Ur Fjärde Internationalen nr 3/87
Varje analys av kvinnornas ställning i Västeuropa och den ekonomiska krisens följder för kvinnorörelsen i de olika länderna måste te sig ytlig och alltför generaliserande. Det beror på att krisens följder skiljer sig från land till land och på att den inte påverkar alla kvinnor på samma sätt.
På europeisk nivå har däremot kvinnorörelsen lyft fram vissa gemensamma frågor, där till exempel kvinnors rätt till arbete har blivit ett huvudtema vid demonstrationerna på Internationella kvinnodagen. Frågor av typ arbetets könsindelning, våld mot kvinnor och hushållsarbete påverkar trots allt kvinnor inom olika samhällsskikt och med olika politisk bakgrund, och sammanför dem i gemensamma aktiviteter. Den kris som kvinnorörelsen har genomgått sedan 1970-talet har också gett upphov till mycket debatt, särskilt bland socialistiska feminister inom rörelsen.
Denna artikel skall inte beröra alla de frågor som påverkar kvinnor och kvinnorörelsen i Västeuropa. Vi skall inte gå närmare in på kvinnorna och fortplantningsteknologin eller ta upp de europeiska kvinnornas solidaritet med systrar i Tredje världen. Vi skall bara lyfta fram hur krisen på olika sätt har drabbat kvinnorna, särskilt de kvinnliga arbetarna, visa på kvinnorörelsens svar på detta och på de lärdomar man kan dra av den kamp som har uppstått.
Arbetslösheten i Västeuropa fortsätter att öka. Något som ofta inte framgår av statistiken är att den kvinnliga arbetslösheten utgör en större del än den manliga av det totala antalet i nästan alla länder i Europa utom Storbritannien och Irland.[1] Arbetarnas köpkraft har sjunkit med 1-1,5 procent per år sedan slutet av 1970-talet. I Västtyskland lever fyra à fem miljoner människor i yttersta fattigdom, och i Storbritannien nästan dubbelt så många. Majoriteten av dessa fattiga var kvinnor.[2]
I en artikel i New Left Review beskriver Frigga Haug hur den västtyska CDU-ledda regeringens politik har ökat fattigdomen bland just kvinnorna:
I dagens Västtyskland arbetar fler och fler kvinnor deltid. Anslagen till omskolning har skurits ner med 25 procent. Omskolningsmöjligheterna för arbetslösa är beroende av hur länge de har betalat vissa avgifter, och alltså är det främst hemmafruar som uteslutits från den vägen. Nedskärningarna inom den offentliga sektorn drabbar kvinnorna dubbelt dels försvinner deras arbetstillfällen, dels flyttas arbetsuppgifterna över på dem i egenskap av individer. Kvinnolönerna ligger genomsnittligt fortfarande 30 procent under männens (kvinnorna utgör cirka 30 procent av låglönearbetarna) och följaktligen är kvinnornas pensioner betydligt lägre än männens. På grund av ett invecklat beräkningssystem förlorar kvinnorna i genomsnitt cirka 70 procent av lönen innan de går i pension (männen förlorar 50 procent). Eftersom deras inkomst även före pensionen i allmänhet är låg, innebär detta att ett stort antal pensionerade kvinnor lever under existensminimum.[3]
Denna oroande bild gäller inte bara Västtyskland.[4] I Belgien har man genomfört flera åtgärder som har undergrävt rätten till arbetslöshetsunderstöd, och samtidigt överfört större summor till familjeförsörjare. Ensamstående, arbetslösa kvinnor har därigenom försatts i en desperat situation, och unga kvinnor har blivit helt beroende av sina familjer. Men fattigdomen kan givetvis inte förklaras i könstermer om man inte först sätter in den i ett klass- och rassammanhang. Män som tillhör etniska minoriteter i USA och Storbritannien och invandrargrupper i hela Europa lever till exempel dubbelt så ofta i fattigdom som vita kvinnor. I så måtto är det troligen mera korrekt att tala om att kvinnor allt mera drabbas av fattigdom än att fattigdom har övergått till att drabba kvinnor. Men trots allt är det ett faktum att inom alla dessa kategorier drabbas kvinnorna mest av följderna av åtstramningspolitiken.
Men bourgeoisins politiska syfte är inte enbart att höja profitkvoten och roffa åt sig en större del av nationens tillgångar på arbetarklassens bekostnad. Den vill också ändra styrkeförhållandena mellan klasserna på ett varaktigt sätt och rasera de viktigaste framstegen som arbetarklassen har uppnått sedan Andra världskriget. Angreppet gäller sociallagstiftningen, de fackliga rättigheterna och kontrollen över arbetsprocessen, och man vill över huvud taget minska arbetarklassens tyngd på den politiska arenan. För att kunna förverkliga sin dröm om ett ”dubbelt samhälle” där en tredjedel eller mer av arbetarklassen skulle stå utanför allt samhälleligt stöd, måste den härskande klassen krossa den klassolidaritet som nu skyddar de svagaste, om än i otillräcklig grad. Och detta mål kan givetvis främst uppnås genom angrepp på de mest utsugna och förtryckta skikten. Kvinnor, ungdomar och invandrare, och särskilt unga invandrakvinnor, är det främsta målet på grund av deras roll och samhällsställning.
Den stora massan av kvinnor som har gått ut på arbetsmarknaden sedan Andra världskriget har inte bidragit till att avhjälpa situationen. Jean Gardiner påpekar när det gäller Storbritannien:
De ekonomiska reformer och socialpolitiska åtgärder som genomfördes i Storbritannien efter Andra världskriget fick motsägelsefyllda resultat för kvinnorna. Det var meningen att kvinnorna skulle dra nytta av de ökade arbetstillfällena som skulle tillkomma enligt ett löfte om full sysselsättning, av ökade möjligheter till utbildning och av en rad utlovade samhällstjänster. Men ingen av dessa förändringar kunde ändra på den traditionella grundförutsättningen att majoriteten av alla kvinnor skulle fortsätta att först och främst vara hemmafruar och mödrar som försörjdes genom äktenskap snarare än genom arbete. Löftet om full sysselsättning innebar ingen garanti för att alla mödrar som ville arbeta också skulle få möjlighet att göra det. Den utökade samhällsservicen inkluderade inte daghem. Könsstereotyperna förstärktes fortfarande genom skolsystemet. Ojämlikhet mellan könen byggdes in i skatte- och social lagstiftning. Ett allt större antal kvinnor, särskilt gifta kvinnor, fördes in i ett avgränsat antal relativt lågt betalda arbeten som passade in på den traditionella uppfattningen om kvinnoarbete. Kvinnorna förväntades behålla ansvaret för hem och familj i enlighet med deras fortsatta beroende av äktenskapet och en manlig försörjare.[5]
Dessa iakttagelser gäller inte bara Storbritannien utan alla industrialiserade, kapitalistiska länder där kvinnornas ekonomiska aktivitet har ökat på detta sätt för första gången. Samma motsättningar uppstår överallt. Å ena sidan utgör kvinnorna en viktig del av arbetsstyrkan – i många länder förutspås det att hälften av arbetarna snart kommer att vara kvinnor, och de flesta av dem gifta kvinnor.[6] Å andra sidan betraktas kvinnorna inte alls som arbetare. Den förhärskande ideologin dikterar fortfarande att kvinnorna framför allt är ansvariga för hem och barn. I Sverige, Västtyskland och Storbritannien blir allt fler familjer beroende av en enda försörjare, och i tre fjärdedelar av fallen är det modern som försörjer familjen. Men detta faktum har inte förändrat den allmänna uppfattningen att kvinnor arbetar för nålpengar.[7] Att kvinnor vanligen använder tre gånger så lång tid till hushållsarbete som de äkta männen understryker bara denna uppfattning av deras roll.[8]
Den pågående ekonomiska krisen tvingar arbetsgivarna att maximera profiterna genom kortsiktiga lösningar, och bourgeoisie frestas att angripa kvinnorna eftersom de är mest sårbara på så många olika nivåer: som arbetare som sent kommit ut på arbetsmarknaden och som arbetar inom de minst organiserade och mest oskyddade sektorerna, och som hustrur och mödrar vars tunga familjeansvar tvingar dem att acceptera deltidsarbete till lägre betalning än allt annat arbete inklusive hemarbete. Nedskärningar i de sociala utgifterna tvingar alltmer även de motspänstiga att acceptera detta sakernas tillstånd.
Här stöter kvinnorna återigen på en av de grundläggande motsättningarna inom det kapitalistiska systemet.
Medan det kapitalistiska utvecklandet av produktivkrafterna tenderar att undergräva familje- och hushållssystemet genom att dra ut kvinnorna i lönarbete, verkar de kapitalistiska förhållandena i en motsatt tendens som förstärker arbetes könsindelning (...) Detta sker eftersom en konsekvent tendens inom det kapitalistiska systemet strävar efter att sänka arbetarklassens levnadsstandard och tvinga de arbetande att utföra det nödvändiga arbetet för sin reproduktion på sin egen tid.[9]
Att inrätta tillräckligt antal daghem skulle innebära en stor ökning av samhällets utgifter och även i den summa arbetsgivarna betalar till staten. Om deltidsarbete är vanligt bland kvinnor är det för att den härskande klassen vill ha det så. Storbritannien var det första landet i Europa som inrättade deltidsarbete för kvinnor i stor skala, och det planerades så att det skulle existera just på de motsättningar vi skisserade nyss. Denna politik mötte föga motstånd från arbetarrörelsen. I norra Europa accepterade till exempel många kvinnor deltidsarbete till och med innan den ekonomiska nedgången verkligen startade. Och det gjorde de – vanligen uppmuntrade av sina män – på grund av spänningarna deras ekonomiska aktivitet ledde till i hemmet, och på grund av otillräcklig barntillsyn. Det är ingen tillfällighet att andelen deltidsarbete är så mycket högre där antalet kvinnor (och därmed gifta kvinnor) på arbetsmarknaden är högst.[10]
I bästa fall höll sig fackföreningarna till en början tysta, och i värsta fall välkomnade de med öppna armar denna nya typ av arbete som passade så bra för kvinnornas behov. Men när den ekonomiska krisen förvärrades ökade dramatiskt antalet kvinnor som tvingades acceptera dåliga löner och arbetsförhållanden. Gradvis har nu delar av den västeuropeiska arbetarrörelsen börjat inse att deltidsarbete ”för kvinnor” var en fälla som bidrog till att splittra arbetarklassen.
Tyvärr kan man inte säga detsamma om segregeringen i arbetet. Fördomar om vad som är kvinnoarbete och mansarbete är mycket fast rotade. Vissa industribranscher har alltid haft en majoritet kvinnliga arbetare (till exempel konfektion, textil, tobak, skor med mera). Men denna tendens förstärktes när kvinnorna gick ut i stor skala inom servicesektorn till den grad att hela områden är helt dominerade av kvinnor.
Följden blev att kvinnorna fastnade i ett begränsat antal sektorer och yrken. Ett extremt exempel på detta är Sverige där mer än 40 procent av kvinnorna arbetar inom de fem ”kvinnliga” yrkena: kontor, vård, städning, barnomsorg och som affärsbiträden. I Västtyskland ser bilden ungefär likadan ut förutom att kvinnor också arbetar vid löpande band i fabriker och inom postorderbranschen. Samma typ av segregering finns också inom olika industrier.
Vid Olivetti i Turin visade en undersökning av IRES (ett forskningsinstitut med anknytning till den fackliga centralorganisationen CGIL) att också kvinnor med samma kvalifikationer och tjänsteår som männen återfanns på lägre tjänster och med sämre betalning. Vid Aeritalia (flygplanstillverare) som också ligger i Turin är också kvinnor med högre utbildning oftast anställda som maskinskriverskor. Bankanställda inom CGIL skickade ut ett frågeformulär över hela landet till alla kvinnliga anställda inom branschen, och två av tre anställda hävdade då att det inte fanns lika befordringsmöjligheter för män och kvinnor. Många trodde att detta hängde ihop med barnafödande, vilket ändå ingen av dem ville avstå.[11]
I motsats till vad man kunde förvänta sig för tio år sedan och i och med kvinnornas ökande ekonomiska aktivitet, har den ekonomiska nedgången och den stora ökningen av deltidsarbete tenderat att öka segregeringen i arbetet. Inte heller har införandet av ny teknologi öppnat något brett spektrum av arbetstillfällen för kvinnor. I stället har de från första början lurats in i rutinuppgifter vid bildskärmen. Möjligheten att utbilda sig till exempel till programmerare har i allmänhet reserverats för männen. Den onda cirkeln börjar på nytt: män vägrar att göra rutinarbetet, de är bättre förberedda på förändringar, de har lättare att påbörja utbildning som ligger utanför arbetstid.[12]
Nu har vi alltså kommit långt från de förväntningar som väcktes av den exemplariska kamp som fördes av kvinnor i Kanada, USA och Sverige på 70-talet, då man krävde rätt att komma in i yrken och branscher som vanligen behärskades av män (till exempel gruv-, metall- och bilindustrin) I mer än ett fall tvingades arbetsgivarna att ge efter inför kampanjer och rättsliga utslag som stödde kvinnornas rätt att utföra samma arbete som män. Sedan dess har många kvinnliga arbetare förlorat jobbet på grund av arbetsbrist eller för att ha varit ”sist anställda”. Men statistiken för USA visar ändå att kvinnorna har gjort framsteg i de yrken som tidigare var stängda för dem.[13]
Men i Sverige, där somliga kvinnor lyckades komma in i metall- och bilindustrin som svetsare, fräsare, arborrare och svarvare, har uppenbarligen de flesta senare tvingats lämna dessa arbeten och övergå till ”lättare” arbeten inom typiskt kvinnliga områden. Inom metallindustrin arbetar de numera som packare, sorterare, avsynare.
Europeisk statistik som handlar om de traditionellt mansdominerade bastionerna inom industrin visar att den allmänna nedgången i sysselsättning som orsakas av omstrukturering och avsked proportionellt är högre bland kvinnor än bland män.[14] Det är alltså inte troligt att kvinnorna har lyckats hålla sig kvar i de yrken som de tidigare hade trängt in i. Allt detta underlättar ytterligare arbetsgivarnas syfte att tvinga in kvinnorna i deltidsarbete och oregelbunden arbetstid.
Kan vi dra den slutsatsen att den härskande klassens strategi går ut på att skicka tillbaka kvinnorna till hemmet och upprätta en reservarme för arbetskraft på samma sätt som efter Första och Andra världskriget? Det skulle vara mycket svårt med tanke på hur mycket arbete kvinnorna sköter i dagens ekonomi. Arbetsgivarna är ytterst medvetna om detta faktum, speciellt då vissa branscher expanderar, till exempel elektronikindustrin där profiten är beroende av en överexploaterad arbetsstyrka som utför arbeten som de flesta män skulle vägra att göra. Bourgeoisin måste också räkna med den motståndsförmåga som kvinnorna har skaffat sig under inflytande av 1970-talets kvinnorörelse, och deras vägran att ge upp sitt ekonomiska oberoende. Men detta oberoende är endast relativt, både på ekonomisk och social nivå. Och det är därför bourgeoisin är i stånd att undergräva de framgångar kvinnorna har uppnått och driva dem tillbaka till outbildat arbete och deltidsarbete.
För att förmå kvinnorna till reträtt har arbetsgivarna ett trumfkort: kvinnornas ”dåliga samvete”. Detta falska medvetande gör kvinnorna ovilliga att klaga över att de måste gå och handla när de är trötta, de känner sig skuldmedvetna när de snäser åt barnen och ängsliga över att hemmet inte är så perfekt städat som de anser att det borde vara, eller över att de läser eller tittar på TV eller inte gör någonting särskilt i stället för att göra iordning mat åt alla andra. Sådana problem påverkar knappast män, i så fall mycket få män, och bara om kvinnorna skjuter på och uppfostrar dem (vilket i sig är ytterligare en arbetsuppgift för dem).
Den härskande klassen förlitar sig på att dessa tusentals vardagliga problem sammantagna kommer att undergräva kvinnornas motståndskraft. Det är i samband med detta syfte att låsa fast kvinnorna i rollen som hustrur och mödrar som vi får betrakta de senaste årens alla angrepp på kvinnans rättigheter. Den internationella kampanjen för rätten till abort och preventivmedel var till exempel en av 1970-talets kvinnorörelses verkliga framgångar, trots begränsningarna. Vare sig anhängarna av ”Rätten till liv” tar till våld som i USA eller Kanada eller brösttoner om fostrets rättigheter som i Storbritannien, Irland och Schweiz, så har de alltid samma syfte: att reducera kvinnorna till avelsdjur och stärka familjens ställning. Reaktionärerna är till och med beredda att använda sig av många feministers motstånd mot embryoforskning och fortplantningsteknologi för att backa upp begreppet ”fostrets rättigheter”.
Bourgeoisins förmåga att ta upp kampen mot fienden på hans egen mark är uppenbar också i andra avseenden. I Västtyskland använder sig det regerande partiet CDU av feministiskt språkbruk och talar om att samhället skall ”feminiseras” i sina försök att ge hushållsarbete status och återupprätta familjemoralen.
CDU behöver inte längre propagera för en konservativ kvinnouppfattning. I stället erbjuder partiet en dynamiskt omskapad hybrid: en omtänksam hustru och mor med deltidsarbete. Exakt i vilken grad hushållsarbetet skall fördelas mellan ”kompanjonerna i äktenskapet” enligt detta schema blir en fråga om individuella val.[15]
Uppmaningen till kvinnorna att stanna hemma och ta hand om småbarn kallas i de flesta europeiska länder för att ta ”Föräldraledigt”. I 90 till 95 procent av fallen är det givetvis kvinnorna som tar ”föräldraledigt”. Men som det heter officiellt, varje par kan ju välja själv.
I Frankrike upprepas ständigt den gamla visan om sjunkande befolkningstal och behovet av flera barn. Frankrikes socialistiska president François Mitterand har till och med gått längre än sina konservativa föregångare när det gäller att bygga upp särskilda förmånssystem för det tredje barnet. Andra europeiska regeringar går nu på samma linje med den motiveringen att även om sådana åtgärder inte får någon praktisk betydelse så tjänar de ändå som mönster för den allmänna opinionen. Sådana åtgärder är givetvis ytterst tveksamma. Att födelsetalet sjunker beror inte bara på att den ”moraliska standarden” sjunker eller på kvinnorörelsens revolutionära uppfattning om preventivmedel, utan på strukturella samhällsförändringar efter Andra världskriget.
Men det skulle vara kortsynt att hävda att tanken på familjen som tillflyktsort bara är en tanke som yttersta högern driver för att bevara moralen. Den ekonomiska och sociala kris som alltmer förvärras driver människorna in i privatlivet och ger den traditionella familjen en viss lockelse, speciellt inom arbetarklassen. Krisen inom familjen är givetvis också uppenbar. Skilsmässorna ökar och alltfler par lever tillsammans utan att gifta sig. Våldet ökar inom familjen. Ofta är det män som utövar våld mot kvinnor, men det händer också att barnen misshandlas av föräldrarna (oftast av modern) och att mödrar misshandlas av tonårssöner. Det finns ett direkt samband mellan den ökade tendensen att lägga ansvaret för barnen på familjen (det vill säga på kvinnorna) och det ökande våldet.
Många frånskilda gifter om sig (även om det nu sker mindre ofta) och många ogifta par lever i traditionella familjerelationer. Som institution betraktad överlever familjen. De allra flesta kvinnor väljer fortfarande äktenskap och familjeliv – inte så överraskande eftersom samhället av i dag inte erbjuder dem något verkligt alternativ. Detta gäller särskilt om de vill ha barn eller föder oplanerade barn. Det gäller också särskilt unga arbetslösa kvinnor och studerande som inte har råd med eget hushåll, vilket de kunde ha haft för tio år sedan, och som uppfattar äktenskapet eller samlevnad – som den enda utvägen från familjens tvångströja. Det är en mycket liten minoritet av kvinnor som medvetet lever upp till kvinnofrigörelsens mål och väljer att gå utanför de traditionella ramarna genom att leva ensamma eller i kollektiv.
Bourgeoisins ideologiska begrepp har lett till en reträtt på reklamens område, där feministerna började tro att de hade gjort framsteg. Sexistiska reklambilder med kvinnor som objekt och med pornografiska undertoner har kommit tillbaka. Detta gäller särskilt Frankrike[16], men företeelsen har noterats också i andra länder i Europa av människor som är medvetna om den typen av exploatering. Sådana reklamkampanjer skulle har varit omöjliga för några år sedan, när kvinnorörelsen var starkare.
Det är ett faktum att kvinnorörelsen i de flesta länder i Europa, med vissa undantag, till exempel Spanien, inte längre har någon likhet med vad den var på 1970-talet. I vissa länder har den praktiskt taget försvunnit som självständig och koordinerad rörelse som är i stånd att leda nationella kampanjer för kvinnors rätt till jämlikhet och oberoende. De grupper som anser sig vara en del av den självständiga rörelsen är i allmänhet organiserade kring konkreta mål – grupper för självhjälp, kvinnohus för misshandlade kvinnor, våldtäktsmottagningar och forskargrupper kring olika aspekter av kvinnoförtryck. Visserligen har en del nationella och internationella sammankomster ägt rum kring frågor som abort, våld och rätt till arbete, men rörelsens offentliga uttryck i massdemonstrationer på gatorna med mera är mycket ovanligare nu än för tio år sedan.
Detta är knappast överraskande med tanke på de bakslag och till och med nederlag som arbetarrörelsen har drabbats av sedan den ekonomiska nedgången tog sin början 1974. Hur skulle splittringen och den allmänna nedgången inom den organiserade arbetarrörelsen i länder som Frankrike, Spanien och Italien kunna undgå att inverka på andra samhällsrörelser? Till och med freds- och miljörörelserna, som numera har ryckt fram i främsta ledet, har råkat ur för svårigheter av samma orsak.
Dessutom var det för tio år sedan lättare än i dag att uppnå till och med begränsade segrar i frågor som rör kvinnorna, till exempel abort och preventivmedel. Vilka förbehåll den härskande klassen än hade när man gjorde vissa eftergifter i fråga om kvinnors rätt att bestämma över sina egna kroppar, så var det fullt möjligt för den att slå till reträtt på det juridiska planet så länge dess direkt ekonomiska intressen inte berördes: Men när det gällde frågor som arbetslöshet, löner och sociala utgifter var situationen den motsatta. Dessa frågor är direkt avgörande för kvinnorna och utgör själva kärnan i bourgeoisins åtstramningspolitik; och de kommer inte att påverkas utan massmobiliseringar i hela arbetarklassen. Men för att kunna bestå och utvecklas måste kvinnorörelsen kunna uppnå segrar. Det är speciellt viktigt för en rörelse som inte har permanent struktur och inga institutionella medel att skaffa sig förhandlingsmakt och bevara de framgångar man uppnått
Ändå skulle det vara fel att dra den slutsatsen att kvinnorörelsen bar försvunnit eller att feminismen har spelat ut sin roll. För det första bör man akta sig för förhastade generaliseringar eftersom situationen skiljer sig mycket mellan olika länder i Europa. Det bör påpekas att flera initiativ nyligen har genomförts i länder där krisen inom rörelsen verkade mycket allvarlig. I Frankrike samlades hundratals feministen både aktiva och passiva, till ett ”nationellt möte för kvinnocentra” i Paris i december 1985. De kom från feministgrupper, familjeplaneringsgrupper och från fackföreningar för att gemensamt diskutera sina erfarenheter och dra upp nya handlingslinjer. Detta visar knappast att de feministiska styrkorna har försvunnit från Frankrikes politiska arena.[17]
Vi måste också påpeka den stora framgång som uppnåddes med Jornadas i Barcelona i november 1985. Mötet samlade 4 000 kvinnor från helt den spanska staten, unga och gamla, arbetare och till och med bondkvinnor, som mobiliserade till mötet med mun-till-mun-metoden eftersom pressen inte nämnde mötet. Två aborter utfördes under mötet som en utmaning till den oerhört restriktiva abortlag som den, socialistiska regeringen antagit, och mer än tre tusen kvinnor skrev under ett dokument där man åtog sig kollektivt ansvar för ingreppen Jornadas visade klart och tydligt att feministrörelsen lever och ha hälsan. ”Mötet blev en utgångspunkt för kvinnor som på ena eller andra sättet gör uppror mot det kapitalistiska och patriarkala samhället, mot dess normer och lagar”, menade en av mötets organisatörer.[18]
Även om den oberoende kvinnorörelsen som sådan förlorat något av sin mobiliseringsförmåga, så har feministiska tankar nått ut bland breda massor, och särskilt bland kvinnorna i arbetarklassen. Det bästa exemplet ser vi i vad som händer i Storbritannien. Om vi bortser från gruvarbetarhustrurna och kvinnorna vid Greenham Common som vi skall återkomma till, så är det viktigt att nämna att speciella utskott för kvinnor inom fackföreningarna och labourpartiet har tagit upp en hel rad frågor, typ abort, våld mot kvinnor, sexuella trakasserier på arbetsplatsen och barntillsyn, frågor som tidigare bara små oberoende feministiska grupper och organisationer sysslade med.
Women's Action Committee inom labour och fackföreningskvinnor inom TUC (brittiska LO) har kämpat för att fler kvinnor skall väljas till ledande organ. Labourkvinnor spelade en ledande roll när det gällde att inta vänsterpositioner i internationella frågor som Irland, Malvinaskriget och ställningstagande mot NATO. Inom fredsrörelsen tyder allt på att kvinnorörelsen inte har försvunnit i Storbritannien, trots alla förändringar.
Också i Västtyskland har det visat sig att kvinnliga arbetare, speciellt inom metallindustrin, har gått i spetsen i kampen för 35-timmarsvecka. De feministiska argument som utvecklades till stöd för 7-timmarsdagen – det vill säga för en förkortad arbetstid som tar hänsyn till kvinnornas speciella problem och fördelningen av hushållsarbetet – visar klart och tydligt att den tyska kvinnorörelsen är av varaktig natur, även om de kvinnliga arbetare det rör sig om kanske aldrig har varit medlemmar i någon kvinnogrupp. Kvinnor i kontakt med kommunistpartiet tog initiativet till ett möte på Mors Dag, den 10 maj 1984, och det fick stort gensvar: 20 000 kvinnor deltog och ytterligare möten hölls 1985 och 1986. Från början var mötet tänkt som ett engångsinitiativ men ändrade karaktär när också kvinnor från De gröna, ASF, det socialdemokratiska kvinnoförbundet och fackföreningarna deltog, och fann en utgångspunkt för utbyte av erfarenheter. De uttryckte också en önskan om att upprätta mer stadigvarande kontakter mellan de olika organisationerna.
Till och med i Frankrike, där arbetarrörelsen genomgick en svår kris, visade det kvinnomöte som organiserades av de kommunistledda fackförbunden i november 1985 i hur hög grad unga arbetarkvinnor, som inte vet mycket om den oberoende kvinnorörelsen, ändå har rönt inflytande av dess tankar och målsättningar. Många kvinnor inledde sina yttranden med ”Jag är ingen feminist, men...”, och fortsatte med att kritisera machismen inom facket och de bristande initiativen från fackets ledning, och tog upp behovet av positiva åtgärder för att få kvinnor valda till ledande organ och verkligen delta i besluten. CGT-ledningen (CGT är den av kommunistpartiet dominerade fackföreningen) beslöt givetvis att inte följa upp mötet och är fast beslutna att alla skall glömma några av de mer ”extrema” uppfattningar som framfördes, till exempel om en kvinnodemonstration för arbete. Ändå visade detta initiativ att det existerar en radikalisering som alltmer fördjupas, och som det krävs mer än några manövrer av byråkratin för att undertrycka.
På en mer allmän nivå har vi sett att kvinnliga arbetare ofta har befunnit sig i främsta ledet vid den arbetarkamp som uppstått under senare år. Under metallstrejken vid Beckaert Cokerill i Belgien kämpade de kvinnliga arbetarna både mot avsked och omstrukturering och mot arbetsgivarnas ”lösning” som gick ut på att ”rädda jobben åt männen” samt överföra kvinnorna till deltidsarbete. Kvinnorna fick ett brett internationellt stöd för sin kamp. Ett annat exempel var den strejk som praktiskt taget utvecklades till generalstrejk i Danmark vid påsktiden 1985, som utbröt när de årliga förhandlingarna mellan arbetsgivarna och den fackliga centralorganisationen LO bröt samman. Det var de outbildade arbetarna (organiserade i ett eget fackförbund) som tog initiativ till att utvidga och konsolidera mobiliseringarna och till att bilda en strejkkommitté med delegater från olika företag i ett av de största industriområdena i Köpenhamn. Det var där strejken höll ut längst. Kvinnorna var de första som tog upp kampen för att tvinga den fackliga byråkratin att öppna strejkfonderna och ge arbetarna en möjlighet att hålla ut. Kvinnorna var också först med att organisera ett starkt stöd kring Tuborgfabriken där arbetarna genast gick till aktion när strejken mot regeringen hade misslyckats. Under tryckerikonflikten i Storbritannien för en tid sedan organiserade både kvinnliga arbetare och de strejkandes hustrur speciella kvinnodemonstrationer med flera tusen deltagare, byggde barrikader och ledde solidaritetskampanjer.
Det anmärkningsvärda i alla dessa exempel är att från det ögonblick kvinnorna tog upp krav som angick alla arbetare visade de en beslutsamhet som slog de fackliga ledningarna med häpnad. Orsaken var utan tvivel att kvinnorna plötsligt blev medvetna om att det var de själva som drabbades mest av arbetsgivarnas angrepp på alla fronter. Kanske därför att de känner att de har mer att förlora än männen och kanske också därför att de är organiserade i lägre grad och därför har svårare att acceptera byråkratins försök att bromsa rörelsen.
Det är absolut ingen slump att kvinnornas röstande i nationella val, som länge tenderat att stödja högerflygeln, numera har ändrats. I Storbritannien, Frankrike och på andra ställen har nu lika många och ibland fler kvinnor än män röstat på arbetarpartierna. Det finns med all säkerhet ett samband mellan detta faktum och de aggressiva högerkampanjerna mot samhällsservice och mot de mest förtrycktas rättigheter.[19]
Inom de här allmänna ramarna har aspekter av en ny radikalisering börjat visa sig de senaste åren, och det gäller speciellt mobiliseringarna av kvinnliga arbetare. Det bästa exemplet är de brittiska gruvarbetarhustrurna under strejken 1984-85. Det har funnits tidigare exempel på solidaritetsrörelser med strejkande som organiserats av deras hustrur, särskilt när det gäller kamp mot avskedanden och nedläggelser: Erwitte- och Speyerkonflikterna i Västtyskland 1976, hamnarbetarstrejken i Danmark 1983, och på senare tid metallstrejken i Sagunto i Spanien. I fallet Sagunto gällde det att försvara en hel stad som hotades av utrotning när regeringen beslöt att stänga det smältverk som staden var ekonomiskt beroende av. Kvinnoorganisationen, som tog på sig uppgiften att propagera för kampen på nationell nivå, var ofta mer radikal och nyskapande i sina initiativ än de metallarbetare vars jobb hotades. Men kvinnornas kampvilja ledde inte till att de tog upp sina egna problem som kvinnor inom ramen för just den kampen.
Det utomordentliga framsteg som Women Against Pit Closure (Kvinnor mot nedläggning av gruvor) innebar ligger i den dubbla aspekten på den kamp som kvinnorna ledde. Å ena sidan drog de igång organiserandet av kollektiva matsalar och ekonomiskt stöd, arbetsuppgifter som blev avgörande för att strejken kunde hålla ut, men å andra sidan deltog de också i picket-lines (demonstrationer) de dagliga konfrontationerna med polisen, offentliga möten och nationella och internationella turnéer. Det var så de skaffade sig självförtroende och upptäckte sin egen förmåga att föra gemensamma diskussioner om problemen med känslomässigt och ekonomiskt beroende i hemmet. Därför började kvinnorna att i grunden ifrågasätta förhållandena inom familjen och samhällsförhållandena i allmänhet. Denna nya medvetenhet tog sig uttryck i mycket gripande uttalanden, intervjuer och anteckningar som kvinnorna själva gjorde.
Det var underbart att se vad som hände och att varje dag prata om hur det vi hade gjort inom kvinnorörelsen hängde ihop med detta, på vilket sätt våra idéer var väsentliga och på vilket sätt de inte alls var det. Antagonism gentemot män som de förknippade med kvinnorörelsen uppfattades som stötande och djupt felaktigt.[20]
Många av kvinnorna kände igen sig i detta tal av Lorraine Bowler från Barnsleys Kvinnliga Aktionsgrupp vid ett stödmöte med 10 000 kvinnor i maj 1984:
När strejken började ville kvinnor från Barnsleygruppen gå i picket-lines, och då fick vi veta att det var tillräckligt svårt att organisera männen. Det enda jag kan svara är att kvinnor inte behöver någon som organiserar dem. Vi kan organisera oss själva. Beviset ser vi här i salen i dag. Jag är säker på att somliga eller kanske de flesta av de närvarande har råkat ut för samma sak som jag där hemma under de senaste veckorna. Nu diskuterar vi vems tur det är att gå strejkvakt eller på demonstration och vems tur det är att passa barnen. Då kan man tala om att fördela arbetet! De här åtta-nio veckorna har vi sett hur det verkligen skall gå till. I det här landet är vi inte bara isolerade som klass betraktat. Vi är också isolerade som män och kvinnor. I egenskap av kvinnor har vi inte ofta blivit uppmuntrade att engagera oss aktivt i fackföreningar och organisationsarbete. Organiserande har alltid uppfattats som en sak för männen. Vi skall vara den del av familjen som håller sig hemma. I många år har det varit den roll man har väntat sig av oss. Men i flera år har jag sett förändringen komma, och de senaste veckorna har jag sett den genomförd i verkligheten. Om regeringen tror att den bara har att kämpa mot gruvarbetare har den tagit sorgligt miste. Nu kämpar den mot män, kvinnor och familjer.[21]
Det faktum att många av dessa kvinnor har arbete utom hemmet bidrog till att de gick in i kampen. Det faktum att de ställdes mot polisvåld bidrog till att göra dem, liksom deras irländska systrar, mer politiskt medvetna, och att leda dem att förkasta själva grunderna för det system som de kämpade mot.
Det är första gången i historien som en så bred medvetenhet om det dubbla förtrycket har utvecklats bland arbetarklassens kvinnor. Denna medvetenhet omfattade både kamp vid männens sida mot arbetsgivare och regering och samtidigt ett ifrågasättande av de traditionella förhållandena inom hemmet: ett behov av att kämpa både för sitt eget oberoende och för rörelsen som helhet.
De tog sin utgångspunkt i grundläggande klasskrav inför hot om massavskedanden, och blev övertygade om att de hade en särskild roll att fylla i kampen. Kvinnorna förstod också att gruvarbetarnas förmåga att inse deras behov och krav skulle bli avgörande för enheten i framtida strider. Det är säkerligen den viktigaste orsaken till att många av kvinnogrupperna beslöt att fortsätta som organisationer efter nederlaget i strejken. Women Against Pit Closures har fortfarande en ledande roll i kampanjen ”Rättvisa åt gruvarbetarna” som arbetar för att alla arbetare som avskedades eller fick fängelsestraff till följd skall återfå sina jobb.
Feminismens inflytande på denna process är uppenbar. Men största betydelsen fick de olika former av självorganisering som kvinnorna utvecklade för sitt solidaritetsarbete. Gruvsamhällena själva tvingade från början fram en struktur som återspeglade både deras grad av sammanhållning och splittringen mellan männens och kvinnornas värld. Kollektivköken och grupperna som organiserades för att popularisera strejken antog snabbt ytterligare en dimension (utan att undergräva den urspungliga funktionen) på grund av att kvinnorna började utbyta erfarenheter och kollektivt fundera över sin verklighet. I detta uppmuntrades de av exemplet från kvinnorna i Greenham Common. ”Det var bara kvinnor som byggde fredsläger, det var kvinnor som tog ställning för freden. Jag vet att det finns män som stöder dem, men det var kvinnorna som fick ändan ur vagnen och gjorde någonting innan det började hända saker”, sa en kvinna från södra Yorkshire. ”De där kvinnorna är fantastiska”, sa en annan.[22] Samarbetet som upprättades mellan Women Against Pit Closure-grupperna och Greenham Common-grupperna visar på det gemensamma draget i de båda striderna.
Den speciella kvinnokampen inom fredsrörelsen är ett internationellt fenomen och är en aspekt av de nya formerna för kvinnoradikalisering som vi har nämnt tidigare. Trots skillnaden i mobiliseringsnivå i olika länder har dessa ”rörelser inom rörelser” den funktionen att föra in en feministisk dimension i antikrigsmobiliseringarna och att tillföra själva kvinnorörelsen en ny politisk dimension.
Greenham Common är det mest kända exemplet på den typen av kampanj. Lägret som kvinnorna byggde upp utanför militärbasen med samma namn, där 96 kryssningsrobotar skulle placeras, blev en katalysator för den brittiska fredsrörelsen. Genom sin stridsvilja och sin förmåga att uthärda månader och år, genom sina dagliga konfrontationer med lagens och ordningens upprätthållare, vilket tvingade de militära myndigheterna att omvandla basen till en verklig fästning, har kvinnorna i Greenham Common bidragit till att popularisera fredsrörelsen mål både i Storbritannien och utomlands. Kvinnorna gav inte upp, trots att kryssningsrobotar placerades ut, vilket fredsaktivisterna uppfattade som ett allvarligt hot. Deras envishet har bidragit till att kärnvapenupprustningen fortfarande är en central politisk fråga. Eftersom kryssningsrobotarnas effektivitet (i försvarssyfte) hänger på att de kan förflyttas i hemlighet har fredslägrets ständiga närvaro begränsat deras rörlighet
...Med stöd av organisationen Cruisewatch har kvinnorna i Greenham Common offentliggjort varje förflyttning av missiler, och har därmed försinkat denna... Det femton kilometer långa staketet kring USA-basen vid Greenham ser numera ut som ett lapptäcke av lagningar och reparationer, symboliskt för arméns sårbarhet och fredskvinnornas beslutsamhet.[23]
De här kvinnorna, arbetande och hemmafruar som aldrig tidigare varit politiskt aktiva, har i många fall motiverats att delta i kampen på grund w oro för sina barns framtid. ”Vi vill inte att våra barn skall dö i en otal kärnvapenkatastrof', sa Helen John, en av rörelsens taleskvinnor, som lämnade man och fem barn och flyttade till Greenham.[24] På grundval av en spontan reaktion inför krigshotet utvecklade kvinnorna i 3reenham kritik mot regeringens politik på alla punkter och uppmanade till aktioner vid skolor, sjukhus och annan offentlig verksamhet för att visa på ”sambandet mellan bristen på pengar i sådan verksamhet och överflödet av pengar till kapprustningen”.[25] På det sättet försökte de förmå de fackliga ledningarna att förverkliga sina kongressresolutioner. Genom envishet och lokala fackliga kontakter lyckades kvinnorna förmå Trade Union Congress (TUC, brittiska LO), som representerar nio miljoner medlemmar, att stödja Internationella Kvinnodagen för Nedrustning den 24 maj 1984.[26]
Greenhamkvinnorna har också spelat en viktig roll för att upprätta kontakter med andra antikrigskampanjer, speciellt med de oberoende fredsgrupperna i Östeuropa, och visar på så sätt att deras rörelse verkligen är internationalistisk. Vid resor i Sovjetunionen, där de togs emot som hjältinnor från den antiimperialistiska kampen, lyckades de få kontakter med representanter från Moskvagruppen (till Sovjetbyråkraternas stora missnöje – de gjorde allt för att förhindra saken).
Genom sina aktiviteter och debatter, och sin utmaning av kvinnornas traditionella roll i samhället blev Greenhamkvinnorna, på samma sätt som gruvarbetarhustrurna, en inspirationskälla för feminister över hela världen.[27] Men det bör också påpekas att för många av Greenhamkvinnorna finns bakom motivationen (och det gäller också aktivisterna i den holländska Vrouwen voor Vrede (Kvinnor för Fred) och de tyska Kvinnor för Fred-grupperna) en föreställning om kvinnors ”icke-våldsamma natur” och andra teorier som innebär en fara för feminister.
De är farliga eftersom de fångar kvinnorna i en rad värderingar som det patriarkala samhället har frambesvärjt åt dem: en psykologi och politisk konstruktion som härrör från modersfunktionen, från den 'naturliga' egenskapen att hysa välvilja mot människosläktet.[28]
Vissa tyska feminister har systematiserat denna uppfattning. De ställer frågan om det manliga våldet i centrum för sina aktioner, och tror att kriget bara är en aspekt av detta våld, på samma nivå som våldtäkt, misshandel i hemmet och pornografi. Men en sådan analys tjänar bara till att blanda ihop orsak och verkan. Det är inte det manliga våldet eller de enskilda männens psykologi som är ursprunget till militarism och kvinnoförtryck utan systemet för produktion och reproduktion som helhet, centrerat kring samhällets dominansförhållanden.[29]
De superhierarkiska och förtryckande institutionerna i militärapparaten är en sammanfattning av alla de mest reaktionära värderingarna i samhället, såsom undergivenhet, blind lydnad och disciplin. Typiska 'manliga' värden som virilitet, aggressivitet och styrka förvandlas till högsta dygd. Sådana institutioner betraktar kvinnor som omyndiga som måste beskyddas och försvaras liksom barn och gamla... för att stänga in oss i den samhällsroll 'som vi är skapta för' – som passar så bra för deras intressen – rollen som hustru, mor eller i bästa fall sjuksköterska, lärare och sekreterare. Krigsmaktens grundläggande funktion är att upprätthålla och försvara ett förtryckande samhälle, en klass och ett patriarkalt samhälle vars intressen och ordning vi förkastar helt och hållet.[30]
Så skrev den spanska feministen Fina Rubio, och i ungefär samma stil USA-feministen Johanna Brenner:
Sambandet mellan kvinnans frigörelse och antimilitarism bygger på vår opposition mot denna samhällsordning och vårt krav på fullt deltagande i det offentliga livet, en lön att leva på och kreativa arbetsuppgifter, rätt att leva som lesbiska, och kollektivt barnansvar för att kunna skaffa barn utan att vara beroende av en man. Vi motsätter oss militarismen därför att den nekar oss detta – genom att försvara kapitalistisk makt och kapitalistiska intressen över hela världen, genom att förhärliga en manlighet som definieras genom kvinnors underlägsenhet, genom att uppta resurser så att sociala utgifter måste skäras ned.[31]
I detta sammanhang är vi helt överens med alla dessa kvinnor som har inspirerats av Greenhamkvinnorna och i sina idéer och handlingar påpekat det skandalösa i hur staten väljer att spendera ”offentliga utgifter”. Det antimilitaristiska kollektivet i Barcelona säger också:
Att stanna i NATO innebär att vi hjälper patriarkatet att förtrycka andra kvinnor. Det är ytterligare ett argument för att vara emot militära block och för att stödja en aktiv neutralitetspolitik som solidariserar sig med alla kvinnor och alla förtryckta folk i världen.
De föreslår
Vi anser att vi måste utreda vad det kostar att upprätthålla en armé, kärnkraft, vapenfabriker med all personal och försöka göra upp en alternativ budget, om inte helt så delvis.[32]
Även om vi kan ha skilda uppfattningar i vissa frågor när det gäller den internationella kvinnorörelsens inriktning, råder det inget tvivel om att deras debatter och aktiviteter har blåst nytt liv och nya tankar i kvinnorörelsen och bidragit till att vi kan närma oss förhållandet mellan patriarkat och förtryck i ett nytt ljus.
Ytterligare ett viktigt element i radikaliseringen av nya skikt bland kvinnorna är utvecklandet av feminism bland invandrarkvinnor och kvinnor från etniska minoriteter i ett antal europeiska länder. Här dyker återigen det nya fenomenet upp: arbetarkvinnor i exemplarisk kamp. Vi har turkiska, grekiska och jugoslaviska kvinnor i lönestrejk vid bildelsfabriken i Pierburg, Västtyskland under 1973, asiatiska kvinnor vid Grunwicks i Storbritannien som kämpar för fackliga rättigheter och Philipsarbetare som strejkar i en rad länder. Vi har redan sett flera exempel på att några av de mest utsugna kvinnogrupperna kämpar för sina grundläggande rättigheter. Men det nya är deras beslutsamhet att organisera sig själva på ett oberoende sätt och på permanent basis.
I Västtyskland höll de sydeuropeiska invandrarkvinnorna sin första nationella konferens under 1984. Delegaterna förklarade att de tänkte ta upp kampen på tre fronter samtidigt: som kvinnor som förtrycks inom familjen, som invandrare som är helt beroende av sina äkta män eftersom de inte har egna uppehållstillstånd, som arbetare med de lägst betalda och uslaste arbetena.
I Frankrike finns, förutom Invandrarkvinnornas Kollektiv, som har funnits sedan 1982 och är paraplyorganisation åt de flesta invandrarkvinnoföreningarna, numera också en förening för arabkvinnor. Den uppstod efter en festival som organiserades 1983 av en oberoende radiostation för invandrare som hade upplåtit tid för debatt om invandrarkvinnornas problem. Då uppstod debatt om tidigare tabuerade ämnen, till exempel preventivmedel. Samtidigt har en andra generation arabkvinnor stigit fram i främsta ledet i den antirasistiska rörelsen, där de har tagit upp den diskriminering de har utsatts för av sina bröder, och krävt större frihet.
Invandrarkvinnornas problem och deras krav har tvingat feminister i olika europeiska länder att tänka om på många punkter. Det är speciellt tydligt i Storbritannien där kvinnor från de före detta kolonierna befinner sig i rörelsens förtrupp och där de ifrågasätter många av rörelsens invanda idéer. Alldeles särskilt förkastar de det val som radikalfeministerna ställer dem inför: antingen bekämpa rasismen vid männens sida, eller bekämpa sexismen vid feministernas sida. Deras starka reaktion inför många vita kvinnors oförståelse eller okänslighet för deras behov har lett till att många av dessa har börjat ompröva frågan om familjen och vilken roll den spelar för etniska minoriteter i imperialistiska länder som Storbritannien.
Det är ingenting nytt att många vita socialistiska feminister är okunniga om rasistiska angrepp på svarta familjer. Men då är de dessutom okunniga om det faktum att trakasserier och rasistiska angrepp från vita kvinnor och män, och ibland vita familjer, kan framkalla solidaritet inom de svarta familjerna. Även om det finns ojämlika förhållanden inom familjerna, så blir familjen ändå ett stöd för sina medlemmar. I och med detta medger vi att svarta kvinnor kan ha viktiga frågor att ta itu med inom familjen. Sexualitet och våld inom familjen har till exempel varit viktiga kampfrågor för alla feminister, även svarta feminister, och har medfört att man måste ifrågasätta vissa grundidéer om familjerelationer. Men samtidigt är den svarta familjen en källa till stöd vid trakasserier och angrepp från vita.[33]
Liksom kvinnorna i Latinamerika och andra koloniala länder har invandrarkvinnorna fastslagit att rätten att välja inte kan reduceras till rätt till abort och preventivmedel som rörelserna i Europa och USA har haft en tendens att göra.
Under de senaste åren har färgade kvinnor berättat för vita feminister om de rashygieniska och rasistiska fördomar som ligger bakom när vissa läkare medger eller nekar abort eller skriver ut det farliga preventivmedlet Depo-Provera, som tas med injektion. Vissa läkare är kända för att utföra aborter på kvinnor som de anser vara ”olämpliga” mödrar endast på villkor att kvinnorna går med på att samtidigt steriliseras... Dessa insikter har förmått många feminister att omformulera sina krav på rätt till preventivmedel och abort och i stället kräva rätt att föda barn.[34]
Alla dessa sidor hos den nya typen av radikalisering utgör avgörande bidrag när en framtida kvinnorörelse skall byggas upp igen. Det allmänna politiska läget i de flesta europeiska länder och det faktum att en stor del av arbetarkampen är defensiv underlättar inte uppgiften för de socialistiska feminister som hoppas kunna dra upp riktlinjer som grundar sig på ett klassperspektiv, där man tar med i beräkningen alla aspekter på kvinnors och mäns specifika förtryck. Det hela blir uppenbart i ett fall som gruvstrejken som var så speciell vad gäller omfattning och varaktighet. Som kvinnorna från Women Against Pit Closure sade: ”Nu kommer ingenting att bli som förut.” Vilken är den rätta vägen framåt för en rörelse som är så mångskiftande – för att inte säga skingrad – som kvinnorörelsen är i dag?
Analysen ovan pekar närmast på att kvinnorna inte har gett upp inför krisens följder, och att de inneboende motsättningarna i det kapitalistiska samhället bara har tjänat till att öka kvinnornas medvetenhet om deras ställning, också i hemmet, där de patriarkala förhållandena får den största tyngden. De bakslag och misslyckanden som den självständiga kvinnorörelsen har råkat ut för, styrkornas sönderfall i olika länder, har inte kunnat hindra framsteg i analysen av de uttryck som diskrimineringen av kvinnor kan ta sig under denna period. Inte heller har det hindrat att kampen har utvecklats på nya områden, ibland med framgång. En strategidiskussion bör utgå från dessa framgångar.
Den nya teknologi som har införts inom kontorsbranschen innebär inte bara att arbetstillfällen försvinner på kort sikt, och även på litet längre sikt, det innebär också att de kvinnor som utgör majoriteten av de anställda inom denna bransch drabbas av mycket försämrade arbetsförhållanden. Experternas mest pessimistiska spådomar om arbetstillfällena har ännu inte gått i uppfyllelse.[35] Tvärtom har nu i början arbetstillfällena ökat en aning när mikrodatorerna gjorde sitt intåg. Men med tiden kommer jobben att minska i antal när de mer rutinmässiga arbetsuppgifterna automatiseras. Prisfallet på kontorsdatorer kommer att bidra till denna utveckling, eftersom alla, även småföretagare, kommer att ha råd att skaffa dem.
I till exempel Västtyskland, där mer än 200 000 nya jobb tillkom mellan 1966 och 1982 enbart inom bankvärlden, förutspår nu facket att mellan 80 000 och 110 000 jobb av totalt 550 000 kommer att försvinna fram till 1990. Inom posten, som har flest anställda i hela landet, kommer mellan 40 000 och 60000 jobb att försvinna under de närmaste åren.[36] Samtidigt som arbetstillfällena försvinner på detta sätt uppkommer nya sätt att organisera arbetet som tenderar att öka könssegregeringen. Ett exempel är Danmark, där man har öppnat lokala kontor i förorterna där kvinnor kan sitta och arbeta vid bildskärmar som är kopplade till en central dator. Många kvinnor tycker om att slippa långa restider och får mer tid över till familjen eftersom decentraliseringspolitiken också åtföljs av flextid. Men det största problemet är att utsikterna till befordran är praktiskt taget obefintliga och kvinnorna sitter fast för gott i de lägsta och sämst betalda jobben. Det är inte konstigt att de få (högutbildade) män som arbetar på ett sådant ställe 30 kilometer från Köpenhamn reagerade: ”Här ute tänker jag bara arbeta två dagar i veckan”, sade en programmerare, ”för om jag förlorar kontakten med divisionen i Köpenhamn får jag inte den information jag behöver för att göra ett bra jobb. Två dagar i veckan räcker gott och väl”.[37]
Men arbetsgivarna förmåga att ”göra mannen (i det här fallet kvinnan) till maskinens slav” är inte uttömt med detta, vilket man kan se av hemarbetets utveckling inom den nya teknologin. I vissa länder, särskilt i Nordeuropa, är det inte längre fråga om märkliga undantag när företagen vill ”lösa” kvinnornas problem genom att installera terminaler i deras hem. I Storbritannien berörs mest anställda på mellannivå eftersom överföringen är så dyrbar att hemarbete av outbildade kvinnliga anställda inte skulle löna sig ekonomiskt för närvarande. Men den teknologiska utvecklingen och privatiseringen kommer att medföra att företagen utvidgar systemet om de tjänar på saken. Fördelarna är uppenbara: lägre lönekostnader, begränsade anställningsavtal (det vill säga inga avtal alls eftersom den kvinnliga anställda skulle arbeta på ackord), ingen risk för oroligheter bland arbetskraften och så vidare.
De kvinnor som valt den här sortens arbete har för det mesta tvingats till det, antingen för att de inte kan få något annat arbete eller för att de inte har någon barntillsyn. Men en undersökning som genomfördes i Storbritannien under 1980-1981 visade, som man kunde vänta, att de flesta kvinnorna klagade på isoleringen, på att det var omöjligt att arbeta med barnen omkring sig, på att arbetstiden försköts på grund av trängsel i den centrala datorn. Många började arbeta först på kvällen, antingen för att få lugn och ro, eller för att slippa vänta i timmar på att få fram de siffror de behövde eller för att spara på strömmen.[38]
Reaktionerna från de utfrågade kvinnorna tycks visa att de för tillfället tycker illa om en typ av arbete som stänger dem inne i hemmet och berövar dem sociala kontakter som de uppskattar mycket även om de utför ett arbete som de inte är förtjusta i.[39] Men möjligheten att kämpa mot hemarbetets utbredning kommer att i stor utsträckning bero av arbetarrörelsens ökade förmåga att besvara hotet från den arbetslöshet som hänger ihop med den nya teknologin. Där har arbetsgivarna ett starkt argument. Men exemplen på motstånd är inte många eftersom de fackliga ledningarna tycks mer intresserade av följderna av omstruktureringar i de traditionella, stora branscherna än i de branscher som domineras av kvinnor.
När man kämpar mot att arbetstillfällen föreviner räcker det inte med att säga ”nej till avsked”, hur viktigt det än kan vara. Det reser också frågan om minskad arbetstid eller minskad arbetstakt och en omfördelning av arbetet för att skapa nya jobb. Ett exempel är maskinskriverskorna vid INSEE (Frankrikes statistiska centralbyrå) som strejkade nio veckor under 1981. Tidigare hade de arbetat sju timmar utan avbrott, men lyckades få 25 minuters extra rast och en timmas arbete som inte utfördes vid bildskärm, vilket minskade arbetstiden vid skärmen till fem timmar och 25 minuter (en stor förbättring, men fortfarande tröttsamt för ögon och nervsystem).
De som tagit upp kampen mot de skadliga effekterna av bildskärmsarbete är speciellt intresserade av hälsoproblemen. I USA har kvinnorna nått vissa framgångar med sina aktioner. Anställda vid Bostonuniversitetets administration bildade för över tio år sedan en ”9 till 5”-organisation. Organisationen fick så småningom 12 000 medlemmar på nationell nivå. 1983 beslöt man att dra igång en kampanj om bildskärmsarbete, och fick då mer än 6 000 svar vid en preliminär förfrågan 1982. 1983 fick de 40 000 svar. Resultatet av de båda undersökningarna bekräftade resultaten från de undersökningar som hade letts av National Institute of Occupational Safety and Health (NIOSH) och som gällde höjda stressnivåer, synförsämringar hos kvinnor som arbetade vid bildskärmar etc. Orsakerna var uppenbara: arbetsrytmen dikterades av maskinen, arbetaren satt i samma ställning hela dagen, inga raster, inga mänskliga kontakter, och allt detta till låg lön.[40] Kanadensiska anställda vid Surrey Memorial Hospital lät göra en utredning av strålning från bildskärmar. Den visade att av sju kvinnor som då var gravida fick tre missfall, tre missbildade barn och endast en genomgick en normal graviditet. Utredningen visade också att apparaterna utsände lågfrekvent strålning som låg över normal nivå. Ansvariga vid sjukhuset hade fräckheten att svara:
Man måste också ta med i beräkningen att alkohol påverkar fostret. Hur kan ni bevisa att de där flickorna inte tog sig en whisky varje kväll?[41]
Både i det här fallet och i många andra måste förebyggande åtgärder för gravida kvinnor praktiskt taget alltid komma från kvinnorna själva. När det gäller arbetsförhållanden är det här en grundläggande fråga som det är viktigt att de fackliga ledningarna också tar upp.
En annan aspekt av den kamp som har startat kring den nya teknologin är att de flesta anställda och särskilt kvinnorna inte får tillräcklig utbildning. CFDT (en av de största franska fackliga centralorganisationerna) drog igång en aktion för utbildning av all den personal som påverkades av omorganisationen inom sektionen för Cheques Postaux inom postverket och som följde på en automatisering på kontoren. Först måste de kvinnliga anställda få löfte om vidareutbildning och man skulle ta hänsyn till att de inte önskade undergå vidareutbildning på fritiden. Efter långa smågruppsdiskussioner kom många kvinnor överens om att vidareutbildning för alla var ett viktigt krav. APEX (brittiska tjänstemannafacket) påpekar att om man räknar med att de flesta arbetsvärderingsmetoder bara värderar jobben i förhållande till andra jobb, ”så kan inga trollkonster i världen rätta till den brist på utbildning som ofta förekommer när facket försummar innehållet i arbetsuppgifterna när elektroniska system skall införas eller vidareutvecklas”.[42]
Hur man fastställer arbetsuppgifter är en fråga som feminister i USA har sysslat med i sin breda kampanj för ”jämförbart värde”. Här ingår också en jämförande studie av olika typer av arbete som skall visa hur vissa aspekter av kvinnors arbete systematiskt förbises när arbetsvärdering äger rum. Likalönsprincipen har för det mesta inte fungerat, vare sig den bygger på specifika lagar typ Equal Pay Act (Lagen om likalön) i Storbritannien som föregicks av massmobilisationer, eller på lagstiftning som fastställer principiell jämlikhet mellan män och kvinnor. Den brittiska lagen om likalön fungerar inte eftersom arbetsgivarna för det mesta inte följer den, även när arbetet är lika. De officiella instanser som skall bevaka frågan lyckas inte förmå arbetsgivarna att följa lagen. Det stod nyligen helt klart när en kvinna som arbetade i matsalen vid Cammell Laird-varvet inför en brittisk arbetsdomstol hävdade att hon diskriminerades. Domstolens utslag blev att hon visserligen utförde ett arbete som var jämförbart med en mans, men att det inte innebar att hon skulle ha lika förmåner. Sist men inte minst har de här lagarna ingen effekt eftersom ”lika arbete” egentligen inte existerar.
I den bemärkelsen har kampen för ”jämförbart värde” det goda med sig att den avslöjar det systematiska nedvärderandet av kvinnors arbete och visar upp mekanismerna som är i funktion när innehållet i arbetsuppgifterna fastställs. En skribent menar att det nya begreppet ”hotar att riva upp hela det system som organiserar arbetsmarknaden i synnerhet och hela samhället i allmänhet”. För det första därför att det är dyrbart. För det andra därför att det gör mos av uppfattningen att värdet av mäns arbete skulle vara högre än kvinnornas. För det tredje ”skulle jämförbart värde innebära en omfördelning inte vara av ekonomiska resurser utan också av makt på arbetsmarknaden till de kvinnliga arbetarna”.[43] Men det stora problemet med den här inriktningen är att den rör sig inom etablerade ramar – den hierarki av värderingar och arbeten som råder inom det kapitalistiska samhället.
De flesta kampanjer för jämförbart värde syftar enbart till att fördela människor enligt deras meriter inom en arbetshierarki och till att avgöra var kvinnornas arbete skall placeras på skalan – skall en sekreterare få mer eller mindre i lön än en lastbilschaufför? Ett älsklingsämne i kampanjerna för jämförbart värde är att jämföra sjuksköterskor med manliga yrkesutbildade arbetare; i Denver-kampanjen handlade ett vanligt exempel om sköterskor och trädbeskärare, och en nyligen utkommen pamflett från Democratic National Committee Women's Task Force jämförde sköterskor och skyltmålare. Budskapet är att sköterskor är klyftigare eftersom de har mer utbildning – det är verkligen oförskämt att klyftiga sköterskor skall ha mindre betalt än korkade trädbeskärare! ... Men den här typen av elitism kan lätt vändas mot kvinnorna och splittra oss. Om sköterskor är klyftigare än lastbilschaufförer, är de då inte klyftigare än sekreterare? Än servitriser? [44]
Det här är nog inte rätta sättet att bygga upp enheten mellan vita och svarta kvinnor som så nyligen har börjat göra sina röster hörda.
En rörelse som vill tala i alla kvinnors namn kan inte ha råd med en sådan ojämlikhet i fråga om möjligheter och ställning oss emellan. När nu utredningar om jämförbart värde öppnar lönesystemet för förhandlingar borde feminister tala för minskade löneskillnader mellan alla arbetare som ett huvudkrav.[45]
Frånsett allt detta dyker ytterligare ett problem upp i samband med det citerade arbetet. Den här typen av inställning leder gärna till att man bara samlar på sig ett otal olika fall som sedan alla möjliga experter får ta hand om eftersom de är de enda som anses i stånd att trassla sig igenom juridikens irrgångar. Här kan ultravänsterism bli en fara, men vi måste också vara medvetna om hur långt rättsliga aktioner räcker för att försvara kvinnors rättigheter. Erfarenheten visar att det är möjligt att med framgång använda sig av juridiska åtgärder för att mobilisera mot diskriminering; men det är också riskabelt att ge sig in på en rent juridisk väg och därmed ge sista ordet åt den etablerade ordningens representanter.
Bourgeoisin har ett ständigt intresse av att de nya, dyrbara maskinerna skall bära sig och av att öka produktiviteten, och därför tvingar man fram mer och mer skiftarbete. Proportionellt sett påverkar det män mer än kvinnor, men kvinnorna upplever problemet mycket akut eftersom de har ansvar för hem och barn; skiftarbetet förstör ofta den ömtåliga balans de har upprättat i sitt dubbelarbete. De flesta av de kvinnliga arbetare som tillfrågades visade en ambivalent inställning till deltidsarbete som de uppfattade som en garanti för oberoende och sociala kontakter, men också som något som höll dem borta från familjen. Det fanns också en nyansskillnad i inställningen mellan tämligen välutbildad kontorspersonal och annan personal, och outbildade kvinnliga arbetare i fråga om prioriteringar mellan hem och arbete.[46] Men båda grupperna, om och när de blir tillfrågade, svarar med största sannolikhet att de inte vill ha oregelbunden arbetstid; eftersom det skulle innebära för mycket trassel och kanske också konflikter inom familjen.
Vid Thompsons fabrik i Angers i Frankrike lyckades den kvinnliga delen av arbetsstyrkan (70 procent av hela, samt 82 procent av de outbildade) skjuta upp införandet av ett nytt skiftssystem i två år. Det infördes efter flera kortare arbetsnedläggelser, mängder av påtryckningar och löften om frestande förmåner (till exempel 13-månaders lön vid pensionen och förkortad arbetstid). Ett tiotal av de mest omedgörliga fick sparken till slut. Arbetarna hävdade att ”Skiftarbete är långsam död”, och fick stöd från andra som redan arbetade skift, och som måste slita upp barnen klockan fem på morgonen och oroa sig över att tvinga lämna dem ensamma på natten. De berättade att familjelivet förstördes, barnen växte upp som föräldralösa, att de fick problem med sina män som inte gillade att hustrurna arbetade sådana tider.[47]
Skiftarbete orsakar stora problem, men nattarbete hotar inte bara arbetarnas sociala liv utan också deras hälsa och mentala stabilitet. Arbetsgivarna inom EG har öppet deklarerat sin avsikt att få bort förbudet mot nattarbete. Europaparlamentet har utlovat en debatt om konvention nummer 89 i OIT till 1991. I flera länder typ Belgien har regeringen börjat sondera den fackliga terrängen genom att framställa material om vilka karriärmöjligheter som öppnar sig för kvinnor om nattarbete kan införas. På andra ställen, som i Schweiz, har arbets givarna försökt få lagarna avskaffade. Direktionen vid klockfabriken Elbauches SA i Neuchatel, som hade haft nattarbete för män sedan någon tid, försökte införa det för kvinnor också. Kvinnorna gjorde motstånd med stöd av kvinnogrupper, socialistiska organisationer och delar av fackförbunden. Efter stora mobiliseringar där kvinnor bland annat demonstrerade iförda nattdräkt, och en rad protestaktioner, tvingades det federala industridepartementet (OFIAMT) att (åtminstone tills vidare) ställa sig på arbetarnas sida gentemot arbetsgivarna. Arbetsgivaren hävdade inför OFIAMT:
Kvinnor uthärdar monotont arbete mycket bättre än män. En man klarar mycket bra av jobbet, men efter en kort tid skulle han kräva förändringar i arbetet. Det här arbetet kräver tålamod, yrkesmässigt medvetenhet och förmåga att uthärda eftersom det är ett rutinarbete. Erfarenheten visar att kvinnor är bättre lämpade för sådant arbete. Kvinnor får ut mer tillfredsställelse av ett tråkigt rutinarbete. De blir inte uttråkade utan låter fantasin flöda. Erfarenheten visar att de inte kräver förändringar i arbetet. När en man väl har lärt sig en arbetsprocess kräver han att få göra något annat, eller också vill han ändra på proceduren så att den passar honom (och sådant vill vi inte ha här). Jobbet i fråga erbjuder knappast någon möjlighet till befordran...[48]
Inte fullt så subtilt som den belgiska regeringspropagandan! Stödkommittén för kvinnorna i Neuchatel ordnade ett debattforum om nattarbetets inverkan på hälsan, där flera läkare, specialister, fackföreningsfolk och arbetare vittnade om nattarbetets följder för arbetarnas fysiska och mentala hälsa. Där fanns en arbetare vid järnvägen som helt enkelt sade:
Nu har jag arbetat i tolv år med nattarbete och skiftarbete utan regelbundna måltider, och nästan aldrig varm mat. Av tjugo arbetskamrater som är pensionerade har bara tre uppnått 65 års ålder.[49]
De viktigaste följderna av den sortens arbete är välkända: sömnlöshet, magbesvär, depressioner och så vidare. Sådana symptom uppstår också vid skiftarbete som börjar fyra eller fem på morgonen. I stället för att ta upp diskrimineringen genom att förbjuda nattarbete för kvinnor och alltså hindra dem från att få vissa arbeten, bör man vända på problemet, ta upp arbetsgivarnas försök att få bort förbudet, och i stället kräva att det utvidgas till att gälla alla arbetare, både män och kvinnor, utom inom socialt nödvändiga områden. Den inställningen intog de franska feministerna vid Etats Generaux om kvinnor och arbete år 1982, då 2 000 kvinnor samlades.
Vi tror att ett dubbelt svar krävs. Å ena sidan är det viktigt att lagen mot sexistisk diskriminering hindrar arbetsgivarna att neka en kvinna ett arbete som hon vill ha bara för att hon är kvinna. Alla anti-sexistiska lagar måste ta med sådant i beräkningen. Å andra sidan är det nödvändigt att tänka om när det gäller all lagstiftning om nattarbete för män och kvinnor. Nattarbete är förbjudet för män och kvinnor i Sverige, varför är det det inte i Frankrike? Det måste naturligtvis funnas undantag, men är det inte de manliga och kvinnliga arbetarna som skall avgöra den saken?[50]
Sexuella trakasserier kan ha behandlats på olika sätt i olika länder,[51] men det är en fråga som verkligen har visat på feminismens inflytande när det gäller att ifrågasätta uråldriga tabuföreskrifter. Det finns oerhört mycket skrivet om sexuella trakasserier, särskilt i USA, där noggranna undersökningar har visat att mellan 40 och 80 procent av tillfrågade kvinnor säger att de har råkat ur för sexuella trakasserier på arbetsplatsen. I Storbritannien har forskningen kommit fram till en siffra på 60 procent.[52] Det spelade ingen roll om kvinnorna var gamla, unga, vita, svarta, vackra eller ej, den enda gemensamma faktor som en rapport från Michigan Task Force hade kommit fram till var att de kvinnor som hade råkat ut för sexuella trakasserier alla så småningom hade blivit av med jobbet på ett eller annat sätt: antingen hade de fått sparken, sagt upp sig eller förflyttats [53]
Karaktäristiskt för sexuella trakasserier är att det finns tvång med i bilden, att de innebär ett hot mot kvinnornas arbete och ett hot mot deras hälsa.[54] ”Svårigheten är att kvinnor av flera skäl inte vågar tala om saken”, förklarade en anställd vid Antoinette, CGT:s kvinnotidning (den franska fackliga centralorganisation som leds av det franska kommunistpartiet, PCF).[55] Antoinette har nyligen stämts inför domstol, åtalad för förtal av en direktör inom PTT (franska post- och televerket) som anklagades för att utöva sexuell utpressning mot en av de anställda. Det är första gången en rättegång i en sådan fråga har kommit upp i Frankrike.
Ett annat kontroversiellt fall gällde en parlamentsledamot från det tyska partiet De gröna som anmäldes av en sekreterare i partiets riksdagsgrupp för sexuella trakasserier. Han förlorade alla sina poster eftersom hans kollegor ansåg att ett sådant beteende var oacceptabelt och inte gick ihop med deras stöd till kvinnorörelsen. Händelsen i sig var ganska banal, men det som verkligen rörde upp känslorna var inte själva handlingen utan att partiet medvetet valde att göra en politisk stridsfråga av den. Kvinnorna i De grönas riksdagsgrupp gjorde därpå en sammanfattning av en enkät de hade skickat ut och fått 1 000 svar på.[56]
Av dokumentet framgår att 78 procent av de tillfrågade männen inte kände till något fall av sexuella trakasserier. Men det framgår också att arbetarrörelsen i de flesta fallen hade vägrat att ta itu med frågan. Det är till exempel häpnadsväckande att livsmedelsfacket svarade: ”Så vitt vi vet har inga sådana fall inträffat”. Och de offentliganställdas fack som tillfrågades om något fall av sexuella trakasserier hade kommit upp vid deras kongress eller vid fackliga kurser, svarade att ”det är en rent polemisk fråga. Vi har aldrig hört talas om någonting sådant”.
De två tyska fackförbundens uttalanden är knappast överraskande. Ända sedan feminister började kämpa offentligt mot kvinnoförtryck har de stött på motstånd inom arbetarrörelsen mot alla frågor utanför det traditionella fackliga intresseområdet och som ansågs tillhöra det så kalla privatlivet. Förr var det vanligt att man mötte frågan: ”Är preventivmedel verkligen något att diskutera?”[57] Det krävdes väldiga folkrörelser om abort och preventivmedel för att facket skulle tvingas inse att det var det.
Det tog ytterligare flera år innan somliga organisationer insåg att det inte heller var någon lösning att låta läkare och expertkommittéer fatta det slutliga beslutet i abortärenden. Inte förrän nu har IG Metall, ett av de stora förbunden inom den västtyska centralorganisationen DGB, gått med på att ”Kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp är det enda kriteriet man kan ta hänsyn till”. I Storbritannien måste feministerna föra en tio års kampanj, med massdemonstrationer organiserade av National Abortion Campaign, innan labours partikongress 1985 äntligen gick med på att ta bort ”samvetsklausulen” som labours parlamentsledamöter hade använt sig av för att kunna rösta som de ville i abortfrågor, och alltså kunna rösta mot partilinjen som stödde kvinnors rätt att välja. Det här är viktiga framsteg, men vi skall inte hysa några illusioner om deras omedelbara betydelse. ”Det är ganska sorgligt när man inser varför Powell Bill /lagförslag/ inte gick igenom”, sade en NAC-aktivist om det senaste hotet mot aborträtten, som slutligen föll igenom i parlamentet på grund av någon formalitet.
Till skillnad från vad som hände med John Corries Bill för fem år sedan, så föll den inte därför att labourrörelsen och kvinnorörelsen och grupper 'För fritt val' kämpade tillsammans... Det händer inte mycket kring den här frågan nu.[58]
De tyska facken har gjort en kovändning sedan De grönas skandal i riksdagen. Vissa ledare talar till och med om patriarkat. Vid OTVs senaste kongress fördömde man inte bara den här typen av sexuella trakasserier, man gick så långt som att fördöma våld och våldtäkt inom äktenskapet.[59] Då har man kommit långt från den motvilja mot att över huvud taget ta upp ämnen som förekom tidigare. Bakgrunden är att i länder som Storbritannien och Västtyskland börjar kvinnornas ställning inom facket att förändras. De ökar både till antal och i status inom organisationerna.[60]
Det är bara några år sedan kvinnorna påbörjade kampen för att bli bättre representerade inom arbetarorganisationernas ledningar. Även bortsett från Women's Abortion Campaign's kamp inom labour har de flesta brittiska fackförbund tvingats vidta vissa åtgärder för att öka antalet kvinnor i ledningen. Inom brittiska beklädnads finns nu till exempel en majoritet kvinnor i ledningen, och inom NUFE, det största förbundet för offentliganställda arbetare, är 42 procent i ledningen kvinnor. Men så är det inte i övriga Europa.
I Västtyskland har fortfarande de kvinnliga arbetarna mycket litet att säga till om när det blir fråga om att fatta beslut. Men när De gröna antog principen om en kvot på 50 procent kvinnor på alla nivåer inom partiet började detta exempel påverka både övriga partier och fackföreningarna.[61] Kvinnorna inom textilfacket GTB räknade ut att det skulle ta 90 år för dem att uppnå hälften av platserna i ledningen om de väntade på sin tur, och då förklarade de att de hade fått nog och krävde omedelbara åtgärder för att få delta i besluten. Men i södra Europa är bilden en helt annan eftersom minskningen i medlemsantal ofta åtföljs av en proportionellt sett lika stor minskning av kvinnliga representanter. Situationen i Italien är speciellt dramatisk eftersom kvinnokommittéer inom facket utvecklades i en fantastisk grad i mitten av 70-talet. Ett helt nytt initiativ togs vid den tiden av flera fackliga organ, till exempel den fackliga enhetskommittén för CGIL-CISL-UIL i Turin och metallarbetarnas FLM. De föreslog ”150 timmars utbildning”, ett försök med kollektiv självskolning, som var öppet för kvinnor som stod utanför facket och som handlade om kvinnors hälsoproblem i arbetet, abort och familjeproblem med mer. Försöket fick stor betydelse för alla kvinnogrupper inom fackföreningarna.
De här feministorganisationerna stärktes och började bli erkända mellan 1975 och 1978, med stöd av vänstern inom facket. Nya samordningskommittéer bildades och man började med den största, samordningskommittén för metallarbetarnas delegater, både på lokal och nationell nivå, och kvinnorna gick i egna kolonner i tusental vid demonstrationerna. 1978 var kvinnornas inflytande inom facket helt accepterat.[62] Men i dag har alla dessa organ försvunnit och kvinnornas deltagande i facket har sjunkit katastrofalt. Detta påpekades av en talesman för CGIL vid dess senaste kongress: 'De kvinnliga arbetarna är 30 procent av våra medlemmar. Vid de förberedande kongresserna var bara 25 procent av delegaterna kvinnor, och deras yttranden utgjorde 15 procent av det totala antalet. Vid de regionala konferenserna var andelen kvinnor ännu lägre, mellan 10 och 11 procent'.[63]
Antalet är viktigt med tanke på att de fackliga ledningarnas likgiltighet inför alla beslut som inte passar dem. Särskilt gäller detta när det rör sig om att försvara de mest förtryckta skiktens intressen, när det är fullt möjligt att beslut som gäller kvinnornas rättigheter stannar på papperet om inte kvinnor finns med i ledarskapet och i förhandlingskommittéerna för att försvara sina rättigheter. Men svårigheterna är många. Många kvinnor betraktar fortfarande arbete som ett sätt att skaffa sig nålpengar, ett extra bidrag till familjens ekonomi, och anser att deras uppgifter i hemmet är viktigare än allt annat, till och med när barnen har växt upp. Dessutom äger fackliga möten oftast rum efter arbetstid – ett avgörande hinder för de flesta kvinnor. Dessutom finns kvinnorna oftast på små och medelstora arbetsplatser där organisationsnivån och mobiliseringen är mycket svagare. Slutligen har kvinnor dåligt självförtroende och skräms bort av den sexistiska attityd som fortfarande råder inom fackföreningarna.
Men antalet är givetvis inte allt. Det är också viktigt att arbetarorganisationerna har en inställning till kvinnors rättigheter som gör det möjligt att ta upp kampen. Och om man tar sig en titt på de fackliga programmen blir man ofta överraskad över de framsteg som har skett. Det är resultatet av påtryckningar från den självständiga kvinnorörelsen under de senaste femton åren.[64] Men de fackliga ledarna fortsätter att ”glömma” kvinnorna så fort de kommer till förhandlingsbordet, på samma sätt som de ”glömmer” ungdomars och invandrares speciella intressen. Claudia Pinl, tidigare heltidsanställd inom facket och journalist på västtyska DGBs månadstidning, påpekade detta, och talade då av erfarenhet
Det är inte alls egendomligt, de allra flesta (av de fackliga ledarna) är före detta yrkesutbildade arbetare som aldrig har ifrågasatt de outbildade arbetarnas villkor, särskilt när det gäller kvinnor som jobbar på ackord eller skriver maskin.[65]
Det är givetvis svårt att generalisera, vilket man kan se av exemplet med IG Metalls agerande vid den stora elektronikfabriken Rhenanie-Nord-Westphalie i Detmold i Västtyskland. Fabriken har 1 500 anställda plus 700 kvinnliga arbetare som utför ackordsarbete i hemmet mot usel betalning. IG Metall genomförde en massiv mobilisering bland kvinnorna, och lyckades vid lokala möten organisera först 150 senare 400 av kvinnorna fackligt. De finns nu representerade i den fackliga kommitté som kämpar för ett kollektivavtal. Men detta är ett undantag. I allmänhet är fackets representanter sällan intresserade av frågan om arbetets könsindelning och har en benägenhet att rättfärdiga alla typer av diskriminering.
I aktstycket Sexton punkter om CFDT-medlemmar som arbetar vid bildskärm som skrevs 1982 omnämns kvinnor som 'kvinnliga dataforskare, kvinnor vid kontorsdatorer, kvinnliga arbetare, kvinnliga tjänstemän', det vill säga de ger arbetsuppgifterna kvinnliga beteckningar när det är möjligt, men nämner aldrig arbetsindelningen mellan män och kvinnor och de förändringar som är att vänta, och antyder ingenting om problemen med arbetets könsindelning.[66]
Chantal Rogeret, som skrev detta, var tidigare redaktör på tidskriften Antoinette, men fick sparken av CGT strax innan dess fyrtioförsta kongress 1982 på grund av ett ”allvarligt misstag”: hon hade stått för en feministisk-socialistisk politik i CGT:s kvinnotidning och dessutom stött Solidarnosc och publicerat brev från läsare som kritiserade CGTs och franska kommunistpartiets stöd till Jaruzelski.[67] Hon är ett levande exempel på svårigheten i att försöka framföra feministiska och internationalistiska åsikter i organisationer med höggradig byråkratisering och reformistiska ledarskap. Och då har vi kommit till kärnpunkten.
Nio gånger av tio strider de mest förtryckta skiktens krav mot den kompromisspolitik som arbetarorganisationerna för, särskilt under ekonomiska nedgångsperioder. De belgiska kvinnorna i ”Kvinnor mot krisen”-kampanjen fick uppleva detta. I början av 80-talet när de väldiga lönestrejkerna mot regeringen stod på sin höjdpunkt lyckades de organisera en bred facklig enhetsfront som försvarade kvinnornas rättigheter inför arbetslöshet och deltidsarbete, mot upprustning och för allas rätt till arbete, speciellt för invandrarkvinnorna. Men denna kampanj knäcktes med hjälp av de kristna fackföreningarnas (CSC) stöd till regeringen och den fackliga centralorganisationen FGTBs vägran att föra en seriös kamp mot regeringspolitiken. Exemplet gäller Belgien, men stämmer lika bra på andra länder.
Av DGB-kvinnornas tionde kongress (Västtyskland) kan vi lära hur facket begränsar sig till att fungera som ”samarbetspartners” under krisperioder: grunden för deras politik är försvaret av minimikrav, ett försök – och endast detta – att begränsa skadorna när arbets- och levnadsvillkoren försämras. Det var aldrig fråga om några kvalitativa framsteg när det gällde kvinnornas ställning inom facket på grund av de ackumulerade problemen med att fastslå en kompromiss i krisen och på grund av skillnaden i debattläget mellan de olika facken.[68]
Detta hände 1981. Men också fyra år senare, vid den elfte kongressen, hävdade representanten från DGB-ledningen att den nya teknologin var livsviktig för att västtysk industri skulle kunna konkurrera på världsmarknaden.
Det är exakt samma resonemang som fördes av CFDT, det största facket vid Thompson i Angers, under den kamp som beskrevs ovan. Striden tycktes förlorad från början eftersom CFDT hela tiden kom med undanflykter för att försöka rätta sig efter företagsledningens krav, och kom med alternativa förslag som i själva verket varken tillfredsställde företagsledningen eller arbetarna. De höll ständigt på och arbetade ut planer på det billigaste alternativet i arbetskraft och kostnader, vilket ledde till att rörelsen splittrades upp och arbetsgivaren fick initiativet. ”Den djupt radikala tanken att vägra skiftarbete som Angersarbetarna hade tagit upp, fullföljdes alltså aldrig av CFDT.”[69] Nederlaget fick allvarliga följder inom arbetarrörelsen på nationell nivå, och likaså påverkade det arbetsgivarna som drog fördel av det på andra fabriker.
Vi kunde ge många exempel av samma slag som det italienska multinationella elektronikföretaget SGS, vars företagsledning beslöt att införa nattarbete för kvinnliga arbetare och fick positivt gensvar från CISL. Den ansvarige facklige representanten dolde inte det faktum att facket rönte starkt motstånd från kvinnorna, som absolut vägrade nattskift, trots att lönen skulle höjas med 50 procent och inget söndagsarbete skulle förekomma. Fackrepresentanten kritiserade kvinnornas hårdnackade attityd så här
Här kan vi se hur inrotade gamla sedvanor är, och hur svårt det är att föreställa sig ett nytt förhållande till fritiden.
Hon påpekade hur stora investeringskostnader det rörde sig om, och hur snabbt maskiner blir föråldrade inom elektronikbranschen:
Vi har att göra med en ständig omsättning som inte är beroende av teknologins krav (som i kemisk industri och metallindustri) utan beror av det ekonomiska läget.[70]
Det senaste exemplet visar att reformism inte alls är ett manligt monopol. Det är förenklat att uttrycka sig som Anna Coote gör i en artikel i det brittiska kommunistpartiets tidskrift Marxism Today när hon säger att ”labour framhärdar i sin institutionaliserade blindhet trots allt vi gör för att få dem att se” (vi är kvinnorna), och att de fackliga ledningarnas passiva motstånd inför feministiska krav beror på att det är män som kontrollerar dessa institutioner och organisationer.[71]
Givetvis tenderar män att vara konservativa i sådana frågor, och det återspeglas också i den inriktning som framförs av vänsterströmningarna inom arbetarpartierna och facket (och det är riktigt att dessa strömningar i hög grad domineras av män). Trots att de har intagit mycket progressiva ståndpunkter i många frågor har de stora svårigheter med att integrera feministiska perspektiv i kampen. Det gäller både anhängarna av Tony Benn i brittiska labour och oppositionen inom franska CFDT som mycket sällan tar upp kvinnors krav i sitt agerande eller ens i sina programplattformar. Brittiska gruvarbetarförbundets kongress vägrade Women Against Pit Closure partiellt medlemskap, och ägnade exakt femton rader i årsrapporten åt den roll hustrurnas grupp spelade, trots att de fortfarande står i främsta ledet i kampen för försvar av förtryckets offer. Denna konservatism hittar man också inom yttersta vänsterns partier som ofta har ett korrekt program men ändå är utomordentligt passiva när programmet skall försvaras i det dagliga arbetet. Somliga har kommit på efterkälken med att erkänna grundläggande rättigheter, till exempel abort. Men vi kan aldrig lösa problem genom att använda Anna Coates metod att föra kampen utan män och därefter ”ingå allians” med dem. För oss är det uppenbart att den vägen är en återvändsgränd.
Det faktum att yrkesarbetande kvinnor är dubbelarbetande är ett av de grundläggande drag som skiljer manliga och kvinnliga arbetare i det kapitalistiska samhället. Det obetalda arbete som kvinnorna utför i hemmen har stor betydelse för kapitalistklassen som utan detta skulle tvingas höja lönerna och sänka sina profiter. Det är alltså till fördel för kapitalistklassen, däremot stämmer det inte att kvinnornas hushållsarbete bidrar till att höja levnadsstandarden för arbetarklassen som helhet – och att det därför tjänar den manliga arbetarklassens intressen. Det är inte genom att kämpa mot män i egenskap av män som också lider under utsugningssystemet – som vi kommer att lösa problemet. Det här innebär inte på något sätt att vi skall skjuta upp kampen mot det speciella förtryck som riktar sig mot kvinnor. Inte heller innebär det att vi underskattar omfånget och svårigheterna i kampen mot sexismen inom arbetarklassen, som uppenbarligen är en faktor i kvinnoförtrycket.
Kapitalismens profitjakt skapar de villkor under vilka män och kvinnor förhandlar om arbetsfördelningen inom hushållet. I denna process har männen intresse av att bevara sin traditionella familjeroll som, även om den är arbetsam, också medför stora privilegier. Om männen skulle ta hälften av barntillsynen och hushållsarbetet på sin lott, skulle deras (redan nu korta) fritid minska starkt, eftersom hushållsarbete måste utföras parallellt med normala arbetsdagar... Den traditionella ideologin (hus hållsarbete är kvinnornas ansvar) stärker männens position och undergräver kvinnornas i konflikten om hur fritiden skall fördelas.[72]
Kampen för att få män att ta ansvar för hushållsarbete är viktigare än vad Karl Marx och Friedrich Engels någonsin insåg (August Bebel förstod mera), eftersom de var övertygade om att familjen skulle brytas upp när majoriteten av kvinnorna gick ut på arbetsmarknaden. I stället blev det så att kvinnorna visserligen kom att utgöra en viktig del av arbetsstyrkan, men blev däremot aldrig befriade från ”sitt” hushållsarbete, och eftersom de för det mesta fick lägre lön än männen fortsatte deras ekonomiska beroende.
Hur kan det hushållsarbete som i dag är kvinnornas ansvar förvandlas till ett kollektivt ansvar? Kampen för att ändra samhällsrelationerna och relationerna mellan män och kvinnor, hur kommer den att utvecklas? Företeelser som arbetslöshet, sänkta familjeinkomster, bristen på samhällsservice, förnyade attacker på kvinnors rätt att bestämma över sina egna kroppar, allt detta skapar ett oerhört tryck och försvårar alltmer för kvinnor att få tid att organisera sig och att funna energi att bekämpa könsindelningen av arbetet inom familjen.
Inte heller kan vi godta den lösning som några brittiska feminister har lagt fram, nämligen en inkomstpolitik som sänker männens löner och höjer kvinnornas, det vill säga en omfördelning av den del av kakan som kapitalisterna har valt att överlämna till arbetarklassen.[73] Inte heller kan man, som vissa feminister tycks hoppas, förlita sig på att ett departement för kvinnors rättigheter skulle lösa problemen. Till och med regeringar på högerflygels som Helmuth Kohls i Västtyskland utlovar ett sådant, samtidigt som de radikalt skär ned de sociala utgifterna. Exemplen Frankrike och Spanien visar begränsningarna i ett sådant departement när regeringen leds av socialistpartier med åtstramningspolitik på programmet. Sådana organ kan på sin höjd lyckas skapa debatt i massmedia om kvinnoproblem, och då och då bidra ekonomiskt till vissa projekt eller centra inom kvinnorörelsen, så som sker i Spanien.[74]
Ett sammanhängande svar på angreppen som kvinnor utsätts för måste innefatta kampen för minimilön, för arbete åt alla – och dessutom ifrågasättande av arbetets könsindelning, kamp mot alla typer av våld, för minoriteternas rättigheter och för rätten att välja...
Är detta en orealistisk tanke? Om man betraktar problemet med utgångspunkt från vilka ekonomiska resurser som skulle kunna tas fram, då är det inte alls orealistiskt. Är det alltför förenklat, med tanke på att arbetarkampen i dag är en försvarskamp? Det är ett tyngre argument. Men är försöken att förena arbetsgivares och arbetares intressen mer realistiska? De exempel vi hittills har nämnt tyder inte på det. Det är en sak att förhandla utifrån styrkeförhållanden som har uppstått under kampens gång. Men det är en helt annan sak att begränsa sina mål och utesluta vissa krav från början på grund av ”samhällsekonomiska krav” eller på grund av ”moderniseringar”.
Är det ett idealistiskt resonemang, med tanke på tillståndet inom kvinnorörelsen i dag? Rörelsen är skingrad. Den har genomlidit djup splittring. Somliga feminister från den ”första vågen” hyser illusionen att alla kvinnor har samma intressen, men så är det givetvis inte (även om de har vissa gemensamma intressen). Feminismen av i dag är pluralistisk och kan inte reduceras till en enda ”rörelse för kvinnans frigörelse”. Detta betyder inte att det inte finns behov av en självständig rörelse som kan ta initiativ och föra nationella och internationella kampanjer för kvinnors rättigheter. Kvinnogruppernas bakgrund inom fredsrörelsen, deras förmåga att ta upp nya frågor och göra sig hörda därför att de både fanns inom fredsrörelsen och var självständigt organiserade som kvinnor, tenderar att bekräfta den uppfattningen.
Det är naturligtvis inte lätt att få igenom krav som skulle ta ett stort stycke av arbetsgivarnas vinster, som till exempel kravet på daghem och förskolor. Problemet kompliceras av att dessa krav också medför förändrade sociala relationer.
Vi vill inte ha vilken barntillsyn som helst, utan en barntillsyn som kontrolleras av föräldrar och arbetare, som är billig och förankrad i bostadsområden och arbetsplatser. Och vi måste ställa dessa krav i ett sammanhang som är mot kapitalismen och för kvinnorna. Detta politiska sammanhang måste erbjuda en framtidsvy med institutioner som är demokratiska och innefattar allmänt deltagande och som kan fylla verkliga behov. De skall ersätta de privatiserade, i grunden hierarkiska, institutioner som vi nu har – inklusive den isolerade kärnfamiljen. Den konflikt mellan att ägna sig åt omvårdnad och att vara självständiga som kvinnor lever i, är inte oundviklig, den är en följd av hur samhället, produktionen och arbetet är organiserade, av hur våra vardagliga behov uppfylls. Vi måste stå fast vid att vägen till ett mänskligare samhälle inte nås genom att man tvingar kvinnorna tillbaka till köket, utan genom att enfamiljsköket överges som ett föråldrat begrepp. Och innan vi har kommit så långt måste vi börja genom att låta alla – män, barn etc – ta sin del av familjeansvaret.[75]
Det här är fråga om ett långsiktigt politiskt projekt som förutsätter att hela systemet störtas, och dithän har vi inte hunnit. Men det är viktigt att veta åt vilket håll vi vill gå. Just därför att kvinnorörelsen innebär en verklig utmaning gentemot de sociala relationerna, kan den spela en viktig roll vid arbetarrörelsens omstrukturering – det vill säga på villkor att den deltar i denna rörelse och att feminister med antikapitalistiska ståndpunkter kan göra sig hörda.
Den strategi kvinnorörelsen behöver för att uppnå enhet inför uppsplittringen och för att bibehålla sina erfarenheter och sin kontinuitet är föremål för mycket debatt just nu. Vi hävdar inte att vi har alla lösningar och anser inte att de kommer att bli lätta att finna under nuvarande omständigheter. Men rörelsen måste visa att den är beredd att kämpa mot alla sorters diskriminering och att solidarisera sig med alla förtrycktas och utsugnas kamp, både nationellt och internationellt.
Femininisternas mobiliseringar i Västeuropa har trots sina begränsningar vid flera tillfällen visat att det existerar en djupgående internationell medvetenhet. Vi som är socialister och feminister ser detta som en mycket stor framgång, eftersom det är vår förmåga att lyssna på varandra och dra lärdomar av olika situationer som kommer att ge oss styrka att föra kampen vidare, kampen för kvinnans frigörelse och för samhällets omvandling.
Översättning: Gunvor Karlström
Översatt ur: International Marxist Review, vol 2 nr 2, 1987.
[1] Den genomsnittliga arbetslösheten i Västeuropa har nu nått 10 procent av den aktiva befolkningen. I hälften av fallen är kvinnornas arbetslöshet högre än männens, upp till 20 procent och därutöver i länder som Spanien, Belgien och Italien. Mer detaljerade siffror om kvinnliga arbetares situation i Europa återfinns i International Viewpoint nr 94, 10 mars 1986.
[2] Den fruktansvärda statistiken i ämnet återfinns i ”Alt=Arm” i Frauen in dem BRD, (VSA, 1983)
[3] Frigga Haug, ”The Women's movement in West Germany”, New Left Review, nr 155, januari-februari 1986, s 83.
[4] USA-statistik från 1977 visade att 47 procent kvinnliga familjeförsörjare i USA levde på existensminimum, och andelen måste ha ökat sedan dess. Även om man räknar med att fattiga familjer ofta uppger för låg inkomst i mannens deklaration (speciellt vid skilsmässor och vid sammanboende) är dessa kvinnors situation ändå mycket allvarlig.
[5] Jean Gardiner: ”Women, recession and the Tories”, i Essays on Thatcherism, (London: Laurence and Wishart, 1983), s 189.
[6] I Europa är i genomsnitt 60 procent av de gifta kvinnorna ekonomiskt aktiva. Andelen överstiger 70 och 80 procent i Belgien respektive Sverige.
[7] Enligt statistik från Equal Opportunities Commission for Great Britain hade nära en miljon familjer endast en försörjare år 1985. 751 000 av dessa var kvinnor. I Sverige och Västtyskland är situationen likartad.
[8] Se Paola Manacorda och Paola Piva, Terminale donna, (Ediziono Lavoro, 1985), s 97 och Femmes et marché du travail, (Paris: Hatier, 1985), s 61.
[9] Johanna Brenner och Maria Ramas, ”Rethinking vomen's oppression”, New Left Review, nr 144, mars 1984, s 60.
[10] I flera länder (som Danmark, Nederländerna och Sverige) berör deltidsjobben nästan hälften av de kvinnor som är ekonomiskt aktiva. I Europa utgörs i genomsnitt 80 procent av de deltidsarbetande av kvinnliga arbetare (nästan 95 procent i Västtyskland och Storbritannien). Det handlar då om nästan en fjärdedel av den aktiva befolkningen som berörs av detta och allt som följer därav: låga löner, osäkerhet med sysselsättning, minimala förmåner, oregelbunden arbetstid, knappa utsikter till befordran.
[11] Rinascita, 28 juni 1986.
[12] I frågan om arbetssegregering och inverkan av ny teknologi på kvinnornas arbete är den litteratur som skrivits av kvinnorörelsen riklig, främst i USA. För Europa se Diane Werneke, Microelectronics and office jobs, (Geneve: ILO, 1983); Jacki West, ”New Technology and Women”, ”Office Work” i Work, women and the labour market (London: Routledge and Kegan Paul, 1982); Cynthia Cockburn, Brothers – Male dominance and tehnological change, (London: Pluto Press, 1983); Le sexe du travsil, samling av bidrag från den tionde världskongressen i sociologi, Mexiko, 1982, (Grenoble: University Press, 1984); Cahiers du feminisme, nr 28, våren 1984; ”Hoch die Technologie – Neider mot der Frauen-nerverbsarbeit?” i Traumen verboten, redigerad av Karin Roth, (Hamburg: VSA Verlag, 1984); Frauen computer, red Elisabeth Vogelheim, (Hamburg: Rororo, 1984); Terminale donna, op. cit.; Patricia A. Roos, Gender and Work , (New York: State University och New York Press, 1985).
[13] Mary-Alice Waters, ”Ideological offensive against women”, i Intercontinental Press, 2 december 1985.
[14] Se ”Employment and unemployment”, Eurostat 1985, (EGs statistiska byrå, 1985). Det är inte möjligt att se hur detta avspeglas på yrken eftersom statistiken inte särskiljer mellan män och kvinnor.
[15] Frigga Haug, op cit.
[16] I en ökänd annons i Paris avbildades en kvinna i bikini. Texten löd ”Den 2 september tar jag av mig överdelen”. Samma affisch visades några få dagar senare med kvinnan barbröstad och parollen: ”Den 4 september tar jag av mig underdelen”. Denna publicitetskampanj förnöjde männen i Paris, som inte är så otypiska i Europa.
[17] Cahiers du feminisme, nr 35, våren 1986.
[18] Ibid.
[19] Uppgifterna för Frankrike lämnar en utan tvivel. De visar att lönearbetet har ett stort inflytande för kvinnornas röstande. Se ”Les femmes et la politique: le role essentiel du travail”, Critique Communiste, nr 39, sommaren 1986.
[20] ”Women in the miner's strike”, intervju med Jean MacCrindle av Sheila Rowbotham, Feminist Review, nr 32, sommaren 1986.
[21] Barnsley women 1984, ”Women Against Pit Closures'”
[22] Huw Benyon, red, Digging deeper, (London: Verso, 1985).
[23] Sue Finch, ”Socialist feminists and Greenham”, Feminist Review, nr 23, sommaren 1986.
[24] Utdrag från en intervju av Valerie Coultas i Socialist Action, 7 juli 1985.
[25] Anne-Marie Granger och Linda Woods, ”De Greenham Common à Bonn, de Copenhagen à Comiso, les femmes en Tutte contre la militarisation”, Cahiers de feminisme, nr 27, vintern 1984.
[26] Detta datum valdes som en årlig minneshögtid på en ett internationellt Europeiskt möte för kvinnor 1982.
[27] Se ”Acera del feminismo, el pacifismo...” DOAN-gruppens bidrag till Jornadas i Barcelona i Jornadasbulletinen, s 38.
[28] Frédérique Vinteuil, ”les raisons d'une participation”, Cahiers du feminisme, nr 27, vintern 1984
[29] Till skillnad från de imperialistiska staterna som hela tiden strävar efter att erövra nya marknader, finns det inget ekonomiskt tvång för Sovjetunionen att använda sis av väpnade styrkor internationellt. Tvånget kommer snarare ifrån byråkratins behov av att bevara inflytandesfären, som till exempel i Afghanistan. Således skiljer sig drivkraften bakom användandet av väpnade styrkor från fall till fall, medan kvinnorna situation är snarlika på båda håll.
[30] Fina Rubio, ”Mujeres en el ejercito? No, gracias”, bidrag till Jornadas, op cit, s 39.
[31] Johanna Brenner, ”Thoughts on Women and the Peace Movement”, Against the Current (nya serien), nr 1, januari-februari 1986.
[32] ”Las mujeres ante la militaizacion de la sociedad”, DOAN-gruppen op cit, s 14.
[33] Kum-Kum Bhavnani och Margaret Coulson, ”Transforming Socialist-Feminism: The Challenge of Racism”, Feminst Review, nr 23, sommaren 1986.
[34] Lucy Bland, ”Sex and Morals: Rearming the Left”, Marxism Today, September 1985.
[35] Främst S. Nora och A. Minc, ”L'information de la societié”, Documentation française, (Paris: 1986).
[36] Frauen am Computer, op cit, ss 37, 48.
[37] Eva Gunnarson och Gitte Vedel, ”Il lavoror a distanza” i Terminale donna, op cit.
[38] Ursula Huws, ”Le moderne lavoratrici a domicilio”, ibid
[39] Se speciellt Daniele Kergoat, ”Le travsil å temps partiel”, Documentation française, (Paris: 1984).
[40] Se Robin Baker och Sharon Woodrow, ”The Clean, Light Image of the Electronic Industry”, i Double Exposure, (New York: Monthly Review Press, 1984).
[41] Cecilia Bright, ”La defesa della salute” i Terminale donna, op cit, s 77.
[42] Jackie West, op cit, s 77
[43] Helen Rebick red, Comparable Worth, Philadelphia: Temple University Press, 1984), s 25.
[44] Johanna Brenner, ”A Socialist Feminist on Poverty and Pay Equity”, Sojourner, april-maj 1986.
[45] Ibid.
[46] Daniele Kergoat, op cit.
[47] Marie Victoire Louis, ”Thompson ou l'échec d'un syndicalisme”, i Temps Moderne, nr 476, mars 1986, s 125.
[48] Travail de nuit des femmes, (Neuchatel: Parti Socialiste Ouvrier, 1985).
[49] Travail de nuit: ne pas céder, (Neuchatel: Comité Travail Santé, 1986).
[50] Etats généraux – Les femmes dans le travail des femmes, (Paris: 1983).
[51] Frågan om daghemsutbyggnad var, trots att den var central i analysen av kvinnorörelsen och ofta förekom bland i fackföreningarnas krav, mycket sällan resultatet av verkliga strider. Detta hänger utan tvivel delvis samman med de svaga kommunerna i de flesta länderna i Europa och med bristen på något att rikta elden i striden mot – finansieringen av daghemsutbyggnad tenderar att komma från olika myndigheter på olika styrelsenivåer. I fallet med daghem på arbetsplatserna hänger detta problem samman med svårigheten att få fackföreningarna att handla eftersom många medlemmar på basplanet inte ser denna fråga som prioriterad i en period av ekonomisk tillbakagång och arbetslöshet.
[52] Nathalie Hadjifortiou, Women and Harassement at Work, (London: Pluto Press, 1983).
[53] Elissa Clarke, Stopping sexual harassement, (Detroit: LERP, 1982).
[54] Se Peggy Crull, ”Sexual Harassement and Women's Health” i Double Exposure, op cit.
[55] Josette Dubois, intervju med Dominique Lacan, ”Antoinette en procés – le chantage sexuel en accusation”, Cahiers du Féminisme, nr 36, sommaren 1986.
[56] Sybille Plogstedt och Kathleen Bode Übergriffe – Sexuelle Belästigung in Büros und Betrieben, (Hamburg: Rororo, 1984).
[57] Margaret Maruani, Les syndicats a l'épreuve du feminisme, (Paris: Syros, 1979).
[58] Ann Potter, ”Women's rights – mobilise the labour movement”, Labour Briefing, august 1985.
[59] Steffi Engert, ”Feminismus in den Gewerkschaften”, Was Tun, 9 januari 1986.
[60] I Storbritannien var ökningen mycket markant från 16,5% 1960 till 29% 1978, till mer än en tredjedel 1985. Se ”A woman's place is in her union”, i Women, work and the labour market, op cit. I Västtyskland gick den upp från 15,3% 1971 till 20,7% 1981. Andelen kvinnliga delgater till DGBs kongresser under samma period ökade från 6,4% till 11,6%. Se Frauen in der BRD, op cit.
[61] DGBs kvinnokonferens behöver inte citeras ännu men kräver ”lika representation på alla nivåer”. Se Was Tun, 12 december 1985.
[62] Bianca Becalli, ”Feminisme et syndicalisme: le cas Italien au cours des années '70” i Le sexe du travail, op cit. Se också L'acqua i gabbia – Voci di donne dentro ol sindicato, (Milano: La Salamandre, 1979) och L'esperienza a tormino dell'Intercategoriale donne CGIL-CJSL-UIL, (Turin: Musolini, 1979).
[63] Unità 23 januari 1986.
[64] Se den jämförande studien över fackföreningspolitik i Europa i ”Femmes travailleuses: feminisme et syndicats”, Cahiers du feminisme, nr 10, juni 1979.
[65] Claudia Pinl, Das Arbeitnemerpatriarchat, (Köln: Kieperheuer & Witsch, 1977).
[66] Chantal Rogerat, ”Syndicats et division sexuella du travail”, Temps Modernes, mars 1986.
[67] Se Cahiers du feminisme, nr 18-20
[68] Frauen in der BRD, op cit.
[69] ”Thompson ou l'échec d'un syndicalism”, op cit.
[70] Piniccia Cazzaniga, ”I turni di lavors in un'azienda elettronica”, in Terminale donna, op cit.
[71] Anna Coote, ”The feminist touch”, Marxism Today, december 1985.
[72] Johann Brenner, Maria Ramas, op cit.
[73] Bea Campbell började utveckla dessa idéer i tidskriften Red Rag mot slutet av 1970-talet. Hon förde också fram liknande idéer i den debatt som publicerades i Feminist Review, nr 23, sommaren 1986.
[74] Frigga Haug, op cit. Se också New Left Review, nr 151 om kvinnorörelsen i den spanska staten och Cahiers du feminisme som regelbundet publicerade artiklar under den period då det franska socialistpartiet satt i regeringsställning.
[75] Johanna Brenner, ”Women, The Right and the Family”, Against the Current, våren 1982.