Ur Fjärde Internationalen nr 3 1987
”Inte bara tillskrivna kvinnliga egenskaper utan också mäns beskydd och omtanke legitimerar arbetsfördelningen: Man skall inte lura in kvinnor på jobb som de inte klarar av.”
- Först var det bara kvinnor där, men torrputsen blev kvinnlig för det var ett skitjobb. Det är smutsigt och bullrigt, det ryker.
- Nej det skulle nog vara svårt att omplacera en karl dit. För alla vet ju att hon får jobba på bra för att hinna med. Om hon slutade skulle jag kunna ta en ung kille utifrån... (paus)... och han skulle ju bli glad om han fick gå vidare efter ett tag. Jag har ju flera äldre som skall ersättas och då flyttar jag upp den unge grabben och tar i en kvinna där igen...
(Eftertänksamt) – Nej, jag tror ingen lyfter mer än vad dessa kvinnor gör.
- Kvinnor är mycket stabila. De är rädda om sina jobb.
- Jag började samma dag som min nuvarande chef. Han började som springpojke och är nu platschef. Jag har inte ens lyckats avancera till falsare efter 20 år i företaget.
- De kvinnor som står bundna vid sina maskiner och band ser hela tiden män som rör sig fritt över golvet.
- Karlarna dräller omkring. Jag förstår inte hur de kan ha tid att sitta och röka, men det är som om de står i ett annat förhållande till basarna för att de är män.
- Basen sa till mig: ”Ni kvinnor är mycket besvärligare när ni gått på kurser.” Och min före detta man var likadan, han tyckte inte om när jag kom hem med nya idéer.
- För mig är jämställdhet lika lön för lika arbete, rätt till utbildning, lika mycket ledighet och att man lyssnar på kvinnor i diskussioner och att fler kvinnor är med i facket.
(Citat från kvinnliga arbetare och manliga arbetsledare på IFÖ-verken och inom livsmedelsindustrin)
Filmen Arbetets döttrar, som visades på TV och väckte mycket debatt i våras, synliggör på ett kusligt sätt tusentals kvinnors situation inom industrin. ”Döttrarna” har uppnått övermänsklig flinkhet i sitt arbete, vare sig det handlade om att skära sill eller tillverka strumpor. Ackordsjobb av det slaget kräver snabbhet, men det kräver också en arbetsdelning driven in absurdum, och en bundenhet i arbetsställningar och arbetssituation som i ett längre perspektiv skadar människor svårt.
Kvinnor är kvalitetsmedvetna på sådana jobb. Såg ni hur sillskärerskan på ABBA, mitt i den makalösa hastigheten, plötsligt tog en (?) liten sillbit ur en burk som hon redan hade gjort i ordning, och lade den i den burk hon höll på med? Eller hur den äldsta av kvinnorna på ABBA, mitt under den fruktansvärt förnedrande gymnastiken till musik av Tore Skogman, rättade till några sillburkar som riskerade att klämmas fast i transportbandet?
När jag såg det förstod jag hur man på Hasselblads kamerafabrik i Göteborg kunde kombinera raka ackord med de kvalitetskrav som ställs på en Hasselbladskamera.
Vad gjorde männen i filmen om Arbetets döttrar? Det mest tydliga för mig var att de gick omkring. När kvinnorna satt låsta vid sina sillbord eller strumpmaskiner hela dagarna, så gick männen omkring i olika sorters servicejobb. Tog fram och ställde bort transportvagnar, delade ut arbetsmaterial och redskap till kvinnorna, delade ut lönebesked. Eller, som på ABBA, innehade det yrkeskvalificerade jobbet att slipa knivar i lugn och ro.
Det är också symptomatiskt att det var en man som var facklig förtroendeman på ABBA. Trots att filmen visade många kvinnor som inte var rädda för att uttrycka sina åsikter, många som hade långvarig erfarenhet av de frågor som facket på en sådan arbetsplats skulle behöva slåss för.
Jag tror att en viktig orsak till att det är en man som är klubbordförande, är just att han i sin arbetssituation kan gå runt. Fackligt arbete tar tid, och tid som inte alltid går att motivera för företaget att det är facklig tid enligt Förtroendemannalagen. Sitter man på hetsiga ackordsjobb så förlorar man alltid själv i lön på att ta på sig ett fackligt ansvar. Om vi som kvinnor dessutom får dåligt samvete om basen tror att vi inte fullgjort det arbete vi skall, är det väldigt svårt att lägga ned tid och kraft på att tala med arbetskamrater, diskutera problem i arbetet som inte på ett enkelt sätt går att rubricera som facklig verk samhet. Har man däremot en rörlig arbetssituation är det inte lika lätt för företaget att kontrollera vad man gör varje minut på dagen. Den säkerheten skapar avslappning, och då kan man på ett friare sätt hålla kontakten med sina arbetskamrater.
Vad jag vill säga med detta är att kvinnornas bundna arbetssituation i ackordsindustrierna i sig själv lägger objektiva hinder i vägen för möjligheten att förändra den. Om kvinnorna förhindras att själva ta det fackliga ansvaret för sin egen situation, så dröjer det innan viktiga förändringar kan ske.
En typisk replik i filmen var också: ”Män skulle aldrig finna sig i den här arbetssituationen.” Det är en ny, och mer medveten, variant på temat ”Detta är inte karljobb”.
Nej, män skulle i alla händelser inte finna sig i att stå och sprattla med benen i Tore Skogman-gymnastiken, som ett litet plåster på såren på en utsliten kropp. Och vad som är viktigare: företaget skulle förmodligen aldrig komma på tanken att föreslå det på en manlig arbetsplats. Vi brukar ju skratta gott åt japanerna...
De undersökningar som gjorts av förändringar som sker på tidigare mansdominerade arbetsplatser när kvinnor kommer in i större skala, visar med all önskvärd tydlighet att män inte finner sig i den sortens jobb. Och det verkar finnas en ”tyst överenskommelse” mellan företagsledning, arbetsledning och de manliga arbetarna om detta.
Jag skulle vilja belysa ytterligare en bild av industri-Sverige som Arbetets döttrar ger, genom att dels redovisa mina egna erfarenheter från tre olika industriarbetsplatser, dels genom att kort gå igenom ett antal arbetsplatsundersökningar som gjorts under 1980-talet.
1976 till 1979 arbetade jag som svetsare på Götaverken Arendal i Göteborg. Det var ett arbete som jag trivdes med under lång tid – de två första åren var det mesta ett rent nöje. Sedan började problemen sätta in. Jag fick luftrörskatarr på luftrörskatarr. Svetsröken kombinerad med kyla och drag (jag arbetade utomhus) grundlade infektionerna, medan orörligheten och ensamheten i arbetet började göra sig påminda både som förslitning och leda.
Eftersom jag trivdes med arbetet på varvet försökte jag komma över i jobb som grovplåtslagarare. Jag var inte den enda kvinnan på varvet som hellre skulle ha jobbat med plåtslageri, men varvsledningens uppfattning var att det var alldeles för tungt. Jag gick i alla fall några kortare kurser i fartygsbygge, ritningsläsning och skärbränning. Jag fick också hoppa in då och då när det fattades folk i plåtslagarlagen. Och där bekräftades min uppfattning att plåtslageriet var ett mycket bättre jobb än svetsningen.
Som svetsare upplevde jag bundenheten och osjälvständigheten väldigt starkt och negativt under det sista året. Vi blev hela tiden anvisade jobb i en viss takt, det fanns inget att fundera över när han väl hade lärt sig köra de olika skarvarna. Det var ensamt att sitta i mörkret bakom skärmen, och påfrestande för rygg, nacke och ben att större delen av dagen sitta böjd eller krökt i konstiga ställningar. Vissa dagar var arbetet enormt monotont. På vintrarna var de dagar då det snöade mycket, så man fick skotta snö halva dagen, ett befriande avbrott. Ett rejält kroppsarbete, där man fick använda hela kroppen, och i djupa andetag kunde andas in den (relativt) fräscha luften som kom med snöfallet.
Grovplåtslageri på ett varv är på många sätt raka motsatsen till svetsjobben. Man jobbar alltid i lag på 2-3 personer, man bygger hela tiden upp nya och olika konstruktioner, man jobbar självständigt efter ritning och tvingas lösa olika typer av problem efter hand som de dyker upp. Arbetet innehåller många naturliga pauser då kroppen får vila, eftersom den ene måste titta på då den andre näster ihop en konstruktion, eller någon måste stå vid sidan om och hålla plåtar på plats vid uppmätning etc. En plåtslagare behöver aldrig känna sig övervakad. En svetsare förväntas sitta på sin låda och jobba hela dagen, och ibland kunde man känna på sig att basen varit där och kontrollerat och misstyckt när man var på toaletten.
Både plåtslageri och svetsning på varv är fysiskt tunga jobb, och jag tror att med dagens rön om på vilket sätt kroppen fortast slits nere, så måste svetsjobben bedömas som de tyngsta. Visst förekommer det tunga lyft inom plåtslageriet, men det finns gott om lyftredskap och hjälpmedel – som används. Plåtslagarna är en yrkesmässigt medveten grupp, de sliter inte ner sig i onödan. Att släpa på 15 meter långa och mycket tunga elkablar är också tungt. Att släpa med sig utsugsaggregat och slangar på 30 millimeter i diameter likaså. Att sitta med högerarmen ständigt aktiverad i ett muskelkrävande arbete tär på krafterna.
Rörligheten, självständigheten och variationen i plåtslageriet gör det till det stimulerande yrkesarbete som man skulle kunna trivas med under ett helt liv. Medan bundenheten i svetsjobben, den statiska muskelbelastningen, röken och den delvisa monotonin gör att nackdelarna så småningom tar överhanden. Svetsarna är också den yrkesgrupp på varven som har den största omsättningen och sjukfrånvaron.
Varvsledningen menade sig alltså kunna motivera att kvinnor fick arbeta som svetsare men inte som plåtslagare. Det sistnämnda var för tungt. Nästan 300 kvinnliga svetsare jobbar eller har jobbat vid varven i Göteborg. I dag finns ett fåtal kvar. Jag tror att situationen hade sett annorlunda ut om vi hade fått möjlighet att komma in i plåtslageriet. Åtminstone hade det gjort det för min del.
Efter Arendal jobbade jag i två år på Hasselblads kamerafabrik som gradfilare. I motsats till varven är det en lätt industri, mycket rent pilljobb, och följaktligen också många kvinnor anställda. Cirka 50 procent av alla anställda är kvinnor, fördelade ganska jämnt över de olika verkstäderna. Undantaget yrkesverkstäderna som Verktyg och Experiment – där är det bara män.
På Hasselblads jobbar de flesta på raka ackord., grundlönen är Metalls lägsta lön, och det skiljer drygt tio kronor i timmen mellan grundlönen och ackordstoppen. Många arbetsuppgifter är följaktligen okvalificerade, hårt maskinstyrda och i ett högt uppdrivet arbetstempo. På min avdelning var det mera ”handarbete”, men även där skapade ackordshetsen ett system som gick ut på att fuska sig igenom jobbet så snabbt som möjligt, men utan att det märktes.
Trots att vi arbetade med små och vanligtvis lätta detaljer, var ren och rå muskelstyrka avgörande för vilken lön man kunde komma upp i på många jobb. Killarna kunde ha ett par timmar till godo på ett jobb som jag fick slita livet ur mig för att komma upp några kronor över grundlönen på. Slip- och smärgeljobb för hand var sådana jobb. Att rikta detaljer med hammare och för hand var också sådana jobb, då man tjänade tid på att kunna böja och bryta direkt med händerna. Vissa rena filjobb var enormt tunga, då man var tvungen att jobba varenda minut utöver rasterna för att få ihop någon förtjänst.
Den statiska belastningen slog igenom extra hårt i vissa jobb som gravyr (med maskiner konstruerade på 1800-talet) och borrning. Många drogs med allvarliga förslitningsskador i axlar, nacke och rygg. Andra rena matarjobb av maskiner var extremt belastande för kroppen vare sig man stod upp i samma ställning hela dagen, eller satt ned.
Både kvinnor och män arbetade i dessa bundna ackordsjobb, men det är betecknande att de som blev kvar i de bundna jobben år efter år var kvinnorna. De män som nådde upp i lite ålder och några anställningsår blev förmän, inställare, reparatörer eller allmänna fixare med fast lön, friare och självständigare arbetsvillkor och mer variationsrikt jobb. Ett mindre slitsamt jobb helt enkelt.
Vid de tunga jobben på produktionsavdelningarna arbetade kvinnor i alla åldrar, unga svenska män (ofta direkt från skolan) och invandrargrabbar i varierande åldrar. På cirka 250 kvinnliga produktionsanställda fanns det en kvinnlig förman och en dito inställare. Medan det fanns gott om män som hade den typen av uppgifter eller likartade.
Sedan tre år tillbaka har jag arbetat på Partille Tool, en liten mekanisk verkstad, som tyvärr lades ner den första september. Jag utbildade mig i två år efter Hasselblads till verkstadsmekaniker, och fick sedan det här jobbet, huvudsakligen som fräsare och NC-operatör.
Som fräsare kan man arbeta antingen i en manuellt styrd eller en datastyrd (NC) maskin, där man tillverkar olika och olikformade detaljer. På en mindre verkstad är det nästan alltid i små serier. Jag får en ritning och blir anvisad ett grundmaterial, och sedan är det upp till mig själv att lösa hur detaljen skall tillverkas på bästa sätt. Om det är NC-tillverkning tillkommer programjusteringar, eller ibland hel programtillverkning.
Arbetet är självständigt och fritt, det kräver mycket kunskap och erfarenhet, arbetsuppgifterna växlar under en dag. Arbetsställningarna varierar, även om det kan göra ont i en svag rygg att stå upp hela dagen vid en manuell fräsmaskin. För min del passade det bättre med NC-jobben. Det kan förekomma en del tunga lyft, men inte så tunga och inte så ofta att jag inte klarar av dem. Riktigt tunga lyft kan man dessutom vara två om, eller använda truck eller travers till.
Arbetet utfördes på fast lön, och även om produktionskraven var hårda så finns det ingen exakt mall för hur jobbet skall utföras eller på vilken tid. Det finns också utrymme för olika personers olika läggning eller sätt att lösa problem. I början var jag stressad av det, jag kände behov av mer exakta instruktioner, och först det senaste året kände jag att jag behärskade jobbet så mycket att jag kunde bidra rejält av egen kraft.
Det är få kvinnor som utbildar sig till yrkesverkstadsarbetare i den här klassen. Och ännu färre som arbetar inom yrket många år efter en eventuell utbildning. Jag tror att det är viktigt att försöka utröna varför. För mig är det uppenbart att denna typ av verkstadsjobb är bland de bästa som finns att få. Inte bara bland verkstadsjobb, utan över huvud taget.
På senare år har det börjat komma fram en del forskningsresultat både kring den fysiska belastningen i monotona tempojobb i industrin, och kring kvinnors allmänna arbetsvillkor i industrin, och kring kvinnors allmänna arbetsvillkor i industrin. Arbetsmiljötidningen har publicerat material från företagshälsovård som ger vid handen att statisk muskelbelastning är ”tung” fysisk belastning för kroppen, även om lyft eller arbetsmoment i sig är lätta. Rapporter från Volvo Skövdeverken visar att de speciella avdelningar där kvinnor placeras – exempelvis fjädermonteringen – därför att de är ”lätta fysiska jobb, lämpliga för kvinnor”, ger just den typen av statiskt belastade förslitningsskador. Kvinnor som arbetar där märker att det är så, men vågar inte riktigt ta i frågan av rädsla för att sorteras ut från arbetsplatsen.
Gunilla Fürst, kvinnoforskare på Sociologen i Göteborg, har följt upp ett projekt med att via jämställdhetsbidrag ta in ett större antal kvinnor på ett traditionellt manligt industriföretag i södra Sverige – IFÖ-verken. Företaget tillverkar sanitetsgods – tvättställ, toalettstolar med mera samt högspänningsisolatorer, och annat mindre keramiskt gods. Arbetet är uppdelat i ”tungt” och ”lätt” arbete utifrån vad den enskilda pjäsen som skall hanteras väger.
Gunilla Fürst visat att detta tänkesätt kan ifrågasättas. Vem utför tyngst arbete, den som gör ett tiotal tunga lyft under en dag, eller den som under tidspress utför ett hundratal lyft av lättare gods. Den sammantagna mängden av det under dagen lyfta materialet kan innebära att den som hanterar det lätta godset lyfter mer än ett ton mer än den som lyfter det tunga. Om den lätta hanteringen innebär möjlighet till belastning av vissa muskelgrupper och om kroppens möjlighet till rörelsevariation är starkt beskuren så visar de nya rönen om belastningsskador att ”lätt” jobb kan vara mycket tungt.
Gunilla Fürsts arbete är intressant också på det sättet att det ger en bild av hur kvinnorna som anställdes för att komma in i traditionellt manligt arbete har använts som en resurs i företagets rationaliseringsutveckling. De har omplacerats fram och tillbaka i fabriken, använts för olika arbetsuppgifter, för att slutligen hamna fast i ett typiskt kvinnligt arbete på fabriken. Många av kvinnorna tyckte att omplaceringarna var bra, på det sättet fick de lära sig en massa nya arbetsmetoder. Däremot är de flesta kvinnorna i dag överens om att de har hamnat på sämre jobb än sina manliga arbetskamrater. Det är framför allt arbetets bundenhet, stress och monotoni som de upplever negativt. Även här innebär typiskt kvinnliga jobb många smålyft under stark tidspress, vilket har inneburit att flera kvinnor måst gå ner på deltid för att orka med. Dessutom innebär bundenheten i tempojobben att kvinnorna har svårare att samtala med sina arbetskamrater under arbetstid, vilket männen med sin större rörlighet har ganska lätt att göra.
Lönemässigt har smågodset värderats ned vid nya ackordsprissättningar, medan storgodset värderats upp. Detta skedde i samband med att fler kvinnor blev fast placerade inom vissa enheter. Ackordsprissättningen innebär också att kvinnorna måste arbeta hårdare under en dag för att tjäna lika mycket som männen. En normal arbetsdag lyfter en kvinna som hanterar smågods på IFÖ-verken sammanlagt sex ton. Tungt eller lätt arbete...?
Det börjar växa fram ett gemensamt mönster om man tittar på kvinnornas och männens situation inom manligt dominerad, traditionell industri. Men hur ser det ut i industrigrenar där kvinnor av tradition dominerat eller varit lika många. Annika Baude på Arbetslivscentrum har varit projektledare för ett arbete om kvinnors villkor inom livsmedelsindustrin. Gruppen har lagt fram en första rapport; Rapport om jämställdhet i sju livsmedelsföretag, 1981:40. Man har undersökt situationen inom sju olika livsmedelsproducenter som bröd, chark, konserver, glass och choklad.
Sammantaget utgör kvinnor cirka 50 procent av de anställda inom samtliga dessa företag. I ett företag är kvinnor 75 procent av arbetsstyrkan. Kvinnor över 45 år utgör en betydande del av den totala arbetsstyrkan, ibland ända upp till 30 procent.
I de undersökta företagen arbetar huvuddelen av de anställda enbart tillsammans med arbetskamrater av samma kön. Kvinnorna är i stort koncentrerade till ett enda produktionsled – förpackningsarbete – medan männen finns i alla produktionsled. I förråd, lager, förbearbetning, distribution samt i verkstadsarbete finns enbart män. I flera av företagen har män kommit att ta över arbetsuppgifter som kvinnorna tidigare hade, i samband med nyanskaffning av maskiner. Bageriet i brödföretagen är ett sådant exempel, grovstädning av fabrikslokaler är ett annat. Kvinnorna har flyttats över till paketeringsavdelningarna.
Männen huvudsakliga uppgifter är inställning och övervakning av maskiner eller reparationsarbete och transporter – jobb som kännetecknas av den relativa fysiska friheten från maskinerna. Kvinnornas jobb innebär större bundenhet, många små lyft (upp till sju ton per person och dag sammantaget) svårigheter att överblicka det totala arbetet då packningen ligger sist i produktionskedjan. Kvinnorna roterar ofta mellan olika uppgifter inom förpackningsområdet, men det blir en rotation mellan arbetsuppgifter av samma karaktär. Maskinskötarna vid förpackningsmaskinerna (män) deltar inte i rotationen eftersom de ligger i en högre lönegruppsplacering (!).
Inom livsmedelsföretagen hade man uppmärksammat sambandet mellan tempoarbete och förslitningsskador. En större dansk undersökning utförd kring sju kvinnoindustrier visar samma sak. Den slår fast att:
Det stillasittande tempoarbetet som i dagligt tal kallas lätt är hälsofarligt.
Undersökningen visar att det är kombinationen stillasittande, ensidighet i rörelserna och hastighet i arbetsflödet som är extra slitsamt. En tes som stämmer med mina egna iakttagelser och erfarenheter från exempelvis Hasselblads. Dessa industrier – de sju livsmedelsföretagen med sin mängd kvinnliga arbetare, är liksom Hasselblads relativt sett ett låglöneföretag. Det är dock kvinnorna själva som får bära de låga lönerna. Männens löner inom företagen ligger i snitt med löner inom övrig industri. Så såg det också ut på min avdelning på Hasselblads.
Av de tre olika sorters industrijobb jag har haft bedömer jag ackordsarbetet på Hasselblads som det tyngsta. Alltså det jobb som skulle anses som lätt industriarbete, på en passande arbetsplats för kvinnor. Därnäst kommer svetsjobbet på Arendal, ett jobb inom verkligt tung industri, men också ett jobb som ansågs passande för kvinnor. Ett jobb som inte ansågs vara så tungt som de allra mest traditionella manliga jobben – plåtslageriet.
Det bästa jobbet jag haft – både det roligaste och det fysiskt sett minst belastande – är det som fräsare inom en i stort sett totalt manlig industri. Under min utbildningstid på AMU avrådde åtminstone en lärare mig från att satsa på fräsning. Han ansåg att det var för tungt för kvinnor. Ett lite mer ”pilligt” allround-jobb, eller möjligen svarv eller slip skulle passa bättre ansåg han. Att både svarv och slip är mer maskinbundna, och att man där jobbar mer i samma utsatta arbetsställningar tänkte han aldrig på.
I de inledande citaten säger en kvinna att det viktigaste för henne är ”att man lyssnar på kvinnor i diskussioner, och att fler kvinnor är med i facket.” För mig har det också känts som ett problem vid sidan av de traditionella uppfattningarna om vad ett tungt jobb är – att bli tagen på allvar både av arbetskamrater och framför allt av basar. Jag upplevde att jag kunde bli respekterad och att de lyssnade på mig i alla andra frågor utom när det gällde själva jobbet. Hur det skulle utföras, vilka problem som kunde uppstå.
På Hasselblads var jag kontaktombud på min avdelning under ett år, och det resulterade i ändlösa diskussioner med förmannen om huruvida ackorden var rimligt satta eller inte. Varje diskussion avslutades med att han sa: ”Men vi kan ju inte ha det som i Ryssland...” utan att jag på något sätt hade försökt föra upp diskussionen på något annat plan än det som gällde själva det konkreta jobbet. Som fräsare, i ett arbetslag med mycket kamratlig känsla, upplevde jag ibland ändå att det var jobbigt att skämtnivån höll i sig så länge även när jag ville diskutera något som jag uppfattade som ett allvarligt arbetsproblem. Ibland fick det nästan gå till gränsen av tårögd ilska innan de begrep att jag menade allvar. Det har delvis att göra med att jag som kvinna – utan barndomsmekaniken i ryggraden – kände mig mer osäker än killarna i vissa arbetsmoment. Men det är också så att männens attityd förstärker den osäkerhetskänslan, även när de bara menar att skoja.
Jag upplevde också att det fanns tillfällen då det visade sig att min oro över att ett jobb inte blev riktigt gjort var befogad, och att produktionen som totalitet skulle ha vunnit på att arbetsledningen lyssnat på mig lite tidigare. Jag upplev de efter hand att killarna kunde vara slarviga i lägen när det såg ut som om de bara var snabba och snitsiga. De jobbade hellre ensamma och fort och fick göra om jobbet ibland, medan jag spontant sökte samarbete och eftertanke i förväg och jag fick sällan göra om ett jobb. Jag vet inte om detta är typiskt manligt eller kvinnligt beteende, eller om det är uttryck för olika personlighet. Men jag upplevde starkt att killarnas sätt att lösa problemen premierades framför mitt i de flesta fall. För att industriproduktionen skall gå kvalitativt framåt behöver vi nog lära av varandra
Jag har också varit med om att man har helt olika lösningar för unga killar och tjejer som vantrivs på jobbet och med sin livssituation. På Hasselblads, på min avdelning, fanns det både en tjej och en kille i tjugoårsåldern, som var väldigt deprimerade och hade svårt att sköta sitt arbete. De kom försent, var hemma mycket och hade liknande beteende när de väl var på jobbet. De kunde inte själva precisera vad som var det stora felet. Hon var dessutom utbildad till teletekniker och ville helst jobba som det, men hade inte fått något sådant jobb.
Förmannen, som själv var under trettio, tog allvarligt del av killens problem, och bestämde att han skulle få börja göra lite mer avancerade jobb när det fanns tid till det. Han skulle få ställa in sina maskiner själv, och han skulle i mån av tillgång få göra lite servicearbete och ha varierande arbetsuppgifter. Så småningom skulle han kanske kunna bli omplacerad till en annan avdelning.
För mig, som då var kontaktombud, var det omöjligt att få honom att acceptera att samma behandling skulle kunna gälla för tjejen. Trots att jag direkt jämförde deras situation. För hennes del blev det bara tjat om att hon måste försöka passa tiden och vara på jobbet. Förmannen kunde helt enkelt inte tro att hon skulle kunna sköta ett mer mekaniskt avancerat jobb trots att hon var utbildad teletekniker. Naturligtvis drevs hon att sluta så småningom, utan att ha fått något annat jobb.
För mig var den erfarenheten bara jämförbar med den behandling som en del unga invandrarkillar blev utsatta för. Där handlade det också om att bevisa – på ett löjligt enkelt plan – att de kunde göra ett svårare jobb, och att de inte medvetet maskade eller slarvade i sitt jobb. Kvinnoförtryck och rasism har i grunden samma psykologiska rötter att det inte finns något förtroende för ”annorlunda” människors förmåga att bidra med sitt specifika kunnande.
Hur skall vi då angripa den här situationen och förändra den? Rapporten från Arbetslivscentrum tar upp några krav som jag anser vara bra; och några har jag själv lagt till.
* Öppna ”mansjobben” för kvinnor. Rekrytera medvetet kvinnor till dessa jobb
* Utbilda och vidareutbilda kvinnor för kvalificerade yrken inom företagen
* Utbilda kvinnor för kvalificerat industriarbete i samhällets regi i större utsträckning än i dag. Gärna med en introduktionstid med bara tjejer och med kvinnliga lärare
* Inför fasta löner i stället för ackord
* Befrämja arbetsrotation och självstyrande grupper
* Uppmuntra kvinnor till fackligt engagemang och intresse
Om dessa förändringar genomförs skulle det innebära stora skillnader mot nu i kvinnornas arbetssituation. Och därmed situationen inom hela industrin. Men kraven är av den karaktären att vi bara kan bära fram dem utan större hopp om att de skall genomföras i brådrasket. Vad gör vi under tiden?
Är vi för att enskilda kvinnor går in som pionjärer och tar hårda törnar i den manliga yrkesvärlden? Eller skall vi som kvinnokollektiv hålla samman till dess att vi har styrkan att trycka på för en verklig förändring?
Jag tror att vi måste vara för att enskilda kvinnor som vill försöka tar på sig pionjärrollen. Själv vill jag göra det av rent yrkesmässigt intresse – jag är och har alltid varit fascinerad av produktion, mekanik och maskiner. De kunskaper och erfarenheter som dessa kvinnor kan föra med sig ut till debatt kan vi ha nytta av. Det finns en bredare vinst med pionjärers arbete. Men vi måste också vara medvetna om att många enskilda kvinnor inte kommer att orka med, man kan pressas alltför hårt av en social och yrkesmässig situation som är ny och stundtals väldigt främmande.
Vi kvinnor som arbetar inom industrin, och kanske framför allt vi som arbetar i traditionellt manligt arbete på arbetsplatsen, har en underordnad ställning gentemot karlar överallt. Karlar som rutinerade arbetskamrater, karlar som förmän och företagsledare och många gånger också som fackliga ledare. Karlar, karlar, karlar... överallt karlar. En drömsituation för en kvinna? Kan tyckas så, men många gånger kan det också kännas isolerat och främmande.