Fjärde Internationalen nr 3-87
Följande resolution antogs vid Fjärde Internationalens Internationella Exekutivkommittés möte i juni -87. Resolutionen slår än en gång fast nödvändigheten av ett långsiktigt solidaritetsarbete med de svartas kamp i Sydafrika och understryker den svarta arbetarklassens växande roll i kampen.
Internationella Exekutivkommittén är Fjärde Internationalens ledande organ mellan världskongresserna.
Frågan om ekonomisk bojkott och isolering av Sydafrika har blivit centrala delar av propagandan mot apartheidregimen. Bojkotten har tagit olika former: fördömanden av alla apartheidsystemets uttryck; kravet på att all handel, liksom allt utbyte av teknologi och andra tjänster, och alla bank- och finansförbindelser med Sydafrika ska upphöra.
Kraven har varierat från land till land och beroende på de konkreta omständigheterna, men de har riktat sig mot export av militär teknologi till Sydafrika, leveranser av olja, import av kol eller uran från Namibia, flygförbindelser eller sydafrikanska möjligheter att få banklån och krediter.
Slutligen har propagandan riktat sig mot utländska investeringar i Sydafrika och krävt att imperialistiska företag ska lämna landet.
Under de senaste åren har flera imperialistiska regeringar börjat sätta press på regimen i Pretoria genom att införa vissa ekonomiska sanktioner. För dem gäller det att hitta en tredje väg (mellan apartheid och revolution) genom att kräva att Botha-regimen går med på att förhandla om reformer och själva förbereder de sig för att delta i dessa eventuella förhandlingar.
Dessutom har vissa företag – till och med viktiga multinationella företag, främst från USA – beslutat att lämna Sydafrika. Några av dem har angett risken att förstöra sina produkters image, om de stannar i landet, som skäl. De flesta av dem lägger tyngdpunkten vid sin kritik av det sydafrikanska systemet. Men just detta system var deras främsta skäl att en gång investera i landet och göra stora profiter där. Så detta kan inte vilseleda någon. I själva verket har den ekonomiska kris landet just nu går igenom, kombinerat med den politiska och sociala instabiliteten, varit skäl nog för många utländska företag att stänga sina filialer i Sydafrika, sälja dem till sydafrikaner eller bara handla med underleverantörer i landet.
Solidaritetsrörelsen måste kunna förklara det här egendomliga beteendet hos människor som tidigare samarbetat med rasistregimen under många år.
Den måste också kunna undvika fällan att se alltför ekonomistiskt på bojkotten. Tillbakadragande av investeringar får inte leda till en dekapitalisering som innebär fabriksstängningar, nedmontering av maskiner och andra lösningar som innebär att de svarta sydafrikanska arbetarna får betala för tillbakadragandet. Kapitalisterna måste lösa problemen själva, acceptera de oberoende fackföreningarnas förslag och finna lämpliga lösningar!
Arbetarrörelsen och solidaritetsorganisationerna måste kombinera alla bojkottkampanjer och uppmaningar till företag att dra sig ur landet med en klar vilja att knyta band med de sydafrikanska oberoende fackföreningarna i den bransch och på det företag som berörs. Det är nödvändigt om en sådan här kampanj inte bara ska bli ett stöd till vissa imperialistiska regeringars demagogiska manövrer och olika multinationella företags och borgerliga gruppers lobbyverksamhet i massmedia.
Detta var till exempel en fruktansvärd brist när General Motors-arbetarna gick i strejk i Port Elizabeth 1986. Solidaritetsrörelsen och arbetarrörelsen måste ta fasta på och sprida kunskap om de sydafrikanska fackens ståndpunkter om hur tillbakadragandet av företagen ska gå till.
Bojkottkampanjerna måste vara ett medel för att utveckla massmobiliseringar. En bojkottkampanj bör vara ett tillfälle att visa på regeringarnas medbrottslighet eller passivitet, liksom hur formellt deras avståndstagande från apartheid är. Den är ett instrument för skolning och avslöjanden som inte kan inskränkas till parlamentariska påtryckningar eller till formella krav på berörda regeringar.
Vi stöder kravet att regeringarna ska införa sanktioner mot den sydafrikanska regimen. Genom att föra fram dessa krav, skapar vi inte illusioner om deras förmåga eller önskan att vidta effektiva åtgärder. Vi uppmanar tvärtom arbetarrörelsen att kämpa för att genomdriva dessa sanktioner. Därför så sprider vi erfarenheter från och uppmanar arbetarna att genomföra direkta aktioner för att hindra utbyte av varor och tjänster med Sydafrika. Vårt mål är sådana aktioner som vid Dunnes Stores i Dublin, där arbetarna genomförde en lång strejk till stöd för de svarta i Sydafrika.
Solidariteten får inte utesluta någon som utsätts för rasistregimens förtryck. Solidariteten organiseras kring konkreta uppgifter. Den bör inte dras in i bedömningar om olika gruppers politiska ståndpunkter så länge de befinner sig i samma läger gentemot rasistregimen. Den internationella solidariteten bör först och främst inriktas på massrörelsen och motståndsaktioner som leds av landsorganisationen COSATU, Förenade demokratiska fronten UDF, ANC och, i speciella fall, av andra sociala eller politiska krafter.
En av solidaritetsrörelsens uppgifter är särskilt viktig – att informera och mobilisera arbetare och deras organisationer. Det är viktigt att visa på att det finns en svart arbetarklass som kämpar mot apartheid och som dagligen kämpar mot staten och arbetsgivarna. Det är nödvändigt att rapportera om strejker i de stora multinationella företagens filialer.
Det är därför nödvändigt att mobilisera arbetare och deras organisationer i solidaritet med den oberoende fackföreningsrörelsen i Sydafrika. I det sammanhanget är försvaret av COSATU och stödet till dess medlemsorganisationer av avgörande betydelse. För närvarande utgör COSATU den högsta formen av arbetarnas enhetsfront i Sydafrika och den sociala sektor som är fastast organiserad.
Den internationella solidariteten måste ägna särskild uppmärksamhet åt detta slags stöd. Den internationella arbetarrörelsen måste upprätta direkta band med de oberoende sydafrikanska fackföreningarna. Bildandet av COSATU, som är den sydafrikanska fackföreningsrörelsens auktoritativa röst, ger nya möjligheter att fördjupa de broderliga banden mellan arbetarrörelsen i Sydafrika och fackföreningarna i andra länder. Lokala fackföreningar och förbund inom samma multinationella koncern måste utveckla kontakter med sina sydafrikanska motsvarigheter.
Turnéer med sydafrikanska fackföreningsmän bör organiseras som enhetsinitiativ. Men det är viktigt att de sydafrikanska fackföreningsmännen inte bara får möta fackliga ledare utan också får tala med arbetare på golvet. Fackliga undersökningsdelegationer bör sändas till Sydafrika för att möta fackligt aktiva och ta med sig information och ögonvittnesskildringar tillbaka. Man kan organisera lämpligt fackligt bistånd, sprida information om strejker, sprida fackföreningspressen och upprätta fasta kontakter, inte bara för att hjälpa fackföreningsmedlemmar i Sydafrika utan också för att föra in solidaritetsrörelsen på arbetsplatserna.
Idag går den oberoende arbetarrörelsen i Sydafrika i spetsen för en radikal kamp mot apartheid. Den leder viktiga strider mot arbetsgivarnas utsugning, reser konkreta krav och har viktiga erfarenheter av själv-organisering och massdemokrati. Den kämpar samtidigt för att rasdiskriminering i samhället ska försvinna och för att uppnå sina egna klasskrav. I den meningen antar den ett alltmer socialistiskt perspektiv.
Det rasistiska Sydafrika är ett enda stort fängelse. Varje år passerar tusentals män, kvinnor och barn genom myndigheternas fängelsehålor. Botha har nyligen förlängt undantagstillståndet från juni 1986, vilket har lett till en märkbar minskning av massornas politiska aktivitet. Att avslöja detta förtryck är en av de centrala axlarna i propagandan mot apartheidsystemet.
Under de senaste tjugofem åren har ett stort antal fångar dömts till hårda straff för ”terrorism”, ”kommunism” eller ”högförräderi”. ANC-ledaren Nelson Mandela är en av dessa. Mandela har blivit en symbol för offren för regimens brutalitet mot svarta och mot ANC. Om han frigavs skulle det, oavsett regeringens motiv, vara en betydelsefull händelse för hela massrörelsen i Sydafrika.
Det är också viktigt att se den fara som olika halvmilitära grupper av ”vigilantes” – bland annat de halvmilitära styrkorna inom Inkathapartiet – utgör för massrörelsen. Det är särskilt viktigt att fördöma dessa nya fenomen, eftersom de utgör en av de viktigaste delarna av de vita myndigheternas förtrycksapparat.
Fackföreningsrörelsen, som under 1986 klarade sig bättre undan förtrycket än andra grupper är nu en av regeringens främsta måltavlor. Den tendensen bekräftas av förtrycket som riktades mot järnvägsarbetarstrejken, liksom av polisens räd på COSATU-kontoret och av bombningarna av fackföreningskontor. Nu riktas hoten direkt mot de fackliga ledningarna för att hindra deras organisationer från att fungera normalt.
I det avseendet är Moses Mayekisos fall särskilt symboliskt. Han är ledare för en av de viktigaste fackföreningarna i landet – metallarbetarna i NUMSA – och sitter nu i fängelse anklagad för högförräderi därför att han lett en samordning av kvarterskommittéer i kåkstaden Alexandra. En viktig solidaritetsuppgift är därför att fördöma fängslande av fackliga ledare – och det är särskilt viktigt i solidaritetsarbetet i fackföreningar, och på arbetsplatser.
Det är inte acceptabelt att människor – artister, intellektuella eller idrottsmän – reser till Sydafrika med argumentet att deras yrken är ”neutrala”. I många fall rör det sig helt enkelt om samarbete med systemet, i och med att det bidrar till att normalisera förbindelserna med Sydafrika.
På samma sätt är det inte acceptabelt att sydafrikaner reser utomlands med samma eller liknande syften. Deras resor och de offentliga evenemang de deltar i måste fördömas. Det är ett sätt solidaritetsrörelsen kan använda för att avslöja det rasistiska systemet.
Men det kan inte innebära en total mörkläggning, som skulle skada kampens och solidaritetens utveckling. Idag öppnar sig den sydafrikanska revolutionen mot världen utanför. Den kan inspirera alla dem som kämpar på andra håll. På samma sätt försöker de som kämpar i Sydafrika att få veta mer om och upptäcka andra folks kamp och bryta igenom den sydafrikanska censurens hinder.
Inga åtgärder får vidtas som begränsar kontakterna mellan de kämpande i Sydafrika och dem som stöder dem utomlands. Det bidrar inte till revolutionens seger, om ett folk isoleras från andra strider, från en diskussion om idéer och utbyte av erfarenheter.
ANC har nyligen ändrat sin traditionella inställning för en total kulturell och akademisk bojkott. Den inställningen ledde till allt större problem i takt med att det utvecklades internationella kontakter mellan progressiva artister och intellektuella i Sydafrika och i resten av världen – och att de var beslutna att studera och tala ut om apartheid. I en sådan situation kunde man inte upprätthålla principen om en total bojkott, som vanligen åtföljdes av speciella undantag som kontrollerades av ANC. Enligt ANC själv är debatten fortfarande öppen om vem som ska avgöra och vilka kriterier som ska gälla.
Den internationella solidaritetsrörelsen kommer att behövas så länge som det sydafrikanska folkets revolutionära kamp fortsätter. För att det ska bli möjligt måste solidaritetsrörelsen stärka banden till arbetarrörelsen och till ungdomen och först och främst vända sig till dessa grupper. Solidaritetsorganisationerna måste utvecklas oberoende av olika borgerliga kretsars och imperialisternas projekt. Dessa grupper vill lösa den sydafrikanska krisen med minsta möjliga kostnader för de kapitalistiska intressena.
Genom att vända solidaritetsrörelsen mot arbetare och ungdomar och genom att mobilisera till stöd för arbetare och ungdomar i Sydafrika, kommer det att bli möjligt att bygga en stabil solidaritetsrörelse på lång sikt. Det utesluter inte bredare demokratiska kampanjer (för bojkott, politiska fångar osv.), men framförallt gäller det att vända solidariteten mot den sydafrikanska revolutionens viktigaste sociala krafter.
Det förutsätter ett brett och demokratiskt samarbete med de största kyrkliga organisationerna i de länder där de spelar en stor roll för att dra med breda befolkningsgrupper i ett moraliskt avståndstagande från apartheid och i ett försvar av motståndet mot apartheidstyret inom Sydafrika.
Men det är viktigt att undvika att vi får två skilda, eller till och med alternativa, former av solidaritet: å ena sidan ett allmänt avståndstagande från apartheid, huvudsakligen inriktat på bojkottkrav, frigivande av Nelson Mandela osv; och å andra sidan en specialisering på stöd till strejker och fackföreningar. En arbetsfördelning mellan olika delar av solidariteten kan inte uteslutas, men alla aktioner måste ses som komplement till varandra, inte som motsättning eller som konkurrens.
Regimen i Pretoria ökar sina militära operationer i länder som Botswana, Zambia eller Moambique för att stoppa all hjälp till ANC och alla möjligheter för sydafrikanska motståndsmän att röra sig fritt i regionen. Den hjälper och utbildar militära rörelser i Moçambique (Renamo) och i Angola (Unita). Den sydafrikanska regeringen använder inte bara sin militära utan också sin ekonomiska styrka, genom att hota dessa länder med handelsbegränsningar. Den utnyttjar också de imperialistiska ländernas dubbelspel, när de försöker sammanjämka sina intressen med angriparen lika mycket som med de angripna. Solidaritetsrörelsen måste fördöma dessa attacker och solidarisera sig med de folk som hotas av den sydafrikanska regimen.
Den internationella solidaritetsrörelsen får inte glömma befolkningen i Namibia som kämpar mot sydafrikansk ockupation. Den måste stödja det namibiska folkets rätt till nationellt oberoende, inklusive rätten till total kontroll av hamnen i Walvis Bay, som är ett särskilt viktigt mål för sydafrikanerna och för imperialismen. Det är en särskild, viktig uppgift att informera om situationen i området och att ge solidaritet till SWAPO och till de oberoende namibiska fackföreningar som nu uppstår.
Fjärde Internationalens grupper söker samarbete med andra för att fördöma apartheidregimens invasion i andra länder, dess fortsatta olagliga ockupation av Namibia och dess stöd till kontrarevolutionära legoknektsgrupper i Angola och Moçambique. Vi måste gå emot propagandan mot Kuba som försöker rättfärdiga dessa angrepp. Vi avvisar alla krav på att Kuba ska böja sig för imperialismens tryck, inte lyssna på önskemålen från den angolanska regeringen och dra tillbaka sina militära och civila – styrkor från Angola.
Det blir allt vanligare att imperialistiska regeringar, grupper av arbetsgivare och multinationella företag sluter upp i det internationella fördömandet av apartheid. Det beror inte på att kampen mot apartheid är ett så ”marginellt” eller ”atypiskt” fenomen, att den sydafrikanska rasismen kan fördömas av ”västdemokratierna” och deras liberala kretsar.
Det beror tvärtom på omfattningen av de imperialistiska intressena i landet och den växande rädslan för att krisen i Sydafrika ska leda till en antikapitalistisk revolution. En del regeringar och imperialistiska grupper söker därför efter en kompromisslösning som kan bevara kapitalismens grundläggande intressen i landet och avväpna den folkliga rörelsen. Om ett sådant schema skulle fungera skulle det leda till att institutionerna formellt öppnades för alla raser, medan den grundläggande sociala och rasmässiga ojämlikheten bestod.
Hela den folkliga rörelsen förkastar nu det perspektivet. Följaktligen måste det hyckleriet avslöjas och dess syften förklaras. Alla de som stött denna politik har – i en del fall till helt nyligen – samarbetat med eller varit medbrottsliga till apartheid. Vi bör använda samma slagord som de sydafrikanska arbetarna använder mot liberala arbetsgivare som avskedar dem och ropar på polisen mot strejkande: ”Arbetsgivarna som är mot apartheid är inte våra vänner!”
Alla försök från regeringar och borgerliga kretsar att blanda sig i den sydafrikanska massrörelsens affärer och att försöka manövrera med och splittra den måste avvisas.
Särskilt i de imperialistiska länderna måste Fjärde Internationalens sektioner se kampen mot apartheid som en av deras långsiktiga internationella kampanjer. Inom kampanjer och solidaritetsorganisationer måste de försvara en enhetslinje och en osekteristisk syn på solidariteten. De ska alltid försöka ge alla initiativ en masskaraktär och en inriktning på arbetarrörelsen och ungdomen. De ska försöka dra in fackliga organisationer i solidaritetsorganisationer och kampanjer.
Fjärde Internationalens organisationer ska delta fullt ut och bygga den bredast möjliga solidaritet med kampen mot apartheid, och koncentrera sig på krav om ett omedelbart brott av alla ekonomiska, kulturella, diplomatiska, fackliga och idrottsliga band till apartheidregimen. Den kampanjen har speciell tyngd i Storbritannien, USA, Australien, Nya Zeeland och andra imperialistiska länder där regeringens band med apartheidregimen är särskilt betydelsefulla och där solidaritetsrörelsen följaktligen också fått ett betydande stöd. Samtidigt som Fjärde Internationalens organisationer stöder all kamp mot apartheidregimen och uppmanar till solidaritet med alla offer för förtrycket i Sydafrika, eftersträvar de speciellt att knyta band till ANC.
Fördjupningen av den sydafrikanska revolutionen leder till klargöranden av diskussionerna inom vår rörelse och andra internationella strömningar i arbetarrörelsen och den revolutionära rörelsen. Det avspeglas också i de politiska debatter som samtidigt förs inom COSATU och andra delar av arbetarrörelsen och befrielserörelsen i Sydafrika. Dessa diskussioner är viktiga för den revolutionära rörelsens framtid i Sydafrika och för arbetaravantgardets möjlighet att bygga en revolutionär ledning. Genom att bli förtrogna med dessa diskussioner förbereder vi vår strömning i världsskata för att kunna delta i denna utveckling.
I många länder där solidariteten skadas av att det finns konkurrerande kommittéer, kommer sektionerna att anstränga sig för att hjälpa till att bygga enade mobiliseringar.
Slutligen kommer de att i sin press utveckla analysen av den sydafrikanska revolutionen, det sydafrikanska proletariatets speciella uppgifter och av de aktuella händelserna för att bidra till en bättre politisk förståelse hos alla som deltar i solidaritetsrörelsen.
Översättning Maria Sundvall
Översatt ur International Viewpoint