Ur Fjärde internationalen 2/1989
Jag har tydligen uttryckt mig oklart vad gäller den modell för en socialistisk marknadsekonomi som jag föreslår. Denna bygger inte på gemensamt ägande av kapitalet, vilket Håkan Blomqvist antog, utan på att ägandet görs maktlöst. Kopplingen mellan ägandet av kapital och makt över produktionen bryts alltså. Detta kan ske på ett tämligen enkelt sätt, genom att dagens aktier omvandlas till räntebärande och maktlösa obligationer. Makten i företagen övergår därmed till de anställda enligt principen en man, en röst. Men detta innebär inte att de anställda äger företagen. Makten är knuten till anställningen, och när man lämnar denna anställning förlorar man också rätten att delta i styrandet av företaget. Denna form av egendom kallar Branko Horvat ”social egendom”, och den skiljer sig både från privat och statlig egendom.[1]
Modellen med räntebärande obligationer föreslogs först av Bo Rothstein i Zenit [2] Det var åtminstone första gången jag läste om idén.
Fördelen med denna idé är att kapitalet inte behöver exproprieras, vilket nog alla pensionsfonder och småsparare är glada över.
I denna modell är företagen självständiga enheter som konkurrerar på marknaden. Konkurrensen är nödvändig för att upprätthålla en effektiv ekonomi. Även en viss vinstnivå är nödvändig, annars blir forskning, utveckling och inköp av ny utrustning omöjlig. Men ekonomin kommer inte som i dag kretsa kring behovet av att förmera kapitalet, utöver denna nödvändiga nivå.
Blomqvist menar att konkurrensen bör begränsas. Det skulle vi alla få betala som konsumenter genom att varorna blir dyrare och sämre.
Blomqvist menar också att idén att konsumenternas köp styr produktionen är borgerlig propaganda. Men det är nog ganska uppenbart att ingen i längden producerar något som ingen vill köpa. Om vi alla slutar köpa t ex klorerat papper så måste den produktionen läggas ner.
Blomqvist tar som exempel på att marknadsstyrning inte fungerar världssvälten. Men svälten ute i världen beror på att fattiga inte har pengar att köpa mat för, vilket har politiska orsaker.
Om svälten var orsakad av marknadsekonomin så borde vi i Sverige ha massvält eftersom vi har en utvecklad marknadsekonomi. Tvärtom vet vi att välstånd och marknadsekonomi går hand i hand, medan planekonomi alltid medfört en låg levnadsstandard. Att det välstånd marknadsekonomin genererar sedan ofta fördelas ojämlikt är som sagt en politisk fråga, och kan lösas med politiska medel. Jag förespråkar inte, vilket nog den uppmärksamme läsaren förstått, en marknadsekonomi av (ny)liberal laissez faire-snitt. Marknadsekonomin måste kombineras med politiska, statliga (vilket är en orsak till att staten inte kan avskaffas) reformer av den typ vi har i välfärdsländerna i dag.
Planekonomin är ett arv från Saint-Simon som vänstern bör göra sig av med så fort det går. Detta av flera skäl. Dels, som jag tidigare påpekat, därför att planekonomi är ineffektiv och ger låg levnadsstandard. Dels därför att planekonomi ger en oroväckande stor makt till en grupp av byråkrater och planerare. Dels därför att ekonomin fungerar bra i dag! De problem som planekonomins förespråkare anser att marknadsekonomin orsakar, framför allt dåligt resursutnyttjanden, är antingen inte sanna eller skulle bara förvärras genom planekonomi.
En ”demokratisk” planekonomi är omöjlig. Svenska folket kan inte folkomrösta om företag A skall tillverka x antal skruvar av storlek y, och om dessa skruvar sedan ska gå vidare till företag B eller C. Dessa beslut kommer i stället att fattas av en planmyndighet, vilket gör de arbetande i företagen maktlösa.
Blomqvist menar att staten ytterst är en institution som upprätthåller klassförtrycket. Om klassförtrycket försvinner så borde alltså även staten försvinna, vilket Lenin också trodde.
Så enkelt är det inte. Det har naturligtvis funnits, och finns småskaliga samhällen där sammanhållningen och ordningen kan upprätthållas genom det täta sociala trycket. I stället för lagar och domstolar har man tabun och sedvänjor.
Men i ett storskaligt samhälle är konformismen inte lika effektiv. Det uppstår olika livsstilar och grupper med olika värderingar, och då blir det nödvändigt med en neutral institution som upprätthåller lag och ordning.
Att alla statssamhällen varit klassamhällen gör det lätt att koppla ihop statens existens med klassförtryck. Men även ett jämlikt samhälle behöver en statsmakt. Enbart en stat kan fullgöra två viktiga uppgifter, att upprätthålla lag och ordning samt att driva in skatt och betala ut bidrag till olika verksamheter och till medborgarna direkt. En frivillig organisation kan inte göra detta, om den inte skall utvecklas till en stat.
I min modell är ekonomin och politiken två olika sfärer, då jag inte anser en politiserad ekonomi, d v s en planekonomi, vara eftersträvansvärd. Jag skisserar alltså en politisk demokrati, med en hög grad av direktdemokrati, och en ekonomisk demokrati, i form av löntagarstyrda företag.
Då självförvaltning av företagen också innebär en hög grad av direktdemokrati, så kan man dra slutsatsen att socialism är maximalt införande av direktdemokrati.
Blomqvist menar att denna modell skulle utestänga de som står utanför företagen från allt inflytande, vilket är sant om man avser inflytande över de enskilda företagen, men oriktigt om man avser politiskt inflytande. Direktdemokrati ger givetvis större inflytande för vanliga medborgare än representativ demokrati. Nu tror jag inte att man kan avskaffa den representativa demokratin helt och hållet, vad som kan uppnås är en kombination av direkt och representativ demokrati i politiken. I ekonomin, d v si företagen, kommer däremot den direkta demokratin att ha störst betydelse, eftersom de flesta företag är ganska små enheter.
Blomqvist befarar också att denna modell skulle leda till en hårt centraliserad statsmakt, och tar Jugoslavien som exempel. Men Jugoslavien har inte en hårt centraliserad statsmakt, om man jämför med t ex Sovjet eller andra planekonomier. Och Jugoslavien har varken politisk representativ eller direkt demokrati, utan är en enparti-diktatur.
Det är rimligare att befara en hårt centraliserad statsmakt med den modell Blomqvist föreslår, som är en planekonomi, även om planekonomins tjänstemän är utsedda i allmänna val. Statligt ägda och styrda företag ger givetvis större statlig makt än självständiga och löntagarstyrda företag.
Blomqvist avslutar sitt svar på min föregående text med att skissera en socialistisk framtid där staten tynar bort och människorna finner nya former att upprätthålla ordningen på. Antagligen menar Blomqvist att inte bara poliser och domstolar kommer att försvinna, utan också skattesedlar och bostadsbidrag. Eller?
Så länge vänstern har sådana diffusa och orealistiska visioner så kommer vi inte att kunna föra utvecklingen framåt. För det krävs det visioner och en politisk linje som står med båda fötterna på marken.
Enligt min mening bör vänstern sluta upp kring en strategi som innebär en fördjupning av demokratin, dels en hög grad av direktdemokrati i politiken och dels självstyre i ekonomin, alltså löntagarstyrda företag.
Dessa krav har inte bara stora chanser att få folkligt stöd, det blir också svårt för högern att arbeta mot dem. Vem vill öppet erkänna sig som motståndare till ökad demokrati?
Och, som sagt, enligt min mening innebär ett förverkligande av dessa krav att vi hamnat i ett socialistiskt samhälle.
[1] The Political Economy of Socialism, Sharpe 1983.
[2] Zenit nr 83 och 84.