersväng 1942, då partiet öppet vädjade till de förtryckta nationaliteterna om stöd och förklarade att kampen för nationell frigörelse och den nationella frågan oupplösligen var förbundna. Tanken på en Balkanfederation fördes åter flitigt fram i propagandan.
I mitten av 1943 styrde partiet bort från idén på federala lösningar och betonade vikten av att bevara gränserna till efter kriget. Magas menar att en viktig anledning var att JKP fruktade att de allierade planerade att dela upp Jugoslavien, som ett resultat av uppgörelser med Sovjetunionen. Genom att låta AVNOJ, det antifascistiska rådet för nationell frigörelse, utropa en ny regering för hela Jugoslavien, utmanade JKP den rojalistiska exilregeringen och sökte avvärja komplotter från stormakternas sida.
Samtidigt utlovade just AVNOJ och den nya regeringen att det nya, andra, Jugoslavien skulle organiseras federalt. Planerna på en Balkanfederation tog ny fart — för att slutligen dö i brytningen med Sovjetunionen 1948.
Så Jugoslavien kunde enas för andra gången, och mycket varaktigare än den första, av ett parti som talade, inte i en nations namn, utan i de folkliga klassernas namn. Aldrig har Jugoslavien varit så sammansvetsat, skriver Magas.
Samtidigt betonar hon gång på gång att Jugoslavien bildades på basen av en uttalad överenskommelse mellan de ingående folkgrupperna. En överenskommelse som utgick från att landet bara kunde bestå på frivillighetens grund och att det måste finnas enstämmighet mellan folkgrupperna om de viktiga besluten. En överenskommelse som baserades på erfarenheterna av faran med serbisk dominans, och som därför försökte bygga in garantier mot en sådan dominans.
Om man så vill är denna historieskrivning ett ”bevis” för att den nationella frågan var avgörande för möjligheterna att bygga ett modernt Jugoslavien — men att lösningen inte låg i kapitulation inför nationalismen.
För den som tror att Titos Jugoslavien ”löste” de nationella frågorna är Ramets bok nyttig läsning. Hon visar i själva verket att nationella konflikter alltid varit en faktor i efterkrigs-Jugoslaviens politik. Hon invänder mot dem som hävdar att nationalismen återföddes på grund av decentraliseringen, som var ett resultat av marknadsreformerna 1965. Ramet menar att det tvärtom var så att decentraliseringen genomfördes för att lösa problemen med ökade konflikter mellan republikerna och folkgrupperna.
Ramets bok innehåller en lång rad exempel från 6o-talets början och framåt på hur snart sagt varje fråga i Jugoslavien kom att färgas av nationella intressen. Det gäller strider om vem som ska starta flyglinjer, om hur mjölkpriserna ska sättas, om hur ordböckerna ska se ut, om vem som ska bekosta vägbyggnation.
Hon visar också att regimens svar, åtminstone på den konstitutionella nivån, var att ständigt öka de lokala enheternas makt och befogenheter. Till slut menar hon att Jugoslavien, i och med konstitutionen 1974, i praktiken hade omvandlats från en federal stat till en konfederation. Skillnaden mellan federation och konfederation är numera rätt flytande. Bägge begreppen betecknar en sammanslutning av stater med någon form av centralmakt. Konfederation brukar ses som lösligare än en federation. USA och det tidigare Jugoslavien var federationer, Schweiz kallar sig konfederation. I debatten i slutet på 80-talet i tidigare Jugoslavien föreslog Sloveniens och Kroatiens representanter att federationen skulle omvandlas till konfederation.
Det fanns knappast någon centralmakt kvar. Representanterna i de federala församlingarna representerade sina republiker i block, och de kunde lägga veto mot de flesta beslut. På samma sätt hade kommunistpartiet delats upp i mer eller mindre självständiga enheter. Från 1969 finns det inget nationellt kommunistparti, menar Ramet.
En reservation kan vara på sin plats. Det här ger ju onekligen bilden av att Titos Jugoslavien inte var ett folkens fängelse — för att använda Catherine Samarys formulering. Det tycks vara sant — utom möjligen för albanerna i Kosovo. Det är inte särskilt känt att det i samband med krigsslutet 1945 bröt ut en nationell revolt i Kosovo, med krav på att få förenas med Albanien. Centralregeringen skickade dit 3o 000 militärer och albanerna tvingades in i Jugoslavien. Det skulle också dröja till 1974 innan albanerna fick så gott som samma konstitutionella rättigheter som de erkända nationerna i Jugoslavien. Magas talar om att det i praktiken rådde undantagstillstånd i årtionden dessförinnan i provinsen.
Men om nu allt detta är sant, om Titoregimen i allmänhet besvarade nationella krav med eftergifter — varför har då nationella frågor blivit explosiva igen?
Är det överhuvudtaget ett nationalistiskt krig? Det har blivit en självklarhet i debatten. Författaren Anders Ehnmark uttryckte det på ett seminarium i maj som att det rör sig om ett förmodernt krig. Andra manar fram en liknande bild av ett krig med irrationella orsaker, ett krig som inte kan förstås utifrån ekonomiska och politiska förhållanden så som åtminstone vänstern lärt sig att analysera krig under 1900-talet.
Misha Glenny instämmer bestämt i den beskrivningen. Och möjligen blir det en fråga om vad man menar med nationalistiskt. Flertalet av de vanliga serber och kroater Glenny intervjuar tycks drivas av en uppriktig rädsla för den andra sidan och en uppriktig övertygelse om att det är en strid mellan nationer. Å andra sidan — skulle inte intervjuer med soldater på väg till fronten 1914 ha låtit likadana? Var det inte det Rosa Luxemburg fångade i inledningen till pamfletten Socialdemokratins kris, när hon skrev om ”gatuuppträdena med spionsökande folkmassor, vågorna av öronbedövande musik och patriotiska sånger i folkträngseln på konditorierna; stämningarna som förvandlade städernas invånare till en skränande pöbel, ivrig att frambringa angivelser, misshandla kvinnor, höja sina leverop och med vilda ryktens hjälp hetsa upp sig till ett vansinnesrus (...)”
Nationalismen var den ideologi med vilken soldaterna hetsades ut i kriget och civilbefolkningen förmåddes acceptera umbäranden. Ändå skulle ingen väl på allvar hävda att första världskrigets djupare orsaker var nationalismen.
Sommelius betonar de ekonomiska orsakerna till Jugoslaviens sammanbrott. Han talar om landets teknologiska eftersläpning gentemot väst som ökade från början av 70-talet. Det ledde till beroende av västerländsk teknologi och ökad skuldsättning.
Hans slutsats är klar:
”Ty det är säkert, detta förfärande krig handlar om maktfullkomliga politiken vanvett, inte om serber och kroater som inte kan leva tillsammans. Under 80-talets fördjupade ekonomiska kris piskade nationalistiska politiker i både Serbien och Kroatien upp rasistiska känslor och folkhat.”
Han är inte heller beredd att lägga skulden för kriget på politiker av någon speciell folkgrupp. Han är till exempel noga med att betona att frågan om den serbiska minoriteten i Kroatien är ett verkligt problem, och inte något storserbiska politiker hittat på. Han talar om den serbiska minoritetens befogade oro för förändringarna i Kroatien i nationalistisk och auktoritär riktning. Han menar också att omvärldens erkännande av Kroatiens självständighet kling årsskiftet 1991/92 ökade krigsrisken i regionen.
Per Svensson talar som nämnt också om ekonomiska bakgrundsorsaker (”på marknaden är människan ensam”), men det är uppenbart att han i högre grad ser det som ett nationalistiskt krig och lägger ansvaret på serberna som för ”erövringskrig”. Detta leder honom till att lite överskylande tala om den kroatiska regeringens ”politiska okänslighet”. Med det avses diskriminering, trakasserier och förföljelser av serber.
Han andas också en kritik över att EG erkände Kroatien och Slovenien så sent, ”först inför trycket från gammaldags våld”.
Branka Magas ger en motsägelsefull, eller sammansatt, bild av orsakerna till kriget, och hennes ståndpunkter faller utanför Mary Kaldors schema.
För det första, beskriver hon fylligt de ekonomiska, materiella orsakerna till Jugoslaviens sammanbrott: De ökade klyftorna mellan fattiga och rika republiker, särskilt efter marknadsreformerna på 6o-talet. Hon visar hur detta ledde till ökad makt för lokala pampar inom stat och parti.
Magas visar också hur det gick till då krisen översattes i ökad nationalism i en rik republik som Slovenien: Under början av 8o-talet hamnade Jugoslavien i en skuldkris till västvärlden. Internationella valutafonden ställde samma typ av krav som på tredje världens länder, vilket bland annat ledde till direkta lönesänkningar. År 1984 hade arbetarnas köpkraft minskat med 3o procent på 3 år. I Slovenien växte det under en liberal partiledning fram en opposition, som till en början inte självklart dominerades av nationalister. Det fanns ett starkt inslag av gräsrots- och vänsterrörelser. Men inför lönesänkningarnas tryck började allt fler hävda att orsaken till Sloveniens kris var att landet måste betala stödpengar till de fattigare delrepublikerna. Arbetarna vars löner gjorts direkt beroende av företagets resultat blev mindre villiga att acceptera att en del av överskottet gick till stödfonderna för Kosovo och Makedonien. Nationalismen växte sig starkare även i Slovenien.
För det andra, visar hon på de sociala, klassmässiga orsakerna till sammanbrottet. Hon talar om att Titoregimen hämtade sin styrka ur alliansen mellan partiet och arbetarna.
Det stödet urgröptes under trycket av ekonomisk kris, inflation, direkta lönesänkningar, arbetslöshet. I Magas skildring av 8o-talet sjuder det av den arbetarkamp, som inte återfinns i den rapportering från Jugoslavien vi vant oss vid. Antalet arbetarstrejker ökade från 235 år 198o till i 685 år 1987. Där är kolgruvearbetarnas strejk i Kroatien i april 1987, där är strejkvågen 1987 i Kosovo, där är de bosniska gruvarbetarnas strejk 1988, textilarbetarnas strejk i Montenegro 1988. 1988 talar hon om dagliga arbetardemonstrationer i Belgrad med uppvaktningar och protester mot lönesänkningarna.
Magas säger att JKP under 80-talet allt mer klämdes mellan arbetarna och Internationella valutafonden. Arbetarna lämnade partiet i massor. Vid mitten av årtiondet utgjorde de manuella arbetarna bara en tredjedel av partimedlemmarna. Bönderna var 7-8 procent.
Men hon visar också hur denna sociala kraft inte tog sig några politiska uttryck. Hon kritiserar de vänsterintellektuella hon möter på sina resor för att inte ta upp och försöka knyta an till arbetarnas krav. Hon angriper häftigt de tidigare ledande företrädarna för den oppositionella tidskriften Praxis som stöder Milosevic.
Samtidigt och för det tredje, betonar hon oerhört kraftigt den serbiska nationalismens ansvar. Grundtemat i boken är följande: Jugoslavien var ”en långt-ifrån-konstgjord stat, den föddes ur en verklig revolution, (det var) ett land som inte var dömt att upplösas men som ändå har förstörts”. Och senare: ”Det förstördes för Storserbiens skull.”
Hela boken utvecklar sig till en detaljerad, skrämmande beskrivning av hur de gamla byråkraterna kring Milosevic medvetet anslöt sig till ett storserbiskt projekt för att steg för steg bryta ned den jugoslaviska federationen. Det skedde genom organiserade hetskampanjer mot kosovoalbanerna och genom att steg för steg skaffa sig kontroll över alla federala strukturer. Parti- och delrepubliks-ledningar byttes ut under mer eller mindre kuppartade former i Montenegro, Kosovo, Vojvodina. När den serbiska regimen trots att den nu kontrollerade fyra av Jugoslaviens enheter ändå inte kunde få majoritet i federala organ, bojkottade den dem. Den bröt gång på gång öppet och provokativt mot efter-krigsöverenskommelsen mellan delrepublikerna, för att slutligen (enligt Magas) begå högförräderi genom att helt i strid med konstitutionen angripa Slovenien militärt.
Ofta framställs Milosevicledningens politik som ”kommunistisk” i massmedia. Magas visar tvärtom i vilken hög grad den var antikommunistisk. Kanske är det ett mått på efterkrigslösningens ideologiska styrka, att det blev nödvändigt för de nya härskarna att från 8o-talets mitt föra uttalade kampanjer mot kommunisterna och mot Tito, som anklagades för att ha sålt ut serberna. Chetnikerna, de rojalistiska serberna som ofta samarbetade med fascisterna under andra världskriget, återupprättades.
Magas argumentering är mycket övertygande. Ingenting jag har läst har fört mig så nära att acceptera tanken att det är den serbiska regimen som till varje pris, kanske även med militära medel, måste stoppas. Själv drar Magas inte de slutsatserna, möjligen därför att boken skrevs färdigt 1991. Hon menar att omvärlden borde stödja Kroatien som den angripna parten i kriget 1991, liksom Kosovo och Slovenien som gårdagens offer och Bosnien-Hercegovina som morgondagens.
Det betyder inte att hon är naiv om Serbiens motståndare. Hon skildrar å ena sidan utförligt de fåtal desperata, folkliga försök som gjorts att skapa massrörelser för att stoppa Jugoslaviens förstörelse: framförallt de gigantiska protesterna i Kosovo senhösten 1988 och våren 1989, i protest mot att den lokala partiledningen avsattes och att Kosovos status som autonom provins upphävdes.
Det mest dramatiska inslaget i den protesten var gruvarbetarnas förtvivlade åttadagars-sittstrejk under jord, under de mest vidriga villkor. De avbröt strejken först då de fått löften om att de nya ledarna skulle avsättas, men alla löften bröts och de protesterande drabbades av ett våldsamt förtryck.
Å andra sidan kritiserar hon de etablerade för deras ovilja att ställa sig i spetsen för ett alternativt program för Jugoslavien, för deras passivitet gentemot Serbiens regering. Hon visar hur Slovenien och Kroatien accepterade att Serbien upphävde Kosovos och Vojvodinas autonoma status 1989. Hon hävdar dessutom att de gjorde det av krassa ekonomiska skäl: Kosovo är den fattigaste provinsen, och om Kroatien och Slovenien utmanat Serbiens styre över Kosovo skulle de dessutom ha varit tvungna att ta ansvar för att ge provinsen ekonomiskt stöd. Men den passiviteten kom tillbaka som en bumerang 1991, när Milosevic kunde byta ut Kosovos representant i presidentrådet så att han blockerade kroaten Mesic från att bli Jugoslaviens president.
Men deras ansvar är ändå underordnat i Magas beskrivning. Även hon tenderar att se farhågorna hos serberna i Kroatien bara som uttryck för att de manipulerats till rädsla av storserbiska ledare. Hon ser inte, eller tonar ned, den auktoritära utvecklingen i Kroatien.
Och framför allt tycks det mig som om något kommer bort i hennes beskrivning: sambandet mellan den ekonomiska politiken och möjligheterna att bekämpa nationalismen.
För även om ledningarna i Slovenien och Kroatien då hon skrev boken framstod som mer ”liberala” och mer demokratiska än Serbiens ledning, var de ju ännu mer ideologiskt uppbundna till marknadsekonomin. (Och ideologi är inte nödvändigtvis detsamma som praktik, det sägs att Serbien kommit längst i privatisering och nedmontering av samhällsegendomen). De stod och står för en fortsättning på den politik som under 80-talet berövat miljoner jugoslaver tron på socialismen och drivit dem i armarna på nationalisterna. För att verkligen utmana Serbien behövs det följaktligen ett alternativt ekonomiskt program, en kraft som förespråkar andra samhällslösningar.
Så länge det inte sker kommer krigslogiken att fortsätta att stärkas.
Att jämföra reportageböcker och analyserande essäer kan tyckas som att jämföra äpplen och päron. Men det finns en tolkning, en ideologi även i det skenbart faktiskt rapporterande.
I Glennys och Svenssons böcker tycker jag mig finna en delvis grumlig ideologi. Inte bara så att krigsreportaget tycks väcka en blandning av pubertal grabbaktighet och Hemingwaykomplex hos reportrarna - särskilt Svensson excellerar i kitschiga, skenbart djupsinniga formuleringar som att ”krig förhöjer livskänslan”, ”aldrig har jag varit så lycklig” som i kriget, ”soldaternas fysiska, manligt mediterran sätt att umgås”.
Vad värre är, där finns en grumlig Europachauvinism med anstrykning av rasism. Glenny tror sig veta att bykrigarna han möter inte är ”några Einstein”. Han talar om Balkanpolitikens kännetecken: ”svek, korruption, utpressning, demagogi, våld”. Byt ut Balkanpolitik mot USA-politik - vore det inte lika sant?
Svensson skriver om de ”råbarkade och spritdoftande bykrigare som är varje urban medelklassmänniskas mardröm”. Det är inte svårt att förstå vem som är den urbana medelklassmänniskan.
Han talar om att politikens grymhet på Balkan finns i själva den karga naturen. Som Kebnekajse då?
Och i en formulering som dryper av aningslöshet skriver han:
”Å ena sidan en värld av nyanserad verba-litet och europeiskt skrivbordsljus. Å andra sidan en antivärld av guttural grymhet och ett ritualiserat barbari för vilket munnen bara är en förvaringsplats för avskurna könsorgan.”
Det europeiska skrivbordsljuset - är det det som strålar så fast genom historien från det brinnande Warszawagettot, från Auschwitz, från Guernica, från de staber där massakrerna i Algeriet planerades?
Det är i själva verket denna tolkning som, oavsett diskussioner i fredsrörelsen och tjocka analyser, förs ut i massomfattning i TV-bilder och tidningsrubriker. Funktionen är tydlig: att fastslå att det handlar om ”vi” och ”dom”, om väst och öst. Att kriget i Jugoslavien är obegripligt och irrationellt är den uppenbara slutsatsen. Att vi inte ska bry oss följer därnäst.
För var och en som tycker att det är viktigt att solidarisera sig med människor i tidigare Jugoslavien, för var och en som frågar sig hur protester och opinionsbildning ska kunna få någon effekt, blir det dubbelt viktigt att bekämpa denna vanliga, smygande fördomsfullhet.
Att hävda att det går att förstå är en rebellisk handling i den nya världsordningen.