Ur Fjärde internationalen 2/1989
Byråkrati och byråkratiska regelsystem berör alla och tränger direkt in i de enskilda människornas vardag. Därför vill Göran Ahrne, som är verksam sociolog och dessutom marxistiskt inspirerad, med sin bok ge ”en mer insiktsfull förståelse av varför byråkratin är som den är och varför vi ändå behöver byråkratin”(sid 9). En fråga dyker omedelbart upp: Vilka ”vi” behöver byråkratin – befolkningen som helhet, eller den härskande klassen?
Boken är resultatet av en slutrapport från det forskningsprojekt som författaren har arbetat med sedan mitten av 80-talet. Projektets syfte har varit kvalitativt till sin uppläggning. Dvs mer teoretiskt och analyserande, än mer faktamässigt undersökande. Fyra fallstudier med intervjuer har dock gjorts av arbetsförmedlingar, försäkringskassor, bostadsförmedlingar och byggnadskontor.
Det poängteras att byråkrati inte är något nytt fenomen och kritik av företeelsen går att spåra långt tillbaka i tiden. Debatten blir periodvis intensivare. Det hände straxt efter andra världskriget, då begreppet ”krångelsverige” myntades, och på 70-talet. Attackerna mot det byråkratiska krånglet har främst kommit från borgerligt håll, men enligt Ahrne har socialdemokratin gått till lyckosam motattack under 80-talet.
Den borgerliga lösningen på byråkrati är att privatisera så mycket som möjligt av offentlig verksamhet. I det fallet frågar sig författaren varför en privat byråkrati inte uppfattas som byråkrati. Slutsatsen blir att det beror på att den privata verksamheten har ett annat syfte och en annan målsättning. Relationen mellan människor är annorlunda och penningen styr direkt. Den privata verksamheten är inte heller, som den statliga, bunden till ett visst geografiskt område utan är på ett helt annat sätt flyttbar.
Byråkrati har således att göra med statlig makt och kontrollutövning. I det fallet är det politiken som är det direkta och avgörande maktmedlet.
Ahrne för fram tesen att analysen vinner på att samhället ses i form av olika organiserade maktsfärer. Det är i dessa maktsfärer byråkrati uppstår med olika mål, medel och maktresurser. Det betonas att byråkrati i sig inte har någon makt, även om det upplevs så av den vanliga människan, utan är ett medel för en makt som finns någon annanstans. Därför kan en kritik av själva organisationsformen medföra att underliggande maktförhållanden glöms bort.
Författaren särskiljer tre maktsfärer: det kapitalistiska systemet, nationalstaten och intresseorganisationer. Mellan de olika maktsfärerna pågår en intressekonflikt. Motsättningarna löses med påtryckningar, förhandlingar, kohandel och kompromisser.
Det är sällan någon vinner en politisk strid så fullständigt att det ger möjlighet att bestämma lagstiftningen fullt ut. Det finns hela tiden möjligheter att göra motstånd. Statens gränsdragningar, som framstår som sprungna ur en inre dynamik, är i de allra flesta fall effekter av intressemotsättningar som fått en kompromissartad tillfällig lösning i ett institutionellt arrangemang. De gränser som uppfattas som byråkratiska påfund är ofta oväntade resultat av beslut som ingen helt vill ta ansvar för.(s 87)
Statens inre gränsdragning mot andra maktsfärer sker naturligtvis inte i ett tomrum. Den konfronteras med andra organisationer och intressen. Dessa intressen ser olika ut beroende på vilken typ av frågor som är aktuella. Det område där gränsen ska dras gentemot andra maktsfärer kallas för terräng.
I de fallstudier författaren har gjort, konstateras att arbetarrörelsen tagit initiativ till att vidga statens inflytande i terrängen mot det kapitalistiska systemet. Han visar också hur intressekampen fortgått, och hur positioner och gränsdragningar har förändrats efterhand som förhållanden och styrkepositioner ändrats.
Eftersom Ahrne exemplifierar sin diskussion om staten och byråkratin till enbart sina fallstudier, blir perspektivet alltför begränsat. Det finns till exempel ingen klar och tydlig positionsbestämning om statens klasskaraktär. Att staten bygger sin maktutövning på ett våldsmonopol, noteras visserligen, men det betraktas mer ifråga om statens yttre territoriella gräns, än en fråga som i sista instans rör statens maktutövning överhuvudtaget. Hans analytiska angreppssätt med olika maktsfärer tenderar också att dölja statens klasskaraktär. Statens framträder istället som en neutral arena för ett institutionaliserat kompromissande i intressekonflikter.
Staten är till syvende och sist den härskande klassens stat och det existerande systemets garant och försvarare. Därför blir de intressekonflikter som författaren så väl skildrat, enbart en intressekamp mellan olika åsiktsriktningar, om hur systemet bäst skall utformas för att dess fortlevnad ska garanteras.
Därför kan jag inte instämma i Ahmes åsikt att byråkratin inte har någon makt utan att den bara är ett medel för maktutövning. Vid försök till systemhotande åtgärder, som t ex hos det Labour-ledda GLC i London i början av 80-talet, visade byråkratin tydligt sin makt att förhala, neutralisera och förhindra åtgärder som den upplevde som skadlig för systemet.[1] Byråkratin är således endast ett medel för makt under normala välfungerande förhållanden.
Att påvisa att byråkratin behövs i det kapitalistiska systemet, lyckas författaren bra med. Men ett av hans syften med boken går att tolka som att byråkrati överhuvudtaget skulle behövas. Det blir missvisande och överdrivet, eftersom byråkrati sedd i ljuset av en systemförändring eller ett systemöverskridande, inte diskuteras.
Författaren kan medvetet ha valt att inte behandla byråkratin i relation till ett systemöverskridande. Det borde i så fall ha klargjorts i texten. Men det kan även bero på en brist i förståelsen av statens klasskaraktär. Ett intryck som förstärks av påståendet om att ”vi har sett nationalstaten som en i grunden gemensam angelägenhet för alla människor inom ett visst territorium” (s 183).
Trots de kritiska invändningarna upplevde jag boken som klart läsvärd. Den är välskriven och informativ, om än något tröttande i det akademiska sättet att ständigt åberopa auktoriteter vid framförandet av åsikter.
Leif Wadstedt
Den stora världsdepressionen heter en bok av den indiske ekonomiprofessorn Ravi Batra, som är verksam i USA. Boken har blivit en bestseller i USA och har nu via förlaget Prisma drabbat Sverige. Författaren har i en lärd tidskrift rankats som nummer tre bland USAs ”stjärnekonomer”.
Ur vetenskaplig synvinkel är boken kvalificerad smörja. Batras åsikter uppfattas också som kontroversiella av åtskilliga etablerade ekonomer, trots att de kan se vissa av idéerna som intressanta och tankeväckande.
Tankemödorna som åstadkommits är en produkt av en intellektuell småborgares överhettade hjärna. Det är en ångest- och försvarsreaktion på de strukturella problem som den kapitalistiska världsekonomin drabbats av i den nu aktuella stagnationsfasen. Som ett uttryck för en sådan ideologisk reaktion kan författarens åsikter ha ett visst intresse.
Batra syftar till att förklara de långa vågorna hos kapitalismen och speciellt de djupa depressionerna. Hela hans uppläggning är ett försvar mot marxistiska idéer och ett försök att neutralisera och avväpna dessa.
Batra kallar sin syn för historisk, materialistisk och deterministisk och han använder sig till och med av ett klassbegrepp, men det är bara orden som har beröring med marxismen. Grundpelaren i hans teori är psykologisk, biologisk och helt idealistisk. Han utgår ifrån en evig och oföränderlig människonatur. Dock lite mer utvecklad än i den traditionellt konservativa uppfattningen där människan av naturen betraktas som ond.
Batra följer sin läromästare Sarkar, som delar in människonaturen i fyra grupper beroende på mentalitet och läggning. Dessa är kroppsarbetare (slöa, passiva, viljesvaga och oförmögna till mer avancerat tänkande), krigare, intellektuella och plutokrater (dominerade av ett penningbegär). De fyra grupperna ger sedan fyra oföränderliga klas‑
ser, som alla samhällen består av och där makten övergår från den ena klassen till den andra i ett cykliskt upprepningsbart mönster. De enda som inte kan utöva makten är kroppsarbetarna. De är endast objekt för de andra klassernas manipulationer.
Läsaren erbjuds en svepande, manipulativ tolkning av historien. Under plutokraterans nedgångsperiod blir allt och alla besatta av penningbegär och alla värderingar och normer upplöses. En polarisering uppstår genom att krigare och intellektuella degraderas till kroppsarbetare. Till slut revolterar krigarna med kroppsarbetarna som stödtrupper och en ny samhällscykel med krigarna vid makten startar.
Det är således en djupt reaktionär och konservativ historiesyn där den så kallade krigarmentaliteten får en framträdande roll i upphävandet av det uppkomna kaoset och i startandet av en ny samhällscykel. Det är en ideologi för rent fascistiska kampgrupper.
Determinismen i Batras synsätt är sträng och absolut, och ett strå vassare än i den stalinistiska avarten av historisk materialism. Särskilt framträdande är det i förklaringen av djupa depressioner som upprepar sig med sextio års mellanrum beroende på att vi människor inte upprepar våra fäders utan farfäders misstag.
Batra använder statistik från USA för att visa på långa vågor. Eftersom han ser penningen som det viktigaste för plutokraterna, så koncentrerar han sig på penningmängdens tillväxt och variation. Man kan förvisso få fram ett vågmönster i ekonomin med denna indikator. Men det är ett ytligt instrument som inte visar på väsentliga orsakssamband. Det hade varit riktigare att använda indikatorer på profitkvotens, kapitalackumulationens och produktionens utveckling.
Vill man ha en seriös och analyserande behandling av de långa vågorna, så får man vända sig till Ernest Mandels Långa vågor i den kapitalistiska utvecklingen, Röda Bokförlaget, Malmö 1982.
Intressantast är Batra när han jämför händelser och politiska åtgärder under tjugotalet med åttiotalet. Han finner överaskande många likheter. Speciellt fäster han sig vid den ökande förmögenhetskoncentrationen till ett allt rikare fåtal och den intensiva spekulationsekonomi som blommar upp i en stagnerande våg. Detta ser han med rätta som en stor fara, särskilt med hänsyn tagen till den befintliga och våldsamma skuldsättningen. Det kan utlösa en omfattande depression.
I slutet av sin bok retirerar Ravi Batra från de obönhörliga konsekvenserna av sitt cykliska resonemang. Han försöker fly genom att föreslå en ekonomisk utopi med en ideal reglerad kapitalism med god konkurrens och små förmögenhetsklyftor, samt medbestämmande och garanterad minimilön. Han förordar progressiv förmögenhetsskatt. Men som absolut sista försvarsskans finns ändå krigarna som skall starta en ny samhällscykel och förhindra det otänkbara att kroppsarbetarna själva skall ta makten och skapa ett klasslöst samhälle.
Typiskt nog så ger Batra också råd till enskilda hur de bäst skall agera inför en kommande depression. Råd som i ett enskilt fall kan ha viss mening, men som i massiv skala enbart skulle förvärra redan existerande krissymptom.
Boken är således ett märkligt ideologiskt hopkok av reaktionär människo- och samhällssyn som avser att frambesvärja en passivitet frän arbetarklassens sida och uppmuntra en aktivitet från militant inställda småborgare, samtidigt som den innehåller en ideal-utopiskdimension i syfte att neutralisera och frysa klassmotsättningarna. Det gäller tydligen att ha så många försvarslinjer som möjligt. I denna soppa finns också små empiriska insikter, en förvrängd bild av ett historiskt förlopp och rena faktiska villfarelser.
Det är bara att beklaga att boken blivit en bästsäljare i USA. Förhoppningsvis blir mottagandet ett annat i Sverige.
Leif Wadstedt
De kända, välskrivande och kunskapstyngda samhällsdebattörerna Anders Ehnmark och Göran Therborn, vars socialistiska åskådning närmast kan betraktas som vänsterreformistisk, har fallit för frestelsen att utbyta tankar i den på senare år åter så populära brevväxlingsformen. Temat för tankemödorna har varit socialismen och resultatet har publiceras på Arbetarkulturs förlag.
Bokens titel Samtal om socialismen gör verkligen innehållet rättvisa. Det är ett samtal. Någon klar och djupare analys av de problem som ett maktövertagande av socialistiska krafter står inför och de svårigheter som ett påbörjande av ett socialistiskt samhällsbyggande måste bemästra, finns inte. En strategisk dimension på samtalen saknas. Därför blir hänvisningar till historiska skeenden och analyser av dessa där en strategisk dimension hade kunnat ge ett väsentligt bidrag tämligen obefintliga.
Eftersom en strategisk dimension och dess erfarenheter och lärdomar kastas överbord, så blir deras uppfattning om socialismen mycket allmän. Den ses snarast som ett medel att uppnå målet frihet, jämlikhet och lycka för människan. Hur? På vilket sätt? Med vilka medel och av vem? Det är frågor som i stor utsträckning lämnas därhän.
I stället löper samtalet i lärda, snabba och växlingsrika slingor om aktuella iakttagelser och med tänkvärda utblickar på historiska händelser. Ofta med inblickar i händelser som präglat deras intellektuella utveckling. Olika problem och svårigheter som en socialist står inför plockas mer eller mindre godtyckligt fram ur den samhälleliga problemlådan och bollas skickligt med. Det är dock bara ett allmänt bollande och medför inga nya insikter eller aha-upplevelser i förståelsen för och behovet av en socialistisk nödvändighet eller inför vägen dit.
De upplever en eftertankens tid för socialister. Bland annat för att exemplens makt från Sovjetunionen, Kina och Vietnam flagnat. Så kan man kanske uppleva det. Men varför hade de en sådan makt? Vad krävs för att de skall kunna fungera som exempel? Några sådana svar ges inte, bara en förhoppning om att Gorbatjovs reformer kan betyda något. Det betonas dock vilka landvinningar som i ekonomisk mening gjorts i de efter-kapitalistiska samhällena.
Ett nedslag görs också i klasstrukturens förändring, där det hävdas att industriarbetarklassens nått sin middagshöjd i tillväxt. Därför har i klassisk socialistisk mening revolutionståget kört och en ny reformistisk inriktning är det enda möjliga. Påståendet om arbetarklassen är kontroversiellt och inte bevisat. Slutsatsen om reformismens nödvändighet som dras kan inte härledas på ett så enkelt och direkt sätt.
Demokrati och solidaritetsfrågor diskuteras också och med rätta. Men även här liksom i alla andra frågor som berörts saknar jag ett strategiskt perspektiv, något som skulle ha lyft texten.
Bokens brev är som sig bör inte svårlästa. De har vissa humoristiska stänk och en bred kunnig historisk utblick. Vardagens husliga bekymmer och glädjeämnen lättar upp texten och läsaren kan le igenkännande samt uppleva en närhetskänsla och identifikation.
Läsaren blir delaktig i ett intellektuellt kittlande resonemang. Många frågeställningar och trådändar kastas ut. De svepande jämförelserna i ett långt och böljande historiskt perspektiv ger samtalen en god krydda. Läsaren får om inte annat en god intellektuell förströelse och avkoppling.
Leif Wadstedt
[1] Katarina Katz: London mot Thatcher. Bokförlaget Röda Rummet, 1988.