Ur Fjärde Internationalen 1/1976

Julieta Gomes

Arbetarklassens självorganisering i Portugal

Efter den europeiska arbetarrörelsens stora nederlag på 20-, 30- och 40-talen försköts världsrevolutionens centrum under 50-och 60-talen till de koloniala och halvkoloniala länderna, där de formerade sociala folkrevolutioner ägde rum, såsom den jugoslaviska, kinesiska, vietnamesiska och kubanska revolutionen. Deformerade revolutioner var de i så måtto att deras ledningar antingen pga sitt stalinistiska ursprung (Jugoslavien, Kina, Vietnam) eller pga sin pragmatiska politik (Kuba) var ovilliga eller oförmögna att fullt utveckla arbetarnas och fattigböndernas demokratiska former av självorganisering. De uppkomna arbetarstaterna blev därför från början mer byråkratiskt deformerade än den ryska arbetarstaten varit vid sin födelse.

Denna utveckling förträngde ett av de viktigaste kännetecknen för en segerrik socialistisk revolution: den massiva insatsen av arbetarklassens kreativa möjligheter och organisatoriska förmåga i uppbygget av ett nytt och mänskligare samhälle. Den gjorde det också svårare att mot det kalla krigets antikommunistiska hets- och förtalskampanj ställa ett positivt exempel på arbetarklassens historiska roll som den skapande kraften av en ny tidsålder.

Den revolutionära processen i Portugal ställde återigen dessa den revolutionära teorins grundprinciper i förgrunden. I jämförelse med liknande processer i de koloniala och halvkoloniala länderna de senaste 50 åren ställs proletariatet i ett imperialistiskt land i dag inför ett mycket större ansvar, ty fienden som det konfronteras med är mycket bättre förberedd. Det är inte möjligt för arbetarklassen att komma till makten med ett ofullständigt parti, en bristanden politisk ledning och organisation. Ty om inte förr så från och med den chilenska arbetarrörelsens nederlag, som framför allt var ett politiskt nederlag för dess reformistiska ledning, står det klart att de internationella imperialistiska krafterna har nu definitivt dragit sina slutsatser av det kubanska exemplet. De är idag beredda att med de mest brutala och blodiga medel slå ned varje försök att erövra någon av deras bastioner.

Mer än någonsin tidigare behöver proletariatet sitt nödvändiga instrument för de avgörande sammandrabbningarna (om det ska kunna förändra styrkeförhållandena mellan sig och borgarklassen till sin egen fördel). Utvecklandet av detta instrument – och inte motsättningarna inom den borgerliga statsapparaten – är bestämmande för den revolutionära processens utveckling i Portugal. Förutom problemet med det revolutionära partiet, proletariatets ledning i den revolutionära processen, blir uppbygget och samordningen av självorganiseringen avgörande tör utgången av den portugisiska revolutionen. Den politiska kris som uppstod med den fjärde provisoriska regeringens fall i juli 1975 och som uppenbarade statsapparatens och bourgeoisins djupa splittring, gav proletariatet en objektiv möjlighet att omvandla den förrevolutionära situationen till en revolutionär. Det betyder att det uppstått en situation i vilken den borgerliga maktstrukturen alltmer faller sönder och makten underifrån, dubbelmakten, börjar utvecklas. Just frågan om struktureringen av denna makt underifrån kommer att bli avgörande för om proletariatet ska lyckas utnyttja detta historiska tillfälle för en socialistisk revolution.

Utan att behandla den grundläggande frågan om styrkeförhållandet såsom det framstår organisatoriskt och medvetandemässigt i arbetarklassens autonoma organ, kan man inte göra en tillfredsställande analys av den portugisiska processens övriga aspekter; av MFA, den konstituerande församlingens eller de politiska partiernas roll.

Arbetarrörelsen före den 25 april 1974

För att förstå organisations- och kampformernas säregenheter räcker det inte att börja analysen med händelserna den 25/4. I Portugal fanns redan före fascismens maktövertagande, speciellt i arbetarrörelsens barndom, en militant och starkt anarkosyndikalistiskt präglad tradition inom arbetarrörelsen, som visserligen förtrycktes under diktaturen, men likväl inte kunde helt likvideras. Salazarregimen hade systematiskt berövat arbetarna alla lagligt förankrade rättigheter som femdagarsveckan, uppsägningsskydd, företagsråd, sociala förmåner, församlingsfrihet, strejkrätt och rätten till oberoende fackföreningar. Men trots detta kunde arbetarna under dessa repressiva förhållanden om och om igen genomföra strejk- och protestaktioner. Under Salazars tid lär det ha ägt rum 518 strejker.

Vid dessa strejker handlade det för det mesta om spontana och otillräckligt samordnade aktioner. Att den nödvändiga samordningen mellan företagen inte kom till stånd, sörjde de av regimen grundade fackföreningarna för. Till dessa var arbetarna tvångsanslutna på yrkesbasis. Under diktaturens sista år stärktes kampberedskapen, speciellt i Lissabon, Setubal och Porto. Detta hade en av sina grunder i den ekonomiska omvandlingen på 60-talet, då Salazar övergav sin protektionistiska politik och öppnade dörren för utländskt kapital: Andelen verksamma inom industrin steg från 25% 1950 till 35,8% 1970. Trots detta gick utbyggnaden av den industriella verksamheten inte snabbt nog för att suga upp alla de som slängdes ut på arbetsmarknaden. Hand i hand med tillväxten av levnadsstandarden i en sektor utvecklades pauperiseringen i andra.[1] Lantarbetarna hade en arbetstid på 75 timmar i veckan. Timlönen varierade från 90 öre inom textilindustrin till 3,75 kr för en utbildad metallarbetare. Mellan 1969 och 1974 steg priserna med 100%. Skolplikten är (i teorin) 6 år. Portugal har också Europas högsta barnadödlighet.

Dessa exempel visar, att arbetarnas kampberedskap under fascismen inte fullständigt kunde brytas. De klargör emellertid också två viktiga kännetecken på den portugisiska arbetarrörelsen:

1. Arbetarnas uppsplittring, som var en effekt av de fascistiska fackföreningarna, kunde inte övervinnas av de enskilda arbetarkommissionerna (speciellt inte då de var ad-hoc-kommissioner, dvs tillfälliga kommissioner). I motsats till förhållandena i Spanien förblev samordningen av kampen på en mycket låg nivå. Genomförandet av samordnade strejker eller generalstrejker var inte möjligt på grund av repressionen och arbetarklassens låga politiska medvetenhet.

Reformisternas ringa inflytande är också påfallande. Orsaken härtill ligger i avsaknaden av en samordningsstruktur som kunde kanalisera de spontana och från varandra isolerade strider som utvecklades efter den 25/4.

Formerna för arbetarnas självorganisering efter den 25 april 1974

Arbetarkommissionerna

Första fasen: 25 april till 28 september 1974

Bourgeoisin välkomnade den 25 april. Men varken borgarna eller MFA hade räknat med den faktor som kom att bestämma den vidare utvecklingen: massrörelsen. En stor demonstrations- och strejkvåg översvämmade landet. Det var inte någon förbittrad kamp mot kapitalismen eller mot MFA-regeringen. Tvärtom, det var en glädjefest över de nyvunna friheterna och för bestämda krav som man höll för självklara och som stod i samklang med 25-aprilandan: slut på kolonialkrigen och hemtagande av soldaterna, utrensning av fascister från statsapparaten och företagen, löneökningar, osv.

Först i början av juni lyckades regeringen åter få grepp över situationen. Massornas mest trängande behov uppfylldes. I en regelrätt kampanj från regeringen, MFA, PCP och Intersindical gjordes det nu klart för arbetarna: mer är inte möjligt. Landet är fattigt. Nu gäller det att bita ihop tänderna och bygga upp det nya Portugal, istället för att låta tiden gå förlorad genom strejker och demonstrationer. Kampanjen hade framgång, därför att den portugisiska arbetarklassens medvetenhet endast långsamt skärptes och MFA:s och PCP:s anseende var ogrumlat. Endast i enstaka företag bröt förnyade strejker ut. Kraven var samma som i maj 1974 – men nu skedde kampen på andra villkor: arbetarna måste kämpa såväl mot regeringen/MFA som mot PCP/Intersindical, mot Copcoli-enheternas militära intervention och mot PCP-mobiliserade demonstrationer. På så sätt uppstod hos de arbetare som gick ut i kamp efter maj 1974 en utpräglad misstro mot MFA, PCP och arbetarbyråkratin och ett starkt förtroende för sina egna krafter och för de självständiga arbetarorganen.

Det var visserligen en isolerad minoritet av den portugisiska arbetarklassen som gjorde den erfarenheten under sommaren 1974. Men när stora delar av arbetarklassen under vintern och början av 1975 åter tog upp kampen var denna minoritet inte längre en isolerad förtrupp utan avantgardet till en bred rörelse.

De portugisiska företagarna tog efter kuppen den 25 april ganska snart sin tillflykt till samma åtgärder som deras kapitalistiska bröder använt sig av i Chile under Allendes regering: de började forsla ut sitt kapital till utlandet, föröva sabotage mot fabrikerna, lagra varor och demontera arbetsplatser.

Då fackföreningarna även efter den 25 april behöll sin gamla struktur med yrkesfack och genom en rent byråkratisk handling i toppen tillsatte en ny ledning lyckades de aldrig dra till sig de radikaliserade arbetarna. Dessa började istället skapa sina egna instrument. I nästan alla företag slöt sig de mest medvetna arbetarna spontant samman. Detta skedde inte bara i storföretag som luftfartsbolaget TAP, Lisnavevarvet och järn- och stålverken utan också i små företag som Sogantal eller i relativt efterblivna sektorer. Ja, t o m i områden som är ganska isolerade från stora industricentra såsom vid gruvorna i Panasqueria bildades arbetarkommissioner för att upprätta en lista på de krav man tänkte kämpa för. Förutom rent ekonomiska krav ställdes redan i denna första fas politiska krav. De koncentrerade sig kring följande områden:

Löneökningar, framför allt för de sämst betalda skikten. Minimilön på 6 000 esc., bibehållen lön vid sjukdom. (Vid Cometna erhöll de undre lönegrupperna 1.900 escudos i lönehöjning; från 11.000 esc. i månaden och uppåt gavs ingen ökning).

– Arbetets organisering. Sänkning av bandhastigheten; bort med ackorden.

– Återanställning av alla avskedade. I många företag offentliggjordes avskedningslistorna och man kämpade mot varje fall av avskedande.

– Utrensning av fascisterna. På stormöten bestämdes i samarbete med MFA-kommissionen, som hade undersökt PIDE:s arkiv, vilka som skulle slängas ut. På detta sätt genomdrev arbetarkommissionen vid Cometna att fabrikens ägare såväl som en av hans förvaltare fängslades, då man kunde bevisa att de bedrivit sabotage, transporterat ut kapital till utlandet samt haft nära förbidelser med CIA. Den utsparkade förvaltaren hade talrika gånger besökt en internationell arbetsgivarförenings kurser i Versaille, vilka hade som tema hur man förhindrar arbetarnas kamp och splittrar de anställda.

Under denna period stod framför allt arbetarkommissionerna inom textilindustrin i spetsen för utvecklingen (Sogantal, Charminha, Tapetes de Arraisolos, Naturana).

Fram till september ägde ytterligare några betydande strejker rum: först postarbetarnas strejk från den 18-20 juli vilken var den första nationella strejken, sedan strejkerna vid flygbolaget TAP, tidningen Journal de Comercio, vid Lisnave, Timex och Effacec Inel. Inte desto mindre gjorde under hösten en lätt ”kamptrötthet” sig märkbar. Den kunde övervinnas törst i december.

Ett väsentligt inflytande härvidlag hade PCP:s demobiliseringskampanj. Under de stora strejkerna under sommaren slöt PCP helt upp bredvid regeringens repressiva krafter. De använde sig av de mest skiftande metoder för att undertrycka kampen – skrämselpropaganda, förtal, hot och angivelser. PCP riktade mer sitt intresse mot att erhålla funktionärsposter i fackföreningarna och de lokala myndigheterna än att driva kampen i fabrikerna vidare. För att inte förlora sin ställning i regeringen anklagade de de strejkande arbetarna för att spela reaktionen i händerna.

Den 4 september 1974 förkunnade de i en kommuniké att ”objektivt har arbetarna på Journal de Comercio och de andra tidningarna som av solidaritetsskäl vill delta i strejken förvandlat sig till reaktionens och fascismens verktyg! Kamrater, man måste djärvt säga: Nej till solidaritetsaktioner som tar formen av strejker”.[3]

PCP gick i denna fas t o m så långt att de stödde anti-strejklagen av den 27 augusti – en av de mest reaktionära antistrejklagarna i Europa. Enligt denna lag var det t ex tillåtet att svartlista strejkande och förbjuda spontana strejker.

Andra fasen: från 28 september till den 11 mars 1975

Efter reaktionens första misslyckade kuppförsök går arbetarrörelsen in i en ny radikaliseringsfas, som blir tydlig framför allt fr o m december 1974. Arbetarna fick nu känning av den utveckling som statistikerna på ekonomiministeriet upptäckte först i maj 1975: Att de kraftiga löneökningarna från maj 1974 till årsskiftet (nominellt 25-28%) så när som på en eller två procent hade ätits upp av prisstegringarna. I slutet av 1974 kände sig arbetarna lurade på konfekten från den 29 april. Men deras självmedvetande hade genom händelserna den 28 september blivit enormt mycket starkare och med hjälp av sina självständiga organ försökte nu arbetarna vinna det som de förgäves förväntat sig av MFA-regeringen.

Under den föregående fasen hade demokratiskt valda och kontrollerade arbetarkommissioner bildats, framför allt på de företag som genomfört strejker också efter maj 1974. I de andra företagen hade kommissionerna för det mesta bildats spontant av de avancerade arbetarna. Dessa kommissioner hade många gånger förblivit isolerade då de inte lyckats dra in en majoritet av arbetarna i kampen. Nu däremot sammankallades i många fabriker stormöten där delegater till kommissionerna väljs. De är ansvariga inför stormötet och avsättbara av detta.

I denna fas framträder också tydligt den olikartade utvecklingen av arbetarkommissionerna. En del bryter snabbt med den reformistiska praktiken, som exempelvis några kommissioner inom den kemiska industrin, vid TAP och Lisnave. Ofta kommer de under inflytande av maoisterna (UDP, OCMLP, MRPP), centristerna (MES) eller ultravänstern (PRP, LUAR). Till en början framträder detta arbetaravantgarde i Lissabon, Almada och Setubal. Först senare växer det också fram i Porto och andra industristäder. Då detta avantgarde saknar en klar uppfattning lyckas emellertid många gånger PCP vinna tillbaka en del av sitt inflytande. Så skedde vid Lisnave efter den 11 mars då företrädarna för den extrema vänstern inte återvaldes.

Andra kommissioner utvecklade en praxis av medbestämmande (framför allt i små- och mellanstora företag), andra åter tog sig an funktionen av en fackföreningskommission.

Tredje fasen: från den 11 mars 1975

Mobiliseringen mot den andra misslyckade kuppen den 11 mars betydde ett nytt språng framåt för arbetarklassens medvetande och organisering, ty den klargjorde för breda skikt vilket hot det är för den revolutionära processen att kapitalet är i händerna på de privata företagarna. Bankutdrag avslöjade monopolkapitalets stöd till kuppmakarna.

Det var de anställda vid bankerna och försäkringsbolagen som tog initiativet och krävde förstatligande. Bankerna Espirito Santo, Totta e Acores Pinto Maoyor, Portugues do Atlantico, Borges e Irmao, Banco Nacional Ultramarino (BNU), Fonsecas e Burnay gick i spetsen för vågen av förstatliganden. I dess kölvatten följde el- och oljeföretagen, de kemiska företagen, transportväsendet, järnvägarna och sjöfarten, flygbolaget TAP och Sidururgia Nacional – landets största stålproducent. Under arbetarnas tryck nationaliserades på så sätt ungefär 60% av industrin.

PCP stödde förstatligandena då de motsvarade partiets antimonopolistiska program, även om de snart gick utöver detta. PCP:s mål är att centralisera krediterna och neutralisera de stora monopolen för att kunna understödja de små och mellanstora företagen, vilka räknas till den gynnade partnern vid det ”nationella återuppbygget”. Detta perspektiv, som i PCP:s program medför nationaliseringar, visar att förstatliganden i sig inte är revolutionära. De utvecklar en revolutionär dynamik först då arbetarna är medvetna om att det kapitalistiska produktionssättet, produktionsanarkin, kommer att leva kvar i de nationaliserade företagen såvida de inte ställs under deras, arbetarnas, kontroll. För att på ett verksamt sätt kunna inskrida mot avskedanden, kapitalflykt, investeringsstopp, varulagring och understöd till de reaktionära krafterna från arbetsgivarnas sida, är det nödvändigt att arbetarna tillskansar sig en noggrann kontroll över bokföringen, varulagret och över produktionen.[4] Två exempel:

Företagsledningen vid Lisnavevarvet hade under fascismen fastlagt en plan för investeringar i Brasilien. Om den gick i verket betydde det oundvikligen avskedanden vid de portugisiska varven. Efter den 25 april förhindrade arbetarkommissionen tillsammans med arbetarkommissionen på Bank Totta e Acores att planen gick i verkställighet och bestämde att kapitalet istället skulle användas till att skapa arbetstillfällen i Portugal.

De anställda vid flygbolaget TAP upptäckte att de tog emot varor från England som lika gärna kunde framställas i Portugal. De satte sig därför i förbindelse med arbetarkommissionen i en fabrik som kunde producera motsvarande vara.

Med arbetarkontrollens införande nådde arbetarnas självorganisering en kvalitativt högre nivå. De första månaderna efter den 25 april hade arbetarkommissionerna i första hand försvarat arbetarklassens omedelbara intressen. Nu blev de tvungna att på grund av händelsernas utveckling direkt gripa in i företagens och statens bestämmanderätt. Detta var bara möjligt genom en ny organisationsprincip, enligt vilken det största möjliga antalet arbetare deltog i utövandet av kontrollen. Principen om arbetardemokrati blev en grundfråga för om produktionens omorganisering skulle lyckas eller ej. Arbetarnas organisationsformer blev därför centrala i diskussionen. Enbart vid Lisnave finns det tre olika projekt:

1. Rådet för arbetarnas försvar (CDT)

2. Det revolutionära arbetar- och soldatrådet (CRTSM); utropat av PRP-BR.

3. Ett projekt av UDP

Av dessa tre projekt är det bara det första som är i full funktion.

Rådet för arbetarnas försvar (CDT) består av 20 arbetare som valts på stormöten på sina respektive avdelningar. Tillsammans med andra arbetare, som också är valda på stormöten, bildar de dessutom olika underkommissioner:

– den tekniska kommissionen, som satt som sitt mål att i samverkan med det nationella projektet omstrukturera hela industribranschen.

– informationskommissionen

– skolningskommissionen

– saneringskommissionen.

För att göra produktionskontrollen verkligt fungerande väljs inom varje arbetssektor ett kontrollråd (allt som allt 10 st.). Dessa står i nära förbindelse med varandra och med centrala CDT såväl som med representanter för regeringen. Kontrollrådens uppgift är att kontrollera företagens ekonomiska och sociala aktivitet. Det betyder fullständig kontroll över finanserna, avskaffande av affärshemligheten.

Den 14 juli lade CDT fram ett dokument i vilket det slog fast sina två huvuduppgifter:

1. Arbetarna måste ha ledningen i fabrikerna, makten på landsbygden och överta ledningen för hela samhället. Därför föreslår CDT:

a) att en planerings- och kontrollkommission grundas för hela varvsindustrin. För att neutralisera grunden för den kapitalistiska ackumulationen, föreslår vi att en nationell kommission bildas bestående av delegerade arbetare från samtliga industrier. Denna kommission måste ha makt att i nationell skala utarbeta och samordna en politik för varvsindustrin.

b) En nationell kontrollkommission för samtliga företag som tillhör CUF-koncernen. (CUF var delägare av Lisnave.)

c) En nationell kontrollkommission för hela den portugisiska industrin.

2. En grundläggande omvandling av varvsindustrin. Det betyder att produktionen skall regleras efter den arbetande befolkningens behov och inte efter profitprincipen. Arbetarna skall bestämma vad, hur, när och för vem de skall producera. Detta kan bara ske när kampen i fabrikerna sammanlänkas med den allmänna kampen mot kapitalismen och imperialismen. Det får inte finnas någon ekonomisk kamp som inte tjänar revolutionens politiska mål.[5]

De revolutionära arbetar- och soldatråden (CRTSM). CRTSM i Marinha Grande bildades den 11 mars efter förebild av det första arbetar- och soldatrådet, vilket utropades som en självständig och icke-partibunden front mot reaktionen. CRTSM var inte tänkt att ersätta CDT utan att komplettera det. I dess andra manifest angavs CRTSM:s mål till att erövra makten på det ekonomiska, politiska och militära området, ty ”man utövar verkligen inte kontroll över ett företag om man inte löser frågan hur makten ska utövas av arbetarna”. Det är denna tanke som ligger till grund för bildandet av två strukturer som inte ingår i CDT: de politiska och militära kontrollråden. Till skillnad från CDT så skall, genom dessa råd, styrelsens bestämmanderätt inskränkas hårdare.

– Det politiska kontrollrådets uppgifter är att utifrån en klass-ståndpunkt och på ett osekteristiskt sätt diskutera samtliga politiska problem som angår arbetarna, samt att politiskt analysera de handlingar som utförs av råden och kommissionerna.

– Det militära kontrollrådet är det instrument med vilket arbetarnas landvinningar skall försvaras och maktövertagandet förverkligas. Dessa miliser skall kontrolleras av arbetare och soldater samt bilda basen för folkarmén. Den roll dessa miliser spelar beror för vissa företag på den betydelse deras fabrik har för den nationella ekonomin, för andra på nödvändigheten att militärt försvara befolkningen.

CRTSM:s struktur: På ett stormöte väljer arbetarna rådsförsamlingen. De väljer likaså underkommissioner för det ekonomiska, politiska och militära områdena, inom vilka de tre kontrollkommissionerna bildas. Dessa kontrollerar de tre ”sekretariaten för den ekonomiska, politiska och militära makten”, vilka väljs av rådsförsamlingen och är de samordnande och verkställande organen. Tillsammans bildar de rådssekretariatet. Rådsförsamlingen och rådssekretariatet har kontakt med interna såväl som utomstående institutioner (styrelsen, stadsförvaltningen). CRTSM gör anspråk på att dra in ett större antal arbetare i makt-utövandet och kontrollen än vad CDT är förmöget till.

Den tredje varianten av de vid Lisnave företrädda självorganisationsformerna initierades av UDP. Den medförde endast en smärre modifiering av CDT genom att man bildade baskommissioner med kontrollfunktioner samt lokala folkförsamlingar. Av CRTSM anklagades de för att inte bilda någon organisation som gjorde det möjligt för arbetarna att överta och utöva makten.

Tre faror för projektet med arbetarkontroll

1. De reformistiska krafterna, PCP och Socialistpartiet, försökte utnyttja principen om arbetarkontroll till att driva upp arbetsansträngningarna. Med paroller som ”bygg socialismen i arbetet” försökte de vinna arbetarna för ”slaget om produktionen” genom vilket man skulle närma sig socialismen. Den 12 juni offentliggjorde PCP:s politiska kommission en förklaring i vilken den uttalade detta särskilt tydligt: ”Slaget om produktionen kommer inte att vinnas med ord.... utan genom den organisatoriska dugligheten, den revolutionära disciplinen, den revolutionära kreativiteten och genom de revolutionära offren”. I vems fickor som arbetarnas offer hamnar så länge kapitalisterna besitter förfoganderätten över industrin och staten förblev dock en obesvarad fråga. Parollen om ”slaget över produktionen” måste snart överges, då endast en obetydlig del av arbetarna efterkom deras uppmaning.

2. Ytterligare en fara består däri, att arbetarkontrollen under ledning av de reformistiska krafterna länkas in på självförvaltnings- eller medbestämmandeprincipens banor. Om arbetarna på det sättet övertar ansvaret för sitt eget företag förlorar de sin självständighet – dvs de underordnar sina egna intressen under det enskilda företagets. Ett exempel härpå utgör försäkringsbolaget Garantia Funchalense där en representant för företagsägaren deltar i den tillsatta styrelsekommissionen.

3. Den tredje illusionen, vilken understöds av Socialistpartiet, består i antagandet att det genom arbetarkontrollen och självförvaltningen skulle vara möjligt att skapa nya produktionsförhållanden i de nationaliserade företagen, innan den politiska makten i sin helhet övertagits av arbetarklassen.

I kampen mot dessa illusioner fyller arbetarkontrollen en dubbel och mycket viktig pedagogisk funktion. Å ena sidan kan man i praktiken visa att arbetarkontrollen faktiskt inte är möjlig förrän i en revolutionär period, en period av dubbelmakt, ty först då, då bourgeoisin redan förlorat viktiga områden, kan dess motstånd neutraliseras och den tvingas till att överge en del av sin bestämmanderätt.

Å andra sidan måste exemplariska aktioner genomföras redan under den förrevolutionära perioden, ty den stora massan av arbetare utvecklar inte sitt medvetande genom allmän propaganda, utan endast genom det praktiska exemplet.

Logiken i kraven på arbetarkontroll består i att de utgör en förbindelselänk mellan arbetarnas omedelbara intressen och frågan om arbetarklassens makt. Arbetarnas medvetande utvecklas genom att de i kampen för sina omedelbara intressen i praktiken ifrågasätter företagarens makt. Det är klart, att denna process inte genomförs plötsligt för alla arbetare från den ena dagen till den andra. Den förutsätter att den mest medvetna delen av klassen tidigare samlat praktiska erfarenheter i utövandet av arbetarkontrollen.[6]

När arbetarkommissionerna kommer i konflikt med statsapparaten erfar de att arbetarkontrollen endast är möjlig: under förutsättning att styrkeförhållandena mellan klasserna förändras. Endast med hjälp av våld – i så motto att de erövrar all bestämmanderätt över produktionsmedlen – kan arbetarna påtvinga borgarklassen sin kontroll.

En allmän arbetarkontroll kan alltså bara motsvaras av en proletär offensiv som upprättar dubbelmakten. Det betyder, att arbetarkontrollen endast kan konsolideras genom organisatoriska förankringar – genom att samordningen och centraliseringen av självorganiseringens former alltid drivs vidare.

Samordningen av arbetarkommissionerna

Vid utövandet av arbetarkontrollen uppstår dagligen behovet av en samordning med arbetarkommissioner i andra företag. De enskilda kommissionernas trånga gränser bevisar att de ekonomiska problemen inte kan lösas inom ramen för de enskilda företagen.

Så fastslog t ex fackföreningskommissionen vid en pappersfabrik i Santarem, att den cellulosaförädlande industrin inte längre levererade tillräckligt med råmateriel, trots att den samtidigt sålde 8 % av sin produktion i utlandet. Kommissionen vädjade då till solidariteten hos arbetarna vid en cellulosaförädlande fabrik och uppmanade dem att bilda en kommission för att kontrollera produktionen och företaget.

Ett annat exempel på hur medvetandet utvecklas genom praktisk erfarenhet finner vi hos de bankanställda. För att kunna förhindra företagarnas kapitalflykt måste bankkommissionerna upprätta ett nära samarbete med fabrikskommissionerna. En kontroll av kontoutdragen vore ju meningslös om den isolerades från en kontroll av den verklighet som döljer sig bakom siffrorna. Det är bara fabriksarbetarna som känner varulagrets verkliga storlek, varornas reella värde. Det är bara de som t ex kan avgöra om de i bokföringen upptagna nyanskaffningarna är äkta, eller om de gamla maskinerna endast har reparerats för att på så sätt föra ut icke bokfört kapital till utlandet.

Arbetarkommissionerna inom några industrigrenar är sedan en tid redan samordnade. Förutom inom den cellulosaförädlande industrin (Sotel, Celnorte, Celtejo) finns en samordning mellan nio företag inom den tunga metallindustrin – bl a deltar Lisnave, Cometna och Sorefame. Denna samordning legaliserades den 27 juli. De nio arbetarkommissionerna framställde en gemensam produktionsplan enligt vilken produktionen för samtliga nio företag skulle struktureras om på ett enhetligt sätt. Därigenom har man undvikit att arbetarna i en fabrik har behövt avskedas medan övriga fabriker har haft extraskift.

Parallellt med denna samordning finns det en kommission för små och mellanstora företag, med vilken storföretagens samordningskommission samarbetar.

En regional och nationell samordning av alla kommissioner är tydligen mycket svår att uppnå. Arbetarna hyser, inte minst på grund av sina erfarenheter av Intersindical, ett ganska stort misstroende mot centralisering och mot partierna, som de förknippar med byråkratism och manipulation. Nationella samordningskongresser och -strukturer har hittills alltid sammankallats och dominerats av den ena eller andra politiska organisationen. Därför har de självständiga organen inte kunnat känna igen sig i dessa strukturer, utan i stället fjärmat sig från dem.

Redan i september lät en samordningsstruktur för olika industrigrenar, Interempresas, höra talas om sig. Den deltog i organiserandet av demonstrationerna den 28/9 och den 7/2 mot avskedanden resp. mot NATO. Den stod under starkt maoistiskt inflytande. Dess sekterism och bristande klarsyn hindrade den från att ge ett adekvat svar på kuppförsöket den 11 mars. Den förföll till passivitet, och splittrades kort därefter upp i den obetydliga Interempresas, som i fortsättningen stått under inflytande av OCMLP (FEC) och CMLP, samt i Intercommisiones som är influerad av UDP, MES, och MRPP[7]. Intercommisiones provisoriska sekretariat förberedde inför den 27-28 september en kongress till vilken man försökte integrera reformistiska kommissioner och kommissioner från andra regioner.

De av PRP/BR stödda Revolutionära Arbetarråden lyckades med sin 2:a nationella kongress den 2-3 augusti få till stånd en snävare samordning med representanter från ca 50 fabriksråd och 20 soldatråd. På dagordningen stod en rapport från nationella sekretariatet, en analys av den politiska, ekonomiska och militära situationen, arbetarklassens organisationsformer för maktövertagandet, proletariatets diktatur, arbetarråden och partierna, rådens samordning samt de omedelbara uppgifterna.[8]

Bostadskommissionerna

En viktig händelse i den revolutionära processen i Portugal är kampen inom reproduktionens område. Den starka radikaliseringen inom detta område har sina rötter i en typisk företeelse hos en av andra länder beroende stat. På grund av den ojämna ekonomiska utvecklingen av landets olika delar (vilket hänger samman med strävan att tillgodose det utländska kapitalets behov) framträder en stark skillnad mellan land och stad. Landsbygdsbefolkningens breda massor blir fattigare. Resultatet blir en omfattande flykt till städerna. I städerna är emellertid den svaga portugisiska bourgeoisin vare sig villig eller förmögen att skapa de nödvändiga infrastrukturerna.

Efter den 25 april tog därför kraven på människovärdigare bostäder och bättre hygieniska förhållanden sig snart organisatorisk gestalt i form av bostadskommissioner. Regeringen lanserade ett projekt (S.A.A.L.) enligt vilket bostäder skulle byggas för de av staten understödda bostadsföreningarna. Genom att försöka dra in stadsdelarnas invånare i förvaltningen av eländet försökte staten bromsa befolkningens egen mobilisering. Som svar härpå uppstod emellertid, med början ungefär i juli 1974, bostadskommissioner. Ofta har de bara formen av aktionskommittéer, men under vänsterns inflytande har rörelsen erhållit en organisatorisk fasthet och blivit alltmer utbredd.

Hur bildades kommissionerna? I allmänna församlingar i stadsdelarna valdes en kommission på 10 – 20 medlemmar. Under kampens gång utvidgades den för det mesta och bildade underkommissioner. Reaktionära medlemmar gick för det mesta ur automatiskt: Då de inte hörde till de som handlade, förlorade de raskt i trovärdighet och tappade sitt inflytande.

På liknande sätt upplever alltfler invånare hur livet i de enskilda stadsdelarna genom de gemensamma initiativen gestaltar sig efter helt nya principer. De enskilda familjernas isolering bryts och relationerna mellan invånarna blir mänskligare och mer solidariska. Gemensamt för människorna är kampen för en människovärdigare bostadsmiljö. Man övertar kontrollen över de hygieniska förhållandena och man organiserar teaterföreställningar och andra kulturella evenemang.

Liksom i fabrikerna finns också här faran att arbetet övergår till ett ansvarstagande för regeringens inkompetens i dessa frågor. Denna fara var en bostadskommission i Setubal medveten om. När de satte igång att bygga om en sedan länge förfallen gata, så krävde de att bli avlönade av staten.

Bostadskommissionernas samordning

Bostadskommissionernas samordning på stadsnivå har tagit sin början i Porto. Den 5 april ägde det första mötet rum på vilket c:a 1 000 delegater som representerade 40 000 invånare deltog. Härda motsättningar hade övertygat invånarna om nödvändigheten av ett sådant arbete.

Veckorna före hade man kämpat mot Socialistpartiet som gått emot deras krav i stadens styrelse. Inte heller PCP ställde, med hänsyn till sina förhållanden till de lokala myndigheterna, upp bakom invånarnas intressen. I några stadsdelar ägde fysiska sammanstötningar rum mellan stadens förtroendemän och arbetarkommissionen. Kommissionen krävde i det läget att ett möte för samtliga kommissioner skulle inkallas två dagar senare. Så skedde också och 1 000 deltagare mobiliserades. Deras krav var:

– inga hyror för dåliga hus

– de nationaliserade bankerna skall ge krediter för byggandet av bättre bostäder

– expropriation av marken som förvaltas av kommissionerna

– utrensning ur stadsförvaltningen av tidigare fascister

– legalisering av ockupationer av obebodda hus

Efter den 5 april ägde i Porto regelbundet samordningsmöten mellan bostadskommissionerna rum. Varje kommission var representerad med två delegater. I några fall framkom klart genom bostadskommissionens praktik nödvändigheten av en samordning med arbetarkommissionerna. Så t ex tog man tillsammans med kommissionerna inom byggnadssektorn initiativ till lokala projekt. Under sommarmånaderna 1975 tilltog därför tendensen till upprättande av samarbetsorgan. Publicerandet av MFA:s ”ledningsdokument” den 8 juli utgjorde en viktig impuls. Detta dokument erkände och gynnade bildandet av den arbetande befolkningens självorganisering (arbetarkommissioner, bostadskommissioner, folkförsamlingar). Samtidigt eftersträvade MFA att integrera dessa i den borgerliga statsapparaten. Dessa båda aspekter bildar tillsammans den motsägelsefulla karaktären hos MFA:s initiativ.

Folkförsamlingarna

I folkförsamlingarna deltar samtliga bostads- och arbetarkommissioner inom en stadsdel såväl som delegater från den ”militära enhetsförsamlingen” (ADU) som är stationerad där. De mest betydelsefulla folkförsamlingarna i Lissabon är de i Olivais, Galinherias och Pontiha.

Folkförsamlingarna – embryot till en framtida dubbelmakt –koncentrerar i sig några av de starkaste motsättningarna i den nuvarande utvecklingen i Portugal. Å ena sidan uttrycker de massornas vilja och ifrågasätter statsapparatens maktbefogenheter. Å andra sidan uppstår de inom byråkratins kanaler, delvis till och med under diskret kontroll av MFA (Amadora).

I detta sammanhang får kravet på oberoende från MFA och de politiska partierna samt kravet på en generalisering och nationell centralisering av församlingarna en viktig betydelse. Endast genom en sådan centralisering kan ett instrument skapas som möjliggör en total konfrontation med den borgerliga statsapparaten. För att garantera att den revolutionära processen utvecklas i riktning mot en generalisering och centralisering av de arbetande massornas självorganisering och för att ge dem ett globalt perspektiv, reser LCI – Fjärde Internationalens broderorganisation – övergångsparollen ”För en Nationell Folkförsamling”.

Proletariatets beväpning

Efter det misslyckade kuppförsöket den 11 mars insåg stora delar av arbetaravantgardet nödvändigheten av en beväpning. Under själva kuppdagen hade MFA i vissa stadsdelar delat ut vapen för självförsvar, men dessa vapen samlade man sedan in igen. Den 19 maj 1975 diskuterade man i MFA-församlingen två projekt:

– Kommittéer till försvar av revolutionen (CDR)

– Revolutionära arbetar- och soldatråd (CRTSM)

De första utgår framför allt från den kubanska modellen och initierades av PCP. CDR skulle vara hemliga strukturer som inte står under arbetar- och bondekommissionernas kontroll. I MFA-församlingen framfördes följande kritik mot dem:” Denna organisationsform är inspirerad av några partier ur den traditionella vänstern, vilka har för avsikt att förringa betydelsen av arbetarnas och soldaternas revolutionära råd, de råd som i stor utsträckning redan upprättat sin egen struktur. CDR är underkastad partiernas kontroll och manipulation.” [11] På MFA:s delegatsförsamling i juni föreslogs att man skulle bilda ”Kommittéer för det nationella återuppbygget” (CRN) – en kombination av CDR och CRTSM – för att dessa som bas kunna lösa den ekonomiska krisen under mottot ”slaget om produktionen”. Detta projekt motsvarar strategin att på fredlig väg bygga socialismen.[12]

I motsats till detta framhåller LCI arbetarorganisationernas självständighet gentemot statsapparaten och MFA. Försvaret av denna självständighet får inte vara avhängigt av en aldrig så ”progressiv” kraft.

LCI föreslår bildandet av beväpnade övervaknings- och självförsvarskommittéer. Dessa ska utses av arbetar- och bostadskommissionerna, vars förtroende de alltså måste ha. Där en folkförsamling finns ska de underställas denna. Den militära utbildningen ska erhållas i samarbete med de revolutionära soldaterna och officerarna. Kommissionerna skall ha följande funktioner:

– revolutionär övervakning av de reaktionära bandens samtliga aktiviteter.

– ge hjälp och understöd åt all arbetarkamp, speciellt vid ockupationer av hus och storgods.

– ge militära övningar åt alla arbetare i syfte att upprätta reservgrupper, vilka ständigt ska finnas i beredskap.

– anskaffa vapen

– upprätta en försvarsplan för området. Förbereda försvar mot ett ev. angrepp så att strategiska punkter kan besättas samt produktion och transport snabbt stoppas.

Självförsvarsorganen har alltså en defensiv karaktär. Deras huvuduppgift är att försvara utvecklingen av arbetarnas självorganisering. Därigenom utgör de samtidigt en del av proletariatets offensiv för att erövra makten.

Vid en bestämd nivå av utvecklingen måste självförsvarsorganen upprätta arbetar- och bondemiliser. Av den anledningen kan de inte vara hemliga som CDR eller likt CRTSM huvudsakligen existera med stöd av avantgardet. De måste uppnå det som CRTSM genom sin ultravänsteristiska politik misslyckats med; att fylla igen graven mellan avantgardet och arbetarmassorna.

För att arbetarmiliserna skall kunna existera och kämpa måste de ha stöd av de breda arbetarmassorna. Därför är det en trängande nödvändighet att de underordnas dubbelmaktens organ. De första cellerna av den framtida proletära armén måste vara sammanbunden med de första cellerna av den framtida arbetarstaten.

När frågan om maktövertagandet ställs för arbetarklassen, måste arbetarna under ledning av folkförsamlingarna och andra former av självorganisering genast ge ett militärt svar. Det gäller att utnyttja existensen av arméenheter som redan från början ställt sig på revolutionens sida, för att genom deras insats dra till sig ytterligare grupper av revolutionära soldater och officerare och krossa bourgeoisins makt.

September 1975

Noter:

[1] Jmf. Kritik der Politischen Ökonomie bd 3/4: ”Reform und Revolution in Portugal” W-Berlin 1975, s. 6

[2] Se ”Portugal: un enjeu revolutionaire pour l'Europe”. CEDITIM, brochure nr. 35-36, Paris, Mai 1975, s. 50

[3] CEDITIM, ibid. s. 44

[4] Ur Expresso den 9/8-75.

[5] Ur Revolucao, PRP/BRs veckotidning, nr. 46, den 1/8 -75

[6] Jmf Controle Operaio, E. Mandel. Edicao da LCI s. 2

[7] Ur Documentos Sociologia e Critica nr. 32, s. 13 (Dokument från LCI)

[8] A Capital den 4 augusti 1975, s. 9

[9] Rouge, nr. 298

[10] A Capital 6 juli 1975

[11] Was tun, nr. 79, 26 juni 1975, s. 6

[12] Manifesto (Lissabon) 3-17 juli 1975, s. 29

Tidskriften Fjärde Internationalen
Svensk avdelning | MIA