Ur Fjärde internationalen 4/1992
Till Leo Trotskij
Kära Lev Davidovitj:
I hela mitt liv har jag haft uppfattningen att en politiker måste förstå konsten att i rätt tid avlägsna sig, liksom en skådespelare lämnar scenen, och att det är bättre att göra det för tidigt än för sent.
För mer än 30 år sedan kom jag att omfatta filosofin att människans liv har mening endast i den utsträckning och så länge som det levs i tjänst hos något oändligt. För oss är mänskligheten oändlig. Allt det övriga är ändligt och att arbeta för det övriga är därför utan mening. Även om mänskligheten också måste ha ett syfte utöver sig själv, kommer detta syfte att framträda i en så avlägsen framtid att mänskligheten för oss kan betraktas som en absolut oändlighet. Det är i detta och endast detta som jag alltid har sett livets mening. Och nu när jag kastar en blick bakåt mot mitt förflutna, av vilket jag tillbringade tjugosju år i partiets led, så tycks det mig att jag har rätt att säga att jag varit trogen denna filosofi under hela mitt medvetna liv. Jag har levt i enlighet med denna livsuppfattning: arbeta och kämpa för mänsklighetens välgång. Jag tror att jag har rätten att säga att inte en enda dag av mitt liv varit meningslöst.
Men nu tycks det som den tid kommer när mitt liv förlorar sin mening, och som en konsekvens känner jag mig tvingad att överge det och föra det till ett slut.
Under flera år har nu de nuvarande ledarna i vårt parti, i enlighet med deras allmänna politik att inte ge arbete åt kommunister i oppositionen, inte gett mig vare sig politiskt eller statligt arbete vars omfattning och karaktär skulle tillåta mig att vara användbar efter hela min förmåga. Under det senaste året har politbyrån som du vet fullständigt avskurit mig som oppositionell från allt politiskt arbete.
Min hälsa har fortsatt att försämras. Omkring den 20 september kallades jag, av för mig okända skäl, av centralkommitténs medicinska kommission till en specialistundersökning, som kategoriskt informerade mig om att mitt hälsotillstånd var mycket sämre än vad jag föreställde mig, och att jag inte fick stanna en enda onödig dag till i Moskva eller förbli utan behandling en enda timme till utan omedelbart bege mig utomlands och lägga in mig på ett lämpligt sanatorium.
På min direkta fråga, ”Vilka chanser har jag att bli bra utomlands och kan jag ta hand om mig själv i Ryssland utan att ge upp mitt arbete”?, svarade läkarna och assistenterna, den tjänstgörande doktorn för centralkommittén, kamrat Abrosov, ytterligare en kommunistisk läkare och direktören för Kremlsjukhuset, alla svarade mig helt enkelt att de ryska sanatorierna inte på något sätt kunde hjälpa mig, att jag måste förlita mig på behandling i väst. De tillade att om jag följde deras föreskrifter, hyste de inga tvivel om att jag skulle kunna arbeta under en längre period.
Under cirka två månader vidtog centralkommitténs medicinska kommission (trots att den på eget initiativ beordrat konsultationen) inga som helst mått och steg för min utlandsvistelse eller för min behandling här. Tvärtom förbjöds Kremlapoteket, som alltid levererat läkemedel till mig enligt recepten, att göra detta. Jag berövades faktiskt den hjälp med fria mediciner som jag alltid tidigare åtnjutit. Jag tvingades köpa de mediciner som var oundgängliga på stadens apotek. Det förefaller som om detta ägde rum vid samma tid som gruppen vid makten började utsätta kamraterna i oppositionen för dess politik att ”slå oppositionen i magen”.
Så länge som jag var tillräckligt frisk för att arbeta ägnade jag liten uppmärksamhet åt allt detta, men allteftersom jag blev sämre vände sig min hustru till centralkommitténs medicinska kommission och doktor Semasjko personligen, som alltid offentligt har tagit till extrema åtgärder för att förverkliga sin formel att ”rädda det gamla gardet”. Saken sköts trots detta hela tiden upp, och allt min hustru var förmögen att uppnå var ett utdrag ur läkarrådets beslut. I detta utdrag räknas mina kroniska sjukdomar upp och det slås fast att rådet insisterar att jag sänds utomlands ”till ett sanatorium av det slaget som förestås av professor Friedlander” under en period som kan uppgå till ett år.
Samtidigt lade jag mig för nio dagar sedan definitivt till sängs på grund av det akuta och förvärrade tillståndet (vilket alltid händer i sådana omständigheter) beträffande mina kroniska besvär, och särskilt den mest fruktansvärda, min inbitna polyneuritis, som åter har blivit akut, som tvingat mig att genomlida en absolut outhärdlig smärta och till och med hindrat mig från att gå. Under nio dagar har jag varit utan någon vård och frågan om min utlandsresa har inte behandlats. Inte en enda av centralkommitténs läkare har besökt mig. Professor Davidenko och doktor Levine, som kallats till min säng, ordinerade några bagateller som uppenbarligen inte kunde ha någon effekt och tillstod att ”ingenting kunde uträttas” och att en utlandsresa var en brådskande nödvändighet. Doktor Levine sade till min hustru att frågan dröjde därför att den medicinska kommissionen uppenbarligen trodde att min hustru ville resa med mig och att detta ”gör det för dyrt”. Min hustru svarade att hon, trots det sorgliga tillstånd som jag befann mig i, absolut inte insisterade på att hon eller någon annan skulle följa mig. Varefter doktor Levine försäkrade oss att saken under sådana förhållanden snart skulle vara avgjord. Doktor Levine upprepade för mig idag att läkarna inte kunde göra något och att den enda möjligheten var omedelbar avresa till utlandet. Sedan på kvällen omtalade centralkommitténs läkare, kamrat Potjomkin, för min hustru att centralkommissionens medicinska kommission beslutat att inte skicka mig utomlands, utan ta hand om mig i Ryssland. Anledningen var att specialisterna insisterade på en utdragen behandling utomlands, bedömde en kort vistelse som fruktlös och att centralkommittén bara skulle ge maximalt tusen dollar för min kur och fann det omöjligt att ge mer.
När jag var utomlands nyligen erhöll jag ett erbjudande som garanterade mig tjugo tusen dollar i honorar för mina memoarer, men [med hänsyn till att de måste censureras av politbyrån] med vetskap om hur partiets och revolutionens historia förfalskas i vårt land, ansåg jag det inte möjligt att bidra till en sådan förfalskning. Politbyråns censur skulle bestå i att inte tillåta en sann bedömning av gestalterna och deras handlingar vare sig på den ena eller andra sidan – antingen av revolutionens autentiska ledare eller av de som för närvarande försetts med denna ära. I konsekvens därmed ser jag ingen väg att få behandling utan att erhålla pengar från centralkommittén, som trots allt mitt revolutionära arbete under tjugosju år anser det möjligt att värdera mitt liv och min hälsa till en summa som inte överstiger ett tusen dollar.
Det är därför som jag säger att tiden har kommit när det är nödvändigt att föra detta liv till ett slut. Jag vet att partiets allmänna uppfattning är emot självmord, men jag tror inte att någon av de som förstår min situation kommer att fördöma mig för det. Om jag var vid god hälsa skulle jag ha funnit styrka och energi för att kämpa mot den situation som skapats i partiet. Men i mitt nuvarande tillstånd kan jag inte uthärda en situation i vilken partiet i tysthet tolererar din uteslutning ur dess led, även om jag är alldeles säker på att det förr eller senare kommer en kris som ska tvinga partiet att kasta av sig de som har lett det till en sådan vanära. I den bemärkelsen är min död en protest mot de som har lett partiet till en situation som innebär att det inte kan reagera på något annat sätt mot denna skymf.
Om jag tillåts jämföra något stort med något litet, vill jag säga att den oerhört betydelsefulla historiska händelsen, din och Zinovjevs uteslutning, en uteslutning som oundvikligen måste öppna en thermidorperiod i vår revolution, och det faktum att jag är reducerad, efter tjugosju års revolutionärt arbete på ansvarsposter i partiet, till en situation där inget annat återstår än att sätta en kula genom mitt huvud – dessa två fakta illustrerar en och samma sak – den nuvarande regimen i vårt parti. Och kanske de två händelserna, den lilla och den stora tillsammans, kommer att chockera partiet till att vakna och stanna upp på vägen som leder till thermidoren.
Käre Lev Davidovitj, vi är sammanbundna av tio års arbete tillsammans, och hoppas jag av personlig vänskap, och detta ger mig rätten att i avskedets stund säga dig vad som förefaller mig vara en svaghet hos dig.
Jag har aldrig betvivlat riktigheten av den väg som du pekat ut och du vet att under mer än tjugo år, ända sedan den ”permanenta revolutionen”, har jag varit med dig. Men jag har alltid ansett att du saknat Lenins fasthet, oförsonlighet, hans beslutsamhet att hålla fast vid uppgiften ensam, om det var nödvändigt, längs den väg han stakat ut, säker på en framtida majoritet, ett framtida erkännande från alla av riktigheten i denna väg. Du har alltid haft rätt politiskt, med början 1905, och jag har ofta sagt dig att jag med mina egna öron hört Lenin erkänna att det inte var han utan du som hade rätt 1905. Inför döden ljuger man inte, och jag upprepar det för dig nu.
Men du har ofta avstått från din riktiga ståndpunkt till förmån för en överenskommelse, en kompromiss, vars värde du överskattat. Det var fel. Jag upprepar: politiskt har du alltid haft rätt, och nu mer än någonsin. En gång kommer partiet att förstå detta, och historien tvingas erkänna det.
Var dessutom inte rädd idag för att vissa kommer att överge dig, och särskilt om de många inte kommer till dig så fort som vi alla önskar. Du har rätt, men vissheten om segern för din sanning ligger just i en strikt oförsonlighet, i den hårdaste stränghet, i avvisandet av varje kompromiss, precis som detta alltid var hemligheten med Iljitjs segrar.
Jag har ofta velat säga dig detta, och har kommit mig för att göra det nu, i avskedets stund.
Jag önskar dig kraft och mod av samma slag som du alltid visat, och en snabb seger. Jag omfamnar dig. Farväl.
Din
A. Joffe
P. S. Jag skrev mitt brev under natten mellan den femtonde och den sextonde och idag, den sextonde, gick Maria Michajlovna till den medicinska kommissionen för att insistera på att de skickar mig utomlands, om så bara för en eller två månader. De svarade henne att enligt specialisternas uppfattning var en kort utlandsvistelse helt meningslös. De sade henne att den medicinska kommissionen beslutat att omedelbart flytta mig till Kremlsjukhuset. Alltså vägrar de mig till och med en kort resa för min hälsas skull, även om alla läkarna är överens om att en kur i Ryssland inte är till någon nytta och inte kommer att hjälpa mig.
Farväl, Lev Davidovitj. Var stark. Du kommer att behöva vara det, och energisk också. Och hys inget agg mot mig.
Översättning: Per-Olof Mattsson
I Paris publicerades 1970 ett manuskript av en anonym överlevande från Vänsteroppositionen på 20-talet.
Den amerikanske översättaren George Saunders har försökt ge en bild av författaren utifrån manuskriptet. Hans far tycks ha varit fattigbonde och efter dennes död skickades han 1914 till Petrograd för att bli lärling hos en hattmakare. Under februarirevolutionen 1917 hörde han för första gången talas om Trotskij. Under inbördeskriget tjänstgjorde han som kodspecialist i Röda Armén. Senare anslöt han sig som student till Vänsteroppositionen och uppträdde vid några tillfällen som representant för oppositionella studenter i Moskva.
Från slutet av 20-talet och fram till 1941 genomvandrade han olika fängelser och läger. I samband med den tyska invasionen 1941 släpptes han ut, tillsammans med andra överlevande från oppositionen, för att tjänstgöra i armén. Efter kriget hamnade han åter i läger, och vad som sedan hände den anonyme författaren efter det allmänna nedmonterandet av lägersystemet efter Stalins död är inte känt.
Vissa tillägg och kommentarer återfinns i manuskriptet och deras ursprung är oklart. Därför bör manuskriptet i viss mening betraktas som ett kollektivt försök att återupprätta den historiska sanningen.
I ett särskilt avsnitt berättar den anonyme bolsjevik-leninisten om Adolf Joffes begravning. Det är en av de ögonvittnesskildringar som bevarats av denna händelse, som kom att bli den sista offentliga manifestationen från oppositionens sida. Det kom också att bli det sista tillfälle som Trotskij höll ett offentligt tal i Sovjetunionen. Den kyrkogård som begravningen ägde rum på ligger vid Jungfruklostret inne i Moskva.
Joffes sista brev trycktes på svenska i Social-Demokraten 30 december 1927 (översatt ur den franska oppositionens tidning Bulletin Communiste), Arbetaren 31 december 1927 samt i Trotskijs bok Det verkliga läget i Ryssland (Stockholm 1929: Bonniers). Föreliggande översättning är korrigerad gentemot texten i Leon Trotsky: The Man and His Influence (New York 1969: Merit), s. 124–126. Det tycks finnas flera versioner av brevet. Den amerikanska översättning som använts här, är översatt från den av Trotskij redigerade versionen av Joffes brev.
Vidare återges ett avsnitt ur Trotskijs självbiografi – ett avsnitt som inte återfinns i den svenska förkortade översättningen av Mitt liv (1937, 1981).
Översättningarna är ur Samizdat: Voices of the Soviet Opposition (New York 1974: Monad), redigerad av George Saunders, Leon Trotsky, Portraits: Political & Personal (New York 1977: Pathfinder), Leon Trotsky, The Challenge of the Left Opposition (1928–29) (New York 1981: Pathfinder), Leon Trotsky, My Life (New York 1971: Pathfinder).
<';font-family:Optima;text-transform:uppercase'>I oktober 1908 började jag i Wien publicera en rysk tidning, Pravda (Sanningen), en tidning riktad till massan av arbetare. Den smugglades in i Ryssland antingen över den galiciska gränsen eller vägen över Svarta havet. Tidningen publicerades under tre och ett halvt år som fjortondagarstidning, men inbegrep trots detta en hel del arbete. Dessutom stod jag i kontakt med den underjordiska fackföreningen för svartahavssjömän och hjälpte dem att publicera deras organ.
Min viktigaste bidragsgivare till Pravda var A. A. Joffe, som senare blev välkänd sovjetisk diplomat. Tiden i Wien var början på vår vänskap. Joffe var en man med stor intellektuell glöd, mycket sympatisk i alla personliga relationer, och obevekligt lojal mot saken. Han gav både pengar och all sin kraft åt Pravda. Joffe led av en nervös åkomma och psykoanalyserades då av den välkände Wienspecialisten Alfred Adler, som började som elev till Freud men senare motsatte sig sin mästare och grundade sin egen skola med individualpsykologi. Genom Joffe blev jag bekant med psykoanalysens problem, som fascinerade mig, även om mycket inom detta område ännu är vagt och ostadigt och öppnar vägen för besynnerliga och godtyckliga idéer. Mina andra bidragsgivare var en student vid namn Skobelev, som senare blev arbetsminister i Kerenskijs regering; vi möttes 1917 som fiender. Jag hade en tid Viktor Kopp som sekreterare för Pravda; han är nu sovjetisk ambassadör i Sverige.
I samband med Pravdas aktiviteter åkte Joffe till Ryssland för revolutionärt arbete. Han arresterades i Odessa, tillbringade lång tid i fängelse och skickades senare i exil till Sibirien. Han blev inte fri förrän i februari 1917, som ett resultat av revolutionen samma månad. I oktoberrevolutionen som följde spelade han en av de mest aktiva rollerna. Det personliga modet hos denna mycket sjuka man var verkligen storslaget. Jag kan ännu se honom på hösten 1919 – lika klart som om det var idag – med sin tämligen undersätsiga gestalt på det granathärjade fältet nedanför S:t Petersburg. I en diplomats oklanderliga klädsel, med ett vänligt leende i sitt lugna ansikte och en käpp i sin hand, som om han bara promenerade på Unter den Linden, betraktade Joffe, utan att skynda på eller hålla inne sina steg, nyfiket granaterna som exploderade i närheten. Han var en god talare, eftertänksam och ärlig i sitt tilltal, och han uppvisade samma kvaliteter som författare. I allt han gjorde ägnade han den mest krävande uppmärksamhet åt detaljer – en kvalitet som inte många revolutionärer har. Lenin hade en mycket hög uppfattning om hans diplomatiska arbete. Under många år var jag närmare bunden till honom än till någon annan. Hans lojalitet i förhållande till vänskap liksom till principer var utan jämförelse. Joffe slutade sitt liv på ett tragiskt sätt. Allvarliga ärftliga sjukdomar undergrävde hans hälsa. Lika allvarligt undergrävdes han också av den ohämmade hetsen mot marxister som leddes av epigonerna. Berövad möjligheten att bekämpa sin sjukdom, och därmed berövad den politiska kampen, begick Joffe självmord på hösten 1927. Det brev han skrev till mig före sin död stals från hans sängbord av Stalins agenter. Rader avsedda för en väns ögon slets ur sitt sammanhang, förvanskades och vederlades av Jaroslavskij och andra som i sitt innersta väsen är demoraliserade. Men detta kommer inte att hindra att Joffe blir inskriven som ett av de ädlaste namnen i revolutionens bok.
[...]
Den 16 november begick Joffe självmord; hans död var en del av den tilltagande kampen.
Joffe var en mycket sjuk man. Han hade förts tillbaka från Japan, där han var sovjetisk ambassadör, i ett allvarligt tillstånd. Många hinder sattes i vägen för att han skulle skickas utomlands, men hans vistelse där var alltför kort och även om det hade välgörande resultat var det inte tillräckligt som kompensation. Joffe blev min ställföreträdare i huvudkommittén för koncessioner och all den tunga rutinen föll på honom. Krisen i partiet oroade honom i hög grad. Det som oroade honom mest var förräderiet. Flera gånger var han beredd att kasta sig in i stridens mitt. Bekymrad för hans hälsa försökte jag hålla honom tillbaka. Joffe var särskilt ursinnig över kampanjen i samband med teorin om den permanenta revolutionen. Han kunde inte svälja den simpla hetsen mot de som, långt före de andra, hade förutsett revolutionens gång och karaktär, från de som bara njöt dess frukter. Joffe berättade för mig om sitt samtal med Lenin – det ägde rum 1919, om jag inte misstar mig – om den permanenta revolutionen. Lenin sade till honom: ”Ja, Trotskij visade sig ha rätt.” Joffe ville publicera detta samtal, men jag försökte så gott jag kunde avråda honom. Jag kunde föreställa mig den lavin av hets som skulle falla över honom. Joffe var synnerligen envis och under ett mjukt yttre dolde han en oföränderlig vilja. Vid varje nytt utbrott av aggressiv okunnighet och politiskt förräderi, kom han till mig igen, med härjad och upprörd uppsyn, och upprepade: ”Jag måste offentliggöra det.” Jag argumenterade med honom igen om att ett sådant ”bevis av ett vittne” inte kunde förändra något, att det var nödvändigt att omskola partiets nya generation och sikta långt framåt.
Joffe hade inte kunnat fullfölja sin kur utomlands, och hans fysiska kondition blev värre för varje dag. Framåt hösten tvingades han sluta arbeta och därmed var han helt och hållet slagen till marken. Hans vänner reste återigen frågan om att skicka honom utomlands men denna gång vägrade centralkommittén blankt. Stalinisterna förberedde sig nu för att skicka de oppositionella i en helt annan riktning. Min uteslutning från centralkommittén och sedan från partiet förbluffade Joffe mer än någon annan. Till hans personliga och politiska vrede fogades den bittra insikten om hans egen fysiska hjälplöshet. Joffe kände osvikligt att revolutionens framtid stod på spel. Det stod inte längre i hans makt att kämpa och ett liv åtskilt från kamp betydde inget för honom. Så han drog sin sista slutsats.
Vid den tiden hade jag redan flyttat från Kreml och hem till min vän Bjeloborodov, som ännu formellt var folkkommissarie för inrikes angelägenheter, även om GPU:s agenter var i hälarna på honom var han än rörde sig. Bjeloborodov var då borta i sin hembygd Ural, där han försökte nå arbetarna i kampen mot apparaten. Jag ringde till Joffes lägenhet för att fråga om hans hälsotillstånd. Han svarade själv; telefonen stod bredvid hans bädd. I tonen i hans röst fanns det – men jag insåg det först senare – något konstigt och alarmerande. Han bad mig komma till honom. Någon tillfällighet förhindrade mig från att göra det omedelbart. Under dessa stormiga dagar anlände kamrater oupphörligen till Bjeloborodovs hus för att konferera med mig om viktiga saker. En eller två timmar senare informerade en obekant röst mig på telefon: ”Adolf Abramovitj har skjutit sig. Det finns ett paket åt dig på hans sängbord.” I Bjeloborodovs hus fanns det alltid några oppositionella militärer på post för att följa mig runt omkring i staden. Vi satte i all hast av till Joffe. Som svar på vårt ringande och knackande krävde någon bakom dörren våra namn och öppnade den sedan med en viss fördröjning; något mystiskt pågick på insidan. När vi gick in såg jag Adolf Abramovitjs lugna och oändligt ömma ansikte mot en blodbestänkt kudde. B., medlem av GPU:s styrelse, stod vid Joffes skrivbord. Paketet var borta från sängbordet. Jag krävde att det omedelbart skulle lämnas tillbaka. B. muttrade att det inte alls fanns något brev. Hans sätt och röst fick mig att inte tveka om att han ljög. Några minuter senare började vänner från alla delar av staden att strömma in i lägenheten. De officiella representanterna från kommissariatet för utrikes angelägenheter och partiinstitutionerna kände sig bortkomna mitt ibland mängden av oppositionella. Under natten besökte flera tusen människor huset. Nyheten om stölden av brevet spred sig över staden. Utländska journalister skickade telegram och det blev helt omöjligt att längre undanhålla brevet. Slutligen överräcktes en fotostatkopia av det till Rakovskij. Varför ett brev skrivet av Joffe till mig, och förseglat i ett omslag som bar mitt namn, skulle ha getts till Rakovskij, och därtill i fotostatkopia istället för originalet, är något som jag inte ens kan försöka förklara. Joffes brev återspeglar honom själv in i slutet, men som han var en halvtimme innan sin död. Joffe kände till min inställning till honom; han var bunden till mig av ett djupt moraliskt förtroende och gav mig rätten att ta bort allt som jag fann ytligt eller olämpligt för publicering. Efter att ha misslyckats med att undanhålla brevet från hela världen, försökte den cyniska fienden för sina egna syften utnyttja just de rader som inte skrivits för offentligheten.
Joffe försökte med sin död göra en tjänst åt samma sak som han ägnat sitt liv. Med samma hand som skulle trycka på avtryckaren mot hans egen tinning en halvtimme senare, skrev han den sista vittnesbörden av ett vittne och den sista trösten för en vän. Detta är vad Joffe riktade direkt till mig i sitt sista brev:
[ Se nedan ]
Joffes begravning bestämdes till en arbetsdag, vid en tidpunkt som skulle förhindra Moskvas arbetare från att delta i den. Men trots det attraherade den inte mindre än tiotusen människor och förvandlades till en imponerande oppositionell demonstration
Översättning: Per-Olof Mattsson