Trotskijs pamflett Kommunismen och terrorn gavs för första gången ut i Sovjetunionen i juli 1920, alldeles före III:e Internationalens andra kongress. Den var ett svar på Kautskys angrepp på det röda Sovjetunionen i hans bok Kommunismen och terrorn. Detta (ö-)kända verk har nu återutgivits i faksimilutgåva av Partisanförlaget (255 sidor, 20:- + moms), försett med ett förord av Kenth-Åke Andersson.
Kautsky var vid den tiden ansedd som en av den internationella arbetarrörelsens främsta teoretiker. Även om han hade misskrediterat sig ordentligt p.g.a. sitt stöd för Tysklands imperialistiska krigspolitik under 1:a världskriget. Kautsky, liksom hela den internationella socialdemokratin, var direkt fientligt inställd till revolutionens Sovjetunionen.
P.g.a. Kautskys kritik, som framförallt berör vägen till socialismen, var så formell, ytlig och hycklande, var det en enkel match för Trotskij, liksom Lenin i Den proletära revolutionen och renegaten Kautsky (som var ett svar på Kautskys Proletariatets diktatur), att bryta sönder Kautskys argument.
Kommunismen och terrorn består egentligen av två separata delar. Den första tar upp polemiken mot Kautsky och den andra tar upp frågan om Rysslands reorganisering efter inbördeskriget - som hade förstört större delen av produktionsapparaten och minskat arbetarklassen med två tredjedelar - vilket gick mot sitt slut. De teser som Trotskij lägger fram i den andra delen var utdrag ur några rapporter som han hade lagt fram inför Sovjetkongressen och Bolsjevikpartiets 9:e kongress 1920. Teserna fick ett överväldigande stöd av den 9:e kongressen, inkl. Lenin. Dessa teser är något av det mest idealistiska som bolsjevikerna producerat, ty Trotskij tänkte sig uppenbarligen inte att de riktlinjer för reorganiseringen av arbetet (se nedan) som han förordade, skulle återverka på det övriga samhället. Och Kenth-Åke Andersson skyndar sig att säga att det går att ifrågasätta det som står i den andra delen utan att ställa sig kritisk till den första. (Det bör här tilläggas att IV:e Internationalen - en av trotskisternas internationella organisationer - inte förespråkar denna syn på arbetets organisering.) Han fortsätter med att kritisera Trotskijs "vårdslösa och illa genomtänkta sätt att handskas med problemet" utan att reflektera över att "proletariatets avantgarde", bolsjevikpartiet (d.v.s. revolutionens dödgrävare), fullständigt accepterade Trotskijs "lösning" våren 1920. Det var inte förrän Centralkommittén efter en jämn omröstning (8-7 mot Trotskij) i november samma år förkastat Trotskijs teser om fackföreningarna, som Lenin och CK tog sin hand från Trotskij och hans militaristiska syn på förvaltningsproblematiken. Efter centralkommittémötet påminde Trotskij Lenin och de övriga CK-ledamöterna om hur ofta de privat hade uppmanat honom att agera skoningslöst och utan hänsyn till proletära-demokratiska överväganden. Trotskij ansåg sig med all rätt ha blivit utsedd till offerlamm och tyckte att centralkrommitten var illojal som offentligt låtsades att den försvarade den proletära-demokratiska principen gentemot honom.
I slutet av inledningen tar K-Å Andersson upp "orsakerna" till varför bolsjevikpartiet 1921 förbjöd alla fraktioner inom partiet. D.v.s. officiellt var det 1921, men redan 1918 i april krävde Lenin och partiet att den vänsterkommunistiska fraktionen kring tidskriften Kommunist[1] - som då existerat några veckor - skulle upphöra med sin "separata organisatoriska tillvaro."[2] Man hade redan innan inbördeskriget arresterat medlemmar ur andra revolutionära organisationer och beslagtagit deras tidningar. Under inbördeskriget blev repressionen än värre. Detta fraktionsförbud finner Kenth-Åke Andersson bero på "en grym logik som tvingade partiet att omedelbart löpa linan ut." Denna "förklaring" är bara till för att maskera bolsjevismens essens, partiets diktatur, klart uttryckt genom Rysslands hela revolutionshistoria. Det visar bl.a. nedanstående citat:
"Proletariatets diktatur är organiserandet av de förtrycktas avantgarde till härskande klass." (Lenin, december 1917)[3]
"Proletariatets diktatur innebär efter sin innersta natur den revolutionära förtruppens omedelbara herravälde." (Trotskij, juli 1920)[4]
"Vad vi behöver är järnhård disciplin och, av ett kommissariat med diktatoriska befogenheter utsedd, enmansledning vilken förkroppsligar proletariatets hela makt inom alla järnvägscentra." (Isvestiya, 26.3.1918)
"Hur kan man uppnå en obetingat och sträng enhetlig vilja? Genom att de tusendes vilja underordnas en persons vilja." (Isvestiya, 28.4.1918)
"Valprincipen måste nu ersättas med urvalsprincipen." (Resolution från 9:e partikongressen 1920)
"Industrin är alltid nödvändig. Demokratin är inte alltid nödvändig." (Lenin till Bucharin i december 1920)[5]
"Det kommunistiska partiets herravälde inom arbetarråden är det politiska uttrycket för proletariatets diktatur. (Trotskij, juli 1920)[6]
"Partiet är berättigat att hävda sin diktatur, även om denna diktatur temporärt skulle komma i konflikt med de tillfälliga stämningarna i arbetarnas demokrati ... Det är nödvändigt att skapa medvetenhet hos oss om partiets revolutionära förstfödslorätt. Partiet är förpliktigat att upprätthålla sin diktatur, utan hänsyn till de temporära svängningarna i massornas spontana sinnesstämningar." (Trotskij, mars 1921)[7]
Detta är förvisso bara "valda" citat. Men om de så bara är valda, så är de alldeles för antisocialistiska för att de som uttalat dem skall vara oskyldiga till att proletariatets största seger blev dess största nederlag. Om man inte antar att bolsjevikerna ljög systematiskt (som stalinisterna) eller ibland (alltför ofta verkar det dock så) var otillräkneliga eller något sådant får man ta deras uttalanden som uttryck för deras åsikter och handlingar.
Vi får också i inledningen veta att det framförallt är den första delen av Kommunismen och terrorn som idag är intressant. Om man är intresserad av orsakerna till att de politiska och ekonomiska härskarna i Sovjetunionen "förrådde" revolutionen kan man finna några i 9:e partikongressens teser om arbetets och produktionens organisering. Det vore därför kanske lämpligt att jag avslutade recensionen med att redogöra för innehållet i den centrala delen av Kommunismen och terrorn.
Trotskij diskuterar först vad proletariatets diktatur innebär och kommer fram till följande:
"I partiets händer koncentreras den allmänna ledningen ... Det avgörande ordet i alla grundläggande frågor tillkommer partiet ... (vi måste) i alla stridsfrågor överhuvud ... åt partiets centralkommitté överlåta sista ordet." "Proletariatets revolutionära herravälde förutsätter inom proletariatet självt ett med klart aktionsprogram och oeftergivlig inre disciplin försett partis politiska herravälde." "Sovjetmakten (är) endast ... möjlig medelst partiets diktatur." "I att 'byta ut' arbetarklassens makt mot partiets makt ligger ingenting tillfälligt och i grund och botten är alls inget 'utbytande' för handen."
Han ställer sig sedan frågan om man inte borde tillåta flera partier, för att kunna försäkra sig om att det parti som uttrycker proletariatets intressen sitter vid makten. Denna frågeställning avvisar han med att det är "dikterat av en rent liberal föreställning om revolutionens gång." Och beviset rör att bolsjevikerna har arbetarnas och böndernas stöd är att "Vi har krossat mensjevikerna[8] och socialistrevolutionärerna - de finns inte mer. Det är oss bevis nog."
Efter att på detta uttömmande sätt ha motiverat partiets diktatur över proletariatet övergår Trotskij till att diskutera frågan hur produktionen och arbetet skulle organiseras. Han vill fortsätta med krigskommunismens metoder (d.v.s. bl.a. tvångsuttagning av arbetskraft, hård arbetsdisciplin, sträng ransonering av konsumtionsvaror, utbetalning av löner i natura, konfiskering av böndernas jordbruksprodukter) även i fredstid. Arbetsplikt skall införas - Trotskij frågar "Är det sant att obligatoriskt arbete alltid är improduktivt?" och svarar "att påståendet är den ynkligaste och naivaste liberala fördom" - och arbetsarméer organiseras, vilka på ett rent militärt sätt ska lösa landets ekonomiska problem. Straffbataljoner och koncentrationsläger ska upprättas för dem som rymmer från arbetet. Fackföreningarna ska helt underordnas partiets centrala ledning och ha till uppgift att disciplinera arbetarna och "organisera arbetets militarisering." "Det vore alltså ett grovt misstag, om man förväxlade frågan om proletariatets makt med frågan om driftsråden i spetsen för företagen. Proletariatets diktatur kommer till uttryck i upphävandet av den enskilda äganderätten till produktionsmedlen och i den makt, de arbetandes kollektiva vilja (d.v.s. partiet, se ovan, författarens anm.), har över hela sovjetsystemet, men alls icke i de enskilda ekonomiföretagens förvaltningsformer." I fabrikerna skall Taylorsystemet - den tidens MTM-system - tillämpas och "socialistisk tävlan" införas. Hans syn på "enmansledning" inom industrin kan kort sammanfattas av honom själv i "Jag tror att om inbördeskriget inte förstört våra ekonomiska organ genom att beröva dem alla initiativrika och självständiga krafter, så skulle vi säkerligen tidigare och utan svårigheter ha övergått till individuellt förvaltningssystem inom ekonomin."
Trotskij har en i grunden idealistisk syn på relationen mellan mål och medel, vilket var karakteristiskt för bolsjevikernas agerande under den aktuella perioden. Han säger t.ex. att det väsentliga felet med borgarnas militarism och den borgerliga armén är att den tjänade bourgeoisien. I övrigt fanns där (d.v.s. i den borgerliga armén) inget att kritisera. Hela frågan reduceras till "Vem har makten?" (över armén). Idén, att olika medel inte kan tjäna olika mål hur som helst, att det finns ett inneboende beroende mellan de använda metoderna och de uppnådda resultaten, var självklar för de tidiga marxisterna men hade nu fullständigt "glömts bort" av en man, Trotskij, som senare hade fräckheten att ställa upp "till marxismens försvar."[9]
"G"
[1]. Tidskriften utkom totalt med fyra nummer. Den utgavs från början av Leningrads Distriktskommitté.
[2]. V. Sorin, Partiya i oppozitsiya, I, sid. 21-22.
[3]. Lenin, Staten och revolutionen, sid. 114.
[4]. Kommunismen och terrorn, sid. 150.
[5]. Lenin, Selected Works IX, sid. 12.
[6]. Kommunismen och terrorn, sid. 150.
[7]. Tal inför 10:e partikongressen, citerat i Bolsjevikrevolutionen 1917, sid. 146.
[8]. Trotskij hade "för övrigt" själv en gång varit mensjevik. Red. anm.
[9]. "Till marxismens försvar", Partisanförlaget, Göteborg 1972.