Övergångssamhället

I debatten om karaktären på samhällen som Sovjetunionen, Kina, Kuba etc råder in i det närmaste total teoretisk förvirring, som bl a återspeglar sig i de begrepp som används. För en skribent kan Sovjetunionen vara ett socialimperialistiskt land, för en annan en socialistisk stat, för en tredje en mörk fascistisk diktatur, för en fjärde ett revisionistiskt samhälle, för en femte...

Som vi ska se har denna teoretiska förvirring en objektiv grund, nämligen i dessa samhällens synnerligen motsägelsefulla natur. Denna kortfattade artikel behandlar själva den teoretiska grunden för analysen, en grund som självklart måste byggas på med konkreta och detaljerade studier av den aktuella och historiska utvecklingen i dessa länder för att bli politiskt användbar. Artikeln bygger i huvudsak på en föreläsning som Ernest Mandel höll i Göteborg i höstas.

För att kunna definiera begreppet övergångssamhälle måste vi ta vår utgångspunkt i det samhälle som inte är ett övergångssamhälle, de situationer som övergången sker emellan. Dessa situationer betecknar vi som produktionssätt. 1 sitt berömda förord till ”Till kritiken av den politiska ekonomin” räknar Marx upp de sex produktionssätten — primitiv kommunism, asiatiskt produktionssätt, slavsamhälle, feodalism, kapitalism, framtidens kommunistiska produktionssätt. Låt oss ta som exempel ett av dessa produktionssätt, kapitalismen, för att lättare se vad som egentligen är utmärkande för ett sådant.

Det grundläggande institutionella faktum som karaktäriserar det kapitalistiska samhället är det faktum att arbetarna är tvingade att sälja sin arbetskraft till de privata ägarna av produktionsmedlen. Kring detta enkla förhållande (produktionsförhållande) rör sig hela samhällslivet. Lönearbetarna är tvungna att sälja sin arbetskraft för att få pengar att köpa sitt livsuppehälle på varumarknaden. Kapitalisten köper arbetskraft för att hans företag skall fungera och ge honom profit. Det är slående i hur hög grad de flesta människors handlingar är styrda av detta.

Det kapitalistiska produktionssättet är en struktur, därför att människorna är tvungna att spela en viss roll i detta produktionssätt oberoende av deras vilja. En kapitalist är tvungen att maximera sin profit vare sig han vill eller inte, ty annars blir han utkonkurrerad av andra kapitalister. Han kan naturligtvis låta sin firma gå i konkurs, men då upphör han samtidigt att vara kapitalist. Hans handlingar är strukturellt bestämda.

Kapitalismen är en integrerad helhet, de kapitalistiska produktionsförhållandena befinner sig i en relativ ”harmoni” med övriga samhällsnivåer, statsapparaten, de juridiska lagarna, ideologin, moralen etc. Men samtidigt befinner sig detta samhälle i rörelse, inte slumpmässigt utan i enlighet med vissa inneboende rörelselagar (kapitalkoncentration etc).

Den mogna, fungerande kapitalismen är själv reproducerande, den återskapar ständigt villkoren för sin egen existens. Borgarklassen och arbetarklassen reproduceras, alienationen, den universella varuproduktionen, reproduceras, och blir alltmer uttalad, ideologi, klassdominans och den politiska strukturen reproduceras.

Dessa särdrag hos ett av produktionssätten återfinns även hos andra, även om den grundläggande ekonomiska relationen inte så starkt dominerar hela samhällslivet som under kapitalismen.

Även den mogna feodalismen utmärks av en relativ stabilitet, av själv reproduktion.
Den livegne bondens son fortsätter att bruka samma jord som sin far, godsherrens son blir så småningom själv godsherre Det finns klara samband mellan olika samhällsnivåer, den tekniska utvecklingen svarar mot den sociala organiseringen av jordbruksproduktionen etc. Men samtidigt har detta samhälle inre motsättningar som ständigt rubbar dess stabilitet, t ex motsättningen mellan jordherrarna och den centrala kungamakten.

Ett övergångssamhälle karaktäriseras av speciella produktionsförhållanden, vilka inte är samma som de som existerade under det föregående produktionssättet och inte heller samma som under det produktionssätt som följer. De är specifika för övergångsperioden. Man frågar sig då, varför vi inte kallar även detta övergångssamhälle för ett produktionssätt. Jo, därför att de speciella produktionsförhållandena under övergångsperioden är mer eller mindre flytande, oprecisa, de saknar en fast struktur och varaktighet. De står dessutom oftast i motsats till övriga nivåer av det sociala livet.

Feodalismen i sin rena form har mycket enkla produktionsförhållanden, livegen — godsherre, kapitalismen likaså, lönearbetare — kapitalist. Men övergångsperioden mellan dem (den enkla varuproduktionen ) kännetecknas inte av lika enkla klassförhållanden — oberoende hantverkare som befinner sig i olika typer av inbördes konflikter och som hotas av ett beroendeförhållande till köpmannakapitalet, f d livegna som blivit fria bönder men som fria bönder börjar arbeta för marknaden och som så småningom underordnas denna.

Det är absolut omöjligt att reducera den enkla varuproduktionens produktionsförhållanden till enkla formler som de under feodalismen och kapitalismen. De är mycket mer oprecisa, men därför inte mindre verkliga.

Kan man säga att den enkla varuproduktionen är en kombination av feodalism och kapitalism? Feodalismen karaktäriseras av livegen arbetskraft, kapitalismen av fri arbetskraft (hantverkare, bönder) som inte har till gång till sina produktionsmedel. Det är inte en kombination, utan ett specifikt förhållande som kräver sin egen analys.

Under feodalismen kan det viktigaste produktionsmedlet, jorden, inte säljas på marknaden. Under kapitalismen kan alla produktionsmedel säljas, varuproduktionen är universell Hur förhåller det sig då med den medeltida hantverkarens verktyg? Normalt kan de inte säljas, de är inte varor. De dominerar inte heller över hantverkaren som maskinen dominerar över lönearbetaren. Hantverkaren kan välja själv om han vill arbeta sex eller tolv timmar per dag. Men samtidigt måste han ta hänsyn till en viss form av konkurrens och en begränsad marknad. Situationen är komplex, men specifik för detta övergångssamhälle.

Låt oss ta ett annat exempel — övergångssamhället mellan kapitalism och socialism, den typ av samhälle som existerar i dag i Kina, Sovjetunionen och Östeuropa. Är de kapitalistiska? Kapitalism är lönearbete och privatkapitalistisk tillägnelse av mervärdet. Den sovjetiske arbetaren säljer inte sin arbetskraft på marknaden till de privata ägarna av produktionsmedel. Är de socialistiska? Socialism är de fria associerade producenternas förbund. Ett sådant tillstånd råder uppenbarligen inte heller i Sovjetunionen, eftersom det finns varuproduktion, löner etc.

Man kan heller inte säga att Sovjetunionen är en kombination av kapitalism och socialism, ty varuproduktionen och de fria producenternas förbund är rent definitionsmässigt (och även praktiskt) oförenliga.

Nej, i stället råder produktionsförhållanden som är mycket specifika för dessa övergångssamhällen. De är å ena sidan baserade på produktionsmedlens nationalisering och en ekonomisk plan (oavsett om denna plan är genomförbar eller ej), och å andra sidan varuproduktion åtminstone inom konsumtionsvarusektorn, en uppsplittring av arbetet, en uppdelning mellan olika företag med en separat ekonomisk redovisning o s v. Det är en mycket specifik kombination, så specifik att ingen marxist före 1917 kunde förutse den. Engels, Lenin, Luxemburg och Kautsky skulle ha sagt att en sådan kombination — partiell varuproduktion — var otänkbar, att den stred mot allt vad marxismen sagt om socialismen. Detta är i och för sig riktigt, ty dessa samhällen är inte socialistiska, de är övergångssamhällen mellan kapitalism och socialism.

Produktionsförhållandena under övergångsperioden är specifika för denna övergångs. period, men det är inte av samma fasta struktur som råder under ett produktionssätt (feodalism, kapitalism, socialism). I övergångssamhället är inte produktionsförhållandena självreproducerande. Detta är en av nycklarna till en förståelse av vad som sker och skett i Sovjetunionen. Vi ser hur staten genom diktat grundligt förändrat produktionsförhållandena ( t ex tvångskollektiviseringarna i slutet på tjugotalet). Vad skulle hända om plötsligt staten och allt som är knutet till den statliga sammanhållande funktionen försvann? Inte skulle de fria Producenternas förbund uppstå i alla fall. Detta samhälle kan inte reproducera sig av inre kraft. Om det vore så kan man inte förklara vad som skett den senaste 40 åren på ett materialistiskt sätt, t ex den monstruösa tillväxten av den statliga terrorn, utan man måste skylla på en individs Josef Stalins, perverterade personlighet eller något sådant.

Den statliga apparaten och dess terror måste förklaras utifrån sociala motsättningar i detta samhälle, av det faktum att det råder en kraftig motsättning mellan produktivkrafternas utveckling och de rådande produktionsförhållandena. Endast genom en våldsam intervention med politisk makt, av den politiska och ideologiska faktorn kan denna motsättning tillfälligt minskas. Det är naturligtvis omöjligt i ett längre perspektiv, men i motsats till vad många trodde har det visat sig möjligt under många decennier.

Det var i själva verket denna förutsättning som Oktoberrevolutionen byggde på —att den nya statsmakten, proletariatets diktatur, kunde överbrygga motsättningen mellan den ryska ekonomiska efterblivenheten och framtidens produktionsförhållanden i form av nationaliserade produktionsmedel, planekonomi och kollektivt arbete.

Detta får naturligtvis inte tolkas som om vi anser att den byråkratiska regimen i Sovjet, eller i andra övergångssamhällen, är något nödvändigt ont eller en ofrånkomlighet. Och än mindre dessa regimers politik. Det är en sak att konstatera att det behövs en statlig intervention som är den bästa för att i realiteten minska motsättningen mellan produktionsförhållandena och produktivkrafternas utveckling. Det är i detta sammanhang som vår kritik av Stalinfraktionens och den nuvarande Kremlbyråkratins politik måste ses. Kritiken mot byråkratins privilegier, mot den byråkratiska planeringen, mot bristen på politisk och ekonomisk demokrati, mot den fredliga samexistensens utrikespolitik, riktar sig mot det faktum att denna politik inte bidrar till att minska dessa övergångssamhällens motsättningar utan tvärtom förstärker dem. Denna politik leder inte i riktning mot socialismen utan i stället skärps konflikterna, utvecklingen stagnerar, reaktionära samhällskrafter stärks.

Vissa strömningar inom vänstern anser att det råder kapitalism i Sovjetunionen. De förnekar tesen att det där råder för övergångssamhället mellan kapitalism och socialism specifika produktionsförhållanden. Den menar att nationalisering i sig inte innebär något nytt, det uttrycker enbart ett juridiskt förhållande. Endast arbetarnas kontroll över sina produktionsmedel och arbetsvillkor skapar nya produktionsförhållanden. När sedan staten alieneras från arbetarna och inte längre försvarar deras intressen, ja då råder i själva verket (stats)kapitalism. Maskinerna blir kapital och arbetarna underordnas deras herravälde.

Nationalisering av produktionsmedlen är inte en tillräcklig förutsättning för att ett samhälle ska vara socialistiskt, den delen av resonemanget är korrekt. Men i och med detta har man inte sagt att det råder kapitalism. Det grundläggande fel som dessa strömningar gör är att reducera produktionsförhållandena till förhållandet mellan den individuella arbetaren och den maskin eller de verktyg han arbetar med.

Om man jämför den ryske arbetaren och en arbetare i Västeuropa så är deras situation tämligen likartad i många avseenden (med ett viktigt undantag, den ryske arbetaren kan inte avskedas utom av speciella politiska skäl). Men produktionsförhållanden är alla förhållanden som människor upprättar för att skapa sitt livsuppehälle, inte bara förhållandet mellan arbetaren och maskinen, utan även mellan arbetare på olika fabriker, förhållandet mellan olika företag, sättet att lokalisera samhällets materiella resurser.

Om vi tar den sista aspekten så finns det absolut en grundläggande skillnad mellan planekonomin som den existerar i Sovjet, Kina och Östeuropa och de kapitalistiska ländernas sätt att lösa detta problem.

Under kapitalismen cirkulerar maskiner och råvaror genom marknaden, investeringarna bestäms av marknadskrafterna. I Sovjet finns ingen marknad för maskiner och råvaror, de lokaliseras genom planen, genom centrala beslut. Detta är en synnerligen grundläggande skillnad i produktionsförhållandena.

Nej, Sovjetunionen är inte kapitalistiskt, inte socialistiskt, utan någonting däremellan. Det är ett motsägelsefullt övergångssamhälle som kan avancera mot socialismen eller falla tillbaka i kapitalismen. Sociala och politiska processer kommer att fälla avgörandet.