Ur Fjärde Internationalen 2/77
Alienation, ångest och ensamhet, det är något som vi alla erfarit, och det är något som utgör ett livsvillkor för många i dagens samhälle. Ändå har de politiska organisationerna visat dålig förståelse och förmåga att angripa problemen. Anders Arvidsson försöker i den här artikeln beskriva främlingskapet i samhället, visa vilka olika flykt-möjligheter som används idag och argumentera för att vänsterorganisationerna borde erkänna alienationen och ångesten, för att göra den till en kraft i den revolutionära politiken.
Hans artikel har dock inte ambitionen att täcka in alla angelägna problemställningar. Så t ex saknas en genomgång av familjens roll. Men i övrigt finns det mesta med.
— Inom industrin förvandlas personen till en atom som dansar till tonerna av en splittrad förvaltning. Din plats är här, du skall sitta på detta vis, dina armar skall röra sig X centimeter, inom en radie av Y cm, och tiden för rörelsen skall vara 000 minuter. ..
— Arbetet blir mer och mer själlöst och monotont, allt eftersom planerare, experterna på små rörelser (ergonomerna) och den vetenskapliga förvaltningen ytterligare fråntar arbetaren att tänka och röra sig fritt.
— Själva livet förnekas.
— Behovet att behärska, skapande förmåga, nyfikenhet och självständigt tänkande hålls tillbaka hos arbetaren och resultatet, det ofrånkomliga resultatet är flykt eller strid, apati eller destruktivitet (förstörelselusta), psykisk nedgång.
Så beskriver JJ Gillespie en del av bakgrunden till att allt fler människor mår dåligt i dagens samhälle. Innan vi går in på varför ”den själsliga nöden” är så svår, trots att den materiella välfärden är högre än någonsin i vår del av världen, ska vi lyssna på några ”vittnesmål” om hur främlingskapet ser ut och hur det känns. Känner du igen dig — eller dina medmänniskor?
Så här skriver en KAF:are i en enkät, där det bland annat frågades om hur man själv upplever förtrycket:
— Det låter säkert besynnerligt att kampen för att överleva skulle ta så mycket kraft i ”välfärdssamhället” Sverige. Men det gör det — dels då arbetstiden, men också att över huvud taget orka ur sängen, orka att stirra en ny dag i ansiktet, en ny dag av kyla, ensamhet och förnedring. En ny dag då man blir vittne till eller utsatt för tusen olika sorters förtryck och falskhet och hyckleri och naturligtvis ställer berättigade krav på sig själv att ingripa. Och så orkar man inte — och så får man dåligt samvete osv osv.
En annan KAF:are säger så här:
— Känslan av kontaktlöshet är kanske värst. Känslan av att inte kunna (eller kanske bättre: våga) prata om hur det känns inombords med människor som man inte är alltför bekant med.
— I min ”vardagssituation” upplever jag främst den utbredda passiviteten bland mina (opolitiska) kamrater. Det är många som inte vågar kritisera, diskutera, protestera, fastän dom skulle vilja, fastän dom upplever en massa saker som är fel. Socialismen måste naturligtvis bygga på motsatsen, massaktiviteten som växer fram underifrån.
— Denna jävla individualism! Alla knyter ihop sig inom sina skal.
En kille från Kenya, G. Odya, säger så här i tidningen VI:
— Dessa människor, ständigt ängsliga att inte vara korrekta, ständigt i nervös brådska — hur orkar de leva? Finns här ingen livsglädje? Får man inte vara glad? Här i Stockholm går poliserna längs gatorna, färdiga att ta hand om var och en som är glad, som ohämmat visar sin glädje eller sjunger lite högt...
Kanske sjunger de för att de har druckit brännvin, men även om berusning ska vara priset för glädje ska man väl ändå inte behöva straffas för det?
— Man får inte störa allmänheten, sägs det. Men vad är det för allmänhet som inte tål att märka att det finns folk i städerna? Måste man döda sig själv för att uppföra sig riktigt i en folkriktig miljö?
En amerikansk psykoterapeut, Rollo May, beskriver hur alltfler människor känner tomhet, som övergår till tillstånd av meningslöshet och förtvivlan. Enligt honom kommer denna tomhet från människans maktlöshet, ”hennes övertygelse om att hon inte kan handla som en aktiv faktor i sitt eget liv eller ändra andras attityd till henne eller påverka sin omvärld”.
En mänsklig varelse kan inte leva länge i ett tillstånd av tomhet. Om han inte växer i riktning mot något kommer han inte bara att stagnera — hans instängda möjligheter vänds i sjuklighet och förtvivlan och till sist till förstörelselusta.
Eftersom det individen vill och känner inte spelar någon egentlig roll slutar hon snart att vilja och känna. I stället kommer apati och känslokyla, som ett försvar mot ångesten. När en människa ställs inför faror som hon inte har makt att besegra, blir hennes sista försvarsteknik att undvika att ens känna farorna.
Därför menar Rollo May att tomhet, känslokyla och apati inte är några ”privata fenomen” — utan kännetecken för vår kultur, dvs vårt nuvarande samhällssystem.
— Vart tar alla de livslevande mustiga barnen vägen och var nånstans ifrån kommer alla förstelnade vuxna?
Den frågan ställer Hans Lohman, svensk lärare i den psykiatriska vården, i sin rapport ”Psykisk hälsa och mänsklig miljö”.
Han talar om ”denna oroande process som inte bara sållar bort alla som inte är prima vara, utan gör även de andra alltmer främmande för sig själva, för varandra, för allt levande över huvud taget”. Han ser en ”smygande urholkningsprocess av det inre”, hur tillvaron utarmas, hur ödsligheten tilltar mellan — och inne i — människorna, samtidigt som ”man fungerar”, ”man sköter sina rutiner”.
Produktionens rationalisering tilleter oss allt mindre att vara hela människor — bara vissa sidor av oss tillfrågas. Vi hamnar i gigantiska, komplexa företag som kräver en allt hårdare kontroll av våra vardagsaktiviteter. Känslor och initiativ får hållas i styr. Leklynne, sinnlighet, festliga upptåg — kort sagt: sådant som kan ge glädje och liv åt vardagen framstår som något opassande, som tecken på ansvarslös slapphet. Det kan inte tolereras av produktionsprocessen.
Detta är Lohmans bild av vad som händer i Sverige: en livets tilltagande förstening, en hårdare allt ensidigare exploatering av människan. Isolering. Kontaktlöshet. Känslodöd. Man talar om de mänskliga kalhyggena i detta ”solidaritetens” samhälle. De medmänskliga banden som håller allt mindre. Hjärtat som inte har något språk.
Många klagar över sin ångest, men få över sin oförmåga att kunna ge kärlek. . . Det knakar i fogarna, strax under ytan. Ohållbarheten börjar bli uppenbar. Sprickorna skapar utrymme för vissheten. . . ”Livet, dt är någonting annat, det.”
Redan i de här subjektiva vittnesmålen har vi kommit in på sambandet mellan ångest, främlingskap — och ekonomin, produktionen.
Det var Karl Marx som myntade begreppet alienation. Hans beskrivning av hur förändringen av produktionen stympar människan skulle kunna sammanfattas så här i ett människoöde:
Du är en skomakare som har en liten verkstad. Du gör en sko som en kund beställt. Du har full kontroll över ditt arbete och ditt arbetes resultat. Du förstår vad som händer.
Men du tvingas stänga din butik och ta jobb som skoarbetare i den stora skofabriken, som konkurrerat ut dig. Nu gör du plötsligt bara en liten del av skon. Du underordnas en maskin. Du har ingen överblick över vad som händer. Du vet inte vart den sko som du är med om att göra tar vägen — och du har inget inflytande över den saken heller. Du kan plötsligt inte bestämma hur du ska lägga upp arbetet. Allt skapande i arbetet har försvunnit.
Din arbetsinsats är inte längre ett uttryck för din personlighet och dina behov. Det har blivit en vara som köps och säljs.
Du förlorar din frihet och förvandlas till ett verktyg i produktionsprocessen och till en kugge i ett stort själlöst maskineri. Dessa produktionsförhållanden leder till att individen utarmas, fysiskt och psykiskt.
I boken ”Att ha en sund själ. .. några synpunkter på mental hälsa och alienation i samhälle och arbetsliv” av Gunnela Westlander och Kurt Baneryd, beskrivs Marx analys så här:
— Före industrialismens genombrott kunde individen lättare förstå de ekonomiska sammanhangen i samhället. Han hade kunskaper om hur man tillverkade olika varuslag. Han var klar över hur produkter användes och byttes. Han hade en bestämd uppfattning om sin egen roll i den samhälleliga produktionen.
— Men i det kapitalistiska industrialiserade samhällets marknadssystem menade Marx att människorna styrs av ekonomiska lagar som framstår som opersonliga och opåverkbara för henne.
— Individen upplever att han inte kan styra eller påverka dessa lagar. Han upplever sig i stället som ett ting, ett föremål som är underkastat de ekonomiska lagarna och styrs av dem.
— Detta innebär också att individen inte uppfattar sig som en aktivt verksam varelse utan som ett passivt, viljelöst objekt.
— Arbetsdelningen som styckar upp arbetet allt mer, gör att industriarbetaren inte kan ge uttryck för sin skapande förmåga. Arbetet blir omänskligt. det blir ett tvång och ger inte längre tillfredsställelse åt människans behov. Till slut upplever han det så att han inte lever när han arbetar, det gör han på fritiden. Denna uppdelning hindrar individen från att bil en total människa.
Arbetaren är således främmande för sitt eget arbete, främmande för resultatet av sin egen verksamhet — och denna själv-alienation medför att arbetaren också blir alienerad i sina sociala kontakter, i upplevelsen av andra människor.
Marx säger:
— En omedelbar konsekvens av att människan alienerats från sin arbetsprodukt, sin livsaktivitet och sitt artväsende, är människans alienation från människan. När människan står främmande för sig själv, så står hennes medmänniska också främmande för henne.
Marx talar här om ”artsväsende” och ”människan” — men vad är detta? Formas inte människan av samhället, som en lerklump? Kan man verkligen säga att det finns något ”typiskt mänskligt”?
Det är en mycket viktig fråga. Tror man att människan helt formas av samhället, finns det anledning att se dystert på tillvaron. Aldrig någonsin har det funnits så enormt mäktiga medel för att forma människor (i den rika världen, öst såväl som väst): masspridd press, tv, radio, film och annan masskultur, en djävulskt effektiv kontrollapparat.
Och nog kan det vid en hastig blick vara svårt att inse att människan verkligen är samma varelse. Tänk dig t ex följande människor framför dig, på rad:
En vänsterstudent i Sverige.
En kannibal från Borneo.
En arabisk kvinna i en liten by i Nordafrika.
En munk från 1300-talet.
En amerikansk PR-direktör.
En vakt i ett tyskt koncentrationsläger.
En hemmafru i Djursholm (överklassförort till Stockholm).
En indisk tiggare i Calcutta.
En playboy i Monaco.
En FNL-soldat.
En stenåldersman som klättrar i trän och jagar djur med en sten.
En tempoarbetare vid LM-Ericsson.
Ja, det är verkligen stora skillnader. Men kropparna är lika, från födseln. Magarna fungerar likadant. De har samma behov av kalk, c-vitaminer, proteiner. De knullar på ungefär samma sätt. Tandvärk känns på samma sätt för munken på 1300-talet och FNL-soldaten.
En revolutionär människosyn utgår från att det är på exakt samma sätt med hela människan. Det finns ett själsligt skelett som ser exakt likadant ut, i olika samhällsklasser, kulturer, tidsåldrar, kontinenter, samhällssystem.
Vi kan göra det här tydligare, genom att sätta upp människans grundläggande behov i en tabell — och vad som händer när de inte tillfredsställs i en tabell bredvid.
| GRUNDLÄGGANDE BEHOV | RESULTAT OM DE INTE TILLFREDSSTÄLLS |
| Föda, vätska, sömn. | Fysiskt lidande. |
| Tillräcklig mängd och kvalitet. | Förstörd hälsa, undernäring, svält, utmattning — i värsta fall död. |
| Skydd mot kyla och värme, vind och regn. | Fysiskt lidande. |
| Bostad och kläder. | Förstörd hälsa — i värsta fall döden. |
| Skapa och förstå. | Psykiskt lidande. |
| Behovet av överblick, kontroll och inflytande över sitt arbete och omgivning. Få använda sin förmåga att skapa, sin fantasi och sitt förstånd. | Alienation. Känslor av att vara värdelös, knappt existerande. Allt är meningslöst. Inget människovärde och ingen självkänsla. Otrygghet. |
| Gemenskap och kärlek. | Psykiskt lidande. |
| Behovet av kollektiv gemenskap med många andra människor. Få uppskattning och kärlek för den man är, utan att behöva förställa sig. Få visa ömhet och känslor. Nära känslomässiga och fysiska kontakter, sexuell tillfredsställelse. | Känslor av ensamhet, värdelöshet, hopplöshet. Brist på människovärde och självkänsla. Otrygghet. |
De två första behovsdelarna, de kroppsliga, är väl självklara för de flesta. De är också de mest påträngande: hotas vi av död eller kroppsligt lidande träder dessa behov i förgrunden när vi ska göra något. Vi tvingas för ögonblicket ”glömma” ångesten som vi känner av våra otillfredsställda psykiska behov.
Men det betyder inte att de psykiska behoven inte finns där. De psykiska behoven är också en mäktig drivkraft för att få människor att handla – både privat och politiskt.
Varför skulle inte de psykiska behoven vara medfödda precis som de kroppsliga? Om vi ser på raden av helt olika människor igen, vem har inte dessa behov? Har inte en amerikansk PR-direktör behov av ömhet? Har inte en vänsterstudent behov av att älskas för den har är? Har en arabisk kvinna
i en liten by i Nordafrika inte behov av överblick över sitt arbete och sin omgivning? Har en munk från 1300-talet inte behov av en kollektiv gemenskap med andra människor? Har en tempoarbetare vid L M Ericsson inte behov av att få använda sin skaparförmåga och fantasi?
Att de ändå ser så fruktansvärt olika ut – det beror på hur samhället ser ut.
Men det beror inte bara på de rent ekonomiska och juridiska produktionsförhållandena. Det beror också på varje samhälles livsmönster. Det vill säga den härskande ideologin, människosynen, ideal och värderingar, uppfattningar och vad som man bör göra och vad man inte får göra. Hur människor bor, arbetar och är mot varandra. Det är denna mäktiga och trögrörliga vardagsmakt.
Det psykiska lidandet vid de otillfredsställda psykiska behoven känns likadant hos alla de här olika människorna. Men vad de gör med detta psykiska lidande, hur de ”väljer” att handla – det beror på livsmönstret.
Även inom samma livsmönster blir lösningarna olika, beroende på vilken situation individen befinner sig i och vilka erfarenheter han har. Men urvalet av lösningar begränsas av det livsmönster som finns i samhället.
1 ett samhälle av styrande och styrda, härskare och behärskade, överklass och underklass, måste det finnas ett livsmönster som bidrar till att hålla var och en på sin plats. Det räcker inte med kanoner och fängelser.
Eftersom ett klassamhälle aldrig till fullo kan tillfredsställa våra psykiska behov -- eftersom det bygger på att de flesta av oss ska vara maktlösa – strider alla livsmönster i varje klass-samhälle mot den mänskliga naturen. Vardagen i ett klassamhälle måste vara omänsklig.
Arbetets uppläggning och innehåll är en mycket viktig faktor för hur livsmönstret ser ut. Men inte den enda. I dagens livsmönster finns t ex också rester från urgamla mönster: partriarkatet, ”manssamhället” med dess snedvridna mans- och kvinnoroller. Det fanns långt före kapitalismen, men har utnyttjats av kapitalismen och förstärkts av kapitalets försäljarapparat. (Genom detta försvåras t ex våra möjligheter till verklig kärlek i det här samhället).
Det psykiska lidandet i senkapitalismen beror alltså både på den alienation som uppstår på grund av maktlösheten i arbetet och i samhället – och på det sjuka, omänskliga livsmönster som också hindrar oss från att tillfredsställa våra psykiska behov.
Exakt hur det här livsmönstret ser ut idag och exakt hur sambandet mellan det och den ekonomiska basen ser ut – det vet inte jag. Jag tror det är en viktig fråga att diskutera.
Men något kan jag säga om det borgerliga livsmönstret.
- Den borgerliga synen på människan är kluven. Dels säger borgaren att människan bara är en produkt av arv och miljö: Hon kan ingenting göra, hon är som hon är. Dels säger borgaren att människan själv skapar sina förhållanden – det hänger helt och hållet på individen själv vad hon blir.
Detta blir tydligare om vi uttrycker det i form av uppmaningar:
- Du måste skärpa dig! Du kan ändå ingenting göra! Var inte så egoistisk! Du måste tänka på att själv få det bra! Du ska inte tro att du är något! Du ska lyda dem som står över dig! Du måste bli något! Du har dig själv att skylla! Du måste ha stora bröst !stor kuk! Du måste vara stark och säga ifrån! Tänk dig för så att du inte gör bort dig! Håll masken! Du är inte tillräckligt bra som du är! Vad du tycker är faktiskt ganska löjligt och ointressant! Du kan bli något stort om du bara vill!
Motsäger uppmaningarna varandra? Det är inte så underligt då, att vi känner oss splittrade och trasiga och förvirrade i det här samhället!
En skillnad mellan de kroppsliga och psykiska behoven är att otillfredsställda kroppsliga behov under lång tid innebär döden. Men de psykiska behoven är lättare att manipulera med. Människan blir deformerad, om inte hennes psykiska behov tillfredsställs. Hon blir halv, förvriden, en karikatyr av sitt möjliga jag. Men hon överlever, och i de flesta fall kan hon utföra sitt jobb och göra sin plikt som konsument.
En annan skillnad är att det är lättare att se de politiska orsakerna bakom kroppslig nöd: jag äter för lite, jag har dålig bostad, det beror på dålig lön, vi är många som får dålig lön, vi kan strejka eller störta kapitalisten och på så sätt få det bättre.
Men om jag är deprimerad nästan jämt, eller känner mig rädd eller värdelös eller ensam – vad har det med politik att göra? Visst finns sambandet där – med alienationen och livsmönstret – men det faller en inte omedelbart i ögonen.
Arbetarrörelsen har just inte gjort så mycket för att reda ut och visa på sambandet. Och det är inte så lätt att omedelbart se vad man skulle kunna göra, vilka kollektiva handlingar som är möjliga. Men de finns.
Har alienationen blivit mindre sen Marx tid? Nej, trots den ökade materiella välfärden verkar det tvärtom som om främlingskapet och den själsliga nöden ökat. Under de senaste 30 åren, efter andra världskriget, ser det ut som ökningen av såväl den materiella standarden som alienationen gått extra fort.
Naturligtvis ökar inte alienationen för att folk får det bättre. Men en rad faktorer har gjort det jävligare och mer omänskligt att leva i senkapitalismen:
* ÖKAD FÖRSTÖRELSE AV ARBETET. Kapitalisterna har splittrat upp arbetet ännu mer och gjort det ständigt mer monotont, meningslöst. Tempot har trissats upp. Det har blivit svårare att ens snacka med sina arbetskamrater.
* KONCENTRATION TILL STÖRRE ENHETER. Större fabriker och större städer har gjort människan ännu mindre. Det ger mindre chanser till överblick, inflytande och gemenskap. Men detta har flera sidor. Också klasskänslan har historiskt sett stärkts genom att arbetarna samlats i större fabriker och större städer. Men det verkar som om det finns en slags gräns: När staden/fabriken blir för stor överväger de negativa sidorna, dvs den ökande alienationen. Det är vad som verkar ha hänt efter 2:a världskriget.
* KLASSGEMENSKAPEN HAR BRUTITS NER.
Detta beror i sin tur på:
1.De gamla arbetarstadsdelarna har ersatts av betongförorter, där makthavarna planerat för konsumtion men inte för gemenskap. I de gamla kåkarna levde man mer inpå varandra och fattigdomen tvingade fram en större gemenskap.
2. Hela ”fattigkulturen” har ersatts av en ”konsumtionskultur” där allt kan köpas. Om du lyckas hänger på dig själv, som enskild konsument-individ. Efter kriget har kapitalisterna byggt upp en reklamindustri som bygger på vetenskapliga psykologiska rön, för att avleda människors naturliga behov och ångest till konsumtion.
3. Arbetarrörelsen har accepterat stordriften också i sina egna organisationer. Besluten hamnade längre och längre ifrån medlemmen och medlemmarna försvann från mötena. Arbetarna kände sig alienerade i sina egna organisationer.
4. Kapitalet fick tillgång till nya effektiva massmedier och tekniker – framför allt TV – för att sprida det borgerliga livsmönstret. TV tillsammans med en på allvar masspridd press, har en mycket stor genomslagskraft. (Kvällstidningarna ökade i samlad upplaga från 300 000 år 1945 till det tredubbla, 1,05 miljoner 1967). ”Idealen” har lättare att korsa klassgränserna.
5. Stora grupper av arbetare har fått så hyggliga reallöner att de blivit ”egendomsägare i smått”: Bil, villa, sommarstuga, båt. Det har för många påverkat både umgänge och ”identitet.
Allt det här tillsammans (och kanske andra faktorer) har gjort att människornas uppfattning av sig själva som medlemmar i en klass ”suddats ut). Klasserna finns naturligtvis kvar. Men många fler än tidigare har upplevt sig som en samma individer i stället för att tillhöra en klassgemenskap. Det säger sig självt att bara det måste öka känslan av maktlöshet, hopplöshet och ensamhet.
Självklart har det här ”utsuddandet” skett olika mycket i olika grupper. Arbetargrupper som har någon form av gemenskap i arbetet — som hamnarbetarna, gruvarbetarna, renhållningsarbetarna och skogsarbetarna, som alla ofta jobbar i lag — har haft lättare att uppleva klasstillhörigheten.
Vad kan man göra åt sin alienation?
Det finns en hel del att välja på, privata och kollektiva lösningar.
God karl reder sig själv. Alla har samma chanser, det hänger på var och en. Själv är bästa dräng.
Det är några grundpelare i den borgerliga ideologin som verkligen står stabila. I det borgerliga livsmönstret erbjuds du därför följande alternativ om du känner dig alienerad på jobbet:
1. Byt jobb! 2. Gör karriär — bli förman! 3. Gå kvällskurser och avancera inom ditt yrke! 4. Gör karriär i Partiet eller Facket och kom ifrån skiten! 5. Plugga dig till ett intellektuellt jobb!
Möjligheterna att på dessa olika sätt privat komma ifrån skiten har ökat de senaste årtiondena. Allt fler, inte minst arbetarbarn, har kunnat studera (trots att de missgynnas). Den enskilde ser också människor omkring sig som lyckats ta sig bort. Därför ökar lätt upplevelsen av att det är fel på mig, att det är ett privat problem att jag står på det här meningslösa jobbet.
Det finns ett sjätte sätt: Bli sin egen.
Trots kärva tider för småföretagare startas ständigt nya små byggskuttar, små verkstäder, affärer och servicefirmor. Engelska undersökningar visar att en mycket stor del av arbetarklassen drömmer om att starta eget.
Den usla timlön som många småföretagare, hantverkare, fiskare och bönder får tack vare den orimligt långa arbetstiden, får dem ändå inte att lämna sitt yrke. Vad håller dem kvar, om inte just arbetstillfredsställelsen, ”att inte ha någon över sig”, ”att bestämma själv”?
En sjunde lösning på alienationen är kriminaliteten. Åke Daun konstaterar i en fundering över detta att:
”inbrott i bostadslägenheter och affärslokaler är en verksamhet som tillåter egna initiativ och ger gärningsmannen inflytande över hela arbetsprocessen. Tjuven har dessutom den psykologiska fördelen av att kunna förstå och överblicka den egna insatsens betydelse. Åtskilliga inbrott planeras och genomförs i arbetslag och den enskilde kan många gånger se fram emot att få delta i hela förloppet.
Det klassiska inbrottet karaktäriseras slutligen av att man rättvist delar det ekonomiska utbytet av den gemensamma arbetsinsatsen.”
Om vi föredrar att hålla oss på den lagliga sidan, återstår en hel rad möjligheter att privat försöka få uppleva mänskligt liv. Vi ”förverkligar oss på fritiden”.
Om jag inte får skapa på jobbet, så kan jag gå på studiecirklar. syssla med hantverk eller konst, idrotta.
Om jag inte kan göra något åt det löpande bandet, ska jag i alla fall inte transporteras till jobbet på löpande band (tunnelbana, tåg, buss). 1 min privata bil bestämmer jag i alla fall själv!
En del av dessa privata lösningar är i grunden positiva — egen aktivitet — medan andra mer är exploatering — privatbilism. Men gemensamt är att den enskilde lämnas ensam av arbetarrörelsen, både den reformistiska och den revolutionära delen, inför ett politiskt problem som berör massorna som helhet — problemet att försvara sin mänsklighet.
— Vad brukar du köpa när du mår skit?
Den frågan ställdes på en dansk utställning om konsumtion. Köper du god mat? Snask? En skiva? Nya kläder?
Kanske är konsumtionen det här samhällets mäktigaste —och naturligtvis mest lönsamma — massdrog. Vi köper oss ersättningar för meningslösheten, dövar smärtan genom att bli goda konsumenter.
Redan före tonårstiden tränas vi i avancerade konsumtionsvanor, konstaterar Nils Leijer i en artikel om tonårsvågen i konsumtionen på 60-talet. Glädje, tröst, vänskap, allt fixeras till saker, presenter, varor.
— Det naturliga utvecklingsbehovet, viljan att på olika sätt uppleva mer, övergår till att gälla konsumtion. Ha-begäret sätts i system, nya behov skapas ständigt i den kommersiella miljön och gamla behov nyanseras, förfinas.
I kapitalismens barndom behövdes en annorlunda människotyp, som krävde först och främst hårt arbete, flit och disciplin och ansträngd kontroll över känslorna. Men när kapitalismen utvecklade massproduktion och masskonsumtion behövdes en ”säljande, marknadsorienterad” personlighetstyp.
På 20-talet talade den borgerliga ekonomiska profeten J M Keynes om att den puratisna sparsamheten hotade det ekonomiska livet, eftersom efterfrågan inte blev tillräckligt hög. Enligt Keynes var ”den nödvändiga intellektuella uppgiften för dagen att utdriva den anden”, dvs ” den borgerliga sparsamheten”. ”Puritanismen har negligerat konsten att njuta”.
Detta har onekligen lyckats. Reklamen lovar att varje önskan kan tillfredsställas omedelbart — och ska tillfredsställas omedelbart, ingen önskan får förbli gäckad.
Erich Fromm säger att vi blir ”system av önskningar och tillfredsställelse”: ”Jag måste arbeta för att kunna uppfylla mina behov — och just dessa behov blir ständigt stimulerade och styrda av den ekonomiska maskinen. De flesta av dessa böjelser är konstgjorda”.
Systemet behöver människor ”som känner sig 'lyckliga', som inte hyser några tvivel, som inte har några konflikter, som styrs utan tvångsmedel”.
Erich Fromm fortsätter:
”Att ha roligt består huvudsakligen av tillfredsställelsen i konsumtion. Varor, utsikter, mat, drinkar, cigaretter, folk, lektioner, böcker, filmer, allt konsumeras, sväljs. Världen är ett enda stort objekt för våra begär, ett stort äpple, en stor flaska, ett stort bröst. Vi är de sugande, de ständigt förväntansfulla, de hoppfulla — och de ständigt missnöjda. Hur kan vi undgå att vara missnöjda om vår födelse avstannar vid moderns bröst, om vi aldrig blir avvanda, om vi förblir vuxna babies, om vi aldrig går utöver den receptiva (=mottagande) inställningen?
Så människor bekymrar sig verkligen, känner sig underlägsna, otillräckliga, skyldiga. De anar att de lever utan att leva, att livet rinner genom deras händer som sand”.
Konsumtionen som drog och privat lösning borde studeras närmare av vänstern. Vi borde ha kollektiva svar.
Om allt blir för outhärdligt, trots alla nämnda alternativ, kan kapitalet tjäna pengar på att du flyr på kemisk väg från alltihop. Läkemedelsindustrin tillhör de allra mest lönsamma branscherna. Lite hum om problemen får man av uppgiften att konsumtionen av läkemedel tredubblades mellan 1950 och 1968. Det året var 25 procent (var fjärde pillerburk) för psykosomatiska och nervösa sjukdomar.
Varje svensk, från spädbarn till åldring, konsumerade häromåret 100 nervtabletter per man, totalt 785 milj. Över hälften av dem är såna som klassas som ”narkotika” av Socialstyrelsen (valium, librium, stesolid m fl).
Konsumtionen av alkohol har ökat, trots betydande prishöjningar, med hela 54 procent mellan 1954 och 1975. (Från 4,92 liter ren alkohol per person och år till 7,61 liter.) Experter talar om 200 000-300 000 alkoholister, 2/3 av dem s k ”dolda alkoholisten>. En del beräkningar säger att 4-5 000 människor per år dör av alkoholmissbruk, det är 15-20 per dag, betydligt mer än trafikdöden. Knarket ökar också, och med det brottsligheten.
”Vårdexplosionen” är ett mycket stort bekymmer för de borgerliga politikerna. Trots ökat välstånd verkar vi bli sjukare. Vårdkostnaderna rasar i höjden, på åtta år under 60-talet ökade andelen av BNP från 3,3 till 6 procent — en fördubbling. Fortsätter kurvan på samma sätt framöver kommer vårdkostnaderna att växa som en cancersvulst.
Har det här ett samband med alienationen och det sjuka livsmönstret? Mycket tyder på det. Hälften av alla sjukdomsfall har en psykosomatisk bakgrund, visar en del undersökningar. Var tredje frånvarodag beror ”stress”, säger stressforskaren Lennart Levi. Och visst har SAF rätt i att frånvaron har ökat otroligt mycket — frågan är ju bara vad det beror på.
Mentalvården utgör en stor del av vården: 35 procent räknat i vårddagar i sjukhusvården, 20 procent av kostnaderna går till psykiskt sjuka. Med alla psykosocialt betingade störningar blir det 25-30 procent (siffrorna från 1967).
En rad undersökningar visar också att de psykiska störningarna är ett massproblem. Mentalvårdsdelegationen konstaterade 1958 att hjälpbehovet var mycket större än man trott. 30-40 procent av befolkningen hade lättare och svårare psykiska störningar, ansåg man då. Amerikanska undersökningar talar om 75 procent med symptomet ”ängslan”. I ett kanadensiskt samhälle hade 65 procent nervösa störningar, åtminstone 37 procent var i behov av hjälp.
En hälsokontroll hos statsanställda i Stockholm visade överraskande att två av tre anställda kvinnor hade något psykiatriskt eller psykosomatiskt fel. Var femte man hade ”neurotisk ohälsa”, 30 procent av männen hade någon form av psykosomatisk sjukdom.
Antalet förtidspensioneringar fördubblades på tio år, från 146 000 1964 till 280 000 1974. 1970 låg psykiska sjukdomsorsaker bakom 40 procent av dem. Bland dem som hamnar hos omskolning och skyddade verkstäder är det en stor och ökande andel som har psykosociala orsaker (alkoholism, ”nervositet” m m).
Läkarvetenskapen börjar nu allt mer tala om sambandet mellan sjukdom och samhälle — och då bara inte de psykiska störningarna och de mest uppenbara psykosomatiska sjukdomarna. Så här skriver Hans Lohman i sin rapport ”Psykisk hälsa —mänsklig miljö?”
”Idag börjar det framstå allt klarare att hälsa och sjukdom inte går att skilja från människans existens: Hennes personlighetsstruktur, beteende, stämningar och allmänna välbefinnande — alltsammans faktorer som djupt präglas av de i samhället förhärskande värderingarna”.
Mikrobiologen Rene Dubos jämför dagens ”epidemier” av hjärt- och kärlsjukdomar, lungcancer, magsår och mentalsjukdomar med vad tuberkolosen var för Europa på 1800-talet,
— ”sjukdomsmönster som förekommer överallt där social framgång jämställs med det man idag kallar hög standard”.
Till och med de vanliga infektionssjukdomarna, som svarar för en stor del av frånvaron från arbetet, beror på psykiska (och därmed samhälleliga, politiska) faktorer, enligt Dubos.
Virus och bakterier kan under lång tid existera utan att ”verka” i kroppen och kan isoleras ur kroppen på normala individer. Först när individen befinner sig i en situation av fysiologiskt stress utövar dessa virus och bakterier en skadlig effekt, säger Dubos.
En amerikansk forskare, Schmale, har studerat vad hjälplöshet, maktlöshet och hopplöshet betyder för sjukdomar:
— Sjukdom uppstår inte när det föreligger extrem fysisk stress eller extrema omvärldsbelastningar, utan i det ögonblick då individen upplever att han inte längre förmår klara av omvärlden.
Dubos konstaterar att bristande själv-förverkligande finns vid roten till många både kroppsliga och psykiska sjukdomar överallt i världen. Om man känner att man kan göra något blir man lättare frisk.
Vad har arbetarrörelsen gjort åt alienationen?
Hos socialdemokraterna fanns den med från början, men tappades bort när man accepterade de rådande produktionsförhållandena, för att snabbt uppnå en hög materiell standard och viss social trygghet.
Revolutionärerna har förstått att det krävs ett helt annorlunda samhälle för att vi ska få ett människovärdigare liv till både kropp och själ. De har också förstått att det krävs kollektiva kamp för att uppnå det — och att det är i den kollektiva kampen som alienationen bryts upp. Men — har de förstått vad all de förändringar kapitalismen har genomgått de senaste 30-40 åren betyder? Är den ensidiga satsningen på frågan om lönens storlek helt självklar? Försvagas inte kampen genom att man försummar ”vardags-politiken”?
”Människovärdet vi kräva tillbaka”, sjöng pionjärerna i arbetarrörelsens barndom. Det handlade för dem inte bara om en hygglig levnadsstandard och en social trygghet. Det var någonting mer.
Men vad har hänt? Socialdemokraterna lyckades med att ge arbetarklassen just en hygglig levnadsstandard och social trygghet — under en period då kapitalismen hade råd med det.
Men det där ”nånting mer” försvann i hanteringen. När ”Välfärds-Sverige” blomstrade upp efter kriget duggade reformerna och lönehöjningarna tätt. Men SAP och LO lät arbetsgivarna vara ifred på ett område: arbetets uppläggning.
Där tog kapitalet igen på gungorna vad man förlorade på karusellen. Man effektiviserade, rationaliserade, splittrade up. — gjorde arbetet ständigt mer omänskligt. På allt fler jobb blir det omöjligt att känna någon yrkesstolthet. På allt fler jobb underordnades människan maskinen. (Detta finns fint beskrivet i Göran Palms bok Bokslut från LM).
Fackföreningsrörelsen visade under 50- och 60-talen ett mycket ljumt intresse för arbetets innehåll. Man bildade samarbetsorgan för rationalisering med SAF, Personal-Administrativa rådet (PA-rådet) och skrev under Rationaliseringsavtalet.
Mot slutet av 60-talet ökade dock pressen underifrån. Hos de lägre funktionärsskikten inom facket och Partiet finns ett betydligt större intresse, trots allt, för arbetets värde. Gruvarbetarstrejken chockade ”Välfärds-Sverige” 1969, och huvudkraven var inte högre lön, även om det var det som utlöste strejken.
På arbetarnas plakat stod: ”Människovärde! ” och ”Vi är inte maskiner! ”. (Skogs- och städerskestrejkerna innehåller liknande ”krav” och inriktning.)
Det företagsnämndsavtal som slöts 1966, som byggde på samarbete utifrån gemensamma intressen, var inte tillräckligt för de missnöjda. Medbestämmandelagen kom till, på förslag från LO och efter en hårt marknadsförd utredning och remiss.
Förhoppningarna inför den nya lagen verkar vara stora hos en del ärliga och radikala socialdemokratiska arbetare. Och lagen är oerhört betydelsefull ur en synpunkt: Arbetsfrågorna har kommit in på fackets dagordning!
Men ändå är det svårt att ta de socialdemokratiska ledarna på allvar när de talar om att nu är det dags att låta arbetaren få något att säga till om till vardags. Fortfarande bygger ju den socialdemokratiska politiken på att vi har gemensamma intressen med kapitalägarna. Deras perspektiv är fortfarande ”kapitalism — men med ett mänskligt ansikte”.
”En känsla av medinflytande” utan verklig makt, som ju måste bygga på ägande av produktionsmedlen, är ingenting annat än manipulation. Detta oberoende av om avsikterna hos s-ledarna varit goda eller ej.
Också arbetsgivarna är för övrigt angelägna om att få ner de oönskade effekterna av främlingskapet: den höga sjukfrånvaron, daglig maskning och indirekt ”sabotage” på grund av slarv och ointresse, för stor personalomsättning (vilket dock var ett större problem under högkonjunkturen).
Det fanns ett annat område där SAP lät kapitalet göra som de ville: kulturen och massmedia. Också här accepterades marknadskrafternas fria spel. Vilket bl a betydde att annonsörerna istället för läsarna fått bestämma vilka tidningar som skulle leva och vilka som skulle dö. Det har drabbat A-pressen här. Landets första och andra stad står sen länge utan socialdemokratiska tidningar. Just nu är läget ytterst kritiskt för en rad A-presstidningar, t ex Folkbladet, Västgötademokraten, Östra Småland.
I stället för att göra något åt utbredningen av den borgerliga veckopressen bland arbetarna lät man gamla Folket i bild, med sin organisation av ombud på arbetsplatserna gå i graven.
Fackföreningsrörelsen såg passivt på när medlemmarna försvann från mötena till TV:n i slutet av 50-talet, och till sommarstugan, villaträdgården, bilen, båten. Det bevisade ju på sätt och vis att man lyckats med målet ”materiellt välstånd”.
Men en gång i tiden bekämpade arbetarrörelsen alienationen i praktiken, i vardagen, genom att samla arbetarna i en äkta gemenskap, klassgemenskapen. I aktiva fackföreningar där man också gjorde utflykter och hade fester tillsammans. I uppbygget av Arbetarnas bildningsförbund och Kooperationen. Man var inte ensam, man tillhörde en klass, som ägde en styrka, som skulle kunna ha makten En glimt av en möjlig, bättre framtid.
Men rörelsen effektiviserades, centraliserades, rationaliserades, fjärmades Istället för att kämpa mot alienationen, har SAP- och LO-ledningarna i praktiken ökat känslorna av maktlöshet, ensamhet och hopplöshet inom arbetarklassen efter andra världskriget – genom att arbetarklassen ”upplösts” och ersatts med ”löntagare” och konsumenter.
Vad händer i en socialistisk revolution?
De maktlösa människorna griper makten — därför att de ser att de tillsammans har en obegränsad styrka. Känslorna av hopplöshet, meningslöshet och ensamhet ersätts med samhörighet, gemenskap och självtillit.
Uppgiften för revolutionära socialister kan sammanfattas så här enkelt:
Att bryta upp ”alienationens pansar” — ge arbetarklassen det självförtroende som behövs för att den själv ska kunna skapa sin tillvaro som den själv vill.
Men människorna övertygas inte om sin styrka genom att en skara entusiaster försäkrar dem att de borde uppleva den. I stället är det så att arbetarklassen bara övertygas av sina egna erfarenheter. När människorna i handling ser sin egen styrka kommer de att övertygas om att de kan ta makten.
I den kollektiva kampen ser var och en att vi kan göra något. Vi märker att det är på oss alla det beror. Jag ser att jag inte är ensam utan en del i en klassgemenskap.
I kampen uppstår en ”spricka” i det förlamande främlingsskapet. En spricka som gör oss mer mänskliga och lättare öppnar oss för diskussioner om alternativ till det som nyss verkade självklart och orubbligt. Men det är en spricka som kan sluta sig igen. Det beror, bland annat, på vad revolutionärerna gör.
Revolutionärerna måste försöka bevara och vidga sprickan i alienationen, genom att föreslå kampkrav och kampformer som gör att arbetarna maximalt ser sin styrka och upplever att det är möjligt för dem att ha makten. Och som stärker positionerna för den fortsatta kampen. Förslagen måste samtidigt uppfattas som rimliga och ställas i den spontana kamp ( som revolutionärerna kan vara med om att ta initiativ till). Det är grunden för revolutionär strategi .
Kamp ja, men vilken kamp?
Den fråga som det varit lättast att få till stånd kamp kring, har varit lönens storlek. Bara det faktum att det finns en tradition kring just den frågan, och att det är så pass lätt att formulera konkreta krav för alla, har bidragit till att lönekampen är det ”som ligger närmast till”, det som vi först kommer att tänka på.
Lönekampen är också den fråga som vänstern satsat hårdast på.
Men det finns svaga sidor med lönekampen också.
När strejken är över återgår allt snabbt till det gamla. Några har säkert radikaliserats och det är betydelsefullt. Men den alienerade arbetssituationen, vardagen, är den samma. Den ekonomiska vinsten kan också ganska lätt plockas tillbaka till kapitalet, genom höjda priser. Det finns heller ingen direkt koppling mellan lönen och frågan om makten.
Redan en sådan fråga som månadslön i stället för ackord har då en mer långsiktig verkan. Vardagen blir annorlunda med en fast lön i stället för ackorden. Det är lättare att ta upp en diskussion kring hela arbetssituationen, arbetets värde, mening, innehåll. Främlingsskapet naggas i kanten för en lång tid framåt.
Förutom lönekamp och kamp för månadslön satsar revolutionärerna på att bekämpa maktlösheten i fackföreningen. För att kunna gå vidare måste ju arbetarna uppleva sig som ett kollektiv och främlingskapet inför sina egna klassorganisationer måste undanröjas. Därför är arbetet på att göra fackföreningarna till kämpande demokratiska organisationer också det något som gel resultat på lång sikt, som minskar känslan av hopplöshet och maktlöshet i vardagen.
Ingen — vad jag vet — menar att man ska strunta i lönekampen. Men vågar vi sätta ett frågetecken inför den, massiva, ensidiga satsningen — jämfört med andra frågor? Om vi går tillbaka till de fyra grundläggande behoven så svarar lönefrågan mot de två första — de materiella — men inte de psykiska. Är det den materiella eller den psykiska nöden som är störst i Sverige 1977?
Naturligtvis är det vår plikt att försvara reallönen och höja den för dem som har det sämst. Men det måste vara tillåtet att ställa frågan om det inte finna andra kampfrågor också. Kampfrågor som mer utgår från de psykiska behoven och som ger mer långvariga resultat.
Tyvärr är världen utanför fabriksgrindarna, vardagsvärlden rätt så dimmig i vänsterpressen. Där rör sig de annars så säkra revolutionärerna trevande. De har svårt att säga vad man ska göra i vardags-politiska frågor – men har lite lättare att säga vad man inte ska göra (gå i psykoterapi t ex). (Detta trevande och denna osäkerhet gäller också dem som är kritiska mot dimmigheten och trevandet, däribland jag själv.)
Många har lätt för att skjuta upp alla vardags-frågor tills efter revolutionen, då allt förmodas lösa sig ganska automatiskt, på nåt sätt.
Hur det ska lösa sig då, får vi inte heller veta så mycket om. Visionerna är ganska abstrakta, bleka och blodfattiga – i den mån de alls förekommer. Men vi behöver visionerna, levande, konkreta och närvarande, för att orka kämpa.
En fråga man kan ställa sig är om dessa olika brister beror på att vänstern inte tillräckligt frigjort sig från dogmerna och klassikerna. Av de erfarenheter som finns i ”de stores” skriverier ska vi självklart ta tillvara det som vi har nytta av idag – och slänga resten. Men ”de samlade verken” får inte bli kokböcker med färdiga recept, giltiga för alla tider, eller något slags facit.
Sen 1968, maj månad närmare bestämt, har vänstern genomgått en ”repetitionskurs” i marxism. De mest elementära begreppen har måst grävas fram igen efter det kalla kriget. Men – har vänstern lyckats gå vidare och utveckla teori och praktisk politik, utifrån dagens verklighet och med de nya kunskaper som finns idag, tack vare de olika vetenskapernas framsteg?
— Det är omöjligt att frigöra sig från den borgerliga ideologins förtryck i dagens samhälle, säger många i vänstern. Startskottet för den frigörelsen påstås kunna ske först när produktionsmedlen är förstatligade och så vidare.
Men sånt snack ökar alienationen. ”Du kan ingenting göra” är ju budskapet. Tack och lov är det struntsnack. Det är just idag du i dig själv kan lägga grunden till morgondagens socialistiska människa, trots att samhället ser ut som det gör. Precis som det går att bygga kämpande och demokratiska fackföreningar, som ju är frön till morgondagens arbetarråd. Vi kan och måste — för att kunna föra kampen för socialismen bättre —börja frigörelsen från det borgerliga livsmönstret och alienationen redan idag.
Det första steget från alienation, måste bli att erkänna den. Inte bara som abstrakt företeelse utifrån Marx' analys – utan som konkreta känslor hos var och en av oss.
Hans Lohman frågar sig just om ”det för många inte skulle innebära en lättnad att veta att känslan av bristande liv och gemenskap faktiskt är någonting de delar med många andra. Visste de det skulle de åtminstone slippa anklaga sig själva.
Lohman säger också på ett annat ställe:
”Vad vi behöver är kunskap om utbredningen av ångesten och det rätta sättet att bemästra den. Rätt bearbetad kan den bli en viktig drivkraft mot större insikt i vår belägenhet och vad som orsakat den och öppna vägen för en nyorientering som då markerar att vi har vuxit ikapp oss själva. I dagens läge förefaller mig ångesten vara vår viktigaste tillgång för en lösning av problemen och på väg mot en större vuxenhet.
Det opåtagliga är en faktor av betydelse. Det måste tillåtas vara det”.
En viktig politisk uppgift skulle alltså kunna vara att hjälpa till att göra den privata upplevelsen av ett gemensamt problem – gemensam. ”Kollektivisera ångesten”!
För att lyckas med det, vore kanske mycket vunnet bara genom att tonen i vänsterpressen blev något mindre stöddig och självsäker och inte bara visade fram perfekta klasskämpar, utan också släppte fram den existerande osäkerhet, rädsla och problem som inte passar in i idealmönstret.
KAF:s nuvarande arbetsplatspolitik är den bästa som finns för närvarande – men frågan är om den inte skulle kunna bli bättre. Faran för ekonomism och ett närsynt perspektiv skulle kunna bli mindre, om man ”vände ansiktet mot arbetet” mer än vad man gör idag.
Ett konkret exempel: är det självklart att vi satsar så mycket som vi gör på den ekonomiska delen av årets avtalsrörelse, och så litet som vi gör på medbestämmandedelen?
Jag har tidigare talat om både fördelar och nackdelar med lönefrågan.
I en hel del ”lönestrejker” visar det sig också att ”arbetsfrågor”, människovärdefrågor varit de verkliga orsakerna bakom strejken. Det ger en aning om att det faktiskt finns en möjlig kraft i dessa frågor, om man lyckas formulera kampkrav.
Och om man i kamp lyckas driva igenom förbättringar i arbetets organisation (t ex arbetslag), är det resultat som fir kvar efter strejken var dag. Alienationen har minskats inte bara under strejken, utan för lång tid – vilket ökar arbetarnas styrka för kommande strider.
Kampparollerna finns formulerade av den trotskistiska rör arbetarveto-arbetarkontroll. Men de har inte konkretiserats, de svenska trotskisterna på allvar fick ett verkligt arbete i fackföreningarna. En diskussion om hur vi skulle kunna levandegöra kampen för arbetarkontrollen vore en bra början till en ännu bättre kamp mot alienationen i det fackliga arbetet.
En revolutionär politik för vardagslivet måste finnas med som en självklar del i vårt politiska arbete, hela tiden. Alienationen drabbar oss även utanför fabriksgrindarna. Ett konkret förslag: inför en ”vardagssida” i Internationalen, med rådgivning (och diskussion) i sex-frågor, barnuppfostran, familjeproblem mm. Låt några medlemmar helt få ägna sig åt den här biten av livet, som faktiskt varken är ”udda” eller ”perifer”.
Vi måste kunna ge svar på frågor och problem som människor har på grund av klassamhället nu, idag, även om vi kanske inte alltid kan formulera det i form av paroller.
Redan idag måste vi börja diskutera hur vi vill ha en bättre vardag, efter revolutionen.
I vissa frågor kan det också bli fråga om ”kollektiv kamp” – t ex för möjlighet till samvaro i bostadsområdena.
I nya vänsterns barndom, 1968, var den anti-kommersiella kampen viktig. Bredvid Vietnam och u-landsfrågor var det detta som drog i gång folk: stoppa tonårsmässan, alternativ jul, militanta julhandels-aktioner, reklamkritik.
Denna kamp försvann när vänstern började fördjupa sig i de klassiska böckerna, för där stod det inget om antikommersiell kamp.
Reklamen är en ”psykologisk krigföring” från borgarnas sida – vi måste svara! Svara genom att analysera reklam i våra tidningar (hur blir vi påverkade själva?), genom fantasifulla och helst roliga ”attentat” på reklam ute på stan.
Reklamen och konsumtions-ideologin måste utforskas av vänstern, så att en motstrategi kan skapas.
De ska inte få förgifta oss med sitt skit ostört!
Vänstern har omedvetet övertagit en hel del av det borgerliga sättet att fungera, effektivitets-ideal, könsroller, bristande demokrati med mera. Därför är det inte underligt att många känner sig alienerade också i vänstern. Skaparkraften och den fulla förmågan hämmas hos många.
Vänstern måste våga självkritiskt granska sig själv och sitt eget sätt att fungera – och våga släppa loss fantasin när det gäller nya sätt att jobba politiskt. Sätt som frigör istället för att hämma kamrater, ökar självförtroendet istället för att kuva.
Vänstern måste redan nu göra sig av med de sjuka könsrollerna, istället för att bara snacka om dem, abstrakt, vid vissa tillfällen.
De personliga upplevelserna av att leva i det här samhället måste också tillmätas vikt – inte bara inlärda bokliga kunskaper.
Är alienationen möjlig att utrota? 1 Östeuropa är den uppenbarligen inte utrotad. Det krävs inte bara ändrade produktionsförhållanden, det krävs också en ändrad livsstil, ändrade vardags-värderingar. Det räcker inte att tala om arbetarråd och full yttrandefrihet.
Erich Fromm berättar i ”Ett friskare samhälle” om försök med arbetskommuner som tydligen fungerade i en del år efter kriget. Mitt i det kapitalistiska Frankrike fungerade de som ett slags ”socialistiska öar”.
I en klockfodralsfabrik som Fromm berättade om började arbetarna med att komma överens om en gemensam etik, en minsta gemensamma nämnare av värderingar. De hade helt olika livsåskådningar. Där fanns kommunister, katoliker, protestanter, ateister osv.
Man arbetade i arbetslag och hade ett slags rådsystem inom fabriken. Varje vecka träffades minsta grupperna för att reda ut eventuella misshälligheter och problem.
Mycket snart kom man fram till att man kunde arbeta in tid och på sätt få utrymme för utbildning, på betald arbetstid:
”Först ville de lära sig sjunga tillsammans, sedan friska upp sin franska grammatik, sedan lära sig bokföring. Utifrån detta utvecklades andra kurser vid fabriken, och med de bästa lärare som kunde hittas. Lärarna betalades avtalsenliga löner. De hade kurser i mekanik, fysik, litteraturhistoria, kristendom, marxism, dans och sång, basketboll.
Deras princip är: ”Vi utgår inte från fabriken, från människans tekniska verksamhet, utan från människan själv I en arbetskommun ligger tyngdvikten inte på att förvärva tillsammans, utan på att arbeta tillsammans för kollektiv och personlig fulländning”.
Syftet är inte ökad produktivitet, eller högre löner, utan ett nytt sätt att leva, som långt ifrån att avstå från den industriella revolutionens fördelar är anpassat till den.
”Principerna som denna och andra arbetskommuner bygger på är följande:
1. För att kunna leva en mänsklig tillvaro måste man kunna njuta hela frukten av sitt arbete.
2. Man måste kunna utbilda sig.
3. Man måste eftersträva en storlek av arbetsgemenskap som står i proportion till människans egenskaper (maximalt 100 familjer).
4. Man måste ha ett aktivt förhållningssätt till hela världen.
När dessa krav betraktas upptäcker man att de innebär en förändring av livsproblemens inriktning – från att göra och erhålla saker, till att upptäcka, befrämja, och utveckla mänskliga förhållanden. Från en civilisation bestående av objekt till en av personer”.
Alla medlemmar, även hustrur, förväntas delta i andlig, intellektuell, konstnärlig och fysisk utveckling. Det finns grupper på fabriken för teater, olika former av sport, grupper för katoliker, protestanter, humanister, materialister, fotografi, lag för fester. Man ger ut en tidning där man skriver om lektioner i marxism, musikaliska framträdanden, bokrecensioner, matlagningsrecept, diskussioner om samvetsvägran osv.
En viktig sak är ”grannskapsgrupper”, där 5-6 familjer som bor nära träffas hemma hos någon för att diskutera problem och frågor på fabriken — men också lär känna och bistå varann.
Såna här experiment kan inte i sig leda till socialismen, genom att fler och fler startar ”kommuner”. Men de är onekligen betydelsefulla som glimtar av något möjligt, något bättre.
Jag vill avsluta med ännu en vision — Hans Lohmans ”dröm” något bearbetat i början om ett mänskligare samhälle, utan alienation. Han kallar det inte för socialism — men det här är som jag vill att vi ska leva i den socialistiska rådsrepubliken Sverige, en dag:
Där ska finnas personlighetsuppbyggande miljö, där det finns en ständig strävan efter att bli mer äkta och levande. Där rådet en atmosfär mellan människor som präglas av öppen avspändhet. Det är ett samhälle organiserat så att ögonmärket alltid är detta: utrymme måste finnas för människornas skapande aktiviteter. Samhället får inte bli livshämmande.
”Var och en ser där som sin kanske viktigaste uppgift att bli färdig med sig själv, vill ”fylla det inre kärlet” så att det en dag inte kan annat än rinna över: man har något till övers för andra. Förmår se och uppfatta dem – inte som ting eller funktioner att använda, utan som människor att träda i relation till.
Där människorna vet att de betyder någonting för varandra, att de är faktorer att räkna med – och bör kunna räknas med. Där man tar varandra i anspråk, där man behövs – och öppet vidgår att man själv har behov av andra. Av andras intresse, handtag och tillgivenhet.
Ett samhälle där människorna inte behöver dölja så mycket – inte för andra.; men framförallt inte för sig själva. Där de säger vad dom vill säga – och har tillgång till sina egna känslor och upplevelser.
Där inte rollspelet är viktigt, inte att vara typ eller kopia, utan där alla i generöst samspel tillåts vara sig själva.
En värld, där den enskilde individen på alla områden kan vara aktiv och medansvarig, i en värld där både initiativkraften och initiativlusten gynnas, där självständigt intresse är någonting önskvärt i alla sammanhang, och dessutom möjligt att ge uttryck är i den vardagliga verksamheten.”
Ja, jag tror verkligen att sådana visioner är nödvändiga, om vi ska lyckas slå hål på alienationens pansar, eller som Gustav Landauer, betydligt vackrare, har formulerat socialisternas uppgift:
”att tina förfrusna hjärtan, så att det som ligger begravt kan stiga till ytan, så att vad som verkligen lever men ändå nu verkar dött skall träda fram och växa i ljuset.”
Anders Arvidson