Ur Fjärde Internationalen 5-1975
Den här konferensen är ett tecken på de djupgående förändringar som idag sker inom den internationella arbetarrörelsen. I dussintals industrier och inom nya områden som bankväsendet och vårdsektorn har ett skikt av revolutionära militanter som är förmögna att initiera och leda mycket avancerade strejker utvecklats.
Denna utveckling belyser den förändring i styrkeförhållandet mellan arbetaravantgardet och fackföreningsbyråkratin som skett sedan 1968. Denna process' mognad under loppet av dussintals strider under de närmaste åren kan i händelse av en omfattande social explosion medföra en situation som är mycket olik den i maj 1968. Den kan utlösa en serie strider i en skala som inte setts i Frankrike på årtionden.
Men detta gäller inte bara för Frankrike. För dem som har tagit del av material från arbetarkonferenser på europeisk nivå är det lätt att se att en likartad förändring av arbetarrörelsen också äger rum i en rad andra länder — speciellt i Belgien, Italien, Spanien och England.
Om vi idag åtminstone kan ta begränsade initiativ på de enskilda fabrikerna, och t o m inom olika industribanscher, är det också helt klart att vi i morgon kommer att kunna ta initiativ på en internationell nivå, visserligen begränsade initiativ men ändå av utomordentlig betydelse. Möjligheterna finns redan inom några branscher, t ex motor-, stål-, glas- och den kemiska industrin.
Innan vi tar upp uppgifterna för revolutionärerna i Europa måste vi först peka på den aktiva roll som arbetar-avantgardet spelat för kampens internationalisering. Det måste understrykas att denna utveckling direkt härrör från kapitalets internationalisering. Existensen av EG och den möjliga utvecklingen mot en ekonomisk och monetär enhet, tillsammans med de politiska återverkningar denna skulle medföra, betyder att behovet av en utvecklad klasskamp på en internationell nivå redan är en dagsfråga för arbetarrörelsen. Internationaliseringen av produktivkrafterna betyder också att de multi-nationella företagen har en mängd fabriker spridda över Europa. Med andra ord, vad vi ser är uppkomsten av en internationell arbetsköparklass.
Detta betyder att internationella avtalsuppgörelser och strejker och solidaritetsaktioner i europeisk skala redan varit aktuella sedan några år tillbaka. I detta sammanhang finns det för oss huvudsakligen fyra centrala uppgifter:
1. Att organisera en försvarskamp inför de attacker som de multi-nationella bolagen riktar mot arbetarrörelsen.
2. Att integrera de tolv miljoner immigrantarbetarna i arbetarklassens kamp i varje särskilt land.
3. Att från ett land till ett annat popularisera erfarenheterna från de mest avancerade striderna som letts av arbetaravantgardet.
4. Att överskrida ekonomismen och den solidaritet som är begränsad till en enda fråga, att utveckla en politisk solidaritet i europeisk skala med arbetarnas politiska kamp i Spanien, Portugal, Frankrike, England, osv.
Den första uppgiften kan sammanfattas i behovet att övervinna de negativa effekter på strejkerna som kapitalets internationella centralisering har. I sin mest typiska form gör de multi-nationella företagen det möjligt för arbetsköparna att utveckla en ny offensiv, samordnad och centraliserad strategi, för att därigenom kunna tygla situationen och samtidigt hålla lönerna så låga som möjligt. I denna strategi ingår arbetsköparnas försök att utnyttja fackföreningsrörelsens splittring och frånvaron av samordnade svar på bolagens attacker, såväl som deras strävan att investera i regioner där lönerna är låga och fackföreningarna svaga.
På så sätt kan varje multi-nationellt företag som står inför en strejk handla på en mängd olika sätt. Det kan förflytta produktionen från ett land till ett annat. Det kan tvinga arbetarna på en av sina andra fabriker till övertidsarbete och kompensation för den förlorade produktionen. Det kan upprätta ett produktionsschema som hjälper det strejkdrabbade företaget att ta igen den förlorade produktionen. Det kan geografiskt skilja vissa steg i produktionen åt, för att reducera verkan av de försäljningseffekter som uppkommit genom en strejkkamp i ett speciellt land.
Arbetsköparna kan t o m hota med att slå igen fabriken och för alltid flytta produktionen om det ställs inför hotet av en strejk. Detta hände i maj-juni 1971
i Tyskland när arbetsköparen i den näst största kemiska koncernen. ”Kurt Hansen von Bayer”, hotade att flytta sina fabriker utomlands såvida inte arbetarna dämpade sina krav. Idag är dessa multi-nationella företags styrka ännu större och en av de viktigaste uppgifterna för Europas revolutionärer är att svara på deras offensiv.
För ögonblicket är det emellertid fackföreningsbyråkraterna som tagit initiativ på denna nivå. De har upprättat ”världsfackföreningsråd” för varje multi-nationellt företag, råd som på en superbyråkratisk nivå ger ett svar på arbetsköparnas offensiv. Genom denna ”tekniska effektivitet” hoppas de kunna bibehålla och befästa sina positioner.
Jag vill här inte uppehålla mig med att diskutera vilka initiativ de tagit, även om en studie av dem skulle vara nyttig för revolutionära militanter. Så t ex var det en strejk på Kodak i Vincennes i maj 1971, då ”världsfackföreningsrådet” vid Kodak lyckades få brittiska transportarbetare att stoppa leveransen av film till Vincennes och dessutom lyckades övertala de tyska arbetarna vid ett av Kodaks dotterbolag att inte producera den extrafilm som behövdes för att kompensera detta.
Vad jag istället vill uppehålla mig vid här är de konkreta initiativ som vi borde kunna utveckla i europeisk skala med de styrkor vi redan har inom vissa branscher och sektorer. Tre exempel får räcka: Caterpillar, SEAT Fiat och Rhone-Progil, som är en del av Rhone-Poulenctrusten.
Caterpillar är en speciellt mäktig trust med intressen spridda över hela världen och som specialiserat sin produktion på stora traktorer, bulldozers, jordförflyttande utrustning m m. De kan på en och samma gång möta strejker i Skottland, Belgien, Frankrike såvida dessa inte är samordnade.
Vi har nu emellertid kamrater på Caterpillar-fabriken i Grenoble i Frankrike, vi har kamrater på fabriken i Goslee i Belgien och i Glasgow i Skottland som har utvecklat ett mindre arbete. Dessa fabriker koncentrerar sig på olika steg i produktionen: maskinerna tillverkas i Goslee, medan monteringen och nättillverkningen sker i Grenoble. Sålunda, om det är en strejk i Grenoble skulle det vara möjligt att stoppa leveransen av maskiner från Goslee. Som ett exempel: I maj-juni 1973 började en strejk i Grenoble. Den fick en bra start och stöddes av nästan alla arbetare, men sedan slogs den ned på grund av att byråkraterna bekämpade tanken på ockupation. Kampens huvudkrav var ett krav för lika löneökning på 200 fr i månaden — ett krav som troligtvis skulle kunnat ha förts vidare inom trusten till Glasgow- och Gosleefabrikerna.
Det faktum att Grenoblefabriken inte ockuperades var emellertid ett stort problem: bara 60% av arbetskraften kvarstod i strejk och svartfötterna återgick. Om nu våra belgiska kamrater startat en solidaritetsaktion och vägrat sända de nödvändiga maskinerna till Grenoble, hade detta stärkt kampandan och gett de franska arbetarna nytt mod att bekämpa byråkraterna. Detta hände inte — men det skulle kunnat ha hänt, det var helt möjligt och det kommer återigen att bli möjligt om vi systematiskt organiserar detta arbete i europeisk skala.
Snart utbröt åter en strejk, den 7 april 1974, denna gång på den belgiska fabriken i Goslee. Men kamraterna i Grenoble hade ingen kontakt med denna utveckling. Redan från början var styrkeförhållandena dåliga — bara 57% av arbetarna hade röstat för strejk. Fackföreningsledarna vägrade att organisera strejken, fastän arbetsköparna var kända för sin användning av repressiv taktik. Den 13 maj hade strejken avblåsts genom instruktioner från byråkraterna, fastän kraven inte hade bemötts. Här hade återigen ett solidaritetsarbete kunnat gett resultat. En gång var kontakterna mellan de bägge fabrikerna mycket bra, med de hade för länge sedan brutits sönder. Det är vår uppgift att råda bot på detta och vi har nu tillräckliga medel att göra detta.
Vi kan utveckla denna solidaritet på en mycket konkret grund. Caterpillar har t ex ett mycket komplicerat ackords- och ”meritvärderingssystem” och den senaste strejken på Goslee gällde faktiskt hela graderingssystemet och det sätt på vilket en arbetare förflyttas från en kategori till en annan. Det finns inte mindre än sju kategorier, som var och en innehåller fyra olika grader. Här finns oundvikligen en möjlighet till en allmän kampanj mot detta graderingssystem som arbetsköparna satt upp för att söndra och härska.
Det finns också en möjlighet att utveckla en politisk kampanj mot den militära användningen av material som tillverkas av Caterpillar och som fortlöpande levereras till åtskilliga arméer. När t ex Grenoble-kamraterna läste den spanska tidning (Rojo) som ges ut av de schweiziska kamraterna, lade de märke till ett foto av en Caterpillartraktor som användes i Angola. Caterpillar säljer nämligen traktorer med kulsprutefästen. Så Grenoblekamraterna spred ett flygblad om detta och nu finns det en chans att utveckla detta till en kampanj på de europeiska fabrikerna vilken kan knytas till situationen i Portugal och befrielserörelsernas kamp. Dessa möjligheter finns och vi måste utnyttja dem.
För att ta ännu ett exempel. Caterpillar stängde nyligen sin fabrik i Melbourne (Australien) vilket gjorde 2 500 arbetare ”överflödiga”. Vi fick reda på detta genom kommunistpartiet, fastän vi har kamrater i Australien och med ett mer centraliserat arbete kunde ha varit först med att använda detta tillkännagivande för att visa vad Caterpillar sysslar med. Utifrån detta exempel kunde vi ha utvecklat agitation kring trygghetsfrågor på Glasgow-, Goslee- och Grenoble-fabrikerna.
Ett annat exempel är den kamp som utvecklats på SEAT i Spanien och Fiat i Italien. Hälften av SEAT ägs av den spanska staten och den andra hälften av Fiat. Exemplet som jag tänker beskriva är baserat på initiativ tagna av oss, tagna av medlemsorganisationer i Fjärde Internationalen, men utan någon större samordning eller ens information dem emellan När strejkerna på Fiat nådde en mycket hög nivå 1969, beslöt arbetsköparen Agnelli att flytta produktionen av maskiner och maskinverktyg till SEAT. Ledarna i den italienska CGIL — fackföreningen, kände till denna plan och åkte till Spanien för att diskutera med SEAT-arbetarna. Men när kampen bröt ut på SEAT i juni-oktober 1971 gav Agnelli helt upp idén när han insåg att situationen på SEAT inte alls var den han hoppades.
Men under denna kamp, juni-oktober 1971, inträffade en annan betydelsefull händelse. Den franska kommuniststyrda fackföreningen CGT och CGIL (också den dominerad av kommunistpartiet) sände en delegat till Spanien. De bad en medlem av det spanska kommunistpartiet att komma och tala till arbetarna på Renault och Fiat. Helt klart fanns det en chans för kommunistpartierna att spela upp sin ”internationalistiska” image, medan de samtidigt utvecklade en rent verbal solidaritet. Ett alternativ föreslogs emellertid av en trotskistisk militant i arbetarkommissionen (en illegal underjordisk fackförening). Han föreslog helt enkelt att delegaterna borde väljas på basis av ”ett konkret program för internationell solidaritet”. Han föreslog att en permanent kontaktkommitté som var ansvarig inför arbetarna skulle upprättas. Denna kommitté skulle föra ut reguljär information om kampens utveckling och de svar som kom från arbetsköparna på Fiat. Dessutom föreslog han att den skulle trygga organiseringen av solidaritetsaktioner på de europeiska fabrikerna när en kamp bröt ut på någon del av Fiatkoncernen.
Av flera orsaker lyckades detta projekt inte riktigt. Men ändå, det visar på den sorts initiativ och förslag som kan läggas fram av revolutionärer idag.
Under den tiden SEAT-strejken varade bröt det ut solidaritetsstrejker på Fiat i Torino, föreslagna av fackföreningarna. Våra kamrater använde dessa till att organisera möten i kontoren och fabrikslokalerna där de arbetade för att diskutera situationen i Spanien. De utvecklade en internationell medvetenhet hos de italienska arbetarna.
Här har vi alltså två aktioner, helt utan samordning, som visar på möjligheten att gå längre än till verbal och abstrakt solidaritet. Möjligheterna fanns redan vid strejkerna i Torino 1971, Fiat försökte då introducera ett tredje skift på SEAT för att minska förlusterna, men detta förhindrades framgångsrikt av SEAT-arbetarna, som på detta sätt konkret stödde Fiat-arbetarnas kamp.
Än en gång ser vi att vi kan ta initiativ som skakar kommunistpartiernas demagogiska politik. Vi kunde ge arbetarna i Barcelona del av de segrar som Mirafiori-arbetarna vunnit, i synnerhet i kampen mot den kapitalistiska arbetsorganiseringen. Vi kunde också i Turin popularisera de segrar som vunnits av SEAT-arbetarna i frågan
om arbetarnas självförsvar. Slutligen kunde vi utveckla en kampanj som visar på den nyckelroll som dessa farmer av arbetarkamp på SEAT och Fiat har för utvecklingen av arbetarkampen i Italien och Spanien.
Strejken inom detta företag äger just nu rum i en komplicerad och högst automatiserad fabrik i Frankrike där man producerar Fenol. Rhone-Progil är en del av en multinationell trust, Rhone-Poulenc, som har 35 fabriker i 12 olika länder och som under de senaste två åren till största delen investerat i sina utländska, icke-franska dotterbolag.
I den kamp som nu utvecklas vill jag peka på två aspekter:
1. De kontakter som upprättats mellan olika fabriker vars produktion är knuten till Rhone-Progil;
2. De kontakter som kamraterna utvecklat med andra fenolproducerande företag i Europa och som inte är en del av Rhone-Poulenc-trusten.
Efter det kan vi göra en jämförelse med projekt som utarbetats av den internationella byråkraten Levinsson, som 1971 satte upp ett ”världsfackföreningsråd” för Rhone-Poulenc.
Så snart arbetarna beslutat att skära ner produktionen från 280 till 140 ton (som enbart täcker koncernens interna, egna behov — så att arbetarna kan bli betalda utan att arbetsköparna får något att sälja) tog de kontakt med shop-stewards på Bayerfabriken i Köln och Montedison i södra Italien för att förklara situationen. Bayer-arbetarna svarade genast på ett mycket konkret sätt: De skulle inte producera en droppe mer och deras produktion är enbart tillräcklig för den tyska marknaden. De kunde därför knappast acceptera någon extraorder från RhoneProgil. Från Montedison var svaret annorlunda: De höll själva på att förbereda strejk, så där fanns inget att oroa sig för.
Rhone-Progil-arbetarna diskuterade därför möjligheten av att sända en delegation till Italien. Och här är ett utmärkt exempel på hur till synes skilda frågor kan sammanlänkas, eftersom det helt tydligt just är de italienska immigrantarbetarna på Rhone-Progil som kommer att sändas till Italien för att diskutera med arbetarna på Montedison.
Dessa kontakter kan och måste vara av ett helt annat slag än de förslag som lades fram av Levinsson. För det första kan man i Italien och Tyskland — speciellt i det senare — förklara vikten av de kampmetoder som kan antas: Hur stormöten med alla arbetare bidrar till att utveckla kampen, det sätt på vilket de tekniska problemen bemöts och bemästras under en strejk i denna sektor (t ex faran för explosioner), osv. Delegaterna som utsetts av de breda massorna kommer att försöka utbyta kamperfarenheter och sedan kan de fortsätta och föreslå på vilket sätt kampen kan förberedas och organiseras.
Ni vet troligtvis att kampen har förberetts och populariserats genom att många av de metoder som använts vid kampen på Lip tagits upp. Arbetarna producerade sin egen inspelade radiobulletin, som regelbundet spelades upp i matsalarna och höll alla informerade om kampens utveckling. Där fanns också en tryckt bulletin, Phacumene Unité, lik Lip Unité. Denna användning av Lip-erfarenheterna måste nu föras vidare till Montedison och även — fast det kommer att mötas med ett mer lamt mottagande — till Bayer.
Det är tydligt att detta är projekt som vi inte kommer att kunna organisera på en dag och som bara kan systematiseras genom mödosamt och omsorgsfullt arbete. Men även om vi inte kan genomföra detta idag måste vi hela tiden vara medvetna om att dessa möjligheter existerat Så t ex har hela frågan om industriell säkerhet rests: en explosion inträffade på Rhone-Progil 1962 och nyligen var det en vid Bayer. Detta kommer att ge en ”bumerangeffekt”, eftersom arbetarna vid Montedison har haft sina egna speciella kamperfarenheter och kommer att vara förmögna att föra dem vidare till militanterna på Rhone-Progil.
Om vi inte åtminstone börjar överväga denna typ av initiativ idag, kommer vi aldrig att ha en sådan position att vi senare kan utföra dem. Även om det finns begränsningar i vad vi kan göra idag, finns det ingen orsak att inte vid alla tillfällen föra ut en intensiv propaganda om de dessa frågor. Självklart måste vi också föra fram lönekrav etc för att generalisera och samordna kampen på internationell skala.
Men det finns även en annan aspekt på denna kamp — de kontakter som upprättas med andra fabriker i regionen, som det helt klart kommer att vara möjligt att ut, veckla i internationell skala. Rhone-Progil producerar till exempel elektricitet för EDF (elverk) och klor för Ugine-Kuhlman. Det är därför nödvändigt att komma i kontakt med arbetarna där (vilket vi redan har gjort), eftersom de kommer att påverkas av den minskade produktionen.
Denna sorts kamp har också en potentiell betydelse oberoende av hur många arbetare som är aktivt indragna i den, och erfarenheter från den måste spridas på en internationell nivå inom den kemiska industrin.
Jämfört med detta uppvisar Levinssons plan alla de byråkratiska deformationer som finns inom den internationella fackföreningsrörelsen. Allt han föreslår är en mängd krav som han beslutar om på sitt kontor i Genève, grundat på hans egna undersökningar. Utifrån denna grund försöker han säkra kollektiva avtal på en internationell nivå, som han själv undertecknar. Han föreslår begränsade aktioner för att ge viss trovärdighet åt sin internationella strategi, men dessa aktioner stimulerar eller innefattar på intet sätt de nya kampmetoder som utvecklats genom initiativ tagna av revolutionärer. Och i motsats till de senare har han som mål att i så hög grad som möjligt begränsa all kommunikation i denna fråga. Det är emellertid helt klart att det idag existerar verkliga möjligheter att möta den internationella strategi som dras upp av byråkraterna och dess tendens till hyperbyråkratisering så länge som revolutionärerna visar på konkreta initiativ på en internationell nivå. Byråkraterna tycks ha ett stort ”tekniskt försprång”. Levinsson har till exempel en datamaskin med information om alla större kemiska fabriker i världen till sitt förfogande. Denna kan på några sekunder ge en komplett information till vilken fackföreningsledning som helst. Det är denna aspekt av sin verksamhet som byråkraterna kommer att satsa på och de vet att deras styrka ligger just här. Vi måste svara på denna ”tekniska och byråkratiska effektivitet”, inte på en nivå av teknisk effektivitet — även om vi kan använda oss av en stor del av den information fackföreningsledningarna samlar in — utan genom en mängd initiativ som stärker kampens effektivitet. En av grunderna för de revolutionära militanternas styrka ligger i samordningen av kampen genom delegater valda direkt på stormöten för massan av arbetare. Arbetarna på Solvay-företaget gjorde detta med delegater från fabriker i Frankrike, Belgien, Italien och Västtyskland.
Jag kommer att stå fast vid den uppfattningen att vi kan stå emot och även krossa internationella arbetsköpare, även om kampen är isolerad. Det är möjligt att krossa de multi-nationella företagens politik om man motstår den attityd av uppgivenhet som förs fram av internationella fackföreningsbyråkrater — om kampnivån är hög, om kampen är demokratiskt organiserad, om kampen har klara perspektiv och om konkreta krav läggs fram.
Den andra internationella uppgiften för revolutionärerna är hur vi skall integrera immigrantarbetarna i den lokala arbetarrörelsens organisering. Det finns idag 12 miljoner immigrantarbetare i Europa. Immigrationen är idag en strukturell nödvändighet för det kapitalistiska systemet. Kapitalismens expansion sedan andra världskriget kan endast förstås utifrån — bland andra faktorer — närvaron av denna mängd immigrantarbetare, vilka har tillåtit arbetsköparna att förändra styrkeförhållandena till sin fördel för produktivitetsökningar, och på bekostnad av reallönehöjningar.
Dessa styrkeförhållanden har bidragit till kapitalackumulationen på grund av att de påverkar profitkvoten gynnsamt. I den nuvarande situationen i Europa är immigrantarbetarna inte bara ekonomiskt nödvändiga i en mängd länder — inom produktionen är de helt dominerande, i vissa industrier som t ex textilindustrin och vid de löpande banden i bilindustrin i Tyskland, Frankrike och Belgien. De spelar också en väsentlig roll i den offentliga sektorn.
Den politiska användning som borgarna har av immigrantarbetarna är tydligt sammanbunden med den ekonomiska (ingen betald utbildning, låga löner, långa arbetstider m m), och den innebär att arbetarklassen som helhet försvagas, genom att rasistiska och chauvinistiska attityder underbyggs. Super-exploateringen av immigrantarbetarna blir på så sätt accepterad av de inhemska arbetarna, som även övertalas att acceptera avskedanden av immigranter, som om detta på något mystiskt sätt skulle garantera deras egen möjlighet att få jobb.
Arbetsköparna försöker skapa en illusion av att de sociala kriserna är orsakade av immigranterna och inte av det kapitalistiska systemet. I länder som Schweiz existerar det också en situation, där det finns en priviligierad grupp av inhemska arbetare, och där super-exploateringen rättfärdigas av den orsaken att den kommer att garantera denna priviligierade grupps ställning.
Det är viktigt att vi svarar på denna politik — vilken försvagar arbetarklassen som helhet — eftersom den traditionella arbetarrörelsen har visat sig oförmögen till detta. Våra grundparoller måste vara: Fullständig immigrationsfrihet, samma politiska-, sociala-, röst- och fackföreningsrättigheter för alla som arbetar i samma land. Som svar på borgarnas strategi, som vill ha en ”social integration” all invandrararbetarna som atomiserade individer, vilka accepterat borgerliga sociala och ideologiska normer, måste vi föra fram en ”klassintegration”, dvs kämpa för att invandrarna ingår i de organisationer genom vilka den inhemska arbetarklassen organiserar sin kamp.
Arbetsköparna försöker att å ena sidan öka ut- och invandringen av en del invandrare, och å andra sidan integrera en annan del.
Klassintegrationen sker på en mängd olika sätt. För att ta ett exempel: När Hella-arbetarna i Lippstadt i Tyskland (de gör billampor) vann en kamp 1973 på grund av de avancerade metoder de använt i kampen (strejkkommittéer, en ”multi-nationell” Spansk-Italiensk-Turkisk kommitté)-introducerade de i Tyskland kampmetoder som använts i invandrararbetarnas moderländer (Spanien och Italien). När de spanska arbetarna vid en maskinfabrik i Genève i Schweiz tog över ”fabrikskommittéerna” och organiserade den första strejken sedan flera decennier på tre eller fyra fabriker, introducerade de nya metoder i ett land där arbetsfreden varit stabil under en väldigt lång tid. Detta har gett en ny generation möjlighet att på kort sikt lära sig av erfarenheterna så de kan kämpa mer effektivt.
När kampen bröt ut på den lilla fabriken Blindex i Marseille med tunisiska arbetare i ledningen visade de på hur stor möjligheten var att förenas i kamp med franska arbetare och utveckla ett lokalt stöd, inklusive en solidaritetsdemonstration genom området. Också detta visar hur invandrare kan integreras i en lokal kamp och på samma gång använda traditionerna från sina moderländer.
Denna möjlighet kan endast tas tillvara och utvecklas genom en stor och medveten satsning från arbetaravantgardet, en satsning som ibland kommer att riktas ”mot strömmen”. Tydligen är exemplen jag skisserade ovan exceptionella, i alla fall för närvarande. Vi får inte underskatta chauvinismen, rasismen och den nationalistiska urartningen av arbetarrörelsen, som kan leda till isolering av till och med exceptionellt militanta kamper. Således led turkarbetarna i Fordfabriken i Köln ett stor nederlag i augusti 1973, när de var oförmögna att dra med sig en tillräcklig mängd tyska arbetare i kampen. De gjorde ett misstag i uppskattningen av styrkeförhållandena nät de grundade den på sin egen militans och inte insåg vikten av att arbeta i fackföreningen och att ta tid på sig för att förbereda kampen.
Vi måste också föra ut initiativ med förståelsen att det i vissa länder behövs självständiga rörelser för invandrararbetare, som kan understödja denna klassintegration. I Frankrike har till exempel ”de senegalesiska arbetarnas allmänna fackförening” spelat en viktig roll i försöken att slussa in senegalesiska arbetare i fackföreningarna.
Slutligen måste vi kämpa för rätten till en speciell organisering av invandrararbetarna inom fackföreningarna. Detta tillåter dem att hålla möten, diskutera sina egna problem och vinna bättre gehör för sina krav. Dessutom måste vi skapa en förståelse för fackföreningsarbete bland invandrararbetarna, vilkas ofta anti-fackliga inställning utgår från fackföreningsbyråkratins chauvinism. Denna organisering måste också vara öppen för icke-fackligt arbete.
I detta sammanhang måste två andra viktiga uppgifter föras fram: Vikten av stödkommittéer och nödvändigheten av att förstärka de revolutionära organisationerna i invandrarnas moderländer.
Vid t ex Muser-strejken i Schweiz hölls den största demonstrationen någonsin i Genève. Mer än 3 500 Människor demonstrerade sitt stöd till ett hundratal spanska byggnadsarbetare. Detta var egentligen det första verkliga avståndstagandet från den chauvinistiska traditionen hos den schweiziska arbetarrörelsen och det visade på möjligheterna att i kampen mot chauvinismen knyta samman invandrararbetarna, det radikaliserade unga avantgardet och en del av den schweiziska arbetarklassen. Detta stödarbete spelade också en stor roll för strejkens framgång.
Den andra uppgiften härrör ur det faktum att invandrararbetarna genom att delta i fackföreningarna i det land de kommer till upprättar kontakter med de revolutionära militanterna där. Detta ger dem möjlighet att tillgodogöra sig en mängd lärdomar från den inhemska arbetarrörelsen. Detta ökar möjligheterna att organisera revolutionära partier, sektioner av Fjärde Internationalen, i deras moderländer. Detta håller redan på att hända genom den aktivitet med spanska invandrare som våra kamrater utvecklar i t ex Sverige, Belgien och Frankrike för att därigenom kunna hjälpa till att stärka LC-RETA VI, en sympatiserande organisation till FI i Spanien. Detta arbete kan bidra till att det trotskistiska inflytandet i Spanien stärks i förhållande till kommunistpartiernas och centristiska gruppers inflytande bland invandrararbetarna. Detta är också förutsättningen för att utveckla en politisk solidaritetsrörelse med kampen i de länder från vilka invandrarna kommer.
En väsentlig uppgift för det internationella avantgardet är att försöka mildra effekterna av den ojämna kamputvecklingen genom att integrera kampen på en europeisk skala. I alla viktiga europeiska länder, med ett partiellt undantag för Västtyskland, förs striderna mer och mer kring liknande krav. Detta förklaras av det faktum att den strukturella krisen i det kapitalistiska systemet idag är kombinerad med en konjunkturell kris. Den strukturella krisen uttrycks i nedgåendet i industriella sektorer, i den generaliserade inflationen liksom i den ökande repressionen från fabriksledningarna och genom motåtgärderna som ifrågasätter arbetsköparnas auktoritet.
Den konjunkturella krisen tar sin form i ökad arbetslöshet, galopperande inflation etc. Kombinationen av dessa två faktorer existerar nu i en eller annan form i alla imperialistiska länder. Detta förklarar den ökande tendensen i europeisk skala till att strider utlöses av i stort sett samma orsaker. Så det är pga gemensamma problem såsom arbetslöshet, inflation, angrepp mot fackliga rättigheter, kamp mot kapitalistisk organisering av arbete — som vi måste sikta till att i europeisk skala stimulera och påskynda tillägnandet av de mest avancerade erfarenheterna från ett land till ett annat.
Vi måste uppmuntra arbetarna i ett land att lära av de mest avancerade erfarenheterna som deras kamrater har på ett annat håll. Vi måste hindra dem från att så samma långa väg som andra gått före dem, så att de får möjlighet att snabbt nå en kampnivå, eller organisering, som motsvarar de objektiva problem som idag ställs av det kapitalistiska systemets konjunkturella och strukturella kris, vilka enbart kan tacklas och övervinnas av en militant och medveten arbetarklass.
Jag skulle vilja redogöra för flera konkreta exempel angående detta, fast den enda där vi stod i ledningen var kampen på Genève-sjukhuset i Schweiz. Detta är det enda tillfället där en effektiv och medveten integration av många enskilda erfarenheter förts ut under ett trotskistiskt ledarskap.
Denna långa strejk och kamp bröt ut i ett land utan militanttradition samt i en sektor där det aldrig tidigare i Schweiz' historia hade förekommit en strejk. Kraven gällde 40-timmarsvecka och 300 francs i lön för alla. Kampformen kan inte förstås utan en jämförelse med Lip och kampen som förts på franska sjukhus.
De schweiziska kamraterna i Genève hade organiserat möte efter möte i solidaritet med Lip-arbetarna. Kamrat Piaget (delegat för CFDT i Lip) och andra förklarade i detalj hur de hade populariserat strejken, hur de kontrollerat förhandlingarna och hur de sökt skapa en enhet bland de olika sektionerna i arbetsstyrkan. Som erfarna fackföreningsmän redogjorde de i själva verket för allt som kan vara användbart och viktigt för unga militanter som försöker föra samman olika kategorier av schweiziska- och immigrantarbetare för att nå en maximal sammankoppling bland alla sjukhusarbetare.
Men ett problem var fortfarande olöst. Ett sjukhus är inte Lip — man kan inte ta över och producera sjukdom! Grundfrågan är hur man kan fortsätta vården och samtidigt slå mot administrationen.
För detta behövde man kamperfarenheter som utvecklas i strejker mot administrationen, som förts på sjukhus i Tours och Lyon i Frankrike.
Så en kamrat från Tours inbjöds till Genève på förslag från revolutionärerna som deltog i fackföreningens generalråd. Genom att förklara hur en administrativ strejk borde organiseras och genom att ge konkreta och detaljerade förklaringar hur man skulle föra kampen vidare, bibringade han dem erfarenheter som det annars skulle ha tagit år att vinna. Möjligheterna till denna utveckling var baserad på en liten men mycket viktig sak: existensen av en fransk och en schweizisk sektion av Fjärde Internationalen, vilket möjliggjorde denna överföring och det medvetna sammanförandet av skilda erfarenheter.
Det finns inget behov att breda ut sig kring denna kamp, för de allmänna detaljerna är välkända (se artiklar i Mullvaden, hösten 1973 t ex). Den internationella kampanjen som vi40-timmarsvecka tillät oss att utveckla mycket fruktsamma debatter inom arbetaravantgardet om arbetarkontrollens nyckelproblem. I Schweiz hölls möten som var mycket viktiga för att visa schweiziska klockarbetare, som står inför samma hot om att mista sina jobb, att det är möjligt att vinna en kamp. Det organiserades också en kampanj av de svenska kamraterna.
Men utöver allt detta, kan kampen i Rhone-Progil bara förstås i ljuset av Lip-erfarenheterna. Den hade aldrig utvecklats om det inte hade varit någon kamp på Lip. Lip har varit en fantastisk stimulans till andra strejker, framför allt i lärdomen om hur man populariserar och utvidgar kampen. Kampen som fördes av Ampexarbetarna i Belgien som tog ett ”krigsbyte” av kasettband som gisslan och på så sätt tvingade igenom de flesta kraven från sin amerikanske arbetsköpare, är ett annat exempel på hur Lip-erfarenheter tillämpats.
Jag skulle vilja sluta denna del genom att ge exempel på integration av erfarenheter på regional nivå, tillsammans med dem från tidigare strider, under den dåvarande glasarbetarstrejken i Belgien.
Den 8 maj 1974 gick 4 000 arbetare ut i strejk och ockuperade sina fabriker. Den 13 maj hade antalet strejkande ökat till 12 000 och en regional strejkkommitté valdes. Den 27 maj slutade strejken i en fullkomlig seger. Denna erfarenhet på regional nivå visar på hur mycket bättre vi kan förena den ojämna kamputvecklingen på en internationell nivå.
Vikten av glasarbetarnas seger blir klarare när man förstår att 1960-61 blev de fullkomligt krossade av arbetsköparnas motoffensiv efter den belgiska generalstrejken. En lång rekonstrueringsperiod var nödvändig, först centrerad kring Glaverbel-Gilly och sedan spreds den ut till resten av glassektorn. Dess kulmination i en generalstrejk innehöll tre viktiga element:
1. Tillägnelsen av erfarenheterna från kampen på Glaverbel-Gilly 1973.
2. Möjligheten att för första gången lyckas svara på avskedanden av en multinationell firma.
3. Förmågan att få ned den multi-nationella trusten BSN på knä.
Vi återgår till det första elementet: Det viktigaste med segern vid Glaverbel-Gilly 1973 var — bortsett från ockupationen — existensen av en strejkkommitté, vald i fabrikerna och i de olika sektorerna. Den organiserade ockupationen, strejkvakter, gjorde upp en plan för att kunna hålla fast vi ockupationen och hade i alla avseenden en verklig kontroll över ockupationen och dess popularisering. Strejkkommittén hade daglig kontakt med olika politiska grupperingar för att föra utvidgningen av strejken framåt. Slutligen, strejkkommittén kontrollerade förhandlingarna och, vad som är speciellt relevant till vad som kommer att hända på Rhone-Progil, de kontrollerade produktionen.
Problemet med en glasindustri är detta: Man kan inte stoppa produktionen en längre tid utan att förstöra maskinerna. I försöken att nå en lösning på detta problem, visade arbetarna sin förmåga att driva fabriken själva — de beslutade att producera glasskivor som inte hade standardstorlekar och som därför var osäljbara för arbetsköparna. Efter strejken försäkrade de sig om att glaset inte såldes billigt på grund av detta. Och om de då blev tvungna att skära ned dem till standardstorleken krävde de naturligtvis betalt för detta arbete. På så sätt fortsatte produktionen under strejken utan att på något sätt gynna arbetsköparna.
Och denna sorts strejk, som började på en fabrik, spreds till sju olika glasfabriker.
Men denna integration av erfarenheterna skedde inte spontant. En viktig faktor var interveneringen av revolutionära militanter i och utanför fabriken genom bulletinen som utgavs av en klasskampstendens i facket under kampen, kallad ”det nya försvaret”. Detta möjliggjorde för arbetarna att så sakteliga reorganisera sig efter nederlaget 1960-61 och ledde dem via segern 1973 till dess generalisering 1974, då 11 fabriker var ockuperade, sammanlänkade i en regional strejkkommitté.
Vi måste förstå den avgörande rollen som spelades av ”det nya försvaret” i att generalisera erfarenheterna från 1973. Vi kommer själva att kunna spela denna roll på ett internationellt plan — kanske mindre effektivt, men dess effekt kommer att bli tio gånger mer exemplarisk genom svårigheterna att göra detta. Synteserna av erfarenheterna från de mest avancerade strejkerna som förts fram i Belgien måste generaliseras till andra sektorer i glasindustrin i England, Frankrike m.m.
Det andra nyckelelementet i denna strejk låg i arbetarnas förmåga att svara på hoten om avsked som fördes ut av det multinationella företaget. En arbetare avskedades på fläcken av arbetsköparna av det skälet att han hade kallat till ett möte på Multipane-fabriken, mot styrelsekontraktet och utan stöd från fackföreningsbyråkratin. På en gång ockuperades fabriken och strejkvakter organiserades. Genast blev kravet på hans återanställning sammanfogat med de som rörde ett förnyande av anställningskontrakten och de gavs lika styrka under kampen. På detta sätt krossades arbetsköparnas motoffensiv.
Detta exempel måste utvecklas, generaliseras och förklaras! Arbetarna vid en multi-nationell trust har visat att arbetsköparna inte kan sparka en kamrat utan återverkningar. Arbetarna kan få ett multi-nationellt företag att betala för sådana skadeförsök. Till stor del berodde denna seger på graden av medveten organisering i kampen. I detta fall kunde segern uppnås även utan internationell samordning.
”Det nya försvaret” deklarerade när de drog sina lärdomar från strejken: ”Likväl som det är våra kroppar och hjärnor som vanligtvis håller fabriken igång, så kommer vi att vara herrarna under strejken och vi kommer att ta beslut utifrån våra egna intressen.”
Rikedomen på erfarenheter måste tas upp av arbetaravantgardet i den europeiska glasindustrin. Vi måste betrakta dessa problem i alla sektorer så att vi kan utveckla en internationell samordning i vårt fackföreningsarbete för att försäkra att en sådan avancerad erfarenhet från vilket land som helst kan bli assimilerad på ett organisatoriskt sätt. De belgiska glasarbetarnas kamp utgjorde själv ett exempel på hur man kan integrera kampen, eftersom Glaverbel-arbetarna spelade en avgörande roll genom att dra in 11 fabriker i en strejk som på en väldigt hög nivå generaliserade lärdomarna från en segerrik kamp och en lång förberedelse inför kampen.
Idag forns det en mängd olika sektorer i vilka vi kommer att kunna generalisera erfarenheter från mera avancerade strider. Som exempel tillåter anställningskontraktet i den amerikanska bilindustrin en garanterad årslön. Om en arbetare blir avskedad får han fortfarande ca 85% av sin gamla lön. Vid Alfa-Romeo i Milano finns det i själva verket en garanterad lön — om en arbetare avskedas får han arbetslöshetsbidrag från staten och skillnaden görs upp av arbetsköparna. Idag har ett sådant krav en viktig betydelse pga rationaliseringar och avskedanden som kommer att introduceras av arbetsköparna inom bilindustrin nu när denna är i kris. Man ser här vikten av att generalisera erfarenheter om så bara för att bestämma kampens mål. Avslutningsvis finns det två andra aspekter i vårt arbete som är viktiga att stärka utifrån avsikten att assimilera erfarenheterna. Det första är ”kvinnoarbetet”. I en mängd länder där omedvetenheten om dessa frågors betydelse håller till‑
baka kampen kommer vi att ha möjlighet att göra viktiga genombrytningar genom att dra lärdom från striderna och utvecklingen av kvinnorörelse i Frankrike och England. Sedan finns också frågan om arbetarnas självförsvar, vilkas erfarenheter också måste generaliseras. Ett viktigt exempel på detta är hur rörliga strejkvakter organiserades under gruvstrejken i England. Från en central kunde dussintals gruvarbetare sändas ut för att förstärka den eller den strejkvakten. Denna sorts erfarenheter måste införlivas i de generella lärdomar som arbetaravantgardet kan dra av kampen som förts de senaste åren.
Den mobilisering som ägde rum över hela Europa i solidaritet med de baskiska militanterna 1970, som dömts till döden av militärdomstolen i Burgos, representerade en höjdpunkt i den politiska solidaritet som utvecklats av det revolutionära avantgardet, med den spanska arbetarklassens kamp. För dessa solidaritetsdemonstrationer begränsade sig inte enbart till stöd för Izko och hans kamrater — även fast detta var av största vikt — utan de baserade sig på solidaritet med den spanska arbetarklassen i dess kamp mot den frankistiska diktaturen och för ett socialistiskt samhälle. I denna mobilisering deltog dessutom mer än 1 miljon spanska immigrantarbetare i Frankrike, Tyskland, Schweiz etc. Detta visar på vilka rörelser som kan utvecklas vid ett eventuellt revolutionärt uppsving i Spanien.
I linje med solidaritetskampanjerna med den revolutionära kampen i Vietnam satte trotskisterna över hela. Europa igång en rörelse och en kampanj till stöd för det beväpnade motståndet som förs av det chilenska folket. Detta kampanj visar å ena sidan det nya internationalistiska medvetandet hos massavantgardet, som inte har någon jämförelse under de senaste 20 åren. Å andra sidan möjliggör den för oss att specificera de objektiva uppgifterna som arbetarklassen konfronteras med i kampen mot det kapitalistiska systemet.
Genom denna solidaritetsrörelse har det utvecklats ett internationalistiskt och revolutionärt medvetande hos tiotusentals militanter. Arbetet med den politiska solidariteten är inte någon trotskistisk fetisch. Det är inte pga abstrakta internationalistiska orsaker som vi tycker att det är en viktig fråga att utveckla kamp grundad på politisk solidaritet. Visserligen kan den spela en roll genom att utvidga effekten av en viss utveckling, men nyckelfrågan är att förbereda den europeiska arbetarklassen att motstå organisatoriskt, och som en massa, alla kontrarevolutionära försök att intervenera mot en segerrik socialistisk revolution, i första hand i ett enskilt land. Detta är grundorsaken till vikten av utvecklandet av den europeiska arbetarklassens solidaritet med politiska kamper. Av denna orsak lägger vi ned så mycket arbete på denna fråga och därför måste vi systematiskt komma över den smala sektoriellt begränsade fackföreningssolidariteten. Utan detta medvetna arbete kommer vi att möta en stor fara. Vid ett revolutionärt utbrott i något europeiskt land kommer det otvivelaktigt att bli en spontanistisk solidaritetsrörelse, men för att vara förmögna att konsolidera dem måste vi stärka och utveckla ett internationalistiskt medvetande vid varje tillfälle som nu ges. När arbetarna vid Cockerill Ougree och varvsarbetarna i Genua strejkar i protest mot USA:s invasion av Kambodja måste vi dra lärdomar av detta. Vi måste visa att denna sorts initiativ kan utvecklas till andra nivåer, och att solidariteten som äger mm under strejker också är relevant på det politiska planet.
Uppfyllandet av dessa fyra grundläggande uppgifter skapar för vår del behov av specifika organisatoriska initiativ. Vi är övertygade om att det är nödvändigt att samtidigt bygga upp en nationell och en internationell organisation. För det första möjliggör den en genomgripande internationalistisk skolning, ett utvecklande av det revolutionära medvetandet vilket sträcker sig
längre än det som är begränsat av regionala, fackliga och sektoriella intressen — begränsningar vilka fortfarande existerar inom vår egen organisation, uttryckta på så sätt att det är svårt att byta erfarenheter eller att mekaniskt förstå erfarenheter som nåtts i andra länder. Dessutom är denna samtidiga sammanfogning av en nationell och internationell organisering till hjälp för oss att undvika att missförstå viktiga aspekter i den internationella situationen och att notera de dominerande tendenserna som utvecklas i det imperialistiska systemets hjärta.
Vi måste bestämt kämpa mot dessa svagheter, genom att på en och samma gång bygga en nationell och en internationell organisation. Slutligen — och för närvarande den mest konkreta uppgiften — måste vi samordna vårt dagliga arbete och systematiskt utveckla erfarenheter för att internationalisera arbetarkampen. Ett påbörjande av ett sådant arbete (fastän kanske bara propagandistiskt) för en internationalisering av arbetarkampen skulle betyda ett kvalitativt steg framåt för Fjärde Internationalen idag.
Vi kan klara av det — jag har redan visat på det.
Men detta utgår från ett fakta som angriper alla federalistiska idéer om Internationalen. Det måste finnas en politisk centralisering vilket möjliggör en förståelse för det speciella och det allmänna. Detta är också nödvändigt om vi ska ge ett konkret innehåll till en av våra grundparoller på europeisk nivå. Fram emot Europas Förenade Socialistiska Stater, vilka redan håller på att förberedas i strider som i sin tur visar på den objektiva nödvändigheten av ett enat socialistiskt Europa.