Ur Fjärde internationalen 2/1988
Det är inte tillräckligt att komma hit för att demonstrera till förmån för åttatimmars arbetsdag. Vi får inte bli som en del kristna som syndar i sex dagar och går i kyrkan en sjunde, utan vi måste tala för saken dagligen och förmå männen, och speciellt kvinnorna som vi träffar att ansluta sig till våra led för att hjälpa till.
Så avslutade en kvinnlig socialistisk agitator sitt Första Majtal, den första Första Maj, arbetarklassens internationella kampdag, i Hyde Park London 1890. Det var Karl Marx' yngsta dotter Eleanor.
Eleanor, som föddes den 16 januari 1855, växte upp i en politiskt stimulerande miljö som var unik för en flicka i 1860talets England. Hon upplevde sin barndom mycket ljus, positiv och varm. Hon älskade och beundrade sin far, som stödde och uppmuntrade barnen på alla sätt. Han läste mycket för dem, allt från bröderna Grimms sagor till Shakespeare. Små teaterpjäser med föräldrarna som huvudrollsinnehavare anordnades också.
Redan som nioåring blev Eleanor livligt engagerad i amerikanska inbördeskriget och kampen mot slaveriet. Hon skrev brev till USAs president Abraham Lincoln och gav honom goda råd.
Irlands kamp för självständighet från Storbritanniens koloniala förtryck engagerade henne också. 1869 följde hon med Friedrich Engels och hans irlandsfödda hustru till Irland där befrielsekampen åter hade blossat upp. Under deras vistelse där demonstrerade 30 000 i Limerick och 200 000 i Dublin, med kravet på amnesti för politiska fångar.
Pariskommunen 1871 – det första försöket att skapa en arbetarstat var omvälvande för arbetarrörelsen, och även för familjen Marx. Efter nederlaget våren 1871, kom många flyktingar till London och de drogs till det marxska hemmet som till en magnet. Eleanors båda systrar gifte sig med medlemmar av Pariskommunen. Själv blev hon förälskad och hemligt förlovad med en av dessa kommunardflyktingar – Lissagaray.
Marx ogillade förhållandet mellan Eleanor och den 17 år äldre Lissagaray. Han såg också till att det bröts, men stödde och hjälpte Lissagaray i arbetet med den senare mycket uppskattade och kända ”Pariskommunens historia”. Eleanor översatte boken till engelska, samtidigt som hon hjälpte sin far i hans forskningsarbete och på så sätt fick en god skolning i hans idévärld.
I början åttiotalet drabbades familjen svårt. Eleanors mor blev svårt cancersjuk och dog den 2 december 1881. Redan efter drygt ett år, den 11 januari 1883, drabbades de av ytterligare ett hårt slag, när hennes syster Jenny, ännu ej fyllda 39, också dog i cancer.
Från det slaget hämtade sig Marx aldrig. Han insomnade lugnt och stilla den 14 mars samma år. För Eleanor var de varma, positiva och harmoniska åren med familjen förbi. Den ende nära vän hon hade kvar, från den lyckliga barn och ungdomstiden, var Friedrich Engels.
Vid Karl Marx' död var Eleanor redan en fullfjädrad marxist. Hon var internationalist ut i fingerspetsarna och hon såg som sin livsuppgift att arbeta för samma idéer som sin far.
Hösten 1886 i New York, under den tre månader långa turnén i USA, polemiserade Eleanor inför 25 000 lyssnare, mot den anarkistiska taktiken med attentat. Det var ett annat slags ”bomber” som skulle kastas bland massorna, nämligen ”agitation, skolning och organisering”. Ett sådant ”bombkastande” löper också som en röd tråd genom hela hennes politiska verksamhet och sammanfattar på ett utmärkt sätt hennes politiska inriktning. Det gällde att ta tillvara varje framsteg för arbetarklassen utan att förlora målet, att i grunden omdana samhället, ur sikte.
Som agitator var Eleanor delaktig i alla betydelsefulla politiska händelser under hennes aktiva tid. Hon var en skicklig och mycket uppskattad talare. Nämnas kan Free Speechrörelsens kamp för demokratiska rättigheter där hon talade för 60 000 demonstranter den 27 september 1885, och protesterna mot de nya reaktionära irlandslagarna den 11 april 1887 i Hyde Park, då 100150 000 personer deltog.
Som föredragshållare blev Eleanor mycket populär, därför reste hon ofta och höll marxistiska föreläsningar på inbjudan av både fackliga och politiska organisationer. Hennes första föreläsningar gällde ”Fabrikslagstiftningen i England” och resulterade i pamfletten Fabrikshelvetet, som Eleanor och hennes livskamrat Edward Aveling gav ut gemensamt.
Eleanor recenserade August Bebels bok Kvinnan och socialismen, som kom i engelsk översättning 1885, och hon gav ut en pamflett tillsammans med Edward om kvinnofrågan. Vid ett möte i mars 1886, som högtidlighöll 15årsminnet av Pariskommunen, betonade Eleanor speciellt kvinnornas roll och betydelse och sade bland annat följande:
När revolutionen kommer så görs den av arbetare, som oavsett kön, yrke eller land, reser sig och kämpar sida vid sida.
Mot slutet av sitt liv blev hon alltmer sysselsatt med att försöka bringa reda i sin fars efterlämnade manuskript och att försöka publicera dem. Bland annat lyckades hon gräva fram och ge ut hans numera välkända pamflett Lön, pris och profit.
Från sensommaren 1883 organiserade sig Eleanor i Demokratiska Federationen (sedermera Socialdemokratiska Federationen), för att försöka skapa ett självständigt och politiskt oberoende arbetarparti i Storbritannien. Dessa strävanden hade inte nått långt och det marxistiska inflytandet var litet.
Hon medverkade i Federationens tidskrift, och var även en tid medlem i det verkställande utskottet. Snart uppstod dock konflikter. Det berörde det allt annat än demokratiska sätt som organisationen leddes på, och den grundläggande frågan om internationalismen. Motsättningarna kunde inte överbryggas och den 29 december 1884 var Eleanor med att grunda utbrytarorganisationen Socialist League.
På sin fjärde årliga konferens 1888, splittrades Socialist League i sin tur. Det gällde frågan om att ställa upp i val och delta i den parlamentariska kampen. De som var emot valdeltagande segrade. Eleanor och hennes anhängare drog sig ur och därefter tynade Socialist League långsamt bort.
Tillsammans med Engels spelade Eleanor en mycket viktig roll för att Andra Internationalen skulle kunna bli till i juli 1889, trots ett stormigt förspel med diverse fraktionella gräl.
Engels var inte närvarande på själva kongressen, men däremot Eleanor som var verksam som tolk. Det var hon även på de följande kongresserna i Bryssel 1891, Zürich 1893 och London 1896.
På kongressen i Bryssel 1891 var Eleanor även delegat, för Gasarbetarnas fackförening, för Förbundet för åttatimmars arbetasdag, för Bloomsbury Socialist Society och för Battersea Labour League. Den nationella rapporten från Storbritannien hade inte bara skrivits, utan också muntligen framförts av henne. Därigenom blev hon historisk, eftersom det var första gången en kvinna framträdde i den rollen inom arbetarrörelsen.
Mot slutet av 1880talet kan man se en förändring i Eleanors politiska aktivitet. Hon minskar sitt deltagande i de socialistiska smågrupperna och deltar istället mer aktivt i, stödjer, agiterar och försöker skola den verkliga rörelse och det kampuppsving som äger rum bland arbetarna vid denna tid.
Hon talar på strejkmöten med 100 000tals deltagare. Hon deltar i strejkledningar och är med i organiserandet av fackföreningar. Hon deltar i organisationer som för fram konkreta kampkrav, som exempelvis kampen för åttatimmars arbetsdag. Det är således i klasskampen och i det direkta fackliga organiserandet hon finner sig bäst tillrätta.
Det var en ny typ av facklig massorganisering som bröt fram. Inte bara yrkesarbetare och hantverksskickliga arbetare bildade fackföreningar, utan även den stora massan av arbetare i den nya storindustrin – såsom hamnarbetare, gasarbetare, tändsticksarbeterskor, m fl. Hon hyllade ”den beundransvärt genomförda strejken hos Bryant & May's tändsticksarbeterskor, och ansträngningen hos många duktiga kvinnor i organiserandet av sina medsystrar”. Från den 11 oktober 1889 var Eleanor sekreterare i Silvertowns kvinnliga avdelning i Gasarbetarnas fackförening och deltog i ledningen för hela fackförbundet. Hon valdes ofta som delegat till olika kongresser. Sina fackliga uppdrag hade hon kvar till 1895.
Den 31 mars 1898 begick Eleanor självmord. Många faktorer bidrog till det steget. Dels Friedrich Engels död den 5 augusti 1895, som innebar att en sista betydelsefull länk med hennes lyckliga barndom och uppväxt brast. En annan orsak var hennes förbindelselänk till fackföreningsrörelsens dagliga liv hade upphört. Dessutom tycktes arbetarklassen alltmer avlägsna sig från hennes marxistiska idéer och snabbt länkas in i mer reformistiska banor. Hennes arbete och allt hon kämpat för började således synas allt mer meningslöst.
Många av hennes vänner gav dock Edward skulden för hennes självmord. Han tycks inte heller ha varit någon sympatisk person. Han hade rykte om sig att vara brysk och odisciplinerad och inte respektera överenskommelser. Dessutom lånade han i tid och otid pengar av vänner och bekanta trots att han inte behövde det. Dessa lån glömdes alltid bort till Eleanors förtvivlan.
Till Edwards fördel talar, att han behandlade henne som en jämlike och respekterade och stödde henne i det politiska arbetet. Det får anses som ovanligt för denna tid, men totalt sett gav hennes liv med Edward ingen känslomässig trygghet.
Inte ensamt, men tillsammans med alla de andra händelserna, blev till slut hans beteende under hennes sista levnadsår droppen som knäckte henne. Han gifte sig då, under falskt namn, med en 22-årig kvinna, trots att han fortfarande bodde ihop med Eleanor och blev vårdad av henne under sin svåra och obotliga sjukdom. Edward dog bara fyra månader efter Eleanor. Hon upplevde således sitt kärleksliv som hopplöst. Ingen tycktes behöva henne. En slutsats som för arbetarrörelsens del var tragisk, eftersom hon av allt att döma borde ha kunnat spela en betydelsefull roll för den långsamt framväxande vänstern inom Andra Internationalen.