Ur Fjärde Internationalen nr 6 (1/1972)
Efter tre års masskamp som såg arbetare, studenter och delar av småbourgeoisin mobiliseras till kamp för bättre levnadsförhållanden, har tendensen de senaste månaderna förändrats i Italien. Efter att ha tvingats till defensiv längre än någon kunde tro och i stor utsträckning tvingats acceptera arbetarklassens och de folkliga skiktens krav, har bourgeoisin övergått till en kraftfull offensiv för att uppnå en stabilisering — om än bara ofullständig — av situationen.
Naturligtvis kvarstår många ljuspunkter. Om än i mindre utsträckning än tidigare år fortsätter studentkampen att slå mot universitetet. Stora delar av arbetarklassen gör inte bara våldsamt motstånd mot alla försök att återupprätta ”ordningen” på fabrikerna utan tar i vissa fall upp en kamp för ytterligare mål. Man kunde dessutom förutse att en så bred rörelse som den 1968-70 inte skulle gå tillbaka helt plötsligt utan i stället komma in i en nedåtgående rörelse där kampen i viss utsträckning fortsätter.
Även om vi måste ta hänsyn till situationens olika och motsägelsefulla aspekter och komma ihåg att förutsättningar som kan utgöra grunden för ett återupptagande av arbetarklassens offensiv fortfarande finns, är det dock nödvändigt att göra en slutlig värdering av den nuvarande perioden. Och den enda möjliga slutsatsen är att arbetarrörelsen i stort sett har gått in i en defensiv fas.
Den grundläggande orsaken till denna omkastning av utvecklingen är det faktum att arbetarrörelsens traditionella organisationer (de kommunistiska och socialistiska partierna tillsammans med fackföreningarna) i stort sett har lyckats hindra rörelsen från att skörda de frukter som den var stark nog att ta från bourgeoisin. Dessa organisationer lyckades förhindra att den ekonomiska rörelsen – vilken spontant tenderade att anta politisk karaktär – utvecklades till en mer medveten politisk offensiv, som kunde störtat regimen, om än inte det borgliga systemet, in i en kris.
När spänningarna var som starkast, när de breda massorna skulle förstått innebörden av paroller om en arbetarregering, riktade vänsterpartierna och fackföreningarna istället in rörelsen på krav om reformer av center-vänster regeringen, reformer den utlovat redan i regeringsprogrammet när den bildades 1962 och som den inte lyckats genomföra. Under massrörelsens tryck inträdde center-vänster regeringen i en dödlig kris. Den lamslogs fullständigt och hindrades ännu en gång från att tillfredsställa de folkliga skiktens mest elementära krav, genom att åtminstone ge intryck av att den hade för avsikt att genomföra reformer.
Masstriderna denna treårsperiod förlorade alltså slutligen sin energi, medan massorna väntade på ett kvalitativt språng till den politiska nivån – ett språng regeringens vänsterflygel inte kunde ta och de vänsteroppositionella grupperna inte kunde tvinga fram.
Den traditionella vänsterns oförmåga att ge rörelsen det politiska utlopp den krävde ledde å andra sidan till en plötslig tillväxt av den yttersta vänstern. Radikaliseringen av unga studenter och arbetare var naturligtvis inte en uteslutande italiensk företeelse. Men i Italien mer än på något annat håll mötte de internationella krafter som frambringade radikaliseringen ett behov från de djupa leden, ett politiskt uttrycksbehov som ibland omfattade mycket breda folkliga skikt.
Jag behöver bara nämna några episoder för att ge ett intryck av den yttersta vänsterns möjligheter. Demonstrationerna i Milano vintern 1969 – 70 ledda av den utomparlamentariska vänstern hade exempelvis mer än 50.000 deltagare, fler än PCI (Partito comunista italiano – Italienska kommunistpartiet) lyckats mobilisera på tjugo år. Ett annat exempel är ökningen av den yttersta vänsterpressens spridning, som slutligen lett till uppkomsten av en daglig tidning (Il Manifesto) med en upplaga på 78.000 exemplar. Vi kan också nämna demonstrationerna i december 1970 där yttersta vänstern fick ut hundratusentals aktivister på gatorna.
Men medan den yttersta vänstern som helhet lyckades dra fördel av den ökande klyftan mellan massrörelsen och vänsterns traditionella organisationer, visade den sig icke desto mindre oförmögen att samla upp rörelsens avantgarde och ge massorna ett verkligt politiskt alternativ. Den yttersta vänstern växte faktiskt själv fram sida vid sida med massrörelsen, upptog och uppförstorade alla dess karaktäristiska drag av spontant raseri och föll slutligen oftast själv offer för den mest rabiata ultra-vänsterismen. Den splittrades i ett tusental rivaliserande grupperingar, som inte endast var oförmögna att genomföra en förening utan även att upprätta ett minimum av enhet i handling.
Än en gång ledde avsaknaden av massornas leninistiska politiska ledarskap, avsaknaden av ett revolutionärt parti, till att breda skikts ansträngningar och kamp rann ut i sanden. Fångade mellan överspända ultravänsterister och reformister som var oförmögna till reformer, började massrörelsen långsamt förlora energi och uppvisa tecken på sviktande självförtroende.
De första tecknen på en omkastning av utvecklingen framträdde efter de stora studentdemonstrationerna i december 1970 som jag redan nämnt. Efter dessa har inte någon större studentmobilisering ägt rum. Dessutom har den kamp som fortsatte på olika skolor och universitet börjat anta en inskränkt studentkaraktär, en opolitisk ton och ta upp konservativa paroller. Arbetarklassen ställdes inför en växande arme av arbetslösa. Denna bildades ursprungligen genom den otillräckliga tillgången på arbetstillfällen för ungdomen som kom ut på arbetsmarknaden och växte sedan genom avskedanden.
Ökande arbetskostnader skapade en svår situation för småindustrin med låg produktivitet. Vissa företag började slå igen och avskeda sina anställda. De stora industrisammanslutningarna, som kunde absorbera de högre arbetskostnaderna genom nyinvesteringar och höjd produktivitet, mötte svårigheter på världsmarknaden på grund av den ökande interimperialistiska konkurrensen och var ovilliga att genomföra sina tidigare investeringsplaner. Detta har ännu inte lett till massiva avskedanden i de stora företagen, men det har medfört anställningsstopp och arbetstidsförkortningar. Den industriella produktionen som stagnerade vid årets början, har upplevt stora successiva nedgångar jämfört med samma månader förra året. Arbetarnas viktigaste vapen, strejken, börjar förlora sin effektivitet i ett läge där arbetsköparna vill producera mindre.
För första gången fick en generalstrejk, utsatt av de tre största fackförbunden till den 7 april, även om den vann masstöd, dock ett klart minskat gensvar. Den som vill mäta skillnaden mellan rörelsen i dess uppåtstigande fas och vid början av dess nedgång kan göra det genom att jämföra resultaten av generalstrejkerna den 19 november 1969 och den 7 april 1971.
I november 1969 drog arbetarrörelsen med sig småbourgeoisin. I de stora städerna stängdes inte bara alla fabrikerna utan också affärerna, kaféerna, restaurangerna och t.o.m. de minsta serviceinrättningar deltog i strejken. Redan dagen före strejken stod det klart att den 19 november skulle bli en kritisk vändpunkt, där massorna skulle visa sin beslutsamhet att utkämpa en hård kamp för bättre levnadsförhållanden. Det massiva deltagandet i strejken avslöjade dessutom kampens allmänna, dvs. dess politiska karaktär. Resultatet av strejken den 7 april var helt annorlunda. Småbourgeoisin var nästan helt oberörd, i synnerhet utanför den industriella triangel som bilda: av Milano, Turin och Genua. Stora delar av tjänstemännen i de större fabrikerna arbetade som vanligt. Till och med vissa arbetare deltog inte i strejken, särskilt i små och medelstora industrier men också i stora företag.
Omkastningen av utvecklingen resulterade snabbt i en förändring av småbourgeoisins politiska inriktning (som gick åt höger i valet den 13 juni)[1]. Det fascistiska MSI (Movimiento sociale italiano — Italienska sociala rörelsen) förstärkte sina positioner i valet och representeras inte längre bara av professionella banditband.
I detta läge av nedgång för rörelsen inledde bourgeoisin sin motoffensiv. Den har två huvudmål — att återupprätta ”ordningen” på fabrikerna och i landet samt att bilda en regeringsduglig regering.
Som jag redan sagt, bildades en center-vänster regering i Italien 1962. Den var ett resultat av en koalition mellan fyra partier: de Kristliga Demokraterna, PSI (Partito socialista italiano — Italienska socialistpartiet), PSDI (Partito socialista democratico italiano —Italienska demokratiska socialistpartiet, resultat av en utbrytning från PSI 1949) och PRI (Partito republicano italiano — Italienska republikanska partiet). Denna koalition lyckades man skapa efter många års ansträngningar och inte utan öppna sammanstötningar (1960 förhindrade gatustrider ett försök att bilda en extremt högerinriktad regering).
Den nya regeringen föreslog ambitiösa reformer. Italien hade då övervunnit sin relativa underutveckling och blivit ett utvecklat kapitalistiskt land. Center-vänsterns projekt baserades på iden att de resurser denna höga utvecklingsnivå skapat gjorde det möjligt att låta en del av arbetarklassen – den som influerades av PSI – delta i den borgliga statens skötsel. De trodde att detta kunde göras genom att erbjuda massorna bättre utbildning , genom byggandet av billiga bostäder för lågavlönade, genom en skattereform och genom att göra slut på den värsta fattigdom och ojämlikheten.
Men dessa projekt visade sig mycket snabbt vara ogenomförbara Ett starkt motstånd från bourgeoisins mera konservativa delar, ekonomiska svårigheter och recessionen 1963-64 liksom det faktum att kommunistpartiets styrka fortsatte att växa trots regeringens löften, allt detta hindrade regimen från att utveckla och genomföra ett sammanhängande politiskt program. Den av regeringen skisserade femårsplanen, som skulle lösa det italienska samhällets allvarligaste problem, stannade kvar på pappret. Arbetarklassen och de folkliga skikten insåg mycket snart att reformerna inte skulle komma till stånd och de inledde en kamp som också drevs på av den pågående radikaliseringsprocessen i internationell skala.
Återupptagandet av kampen tillspetsade motsättningarna inom regeringen. PSI och de kristliga demokraternas vänsterflygel vidhöll att det som hände visade just på nödvändigheten att påskynda reformprogrammet. De försökte kompensera bristen på stöd för sitt politiska program från PSDI, PRI och de kristliga demokraternas högerflygel genom ett närmande till fackförbunden och kommunistpartiet. Regeringens högerflygel ansåg å andra sidan att eftergifter åt en uppåtstigande massrörelse var bedrägliga. Den orienterade sig mot en repressiv politisk linje och sökte förbundna bland den yttersta högerns partier. Under massrörelsens tryck tvingades man genomföra åtgärder, som medförde oönskade risker. Resultatet blev att regeringen, som kastades mellan de motsatta tendenserna, förblev oförmögen till alla praktiska åtgärder under hela treårsperioden 1968-71 och överlevde från den ena dagen till den andra utan att kunna ta några egna initiativ. (Och detta faktum ökar den italienska vänsterns ansvar för sitt misslyckande att ge kampen dess objektivt möjliga politiska utlopp.)
Men den politiska situationens förändring tyder på att den redan långt framskridna krisen inom center-vänstern kommer att bryta ut öppet inom en inte alltför avlägsen framtid, Inom den närmaste tiden kommer styrkeförhållandet att mätas av två politiska tester, vars resultat kommer att bli avgörande för vilken väg dilemmat skall lösas. Den ena är valet av en president som skall väljas för en sjuårsperiod vid ett gemensamt sammanträde med den lagstiftande församlingen den 9 december.[2] Den andra är folkomröstningen om avskaffandet av skilsmässoförbudet i Italien.
Som förberedelser för dessa tester har ”stora manövrer” börjat inom partierna. Det kristliga demokratiska partiets Consiglio Nazionale (Nationella Råd) hade ett möte i slutet av september. Sekreteraren Forlani förde fram högerflygelns politiska linje och föreslog ett valsystem för partiet, som skulle utestänga vänsterriktningen från ledningen. Den nuvarande utrikesministern Moro svarade att man hade gjort ett klart uttalande mot skapandet av ett ”block för lag och ordning” och en högervridning av regeringen. Några dagar senare hade PSI:s Centralkommitté ett möte. Den bekräftade på nytt politiken för en ”mera utvecklad jämvikt”, dvs. perspektivet att samarbeta med fackförbunden och på längre sikt med PCI. Den försvagade rent socialdemokratiska riktningen knuffades åt sidan.
Men det återstår att avgöra kampens utgång. Vem skall bli ny president och varifrån skall han få sina röster? På grund av de allvarliga konflikterna inom det härskande blocket verkar det inte troligt att regeringspartierna lyckas ena sig om en gemensam kandidat. De kristliga demokraternas högerflygel är ute efter att välja sin egen kandidat med högerpartiernas stöd, medan regeringens vänsterflygel kan räkna med kommunistpartiets stöd för att välja en vänsterkatolik eller en socialist. Köpslagan om kandidaterna pågår bakom kulisserna i alla partierna, både de i regeringen och de i opposition.
Den regeringskris som kommer att framträda omedelbart efter presidentvalet blir uppenbarligen en svårlöst kris, eftersom den del av det nuvarande blocket som knuffas undan i valet sannolikt inte blir benägen att delta i den nya regeringen.
De kristliga demokraternas högerflygel använder sig också av folkomröstningen om skilsmässan. Denna kommer att med — föra regeringsblockets sönderfall och ett objektivt förbund mellan de kristliga demokraterna och fascistpartiet, som också är emot skilsmässor. Regeringens vänsterflygel och PCI har gjort allt för att förhindra att folkomröstningen äger rum, men det verkar mer och mer troligt att de inte kommer att finna något sätt att undvika den. Och om folkomröstningen genomförs kommer regeringskoalitionen att åsamkas sprickor, som blir svåra att laga oberoende av omröstningens utgång.
Av alla dessa skäl är det troligast att den ömtåliga jämvikt, på vilken center-vänster- regeringen baserat sig de senaste åren kommer att försvinna definitivt. Därför börjar en politisk kris av stora mått i Italien. Tidsskillnaden mellan krisens utbrott och de tre gångna årens omfattande kamp antyder att arbetarrörelsen troligtvis inte kommer att lyckas dra fördel av den, även om massornas ihållande militans gör det möjligt för arbetarklassen att spela en viktig roll även vid detta tillfälle. Ännu en gång har till och med lik kunnat hålla sina ställningar på grund av det revolutionära partiets frånvaro.
[1] Se artikeln ”Elections show increased Fascist danger” (Valen visar den ökade fascistiska faran) i Intercontinental Press, 5 juli, 1971, sid 625.
[2] Valet har ägt rum efter denna artikels tillkomst. En kristlig demokrat, Giovanni Leone, valdes att ersätta socialdemokraten Giuseppe Saragat, uppenbarligen med den yttersta högerns stöd.