Ur Fjärde Internationalen 2/1992
Den danska folkomröstningen den 2 juni sände en chockvåg genom det danska etablissemanget och hela den Europeiska Gemenskapen. Med 50,7 procent av rösterna avvisade en majoritet av väljarna den Europeiska Unionen och Maastrichtavtalet.
De följande dagarna skyndade sig de flesta ledande politiker i Danmark och i andra EG-länder att förklara att den danska folkomröstningen inte skulle få några konsekvenser för de övriga elva medlemsstaternas godkännande av Unionen. Men det står redan klart att det danska nejet har satt igång en rörelse åt motsatt håll. Danskarnas nej har banat vägen för en alltmer omfattande skepticism mot den Europeiska unionen inom hela Europa.
Den danska borgarklassens försök att bygga upp en politisk superstruktur ovanför enhetsmarknaden har tillfälligt bromsats. Detta har gett upphov till nya diskussioner — bl a i Frankrike, där den franske presidenten François Mitterand något överraskande meddelade att även fransmännen skulle få säga sitt.
Men det är samtidigt uppenbart att det är stor skillnad mellan de krafter som motsätter sig den Europeiska unionen i de olika länderna.
I Danmark förespråkades Unionen av den överväldigande majoriteten av partierna i Folketinget (endast 28 av de 175 ledamöterna röstade emot), av de flesta arbetsgivare och fackföreningsledare och av nästan alla tidningar. Bara detta gör majoriteten för ett nej imponerande — men vilka var de?
En analys av folkomröstningen och den tidigare historien ger oss svaret på frågan.
Ända sedan Danmark gick in i EG 1972, har det funnits ett omfattande motstånd mot medlemskapet. I allmänhet har denna opposition dominerats av vänsterreformister.
Inför folkomröstningen om ett danskt medlemskap i EG 1972, bildades ”Folkebevægelsen mod EF” (Folkrörelsen mot EG). Då återfick även det danska kommunistpartiet en del av sin forna styrka i denna folkfrontsliknande rörelse, som i dag har 25 procent av de danska ledamöterna i Europaparlamentet — vilket framför allt beror på de socialdemokratiska väljarna.
I inget EG-land har inställningen varit så negativ till EG som i Danmark, vilket visas av ett stort antal opinionsundersökningar. Detta är också orsaken till att politikerna om och om igen tvingats försäkra att den europeiska integrationen inte kommer att utvidgas till andra områden inom den danska politiken. 1986, sa den danske statsministern Poul Schlüter i ett typiskt uttalande, att den Europeiska unionen var ”stendöd”.
Sedan 1972 har den danska politiken också utmärkts av en ekonomisk kris som åtföljts av en hård åtstramningspolitik och en hög arbetslöshet. Detta kan — om än felaktigt — uppfattas som en följd av EG-medlemskapet (den ekonomiska utvecklingen var exempelvis bättre i länder som inte var medlemmar i EG, som Sverige och Norge).
I dag visar opinionssiffrorna att 75-80 procent av befolkningen är för ett EG-medlemskap (vilket inte får förväxlas med den politiska och ekonomiska unionen). Detta beror emellertid troligen på det faktum att allt fler människor — trots en stor skepticism mot EG — inte längre ser det som möjligt att lämna EG.
I alla större städer vann nej-alternativet majoritet. Övervikten var mindre än i folkomröstningen 1986 om Enhetsakten, men detta kan förklaras av de socialdemokratiska väljarna. Till skillnad från årets folkomröstning, rekommenderade den socialdemokratiska ledningen 1986 — efter påtryckningar från de socialdemokratiska väljarna — att rösta nej.
Även i de landskap (amt) som drabbats hårdast av arbetslösheten röstade en majoritet mot-1986 var förhållandet det motsatta. I en del av dem är andelen bönder och fiskare hög. De påverkas direkt av EG:s beslut och missnöjet med Gemenskapen ökar. I alla övriga landskap ökade andelen nej-röster jämfört med 1986.
Detta indikerar att nästan alla delar av samhället röstade nej, men också att en majoritet av arbetarna röstade mot — särskilt de som drabbats av den ekonomiska krisen.
Flera opinionsundersökningar har också visat att fler kvinnor än män var emot den Europeiska unionen: 57 procent av kvinnorna var emot — 57 procent av männen var för. Detta är särskilt intressant eftersom andra undersökningar visar att rasism och militarism är mindre populära bland kvinnor än bland män.
Före omröstningen hävdade många att framför allt ungdomar ”stödde idén om ett förenat Europa” och att de därför skulle rösta ja Bland ungdomar tycks åsiktsskillnaderna mellan könen vara särskilt klar — tjejer röstade nej, killar ja.
64 procent av de socialdemokratiska väljarna verkar ha röstat emot partirekommendationen; detta understryker att den mest betydelsefulla förklaringen till röstresultatet var att arbetarna gick emot Unionen.
I fackföreningarna rekommenderade alla funktionärer på nationell nivå att rösta ja, men lokalt ingick flera fackföreningar i nej-kampanjen. I en av de största fackföreningarna, SID, som organiserar icke yrkesutbildade industriarbetare, kritiserades ordföranden kraftigt för att ha sagt ja — trots att SID-kongressen uttalat sig mot den Europeiska unionen.
Bland de två borgerliga regeringspartiernas väljare röstade 12-15 procent nej. Samtidigt följde 64-67 procent av väljarna i de enda borgerliga partier som uppmanade till en nej-röst, Kristligt Folkeparti och det reaktionära Fremskridtspartiet, sina partiers linjer.
Det finns givetvis olika åsikter och intressen bakom nej-sidans majoritet. Men följande argument spelade stor roll under debatten inför folkomröstningen:
* EG och Maastricht-avtalet betraktas som odemokratiska. Detta beror delvis på det faktum att Danmark är ett litet land som kommer att få ett mycket begränsat inflytande i EG, men också på att det finns ett allmänt misstroende och en allmänt utbredd kritik mot EG, som en över nationerna stående, avlägsen och byråkratisk apparat. ”EG gör något med demokratin — likviderar den”, som budskapet på en av kampanjaffischerna löd.
* Det finns en omfattande (även om den inte i alla avseenden är sann) uppfattning att den sociala standarden är högre i Danmark än i de övriga EG-länderna, d v s att en ytterligare integrering leder till att den danska standarden sänks. När det gäller den Ekonomiska och monetära unionen, betonades att prisstabiliteten var den Europeiska federala bankens enda mål — därmed blev det inte särskilt mycket utrymme över för att bekämpa arbetslösheten.
* Det allmänna misstroendet mot politiker som förespråkar den Europeiska Unionen. Regeringen var även innan omröstningen försvagad genom en rad politiska skandaler och anklagades för att ha fört Folketinget bakom ljuset. Väljarna kan ha använt sig av omröstningen som en protest mot det ”politiska etablissemang”, som bär ansvaret för en hård åtstramningspolitik under flera år.
En opinionsundersökning utförd efter omröstningen visar att 40 procent ansåg att omröstningen handlade om den Europeiska unionen; 13 procent såg den som en protest mot den borgerliga regeringen och 32 procent såg den som en protest mot hela det politiska systemet.
Till detta kommer uttalanden från toppolitiker och byråkrater, som den danske utrikesministern (känd för sin arrogans), den danske EG-ministern Christoffersen, den danske sekreteraren vid EG:s ministerråd Niels Ersbøl — och Jaques Delors som i egen hög person talat om de katastrofala konsekvenser ett nej skulle föra med sig. Detta orsakade bara än mer vrede.
* Särskild uppmärksamhet riktades mot den Europeiska unionens militära dimension. Danmark är inte medlem av Västunionen, som bokstavligt hör samman med Maastrichtavtalets gemensamma militärpolitik. Till och med unionsförespråkarna tvingades till reservationer om Unionens gemensamma försvarspolitik.
* Nationella känslor om t ex en gemensam europeisk valuta, det danska språkets framtid o s y, har onekligen spelat en roll.
* Slutligen har fruktan för en invasion av fattiga från Sydeuropa också krupit fram som ett argument bland motståndarna på högerkanten. De påstod att om de portugisiska arbetare som kom till Danmark skulle få del av den danska välfärden, skulle det också bli mindre över till danskarna.
Därför är det danska nejet inte bara ett uttryck för ett progressivt ställningstagande. Å ena sidan uttrycker det en positiv social protest, riktad mot de styrande politikerna, men också krav på mer demokrati och ett öppnare Europa än vad Maastrichtavtalet leder till. Men samtidigt finns det också inslag av nationalism, en trångsynt uppfattning om världen och till och med rasism bakom nej-sidans majoritet.
Det fanns tre huvudargument för ett ja:
* Förbättrade möjligheter till miljöinsatser;
* Målsättningen om ett enat Europa som ett sätt att garantera fred och utveckla ett internationellt samarbete;
* Den ekonomiska nödvändigheten att vara en del av Europa (och de fruktansvärda konsekvenserna av att inte vara det).
I synnerhet socialdemokratin betonade behovet av lösningar på miljöproblemen och kampen mot arbetslösheten. Även om den socialdemokratiska visionen mer är en dröm än verklighet, appellerar den delvis till de människor som söker en internationell lösning på de stora problemen i dag.
Nej-sidans majoritet innebar ett nej till Maastrichtavtalet, men samtidigt gav den uttryck för ett misstroende mot majoriteten av de danska politikerna. Detta kan leda till stora problem för den borgerliga minoritetsregeringen.
Danmarks anslutning till den politiska och ekonomiska unionen har under de senaste åren varit ett av de viktigaste politiska projekten för den borgerliga regeringen och har även i viss mån utgjort en bas för samarbetet mellan regeringen och socialdemokratin. Detta projekt har nu oväntats röstats ned — ja-politikernas första politiska reaktion var förvirring och osäkerhet.
En majoritet inom Folketinget har gått med på att uppskjuta beslutet om Danmarks framtida relationer till de övriga elva EG-länderna till hösten. Samtidigt försöker den borgerliga regeringen hitta ett sätt att ansluta Danmark till delar av Maastrichtavtalet utan att provocera alltför många motståndare.
Att detta kan bli svårt talar inte bara de övriga EG-ländernas regeringars reaktioner för, utan också den politiska situationen i Danmark. Kort efter omröstningen förespråkade flera tidningar, fackföreningsledare (som uppmanat till en jaröst) och socialdemokraterna nyval till Folketinget. Andra fackliga ledare har krävt att regeringen avgår.
Båda förslagen har avvisats av regeringen, som i denna fråga kan räkna med stöd från alla de övriga borgerliga partierna, oavsett om de sagt ja eller nej till Maastrichtavtalet. På så vis kan regeringen sitta kvar ett tag, men för att få majoritet i Folketinget måste de stödja sig på Fremskridtspartiet, som är motståndare till Maastricht och mycket ovilliga att godkänna några nya förhandlingar som det minsta berör den Europeiska politiska unionen.
Utan en överenskommelse med antingen Fremskridtspartiet eller Socialdemokraterna, kommer regeringen inte att få majoritet i Folketinget — då kommer en ny politisk kris att stå på dagordningen.
Men omröstningen kommer också att skapa nya problem för socialdemokraterna.
I april i år, ledde besvikelserna inom partiet över tio år utan regeringsdeltagande till en aldrig tidigare skådad intern strid, som slutade med att en ny partiordförande, Nyrup-Rasmussen, valdes.
Striden försvagade partiets kampanj för ett ja, en kampanj som i vilket fall som helst hade blivit svår att genomföra eftersom det traditionellt funnits en stark opposition mot EG bland partiets väljare.
Den nye ordföranden har lovat att öka det socialdemokratiska inflytandet i kommande förhandlingar med regeringen. Efter omröstningen kan detta löfte emellertid bli svårt att uppfylla. En del av de mindre borgerliga partier som då och då samarbetar med socialdemokraterna har exempelvis reagerat negativt på socialdemokraternas förslag om nyval.
Den breda och heterogena rörelsen för ett nej förenades kring en enda fråga: Rösta nej! Detta fungerade under hela kampanjen. Å andra sidan hade den inget gemensamt alternativ till Maastrichtavtalet eller en gemensam hållning till EG i allmänhet.
De viktigaste partierna och grupperna som gått emot Maastrichtavtalet är:
* Socialistisk Folkeparti, ett vänster-reformistiskt parti med 15 ledamöter i Folketinget. SF var medlemmar i Folkrörelsen mot EG i många år, men lämnade rörelsen för ett år sedan.
* Fremskridtspartiet, ett högerparti med en populistisk, rasistisk retorik och politik. 12 ledamöter i Folketinget.
* Folkrörelsen mot EG bildades 1972 inför folkomröstningen om ett danskt medlemskap i EG. Efter en splittring förra året, består rörelsen i dag av enskilda borgare, medlemmar och före detta medlemmar i det danska kommunistpartiet, en del stalinistiska grupper och medlemmar i Venstresocialisterna. Rörelsen har fyra ledamöter i Europaparlamentet.
* Danmark '92, en bred allians av enskilda mot Maastrichtavtalet som bildades efter splittringen av Folkrörelsen mot EG. Dess viktigaste argument mot Maastricht har rört demokratin. En av dess främsta företrädare är Drude Dahlerup, en välkänd dansk feminist.
* Fackföreningar mot den politiska unionen. En allians mellan lokala fackföreningar och förtroendevalda. Den består både av socialdemokrater och vänstern inom fackföreningarna. Men en del av dess ledande medlemmar har varit medlemmar av en stalinistisk grupp, som splittrades från danska kommunistpartiet för en del år sedan.
Socialistisk Folkeparti, delar av Danmark '92 och Folkrörelsen mot EG accepterar i dag det danska medlemskapet i EG och kräver nya förhandlingar om Maastrichtavtalet.
Enligt en motion från Socialistisk Folkeparti, som skrevs före folkomröstningen, ska Danmark avvisa de delar av Maastrichtavtalet som rör en ekonomisk union och den gemensamma utrikes- och försvarspolitiken. Med vissa reservationer, vill de godkänna eller förhandla om en gemensam konsumentpolitik, miljöpolitiken och den Sociala stadgan.
Liknande förslag har rest av de två stora nej-organisationerna, med tillägget att de inte vill ha någon gemensam EG-politik när det gäller de enskilda ländernas inre säkerhet, polis eller medborgarskap.
I andra änden av det politiska spektrat, vill Fremskridtspartiet och de övriga borgerliga motståndarna till Maastrich att Danmark fortfarande är med i enhetsmarknaden - men utan en politisk union - och de avvisar alla förslag om nya förhandlingar.
Socialistisk Folkeparti, Fremskridtspartiet och delvis det lilla Kristelig Folkeparti, är de enda partierna som företräder nej-sägarna i Folketinget. Därför skulle dessa partier ha de bästa förutsättningarna för att tolka nejmajoriteten och reagera på regeringens initiativ.
Men det innebär samtidigt problem för dem som röstade nej och för vänstern, att ordföranden i Socialistisk Folkeparti, Holger K. Nielsen, ett par dagar efter folkomröstningen började tala om att tolka omröstningsresultatet. Trots det faktum att omröstningen gällde Maastrichtavtalet i sin helhet, har han börjat peka ut vilka delar av avtalet som ska förkastas - och vilka som inte ska det.
Sådana uttalanden kan lätt användas av den borgerliga regeringen när den försöker vinna en majoritet för ett ”Maastrichtavtal - minus tio procent”.
Samtidigt har Socialistisk Folkeparti, och i synnerhet Danmark '92 och Folkrörelsen mot EG, påverkats av responsen på den danska omröstningen bland folk i Norge, Sverige och de övriga EG-länderna. Under kampanjen har ett visst samarbete förekommit med rörelser och partier i andra länder - efter omröstningen kommer detta att fortsätta.
Enhedslisten, delar av Folkrörelsen mot EG (främst några stalinistiska grupper) och delar av ”Fackföreningar mot den Politiska unionen” (också stalinistiska grupper) har avvisat idén om nya förhandlingar om Maastrichtavtalet och står fast vid motståndet till EG.
Enhedslisten är en vänsterkoalition som skapades 1989 och som består av Venstresocialisterne, Kommunistpartiet, Socialistisk Arbejderparti (Socialistiska Partiets systerorganisation och medlem i Fjärde Internationalen) och andra vänstergrupper. I det senaste folketingsvalet fick Enhedslisten 1,7 procent av rösterna.
Socialistisk Arbejderparti (SAP) har deltagit i Enhedslistens kampanj. Men SAP har också lanserat en kampanj mot ”Fästning Europa”, som argumenterat för ett nej i folkomröstningen utifrån antimilitarism, anti-imperialism och antirasism.
Även om kampanjen var mycket blygsam jämfört med de stora organisationernas, samlade den många ungdomar, framför allt runt Köpenhamn. I februari hölls en konferens med 100 deltagare, de flesta ungdomar, som bl a diskuterade Västeuropas utsugning av tredje världen, rasism och militarism i Europa.
En liten tidning i 20 000 exemplar har delats ut med argument mot Maastrichtavtalet. Dessutom har SAP deltagit i en cykelturné genom Danmark mot Fästning Europa med möten och andra aktiviteter.
Samtidigt som delar av Folkrörelsen mot EG har ett trångsynt, nationalistiskt alternativ till EG, försöker Enhedslisten ge några internationella svar.
Under kampanjen inför folkomröstningen gick Enhedslisten emot Maastrichtavtalet eftersom det var odemokratiskt, skulle leda till en försämrad social standard och miljö, hade en rasistisk invandringspolitik och var ett steg på vägen mot en europeisk armé.
Enhedslisten förklarade också att ett danskt erkännande av Maastrichtavtalet skulle innebära försämrade villkor för kampen för socialistiska och ekologiska lösningar på stora problem som miljöförstöring, arbetslöshet o s v.
Enhedslisten föreslog som ett alternativ att Danmark skulle utveckla internationella förbindelser med länder utanför EG: de skandinaviska länderna, Osteuropa och Tredje världen. Enhedslisten förde också fram ett, om än relativt svagt, perspektiv på ”ett frivilligt samarbete mellan alla Europas länder” och ”ett gränslöst Europa”.
I ett läge då många människor röstar nej av sociala och demokratiska skäl och när det politiska etablissemanget befinner sig i kris, öppnas nya möjligheter för vänstern och i synnerhet för Enhedslisten. Enhedslisten har chansen att ta tillvara dessa möjligheter om den handlar utifrån sociala och demokratiska protester, fortsätter motståndet mot EG och samtidigt utvecklar trovärdiga och förnuftiga internationella svar.
12 juni 1992
Översättning och redigering: Lars Gus Kaage