Ur Fjärde Internationalen 1/1986
”Framtiden tillhör majoriteten av Sydafrikas folk, svarta och vita, vilka i kamp i dag håller på att lägga grunden till ett enat, icke-rasistiskt demokratiskt Sydafrika i vad som först då, och bara då, kommer att bli en fredlig och snabbt framåtskridande region.”
Orden är Oliver Tambos. Ledaren för African National Congress, ANC, har all anledning att vara optimistisk. Sedan drygt ett decennium tillbaka har apartheidregimen i Pretoria utsatts för ett allt hårdare angrepp i vad som format sig till det största kampuppsvinget någonsin i Sydafrikas omstridda historia.
Efter de brutalt nedslagna protesterna mot de rasistiska pass-lagarna i början av 1960-talet — då bland annat den beryktade massakern i Sharpeville ägde rum — och förbudet mot ANC, PAC — Pan African Congress, en organisation som uppstod ur en splittring i ANC — och ett antal andra antiapartheidorganisationer sänkte sig ett relativt lugn över den Sydafrikanska republiken. När sedan ANCs väpnade gren Umkontho we Sizwe (Nationens spjut) drabbades av hårda bakslag och den ANC närstående fackliga centralorganisationen South African Congress of Trade Unions, SACTU, tvangs att gå under jorden var det uppenbart att rasistregimen åter satt säkert i sadeln efter det långa kampuppsvinget under 50-talet.
Men gradvis skedde en återhämtning. I det vakuum som uppstått när ANC och PAC försvagats av den hårda repressionen och drivits på reträtt, växte det fram en rad organisationer som tillsammans kom att kallas för Black Consciousness Movement, den svarta medvetenhetsrörelsen. Med ursprung hos de svarta studenterna, påverkad av det föregående kampuppsvingets nederlag och inspirerad inte minst av ”Black Power”-rörelsen i USA, ville den stärka den svarta samhörigheten och kulturella identiteten gentemot apartheidregimens försök till splittring längs nedärvda stamgränser. En av de mest kända talesmännen för denna strömning var Steve Biko som 1977 brutalt mördades av polisen.
En förnyad vilja till kamp började växa fram. När Portugals kolonialkrig slutade i en snöplig reträtt från den afrikanska kontinenten 1974-75 möttes det med jubel av de svarta ungdomarna i Sydafrika och fungerade som en mäktig stimulans för kampviljan. Sydafrikas misslyckade försök att via en invasion i samarbete med FNLA driva fram en nykolonial lösning i Angola — ett angrepp som slogs tillbaka av MPLA med stöd av kubanska trupper — bevisade att de vita rasisterna inte var osårbara trots sin synbara militära och polisiära övermakt.
Parallellt med och delvis påverkad av dessa händelser svepte en strejkvåg fram över den Sydafrikanska republiken. I huvudsak drevs de fram av de extremt låga lönerna för de svarta, de stora löneskillnaderna mellan de svarta och vita arbetarna med samma arbete och inte minst de stadigt stigande priserna. De svarta arbetarna i guldgruvorna (den industrisektor som har en lönebestämmande roll) har cirka 21 Rand i månaden. Detta skall ställas mot att vissa sociologiska studier angav (om än godtyckligt bestämt) att en svart familj behövde lite över 70 Rand i månaden för att kunna klara sig. Att denna siffra var väl låg framgår om man jämför med att en vit familj antogs behöva minst 170 Rand.
Strejkerna var i huvudsak spontana och förhållandevis kortvariga. Men i sig uttryckte de en förändrad sinnesstämning hos många svarta arbetare samtidigt som de bidrog till att stimulera organisationssträvandena.
I mitten av 1976 exploderade det jäsande missnöjet i en öppen revolt. Den utlösande orsaken var regimens försök att via dekret införa Afrikaan, boerspråket, som undervisningsspråk i de svarta skolorna. En våldsam protestvåg svepte över skolorna i de svarta områdena. Måttet var rågat. I Soweto, en svart kåkstad med nära en miljon invånare i närheten av Johannesburg, revolterade ungdomarna när deras från början fredliga protester möttes av polisens kulor. Kraften och ursinnet hos de ungas protester ryckte med sig de äldre generationerna som först förhållit sig avvaktande. En sydafrikansk tidning, Financial Mail, gjorde en mycket träffande karaktärisering av dessa unga kämpar:
”En ny generation har nu vuxit upp. I motsats till sina föräldrar vilka har utvecklat en attityd av fatalistisk resignation ifråga om andra klassens medborgarskap, är dessa unga män och kvinnor otåliga, radikala, militanta, djärva och stolta.” (Financial Mail, 25 juni 1976)
Med Soweto som symbolisk utgångspunkt har kampens nivå och omfattning undan för undan trappats upp till dagens massiva motstånd mot apartheid. Inom ramen för detta uppsving i kampen har ANC vunnit förnyad kraft och inflytande. PAC däremot förlamades snart av interna strider och existerar i dag i huvudsak i exil, trots att det paradoxalt nog låg närmare den svarta medvetenhetsrörelsens ideologi än vad ANC gjorde
Även om det av naturliga skäl är mycket svårt att få en korrekt bild av ANCs verkliga inflytande så torde det inte råda något som helst tvivel om att ANC i dag är den i särklass mest populära antiapartheidorganisationen trots att den inte kan framträda öppet i Sydafrika.
Under 1981 samlades delegater från 109 organisationer som tillsammans representerade omkring 300 000 medlemmar till en konferens vid vilken de antog ANCs program, Freedom Charter [Frihetsbrevet – finns översatt i sin helhet i FI 2-1987 – Red]. Programmet antogs ursprungligen av ANC och en rad andra anti-apartheidrörelser vid en kongress i Kliptown 1955. Det antogs efter omfattande diskussioner i den dåvarande massrörelsen och uppfattades då som den samlade rörelsens program. Aret efter antog ANC det som sitt program.
”ANC vägleds i sina ståndpunkter av, och alla dess medlemmar är lojala mot Freedom Charter och det är där man finner ANCs samtliga ställningstaganden. Vi avviker inte från Freedom Charter.” (Oliver Tambo i en intervju i Cape Times, 4 november 1985)
Så även om man kan säga att ett stöd för Freedom Charter inte nödvändigtvis behöver innebära ett stöd för ANC är det ofrånkomligt att dokumentet är intimt förknippat med ANC och att steget från att ställa sig bakom det till att stödja ANC är mycket kort.
I augusti 1983 bildades den Förenade Demokratiska Fronten, UDF, vid en konferens i Kapstaden. Det är en paraplyorganisation som i dag har omkring 600 medlemsorganisationer med cirka 2 miljoner medlemmar. I sin grundningsdeklaration förklarade UDF att:
”vi står för skapandet av en verklig demokrati i vilken alla sydafrikaner kommer att ta del av styret av vårt land. Vi står för ett enhetligt, icke-rasistiskt, odelat Sydafrika, fritt från Bantustans och Group Areas.” (Bantustans är apartheidregimens reservat för de svarta och Group Areas är ett slags segregerade förstäder)
UDF fick sitt elddop i kampanjen för bojkott av de val som rasistregimen utlyste till hösten 1984. Valet syftade till att försöka splittra motståndet genom att hålla fram en morot i form av ett trekammarsystem i vilket ”färgade” och ”indier” skulle ges representation samtidigt som den svarta majoriteten av Sydafrikas befolkning skulle hållas utanför fiktionen att de inte är medborgare i den Sydafrikanska republiken. ”Färgade” och ”indier” är två konstlade befolkningskategorier som definieras av den rasistinka lagstiftningen. De ”färgade” antas stamma ur blandförhållanden och ”indierna” utgörs av ursprungligen invandrad eller importerad arbetskraft från Indien. Men det kvacksalveri som ligger till grund för lagstiftningen och dess upprätthållande kan förvandla en ”vit” till ”färgad” och en färgad till ”svart”. I en del fall har ”ras”-tillhörigheten med tillhörande villkor bokstavligt talat hängt på ett hårstrå!
Men den tänkta splittringsmanövern blev till ett fiasko. Bojkotten blev en stor framgång för den antirasistiska oppositionen. När rösterna räknats samman visade det sig att valdeltagandet till de icke-vita kamrarna låg på under 20 procent! Så även om rasisterna installerade det nya trekammarparlamentet var dess legitimitet inför de icke-vita så gott som obefintlig.
Som ytterligare ett uttryck för den växande viljan till enhet i kampen förenades i slutet av förra året majoriteten av den svarta fackföreningsrörelsen i en centralorganisation, Congress of South African Trade Unions, COSATU.
COSATU som vid sitt grundande förenade en halv miljon arbetare — av cirka 8 miljoner svarta lönearbetare, cirka 80 procent av arbetskraften — i ett 30-tal fackförbund är i dag den största fackliga centralorganisationen i Sydafrika. Som jämförelse kan nämnas att det rent vita South African Confederation of Labour, SACLA, uppger sig ha cirka 100 000 medlemmar och Trade Union Confederation of South Africa, TUCSA, till vilken knutits svarta arbetare i praktiskt taget omyndigförklarade ”parallellfackföreningar” påstår sig ha cirka 340 000 medlemmar.
Vid sitt grundande tog COSATU klart ställning för ”ett förenat, demokratiskt Sydafrika, fritt från förtryck och ekonomisk exploatering” och tillade att den ansåg att ”detta bara kan uppnås under arbetarklassens ledning.”
COSATU avser att byggas upp utifrån fem grundläggande principer. Nämligen, arbetarkontroll över facket, representation på basis av antalet betalande medlemmar, nationellt samarbete mellan de ingående förbunden, ett fackförbund för varje industrisektor och ickerasism, dvs att medlemskap i COSATU-förbunden är öppet för alla arbetare oavsett hudfärg.
Den sistnämnda principen är det främsta skälet till varför två mindre fackliga organisationer ställde sig utanför bildandet av COSATU. De båda centralorganisationerna, Council of Unions of South Africa, CUSA, och Azanian Confederation of Trade Unions, AZACTU, vilka tillsammans organiserar mellan 100 – 200 000 arbetare och som influerats av den svarta medvetenhetsrörelsen, avvisar tanken på etniskt blandade fackföreningar.
Men från COSATUs sida har man klart deklarerat att man är beredd att samarbeta med både CUSA och AZACTU. Den senare är för övrigt ansluten till den ANC-kritiska antiapartheidfronten National Forum. Flera av AZACTUs ledare är medlemmar i Azanian People's Organisation, AZAPO, som bildades i början av 1978 som ett försök att omgruppera de året dessför innan förbjudna organisationer som ingått i den svarta medvetenhetsrörelsen.
På grund av denna hållning lämnade det svarta gruvarbetarförbundet CUSA och deltog i grundandet av COSATU. Med sina 250 000 medlemmar (varav cirka 100 000 betalande) är NUM det största enskilda förbundet i COSATU. Elijah Barayi, COSATUs ordförande, kommer från NUM.
Förutom NUM ingår det nu upplösta FOSATUs förbund i den nybildade centralorganisationen. Federation of South African Workers, som bildades 1979 och som gradvis blivit alltmer uttalad i sitt motstånd mot apartheid organiserade cirka 120 000 (betalande) medlemmar. FOSATUs ordförande Chris Dlamini är COSATUs vice ordförande.
De UDF-anslutna fackförbunden har också anslutit sig till COSATU.
FOSATU hade sin starkaste bas inom bil-, kemi-, papper-, textil- och transportsektorn. De UDF-anslutna fackförbunden har majoriteten av sina medlemmar i den agrara industrin, delar av järnvägarna och byggnadsindustrin.
Bland de tidigare obundna fackförbund som står bakom bildandet av COSATU återfinns Food and Canning Workers Union, som tidigare var ansluten till SACTU, den ANC-allierade fackliga centralorganisationen som tvangs gå under jorden i början av 60-talet.
I ett uttalande tog SACTU klart ställning för COSATU:
”Vår revolution kräver en enad och stark fackföreningsrörelse, besluten att tillgodose kraven på högre löner, bra arbetsförhållanden, avlägsnandet av rasbarriärerna, lika möjligheter till arbete och uppnåendet av fullständig frigörelse. Den nya federationen, COSATU, kan och kommer att uppfylla dessa målsättningar.” (SACTUs ordförande Steven Dlamini i ett uttalande till pressen, den 28 november 1985)
Samtidigt klargjorde SACTU i ett dokument att
”så länge som den förtryckande apartheidregimen existerar, där de öppna fackliga aktivisterna ställs inför internering utan rättegång, tortyr och mord i händerna på polisen, ockupation av deras kåkstäder och regimens och bossarnas strejkbrytartaktik, kommer det alltid att finnas behov av SACTU.” (SACTU Position Paper, december 1985)
Exakt hur stort inflytande ANC och SACTU har inom COSATU är av naturliga skäl omöjligt att uttala sig om. Från COSATUs sida är man noga med att understryka att man är en självständig och oberoende organisation.
”COSATU är en självständig fackföreningsfederation, och representerar över en halv miljon medlemmar. Vi har inga band med någon organisation. Våra relationer med progressiva organisationer kommer att avgöras när vi diskuterar vår politiska inställning. Men det måste klart framhållas att COSATU som en arbetarorganisation kommer att sätta arbetarnas intressen främst.” (Elijah Barayi i en intervju i Congress News)
Samtidigt skall man komma ihåg att Elijah Barayi vid det offentliga möte som avslutade COSATUs grundande krävde den sydafrikanske presidenten Bothas avgång till förmån för ”folkets verkliga ledare, Nelson Mandela”.
Bara några dagar efter COSATUs grundande gick Inkatha-ledaren Gatsa Buthelezi till hårt angrepp på den nybildade fackliga centralorganisationen och anklagade den för att vara en ANC-front. Denna apartheidkollaboratör och ledare för Kwa Zulu Bantustan, vilken byggt sig en massbas i form av den huvudsakligen zulu-baserade Inkatha Ye Nkululeko Ye Sizwe (Nationalkulturella Befrielsefronten) hotade med att beordra sina medlemmar att gå ur COSATU. Buthelezi, som byggt sin ställning genom bl a demagogiska angrepp på apartheid, har även utpekat UDF som en ANC-front och Inkatha-medlemmar har misshandlat och t o m mördat UDF-aktivister.
Men trots Buthelezi och andra Bantustan-politikers splittringsmanövrer gör denna utveckling sammantaget att det verkligen ser ut som om apartheids dagar är räknade. De fem miljoner som av den rasistiska lagstiftningen placerat i en privilegierad särställning kommer att tvingas att förlika sig med att utgöra en minoritet i en nation vars majoritet utgörs av 24 miljoner svarta. Det är därför inte märkligt om en del rasister tagit det säkra före det osäkra och utvandrat.
Men man skall inte ta ut segern i förskott. Den stat som utgör apartheids hjärta är ännu långt ifrån besegrad och nedmonterad.
Rasistregimen kommer att slåss om varenda tum mark på vägen mot stupstocken. Det är med den utgångspunkten man skall se dess olika utspel, ömsom morot och ömsom piska. Och det är detta som diskussionerna inom det styrande skiktet handlar om: taktiken för att försvara den vita minoritetens privilegier vilka är intimt sammanlänkade med bevarandet av rasiststaten.
Som en följd av det massiva kampuppsvinget efter 1976 övertog det styrande Nationalistpartiets verligte flygel ledningen och genomförde ett antal ”reformer”. Några av de tio bantustan-reservaten förvandlades till ”självständiga” stater (vilka är fullständigt beroende av Sydafrika) och försök gjordes att bredda systemets bas genom den tidigare nämnda parlamentsreformen (som lämnar den verkliga makten intakt i rasisternas händer) och dels genom att ta in en ”färgad” och en ”indier” i regeringskabinettet. Samtidigt tog regimen initiativ till ett antal åtgärder för att öka det ekonomiska utrymmet för det övre skiktet bland de svarta. 1979 gavs de svarta rätt att organisera sig fackligt (med många restriktioner) med baktanken att detta skulle göra den svarta arbetskraften lättare att kontrollera.
Men dessa ansträngningar har visat sig vara betydelselösa för att stävja eller splittra oppositionen. Regimens eftergifter var alldeles för snålt tilltagna för att ha någon effekt. Därtill har ytterligare en destabiliserande faktor tillkommit för regimen. Den världsomspännande ekonomiska krisen började på allvar hemsöka den sydafrikanska ekonomin i början av 80-talet och ställde rasisterna i Pretoria inför en allt svårare situation.
Världsmarknadspriserna på många av Sydafrikas nyckelprodukter föll. Arbetslösheten steg i krisens spår och inflationen gjorde sitt till för att förvärra krisen som hårdast drabbade de svarta. Massarbetslöshet, inflation, sjunkande levnadsstandard, fattigdom och undernäring — det finns siffror som säger att nära tre miljoner svarta ungdomar under 15 år lider av undernäring — kunde inte annat än att underblåsa det kampuppsving som tog sin början i mitten av 70-talet.
Men regimen i Pretoria står inte ensam, trots Portugals koloniala sammanbrott och det vita Rhodesias omvandling till det svarta Zimbabwe. Bakom de vita rasisterna står deras imperialistiska uppbackare. Främst USA och Storbritannien som har stora och för dem viktiga intressen att bevaka i Sydafrika.
Storbritannien, den gamla kolonialmakten, har investeringar i Sydafrika som beräknas uppgå till omkring 7 miljarder dollar. Av Sydafrikas 100 ledande företag är 37 helt eller delvis ägda eller kontrollerade av brittiskt kapital.
USA, som i dag är Sydafrikas största enskilda handelspartner, beräknas ha intressen som är värda cirka 15 miljarder dollar att bevaka. Nordamerikanska företag kontrollerar halva Sydafrikas oljeindustri och mer än hälften av dataindustrin.
Landet är också en viktig bas för imperialismens ansträngningar att ekonomiskt tränga in i de omkringliggande länderna eftersom Sydafrika har den mest utvecklade ekonomiska infrastrukturen i hela regionen.
Sydafrika har inte bara tagit emot nära hälften av alla imperialistiska investeringar söder om Sahara, här finns större delen av den kapitalistiska västvärldens tillgångar av guld, platina, krom o s v.
Landet är också den starkaste militärmakten i hela regionen och i praktiken, om än inte formellt, integrerat i NATO. Av en NATO-vänlig tidskrift, International Defence Review, utnämndes Sydafrika 1969 till det ”alliansfria” land som ”utan tvekan” var ”strategiskt viktigast för västvärlden”.
I själva verket fyller rasistrepubliken samma funktion i det imperialistiska allianssystemet som en annan ”demokrati” som också bygger på diskriminering och förföljelse av ursprungsbefolkningen, Israel: Att utgöra en stark kontrarevolutionär kraft i ”sin” region. (Sydafrika har, vid sidan av en modern och sofistikerad konventionell vapenarsenal, också kärnvapen. Framtagna tillsammans med, ja, just Israel.)
Det skall därför mycket till innan de stora imperialistmakterna ger upp sitt stöd till rasisterna i Sydafrika. Vilket inte utesluter att de ibland ger uttryck för kritik av den sydafrikanska regimens brist på smidighet i det ena eller det andra fallet.
I synnerhet som alternativet inte är en flexiblare, kvasidemokratisk och stabil regim. Alternativet är en svart majoritet som har långtgående krav och räkningar att göra upp med ett samhällssystem som inte bara berövat dem alla politiska rättigheter utan också förjagat dem från jorden, trängt ihop dem i sterila och överbefolkade reservat på den sämsta jorden, och förvandlat dem till rättslösa löneslavar — om ens det — i ett exempellöst utsugningssystem. Ett system som inte bara berikat de sydafrikanska kapitalisterna utan också gynnat utländskt kapital och förenat dem i en gemensam dans kring guldkalven under apartheidstatens beskydd. Om manövern med Abel Muzoreva — den svarte kollaboratören som blev premiärminister för de vitas Rhodesia — fullständigt misslyckades, varför skulle en liknande manöver ha större chanser till framgång i Sydafrika?
Valet är därför knappast svårt för imperialisterna.
Eller som USAs president Ronald Reagan uttryckte saken i en TV-intervju i början av mars 1981:
”Kan vi överge ett land som stött oss i varje krig vi utkämpat? Ett land som strategiskt sett är av största vikt för den fria världen genom sina mineraltillgångar som vi alla behöver?
Nils Gunnar Nilsson, från vars bok Maktskiftet vi hämtat ovanstående citat, kommenterade att en sydafrikansk tidning, Die Vaterland, förtjust skrev att Reagans hållning
”betyder i själva verket inte bara raka motsatsen till Carterregeringens politik utan är till och med mera vänlig än den Richard Nixon representerade.”
Och samarbetet mellan USA och Sydafrika har bara ökat sedan dess. Från USAs sida har detta motiverats med att närmare relationer till Sydafrika underlättar USAs möjligheter att utöva påtryckningar för att få till stånd reformer.
Vad detta betyder kunde man se i mitten av januari när den biträdande statssekreteraren Chester Crocker besökte Sydafrika och sammanträffade med regimens utrikes- och försvarsministrar samt överlämnade ett brev från Reagan till president Botha.
Crocker som i augusti 1981 frankt fastslog att det inte tjänade ”våra”, dvs Reagan-administrationens intressen, ”att lämna Sydafrika”, sade inte ett ord om Sydafrikas invasion av Angola lite drygt en månad tidigare. Än mindre hade han att säga om Sydafrikas då pågående blockad av Lesotho.
Apartheidregimens växande problem trots den imperialistiska uppbackningen leder över till frågan om vad den svarta majoriteten vill med Sydafrika. Det är en frågeställning som i stort kan förenklas till en fråga om den i särklass mest betydelsefulla antiapartheidorganisationens, ANCs, perspektiv, även om man gör gott i att dra sig till minnes Friedrich Engels insiktsfulla ord om att när starka sociala krafter kommer i rörelse kan resultatet mycket väl bli något helt annat än någondera av de inblandade parterna tänkt sig. Lenins Bolsjeviker kunde inte ana att deras revolution skulle mynna ut i Stalins diktatur. Den kris för det imperialistiska världssystemet som de gav sitt revolutionära svar på ställde deras revolution inför oväntat ogynnsamma styrkeförhållanden ur vilka den byråkratiska reaktionen skulle växa sig stark och till slut segra. Men i vilket fall som helst kommer ANC och det perspektiv det vägleds av på ett betydelsefullt sätt prägla Sydafrikas framtid.
I Freedom Charter krävs ”att alla skall kunna leva i Sydafrika – oberoende av ursprung — i jämlikhet och demokrati” som det uttrycks i en officiell analys av dokumentet. Men dokumentet går längre än att kräva politiska rättigheter för den förtryckta och omyndigförklarade majoriteten. Freedom Charter kräver också att ”mineralrikedomarna, bankerna och monopolindustrin” skall förstatligas”.
Jordfrågan, som är en explosiv fråga i ett samhälle där den absoluta majoriteten berövats jorden av de koloniala nybyggarna och trängs ihop i stora reservat, tas också upp. Det perspektiv som anges i Freedom Charter är att alla restriktioner ”i äganderätten av mark baserade på rastillhörighet skall upphöra och all mark skall fördelas bland dem som brukar den för att motverka undernäring och svält.”
Utan tvekan kan man beteckna Freedom Charter som ett revolutionärt program eftersom dess genomförande förutsätter ett krossande av apartheidsystemet och långtgående förändringar av den politiska och ekonomiska strukturen, men är det ett socialistiskt program? Hur uppfattar egentligen ANC Freedom Charter?
Joe Slovo, en välkänd ANC-ledare tog upp frågan om det perspektiv som ligger till grund för ANCs syn på Freedom Charter i en intervju som sändes av ANCs frihetsradio i Addis Abeba i Etiopien i juli 1985.
Joe Slovo sade:
”Jag anser inte att Freedom Charter är ett program för socialism i Sydafrika, inte heller anser jag att det är ett program för kapitalism.”
Han fortsatte med att påpeka:
”Man måste komma ihåg att Freedom Charter inte ställde upp en strategi för kampen. Det är en slags inspirerande vision av ett fritt, demokratiskt Sydafrika. Man kan inte finna någon definition i Freedom Charter av den typ av maktstruktur som kommer att ta form dagen efter det att ANC-flaggan hissas över unionsbyggnaderna i Pretoria.”
Det är frågor som kommer att avgöras på fältet av de klasskrafter som är indragna i kampen. Det kan inte råda något tvivel om det faktum att det finns tillräckligt i Freedom Charter för att tillåta en folkets regering som domineras av det arbetande folket att börja lägga grunderna för ett fullbordande av den nationellt demokratiska revolutionen genom att skapa förutsättningar, under övergångsperioden, för det eventuella skapandet av socialism. Det finns inget i Freedom Charter som kan sägas stå i motsättning till denna möjlighet.
Det är lika möjligt ifall folkets seger domineras av den aspirerande svarta kapitalistklassen eller medelklassen, att delar av Freedom Charter kan användas av dem till att ta Sydafrika längs den kapitalistiska vägen. Vi måste därför verka för att garantera att arbetarklassen intar den ledande och dominerande rollen i det nuvarande kampstadiet.”
Som jämförelse kan man se vad National Forum säger i sitt ”Det azaniska folkets manifest”.
National Forum, som är en organisation som har sina rötter i den svarta medvetenhetsrörelsen har framställt sig som ett radikalt alternativ till ANC. NFs manifest antogs vid en konferens i Hammarskraal 1983 och på nytt med smärre modifieringar året därpå vid en konferens i Johannesburg. Manifestet är enligt National Forum:
”Det första dokument som placerar kampen för nationell befrielse i Sydafrika på en socialistisk kurs. 1 motsats till varje annan allians av de förtrycktas organisationer inom landet, ställer det arbetarklassens krav och intressen i kampens förgrund på en principiell grund.”
”Vår kamp för nationell frigörelse är riktat mot det historiskt utvecklade system av rasism och kapitalism som håller Azanias folk i bojor till förmån för en liten minoritet av befolkningen, dvs kapitalisterna och deras allierade, de vita arbetarna och de reaktionära delarna av medelklassen. Kampen mot apartheid är därför inte mer än en utgångspunkt för våra frigörelsesträvanden.
Den svarta arbetarklassen inspirerad av revolutionärt medvetande är motorn för vår kamp för nationellt självbestämmande i ett enat Azania. Bara den kan få slut på systemet som det ser ut i dag därför att bara de har inget alls att förlora. De har en värld att vinna i ett demokratiskt antirasistiskt och socialistiskt Azania, där arbetarnas intressen skall vara förhärskande genom arbetarkontroll över produktionsmedlen, distribution och utbyte. 1 Azanias socialistiska republik skall jorden och allt som hör samman med den helt ägas och kontrolleras av det azaniska folket. Jordens användning och allt som hänger samman med den skall inriktas på att få slut på all exploatering.
Det är den svarta arbetarklassens och dess organisationers historiska uppgift att mobilisera det förtryckta folket i avsikt att få ett slut på systemet av förtryck och exploatering av den vita härskande klassen.”
Detta utdrag ur National Forums plattform har nog klargjort skiljaktigheterna i perspektivet hos ANC och National Forum, mellan vilka det för övrigt utvecklats en mycket frän polemik.
Men på samma gång som det är viktigt — och lärorikt — att sätta sig in i den debatt som i dag pågår inom apartheidmotståndet — är det minst lika viktigt att aktivt bidra till kampen för att störta detta så förhatliga samhällssystem. Ju kraftfullare och ihärdiga våra insatser är, desto snabbare kommer apartheid att gå i graven.
Oliver Tambo inledde denna artikel. Det sista ordet går också till honom:
”Till alla krafter, till de nationer som är organiserade i OAU, den afrikanska enhetsorganisationen, den Alliansfria rörelsen, Förenta Nationerna, utlovar vi, Sydafrikas folk, under detta det Internationella fredsåret, att vi kommer att genomföra vår historiska uppgift att en gång för alla få ett slut på apartheidbrottet mot mänskligheten. Med ert stöd kommer vi att uppnå detta mål snarare förr än senare och med mindre blodsspillan och förstörelse.” (8 januari 1986)