Den allmänna värnplikten ett ”Folkförsvar”?

”Den allmänna värnplikten är ingenting annat än ett attentat mot folkfriheten, en lömsk förrädare som under frihetens lånade fana vill lägga folket i träldom.”

August Strindberg

När den allmänna värnplikten infördes i Sverige 1901 var inte detta någon demokratisk reform eller ett försök att skapa någon ”folkets armé”. Istället var det ett sätt för den svenska borgarklassen att skapa en starkare krigsmakt. Den allmänna värnpliktens genomförande utgjorde ett led i de svenska rustningarna mot Norges frihetskamp och mot den ryska närvaron i Finland.

Den ökade konkurrens om kolonier, råvaror och marknader som följde med uppkomsten av de stora kapitalistiska monopolföretagen vid sekelskiftet, ökade riskerna för militära konflikter i stor skala. Och krig mellan utvecklade industrinationer kunde inte föras på det gamla sättet. Avskaffandet av det gamla indelningsverket och införandet av den allmänna värnplikten i Sverige syftade till att modernisera och effektivisera det svenska försvaret för att bättre kunna fylla den svenska imperialismens behov.

1901 var kampen mot den borgerliga militarismen en av de viktigaste frågorna för den svenska socialdemokratin. Därför var också arbetarrörelsen en svuren fiende till införandet av den allmänna värnplikten.

Socialdemokraternas 4:e kongress 1900 uppmanade Sveriges arbetare att med all kraft driva på genomförandet av den allmänna rösträtten som ett svar på de härskandes försök att driva igenom förslaget om ny härordning, som bland annat innebar införandet av allmän värnplikt.

Men sedan dess har mycket hänt. Idag är det endast Kommunistiska Arbetarförbundet som konsekvent vägrar att ge något som helst stöd åt den svenska borgarklassens rustningar. Dagens svenska socialdemokrater är sedan länge varma försvarsvänner. Och även de grupper på vänsterkanten som kallar sig kommunistiska talar om nödvändigheten av ett starkt försvar. Idag, menar de, är inte den allmänna värnplikten något negativt. Tvärtom — idag talar alla dessa organisationer om nödvändigheten att ”försvara” den allmänna värnplikten!

Folkförsvar?

Bland försvarsvännerna på vänsterkanten är det vanligt att man försöker sig på konststycket att framställa den allmänna värnplikten som ett tvång och en rättighet på samma gång. Man ser den allmänna värnpliktens princip som en del av den borgerliga demokratin och som ett steg på vägen mot ett ”folkförsvar”.

KAF avvisar bestämt sådana uppfattningar. I varje samhälle är militärmakten kärnan i statsapparaten — och detta oavsett den konkreta utformning som försvaret har.

Ett ”folkförsvar” — i betydelsen ett försvar för den arbetande befolkningens liv och levnadsstandard — kan bara växa fram i total motsättning till den borgerliga staten och dess militärapparat. Ett ”folkförsvar” kan inte vara något annat än en beväpning av arbetarnas klassorganisationer, i första hand fackföreningarna, för ett försvar av sina egna intressen, självständigt från den borgerliga staten.

Att den svenska värnpliktsarmén är en dödsfiende till den svenska arbetarklassens organisationer har vi sett exempel på vid flera tillfällen under 1900-talet. I själva verket blev det allt vanligare att militär sattes in mot kämpande arbetare åren efter värnpliktens genomförande. Och det svenska försvaret har inte förändrat sin klasskaraktär sedan militären mördade fem strejkande arbetare i Ådalen för 50 år sedan.

När den allmänna värnplikten infördes runt om i Europa under 1800-talet och början av 1900-talet var detta alltså inte någon del i det ”demokratiska genombrottet”. Istället var det i huvudsak en följd av den teknologiska utvecklingen. Industrialiseringen gjorde det möjligt att utrusta och underhålla arméer i massformat. Detta fick också det militära strategiska tänkandet att förändras.

När den allmänna värnplikten idag börjar ifrågasättas i sin nuvarande form så är även detta framför allt beroende av produktivkrafternas utveckling.

Förändringar i försvarsstrukturerna

Idag är bortåt hälften av världens forskare sysselsatta i den militära forskningens tjänst. Det är betecknande för imperialismens epok att det är just inom produktionen av mordredskap som teknologin når sin största förfining. Även det lilla Sverige försöker hänga med i rustningskarusellen. Det är ett känt faktum att Sverige konkurrerar om topplatserna internationellt sett när det gäller försvarsutgifter per capita. Vi kan också se hur den svenska vapenexporten ökat explosionsartat under de senaste åren.

De nya och alltmer avancerade vapensystem, som krigsindustrin kräver för att säkra sina profiter, och som försvarsledningen anser nödvändiga för att upprätthålla det svenska försvarets slagförmåga, kräver i de flesta fall ett relativt litet antal militärer. Det är istället ingenjörer och tekniker som får en allt viktigare ställning.

Det är därför som man, framför allt inom marinen och flygvapnet som är kapitalintensiva vapenslag med stora materialkostnader, börjar ifrågasätta nyttan av att låta majoriteten av den manliga befolkningen få en omfattande militär utbildning.

Inom armén hittar vi däremot i allmänhet starka anhängare av den allmänna värnplikten i dess nuvarande utformning.

Även för politikerna är principen om allmän värnplikt av stor betydelse. För att citera försvarsminister Eric Krönmark:

”Och allmän värnplikt ska vi ha. Det är psykologiskt viktigt för försvarsviljan. Man känner att alla sitter i samma båt, alla har samma ansvar.”

Men politikerna ställer sig också frågan hur de ska kunna hålla försvarskostnaderna inom rimliga gränser. Samtidigt som såväl personal- som materielkostnaderna ökar kraftigt, så sätter den ekonomiska krisen gränser för vad som är politiskt möjligt att anslå till försvaret. Men det finns samtidigt en gräns för hur mycket man kan spara genom rationaliseringar och förbandsnedläggningar, så länge som man varje år är tvungen att ta emot en kull värnpliktiga på ca 45 000 man. Det är i ljuset av detta som man ska se diskussionerna om kategoriklyvning och differentierad utbildning.

Kategoriklyvning innebär att man inte kallar in en hel årskull för värnpliktstjänstgöring. Exempel på detta hittar vi i Danmark, där sedan några år tillbaka endast ca 1/3 av den manliga befolkningen uttas till värnpliktstjänstgöring. Det danska systemet bygger dels på frivillig rekrytering och dels på ett lottningssystem.

Det finns dock skäl till en viss skepsis inför det danska systemet bland politikerna. De unga danska män som haft oturen att vinna i ”värnpliktslotteriet” har inte varit beredda att acceptera att leva på allmosor medan deras jämnåriga kamrater betalas normala löner ute på arbetsmarknaden. I Danmark har de värnpliktiga tillkämpat sig en månadslön som ligger nära lönenivån för en okvalificerad arbetare.

Om kategoriklyvningen genomfördes konsekvent i Sverige är det troligt att vi skulle få se en liknande utveckling här. Det skulle göra det ekonomiska utbytet av en kategoriklyvning till en ganska osäker affär för svenska staten.

Därför har man hittills gått mycket försiktigt fram i Sverige med sådana förslag. Den sittande försvarsutredningen har diskuterat ett förslag om att 2 000 värnpliktiga om året skulle föras över till utbildning inom civilförsvaret istället för inom det militära försvaret. I civilförsvaret skulle utbildningen inskränka sig till 8-9 veckor, att jämföra med lägst 7 1/2 månad i det militära försvaret, vilket skulle innebära en stor besparing.

Differentierad utbildning innebär att olika kategorier av värnpliktiga gör olika lång utbildning beroende på vilken typ av tjänstgöring de har. Detta system har vi alltid haft i Sverige i olika former. Tanken är att man idag skulle kunna skära ner utbildningstiden ytterligare för värnpliktiga med enklare uppgifter och eventuellt förlänga utbildningstiden för exempelvis värnpliktiga befäl.

Det finns all anledning att förvänta sig att kategoriklyvning och differentierad utbildning blir en nödvändig väg för statsmakterna under 80-talet. Några planer på införande av yrkesarm finns dock inte — inga svenska debattörer förespråkar detta idag.

Hur ska man ställa sig till denna utveckling från arbetarrörelsens sida? Det är naturligtvis inte möjligt att bestämma sin politik genom att se hur borgarklassen orienterar sig i olika frågor för att sedan automatiskt inta en motsatt ståndpunkt. Om det i dagens Sverige finns en tendens att nagga den allmänna värnplikten i kanten, så hittar vi till exempel motsatt tendens i USA.

För den amerikanska borgarklassen är det helt nödvändigt med allmän värnplikt för att kunna bedriva kontrarevolutionära krig i stor skala i tredje världen. Under Vietnamkriget återinförde man således allmän värnplikt, med tvingades upphäva värnplikten vid slutet av kriget på grund av opinionens tryck. Idag strävar man på nytt att upprätta en värnpliktsarmé. Carters beslut om värnpliktsregistrering 1980 möttes dock av en massiv proteststorm från den amerikanska ungdomen, vilket resulterade i ett totalt fiasko för detta försök att stegvis återinföra värnplikten.

KAF:s inställning till det svenska försvaret är klart — vi är emot det under alla dess former. Vi tar inte ställning för en försvarsform mot en annan. Vi är oförsonliga motståndare till den allmänna värnplikten, som med Strindbergs ord, är ”ett attentat mot folk friheten”.

Däremot är det nödvändigt att ta ställning till om den nuvarande tendensen mot inskränkningar i värnplikten utgör ett ökande hot mot den svenska arbetarklassens intressen. Svaret på detta måste bli nej.

Att värnpliktiga undantas från militär tvångstjänstgöring i borgarstatens tjänst är inget negativt. Och att tjänstgöringstiden för värnpliktiga förkortas är givetvis också en bra sak om det sker generellt.

I debatten har det från vissa håll framförs att den allmänna värnplikten skulle utgöra en viss garanti mot att militär används i sociala konflikter. Ingenting tyder på att så skulle vara fallet. Den allmänna värnplikten förhindrade inte dödsskotten i Ådalen.

I utvecklingen mot en uppluckring av värnplikten finns ingen tendens till att upprätta nya specialförband som inriktas på att slå ner kämpande arbetare. Istället är det uppenbart att polisen i allt större utsträckning fått ta över militärens roll på detta område. I och med att polisen från att tidigare ha stått under kommunal kontroll numera är centraliserad till riksnivå, och i och med att poliskåren på senare år fått en allt tyngre beväpning, fyller den gott och väl borgarklassens behov av våldsmakt i dagens klasskampsläge. Under hamnstrejken 1980 kunde vi således se hur polisen med våld attackerade hamnarbetarnas strejkvakt i Västerås.

I ett läge där polisens resurser visar sig vara otillräckliga är det inte heller i första hand till militären som borgarklassen kommer att vända sig. De privata vaktbolagen utgör här en stor och viktig resurs. Likaså kan olika frivilliga försvarsorganisationer, som till exempel driftvärnet, komma att få en viktigare roll.

Den enda grupp av värnpliktiga som idag får direkt träning för att kunna sättas in mot ”den inre fienden” är militärpolisen. KAF kräver därför att utbildningen av militärpoliser upphör och att det skrivs in i grundlagen att militär trupp inte får användas i sociala konflikter. Men naturligtvis garanterar inte detta att militären inte kommer att försöka sätta samman nya kontrarevolutionära förband av pålitliga reaktionärer. Det är möjligt att utrymmet för att upprätta sådana styrkor är större med allmän värnplikt, eftersom detta gör att militären har ett fullständigt material av hela den manliga befolkningen att välja och vraka ur.

Det är emellertid viktigt att vara vaksam mot försök att använda en kategoriklyvning till en politisk utgallring av socialister och soldatfackligt aktiva. En sådan utgallring förekommer redan idag i samband med grundutbildningen. Bland annat har medlemmar i KAF utsatts för omplaceringar under grundutbildningen av politiska skäl. Det är ytterst vanligt att de som är aktiva under grundutbildningen inte krigsplaceras efteråt.

Men ingenting talar för att det är tankar om utgallring av politiskt aktiva som ligger bakom strävan att genomföra en nedskärning av antalet värnpliktiga. Erfarenheter av kategoriklyvning i de nordiska grannländerna visar att utgallring av ”politiska soldater” i första hand sker efter grundutbildningen.

Bland försvarsvänliga grupper har det på vissa håll förts fram krav på kvinnlig värnplikt. Det har då ofta förts fram som ett rättvisekrav, som ett sätt att stärka kvinnans position i samhället. KAF avvisar sådana resonemang som helt falska — inte därför att ”det skulle bli för dyrt” eller att ”kvinnor inte hör hemma i försvaret” — utan därför att kampen för kvinnans rättigheter inte främjas av att även kvinnorna dras in i det militära förtryckarsystemet. KAF går emot varje form av upprustning av försvaret och kräver istället att även männen befrias från tvånget att göra värnplikt.

KAF deltar i soldatkampen

Trots att KAF är oförsonliga motståndare till den allmänna värnplikten uppmanar vi våra medlemmar och sympatisörer att göra sin militärtjänst.

Så länge som majoriteten av den svenska manliga ungdomen är beredda att underkasta sig värnpliktstjänstgöring, kommer inte KAF att ställa sig vid sidan om som åskådare. Istället stöder vi och deltar aktivt i soldaternas kamp för att förbättra sina ekonomiska och sociala villkor under värnpliktstjänstgöringen, och försöker i denna kamp vinna så många som möjligt för vårt parti och dess idéer. Att inte göra detta vore att lämna över arbetarungdomen till borgarnas och militärens förtryck och indoktrinering.

Samtidigt försvarar vi rätten att vägra värnplikt och protesterar mot det nuvarande systemet med bestraffning av värnpliktsvägrare. Vi är även emot det prövningsförfarande som idag används vid ansökan om vapenfri tjänst och kräver att alla som vill ska slippa militär tjänstgöring. För vapenvägrarna förklarar vi dock vår övertygelse att vägran idag inte är en effektiv kampmetod för en politisk förändring, eftersom detta enbart är att betrakta som en individuell protest.