Ur Fjärde internationalen 4-5/1977
Den 8-11 december -77 gick Kommunistiska Arbetarförbundets sjätte kongress av stapeln i Gamla Riksdagshuset i Stockholk. Inramningen var stilenlig. Stora banderoller och röda fanor omgav delegater och åhörare. De gav inte utrymme för någon tvekan om att det verkligen var en organisation i kamp som här samlade sina krafter...
”Fri asylrätt för alla latinamerikanska flyktingar”. ”Mot byråkratin i arbetarstaterna”. ”För en demokratisk och kämpande arbetarrörelse”. ”Kamp för kvinnans frigörelse Kamp för mänsklighetens frigörelse Kamp för socialismen”. ”Kamp mot militarismen — För soldaternas fackliga organisering” löd en del av slagorden.
Att de inte bara satt där för syns skull framgick också med all önskvärd tydlighet – en del av dem hade uppenbarligen varit ute i regn och rusk både en och två och flera gånger! Denna ”specialutställning” var en del av förbundets historia, ett påtagligt bevis på nära sju års kamp för den revolutionära marxismen – alltsedan den dag i januari 1971 då KAF:s föregångare Revolutionära Marxisters Förbund skapades.
En av höjdpunkterna på kongressen gällde förbundets arbete som helhet under den kommande perioden, då de olika förslagen till huvudresolutioner diskuterades. Det är den resolution som fick majoritet vid den följande omröstningen som föreligger här i tryck. Mot den ställdes två andra förslag, som fick 33 respektive 4 procent av rösterna.
Besluten på den här punkten var kulmen på nära ett års förberedelser. Och de var viktiga för förbundets fortsatta utveckling och dess insatser för kampen i samhället.
Ett års erfarenheter... Det finns framför allt två orsaker till att kongressen lät vänta på sig så.
För det första hade förbundet att ta ställning till en hel rad, delvis nya, problem.
KAF:s sjätte kongress ägde rum i en helt annan samhällelig situation än den närmast föregående (i juni -75).
Den fördjupade ekonomiska krisen och de alltmer samordnade attackerna mot lönearbetare och andra grupper slår igenom hårt och brutalt idag. Och visar då också vilken dålig kondition som arbetarrörelsen – arbetarklassens politiska partier och fackföreningar – befinner sig i.
Socialdemokratins undfallenhet inför borgarna – samtidigt som dessa går till skärpt angrepp på lönearbetarna; reformisternas oförmåga och ovilja att visa en radikal socialistisk väg ut ur krisen; den fackliga byråkratins förlamande roll och ständiga inskränkningar av den fackliga demokratin allt detta ställer frågan om arbetarrörelsens mål och medel mer akut än på mycket länge! Det reser frågan om arbetarrörelsens politik och organisering mycket klarare!
Men dessa objektiva behov och dessa nödvändiga diskussioner framstår inte som sådana för de allra flesta. Vad kan vi, med våra resurser, med våra styrkor och utvecklingsmöjligheter, göra för att bidra till en nyprövning inom arbetarrörelsen? Vilket program tjänar den? Vilka initiativ? Vilken taktik? Vilken organisering?
Så ställdes frågorna i förkongressdebatten inför KAF:s sjätte kongress. Och de ställdes öppet! De olika uppfattningar som fanns representerade i förbundet debatterade också utåt sina skiljaktigheter. Och andra organisationer inom arbetarrörelsen gavs utrymme för bidrag och kritik. Och utnyttjade det!
Flera andra strömningar till vänster om SAP, ja även inom ”den socialdemokratiska familjen”, talar idag om att ”vitalisera”. ”återuppliva” eller ”reorganisera” arbetarrörelsen. Det är bra det skapar möjligheter till en öppnare vänsterdebatt än på länge. Och det vidgar möjligheterna till praktiskt samarbete. Fast debatt leder förstås inte automatiskt till klargöranden... Och en praktik är iii:e alltid framgångsrik, även om den är gemensam... Resultaten beror inte minst på kvaliteten hos de olika bidragen.
Så långt om de ”yttre” villkoren. Också internt var förutsättningarna annorlunda än tidigare. Det är en andra faktor bakom den utdragna förkongressdebatten.
Förbundets tillväxt; dess ökade inplantering på arbetsplatser, i bostadsområden och inom olika sociala rörelser samt dess vidgade erfarenheter av politiskt och fackligt arbete det bidrog till att göra debatten både viktigare och lödigare än någon annan förkongressdebatt. Men också mer komplicerad.
Fast skall man sammanfatta resultaten blir slutsatsen nog ändå att det fanns en tillräckligt omfattande gemensam grund mellan olika åsiktsriktningar för att denna debatt skulle kunna bli konkret och klargörande. Och samtidigt en så stor spännvidd mellan olika erfarenheter och ståndpunkter att den kunde bli givande och spännande.
Trots brister i organiseringen av den, framför allt i inledningen; trots en viss vacklan hos förbundsledningen om syftet för diskussionen och i underlagen för den; trots svårigheterna för en liten organisation att kunna hålla en självständig kurs i ett snålt klimat, utan att ge avkall på viktiga politiska mål trots allt detta kunde denna kongressdebatt ”ros i hamn”.
En viktig biprodukt av den var också att Kommunistiska Arbetarförbundet under debattens gång kunde visa att det går att genomföra en demokratisk diskussion, att det går att garantera minoriteter deras rättigheter, att det går att tillämpa tendensfriheten i praktiken. Och nu efter kongressen: att det är fullt möjligt för en majoritet och olika minoriteter att genomdriva en beslutad linje i praktiken, gemensamt! Och utvärdera den tillsammans, utan permanenta tendensbildningar!
Den resolution som vi publicerar här har sina komplement på annat håll. Två andra antagna resolutioner publiceras i pamflettform: ”Socialism och feminism” samt ”Socialism och ekologi”. En bearbetning av en antagen text om kampen bland den arbetande och studerande ungdomen återges i ungdomstidningen Mullvaden. Förbundets reviderade stadgar kan beställas i form av en separat skrift.
Den politiska och organisatoriska huvudresolutionen är uppdelad i nio huvudkapitel:
Den svenska borgarklassens offensiv;
Arbetarklassens läge;
Om radikaliseringens villkor;
Kampen för en arbetarregering;
Enhet på klasskampens grund;
Ett program för kampen;
För Fjärde Internationalen;
Våra omedelbara politiska uppgifter;
Så bygger vi KAF.
Vi skulle vilja rekommendera de som är intresserade av att veta var Kommunistiska Arbetarförbundet står i förhållande till andra strömningar att studera dessa olika avsnitt tillsammans med motsvarande texter från resolutioner som antagits av andra organisationer. Varför inte jämföra med SAP:s dokument från dess senaste kongress? Eller resolutionerna från VPK:s senaste partikongress, som genomfördes knappt en månad efter KAF:s? Och varför inte gå igenom den offentliga kongressdebatten i KAF:s tidning Internationalen (nummer 37-49/1977) sida vid sida med till exempel Ny Dags publicerade inlägg inför VPK-kongressen eller tidningen Arbetarkamps inför Förbundet Kommunists december-konferens? Politik är ibland också att välja...
Man kan då till exempel finna att organisationer som VPK eller Förbundet Kommunist som liksom vi valt att organisera sig skiljt från SAP försöker lösa dagens problem och sin mer eller mindre starka isolering på ett mycket speciellt sätt: genom en programmatisk och organisatorisk anpassning till den dominerande kraften inom arbetarrörelsen: reformismen och SAP-byråkratin.
Eller vad ska man säga om VPK:s konturlösa ”väg till socialismen” i form av ett vagt tal om samverkan med socialdemokratin. ett krisprogram skrivet för riksdagsledamöter och en fördjupad samverkan med regimerna i öst och deras avläggare på olika håll?
Man behöver dessvärre inte heller söka länge förrän man hos en organisation som VPK finner alltmer markerade tendenser att anpassa sig till en reformistisk ”realpolitik” av klassiskt socialdemokratiskt märke:
I stället för en konsekvent kamp mot deporteringar av politiska flyktingar en ”realistiskt” reglerad flyktingpolitik genom civila myndigheter; i stället för en kompromisslös kamp mot den svenska militarismen ett mer ”folkligt” betonat klassförsvar: i stället för en internationell samordning av arbetarklassens kamp. som inte låter sig hindras av nationsgränser och chauvinistiska skrankor tendenser till nyprotektionistiska och inskränkt nationella lösningar!
Ännu tristare är det att Förbundet Kommunist som tidigare haft en mycket bättre inställning på dessa områden, nu under det allmänna politiska trycket mer och mer låter sig utnyttjas som resonansbotten för sådana uppfattningar.
Den organisatoriska sekterismen i VPK:s och FK:s enhetspolitik motsäger inte detta. SAP-byråkratin förnekar varje annan organisation inom arbetarrörelsen dess rätt att existera. Därför borde alla andra strömningar göra vad de kan för att gemensamt bryta igenom den blockering som skapats bland socialdemokratins anhängare. I stället bemöts de socialdemokratiska medlemmarna och väljarna alltför ofta av en motsvarande sekterism från andra organisationer.
VPK:s (och FK:s) ovilja eller oförmåga att ens försöka utmana SAP-byråkratins kontroll över fackföreningsrörelsen och andra massorganisationer genom en enhetstaktik gör det knappast lättare för dessa socialdemokrater att bryta upp från sina illusioner om SAP:s traditionella politik och sin tillit till SAP-ledningen.
Vårt syfte med publiceringen av den här resolutionen är att försöka visa att det faktiskt finns alternativ till denna uppgivenhet, denna tragiska kombination av politisk anpassning till reformismen och organisatorisk sekterism.
Vi vill argumentera för andra lösningar och backa upp dessa förslag med konkreta analyser. Och vi vill visa hur ett sådant alternativ kan börja byggas med de resurser som Kommunistiska Arbetarförbundet förfogar över idag och, hoppas vi, med hjälp av krafter på annat håll som i stort delar våra värderingar!