Ur Fjärde internationalen 4/1989
Lägets extrema allvar tvingar oss (i vårt partis och arbetarklassens intresse) att öppet förklara att ett fortsättande av den politik som förs av majoriteten inom politbyrån, hotar att leda till svåra nederlag för hela partiet. Den ekonomiska och finansiella kris som började vid slutet på detta år – med alla de politiska följder, inklusive internt partipolitiska, som härrör från den – har obevekligen uppenbarat otillräckligheten hos partiets ledning. Detta gäller både på det ekonomiska området och, i synnerhet, på de interna partiförhållandenas område.
Den planlösa, oöverlagda och osystematiska karaktären av centralkommitténs beslut, som inte har lyckats få ekonomin att gå ihop, har lett till en situation där vi – trots alla utan tvekan stora framgångar på industrins, jordbrukets, finansens och transportväsendets område – inte bara står inför utsikten av att dessa framgångar upphör, utan också en allvarlig ekonomisk kris. Ty dessa framgångar har åstadkommits av landets ekonomi spontant, och inte tack vare utan trots ledningens otillräcklighet, eller snarare trots frånvaron av varje ledning över huvud taget.
Vi står inför ett annalkande sammanbrott för tjervonets-valutan, vilken på ett spontant sätt har förvandlats till grundläggande valuta innan budgetunderskottet har undanröjts. Vi står inför en kreditkris där Gosbank inte längre utan risk för ett allvarligt sammanbrott kan finansiera vare sig industrin, handeln med industrivaror, eller ens uppköpen av säd för exporten. Vi står inför ett avbrott av försäljningen av industrivaror till följd av de höga priserna, vilka å ena sidan förklaras av frånvaron av planerad ledning inom industrin, och å andra sidan av en felaktig kreditpolitik. Vi står inför att det kan bli omöjligt att köpa upp säden. Vi står inför extremt låga priser på matvaror, vilket skadar bönderna och hotar att leda till en massiv minskning av jordbruksproduktionen; och vi står inför oregelbundenheter i löneutbetalningarna, vilket framkallar ett naturligt missnöje bland arbetarna med budgetkaoset, något som indirekt framkallar kaos inom statsapparaten. ”Revolutionära” metoder för nedskärningar under budgetplaneringen och nya och uppenbara nerskärningar vid budgetens genomförande, har upphört att vara övergångsåtgärder och blivit en vanlig företeelse. Detta orsakar ständiga störningar i statsapparaten, störningar som till följd av frånvaron av en plan för de nerskärningar som genomförs, sker på ett oberäkneligt och spontant sätt.
Detta är några element i den ekonomiska, finansiella och kreditmässiga kris som redan börjat. Om man inte vidtar omfattande, välöverlagda, planerade och kraftfulla åtgärder; om den nuvarande frånvaron av ledning fortsätter; då står vi inför möjligheten av ett extremt häftigt sammanbrott, vilket oundvikligen kommer att innebära interna politiska komplikationer och en fullständig förlamning av vår yttre effektivitet och handlingsförmåga. Och detta sistnämnda är, som alla förstår, i dag viktigare än någonsin för oss; på detta beror världsrevolutionens öde, liksom ödet för arbetarklassen i alla länder.
Också på de interna partiförhållandenas område finner vi samma felaktiga ledning, som lamslår och bryter sönder partiet; detta framträder alldeles särskilt tydligt under den period av kris vi nu genomgår.
Vi förklarar inte detta med bristande politisk förmåga hos partiets nuvarande ledare. Tvärtom, hur mycket vi än skiljer oss från dem i vår bedömning av läget och i valet av metoder för att förändra det, så förutsätter vi att de nuvarande ledarna inte under några förhållanden skulle kunna undgå att av partiet utses till de främsta posterna under arbetarnas diktatur. Vi förklarar det i stället med det faktum att, under den yttre fasaden av officiell enighet, har vi i praktiken en ensidig rekrytering av individer, och ett styre som är ensidigt och anpassat till åsikterna och sympatierna inom en trång krets. Till följd av en partiledning som snedvridits av dessa snäva synpunkter, håller partiet i betydande utsträckning på att upphöra vara det levande och självständiga kollektiv som känsligt uppfattar den levande verkligheten därför att det är knutet till denna verklighet med tusentals trådar. I stället observerar vi den ständigt växande, och nu knappast dolda, uppdelningen av partiet mellan en ordförandenas hierarki och ”det tysta folket”; mellan professionella partifunktionärer som rekryterats uppifrån och partiets stora massa som inte deltar i partilivet.
Detta är ett faktum som varje partimedlem känner till. Partimedlemmar som är missbelåtna med ett eller annat beslut från centralkommittén, eller till och med från en provinskommitté; som har ett eller annat tvivel på hjärtat; som privat noterar ett eller annat misstag, oegentlighet eller förvirring är rädda att tala om detta på ett partimöte. De är till och med rädda för att ta upp det i vanliga samtal, såvida inte samtalspartnern är fullständigt pålitlig vad gäller ”diskretion”; fri diskussion inom partiet har praktiskt taget försvunnit, partiets allmänna mening undertrycks. Numera är det inte partiet, inte dess breda massor, som föreslår och väljer medlemmarna till provinskommittéer och till det [Ryska Kommunistpartiets] RKPs centralkommitté Tvärtom är det nu partiets ordförandehierarki som i allt större utsträckning utser delegaterna till konferenser och kongresser, vilka i allt större utsträckning håller på att bli denna hierarkis verkställande församlingar.
Den regim som upprättats inom partiet kan absolut inte tolereras. Den förstör partiets självständighet och ersätter partiet med en rekryterad byråkratisk apparat som fungerar klanderfritt under normala tider, men som oundvikligen brister i tillfällen av kris, och som hotar att bli totalt oduglig inför de allvarliga händelser som nu är överhängande.
Den situation som har skapats förklaras av det faktum att den fraktionsdiktatur inom partiet, som faktiskt bildades efter den tionde kongressen, nu har överlevt sig självt. Många av oss accepterade då medvetet att underkasta oss ett sådant styre. Politikens vändning under år 1921, och därefter kamrat Lenins sjukdom, krävde enligt somliga av oss diktatur inom partiet som en tillfällig åtgärd. Andra kamrater intog redan från första början en skeptisk eller negativ inställning gentemot den. Hur det än må ha varit med detta, så hade detta styre vid tiden för partiets tolfte kongress överlevt sig självt. Partiet började dö bort. Extrema och uppenbart osunda oppositionsrörelser inom partiet började anta en anti-partikaraktär, eftersom det inte förekom någon kamratlig diskussion i inflammerade frågor. Sådana diskussioner skulle utan svårighet ha avslöjat den osunda karaktären hos dessa rörelser, både inför partiets massor och inför majoriteten av dem som deltog i dem. I stället har resultatet blivit illegala rörelser som drar medlemmarna utanför partiets ramar, och ett avskiljande av partiet från de arbetande massorna.
Om inte den sålunda skapade situationen radikalt förändras inom den omedelbara framtiden, kommer den ekonomiska krisen i Sovjetunionen, och den kris som härrör från den fraktionella diktaturen inom partiet, att utdela hårda slag mot arbetarnas diktatur i Sovjet och mot det Ryska Kommunistpartiet. Med en sådan börda på sina skuldror, skulle den proletära diktaturen i Sovjetunionen och dess ledare RKP (B) [Bolsjevikerna] inte kunna träda in i fasen av nya förestående världsomspännande oroligheter med andra utsikter än till nederlag, nederlag utmed hela linjen av proletariatets kamp. Naturligtvis skulle det vid första anblicken vara enklast att avgöra denna fråga genom att besluta att det vid denna tidpunkt, med avseende på omständigheterna, inte finns och inte kan finnas något utrymme för att resa frågan om en förändring av partiets kurs; för att ställa nya och komplicerade frågor på dagordningen, etc, etc. Dock står det fullständigt klart att en sådan inställning skulle innebära att officiellt blunda för det verkliga läget, ty hela faran ligger just i det faktum att det inte finns någon verklig enighet i tanke eller handling inför en extremt komplicerad inre och yttre situation. Den strid som förs inom partiet blir allt bittrare ju tystare och mer i hemlighet den fortskrider. När vi nu tar upp denna fråga inför centralkommittén är det just för att få till stånd den snabbaste och minst smärtsamma utvägen ur de motsättningar som håller på att slita sönder partiet, och för att utan dröjsmål ställa partiet på en sund grundval. Verklig enighet i uppfattning och handling är absolut nödvändig. De överhängande problemen kräver broderlig enad, fullt medveten, extremt kraftfull och ytterst koncentrerad handling från alla partimedlemmar. Fraktionsstyret måste avskaffas, och detta måste i första hand göras av dem som har skapat det. Detta styre måste ersättas av ett styre av kamratlig enighet och intern partidemokrati.
För att klargöra vad som ovan framlagts, och för att vidta nödvändiga åtgärder för att lösa den ekonomiska och politiska krisen samt krisen inom partiet, föreslår vi centralkommittén att som ett första och brådskande steg kalla samman en konferens med centralkommitténs medlemmar och de mest framstående och aktiva partifunktionärerna – med förutsättningen att listan över de inbjudna skall omfatta ett antal kamrater vars uppfattningar om läget skiljer sig från uppfattningarna hos centralkommitténs majoritet.
Underskrifter till deklarationen till RKP (B)s centralkommittés politbyrå om den interna partisituationen, av den 15 oktober 1923. J. Preobrazjenskij, B. Breslav, L. Serebrjakov
Jag instämmer inte i en del av de punkter i detta brev som förklarar orsakerna till den situation som har skapats. Men i beaktande av att partiet omedelbart konfronteras med frågor som inte helt kan lösas med de metoder som använts hittills, ansluter jag mig helt och hållet till den sista slutsatsen i detta brev.
A. Belebodorov
Jag instämmer helt i förslagen, men är oense på vissa punkter i motiveringen.
A. Rozengolts, M. Alskij
Jag delar i huvudsak uppfattningarna i denna appell. Kravet på ett direkt och uppriktigt närmande till alla våra problem har blivit så trängande att jag helt stöder förslaget om att sammankalla en konferens, med syfte att utstaka praktiska utvägar ur denna anhopning av svårigheter.
Antonov-Ovsejenko, A. Benediktov, 1. N. Smirnov, J. Pjatakov, V. Obolenskij (Osinskij), N. Muralov, T. Sapronov
Läget inom partiet och den internationella situationen är sådan att det, mer än någonsin tidigare, krävs en sällsynt ansträngning och koncentration av partiets krafter. Jag ansluter mig till deklarationen och betraktar den uteslutande som ett försök att återställa enigheten inom partiet och förbereda det för förestående händelser. Det är självklart att det vid nuvarande tidpunkt inte kan bli fråga om en strid inom partiet i någon som helst form. Det är absolut nödvändigt att centralkommittén sakligt värderar läget och vidtar skyndsamma åtgärder för att avlägsna missnöjet inom partiet och bland de icke partianslutna mas s oma.
A. Goltsman, V. Maksimovskij, D. Sosnovskij, Danisjevskij, O. Sjmidel, N. Vaganjan, I. Stukov, A. Lobanov, Rafail, S. Vasiltjenko, M. Zjakov, A. M. Puzakov, N. Nikolajev
Eftersom jag på sista tiden varit borta en del från de centrala partiorganens arbete, avstår jag från varje bedömning av de två första avsnitten i den inledande delen. Vad gäller resten instämmer jag.
Averin
Jag instämmer i framställningen i den första delen om landets ekonomiska och politiska situation. I det avsnitt som beskriver den interna partisituationen anser jag att en viss överdrift har smugit sig in. Det är absolut oumbärligt att åtgärder omedelbart vidtas för att bevara partiets enighet.
I. Boboslavski j, P. Mesjatsev, T. Choretjko
Jag instämmer inte i ett antal uppfattningar om deklarationens första del, och jag instämmer inte i ett antal av karaktäriseringarna av partiets interna situation. Samtidigt är jag djupt övertygad om att partiets situation kräver vidtagande av radikala åtgärder, ty det nuvarande läget inom partiet är inte hälsosamt. Jag delar helt det konkreta förslaget.
A. Bubnov, A. Voronskij, V. Smirnov, Bosj, I. Byk, V. Kosior, F. Lokatsov
I bedömningen av det ekonomiska läget instämmer jag helt. Jag anser ett försvagande av den politiska diktaturen farlig vid nuvarande tidpunkt, men ett klargörande är absolut nödvändigt. Jag anser en konferens vara helt oumbärlig.
Kaganovitj, Drobnis, P. Kovalenko, A. J. Minkin, V. Jakoleva
Med det praktiska förslaget är jag helt ense.
B. Elstin
Jag undertecknar med samma reservation som kamrat Bubnov.
L. Levitin
Jag undertecknar med samma förbehåll som kamrat Bubnov. Dock gillar jag inte vare sig formen eller tonen, vars karaktär desto mer övertalar mig att instämma i deklarationens praktiska del.
I. Palydov
Jag instämmer inte helt i den första delen som behandlar landets ekonomiska situation. Denna är verkligen mycket allvarlig och kräver extremt uppmärksam behandling, men partiet har hittills inte frambringat män som skulle leda det bättre än de som hitintills gjort det. Vad gäller frågan om den interna partisituationen anser jag att det finns ett betydande inslag av sanning i allt som sägs, och jag anser det nödvändigt att vidta skyndsamma åtgärder.
F. Sudnik
Översättning: Pierre Frühling
Med vänligt tack till Arkiv/Zenit samt Pierre Frühling för att vi fått rätten att publicera ”De Fyrtiosex plattform” ur E. H. Carr: ”Mellan Lenin och Stalin. Sovjet 1923-24”, Nacka 1979.