Ur Fjärde internationalen 1/1989
Den numera välkände valforskaren Sören Holmberg har kommit med en ny bok, tillsammans med Peter Esaiasson. Den ingår i ett forskningsprojekt som ska undersöka väljare, riksdagsledamöter, partier och massmedier. Den här gången är det de valda som satts under lupp. Bland resultaten märks:
Riksdagsledamöterna är mycket partitrogna. Det är i själva verket en partiriksdag vi har, och ledamöterna tycker det är i sin ordning – de flesta ansåg att man bör följa partilinjen när ens åsikter avviker. Men ledamöterna vill gärna se sig som representanter för de samhällsgrupper de själva tillhört. Detta avspeglas också i deras kontaktnät, men kontakterna med partiorganisation är vanligare.
En undersökning om åsiktsöverensstämmelse mellan väljare och valda 1968/69 gav att samtliga riksdagspartier låg till vänster om sina väljare. Sen dess har det skett en högerförskjutning: Mest hos de borgerliga riksdagsmännen, näst mest hos de borgerliga väljarna, näst minst hos s+vpk-väljarna och minst hos s+vpk-ledamöterna. Det har lett till att de borgerliga ledamöterna nu ligger till höger om sina väljare och arbetarpartiernas till vänster om sina.
Politiker ska inte bara avspegla folks åsikter, de ska också skapa opinion. Författarna påvisar valkampanjernas betydelse för det, och att det är politikerna som söker folket. Den mest vanliga aktiviteten nuförtiden är appelltal på gator och torg. Ledamöterna är också mycket partilojala i kampanjerna, de prioriterar samma frågor som partiet bestämt.
Vem har makt i Sverige? Den frågan ställdes till riksdagsmännen. Här var det mycket skilda synpunkter mellan de olika partiernas ledamöter. Vpk:arna satte SAF och näringslivet högst. De borgerliga sade regering och LO. Socialdemokraterna satte regering och riksdag i täten. Men man var eniga om att massmedierna hade stort inflytande. Samtliga partiers ledamöter var rörande eniga om vem som bör ha makt: Riksdag och väljarkår (i den ordningen). Man har också jämfört med vem väljarkåren själv tycker ska ha makt. Den största skillnaden låg i att väljarna tycker riksdagen har ungefär den makt den ska ha, medan riksdagsmännen vill öka riksdagens makt.
Det intressantaste avsnittet i boken rör dock riksdagsmännens sociala representativitet. Här gör författarna en jämförelse bakåt i tiden. Deras tabell över yrkesfördelningen 1906-85 visar följande:
| Riksdagens yrkessammansättning 1906-85, procent | |||||||||
| 1906 | -12 | -22 | -33 | -37 | -49 | -61 | -69 | -85 | |
| H tjm/föret.-ledare | 40 | 27 | 20 | 18 | 23 | 25 | 31 | 31 | 27 |
| Tjm/småföret | 16 | 20 | 26 | 23 | 22 | 20 | 21 | 24 | 29 |
| Jordbrukare | 40 | 40 | 37 | 37 | 34 | 26 | 17 | 16 | 7 |
| Arbetare | 2 | 8 | 12 | 16 | 13 | 11 | 5 | 7 | 9 |
| Proffspolitiker | 2 | 5 | 5 | 6 | 8 | 18 | 26 | 22 | 28 |
| Holmberg/Esaiasson, s 143. | |||||||||
Överklassens representation 1985 har inte förändrats jämfört med 1912. Jordbrukarna har minskat, och ersatts av yrkespolitiker. Arbetarna hade en liten topp 1933, men har därefter minskat i andel. Nu är det förstås så att en moderat arbetare åsiktsmässigt har mer gemensamt med moderaterna än med en Vpk-arbetare i riksdagen. Men siffrorna pekar på betydelsen av de filter en politiskt aktiv person ska ta sig igenom för att komma upp i etablissemanget.
”Skillnaderna mellan riksdagens och väljarkårens sociala sammansättning är inte så stora att man kan tala om ledamöterna som en social elit”, skriver författarna (s 274). Här har författarna verkligt höga krav på snedvridning för att den ska kallas elit. Arbetarna utgjorde 41 procent av väljarkåren, men bara 9 procent av ledamöterna 1985. Det är i och för sig riktigt att man inte kan tala om ”elit” bara ur denna aspekt. Här får vi se till hela det politiska systemet – riksdagsmännens privilegier (löner, pensioner, status, information); statligt partistöd; partierna som karriärstegar och filter mellan elit och folk; de relativt goda möjligheterna för kommunalråd och funktionärer i intresseorganisationer att avancera; möjligheten för rika personer att välja mellan affärsmässig och politisk verksamhet. Det fundamentala faktum att statsmakten är en institution lagd ovanpå en ekonomi där borgarklassen har monopol på produktionsmedlen, kräver ett politiskt system som på något sätt snedvrider representativiteten. Och Holmberg/Esaiassons siffror bekräftar att det är så, om än bara ur en aspekt. Däremot visar andra siffror vad gäller fördelningen privat/ offentlig sektor i väljarkår och riksdagsmannakår, är tämligen likadan. Så SAFs och Hans Zetterbergs idé om de offentliganställdas överrepresentation faller platt till marken.
”De folkvalda” är värt ett studium, inte minst för frågan om den sociala representativiteten (där också skillnader med avseende på utbildning, kön, bostad mm, registrerats).
Mats Bladh