Ur Fjärde Internationalen 2 1981
Rättegången mot ”Lin Biao-klicken” och ”de fyras gäng” hade inte ens startat förrän massmedia världen över utbasunerade att anklagelseakten innehöll det ”sensationella” avslöjandet att Lin Biao och hans sammansvurna hade planerat en statskupp hösten 1971. Vi som följt utvecklingen i Kina under det senaste årtiondet spärrade upp ögonen: Denna ”nyhet” hade ju varit känd i åtta år och även rapporterats i världspressen 1972-73. Inte nog med det. Ett stort antal ”hemliga” kinesiska dokument rörande det påstådda kuppförsöket och fraktionskampen i KKP vid den tiden hade varit tillgängliga utanför Kina nästan lika lång tid. Förutom att det var första gången som detaljerade anklagelser fördes fram officiellt fanns det således inget nyhetsvärde i rapporterna från Beijing. I själva verket hade den intresserade ”kinaskådaren” sedan lång tid tillbaka haft tillgång till mycket mer information om det påstådda kuppförsöket och den inre partikampen 1970-71 än det som de nuvarande kinesiska ledarna låtit släppa ut i samband med rättegången.
Värdet av de nya ”avslöjandena” inskränker sig därför till att ytterligare bekräfta äktheten av de dokument och övriga informationer som vi för länge sedan försetts med bl a genom olika underrättelsetjänsters försorg (främst taiwanesiska och amerikanska) eller fått via mer inofficiella kinesiska kanaler (bl a kinesiska ledares uppgifter i samtal med utländska statsmän och journalister). Men även i detta avseende är värdet av de nya kinesiska uppgifterna begränsat, ty redan under ”kampanjen mot Lin Biao” 1972 och framåt framkom det i officiella sammanhang, i fragmentarisk form, tillräckligt många informationer för att äktheten av de i väst tillgängliga ”hemliga” dokumenten skulle kunna fastslås (bl a återgavs i den kinesiska pressen åtskilliga citat ur dessa). Inga ”kinaexperter” ifrågasatte heller äktheten av dessa dokument — inte ens Beijing-papegojorna. De senare ignorerade helt enkelt deras existens.[1]
Den ”sensationella nyheten” från november 1980 var alltså egentligen inte någon nyhet alls. Den hörde mer hemma i historieböckerna än i TV-Rapport och på tidningarnas förstasidor.
Det finns dock en hel del annat att anmärka om nyhetsbevakningen av Beijing-processen. Exempelvis är det frapperande hur okritiskt massmedia behandlat hela historien. Inga försök att t ex granska anklagelsepunkternas trovärdighet och natur har gjorts. Inga analyser av vittnesmålens och bevismaterialets karaktär och innehåll har företagits, osv. osv. Ändå gör ju rättegångens karaktär av en politisk process att sådana analyser är av avgörande betydelse för en förståelse av vad som skett och sker i Kina. Låt oss t ex ta upp frågan om Lin Biao-gruppens påstådda militära kuppförsök.
Att Lin Biao & Co verkligen förberedde någon slags kupp är mycket möjligt. Förhållandena i toppskiktet av den byråkratiska kasten i Kina kan nämligen i mångt och mycket liknas vid situationen i det kinesiska kejserliga hovet under t ex Han-väldets förfallsperiod (slutet av 200-talet e. kr): intrigmakeri, nepotism osv tillhör vardagsrutinen. Arresteringen av ”de fyras gäng” illustrerar detta utmärkt. Den innehåller en palatskupps alla ingredienser. Varför skulle inte också Lin Biao och hans ”sammansvurna” ha konspirerat mot andra delar av byråkratin? Däremot är det mycket svårare att oreserverat svälja alla de detaljer som offentliggjorts om kuppförsöket (t ex om mordattentatsplanerna mot Mao). I vilket fall som helst verkar de nästan farsartade i sin amatörmässighet. Misstanken att de segrande fraktionerna ”förbättrat” planerna i syfte att maximalt svartmåla sina motståndare i massornas ögon ligger nära till hands. Men ännu viktigare än frågetecknen kring själva intrigen är att vi inte fått någon trovärdig redogörelse för de politiska motiv som låg bakom ”kupplanerna”. Det enda vi i stort sett fått veta är att Lin Biao eftersträvat den vakanta posten som ordförande i staten. Då detta luftades vid ett möte i Lushan i augusti 1970 slog Mao (uppbackad av Zhou Enlai) bakut. Lin Biao tolkade detta som att hans ställning var hotad och beslöt att slå till innan det var för sent. Det är mycket möjligt att detta är en del av sanningen, men det står helt klart att det inte är hela sanningen eller ens den avgörande pusselbiten. Varför skulle Mao reagera så starkt på att den man som i partistadgarna stod som hans ”efterträdare” och ”närmaste vapenbroder” önskade ordförandeposten i Folkrepubliken? Och varför skulle Lin Biao och hans sammansvurna bli så nervösa över ett sådant litet bakslag? Med tiden skulle ju Lin Biao automatiskt bli partiordförande. Svaret på dessa frågor är givetvis att det fanns viktiga politiska meningsskiljaktigheter mellan Lin Biao-gruppen och Mao-Zhou. Vilka var då dessa?
När det gäller ”de fyras gäng” existerar inte detta problem, ty även om de nuvarande kinesiska ledarna försökt skjuta de politiska motsättningarna i bakgrunden, är det allmänt känt i och utanför Kina att ”de fyras gäng” stod för en helt annan inriktning i det kinesiska uppbygget än Deng & Co. I Lin Biao-gruppens fall har de kinesiska ledarna varit mycket mer framgångsrika i att dölja vad motsättningarna kring 1970-71 gällde. Men detta gör också att anklagelseakterna mot Lin Biaos vapendragare hänger i luften, saknar inre logik. Motiven till att Lin Biao & Co planerade en statskupp 1971 förblir höljda i dunkel. Detta betyder nu inte att det är omöjligt att fylla igen de luckor som de kinesiska byråkraterna lämnat. Det går att i stora drag rekonstruera vad Lin Biao-gruppen stod för. Detta är också betydligt intressantare och i synnerhet viktigare än frågan om eventuella kupplaner. I en kommande bok kommer dessa politiska meningsskiljaktigheter att diskuteras mer i detalj. Här ska vi bara konstatera att de politiska motsättningarna i partitoppen åren 1970-71 var betydande, bl a var Lin Biao & Co motståndare till att inbjuda Nixon till Kina, något som Mao & Co inte kunde tolerera.
Beijing-processens uppläggning, anklagelseakternas innehåll osv visar med all önskvärd tydlighet att Deng & Co inte haft för avsikt att för de kinesiska massorna klargöra vad som verkligen hänt. Syftet har varit att göra sig av med de politiska motståndarna utan att de underliggande politiska frågorna ställs under debatt. Därför har de anklagade framställts som enbart kriminella som förföljt meningsmotståndare, planerat statskupper osv. Därför har också varje försök att spräcka åklagarens snäva ramar nedtystats (jfr. behandlingen av Jiang Qing).
Ur byråkratins synvinkel är det av central vikt att massorna hålls okunniga om det verkliga skeendet, ty en öppen redovisning av alla fakta och politiska meningsskiljaktigheter skulle innebära en dödlig fara för byråkratin som sådan. Genom att inskränka det hela till de anklagades verkliga eller uppdiktade ”brott” (otvivelaktigt är de skyldiga till åtminstone en stor del av dem), försvårar man för massorna att politiskt ifrågasätta det rådande systemet. En rättegång där alla papper lades på bordet skulle dessutom — förutom att ge Deng & Co politisk huvudvärk — riskera att de nuvarande ledarnas egna brott uppdagades (ty även de har omfattande förföljelser mot politiskt obekväma på sitt samvete).
Beijing-processen markerar slutet på en epok i den kinesiska revolutionen — den maoistiska. Massornas hat mot de ledare som för dem representerat minst ett årtionde av lidanden har gjort det möjligt för Deng & Co att med folkligt gillande genomföra rättegången. Dessutom har regimen getts en tidsfrist för att infria sina löften om att snabbt förbättra det kinesiska folkets lott. Men massornas inställning till den nya ledningen är full av reservationer och tålamodet är begränsat. I samma mån som Deng & Co tvingas minska takten i ”de fyra moderniseringarna” ökar också det folkliga missnöjet. De kinesiska massorna har fått nog av slagordspolitik (som under Mao och ”de fyras gäng”), de vill se materiella resultat. Oppositionella politiska strömningar finns redan i det kinesiska samhället, t o m i partiet och dess ungdomsförbund. Dessa oppositionella strömningars potentiella bas är enorm. Samtidigt har partiets prestige aldrig varit så låg som nu. De hårda åtgärder som regimen vidtagit för att tysta oppositionella röster visar att den är medveten om faran. Rättegången mot ”Lin-Biao-klicken” och ”de fyra” har inte löst Dengs dilemma. Förutom den maoistiska epokens slut markerar den nämligen också inledningen till en ny epok, där massorna, befriade från illusionerna om partiets ”ofelbarhet” osv, står i startgroparna för att själva gripa in i politiken. Och den dagen kommer hela det byråkratiska systemet att skaka i sina grundvalar. Vägen står öppen för verklig socialistisk demokrati, för uppbygget av ett verkligt socialistiskt samhälle. Må den dagen komma snart!
[1] Den hittills mest detaljerade officiella redogörelsen för ”statskuppsplanerna” återfinns i Beijing Review 51-1980, s 19-28. Vi ska här också ge ett urval av dokumentsamlingar och annan litteratur så att den intresserade läsaren själv kan studera frågan närmare (och övertyga sig om riktigheten av det som sagts i texten beträffande informationen om Lin Biao-affären före Beijingrättegången).
1) Ett utomordentligt arbete i sitt slag är det av det danska Östasiatiska Institutet (vid Köpenhamns universitet) i september 1973 utgivna kompendiet Lin Biaos fald. Det innehåller inte alla i väst kända dokument i frågan, men väl flera av de viktigaste, bl a ”Utkast till 'projekt 5-7-1'”, som är Lin Biao-gruppens påstådda kupplan, samt en resumé över Maos viktiga samtal med ”ansvariga kamrater” under hans inspektionstur hösten 1971, där Lin Biao-affären dryftades. Kompendiet innehåller också en sansad och läsvärd inledning som försöker sätta in frågan i sitt historiska sammanhang, samt en del intressanta resonemang om dokumentens äkthet (författarna drar slutsatsen att så är fallet bl a genom att jämföra med vad som vid den tiden hade sipprat ut via officiella kanaler — obs att sedan kompendiets tillkomst har mycket mer uppgifter kommit fram vilket ytterligare styrker författarnas slutsatser).
2) På engelska finns förstås mycket mer publicerat. Av dokumentsamlingarna ska vi här lämna bara två av de mer omfattande: översättningstidskriften Chinese Law and Government, vol. V no. 3-4, samt vol VI no. l och no. 2 (1972-73), utgiven av International Arts and Sciences Press, inc. New York; och dokumentsamlingen Classified Chinese Communist Documents: A Selection, Institute of International Relations, Taipei, Taiwan 1978.
3) Läsvärda artiklar om ”Lin Biaos fall” finns i tidskriften The China Quarterly nr 55 (1973).
4) 1974 skrev holländaren J. van Ginneken en bok om Lin Biao som innehåller en del intressant information. När det gäller själva kuppförsöket och omständigheterna därikring bygger Van Ginneken emellertid inte på de dokument som nämnts ovan, utan på uppgifter som de kinesiska ledarna själva vid denna tid låtit sprida ut. Boken är inte tillförlitlig i alla avseenden, men är läsvärd. Den utgavs 1976 i engelsk översättning under titeln The Rise and Fall of Lin Piao (Penguin).