Ur Fjärde Internationalen 2-3 1975
Myten om den krisfria kapitalismen är död. John Maynard Keynes ekonomiska teorier har t o m på ett uppseendeväckande sätt dödsförklarats i Dagens Nyheters spalter.
Men kapitalismen lever fortfarande — den utkämpar sin utdragna och våldsamma dödskamp. Under 1974 och 1975 upplever de viktigaste imperialistiska länderna en samordnad recession, vars djup och omfattning inte skådats sedan 1930-talet.
Våren 1975 går mer än 17 miljoner människor arbetslösa i den imperialistiska länderna.
Under sommaren 1975 väntas enbart i USA upp till 10 miljoner människor gå arbetslösa. I detta kapitalismens ”förlovade land” sjunker industriproduktionen fortfarande under andra kvartalet 1975, trots att den redan minskat med 13 procent under det sista kvartalet 1974 och det första 1975.
Den samordnade recessionen i de imperialistiska länderna är ett entydigt uttryck för att den långa vågen av ekonomisk expansion — i USA från 1940 till 1966 och i det kapitalistiska Europa samt Japan 1945 till 1966 — nu definitivt är slut.
Efterkrigstidens expansionsvåg har ebbat ut.
De faktorer, som motverkade profitkvotens fall efter det andra imperialistiska omfördelningskriget, (”andra världskriget”) har till stora delar förbrukat sin kraft. De nya marknader, som skapades genom krigets förstörelse, den tredje teknologiska revolutionen, kreditinflationen, rustningsindustrin och den offentliga sektorns expansion, har ätits upp. Arbetarklassen har gradvis återhämtat sin styrka, sedan nederlagen i samband med kriget, och bourgeoisin har i allmänhet (med USA
som ett viktigt undantag) misslyckats med att pressa ner arbetarnas reallöner. Profitkvotens fallande tendens gör sig åter märkbar. I länder som Storbritannien och USA visar tillförlitliga undersökningar på att profitkvoten faller. Den tidigare perioden av tidvisa och kortvarigare överproduktion har ersatts av en period av mer långvarig och strukturell överproduktion.
Den nuvarande recessionen är en klassisk överproduktionskris. Det bästa beviset för detta är underutnyttjandet av industrikapaciteten. I USA används f n exempelvis bara 65 procent av de tillgängliga produktionsresurserna.
Detta innebär inte att vi gått in i en period av oavbruten nedgång eller stagnation. Konjunkturcyklerna arbetar fortfarande. Men perioden kommer att utmärkas av kortare och mindre febriga faser av tillväxt samt längre och djupare recessioner.
Konjunkturuppsvingen kommer inte heller att orka med att ta ner arbetslöshetssiffrorna till tidigare nivåer. Om OECDs 24 medlemsländer ska kunna komma tillbaka till den genomsnittliga arbetslösheten under perioden 1955-74 krävs omkring 20 procent tillväxt på ett år eller 13 procents tillväxt två år i rad — detta t o m enligt borgarnas egna beräkningar. Dessa krav på tillväxttakten ska jämföras med den genomsnittliga tillväxttakt på 5,5 procent som OECD-länderna upplevde de två decennierna före 1974!
Priset för ett nytt konjunkturuppsving visar också en tendens att bli högre varje gång. Den stimulering av ekonomin som bl a regeringarna i Bonn och Washington påbörjade under vintern och våren 1975, leder ovillkorligen till en ny inflationsvåg, som startar från en högre nivå än sina senaste föregångare. Bara i USA kommer budgetunderskottet för 1975 att ligga någonstans mellan 60 000 och 80 000 miljoner dollar.
På ett nära nog bokstavligt sätt bekräftar recessionens samtidighet och våldsamhet analyserna i de politiska resolutioner, som antogs av Fjärde Internationalens 9:e och 10:e världskongresser.
Recessionen samverkar med en hög grad av organisering och kampberedskap hos proletariatet, vilket driver på borgarklassens politiska kris.
Utvecklingen i Portugal, med Caetano-regimens fall, och i Grekland — där militärregimen tvingades lämna över styret till en civil regering — samt USA-imperialisternas nederlag i Indokina är de tydligaste uttrycken för denna situation.
T ex gav inte USA-imperialismen upp sina positioner i Kambodja och södra Vietnam på grund av bristande militära och tekniska resurser. Kongressens nej till Fordadministrationens krav på ytterligare ekonomiska anslag åt kriget i Indokina, tvingades fram av ett utbrett krigsmissnöje hos USA:s arbetande massor. Med arbetslöshetssiffror på mellan 8 och 10 procent skulle nya krigsmiljarder ha varit en omedelbar provokation mot bre lager av USA:s befolkning.
Recessionen har inte tvingat arbetarklassen i de imperialistiska länderna på knä. De ekonomiska beslut, som fattats i bl a Bonn och Washington, visar att arbetslösheten nu nått den gräns där de borgerliga politikerna inte vågar gå mycket längre inför befarade reaktioner från arbetarklassen.
Det är denna sociala och politiska verklighet som förhindrar det imperialistiska systemet från
att använda hela sin militära arsenal för att krossa sociala och nationella befrielserörelser, liksom den förhindrar systemet från att ”rena” sig genom en politik med exempellös massarbetslöshet och omfattande nedläggningar av mindre lönsamma företag Wilsons beslut att subventionera British Leylands biltillverkning med 10 miljarder kronor har t ex inte fattats i tron att det ska ge ekonomisk-utdelning. Bakgrunden är i stället rädslan för hårda reaktioner från Leylands militanta arbetare.
Följande slutsats i den 10:e världskongressens politiska resolution står sig. Händelserna i Portugal och Grekland, samt den uppenbara nerslitningen av Franco-regimen gör den bara än mer aktuell:
”Alla dessa tecken (en genomgång av de internationella styrkeförhållandena och klasskampen i Europa pekar mot en slutsats: De gör det möjligt för oss att förutse att det europeiska proletariatet inom en nära framtid kommer att få uppleva en av de viktigaste revolutionära vågorna någonsin, en våg som förberetts och stimulerats av de förrevolutionära situationer som vid upprepade tillfällen sen 1968 rått i flera länder och som bourgeoisin inte lyckats krossa”.
Imperialismens politiska kris kan endast lösas genom svåra nederlag för arbetarklassen i Europa, Japan och USA.
Byråkratierna i Sovjetunionen och Kina samt de byråkratiserade arbetarpartierna i de imperialistiska staterna erbjuder i dag sina tjänster åt bourgeoisin och hjälper till att göra en sådan lösning möjlig.
Den stalinistiska Kreml-byråkratin — som gett mer och modernare vapen till det kapitalistiska Egypten än till kämparna i Vietnam och som behöll de diplomatiska förbindelserna med Lon Nol fram till dagarna före hans flykt — har på varje sätt demonstrerat sin beredskap att bromsa upp och slå ner sociala strider världen över, i utbyte mot bl a krediter och handelsavtal.
Den maoistiska byråkratins kurs blir mer och mer kontrarevolutionär.
I Asien motverkar den USA-imperialismens nederlag i Indokina bl a genom att tala sig varm för en fortsatt militär närvaro i regionen från dess sida. Pekingbyråkratin påtalar också behovet av en militär upprustning av den japanska imperialismen samt erbjuder försoning med regimerna i exempelvis Thailand, Malaysia och Singapore. På samma gång tonas stödet till den maoistiskt influerade gerillan i dessa länder ner.
I Afrika satsar Peking på det nykoloniala och CIA-stödda FNLA.
I Europa arbetar den maoistiska byråkratin för en ekonomisk och militär integration mellan de olika imperialistiska staterna. Strauss, Hartling, Heath och d'Estaing är Pekings män. Natos försök att läka sina sår applåderas och Francoregimen hyllas med sorgkrans när en av dess bödlar avrättas.
Socialdemokratins och stalinismens klassamarbete i Europa har olika namn — ”Socialt kontrakt” i Storbritannien, ”historisk kompromiss” i Italien, ”avancerad demokrati” i Frankrike,
”Hagaöverläggningar” i Sverige — men innehållet är likartat: försök att reformera kapitalismen på arbetarklassens bekostnad.
Uppbygget av ett nytt proletärt ledarskap i internationell måttstock är en lika aktuell uppgift idag som när Fjärde Internationalen grundades.
Hur ser då utvecklingen ut i Sverige?
Sverige är definitivt inte ett litet feodalt land där allting har sin ”gilla gång” så när som på krig och missväxt. Inte heller styrs produktionen av en planekonomi.
Sverige är, som förre Vpk-ledaren Hermansson så riktigt sagt, ”ett litet men hungrigt imperialistiskt land”. Det betyder bl a att svensk industri är mycket internationaliserad. Omkring 40 procent av den totala industriproduktionen går på export — framför allt inom Europa, som suger upp omkring 70 procent av alla Sveriges exportvaror.
Samma tendenser, som arbetar i de andra imperialistiska länderna, gör sig gällande även här.
Det finns dock en del säregenheter, som innebär. att Sverige befinner sig i bakvattnet på ”den revolutionära vågen”. Men detta betyder likafullt att Sverige rör sig i samma riktning som andra europeiska länder.
För att förstå detta måste vi åtminstone i grova drag klargöra en del viktiga ekonomiska faktorer som verkat i Sverige under efterkrigstiden.
Kapitalismens alltmer utvecklade produktivkrafter ökar starkt det konstanta kapitalets betydelse, t ex maskiner och råvaror. Betydelsen av det variabla kapitalet (dvs det kapital som används för att köpa arbetskraft), som utgiftspost för den enskilde kapitalisten, minskar i förhållande till det konstanta kapitalet. En allt större del av kapitalisternas utgifter går åt till råvaror och maskiner och en allt mindre till löner.
I synnerhet det konstanta kapitalets fasta del (dvs den del som ”blir kvar” i produktionsprocessen, t ex maskiner, byggnader, verktyg ) utgör en allt tyngre utgiftspost.
Detta betyder att mervärdet tenderar att sjunka i förhållande till det satsade kapitalet. Profitkvoten minskar.
Kapitalismens försök att motverka denna tendens präglar den ekonomiska utvecklingen i Sverige under efterkrigstiden.
Den viktigaste metoden för att motverka profitkvotens fall är en ökad utsugning (dvs en ytterligare minskning av arbetarklassens andel av produktionsresultaten — en ökning av den s k mervärdeskvoten).
Tillgängliga undersökningar antyder en tredubbling av produktiviteten under de senaste två decennierna. Den kraftigaste utvecklingen har skett under 1960-talet. Men produktiviteten per industriarbetare har ökat ännu snabbare. Statistiken räknar nämligen ”per anställd”, dvs inkluderar en stor grupp improduktiva mellanskikt (dvs sådana som inte producerar mervärde).
För arbetarklassen har denna utveckling inneburit en smått otrolig ökning av arbetstakten. Ackordssystem, stämpelklockor och lönesystem med meritvärderingar har drivit upp arbetstempot till nära nog taket för mänsklig arbetsförmåga. Arbetsdelningen har också drivits oerhört långt. Blotta bruket av ord som förtidspensionering, arbetsvård och skyddade verkstäder talar sitt tydliga språk.
Reallöneökningen har varit betydligt mindre än produktivitetsökningen. Borgerlig statistik talar om en genomsnittlig reallöneökning mellan 1947 och 1964 på 3,71 procent per år. Dessa siffror är säkert tilltagna i överkant. De svarar inte heller mot den reella ökningen av köpkraften. En del alternativa beräkningar antyder också en stagnation av köpkraften från och med 1960-talets mitt. Avtalsperioden 1971-73 innebar vidare en försämring av köpkraften. Under 1973 rörde den sig om 4,4 procent. Denna utveckling bröts dock av strejkvågen under våren 1974.
Oavsett beräkningsgrund står det klart att utsugningen av arbetarklassen har ökat våldsamt under efterkrigstiden. ökningen av det relativa mervärdet (dvs av det mervärde som produceras under en viss tid, av produktiviteten), är antagligen den viktigaste av de faktorer som motverkat profitkvotens fall.
Däremot är det inte troligt att kapitalisterna under efterkrigstiden kunnat kompensera sig genom en direkt (real-) lönenedpressning. De låga arbetslöshetssiffror som gäller för 1950 och 1960-talen bör snarast ha lett till motsatsen. Den svenska arbetarklassen stod dessutom utanför krigets fasor, med bevarade fackliga organisationer som en av följderna. Att köpkraften inte ökat kraftigt, trots de gynnsamma villkor som rått måste framför allt förklaras som ett resultat av fackföreningarnas byråkratiska centralisering. Under ideologisk täckmantel av ”solidarisk lönepolitik” har de klassamarbetande ledningarna för fackföreningarna hållit tillbaka arbetarnas lönekamp till förmån för kapitalackumulationen.
Inflödet av proletariserade småborgare -främst självägande bönder - invandrad arbetskraft och kvinnor till produktionen är en annan faktor som hjälpt kapitalisterna att hålla lönerna nere. Kapitalisterna har utnyttjat dessa grupper för att skapa åtminstone en minimal s k industriell reservarmé.
— Vi nämnde nyss kapitalets allmänt ökande organiska sammansättning (dvs att det konstanta kapitalets andel ökar i förhållande till det variabla) och profitkvotens fallande tendens.
En följd av att den maskinella utrustningen blir allt värdefullare är att kapitalisterna försöker utnyttja maskinerna så mycket som möjligt innan de blir alltför ”föråldrade”, och öka produktionen av mervärde på så sätt. Detta har lett till en kraftig ökning av övertidsarbete och skiftgång.
Enligt låginkomstutredningen hade exempelvis 24,5 procent av de heltidsarbetande i ”socialgrupp III” en nettoarbetstid på 9 timmar eller mer per dag.
Andelen tvåskiftsarbetare ökade enbart under åren 1965-69 från 8 procent till 13 procent av hela arbetsstyrkan, treskift från 5 procent till 9,5 procent.
Skiftarbetet drar givetvis med sig en våldsam ökning av sjukdomar som magsår, nervbesvär och sömnsvårigheter. I en LO-enkät för några år sedan sa endast 24 procent av treskiftarna att skiftgången inte medförde några problem. 21 procent av de intervjuade hade svårt att delta i familjeliv. 24 procent orkade inte med föreningsliv. 15 procent klagade över långvarig trötthet.
De enskilda kapitalisterna är naturligtvis intresserade av att det konstanta kapitalet förbilligas, dvs att de kan köpa maskiner och råvaror till ett så lågt pris som möjligt. (Samtidigt är de förstås måna om att sälja sina egna produkter så dyrt som möjligt.)
En aspekt av detta ser vi i det ojämna handelsutbytet med de förtryckta länderna. Imperialisterna köper billigt och säljer dyrt och lyckas tillskansa sig en ”överprofit” på grund av de ojämna styrkeförhållandena.
1960-talets fallande råvarupriser motverkade profitkvotens fall. Råvaruboomen 1973/74 ökade däremot kapitalets organiska sammansättning, inte minst genom prishöjningarna på oljan.
• Misslyckas kapitalisten med att hitta godtagbara investeringsobjekt i den egna branschen eller i det egna landet tvingas han att satsa på en ny bransch eller exportera kapital utomlands.
1961 var de direkta svenska investeringarna utomlands ca 150 miljoner kronor. 1974 beräknas investeringarna utomlands ha nått upp till 2 600 miljoner kronor. 1970 sysselsatte svensk industri enligt tidskriften Veckans Affärer omkring 182 650 personer utomlands. 1973 var 260 000 anställda av svenska arbetsköpare.
• Den närmast otroliga utvecklingen av både privat och offentlig kreditgivning och skuldsättning har skapat en konstgjord efterfrågan, som skjutit krisen framför sig. Denna utveckling har samtidigt drivit fram det internationella valutasystemets kollaps och den höga inflationstakten.
• Ett av de tydligaste uttrycken för de tendenser som vi nämnt är en våldsam koncentration och centralisering av kapitalet.
Expansionen ställer ständigt större krav på produktionsenheternas storlek, lagringsförmåga, bra kommunikationer etc. Finansieringen försvåras. Mindre lönsamma företag slås ut. De större blir ännu större...
Mellan 1945-69 skedde 3 576 företagsfusioner i Sverige. Av dessa ägde hälften rum efter 1965.
”Koncentrationsutredningen” visar att de 100 största privatföretagen svarade för 46 procent av industrins samlade ”förädlingsvärde” 1963. Inom gruv-, metall-, kemisk, elektroteknisk och massa- och pappersindustri hade koncentrationen nått längst 1973. Där svarade storföretagen för omkring 90 procent eller mer av ”förädlingsvärdet”.
Inom den agrara produktionen har denna utveckling kommit till starkast uttryck. Nedläggningen av jordbruk påskyndades av den politik som regeringskoalitionen socialdemokraterna/Bondeförbundet linjerade upp under 1950-talets början. Under detta decennium var nedläggningstakten 1 000 enheter per år för att under 1960-talet ta fart ännu mer och komma upp i en takt av 10 000 enheter per år. Denna utveckling skedde i samklang med behoven både hos de dominerande skikten inom den agrara borgarklassen och finans- och industrikapitalet.
De ekonomiskt starka agrara borgarna kunde köpa upp mark billigt och fick på så sätt ett profitabelt underlag för nya maskinparker. Industrin fick samtidigt sitt värsta arbetskraftsbehov stillat.
Också inom detaljhandeln har koncentrationen gått med rasande fart. Under 1960-talet försvann i genomsnitt 6 procent av dagligvarubutikerna varje år. Minskningen var från 19 100 till 11 200 butiker under åren 1960-69, dvs 41 procent. Mellan 1961 och 1966 ökade samtidigt antalet varuhus från 199 till 311. Därefter stagnerade denna utbyggnad. 1969 hade Sverige alltså 11 200 dagligvarubutiker, vilket kan jämföras med Danmarks 33 000 samma år.
Vid nedläggningar av industrier, jordbruk och affärer är det i första hand de unga, manliga och ”friska” arbetarna som får nya jobb. Äldre arbetare och kvinnor har betydligt större svårigheter att skaffa sig arbete. De äldre orkar inte heller med skiftgång och arbetshets. Arbetsvård och förtidspensionering erbjuds de äldre medan kvinnorna inte sällan får gå tillbaka till sitt ”traditionella” yrke: hemarbetet.
Siffrorna från AMS (Arbetsmarknadsstyrelsen) från 1968 visar att av de som året innan hade drabbats av avsked hade endast 64 procent fått nya jobb. 16 procent lämnade arbetsmarknaden för gott — som långtidssjuka eller förtidspensionerade. 20 procent registrerades som arbetslösa. För äldre ock kvinnor var siffrorna högre än för genomsnittet.
Statens funktion under denna period har varit mycket stor. På en lång rad områden har dess verksamhet varit avgörande för att säkra kapitalackumulationen. En skiss av statens roll under de senaste decennierna anger samtidigt konturerna av socialdemokratins centrala insatser i kapitalets tjänst.
• Insatserna för att minska de sociala spänningarna och garantera reproduktionen av arbetskraften (”återskapandet”) har varit omfattande.
Socialvård, barnbidrag, sjukförsäkringar är bara några av de rubriker som svarar mot insatserna på detta område. De som bryts ner av mördande arbetstempo, utflyttningar och deprimerande bostadsförhållanden tas om hand av ”det starka samhället”.
• Våldsapparaten har samtidigt byggts ut — dels för att redan i dag ta vid där ”socialpolitiken” inte räcker till, dels som en förberedelse för kommande klasstrider.
Polisens utbyggnad har här stått i centrum. 1965 övergick polisen från kommunal kontroll till att underordnas staten centralt. Dess numerär har sedan oavbrutet ökat — från 15 500 till 19 000 (1930 fanns det ”bara” 5 000 poliser). Men militariseringen har varit viktigare än den numerära ökningen. Utbildningen och utrustningen har blivit alltmer effektiv och fått en inriktning som pekar mot förberedelser för inbördeskrig.
Polishelikoptrar, snabba polisbåtar, tunga motorcyklar samt starka och snabba bussar och bilar transporterar dessa väpnade band. Järngrindar, vattenkanoner, tårgasgevär, k-pistar, granatkastare, stålhjälmar och hundar har blivit vardagsutrustning. 1965 fick polisen 525 miljoner i anslag. Nu får den det tredubbla varje år.
Utvecklingen av den svenska militären har ensidigt betonat teknisk utveckling och specialisering — tendenser som pekar mot en elitarmé av samma typ som i Storbritannien. En övergång till en professionell armé bromsas av andra faktorer, bl a den socialdemokratiska ideologin om ”folkförsvaret”. Militariseringen av polisen minskar också militärens utrymme som kontrarevolutionär slagstyrka. Dess klasskaraktär förändras därmed inte på något sätt. Jägarförband, reservofficerare samt stamanställda officerare och underofficerare är stora och viktiga grupper som kan sättas in mot arbetarklassen utan att hotas av större inre spänningar. Värnpliktstiden fyller också klassmässigt en mycket viktig ideologisk roll. Den manliga ungdomen från arbetarklassen och den närstående skikt lär sig att lyda överordnade, förakta kvinnan och hedra fosterlandet.
Vaktbolagen slutligen, har utvecklats till en parallell polisstyrka. Dess snart 20 000 väktare kan underställas polischeferna. De får del av statliga understöd och har rätt att använda vapen — i vissa fall t o m k-pist.
• Staten går också in och bistår kapitalet med den allt dyrare infrastrukturen, t ex energi, kommunikationer, vatten och avlopp.
Utbildning och forskning är andra exempel på utgiftsposter som staten tagit på sig i en allt större omfattning. Kapitalet slipper satsa på dessa sektorer och kan förlägga sina investeringar till mer lönsamma områden.
Utbildningsexplosionen är det kanske mest påtagliga draget i 1960-talets utveckling — en faktor som väl svarar mot kapitalets behov. Den avancerade teknologin kräver arbetare som är förmögna att sköta en tekniskt avancerad produktionsapparat. Ingenjörer och tekniker behövs för arbetsledande och liknande uppgifter. Också ansvällningen av den offentliga sektorn och andra sektorer utanför den direkta produktionen, som reklam och marknadsföring samt dataindustrin kräver utbildad arbetskraft.
Utbildningskrisen mot slutet av 1960-talet bestod bl a i en relativ överproduktion av akademiker, de flesta utan den yrkesutbildning som kapitalet var i behov av. Socialdemokratin lät då presentera en mängd utbildningsreformer. Studierna yrkesinriktades betydligt hårdare. Studietakten höjdes, spärrar infördes. Denna förändring gällde inte bara den akademiska utbildningen utan drog fram genom hela utbildningssektorn.
Statens insatser för teknisk utveckling och forskning har varit betydelsefulla då den svenska industrin byggt sin konkurrenskraft på specialisering och kvalitet. Understödet har skett via militärapparaten, universiteten och högskolorna, men också genom att staten direkt gått in med kapital i företagen — exempelvis i United Sterling AB där staten samarbetar med Kockums, Husqvarna Vapenfabrik och Philipskoncernen för att utveckla Sterling-motorn.
• Också för kreditgivningen spelar staten en allt större roll. De privatägda bankerna och försäkringsbolagen har fått en minskad relativ betydelse. AP-fondernas roll har starkt ökat. De offentliga försäkringsinrättningarna har ökat sin andel av kreditmarknaden från 1 procent 1955-59 till 34 procent 1966-71. Under 1971 var utbudet från AP-fonderna omkring 9 miljarder kronor, vilket motsvarade över 40 procent av hela kreditutbudet detta år.
AP-fonderna har framför allt använts till bostadsbyggande i kommunal regi, men i takt med att dess storlek expanderat har pengar också satts in för att bidra till finansieringen av expansiva företag — exempelvis de 100 miljonerna till Volvo.
• Direkta gåvor till kapitalet har blivit allt vanligare, som ”femkronan”. Stora delar av socialdemokratins arbetsmarknadspolitik ramlar in under denna rubrik: lokaliseringsbidrag, startbidrag m fl.
* I vissa branscher går staten in som ägare tillsammans med det privata kapitalet. Framförallt gäller det områden där behoven av kapitalinsatser är stora och profitmöjligheterna osäkra -- exempelvis ASEA—ATOM och Data-SAAB.
• Den snabbt växande statsapparaten har skapat nya marknader åt kapitalet. Inte minst de militära beställningarna har betydelse. Uppköpen för hela den offentliga sektorn har 'uppskattats till 20 miljarder kronor!
• Förändringar i skattesatser, avdragsregler och avskrivning har också gynnat kapitalisterna. Enligt en undersökning för åren 196973 minskade företagens nettoinbetalningar till statsapparaten kraftigt. På alla områden där staten griper in genomför den samtidigt en inkomstöverföring från de arbetande massorna till företagen.
• Exportgarantier, U-hjälp och regeringsdiplomati är åtgärder som hjälper kapitalet att komma in på nya marknader utomlands.
• Den direkta eller indirekta statliga inkomstpolitiken underlättar kapitalets koncentration och centralisering. ”Solidarisk lönepolitik”, ”Haga-överläggningar” och ”kollektiv kapitalbildning” är namn som alla svarar mot åtgärder till kapitalets fromma.
• Statsapparatens tillväxt i Sverige har varit enorm och är exempellös i hela den imperialistiska världen. 1950 utgjorde statsapparatens utgifter 29 procent av ”bruttonationalprodukten” (BNP). 1974 var de hela 50,5 procent. Den snabbaste utvecklingen ägde rum under åren 1965-74.
Ett av resultaten har blivit en våldsam ökning av antalet anställda i offentliga tjänster och förvaltning. Mellan 1960 och 1970 ökade antalet anställda i statens tjänst med 74 procent eller trän 424 000 personer till 736 000 personer! Ansvällningen av antalet anställda inom den offentliga sektorn har betytt att en stor marknad har skapats för konsumtionsindustrin.
Alla de åtgärder, som vi gått igenom i teserna 5 och 6 har inte räckt till för att garantera en fortsatt expansion i den takt som ägde rum under 1950-talet och 1960-talets första hälft.
De marknader som kriget skapade genom förstörelsen av varor och produktionsmedel — och som svensk industri kunde utnyttja friskt tack vare sina oförstörda maskiner — har mättats, likaså de marknader som skapades genom den tredje teknologiska revolutionen. Kapitalets organiska sammansättning har ökat kraftigt. Produktiviteten ökar ständigt men samtidigt får arbetarna allt svårare att köpa de varor som produceras.
Lagmässigt och obönhörligt har också den svenska kapitalismen drivits till ett läge där profitkvoten faller samtidigt som marknaden inskränks.
Resultatet är överproduktion och stagnation. Framför allt efter 1960-talets mitt har dessa tendenser nått Sverige. Det är svårt att ange exakta siffror för profitkvotens utveckling. Men många alternativa uträkningar pekar åt samma håll: profitkvoten faller brant från och med slutet av 1950-talet.
Denna utveckling har dragit med sig en sjunkande investeringstakt. 1960-65 ökade investeringarna med i genomsnitt 5,7 procent. 1965-70 med 3,0 procent. För 1970-75 skattar man ökningstakten till 3,3 procent.
Under 1970-talets fem första år hade också ”BNP” en långsammare tillväxttakt än under hela efterkrigstiden.
Det tydligaste uttrycket för stagnationen var lågkonjunkturen 1971 då BNP bara ökade med 0,3 procent och industriproduktionen minskade med en dryg procent.
Den minskade tillväxttakten har oavbrutet drivit arbetslöshetssiffrorna i höjden sedan 1960-talets mitt. AMS-utbildning och manipulerad statistik kan inte dölja detta faktum. Under det första halvåret 1974, som måste betraktas som en period av högkonjunktur, var arbetslösheten nära 50 procent större än 195E, som var det mest utpräglade lågkonjunkturåret under efterkrigstiden fram till 1971.
Också inflationen har dragit fram i Sverige. Den genomsnittliga inflationstakten under 1960-talet var ca 4 procent. Under 1970-talets fyra första år låg genomsnittet på 8 procent.
Statens förmåga att överbrygga de alltmer skärpta motsättningarna har minskat. Dess roll ser nu också delvis annorlunda ut än tidigare.
En kraftig påspädning av den inhemska konsumtionen — t ex genom sänkta skatter — får landets betalningsbalans att kantra över.
Förbättras köpkraften genom för stora lönelyft, så naggar det fr a exportindustrins profit i kanten, eftersom den inte kan kompensera löneökningar med prishöjningar. Detta får omedelbart konsekvenser för konkurrenskraften. De företag som kan, kompenserar löneökningar med inhemska prisökningar, men detta ökar den redan höga inflationstakten.
Den svenska ekonomins allt större beroende av den internationella ekonomin och de skärpta motsättningarna mellan de olika rivaliserande blocken leder snarast till att staten nu satsar hårdare på exportindustrins behov av kapitalbildning. Det är mot denna bakgrund man måste se den offentliga kreditgivningens expansion, liksom diskussionerna om att få igång en utvidgad s k kollektiv kapitalbildning.
Under lågkonjunkturen 1971-72 bröts en gammal regel för de kommunala investeringarna. Traditionellt har de använts kontra-cykliskt, dvs ökat när konjunkturerna går ner. Men 1971 minskade de kommunala investeringarna med 9,3 procent. Också bostadsinvesteringarna minskade detta år.
Vi har redan börjat skönja resultaten. Anslagen till sjukhus, bibliotek, idrott m.m. dämpas. Bostadsbyggandet minskar drastiskt. Den sociala krisen kommer att förvärras, samtidigt som kapitalismens framfart hela tiden ökar behoven. I ökad omfattning kommer man att försöka införa betalning för sociala tjänster. Lönsamhetskrav kommer att ställas. Vården på sjukhusen industrialiseras alltmer osv.
Den svenska ekonomin är alltså helt klart inne i samma malström som de andra imperialistiska ekonomierna. Men den svenska kapitalismen har vissa strukturella fördelar som för närvarande ger den ett relativt gynnsamt läge i den internationella konkurrensen. Detta tillsammans med en del tillfälliga faktorer har lett till att den svenska konjunkturcykeln hamnat i otakt med den i de dominerande imperialistiska länderna.
• Det svenska kapitalet är starkt monopoliserat samtidigt som det är utbrett över en mängd branscher. Den svenska exporten baserar sig inte på en enskild bransch utan på ett 10-tal tunga industrigrenar. En viktig faktor är kombinationen av råvaruexport och export av mer förädlade varor. Den svenska exporten är inte heller beroende av bara ett enda stort land, utan fördelas jämnt på flera olika länder.
Recessionen är visserligen allmän och har nå de flesta branscher och länder. Men dessa har inte dragits in på en och samma gång och lika kraftigt.
• Den ekonomiska utvecklingen i två av Sveriges viktigaste exportländer, Norge och Finland, har också varit undantagen från världskonjunkturen — Norge tack vare oljeboomen och Finland till en del beroende på en hög integration i de byråkratiserade arbetarstaternas ekonomier, vilka klarat sig bra från den allmänna nedgången tack vare planekonomierna.
• Stora delar av svensk industri är mindre konjunkturkänslig, eftersom den tar fram varor för produktionen i andra länder. Den höga kvaliteten på dessa varor har i sin tur bidragit till en upprätthållen konkurrenskraft jämfört med många imperialistiska rivaler.
• Råvaruboomen har gynnat Sverige tack vare landets tillgångar på sådana eftertrakta de varor som järnmalm och papper/massa.
• Arbetsfreden är också en viktig konkurrensfaktor, Svensk industri kan ofta bättre än sina rivaler hålla avtalade leveranstider — en allt viktigare faktor med tanke bl a på det konstanta kapitalets kraftigt förkortade livstid.
• Den lägre inflationstakten i Sverige jämfört med många andra imperialistiska länder gynnar åtminstone på kort sikt den svenska kapitalismen.
• Regeringens olika initiativ för att stimulera konsumtionen under 1974, Hagauppgörelsen samt de statliga krediterna har också spelat en stor roll, likaså regeringens övertagande av en del av jakten på nya marknader, som i Iran och Algeriet.
En del av dessa faktorer har nu spelat ut s roll, andra minskar i betydelse. Även om den svenska kapitalismen bevarar en del relativa fördelar (fr a specialiseringen och arbetsfreden) så innebär inte det att den undgår de problem som drabbar den övriga imperialistiska världen. Ju mer den internationella ekonomiska krisen fortgår, desto mindre betydelsefulla kommer också dessa relativa fördelar att te sig. Mycket talar för att den konjunkturella förskjutningen kommer att bli allt mindre påtaglig —den svenska ekonomin drabbas allt hårdare av stagnationen i världshandeln och av den allmänna valutakrisen.
Den brant sjunkande orderingången under våren 1975-76 varslar om att en ny lågkonjunktur närmar sig Sverige. Visserligen hävs troligtvis den internationella recessionen under vintern och våren 1975-76. Men en sådan internationell uppgång kan bara dämpa nästa svenska lågkonjunktur, den kan inte ta bort den.
Tendensen till ökad arbetslöshet kommer därför att framträda igen. Framför allt kommer den att drabba ungdomen och kvinnorna. Samtidigt kommer inflationen att ligga kvar på en nivå av 8 - 12 procent. Möjligtvis kan den försvagas något. Men under alla förhållanden kommer den att ta fart igen 1977-78.
Dessa förutsägelser gäller förstås endast under ”normala ” förutsättningar. Ett sammanbrott i det internationella banksystemet, krig och revolutioner kan medföra vändningar som är omöjliga att nu förutse.
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att den svenska ekonomins tillgängliga resurser skiljer sig en del från andra länder, konjunkturkänsligheten kan vara mindre osv, men detta kan inte förändra det faktum att efterkrigstiden långa expansionsvåg ebbat ut också här. Tillväxttakten har stagnerat i Sverige sedan mitten på 1960-talet.
Liksom i det kapitalistiska Europa i övrigt blir det mer och mer betydelsefullt för den svenska bourgeoisin att kunna pressa tillbaka arbetarnas reallöner och samtidigt garantera arbetsfreden. Det innebär att kampen klass mot klass får en allt större omedelbar betydelse för den kapitalistiska ackumulationen.
Som ett resultat av efterkrigstidens om fattande ekonomiska förändringar har klass-strukturen förändrats. Den stora omkastningen år den dramatiska proletariseringen av småborgerligheten, samtidigt som mellanskikten svällt ut enormt.
Framför allt är det den agrara småborgerligheten som sopats ut. Mellan 1950 och 1965 minskade t ex antalet jordbrukare med anställda från 105 000 till 13 000. Den urbana småborgerligheten har inte tappat mark i samma grad. Antalet hantverkare har visserligen sjunkit kraftigt, men småborgerligheten verksam inom transport- och serviceyrken har samtidigt expanderat en del.
En stor del av de nya mellanskikten återfinns inom offentlig tjänst, därav en stor och viktig del inom de s k vårdyrkena.
Arbetarklassens storlek har varit någorlunda konstant. Den produktiva delen minskar dock från och med mitten av 1960-talet. En viktig förändring är att en allt större del av dess kärna utgörs av invandrare. På flera stora industrier utgör invandrarna mellan 30 och 50 procent.
Antalet kvinnor på arbetsmarknaden har ökat. Stora grupper har proletariserats. I1 statistiken kan man se en förskjutning av antalet kvinnor som är verksamma inom arbetarklassens produktiva delar, över till mellanskikt som stål arbetarklassen nära.
Utbildningsexplosionen har ökat antalet studerande våldsamt. De flesta ungdomar går i skolan till 17-18 årsålders. Samtidigt har naturligtvis antalet lärare ökat.
Borgarklassen och den närstående kategorier har minskat något i takt med monopoliseringen, dock bara i relativa tal.
Förskjutningarna inom och mellan olika klas- ser och skikt är uppenbarligen inte de enda sociala konsekvenserna av efterkrigstidens ekonomiska förändringar. Vi har antytt flera andra sociala effekter i den tidigare genomgången.
• Den kraftiga strukturomvandlingen har fått enorma sociala följder. Industrin har koncentrerats till tätorterna och arbetsplatserna har blivit större genom att små- och mellanstora företag slås ut. Stora arbetargrupper har tvingats byta arbete och ofta också bostadsort. Själva arbetet har blivit än mer alienerat (”förfrämligat”), stressigt och hälsovidrigt.
• En av de mest uppenbara effekterna av strukturomvandlingen är den regionala snedvridningen. Hela landsändar har avfolkats, kulturella mönster har slagits sönder och ofta har familjemedlemmar skiljts från varandra.
• Den otillfredsställande arbetssituationen har sin tvilling i den alltmer individualiserade fritiden. I stället för en kollektiv kulturell och fysisk verksamhet splittras arbetarna upp i individer. Var för sig förbrukar de kapitalismens kommershaliserade utbud av underhållning och fritidssysselsättningar.
• Den snabba urbaniseringen ledde på 1950-talet och i början på 1960-talet till en akut bostadsbrist, något som ”löstes” genom att stora betongförorter smälldes upp kring storstäderna. Resultatet av denna omänskliga miljö har blivit vantrivsel, ungdomsproblem med knark,. sprit och sniffning, skolk osv.
Arbete och fritid skiljdes definitivt åt. Många fick långa och tröttande resor till jobbet och långa och tröttande resor för att få tillgång till rekreation. Bostadsområdena har förvandlats till stora sovstäder. Åldersgrupper skiljs från varandra, invandrad arbetskraft från svensk.
• Allt fler av familjens traditionella uppgifter i det kapitalistiska samhället — barnuppfostran, delar av hemarbetet osv — har socialiserats. Tillsammans med den ökande förflyttningen av arbetskraft och krisen i den borgerliga ideologin gör detta att det går att tala om en tendens till upplösning, framför allt av arbetarfamiljen. Mot denna tendens står de kapitalistiska produktionsförhållandena, som verkar för ett bevarande av familjen som en konsumtions- och privatiserad enhet.
• Den expanderande industrin har behövt arbetskraft. Den arbetsföra manliga delen av arbetarklassen har inte räckt till. Kapitalet har kunnat lösa problemet genom den massiva invandringen och genom att dra in fler kvinnor på arbetsmarknaden. En majoritet av dem som arbetar inom service- och vårdsektorn är kvinnor. När konjunkturerna viker i den svenska ekonomin kommer dessa grupper att sitta värst till tillsammans med äldre arbetskraft och outbildade ungdomar. Den invandrade arbetskraften riskerar att motas tillbaka till sina ”hemländer”, kvinnorna till hemmet. I en skärpt kris riskerar också olika arbetargrupper att komma i motsättning till varandra. Hetsen hotar att öka mot den invandrade arbetskraften.
• Strukturomvandlingen har också fått enorma konsekvenser i den yttre miljön. Lokaliseringen av industrin till tätorterna har förvärrat den ekologiska krisen, med förgiftning av vattendrag och upplagring av farliga metaller i jorden. Städernas avloppsproblem är enorma. Asfalten stänger ute grönskan och får effekter på grundvattnet. Den industriella utvecklingen har också tärt på de lätt åtkomliga energikällorna vilket nu ”kräver” en utbyggnad av t ex kärnkraften — återigen skapas allvarliga hot mot mänskligheten.
Den ekologiska krisen är idag så djup att den på allvar hotar mänskligheten som sådan. Mer än någonsin står alternativen — socialism eller barbari.
• Strukturomvandlingen har naturligtvis också haft effekter i produktionen. Utslagningen på arbetsmarknaden är t ex direkt förknippad med kapitalets koncentration och försök att motverka profitkvotens fall genom rationaliseringar, ökad arbetsintensitet osv.
— Trots att arbetet många gånger har blivit fysiskt lättare och renare är arbetsmiljön ett stort problemområde. Vi har i stället fått en psykiskt mer stressande miljö, ökad takt, enformigt arbete och alienation. Den högt utvecklade produktionen och förekomsten av nya varor har skapat nya arbetsmiljörisker. Antalet yrkessjukdomar som orsakas av gifter och farliga gaser ökar ständigt. Arbetarna får vara försökskaniner för de 500 nya kemikalier som införs i produktionen varje år. Gamla yrkessjukdomar ersätts därför med nya.
Omsättningen av arbetskraft, hög sjukfrånvaro, utslagning av äldre arbetare, yrkesskador m m vittnar om hur arbetarna slits ut i förtid.
• Samtidigt får arbetarna nu mindre och mindre att säga till om då det gäller produktionens inriktning och utformning. Besluten i de avgörande frågorna tar en klick kapitalägare och företagsledare hand om. Reformer som syftar till att ge en känsla av medinflytande ändrar naturligtvis inte på detta förhållande. Tvärtom förstärker de det i det mån som arbetarna tror att de genom dessa reformer fått en verklig kontroll över produktionen.
• En ytterligare direkt effekt av strukturomvandlingen är ett minskat tantal industriarbetare. För första gången sedan industrialismens genombrott har antalet industriarbetare börjat minska i absoluta tal. Detta skapar hela tiden en dold arbetslöshet som sugs upp genom omskolning, längre utbildning, arbetsvård, förtids pensionering. Hittills har mycket av arbetskraftsreserven kunnat sugas upp av den utvidgade offentliga sektorn. Men mot bakgrund av de tendenser vi skisserade tidigare kommer denna lösning att bli allt svårare att ta till.
Dessa exempel på de sociala förändringarna under efterkrigstiden visar att kapitalismen på varje område snedvrider människan och hennes miljö. De visar att kampen mot det nuvarande samhällssystemet måste vara en kamp för ett totalt alternativ, som på varje område ersätter kapitalismens barbari med ett förnuftigt, demokratiskt planerat och kontrollerat samhällssystem där människans behov sätts i centrum.
Det är självklart att så stora ekonomiska och sociala förändringar som de vi sett under de senaste decennierna, också måste få vittgående politiska konsekvenser.
De samlade ekonomiska, sociala, ideologiska och politiska motsättningarna under efterkrigstiden har naturligt nog fött fram politiska organisationer, aktionsgrupper, byalag m fl med en praktik som otta legat till vänster om både socialdemokratin och Vpk. Dessa gruppers samhälleliga betydelse har varit och är omfattande, även om det inte kan avläsas på ett direkt sätt i röstsiffrorna från de parlamentariska valen.
Som vi sett av den tidigare genomgången förstärktes motsättningarna alltmer under 1960-talet, framför allt från dess mitt.
Det är då den ekonomiska stagnationen träder in, samtidigt som arbetsintensiteten och nedläggningen av företag, affärer och jordbruk ökar kraftigt.
Det är då städernas innerstadsdelar rivs ner i snabb följd och bankpalatsen växer upp i samma takt som de trista betongförorterna. Polisens utbyggnad och militarisering skjuter fart, liksom expansionen av hela den offentliga sektorn. Skolor och högskolor växer fram som svampar ur jorden, vården industrialiseras och familjerna trasas sönder.
I bakgrunden är USA:s allt mer blodiga angreppskrig i Vietnam den allt överskuggande händelsen internationellt. Efterverkningarna från den kubanska revolutionen, den s k kulturrevolutionen i Kina, Maj-68 i Frankrike samt Sovjetunionens invasion av Tjeckoslovakien är andra internationella händelser soni levandegörs för allt fler genom press, radio och TV.
Det är också under 1960-talet som de etablerade politiska partierna är som stelast. Ja, ideologierna t o m dödförklarades i samma tidning, som idag tio år senare tvingas att avliva myten om den krisfria kapitalismen.
Liksom i andra samhällen och under andra historiska skeenden var det grupper inom ungdomen som kraftigast reagerade mot utvecklingen. De vägrade att låta stöpa sig i de färdiga former som bjöds. Med utgångspunkt från skolor och universitet — där den samhälleliga kontrollen var som svagast och de ideologiska motsättningarna som tydligast — utvecklades långa rader med aktioner som obönhörligt konfronterade alla existerande politiska partier.
Solidaritetsrörelsen med kampen i Indokina blev kraftkällan och samlingspunkten för denna rörelse under 1960-talet.
Det vore fel att se de framväxande rörelserna bland ungdomen som ett rent uttryck för klasskampens skärpning internationellt. Grunden måste också sökas i utvecklingen inom utbildningssektorn — den ökande konkurrensen, utbildningens hårdare anpassning till kapitalets behov av utbildad arbetskraft, stress och hets i jakten på betyg.
Grunden måste dessutom sökas i samhället i stort: miljöförstöringen, de skärpta motsättningarna i produktionen, den människovidriga boendemiljön, den kulturella urartningen och kommersialiseringen, för att ta några exempel.
Den förhållandevis breda radikaliseringen bland ungdomen har tagit sig de mest varierande former sedan 60-talets mitt. Vid sidan om plogfåran — den kraftiga Vietnamrörelsen - har vi sett kampfronter blomma upp på skolor, på militärförläggningar, AMU-centra m fl.
Ungdomar har dragits in i och i många fall utgjort basen för olika miljögrupper och olika rörelser för en ”alternativ kultur”.
Också kvinnorörelsen har till största delen byggt på studerande kvinnor och kvinnor som nyligen avslutat sin utbildning.
Det senaste året har vi också blivit varse att det finns förutsättningar för en mer utvecklad kamp inom större delen av högskolesektorn. Kamp har utvecklats mot betygen, utbildningsreformerna och t o m mot utbildningens hela innehåll och form.
I många fall har kampen inom skol- och studentmiljöerna hämmats genom att ledarskapet lagts i händerna på maoistiska organisationer. När det gäller kampen på högskolorna har vi entydiga bevis för dessa organisationers brist på förståelse för kampens behov. Vi har sett en lika tragisk utveckling inom delar av den anti-imperialistiska rörelsen och delvis inom kvinnorörelsen. Den kraft som skulle ha kunnat utlösas genom den breda radikaliseringen inom ungdomsmiljöerna har nästan undantagslöst motverkats eller vänts i demoralisering genom bristen på ett korrekt ledarskap.
Men trots denna brist fortgår radikaliseringen inom skol- och studentmiljöerna. Det är en bred radikalisering som också i fortsättningen kommer att vara betydelsefull för den svenska klasskampens utveckling.
Inriktningen på allmänpolitiska problem och en växande politisering är ett mer och mer markant drag i ungdomsgruppernas radikalisering.
Under senare år ser vi det i Chilerörelsen och andra anti-imperialistiska solidaritetsrörelser och i det utbredda solidaritetsarbetet med arbetarklassens kamp. Städerskestrejken och skogsarbetarstrejken är här två bra exempel. Det finns en växande vakenhet för utvecklingen i hela samhället som gör att många radikaliserade ungdomar är mottagliga för revolutionär propaganda och agitation och för aktioner som går långt utöver den egna miljöns kampfrågor.
Grupperna inom mellanskikten har ännu inte i något sammanhang trätt in på den svenska klasskampsarenan som en kollektiv kraft.
Däremot har det sedan mitten av 1960-talet skett en ökning av den politiska debatten och aktiviteten inom vissa yrkesgrupper, fr a lärare, socialarbetare, journalister och i viss mån tekniker.
Radikaliseringen och politiseringen har varit individuell och följaktligen också i första hand lett till en individuell politisk aktivitet i olika organisationer och rörelser.
Den radikalisering som bar upp det sena 1960-talets och det tidiga 1970-talets kvinnorörelse var i huvudsak en individuell radikalisering bland mellanskiktsgrupper, oftast med högre utbildning.
Senkapitalismens behov av utbildad arbetskraft och den offentliga sektorns expansion hade medfört att kvinnor strömmat till förvärvsarbete och högre utbildning. Motsättningen mellan den relativa självständigheten i utbildning och arbete och den traditionella kvinnorollens underordnade ställning skapade en medvetenhet om kvinnoförtrycket.
Detta gav upphov till en kvinnoradikalisering som mycket inriktade sig på ideologiska frågor — som den borgerliga ideologins syn på kvinnan och hennes plats i samhället.
Grunden till denna radikalisering finns fortfarande, även om den kommer att försvagas relativt i och med stagnationen i tillströmningen till högre utbildning och stagnationen inom den offentliga sektorn.
Jämsides med denna radikalisering har vi det senaste året sett flera kvinnogrupper gå ut i kamp för krav som direkt gällt deras egna arbetsvillkor — städerskor, sömmerskor, daghemspraktikanter, sjuksköterskeelever m fl.
Vi har också sett en daghemsrörelse växa fram i kamp mot kommuners försök att stoppa utbyggnaden av barntillsynen och försämra den service som redan finns, t ex genom ett cyniskt utnyttjande av överinskrivningar.
Dyrtiden och krisen inom den offentliga sektorn kommer att drabba olika lågavlönade kvinnogrupper som dessa mycket hårt. Det finns därför grund för en fortsatt och utvidgad kamp bland arbetande kvinnor, speciellt som den kamp som redan förs också kan stimulera andra kvinnogrupper att gå till aktion.
Vi får dock inte blunda för att många kvinnors traditionellt låga medvetenhet, uppsplittringen genom deltidsarbeten och den låga fackliga organiseringen kan medföra att objektiva missförhållanden inte alltid kommer att leda till kamp utan tvärtom till modlöshet och passivisering.
Speciellt stor är denna risk vid en omfattande kvinnoarbetslöshet, något som är fullt möjligt att vi får se framöver. Under 1960-talet kunde strömmen av kvinnor till den offentliga sektorn — åtminstone i sysselsättningsstatistiken — motverka följderna av att många företag i de typiska kvinnobranscherna slogs ut eller rationaliserade bort en mängd arbetare.
Stagnationen inom den offentliga sektorn i dag innebär därför ett växande hot om en utbredd kvinnoarbetslöshet. Försöken att slussa över kvinnor till den tunga industrin — bl a genom olika system med deltidsarbeten — kommer knappast att ha någon avgörande effekt. Men även inom dessa branscher kommer ny- och deltidsanställda kvinnor att vara de som drabbas först av permitteringar och avskedanden.
Grupp 8 — det organisatoriska uttrycket för 1960- och 70-talens kvinnoradikalisering — har det senaste året alltmer präglats av passivitet och handlingsförlamning.
Avtappningen av aktiva från organisationen är stor. Men ännu finns det sociala underlaget för en organisering av Grupp 8:s typ. Fortfarande sker nämligen en stor tillströmning till organisationen där den finns. Intressant är att denna tillströmning alltmer tycks utgöras av mycket unga kvinnor eller skolflickor med liten eller ingen tidigare politisk erfarenhet.
Detta visar att Grupp Ss stagnation inte innebär en nedgång i kvinnoradikaliseringen, utan snarare en ”ledarskapets kris”. De kvinnor som söker sig till Grupp 8 gör det därför att de vill omsätta sin medvetenhet om kvinnoförtrycket i handling. Men Grupp 8:as rekrytering — en individuell rekrytering utifrån en allmän medvetenhet om kvinnoförtrycket och oftast utanför den sociala miljö där kollektiv kamp faller sig naturlig — gör att det blir svårare att finna konkreta handlingsmöjligheter för organisationen. Grupp 8 har inte lyckats lösa detta problem.
LKAB-strejken blev inledningen på den första strejkvågen av större mått efter den relativa stiltjen åren dessförinnan.
Två olika slags strejker kunde urskiljas under denna våg — den ena, en spontan ”vild” strejk av typ Volvostrejken; kraftfull, men utan ledarskap och mer varaktiga resultat. Den andra typen — med hamn-och gruvstrejkerna som föregångare — hade ett ledarskap som åtminstone delvis skolats i en längre kamp inom respektive fackförbund; Transport och Gruv.
Under denna strejkvåg var den demokratiska organiseringen — stormöten och valda strejkkommittéer — kampens styrka. Viktig var också den klassolidaritet som utvecklades — inte minst under gruvstrejken.
Dessa initiativ underifrån kom helt oväntat för arbetsköparna och LO-byråkratin. Hela den etablerade ordningen på arbetsmarknaden sattes ur spel. Arbetsköparna och LO-byråkratin förlamades och flertalet strider under denna period kunde ledas till seger för arbetarna.
• En andra fas i arbetarkampens utveckling påbörjades i och med 1971 års avtalsrörelse.
Kännetecknande för dessa strider var att arbetsköparna återhämtat sig från den tidigare paralyseringen. SAF utvecklade sin anti-strejktaktik — full kompensation till varje strejk-drabbat företag, hård disciplin inom SAF, förhandlingar med strejkkommittéer tilläts inte —inga eftergifter fick göras lokalt, politiska avskedanden.
Även den fackliga byråkratin övergick till en mer aktiv taktik — omedelbara löften om förhandlingar kring arbetarnas krav om de bara återgick till arbetet.
Strejkerna blev under denna period ofta korta och i många fall led arbetarna nederlag. Några exempel kan nämnas: Surahammar, Bofors, Stridsberg & Biörck, Arendal, Saab.
På det politiska planet parades denna offensiv från arbetsköparnas sida med förberedelser från staten och socialdemokratin inför kommande klasskonfrontationer. Censuren på Radio/TV skärptes, polisen centraliserades och militariserades ytterligare.
Socialdemokratin såg över sina band till arbetarklassen och försökte formulera en politik med ”klassprofil”. Temat blev ”arbetslivets förnyelse” och avsatte resultat bl a i ”Trygghetslagen” och §32-utredningen. SAP började också aktivt ingripa för att ta loven ur Vietnamrörelsen, kvinnorörelsen och — från och med hösten 1973 — också den framväxande Chilerörelsen.
Resultaten av dessa förändrade styrkeförhållanden lät inte vänta på sig. Strejkaktiviteten avtog betydligt och fackbyråkratin verkade ha återvunnit sin position. En god draghjälp för denna offensiv hade arbetsköparna och socialdemokratin i lågkonjunkturen.
• Men så kom den centrala uppgörelsen mellan LO och SAF på förvintern 1974, det s k 55-öresavtalet.
När energikrisens skuggor dragit bort skulle avtalet komma att följas av ett nytt uppsving i arbetarkampen, Denna gång var det en mer framgångsrik kamp, ofta korta strejker och framför allt kraftmätningar i de lokala fackföreningarna. 1 000 man på fackmöten i Hallstahammar respektive på Volvo/Göteborg talar sitt tydliga språk, den kraftiga löneglidningen likaså.
I de flesta fall lyckades byråkraterna manövrera och ta tillbaka initiativet. Det gällde t ex både för Hallstahammar och Volvo. Men det kännetecknande för den här perioden var ändå den ökande aktiviteten i fackföreningarna och skärpningen av motsättningen mellan fackbyråkraterna och stridbara arbetare.
Stora grupper av arbetare började återvinna — eller för första gången vinna — styrka och självkänsla. De hade gått Ut i kamp, oftast i motsättning till den fackliga byråkratin.
• Att de kämpande arbetarna ofta fört kampen i former som formellt stått i motsättning till fackföreningarna innebär inte att arbetarna flytt dem.
Tvärtom! Parallellt med att de använt kampmedel som strejkkommittéer och stormöten har den fackliga aktiviteten ökat. Både före och efter kampen har detta varit fallet vid så gott som alla strejker.
Vad som kommit in som ett nytt och mer medvetet element i kampen är en aktiv strävan från allt fler arbetargrupper att demokratisera fackföreningarna och omvandla dem till organ för kampen. Vi har sett en ökad tendens till att driva på och utnyttja de lokala fackföreningarna — såväl direkt i kampen som för solidariteten: vid Saab/Scania i Oskarshamn, LM Ericson i Söderhamn, i Malmfälten, bland hamnarbetarna i Hamnarbetarförbundet och nu senast, det bästa exemplet, i skogsarbetarstrejken.
I dessa fall har en del företrädare för de lägre fackliga organisationerna ofta deltagit i och bidragit till kampen och förberedelserna för den, dock ofta först när de fösts på av tryck från golvet, från parallella diskussions- eller kampgrupper osv.
För arbetare — vilka likt skogsarbetarna arbetar isolerade från varandra — blir den fackliga aktiviteten omedelbart avgörande. Det är i fackföreningarna som arbetarna kan svetsas samman och kampviljan byggas upp. Därför är det också naturligt att just skogsarbetarna har ställt uppgiften klarast: att erövra fackföreningarna för sina klassintressen för att i framtiden kunna slå effektivare mot arbetsköparna. Utan en stark fackförening isoleras arbetarna från varandra och kampen försvåras avsevärt.
• De arbetare som hittills varit tongivande i kampen har haft en likartad arbetssituation.
Jämfört med större exportindustrier som bil- och varvsindustrin och större mekaniska verkstäder är arbetsprocessen mindre uppsplittrad. Arbetarna utför ungefär samma arbete. Omsättningen på arbetskraft är inte så stor och yrkeskunskapen/erfarenheten är oftast större.
Det är bland gruv-, skogs- och hamnarbetarna som de mest omfattande aktionerna ägt rum. Typograferna är en annan grupp med viktiga kamperfarenheter. De har förmått att först och mest uttalat ge ett kollektivt svar på den ökande arbetsintensiteten: månadslön utan meritvärdering.
Ett viktigt kännetecken för kampen inom de produktionsgrenar vi nämnt ovan är att ledningen för kampen framför allt utgjorts av äldre fackliga militanter. En del har varit aktiva inom SAP eller Vpk. Andra har haft åtminstone beröringspunkter med syndikalisterna. Många är oorganiserade men har ändå ofta sympatier för något av de byråkratiserade arbetarpartierna. I motsats till verkstadsindustrins större företag har den yttersta vänsterns närvaro och inflytande här varit begränsat, även om en del arbetarmilitanter rekryterats till den yttersta vänstern. Framför allt har de då attraherats av ett omfattande solidaritetsarbete från dessa organisationer.
• De breda arbetarmassorna utvecklar sitt medvetande i kampen. Arbetargrupper som garv- skogs- och hamnarbetarna har därför som kollektiv en högre medvetenhet, starkare klasskänsla och mer utpräglad kampvilja än vad som gäller för den svenska arbetarklassen i genomsnitt.
Det är också bland dessa arbetargrupper som det växt fram ett skikt av avancerade arbetare som insett behovet av en mer permanent aktivitet, främst i de fackliga organisationerna.
Några allmänna kännetecken för dessa arbetare är att de oftast vuxit upp i en utpräglad arbetarbygd och därmed fostrats till att känna större samhörighet med sin klass. De har i kraft av ålder en längre yrkeserfarenhet och också erfarenhet av tidigare kampsituationer. Geografiskt återfinns de först och främst i Norrland, med undantag för hamnarbetarna i Göteborg. I kampen har de brutit med de byråkratiserade arbetarorganisationernas ledningar, men ser ändå fortfarande dessa organisationer som de enda politiska alternativen. En del av dem har kanske övergivet socialdemokratin till förmån för Vpk.
Dessa avancerade arbetare upprätthåller en permanent aktivitet, framför allt i fackföreningarna. De har dragit vissa erfarenheter av kampen som gör dem bättre rustade för kommande strider. Men detta är inte detsamma som att beteckna dem som ett faktiskt arbetaravantgarde i den bemärkelsen att de på ett permanent sätt accepteras som ett ledarskap och följs av de breda arbetarmassorna.
Inte heller är de ett politiskt avantgarde på så sätt att de förmår ta initiativ kring politiska frågor som inte direkt berör arbetsförhållandena eller så att de insett den fulla betydelsen i en demokratisk organisering av kampen.
• Ett faktiskt arbetaravantgarde har börjat växa fram, men till skillnad från situationen i exempelvis många sydeuropeiska länder, är denna process endast i sin linda i Sverige.
Den kamp som hittills förts av de grupper vi just beskrivit börjar få och kommer i framtiden att ha en effekt även på arbetargrupper i den övriga industrin och inom delar av den offentliga sektorn.
Inom dessa sektorer har vi knappast ens sett början till en mer omfattande öppen kamp. Orsakerna är flera — den objektiva situationen för den del av exportindustrin som den större verkstadsindustrin utgör, men också den snabba omsättningen av arbetskraft, arbetets uppsplittring, avsaknaden av en militant yrkestradition och därmed avsaknaden av ett avantgarde som kan ta initiativ till kamp och kan komma att utgöra drivkraften i den. Kampen inom den offentliga sektorn, t ex sjukvården, har hämmats av det faktum att en stor del av arbetarna är kvinnor, arbetets ”humanistiska” karaktär, den låg fackliga aktiviteten och, även här, avsaknaden av en militant tradition och ett ledarskap.
• Både inom storindustrin och inom den offentliga sektorn finns yttersta vänstern representerad i mycket större utsträckning än inom gruv-, skogs- och hamnsektorerna.
Här finns många radikala unga arbetare — många av dem har radikaliserats på andra frågor än de som direkt härrör från den egna upplevda situationen på arbetsplatsen. Det kan t exvara anti-imperialistiska frågor eller miljöfrågor.
De kan också ha radikaliserats på flera frågor och se ett sammanhang mellan dem — såsom många studerande ungdomar gjort. Mänga yngre arbetare har radikaliserats redan under skoltiden, andra har på olika sätt kommit i kontakt med yttersta vänstern eller Vpk/KU (Kommunistisk Ungdom, Vpk ungdomsförbund) eller med olika rörelser i samhället. För dessa yngre arbetare gälle — till skillnad från de avancerade arbetarna vi tidigare talade om — att de radikaliserats mer i samklang med andra ungdomsgrupper. Dessa unga arbetare har inte skolats i kampen, de har inte dragit erfarenheter i första hand från strider på arbetsplatserna, vilket sätter gränser för deras medvetenhet.
De unga arbetarna i stort har ofta en föga utvecklad klasskänsla — mycket därför att de vuxit upp i en storstadsmiljö med alla dess uppsplittrande tendenser, samtidigt som det saknats en kämpande arbetarrörelse, men också på grund av den egna arbetssituationens karaktär med löpande band och enformiga arbetsprocesser. Detta leder ofta till uppkomsten av antifackliga stämningar och till ett direkt ointresse för ett permanent arbete i facket och på verkstadsgolvet. Inte sällan förläggs den politiska aktiviteten till rörelser och miljöer helt utanför den egna arbetsplatsen.
Motsättningen mellan arbete och fritid är här som tydligast.
Det finns klara begränsningar hos denna arbetargrupp, men också en stor styrka. De är förhållandevis öppna för kommunistisk propaganda och agitation.
När kampen skärps inom storindustrin liksom inom den offentliga sektorn kommer vi med största sannolikhet att få bevittna uppkomsten av betydligt bredare arbetargrupper som är beredda att upprätthålla en permanent aktivitet till vänster om den klassamarbetande byråkratin.
Invandrarnas plats i kampen är mer svårbestämbar.
Dessa arbetare har ofta ett handikapp i jämförelse med sina svenska klassbröder. Det finns språkliga och kulturella barriärer, men också viktiga skillnader socialt och erfarenhetsmässigt. Många ser Sverige som ett lyckoland, trots att de själva förvisats till lyckans bakgårdar — en inställning som blandas med bitterhet över social isolering och en chauvinistisk inställning från många svenska arbetare. Här är dock skillnaderna stora beroende på från vilket land invandrarna kommer. Vid flera strejker har t ex finska arbetare spelat en tongivande roll.
Utan ett medvetet arbete för att överbrygga barriärerna mellan invandrarna och den svenska arbetarklassen kan invandrarna lätt komma att utnyttjas av fackbyråkratin och arbetsköparna i deras försök att splittra kampen. Om barriärerna å andra sidan rivs talar mycket för att många invandrare kommer att kunna tillhöra de mest kampvilliga arbetarna.
De radikaliseringsprocesser som vi här har beskrivit har gett upphov till ett skikt som vi kallar ett nytt avantgarde.
Detta skikt består av de radikaliserade och politiserade studerande, grupper från mellanskiktet; och arbetare som visat sig förmögna att ingripa i klasstriderna, ta politiska initiativ och leda masstrider i motsättning till och till vänster om de byråkratiserade arbetarpartiernas ledningar.
Av den tidigare analysen framgår att detta skikt framför allt utgörs av ungdomar under eller efter utbildning som under det gångna decenniet varit inbegripna i solidaritetsarbete med kampen i Indokina och Chile eller som spelat en ledande roll i kampen för kvinnans frigörelse. Däremot är arbetarkomponenten i det nya avantgardet (de smärre grupperna av avantgardistiska arbetare) ytterst liten.
Situationen i Sverige skiljer sig här från förhållanden i en rad andra europeiska länder. Där har det börjat utvecklas ett brett arbetaravantgarde, som också börjar vinna erkännande som ett faktiskt arbetaravantgarde, d v s som de breda massornas permanenta ledarskap. Det innebär också att omgrupperingen inom arbetarrörelsen där gått längre än här.
Att vi talar om ett nytt avantgarde som ett samhälleligt skikt, betyder inte att vi ser det som ett socialt och politiskt homogent fenomen.
Så är definitivt inte fallet. Tvärtom har detta skikt förvridits av maoismens och stalinismens långvariga dominans till vänster om socialdemokratin.
Det har lett till en långtgående social och politisk splittring, till demoralisering av stora grupper och till att grupper som tidigare spelat en avantgardistisk roll utvecklats i en negativ och tillbakahållande riktning.
Uppkomsten av ett nytt avantgarde pekar på de möjligheter och uppgifter som existerar för en revolutionärt marxistisk organisation som RMF.
Endast under ett revolutionärt marxistiskt ledarskap kan den frilla kraften i radikaliseringen tas tillvara och en ytterligare demoralisering och uppsplittring förhindras. Därför förblir de teser som antagits av Fjärde Internationalens tionde världskongress — som just pekar ut den centrala uppgiften att bidra till framväxten och formeringen av detta avantgarde i hård kamp mot allehanda reformistiska, centristiska och maoistiska strömningar — giltiga för den svenska sektionen (Se ”Bygg det revolutionära partiet”, Röda Häften nr 23 och ”Världsrevolutionens nya uppsving”, Röda Häften nr 24).
En formell granskning av den sociala utvecklingen under efterkrigstiden leder till slutsatsen att socialdemokraterna borde ha förstärkt sina ställningar. I andra hand skulle Folkpartiet ha gynnats. Bondeförbundet (Centerpartiet) borde å andra sidan nära nog ha utplånats.
Detta skulle bero på att lönearbetet ökat så kraftigt. Den agrara borgerlighetens parti, Centerpartiet, har ju mist stora delar av sin traditionella väljarbas — den jordbrukande småborgerligheten.
Ansvällningen av mellanskikten och de perifera delarna av arbetarklassen, samt koncentrationen till större arbetsplatser, kunde tänkas ha gynnat Folkpartiet och socialdemokratin som traditionellt haft sitt stora röststöd från dessa grupper.
Nu vet vi att dessa slutsatser inte stämmer. Orsaken står naturligtvis att söka just hos de materiella, sociala och politiska erfarenheter, som den stora mängden människor upplevt de senaste decennierna.
De stora grupper som proletariserats — som tvingats överge den egna torvan eller det egna hantverket — har inte varit vana att söka efter kollektiva och politiska svar på de frågor de ställts inför. I stället har de varit skeptiska till politiska lösningar överhuvudtaget. De har varit vana att bara lita till sig själva.
Dessa gruppers skepticism har närts av den byråkratiska stagnation som pågått inom parti- och föreningslivet under hela efterkrigstiden. Kommunsammanslagningar, tidningsnedläggelser och parti- och föreningsväsendets ökande beroende av staten har grovt sagt förvandlat de etablerade partierna till ombudsmannarörelser. Den frivilliga uppslutningen bakom partierna har minskat i takt med att traktamentena och partistödet blomstrat.
De stora nyproletariserade grupperna fann inga politiska lösningar hos socialdemokratin.
De reagerade mot landsbygdens avfolkning och nedläggelserna av företag och affärer. Naturligt nog vände de sig från socialdemokratin — som ju konsekvent hyllat och förespråkat
denna utveckling. Socialdemokratin utstrålade inte heller en kämpande och entusiastisk arbetarklass och ett nytt samhälle byggt på en demokratisk planekonomi. Nej, de ansvariga socialdemokraterna sågs som de pampar och byråkrater de var, som medansvariga för nedläggelserna och byråkratin. Byråkratiseringen av fackföreningarna avskräckte liksom kooperationens hårda framfart inom detaljvaruhandeln. Ironiskt nog drev kooperationen här en hårdare nedläggningstakt än den ”privata” handeln. Bostadsbristen och den nedbrytande miljön i storstäderna uppfattades också som verk av regeringspartiet.
Bondeförbundets ansiktslyftning — symboliserad av namnbytet till Centerpartiet —med dess småborgerliga sociala demagogi, kunde dessa grupper lättare identifiera sig med.
Centerpartiets väl valda paroll om decentralisering sågs som ett nyckelord av dessa grupper. Det var ”centraliseringen” de hatade. Det var den som ryckt upp dem med rötterna. Centerpartiets kulturkonservatism passade dem också väl. Ungliberalernas olika ”sex-jippon” skrämde bara, liksom socialdemokratins framtoning av kvinnan som ”yrkeskvinna”.
Men dessa gruppers sociala ursprung samt deras nya roll som lönearbetare förhindrade dem också från att närma sig Högerpartiet (Moderata Samlingspartiet). De var inte intresserade av en minskad offentlig sektor, mindre barnbidrag och större osäkerhet vid sjukdom.
Småborgerlighetens drastiska minskning och mellanskiktens expansion under 50- och 60-talen är orsaken till att vi idag i Sverige inte sett ett ”Glistrup-parti” växa fram.
I Danmark organiserar och stöds inte Glistrup av några grupper från den offentliga sektorns mellanskikt, Hans bas är den stora småborgerligheten och politiken har sin spjutspets riktad just mot den offentliga sektorn. Småborgerlighetens styrka i Danmark har blockerat den form av ”historisk allians” mellan monopolkapital och socialdemokrati som vi sett i Sverige.
• Samma krafter som lyfte fram Centerpartiet bidrog till att mala sönder Folkpartiet.
De löntagargrupper partiet samlade upp under 1950-talet smalt till en stor del undan vid ATP-avtalet, när de gick över till socialdemokratin. Delar av dess bas bland den urbana småborgerligheten och de urbana mellanskikten kom att i en allt stridare ström dras in mot Centerpartiet. En inte obetydlig grupp kristna liberaler sökte sig till det nybildade KDS. Ungliberalismens radikalism i bl a sexualfrågan stötte bort många väljare, som sökte sig till moderaterna. Samtidigt skar liberalerna av banden med en stor del av ungdomen när de uttalat stödde USA:s angreppskrig i Vietnam.
Folkpartiets kollaps kom i valet 1973 när 140 000 av partiets gamla väljare övergav partiet och la sina röstsedlar på centern.
Ytterligare 100 000 gick till moderaterna och en mindre del — 20 000 — till socialdemokraterna. Hos förstagångsväljarna vann partiet knappt något stöd. Bidragande till 1960-talets utförsbacke var säkert partiets ”ledarfysionomi” Vare sig nationalekonomen Bertil Ohlin, tångfabrikanten Sven Weden eller adjunkten Helen var passande profiler. De bekräftade mer än väl uppfattningen om Folkpartiet som akademikernas, företagarnas och redaktörernas parti. Kort sagt uppträdde Folkpartiet inte särskilt folkligt.
I dag fortsätter partiets kräftgång. Det hittar ingen given social bas att rota sig i. Samtidigt rasar stridigheterna inom partiet, fr a i form av konfrontationerna mellan gruppen kring Helen och ”Göteborgsliberalerna”. Helen har gett upp försöken att till varje pris söka konfrontation med regeringen, medan Göteborgsliberalerna vill återuppliva tanken på ett samlat borgerligt regeringsalternativ.
• De politiska konsekvenserna av efterkrigstidens ekonomiska och sociala omvälvningar har alltså varit stora för det ”borgerliga blocket”. På ett drygt decennium har det traditionellt ledande öppet borgerliga partiet nära nog smulats sönder.
Vad har då hänt med socialdemokraterna? Formellt sett inte särskilt mycket! Inte om man stirrar sig blind på valsiffror — men i själva verket har en stor förändring skett.
• När det gäller röststödet har socialdemokraterna bevarat det stora massan av väljare från arbetarklassen.
Förklaringen är skäligen enkel. Arbetarnas stora flertal har visserligen upplevt t ex rationaliseringar, ökad arbetshets och hyreshöjningar. Men samtidigt har de upplevt en viss förbättring av köpkraften och en relativ social trygghet. När de avskedats har de kunnat få omskolning och flyttningsbidrag. När de flyttat in i ett nytt bostadsområde med skyhöga hyror har de kunnat få hyresbidrag. När de stressats sönder och stannat hemma en dag har de fått ersättning.
Den stora massan av arbetare har sett att ”de borgerliga” vill ta bort eller glesa ut det skyddsnät som ger dem en relativ trygghet. Därför har de röstat på socialdemokraterna — i synnerhet den medelålders och den äldre generationen, ”de som var med förr”.
• Bland de yngre arbetarna och bland den studerande ungdomen från arbetarhem ser bilden lite annorlunda ut.
De yngre arbetarna tar ofta — och det med rätta — den sociala servicen som självklar. Deras egna, större, möjligheter att få arbete och deras relativt höga löneläge vid ackordsarbete och liknande, samt socialdemokratins passivitet och byråkratisering, leder dock viktiga grupper av yngre arbetare till småborgerliga ståndpunkter. En växande del av. arbetarungdomen röstar på Centerpariet i kommunal och riksdagsval! I fackliga val överger dock även dessa grupper Centerpartiet. Antingen röstar de då inte alls eller också röstar de på socialdemokrater eller Vpk-are.
För socialdemokratin innebär detta en fortgående och farlig nerslitning av de egna resurserna. Bland arbetarklassens perifera delar och bland mellanskikten förstärks denna tendens.
En annan mindre grupp av arbetarungdom har vänt sig åt vänster — i första hand till Vpk, i andra hand till strömningar till vänster om detta parti. Denna grupp tycks också bli större ju längre ner i åldrarna man går.
Ett mått på detta är skolvalen, där partierna eller förbunden till vänster om socialdemokratin ofta fått en relativt stor del av rösterna.
En väljarundersökning av ungdomen från 24 år och nedåt. som gjordes 1972, visar på samma tendens. Undersökningen av samtliga röstberättigade gav följande siffror i procent: SAP 43,0, Vpk 3,5, KFML/SKP 0,5. ”Ungdomsundersökningen” gav helt andra siffror: SAP 34,0, Vpk 10,0, KFML/SKP 2,0. Naturligtvis måste man ta denna undersökning med minst två nypor salt, men troligtvis pekar den på en existerande tendens.
• Även om det stora flertalet arbetare röstar på socialdemokraterna så betyder det i allmänhet inte att de till fullo identifierar sig med dem.
De har under årens lopp upplevt den ökande utsugningen — främst genom ökad arbetsintensitet — och samtidigt sett hur gapet vidgats mellan de egna behoven och svaren från regeringen och den fackliga byråkratin. Den allt mer outhärdliga arbetstakten och försöken till direkt lönenedpressning under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet har också tvingat fram kollektiva försvarsaktioner från arbetarna.
Den radikalisering det stimulerat (och som vi beskrev i tes 17) har inte förmått förändra röstunderlaget för socialdemokratin. De arbetare som valt politiska helhetsalternativ till vänster om socialdemokratin är endast ett fåtal. Men detta betyder inte att radikaliseringen skulle vara betydelselös för regering och fackbyråkrati. De är framsynta nog för att förstå att den process som äger rum i dag i längden kan komma att hota de egna ställningarna.
Socialdemokratins försök att svara på denna utveckling har än så länge till en stor del lyckats. Men samtidigt skapar de olika utspelen och initiativen nya uppenbara motsättningar mellan arbetarmassornas behov och det socialdemokratiska klassamarbetet. Utspelen kring arbetsmiljön, ”trygghetslagen” och §32 har redan ifrågasatts på flera viktiga punkter av stora grupper arbetare.
Den takt i vilken arbetarklassen kommer att röra sig framöver på sin väg bort från socialdemokratin, kommer framför allt att vara beroende av det ekonomiska utrymmet och uppkomsten av ett nytt och trovärdigt proletärt ledarskap.
På grund av att arbetarnas massa fortfarande röstar med socialdemokraterna har inte den parlamentariska stabiliteten rubbats nämnvärt — trots de förskjutningar som ägt rum inom det öppet borgerliga blocket.
En konsekvens av Folkpartiets sammanbrott och Centerpartiets frammarsch är dessutom att en stabil borgerlig tre-parti-regering nu ligger längre bort i tiden än någonsin.
Folkpartiets ringa vikt skulle tona fram moderaterna i en sådan regering på ett sätt som skulle skapa stora slitningar inom Centerpartiet. Många av partiets medlemmar och väljare skulle säkert drivas mot socialdemokraterna som en konsekvens av ett sådant experiment. En sådan borgerlig regering skulle riskera att bli handlingsförlamad — inbördes motsättningar skulle fördröja viktiga beslut.
• En borgerlig regering med moderaterna undanträngda, (vilket svårligen låter sig göras) eller en minoritetsregering grundad på Centerpartiet och Folkpartiet skulle å andra sidan bli för svaga — även bortsett från det bräckliga underlaget i riksdagen.
Centerpartiet representerar framför allt olika underfraktioner av bourgeoisin — fr a agrara kapitalister och mindre och medelstora företagare. Dessa grupper skulle kunna sätta käppar i hjulen för storföretagen om de fick ett direkt inflytande på en regeringsbildning. Den senaste tidens cirkus om kärnkraftsutbyggnadens vara eller inte vara är ett bra exempel på detta. Centerpartiets tillgång på kader är dessutom otroligt liten. Partiets apparat bärs fortfarande upp av odalmän eller ombudsmän för odalmän. De är vana att förhandla om mjölkpriser men har liten erfarenhet av uppgifter som påminner om regeringsbestyren.
• För den närmaste perioden är det därför mer troligt med endera en socialdemokratisk minoritetsregering stödd av Vpk och/ eller Folkpartiet (ibland Folkpartiet och Centerpartiet) eller i sista hand en koalitionsregering med socialdemokraterna som tongivande parti (och moderaterna uteslutna).
En socialdemokratisk regering som direkt eller indirekt låter Folkpartiet eller Centerpartiet öppet delta i regeringens beslut (koalitionsregering eller Haga III och IV) kan bara skärpa arbetarklassens misstro mot socialdemokraterna.
Förutsättningarna för Moderata Samlingspartiet att ta stora steg framåt är fortfarande starkt begränsade.
Klasstrukturens förändring minskar, åtminstone på kort sikt, utrymmet för partiets mer aggressiva och råa politik. En sådan frammarsch är naturligtvis möjlig på sikt — i en situation med mer skärpta klassmotsättningar. Framför allt om de borgerliga ”rivalerna” skulle komma att utöva ett direkt an - svar för regeringsarbetet tillsammans med socialdemokratin! Bland ungdomen tycks polariseringen vara hårdare. På många skolor har moderaternas ungdomsförbund ett beklämmande stort inflytande. Det är ett tecken på moderaternas möjligheter att marschera framåt när polariseringen skärps i hela samhället.
Vi beskrev tidigare (teserna 13-16) de framväxande motsättningarna och rörelserna under andra hälften av 60-talet. Många av dem som tog initiativ till alla dessa aktioner spelade uppenbarligen en avantgardistisk roll.
De stimulerade framväxten av krav och a organisationsformer som svarade mot behoven hos breda skikt samtidigt som de låg utanför de byråkratiserade organisationernas kontroll. Även om enskilda aktioner trampade snett — t ex Kårhusockupationen — hade de tillsammans en positiv effekt på klasskampen.
Mycket snart sökte dessa militanta 'systematisera sin ideologi. De sökte efter sammanhängande politiska svar på de frågor som ställts i kampas.
Vpk kunde inte ge dessa svar.
Partiet hade motarbetat eller förhållit sig passivt till den radikaliserade ungdomens uppbrott. Sovjetunionens invasion av Tjeckoslovakien och det franska kommunistpartiets kontrarevolutionära politik under Maj-68 stötte också bort dessa ungdomsgrupper från partiet.
I frånvaron av en levande kommunistisk tradition i Sverige — en trotskistisk tradition — blev maoismen det självklara politiska alternativet för många. Det kinesiska kommunistpartiets vänsterkurs — och den fraseologi den omgavs av — svarade till stora delar mot förväntningarna från dessa ungdomsgrupper i mitten av 60-talet.
De små och relativt obetydliga oppositionsgrupper från SKP (Vpk) som 1967 bildat KFML (nuvarande SKP) fick vind i seglen genom tillflödet från de militanta ungdomsgrupperna.
Vpk:s dåvarande ungdomsförbund, VUF, revs loss från partiet och födde i sin tur två nya politiska grupper — dels det maoistiska MLK, dels det centristiska FK.
Alla dessa grupper föddes i hög grad oberoende av utvecklingen inom arbetarrörelsen i Sverige. Deras praktik var så gott som uteslutande förlagd utanför produktionen. Gruvstrejkens utbrott (1969-70) ställde därför genast en mängd nya frågor, vilket fick som mer eller mindre omedelbar effekt att KFML spräng des. KFMLr bildades.
KFML (SKP), MLK och — så småningom —KFMLr knöts efter hand allt starkare till den maoistiska byråkratin. (Detta demonstrerades bl a i linjen i solidaritetsarbetet och den allt klarare uttryckta ”supermaktsteorin”).De återupplivade mer och mer uttalat en rad stalinistiska ideologiska föreställningar. Dessa faktorer tillsammans med den snedvridna sociala rekryteringen påskyndade deras högerutveckling och därmed deras förräderi mot arbetarklassens intressen. (Ett exempel är här deras inställning till klassförsvaret, där de värnar om den ”svenska nationens intressen”.)
Den utveckling som inleddes i och med utbrytningarna ur SKP/Vpk och KFML:s grundande hade nått en definitiv vändpunkt 1970-71.
Man kan entydigt slå fast att dessa organisationer därefter inte gynnar en revolutionär medvetenhetsutveckling.
I en del politiska frågor underlättar de dock fortfarande en radikalisering bland bredare skikt inom arbetarklassen. Ett exempel är deras propaganda och agitation mot §32-utredningens krav på obegränsade strejkböter. Medlemmarna i dem är också fortfarande mer ideologiskt lättrörliga än exempelvis SAPs medlemmar. Konvulsionerna, uppbrytningarna och omgrupperingarna pågår oavbrutet inom och mellan dessa grupper. KFMLr:s itudelning det senaste året är bara det senaste exemplet — men inte det sista — på detta.
Att de maoistiska organisationerna inte kan betecknas som revolutionära betyder naturligtvis inte att samarbete med dem måste förkastas. Dessa grupper — i synnerhet SKP — har fortfarande ett viktigt inflytande över radikaliserade ungdomsgrupper och vissa — främst skråmässigt påverkade — arbetargrupper. Strävan efter enhet i handling kan vara ett viktigt medel att vinna en del av dessa grupper till en konsekvent revolutionär inställning.
Vad gäller Förbundet Kommunist är det inte direkt uppknutet vare sig till den kinesiska eller den sovjetiska byråkratin, vilket gör att dess medlemmar är mindre blockerade mot revolutionärt marxistiska ställningstaganden än de maoistiska organisationernas medlemmar och stora delar av Vpk är.
FK anpassar sig till stämningarna hos olika radikaliserade grupper, f n framför allt mer otåliga grupper av unga arbetare. Detta förhållande, liksom förbundets ursprung (i Vpk:s tidigare ungdomsförbund VUF) och den allt starkare revolutionärt marxistiska kritiken speglas i den säregna teoretiska kompott som runnit in i FK:s politiska ställningstaganden: en sekteristisk facklig linje, en antifascistisk etappteori, ”nydemokratism” i synen på den koloniala revolutionen, mischmaschuppfattning om Sovjet, överskylande inställning till Peking-byråkratin och underkastelse under en lång rad centristiska och nationalistiska strömningar världen över.
Denna utveckling inom vänstern och revolutionärernas svaghet har haft två viktiga effekter. Dels har den lett till den förvridning av det framväxande avantgardet vi tidigare nämnt, dels har den lett till att Vpk kunnat förbättra styrkeförhållandena till vänster om socialdemokratin till egen fördel.
Vpk har lärt av 1960-talets motgångar, rustat upp sig organisatoriskt och skapat en smidigare taktik i förhållande till olika strejker och aktionsgrupper. I synnerhet maoisterna har inte förmått svara på denna utmaning. De maoistiska organisationernas program skiljer sig i avgörande stycken inte heller från Vpks. Itudelningen av programmet i maximikrav och minimikrav är t ex densamma.
Vad som skiljer är framför allt Vpk:s band till byråkratin i Moskva å ena sidan, och å andra sidan maoisternas uppslutning bakom byråkratin i Peking. En. av ”supermaktsteorins” konsekvenser är att Vpk fått möjlighet att framstå som mer ”vänster” än maoisterna.
Vpk:s parlamentariska prestige och ständiga närvaro i press och TV samt dess förankring i vissa fackföreningar ger i det långa loppet en större trovärdighet inför vissa radikala skikt. Dessa faktorer bygger upp en en bild av eti parti som kan erbjuda politiska lösningar, som inte ligger alltför långt borta i fjärran. Bl a är det detta fenomen som — tillsammans med maoismens utveckling — fått viktiga grupper, som tidigare vände partiet ryggen, att komma tillbaka och än en gång marschera med under dess solkiga fanor. Inte minst gäller detta för åtskilliga akademiker, som uppgivet och slokörat vänder tillbaka till Vpk efter några års lite mer äventyrligt politiskt liv.
Vpk:s ”vänsterkurs” f n i kombination med de punktvisa avståndstagandena från byråkratin i Sovjetunionen fyller flera viktiga funktioner.
Man skall då komma ihåg att det inte är fråga om någon verklig vänsterkurs. Den nuvarande orienteringen — med dess smidigare taktik gentemot kämpande grupper i samhället och dess större lyhördhet för kritiska röster mot socialdemokratins ledning — bryter inte på något sätt med partiets i grunden reformistiska politik. Den är tvärtom ägnad att stärka partiets parlamentariska ställning och förbättra dess positioner inom den fackliga byråkratin.
• Partiet är inte — likt sina broderpartier i flera viktiga europeiska länder — inställt på en regeringskoalition med socialdemokratin den närmaste tiden. SAP är heller inte intresserat av detta lilla parti. Vpk behöver en större arbetarkader och mer röststöd innan en sådan operation kan bli möjlig. För att kunna erövra dessa positioner måste Vpk i dag slå hårt mot SAP och ta till en del vänsterfraseologi.
Genom denna kurs går det lättare att förstöra maoismens inflytande.
• Det relativa oberoendet från byråkratin i Sovjet betyder bara att Vpk avlägsnar sig en bit bort från Moskvas karikatyr på en Kommunistisk International för att i stället maka sig närmare socialdemokratins inställning. Färdriktningen är klar: i stället för en total uppslutning bakom byråkratin i Sovjet — ansträngningar att nå ett ökat erkännande också av den svenska bourgeoisin och socialdemokratin.
Denna utveckling är långtifrån avslutad. Men redan nu innebär den flera fördelar. Socialdemokratin och bourgeoisin har fått en vink som de kan minnas framöver, samtidigt som Vpk slipper försvara allt i Sovjetunionens politik inför kritiska arbetare och studenter. Vid ett nytt Tjeckoslovakien blir det lättare för Vpk att försvara sina mandat och därmed det statliga stöd som är förutsättningen för partiets press och en stor del av dess apparat.
• SKP:s relativt stabila närvaro inom vissa sociala miljöer samt banden med Kina innebär inte att partiet kommer att sopas undan vare sig över en natt eller under ett år. Framför allt de nära banden med Kina tillåter en långvarigare existens. Men som ett dynamiskt alternativ för större grupper inom arbetarrörelsen kommer partiet definitivt inte att kunna göra sig gällande.
• KFMLr:s nationella struktur har slagits sönder. I kraft av apparatens tyngd och ett visst socialt inflytande i Göteborg samt Baudes ”bonapartism” kan förbundet finnas kvar i en eller annan form på västkusten. Men i längden är det dödsdömt.
• FK:s framtid är omöjlig att sia om. Den fackliga frågan och synen på övergångssamhällena är f n två viktiga tvistefrågor inom förbundet. FK:s opportunistiska ledning kan dock säkert byta kurs helt och hållet utan större besvär. Den sekteristiska anti-fackliga linjen kan då lätt slå över i sin motsats: en opportunistisk inställning till vänsterströmningarna inom den fackliga byråkratin. Detta på grund av FK:s nära nog totala avsaknad av ett program.
• Maoismens sönderfall innebär inte automatiskt att Vpk obehindrat kan börja så och skörda i den mylla som lagrats upp som ett resultat av efterkrigstidens stora sociala och ideologiska förändringar.
Vi kan här bara peka på en viktig motsättning, ett exempel. ”Vänsterkursen” och inflödet av en del centristiska grupper i partiet kommer i det långa loppet att kunna gynna större och mer strukturerade oppositionsgrupper, inte minst inom KU. Den skolning som KU:s medlemmar får idag blockerar dem inte heller på ett absolut sätt från ett trotskistiskt inflytande i morgon.
Förutsättningarna för arbetarklassens maktövertagande kan sammanfattas i två punkter: Dels krävs det en djupgående strukturell och konjunkturell kris i det kapitalistiska systemet, dels att den subjektiva faktorn mognat (dvs en språngartad utveckling av proletariatets klassmedvetande).
De dokument som antogs vid Fjärde Internationalens tionde världskongress (Se Röda Häften 23 och 24) analyserar noggrant dessa båda faktorer och konstaterar att de imperialistiska länderna gått in i en period av grundläggande instabilitet. Det är en period där revolutionära maktövertaganden kommer att ställas på dagordningen i omedelbar mening i en rad viktiga imperialistiska länder. Men proletära maktövertaganden kan bara komma till stånd om leninistiska partier kan skapas — partier som är förmögna att centralisera och leda de breda massornas kamp.
I denna mening är uppbygget av ett leninistiskt massparti den övergripande uppgiften för den svenska liksom alla Fjärde Internationalens sektioner.
När vi formulerar denna uppgift vet vi samtidigt att det endast är de mest framskjutna elementen som kommer att organisera sig i partiet. Det är först sedan de avgörande striderna inletts som partiet kommer att kunna vinna stöd från de breda arbetarmassorna.
Om detta är vår övergripande uppgift, så säger det inte i sig något om hur vi idag kan bidra till att lösa den. Vi har tidigare försökt analysera den objektiva samhällsutvecklingen. För att kunna ange de aktuella uppgifterna i organisationsuppbygget måste vi också fastslå var vi befinner oss idag, vilka grupper vi har att räkna med.
Vi kan börja med att svara på dessa frågor genom att gå tillbaka till den ”organisationsrapport” som antogs av förbundets tredje kongress. (Den hölls i januari 1973. Den fjärde kongressen, i januari 1974, gällde endast internationella frågor). Vi börjar då med att citera huvudprioriteringens, språkligt sett, minst sagt ”forcerade” skrivning:
”Detta (förbundets målsättningar) kräver omedelbara åtgärder och en prioritering under den kommande kongressperioden av den forcerade omvandlingen från en löslig och omedveten propagandagrupp — med starka federalistiska rester och kvardröjande studentikosa inslag — till en politiskt centraliserad, kaderorganiserad, propagandaorganisation, förmögen till prioriteringar och till ett planmässigt arbete på att nå en politisk närvaro bland radikaliserade och politiserade proletära skikt i samhället.”
Rapporten underströk sedan att denna inriktning naturligtvis inte uteslöt början till agitation, när det fanns möjligheter. Vidare skulle förbundet försäkra sig om en ”permanent närvaro på vissa arbetsplatser”. Hjälpmedel i detta arbete skulle vara en ”pedagogisk arbetarcirkel”. Det dagliga arbetet ute på arbetsplatserna skulle kompletteras med ”nationella satsningar” och ”nationella kampanjer” .
Organisationens ”politiska kapacitet, dess effektivitet och materiella resurser” skulle planmässigt byggas ut. Olika ”skolningsplaner föreslogs. ”Organiseringen på basnivå” skulle ses över och ”permanent arbetande kommissioner kring prioriterade arbetsområden” skulle byggas upp av den Nationella Ledningen (Centralkommittén).
Som övriga viktiga arbetsområden angavs ”Indokinaarbetet och arbetet kring frågor om kvinnoförtrycket”.
Dessa uppgifter ställdes mot den bakgrund som RMF vuxit fram ur — dvs som en mycket liten grupp sprungen ur studentmiljön i isolering från arbetarrörelsen. Vår tidiga uppväxt skedde också helt i skuggan av maoismens och centrismens flerdubbla styrkor.
• En granskning i dag ger vid handen att förbundet verkligen påskyndat sin omvandling under denna kongressperiod.
De ”federalistiska resterna” (dvs en kvardröjande politisk oenhetlighet) har minskat, likaså de studentikosa inslagen. Förbundet har mer slagkraftigt och planmässigt lyckats nå fram med sin propaganda. Den numerära och regionala expansionen har varit ansenlig. Vi kan konstatera en fördubbling av både medlemskadern och de organiserade sympatisörerna.
Ett dagligt arbetande politiskt centrum med relativt bra materiella tillgångar har byggts upp. Bokhandlar och förbundslokaler har växt fram i många städer. Vi kontrollerar ett tryckeri. Sedan ett år tillbaka ger vi ut en slagkraftig veckotidning. Organiseringen på basplanet sågs över omedelbart efter tredje kongressen, vilket fick stora positiva effekter.
Vidare har vi försäkrat oss om en permanent närvaro på vissa arbetsplatser. Nära 25 procent av medlemmarna är organiserade i LO. I dag utför många kamrater i förbundet ett dagligt arbete på industrier runt om i landet.
Där såväl som i andra miljöer och rörelser — Chilekommittén, lärarhögskolor, regementen, Grupp E, daghemskommittéer, AMU-centra m fl — har kamrater från förbundet ofta spelat en viktig roll. De har lett och organiserat kamp. I solidaritetsarbetet med t ex hamn- och skogsstrejkerna har förbundets medlemmar också gjort stora insatser.
Under denna kongressperiod har vi därför lämnat den samhälleliga isolering som vi växte fram under. Därmed inte sagt att vi nu skulle vara en självklar del av arbetarrörelsen. Vårt inflytande inom arbetarklassen är ännu ytterst marginellt och står på en bräcklig grund.
Under den gångna kongressperioden har vi också blivit en verklig del av Fjärde Internationalen. Vi har aktivt deltagit i diskussionerna före och under en världskongress. Kamrater i förbundet har i stigande omfattning kunnat ta på sig internationella uppgifter.
• Men denna blanka peng har också en baksida —som är mindre fint polerad, men kanske viktigare att redovisa.
Under förbundets första år propagerade vi det revolutionära programmet i allmänhet. Vi avvisade t ex lönesänkningar och klassamarbete på ett allmänt plan. Men vi vare sig kunde eller behövde förvandla dessa principer till konkreta krav, kampinitiativ och organisationsformer. Kraven på en sådan konkretisering har varit desto mer brännande under den senaste perioden, vilket skapat politiska problem som märkts på alla områden.
• Det fackliga arbetet måste nämnas speciellt. Under en period visade vi här t o m ofta upp en sämre praktik än den som föreslogs i den tredje kongressens fackliga resolution. Vår inställning till fackföreningar färgades till en del av påverkan från antifackliga strömningar som KFMLr och FK. Detta betyder inte att vi själva fört en anti-facklig inställning till torgs, men vi har ofta intagit en vacklande och oklar ståndpunkt. ”Ställ facket mot väggen” hette det ibland i stället för ”Ställ fackbyråkratin mot väggen, vinn fackföreningarna för ett klasskampsprogram”.
Framför allt det senaste årets utveckling har inneburit en sanering och ett brott med denna praktik. Under vårt ingripande i avtalsrörelsen 1974/75 förde vi både fram en klar politisk plattform och en korrekt inställning till de reformistledda fackföreningarna.
Denna omprövning har kunnat ske tack vare vunna erfarenheter från arbetsplatserna och inflytandet från Fjärde Internationalens ledning och övriga sektioner.
• Ett annat område där de politiska bristerna har varit skriande har varit på skolor och högskolor.
Förbundet har t ex agerat i kårval utifrån en renodlad och abstrakt revolutionär propaganda. Spontant har en del kamrater lyckats ta sig ur dessa svårigheter — exempelvis under kampuppsvinget vid lärarhögskolorna. Men fortfarande har vi väldigt lite att komma med inom utbildningssektorn. Prioriteringen av det fackliga arbetet från den tredje kongressen har ibland använts lite vårdslöst för att skyla över denna brist.
• Vår strävan efter att konkretisera vår politik har fått en del andra sämre effekter. Ofta har vi blandat samman propaganda och agitation. I kampanjer såväl som i förbundspressen har vi ibland försökt säga allt på en gång. Längre strategiska diskussioner har rörts ihop med mer agiterande stycken — en svaghet som satte spår bl a i valkampanjen 1973.
Försöken till konkretisering har också kanat iväg så långt att de propagandistiska uppgifterna ibland t o m behandlats som sekundära eller helt kommit bort.
• Alla dessa problem hänger samman med en alltför svag ledning för förbundet. Den Nationella Ledningen har inte lyckats med att ta ansvar för alla de krav och uppgifter som pressat på. Den har lyckats delvis, men då ibland till priset av för forcerade beslut, som inte tillräckligt diskuterats i förbundet som helhet. Viljan till diskussion, till ”att storma högkvarteret” har dessutom varit svag, vilket inte pressat fram dessa nödvändiga diskussioner i tillräckligt hög grad.
En konsekvens av den Nationella Ledningens bristande kapacitet har varit att den tredje kongressens direktiv om uppbygget av kommissioner inte klarats av i den omfattning som skisserades. En facklig kommission har dock satts på fötter, och ibland har den också lyckats gå. Direktiven från tredje kongressen var säkert för ambitiösa, ja rentav idealistiska på denna punkt.
Planmässigheten har brustit. Spontanistiska och tillfälliga beslut har fattats för att sedan rivas upp eller glömmas bort. Den av NL antagna och tillbakadragna resolutionen om ”ungdomsarbetet” var ett exempel.
• Satsningen på ”Indokinaarbetet” har visserligen genomförts under hela kongressperioden, om än ryckvis.
Nationella ledningens och den tredje kongressens beslut att satsa hårt på att bygga ut SKI (Solidaritetskommittén för Indokina), var dock uppenbart ett taktiskt misslyckande.
Förbundet underskattade DFFG:s ”historiska styrka” samt SKPs taktiska kapacitet. Samtidigt övervärderades utrymmet för en ny solidaritetsorganisation. Läget i Indokina, med den tillfälliga stagnationen i kampen efter Parisavtalet, samt sekterismen från bl a Förbundet Kommunist, var andra faktorer som spelade in för att omintetgöra detta initiativ.
• Arbetet kring frågor om kvinnoförtrycket” har varit ojämnt.
Individuellt har kamrater från förbundet gjort stora insatser i Grupp 8. Men samtidigt har dessa frågor hamnat utanför förbundets arbete inom andra sektorer. I det fackliga arbetet har kampen mot kvinnoförtrycket nära nog varit frånvarande. Under städerske- och sömmerskestrejkerna utvecklade förbundet också ett alltför svagt solidaritetsarbete.
• De olika planerna för skolningen har så gott som alla stannat på pappret, med en lokal praktik som följd. Sympatisörer och deltagare har fått sig till livs en varierande kost. Ett genomgående drag har varit att skolningen ofta varit katedermässig.
Detta betyder inte att skolningen varit frånvarande. Mullvaden /Internationalen, tidskriften Fjärde Internationalen, broschyrer, diskussionsbulletiner och muntliga debatter har haft stor betydelse. Likaså de omfattande diskussionerna inför RMF:s 4:e och Fjärde Internationalens 10:e kongress! Denna skolning har dock varit för individuell. Nya kamrater har ofta vare sig fått tid eller möjlighet att lära sig ”marxistiska grunder”. Medvetenheten inom RMF har ökat samtidigt som ojämnheterna kamrater emellan blivit större.
• Vår medvetna satsning på att bryta en tidigare samhällelig isolering har naturligt nog lett till att det teoretiska arbetet eftersatts. Det har säkert varit ett ofrånkomligt val. Men samtidigt måste vi nu vara medvetna om att det är hög tid att bryta med denna praktik.
Det går inte att göra ett enkelt bokslut av denna värdering, där vi får resultatet av den gångna kongressperiodens ansträngningar prydligt redovisade i siffror. Vad vi kan säga är att vi uppnått flera av de viktigaste mål vi föresatt oss, en del t o m lån över förväntan, andra har vi misslyckats med. Och vi har alla möjligheter att gå vidare.
Det viktigaste draget i klasskampen i Sverige (liksom det övriga Europa) idag är de växande arbetarstriderna. De har lett till en begynnande, om än mycket blygsam, omgruppering inom arbetarrörelsen. Vi har under de senaste åren sett framväxten av smärre avantgardistiska arbetargrupper, liksom vi redan tidigare sett framväxten av något större avantgardistiska grupper inom andra samhällsskikt.
Denna utveckling måste vi ta fasta på.
Huvuduppgiften för de revolutionära marxisterna under den kommande perioden kan sammanfattas som att bidra till framväxten, breddandet och politiseringen av de avantgardistiska strömningarna — i synnerhet inom arbetarklassen. Det gäller att rikta dem mot ett konsekvent massarbete utanför de borgerliga institutionernas och den reformistiska byråkratins kontroll och att stärka den revolutionärt marxistiska organisationens inflytande i alla dessa processer.
Det kan bara ske om vi lägger huvudvikten vid att rota vår organisation inom industrin och transportsektorn och motsvarande fackföreningar och ser ingripandet i klasskampen där som organisationens huvudsakliga uppgift.
Det kräver att vi förmår utveckla en propaganda och agitation som visar sig överlägsen den som andra organisationer för fram.
Men det kräver också att vi förmår genomföra noggrant planerade nationella kampanjer som ger oss möjlighet att vinna trovärdighet i de mest framskjutna strömningarnas ögon.
De följande riktlinjerna för förbundets arbete under den kommande kongressperioden syftar till dessa mål.
Den nuvarande situationen är gynnsam för uppbygget av Fjärde Internationalens svenska sektion.
Den ekonomiska, sociala och politiska grundval som efterkrigstidens klassförsoning vilat på håller på att vittra ner. Allt fler och fler människor söker — och kommer att börja söka — en utväg ur krisen. Socialdemokratin, stalinismen och maoismen kan bara erbjuda dem klassamarbete och nya förräderier. Väl medvetna om att vårt program ännu inte är tillräckligt utvecklat, att det saknar viktiga element och måste bearbetas ytterligare, måste vi ändå föra ut det till alla dem som vill ta upp kampen mot kapitalismens kriser, krig, dyrtid och arbetslöshet.
Samtidigt som vi är medvetna om att det nuvarande läget i den svenska klasskampen och våra egna begränsningar inte tillåter att hela programmet förs ut en bred agitation, så döljer vi inte för någon att endast helheten kan ge ett svar på krisen och ange vägen ut ur den. Detta betyder t ex att paroller om arbetarregeringen måste utvecklas i vår propaganda, medan de knappast kommer att vara aktuella i agitationen under den närmaste perioden.
Centrala uppgifter i agitationen kommer att vara krav som utgår från dyrtiden, klasslagstiftningen, den fackliga demokratin, arbetslösheten, arbetshetsen, självförsvaret (i form av strejkvakter), kampen mot kvinnoförtrycket och diskrimineringen av invandrad arbetskraft samt internationell klassolidaritet.
Redan idag kan vi, och måste vi propagera för hela den programmatiska stomme vi rest. Det är detta politiska alternativ vi ställer mot reformisternas, stalinisternas och maoisternas förräderier, mot centristernas vacklan.
Samtidigt måste vi, för agitationen — efter en konkret bedömning — välja ut de delar av programmet som kan stimulera till omedelbar kamp och bygga upp bredast möjliga enhet kring dessa.
Sekterismen hos andra arbetarorganisationer kan bara mötas med förslag till gemensam handling kring brännande och konkreta klasskrav.
Vår enträgenhet i denna fråga har stor betydelse för att förhindra en ytterligare sekterisering med oundviklig demoralisering bland breda lager som följd. Speciellt mycket tid måste vi lägga ner på att uppnå aktionsenheter med kamrater från Vpk, samtidigt som vi ständigt försöker vinna dem för hela vårt program.
Den viktigaste, den helt övergripande och självklara strävan, som vi måste göra till vår under den kommande kongressperioden, är att försöka vinna ett starkare fäste inom arbetarklassen.
Vi måste bidra till att utveckla ett brett skikt avancerade arbetare och till att ett arbetaravantgarde formeras inom klassen.
• I dag återfinns de avancerade arbetarna främst inom yrkesgrupper som gruv- hamn- och skogsarbetarna. Bland dessa arbetargrupper börjar det växa fram ett arbetaravantgarde, som förmår stimulera och inleda arbetarstrider av masskaraktär för krav som svarar mot arbetarnas intressen i motsättning till byråkratins kompromiss- och samförståndslösningar.
Genom en utvecklad propaganda och agitation måste vi sträva efter att förankra vår politik bland dessa arbetare.
Det fackliga arbetet — med inriktning på att formera en klasskampsopposition — är då av särskild vikt.
• Vi understryker vikten av ett kraftfullt solidaritetsarbete med arbetare ute i öppen kamp.
I detta solidaritetsarbete måste vi föra ut de kämpande gruppernas erfarenheter till andra delar av klassen.
• På de arbetsplatser där klassmedvetenheten är jämförelsevis mindre utvecklad och där det finns en stor grupp unga arbetare — typ varven och bilindustrin —gäller det att försöka höja den politiska medvetenheten, bekämpa anti-fackliga tendenser, skola våra sympatisörer och kontakter i den fackliga kampens olika uppgifter och i arbetarrörelsens historia.
Vi måste ta initiativ till aktioner som kan ena arbetarna och utveckla deras klasskänsla.
• För att stödja uppbygget av en klasskampsopposition i fackföreningarna är det nödvändigt att ta olika initiativ till enhetsaktioner.
Det kan gälla aktionsenheter mellan arbetare som är anslutna till organisationer från yttersta vänstern och Vpk. I andra sammanhang är detta inte alls aktuellt. Enhetsarbetets konkreta utformning bestäms av det konkreta läget på arbetsplatserna. En utgångspunkt måste dock vara helt klar: vår strävan är att formera en klasskampsopposition kring de centrala delarna av vårt program.
För att garantera denna prioritering är följande åtgärder nödvändiga:
• En kraftig förstärkning av den fackliga kommissionen genomförs.
Denna kommission har första prioritet när det gäller materiella och personella resurser för kommissionsarbete.
• En omedelbar uppgift för denna kommission är att få fram en facklig cirkel.
Den fackliga kommissionen ansvarar för att det organiseras regelbundna sammandragningar för arbetande kamrater, liksom bättre rutiner för rapportering inom förbundet — allt i syfte att få till stånd ett bättre erfarenhetsutbyte inom förbundet.
• En fast ansvarighet i den Politiska Byrån leder kommissionens arbete.
• Tidningen Internationalen måste snarast få en facklig redaktör och — så snart som resurserna tillåter — en facklig redaktion. Driftcellernas rapporter till tidningen måste bli betydligt med ymniga än tidigare.
• Centralkommittén har att se till att Fjärde Internationalens fackliga erfarenheter på ett bättre sätt införlivas i vårt arbete.
En viktig internationell uppgift blir att driva på den internationella samordningen av kampen mot framför allt de multinationella företagen.
• Vi måste hela tiden diskutera yrkesval med sympatisörer och nyinvalda kamrater. Utbildning i proletära yrken bör uppmuntras, speciellt för de yngre kamraterna.
Akademiska studier kan vi aldrig vara emot om de har en klar yrkesinriktning och om de är politiskt användbara, dvs ger politiskt användbar kunskap åt förbundet. Ingen kamrat ska ”tvingas” till att utbilda sig i proletära yrken. Ett sådant val ska vara frivilligt och medvetet.
• Centralkommittén ansvarar för att det utarbetas en plan för det regionala uppbygget, där förekomsten av prioriterade arbetsplatser är en viktig faktor.
• Skolningen i fackliga frågor i förbundet skall bli mer metodisk till innehåll och form. Förutom den interna skolningen, som måste förbättras, gäller det att så mycket som möjligt utnyttja de cirklar som drivs i facklig regi, både för att skola oss, agitera och knyta kontakter.
Vikten av att vinna politiskt inflytande på de stor strategiskt viktiga arbetsplatserna kan inte nog betonas. Men det vore felaktigt att tro att inte också andra sociala miljöer har en viktig betydelse och att ett förbundsarbete där skulle kunna fylla en positiv funktion i partibygget.
Det gäller t ex de kommunala och de centrala statliga verken och transportsektorn — t ex posten, stor städernas lokaltrafik, SJ och elverken.
Det gäller också låglönesektorerna som handels-, textil- och vård-, som ju också är stora kvinnoarbetsplatser.
Vårdsektorn är av speciellt intresse. Där finns ett kraftigt missnöje med arbetssituationen och de låga lönerna, samtidigt som det är fråga om mycket stor arbetsplatser. Den fackliga byråkratiseringen har gåt långt och de fackliga ledarna kan ofta vara identiska med arbetsköparna. Det finns alltså förutsättningar för ett fruktbart kommunistiskt arbete, och en satsning där kan ge värdefulla erfarenheter.
Radikaliseringen på universitet och skolor med annan högre utbildning får stora konsekvenser för situationen inom vissa mellanskiktsyrken — t ex lärare, socialarbetare, journalister, läkare och sjuksköterskor.
Det är vår uppgift att delta i denna rörelse och ge en framväxande vänsterströmning ett klart klassperspektiv för sin kamp.
För att bygga upp ett framtida styrkeläge är det viktigt att under den kommande kongressperioden fortsätta och utveckla arbetet på de yrkesinriktade högskolorna — som lärarhögskolor, socialhögskolor och journalisthögskolor. Även en viss satsning på universiteten är nödvändig. För arbetet inom dessa områden krävs dock en mer preciserad politisk inriktning.
Numerärt sett är de kamrater som lumpar ganska få i relation till kaderinsatserna på andra områden. Men detta betyder bara att vi får satsa desto mer de som gör sin värnplikt.
Dessa kamrater måste få ett utökat stöd centralt bl a genom artiklar i Internationalen och genom sammandragningar för utbyte av erfarenheter. Lokalt måste avdelningarna och ortscellerna ge dessa kamrater all nödvändig service.
Det anti-militaristiska arbetet har en given plats i vårt ungdomsarbete. Det är en första rangens fråga tillsammans med olika aspekter av kvinnoförtrycket.
Ett viktigt arbetsområde är rörelser som mer tar sin utgångspunkt från gator och torg än från väl avgränsade sociala miljöer. Det gäller t ex Chilekommittén.
Orsakerna till dessa olika rörelsers uppkomst utanför arbetarnas massorganisationer och politiska partier har vi redan diskuterat. En rörelse som DFFG (De förenade FNL-grupperna) blev på sätt och vis ett substitut för fackföreningarnas internationella klassolidaritet.
Utvecklingen de senaste åren visar rent allmänt att utrymmet för sådana rörelser minskar, åtminstone relativt sett. Återupplivandet av arbetarnas massorganisationer, motåtgärderna från de byråkratiserade arbetarpartierna samt framväxten av en välorganiserad yttersta vänster förändrar villkoren.
Denna typ av rörelser tenderar mer och mer att bli underorganisationer till olika politiska grupper.
I dag finns det ingen förutsättning för att ett nytt DFFG ska uppstå. Om en fråga av samma mobiliserande typ dyker upp kommer den omedelbart att fortplantas i både en del fackföreningar samt en lång rad av politiska organisationer, vilket minskar utrymmet för en självständig organisation av DFFG:s typ. Enhetsdemonstrationer, organisationskarteller, fackliga initiativ osv kommer att bli allt mer aktuella.
Detta betyder inte att denna typ av rörelser skulle vara ”döda” eller håller på att tyna bort. De kommer att ha en stor betydelse också i framtiden, även om deras former kommer att skifta en del jämfört med tidigare.
Vår allmänna uppgift är här att dels motverka all sekterism och uppsplittring genom att kämpa för klara plattformar — utan långtgående ideologiska skrivningar, som förhindrar kamrater från andra organisationer från att delta. När vi gör det måste vi vara noga med att skilja på mångas krav på en ”avancerad” plattform — vilket ofta svarar mot en vilja till långtgående solidaritet — och olika organisationsegoistiska försök att lägga snäva plattformer till grund för arbetet.
Sedan den chilenska arbetarklassens omfattande neder lag den 11 september 1973 har förbundets viktigaste satsning vad gäller det antiimperialistiska arbetet gällt Chilekommittén.
Denna satsning har givit förbundet och överhuvudtaget ett radikaliserat ungdomsskikt i Sverige stora erfarenheter av enhetsarbete.
Erfarenheterna av detta enhetsarbete, som i sin form brutit med en stalinistisk ”frontpolitik”, kommer — trots svagheterna i vårt ingripande — att vara av stort värde för vår fortsatta utveckling av enhetstaktiken i olika områden av den svenska klasskampen.
Det fortsatta arbetet i Chilekommittén (Chk) kräver bestämda insatser.
Klasskampens läge i Chile tillåter troligtvis inte existensen av en bred massinriktad solidaritetsorganisation under en längre period framöver. Chk kan i fortsättningen inte hållas upprätt av en framgångsrik kamp på samma sätt som DFFG kunde under många lir.
Desto viktigare är det att se att trots att det chilenska nederlaget alltmer förlorar den sprängkraft det hade första året efter kuppen och trots att Pinochetjuntan glider in i raden av förtryckarregimer i den halvkoloniala och koloniala världen, så hålls en aktivering och organisering kring Chilefrågan fortfarande uppe.
De djupgående politiska frågeställningar som det chilenska nederlaget reste bland de radikaliserade ungdomsskikt som bär upp Chk, har inte försvunnit ur aktivisternas medvetande på grund av uteblivna framgångar i motståndskampen.
Chilekommitténs relativa stagnation omedelbart efter den II:a kongressen, passiviseringen av delar av den första spontana mobiliseringens aktivister och Vpk/KU:s övergivande av basarbetet, motverkas delvis av nyrekrytering och t o m uppkomsten av nya lokalgrupper. Chk är fortfarande en levande nationell organisation med goda förutsättningar för ett omfattande solidaritetsarbete.
Emellertid är det uppenbart att de förändrade villkoren vad gäller Chilefrågans närvaro i det svenska samhället kommer att innebära att Chk obönhörligen på sikt utvecklas från en organisation som kan ta initiativ till och få gensvar för breda mobiliseringar i solidaritet med Chiles folk i riktning mot en mer begränsad informations-, aktions- och studieorganisation med nationell förankring.
Det enda som skulle kunna försvaga denna tendens är radikala omkastningar i Chile. Vi kan förstås inte med säkerhet påstå att sådana omkastningar inte kommer att inträffa, Inte heller kan vi utesluta möjligheten av att politiska explosioner utanför Chile — i Latinamerika eller någon annanstans — får sådana, återverkningar i Sverige att nya anti-imperialistiska mobiliseringar tar fart och drar med sig en stor del av de nuvarande chileaktivisterna. Men dessa möjligheter säger mer om betydelsen av att fortsätta och driva på solidaritetsarbetet och skola chileaktivisterna än om Chk:s konkreta framtidsutsikter.
Dessutom framstår det idag som troligast att den period av den chilenska klasskampen, som kännetecknas av de förödande konsekvenserna av nederlaget den 11:e september, kommer att fortsätta ännu en lång tid. Möjligen kan vi få se vissa ommöbleringar i ledningen av diktaturen och att några fler borgerliga strömningar tillåts arbeta öppet.
Det är också viktigt att trycka på att utvecklingen av de chilenska massornas kamp mot diktaturen inte enbart bestäms inom landets gränser. Exempelvis har utgången av det argentinska proletariatets kamp i dag större betydelse än mycket av det som händer inuti Chile, vilket motiverar att Chk avsätter en del krafter åt kampanjer och mobiliseringar till stöd för kampen i Argentina.
Vad gäller förbundets arbete med Chilefrågan framöver kan vi slå fast att det arbete vi bedriver i Chk har direkta återverkningar på politiserade skikt utanför Chk — i andra rörelser, i fackföreningar och i vänsterns periferi. Det utgör en av grundvalarna för våra möjligheter att i framtiden redan från början, bidra till en korrekt ledning för andra anti-imperialistiska mobiliseringar — mobiliseringar vars spjutspets, åtminstone delvis, fortfarande kommer att bestå av samma skikt som i dag bär upp Chk.
I förhållande till kampens utveckling på den latinamerikanska kontinenten och till de speciella utvecklingsmöjligheterna för Chk som en begränsad organisering är det realistiskt att inom förbundet och inom Chk resa en diskussion om en eventuell förändring
av organisationens ramar. En Chile-Latinamerikakommitté med inriktning på hela Latinamerika kan eventuellt på sikt utgöra ett alternativ.
Den svenska imperialismens ökande härjningar i Latinamerika och närvaron av ett stort antal latinamerikanska flyktingar i Sverige, är andra faktorer som svarar mot en sådan vridning. Utan att på något sätt avgöra denna fråga idag, menar vi att den bör resas i den ofrånkomliga diskussionen om de fortsatta perspektiven för Chk.
För förbundets omedelbara uppgifter i Chilearbetet måste följande slås fast:
En Chilefraktionsledning som har förutsättningar att fungera måste omedelbart upprättas. I denna fraktions-ledning bör en kamrat från den Politiska Byrån ingå med ansvar för förbundets löpande antiimperialistiska arbete. Uppgifter som måste läggas på fraktionsledningen är upptäckningen av utvecklingen i Chile och att svara för kontakterna med Fjärde Internationalens sektioner i Europa i denna fråga.
• Fraktionsledningen måste — om än på betydligt lägre ambitionsnivå än tidigare — med samma inriktning som givits i handlingsprogrammet från Chk:s andra kongress, konkretisera lokala fraktioners arbete med den permanenta kampanjen ”Frige de politiska fångarna”. Innehållet i lokalgruppernas dagliga praktik måste byggas upp kring denna fråga. Arbetet med den får inte isoleras från Chk:s arbete för bojkott av chilensk handel och isolering av juntan på alla plan.
Fraktionsledningen måste utarbeta förslag på central och lokal nivå i Chk om hur Chk:s nationella kampanjer — 11:e septembermanifestationer, Chileveckor: antiimperialistveckor osv — kan få maximal kraft. Bojkottarbetet har här en given plats och kan få stor slagkraft om det centraliseras och drivs i tidsbegränsade nationella och internationella kampanjer.
• Fraktionsledningen måste planera fraktionens ingripande i politiska diskussioner — inom och utom Chk.
Frågor som hänger direkt samman med utvecklingen i Chile måste resas, men även andra frågor — som kampen i Portugal och Spanien.
Förbundet som helhet måste forcera en diskussion inför Chk:s tredje kongress, där den avgörande frågan gäller Chk:s förhållande till exilpartierna och därmed till Havannaöverenskommelsen.
Den fortlöpande splittringen och omgrupperingen inom den chilenska arbetarrörelsen innebär att en fortsatt insamling via Havanna i praktiken betyder en politisk prioritering i förhållande till de krafter som i dag kämpar i Chile. Så t ex lämnas den del av socialistpartiet (PS) som bär upp den ”regionala koordineringen” i Chile utanför stödet. Detsamma gäller våra kamrater i Liga Comunista de Chile (LCC).
I detta läge kommer det att vara av största betydelse om vi kan finna vägar för ett stöd åt ett konkret fackligt återuppbyggnadsarbete i Chile.
Vad gäller en fortsatt satsning av kader i Chk bör vår linje vara att konsolidera det inflytande vi har i dag. Dvs vi bör inte dra bort kader från lokalgrupper som bedriver ett regelbundet arbete och som organiserar aktivister utanför vår egen organisation — om vi genom det skulle förlora ett direkt inflytande. I lokalgrupper som uteslutande består av förbundsmedlemmar; deltagare eller sympatisörer, bör vi överväga att avbryta arbetet om utvecklingsmöjligheterna bedöma som dåliga och om ett bättre alternativ till politiskt arbete föreligger.
Vi bör skicka in kamrater i nybildade lokalkommittéer på orter där vi har avdelningar/ortceller.
• De uppgifter som ställs innebär inte att kongressen med nödvändighet låser förbundet vid en prioritering av Chilearbetet under hela den kommande kongressperioden. Men de innebär att Chilearbetet i den nuvarande situationen och under den närmaste perioden fortsätter att vara en förbundsprioritering.
Gradvisa eller plötsliga förändringar i Sverige och internationellt under den kommande kongressperioden kan givetvis dra undan grunden för en fortsatt prioritering av detta arbete.
Analysen av radikaliseringen kring olika aspekter av kvinnoförtrycket (tes 16) pekar på vikten av att förbundets arbete här inte begränsas till ett arbete inom den organiserade kvinnorörelsen, bl a Grupp 8, utan integreras i det arbete vi bedriver i alla sociala miljöer där vi finns — på arbetsplatser, skolor och militärförband.
Vi måste ta upp kvinnofrågan ur olika aspekter i propagandan, agitationen och ta konkreta initiativ till handling. Inte minst viktigt är det att bedriva ett sådant arbete i situationer där vi kan tvingas ”simma mot strömmen” — som t ex att i fackföreningarna bekämpa varje försök att utnyttja en traditionell kvinnosyn hos manliga arbetare till att splittra upp klassen.
• Bland de frågor vi måste driva är kvinnornas rätt till arbete, kravet på 6 timmars arbetsdag, fackmöten på betald arbetstid, minimilön, frågorna kring deltiden, bra och gratis daghem åt alla barn — som vi inte bara driver i daghemskommittéerna. Vi måste också kräva att fackföreningarna stöder daghemskampen.
Under vissa omständigheter kan det bli aktuellt att ta initiativ till en särskild organisering av kvinnor, t ex inom en fackförening.
• Vi bör utforma en politik med konkreta krav för en kamp mot det sexuella förtrycket — som krav på gratis preventivmedel. Detta kan vara viktigt speciellt i arbetet bland ungdom.
• Mer övergripande propaganda kring kvinnoförtrycket bör tas upp — speciellt i vår press — där vi kan utveckla en analys och diskussion om familjen, ideologiska frågor osv.
Att kvinnofrågan ska integreras i vårt totala fackliga arbete, innebär att vi inte satsar på vissa speciella arbetsplatser för att där bedriva ett speciellt ”kvinnoarbete”.
• Vår beskrivning av Grupp 8:s roll (tes 16) innebär att vår största möjlighet att vinna inflytande i den organiserade kvinnorörelsen ligger i att framstå som en politisk kraft, genom handlingsinitiativ, krav och paroller samt en klar politisk inriktning, som kan bryta Grupp 8:s förlamning.
Detta innebär inte nödvändigtvis en massiv kadersatsning i Grupp 8. Däremot kräver det ett politiskt stöd från förbundets ledande organ.
Grupp 8-arbetet får inte längre vara den enda eller ens den viktigaste delen av vårt kvinnoarbete. Men den fortsatta tillströmningen till Grupp 8 är tillräckligt viktig för att vi skall fortsätta att arbeta där. Exakt hur mycket vi skall satsa får bli en fråga om konjunkturella och lokala bedömningar.
• Arbetet kring kvinnans särskilda förtryck har försummats av förbundet. De kamrater som arbetat i Grupp 8 har till stor del lämnats utan stöd, samtidigt som frågorna oftast varit frånvarande i vårt övriga arbete.
För att detta skall förändras krävs bl a ansvarigheter på central nivå.
Inom CK måste utses en kamrat som får till ansvar att konkretisera och precisera den inriktning som här givits.
• Den fackliga kommissionen måste inom sig få en ansvarighet för dessa frågor.
Kamraten ifråga kan vara CK-medlem. Ansvarigheten måste bli mer än formell, vilket den tyvärr har varit under det senaste året, främst på grund av brist på personella resurser. Den fackliga kommissionen måste förstärkas för att få en verklig möjlighet att ta upp och driva dessa frågor.
• Att driva dessa frågor innebär inte enbart att integrera ”kvinnofrågorna” i det centrala utarbetandet och den centrala propagandan.
Den fackliga kommissionen måste också göra dessa frågor närvarande i varje driftcell — t ex genom att kräva in rapporter om kvinnornas förhållande på arbetsplatserna och genom att på fackliga sammandragningar och kaderskolor ta upp vikten av att dessa frågor drivs på ett aktivt sätt i vår agitation och propaganda.
• Den eller de centralt ansvariga måste även verka för att kvinnornas speciella problem inom förbundet börjar uppmärksammas. Det gäller problem som att kvinnliga kamrater sällan yttrar sig på möten, att framförallt kvinnor lämnar förbundet och politiken för att sköta barn — och de konsekvenser de kvinnliga kamraternas svårigheter att göra sig gällande får för ledande organs sammansättning.
Det gäller att skapa en medvetenhet om att dessa problem faktiskt existerar och föreslå konkreta åtgärder för att komma till rätta med dem.
Sedan en längre tid arbetar RMF-kamrater aktivt för att bygga upp Afrikagrupperna. På så sätt bidrar organisationen till:
• att understödja och utveckla solidaritetsarbetet med de förtryckta massorna i Sydafrika, Namibia och Zimbabwe;
• att verka för ett stöd åt MPLA i dess kamp mot neo-koloniala lösningar i Angola;
• att informera om och motarbeta den svenska imperialismen och andra imperialistiska staters utsugning och förtryck fr a i södra Afrika.
Detta arbete är en viktig del av förbundets internationalistiska verksamhet. I synnerhet är det en trängand uppgift att bredda solidariteten med de angolesiska massornas kamp i det klasskrig som nu utvecklas.
Den största bristen hittills i våra insatser för den afrikanska revolutionen har varit att de kamrater som varit mest aktiva fått lösa de problem de ställts inför på ett alltför individuellt sätt. Såväl analysen och informationen om den afrikanska revolutionen i förbundets press som samordningen av våra insatser har varit svag.
Det åligger Centralkommittén att diskutera dessa problem, att utse en ansvarig inom Centralkommittén för solidaritetsarbetet inom denna sektor och att upprätta en nationell fraktion, där de kamrater som är aktiva i solidaritetsarbete på ett permanent sätt ingår.
Nationella kampanjer och satsningar kring olika politiska frågor är ett viktigt instrument för att homogenisera och stimulera förbundet politiskt.
Utan sådana tenderar hela tiden de s k centrifugala tendenserna i förbundsbygget att ta överhand dvs kadern specialiserar sig alltför mycket på ”sitt” område och glömmer den politiska helheten, de olika avdelningarna utvecklar en ”egen” verksamhet oberoende av förbundet i övrigt.
För att fylla sin funktion måste dessa kampanjer vara upplagda på ett speciellt sätt och de får inte komma alltför ofta. Då riskerar de att trasa sönder basarbetet och avdelningarnas långsiktiga arbete.
För det första måste kampanjerna vara väl förberedda genom skolning och diskussioner i hela förbundet.
För det andra måste de kunna fungera som stimulans för cellerna i deras fortlöpande arbete.
Kampanjerna måste utgå ifrån behov som reses i klasskampen. Annars riskerar de att tratta omkull direkt eller att bara förläggas till tidningen.
För det tredje måste målsättningen vara klart angiven och avgränsad.
För det fjärde måste kampanjerna följas upp i propagandan och agitationen under en lång tid efter satsningens kulmen.
Kampanjen kring vår plattform i avtalsrörelsen är ett av de bästa exemplen på en sådan kampanj.
Tidningen Internationalen är på sätt och vis en sådan kampanj. Den har stått i centrum för vårt arbete under hela sin existens. Den är det främsta instrumentet i arbetet på att homogenisera förbundet politiskt.
Trots sin lilla upplaga har veckotidningen gett oss betydligt större möjligheter att göra vår röst hörd på den nationella politiska scenen.
Veckotidningen har tvingat förbundet till klara politiska ställningstaganden i olika samhällsfrågor, till konkreta svar på socialdemokratiska utspel, till analyser av klasskampens svängningar, till vägledning för de kämpande i olika klasstrider.
Den kommunistiska veckotidningen är vårt viktigaste medel för att föra ut hela vårt program i form av propaganda, men också vårt viktigaste medel för att slå fram delar av det i direkt agitation.
• Vi måste vara medvetna om att de vi i dag fortlöpande kan nå med allt vi säger bara är ett smalt skikt av människor i olika miljöer — de som ställer sig vidare politiska frågor och som söker ett totalt politiskt alternativ till vänster om socialdemokratin.
Det är — förutom förbundets medlemmar och sympatisörer — dessa som nås av tidningens analyser och ideologiska artiklar. Det är också dessa som är tidningens viktigaste läsare och som måste få svar på alla de frågor de ställer. Inom denna grupp är arbetarna prioriterade.
I takt med klasskampens utveckling och i takt med att förbundet i sin helhet röjer väg till massorna kan också vårt politiska helhetsalternativ nå ut till större grupper i samhället.
Därför är det viktigt att vi när vi skriver om aktuella klasstrider försöker utgå från den medvetenhet som växer fram i kampen för att leda den vidare mot en mer övergripande förståelse av klasskampen. På så sätt drar tidningen sitt strå till stacken för att röja upp vägen till massorna.
• Men tidningens uppgifter i klasstriderna är fler. Den skall också i agiterande artiklar ge vägledning åt var och en som deltar i kampen.
Genom reportage och andra artiklar måste den kontra den borgerliga eller socialdemokratiska pressens lögner eller tystnad, och dessutom vara ett självklart stöd för solidaritetsarbetet.
Det är med detta material om aktuella klasstrider som vi främst kan nå ut till bredare skikt i olika sociala miljöer. När det gäller att levandegöra tidningens material har vi fortfarande långt att gå.
Till det bredare materialet hör också politiska avslöjanden, där tidningen trots sina små resurser lyckats skaffa sig en god tradition, som det gäller att bevara och utveckla.
Historiska artikelserier och artiklar, som utifrån aktuella politiska skeenden belyser olika strategiska begrepp, t ex arbetarregering, förstatligande, permanent revolution, fyller en viktig och kompletterande uppgift för den skolning som tidningen skall ge sina läsare.
• Det mer direkta förbundsmaterialet — som nästan uteslutande läses av medlemmar och sympatisörer —måste förbättras ordentligt och utvidgas för att på så sätt delge information och erfarenheter som kan vara till nytta i arbetet.
• Skiktningen i tidningens läsekrets är en realitet som inte går att blunda för eller undvika.
Det går inte att skriva artiklar på ett sådant sätt att de breda skikten därför skulle få lust att börja köpa och läsa tidningen. En sådan inriktning skulle innebära en politisk förvanskning. Däremot måste redaktionen sträva efter att få bort all onödig sammanblandning mellan olika typer av material i samma artikel.
• Om Internationalen ska kunna behålla sitt nuvarande omfång och sin nuvarande standard på innehållet krävs ytterligare satsningar på tidningen.
Ska Internationalen kunna gå framåt den kommande kongressperioden krävs tunga satsningar, politiskt och materiellt. Och vi måste fortsätta framåt — Internationalen måste förbli förbundets skötebarn!
En förbättring av tidningen kräver att hela förbundet på ett mer aktivt sätt dras in i arbetet för tidningen. Varje avdelning måste få tidningsansvarigheter respektive lokalredaktioner att fungera. Dessa måste bisträcka centralredaktionen med artiklar och rapporter samtidigt som de driver på kritiken av tidningen i cellerna.
En självklarhet — som inte alltid uppfattas som självklar — är att Centralkommittén, kommissionerna och Politiska Byrån måste se som en av sina huvuduppgifter att bidra med material.
En given kampanj är vidare kommunal- och riksdagsvalen hösten 1976.
Den nuvarande politiska situationen talar för att förbundet ska ställa upp i dessa val.
Vi kommer inte att försvåra möjligheterna till en dialog med arbetare från t ex SAP eller Vpk genom en egen kandidatur. Tvärtom — våra möjligheter att nå ut till breda skikt med vår propaganda och agitation blir större än någonsin genom en egen kandidatur!
Valkampanjen 1976 måste ses som en mycket stor satsning som ska förberedas politiskt och organisatoriskt lång tid i förväg.
Under oktober och november månad 1975 måste CK driva en diskussion i hela förbundet om innehållet och tyngdpunkterna i valkampanjen. Ett CK-möte i slutet av november antar sedan en arbetsplan, vars resultat föreläggs ett nytt CK-möte senast påsken 1976.
Solidariteten med den europeiska arbetarkampen och den europeiska revolutionen kommer att vara en förbundsomfattande satsning under den kommande kongressperioden. I förbundets, avdelningarnas och olika cellers arbete kommer denna satsning att beröra olika länder vid olika tidpunkter — beroende på klasskampens utveckling.
• Kampen i Europa kommer att spela en central roll i världsrevolutionens utveckling.
I t ex Portugal och Spanien går utvecklingen redan idag mot en förrevolutionär situation. Utvecklingen i dessa länder kommer i sin tur att påverka utvecklingen i andra europeiska länder.
Idag existerar ingen samfälldhet mellan kampen i de viktigaste europeiska länderna. Men en sådan kan utvecklas. En viktig faktor är här Fjärde Internationalens förmåga till internationellt samordnade aktioner och till konkret stöd åt de sektioner som kommer att stå i främsta skottlinjen.
• Den europeiska arbetarkampen levandegör till en del de perspektiv och frågeställningar som också kommer att vara giltiga för en framtida socialistisk revolution i Sverige — den revolutionära strategin och arbetarkontrollen, frågan om den proletära enhetsfronten och arbetarrådens roll. Därför kommer denna kamps utveckling att noggrant följas av svenska arbetare och svenska massmedia.
• Den europeiska arbetarkampen reser frågan om olika strategier för att bryta kapitalets makt. Den ställer t ex ett revolutionärt perspektiv mot kommunist- och socialistpartiernas olika reformistiska projekt.
Genom att de olika politiska strömningar och partier som bär fram dessa olika strategier finns förkroppsligade i praktiskt taget alla europeiska länder skapar det utomordentliga möjligheter för en politisk kamp mot andra strömningar i Sverige, t ex Vpk. Kampen i Europa aktualiserar behovet av att stärka och centralisera vår International, samtidigt som denna kamp skapar stora möjligheter för att förverkliga en sådan centralisering.
Med detta som bakgrund kan vi ange typen av och inriktningen på de uppgifter vi måste ta itu med, och som det nya CK senare får precisera.
• Det fordras en aktiv solidaritet med de europeiska arbetarnas och revolutionärernas kamp.
Ett sådant arbete måste i synnerhet påbörjas inom fackföreningarna och på de multinationella företagen.
Här måste vi också lägga stor vikt vid att avslöja den svenska imperialismens roll och utnyttja socialdemokratiska initiativ till att avslöja den svenska regeringens hycklande och klasslösa ”internationalism”.
• Bevakningen i vår press av utvecklingen i olika länder måste förbättras.
Så måste t ex utvecklingen i ett land som Italien täckas upp bättre.
• Vi måste noggrant planera in möten och seminarier kring aktuella politiska problem och teman —såsom ”de europeiska kommunistpartierna”, ”folkfront eller proletär enhetsfront”, ”revolution i Europa”, ”utvecklingen i Spanien/Italien” Osv.
• Vi måste tillgängliggöra och sprida erfarenheterna från omfattande strider eller exemplariska strejker.
• Genom skolning för medlemmar och sympatisörer — både om den historiska och aktuella utvecklingen i Europa och dess olika länder — måste vi förbereda fortsatta ingripanden.
Här kan vi redan nu precisera en uppgift för det kommande CK att på sitt första ordinarie möte som första uppgift när det gäller denna satsning besluta om uppläggningen av skolningen och arbetet till förmån för den spanska revolutionen.
• Jämsides med detta måste vi driva en omfattande satsning bland medlemmar och sympatisörer för uppbygget av den Fjärde Internationalen.
Det gäller här att skapa en förståelse för de verkliga öppningar som finns för en snabb utveckling av Internationalen i vissa länder och för de stora problem vad gäller samordning och ledning som dess ledande organ ständigt har att brottas med.
Målsättningen är att skapa förutsättningarna för mycket kraftigare politiska, materiella och personella insatser för FI:s uppbygge än vad som tidigare varit fallet.
• Också det nordiska uppbygget bör ges större uppmärksamhet än tidigare, så att vi kan öka förståelsen för och kunskapen om utvecklingen i dessa länder och samtidigt ge materiellt och politiskt stöd till uppbygget av Fjärde Internationalen i Norden.
Innehållet och tidpunkten för eventuella övriga kampanjer och satsningar får avgöras av CK — allt efter klasskampens utveckling och förbundets behov i olika lägen.
Mycket talar t ex för att frågan om arbetarnas ”inflytande” och kontroll över produktionen — utifrån Meidners förslag om löntagarfonder = kommer att vara en viktig nationell fråga att driva för förbundet under hela den kommande kongressperioden.
Den kollektiva skolningen av kadern — fr a arbetarkadern — bör ses som en av våra viktigaste uppgifter.
• Sympatisörsskolningen måste utgå ifrån och koncentreras kring problem i den dagligen upplevda verkligheten. Det är dessa problem — både vad gäller samhället i stort och speciella frågeställningar som nya
kamrater möter i den sociala miljö han eller hon verkar i — som bildar utgångspunkten för en mer djupgående skolning.
• Denna teoretiska skolning måste hela tiden kopplas till en verksamhet som innefattar självständiga initiativ och konkreta uppgifter, där sympatisören skolas till en kommunistisk propagandist och agitator. Övningar i att hålla appelltal och inledningar samt i att skriva flygblad och artiklar till Internationalen, arbeta med utställningar och mindre utåtriktade möten är viktiga uppgifter.
För att genomföra denna typ av kollektiv, aktiv skolning krävs att sympatisörerna dras in i grupper som bildas efter yrke/sysselsättning/intresse och inte efter geografiska kriterier, vilket fortfarande ofta är fallet.
• Som ett hjälpmedel för och ett referensmaterial till denna skolning måste CK ta på sig uppgiften att få fram två häften som i enkel form presenterar dels ”marxismens grunder”, dels Fjärde Internationalens historia och dess programmatiska grunder.
• En trängande uppgift är att CK organiserar en plan för deltagarskolningen.
Görs inte detta inom rimlig tid, måste invalskriterierna göras mycket hårdare fram till den dag när denna skolningsfråga har lösts.
Självklara delar i deltagarskolningen är 10:e världskongressens dokument och RMF:s kongressdokument från den femte kongressen.
• Olika typer av kadersammandragningar för t ex facklig kader, fraktioner och avdelningsledningar måste organiseras upp bättre. Här måste också speciella lägerveckor tas med i bilden.
•För att garantera att alla dessa problem tas upp på ett organiserat sätt i den nya Centralkommittén skall denna utse en eller flera kamrater med särskilt ansvar för skolningen i förbundet.
Tidskriften Fjärde Internationalen måste byggas upp som ett verkligt kraftcentrum för förbundets teoretiska arbete.
CK, PB, avdelningsledningar och kommissioner och fraktionsledningar måste tvinga fram mer tid för kamrater att utveckla våra teoretiska analyser. De ledande organen måste arbeta mindre administrativt.
Programarbetet inför den 6:e kongressen är här ett av målen. Också analyser och längre artiklar i samband med valet måste ges en integrerad plats i planen för det teoretiska arbetet.
För att verkligen organisera det teoretiska utarbetandet skall den nya Centralkommittén snarast möjligt efter kongressen tillsätta en programkommission.
Centralkommittén måste under den kommande kongressperioden inleda en diskussion om ev bildande av ett ungdomsförbund.
Ett ungdomsförbund kan ge möjlighet för en verklig skolning av yngre kamrater — där kan de lära av egna misstag och framgångar. Ett ungdomsförbund kräver inte samma strikta disciplin för sin kader som ”moderorganisationen”, vilket ger ungdomen möjlighet att ”känna sig för”.
Ett ungdomsförbund måste ses som ett av de viktigaste verktygen för att vinna inflytande bland arbetarungdomen — det är en återförsäkring för den proletära revolutionens framtid.
Ledningens numerär och rutiner måste delvis förändras
Centralkommittén består av 33 fullvärdiga medlemmar och 5 suppleanter. Den Politiska Byrån är ca en tredjedel av CK. CK:s möten blir därför mindre ”kongresser”.
Två av dess tre ordinarie möten varje år institutionaliseras. De hålls i god tid före respektive vår och höst. På dessa möten tas planer för förbundets arbete under efterföljande period. Till varje sådant möte ska det finnas en kortare politisk rapport, som följer upp den samhälleliga utvecklingen. Dessutom måste PB lägga fram en kortare verksamhetsberättelse.
Dagordningen för CK-mötena delges alla medlemmar och deltagare i god tid före den dag de börjar. En motionstid möjliggörs för avdelningsledningar och enskilda kamrater.
Ett tredje ordinarie CK-möte varje år ägnas i huvudsak åt internationella frågor. Utöver dessa tre möten är CK naturligtvis myndigt att när som helst organisera ytterligare möten.
Vad gäller förbundets funktionssätt i övrigt, vill vi understryka vissa aspekter av förbundets interna sociala och kulturella liv som inte tas upp uttryckligen i stadgarna.
• Cellen måste ses som en kollektiv enhet, delvis också i social bemärkelse.
Cellen har således ansvar för medlemmarnas politiska och i viss mån också deras personliga utveckling.
När det gäller arbetsfördelningen i cellen måste varje medlems politiska utveckling och sätt att utföra sina uppgifter tas upp regelbundet till diskussion. Cellen får t ex inte, utan att uppmärksamma det, acceptera att en medlem sitter tyst och passiv flera cellmöten i rad. Utan att det moraliseras och psykologiseras över kamraters personliga problem måste de ändå tas upp på ett sätt som anknyter till cellens uppgifter.
• I det kapitalistiska samhället kan vi aldrig skapa totalt frigjorda, allsidiga och socialt stabila människor. Vi påverkas hela tiden av samhället utanför oss och det borgerliga samhället slår på olika sätt tillbaka också inom vårt förbund.
Men trots detta har vi en skyldighet som kommunister att också påbörja skapandet av en ny människa.
Det sker i kampen — där vi naturligt dras in i kollektivet, där vi har möjlighet att stärka självkänslan genom vår kraft och våra handlingar. Men det räcker inte med det. Vi måste också försöka bryta med den borgerliga kommersialismen och det omänskliga sociala funktionssätt som kännetecknar det rådande samhället.
• T ex kan vi genom en social samvaro och mindre formella möten få medlemmar och sympatisörer att träffas och lära känna varandra.
Cellerna har ett ansvar för att det skapas en social gemenskap med sympatisörerna och inom cellen. Det gemensamma sociala och kulturella liv som utvecklas i en avdelning måste medvetet styras i en riktning som bryter med kotterier, slutna ”gängbildningar”. Nya kamrater och sympatisörer måste medvetet dras in i en verksamhet som innebär något annat än en traditionellt passiviserande och konsumerande borgerlig samvaro.
• Avdelningarna bör se till att det finns särskilda ansvarigheter för planeringen av olika avdelningsaktiviteter. De måste uppmuntra experiment, ta initiativ till kollektiva bio-, teater- eller konsertbesök och möten och diskussioner som inte tillhör ”det vanliga”.
Vi bör utveckla det sociala livet inom och i anslutning till organisationen, men det får inte innebära att vi inte medvetet också försöker jobba mänskligt och kulturellt utåt. Via olika sociala aktiviteter har vi ofta möjligheter att nå närmare kontakter med arbetare och andra som vi vill vinna för vår politik.