Publicerat: Ffg i Internationale situationsiste nr 12;
första svenska utgåva av Ravacholförlaget 1970, nyutgåva av "Revolutionära
Rådssocialister", Jönköping, nov. 1972.
Digitalisering: FAM
Korrektur: Jonas Holmgren
Ett spöke drar fram över planeten: arbetarrådens absoluta makt. Alla den gamla världens makter darrar inför detta nya hot; kapitalisterna i Washington och Tokyo, byråkraterna i Moskva och Peking.
Detta faktum visar två saker:
1. Arbetarråden uppfattas som en makt som inte kommer att tolerera någon annan makt.
2. Det är hög tid att arbetarråden inför hela världen klargör sina uppfattningar, sina mål och strävanden gentemot den ideologi som uppreses mot dem.
Sedan Situationistiska Internationalen (S.I.) upphörde med sin mera synliga verksamhet 1969, har dess fallna mantel axlats aven mängd grupper, sekter och "affinitygroups". Samtidigt torde det vara svårt att finna någon sådan grupp, som i allt är läromästarna trogna. Somliga har utvecklats mot en vulgär hedonism, ofta i kombination med en tryggad position i det etablerade samhällets översta positioner. Andra har säkrat sin ställning som harmlösa konstnärskotterier (med kryptiska attacker mot "påveväldet" som revolutionärt alibi).
Oss intresserar endast de tendenser och strömningar som börjat göra upp med det senila ordbajseriet och den falska antiintellektualismen i SI:s produktion, för att i stället börja ta fasta på det "situationistiska arvets" utvecklingsbara och sant proletära element: såsom teorin om arbetarrådens makt "som det revolutionära samhällets organisation, innehållande i sig alla de nödvändiga förutsättningarna för en total omvälvning av vardagslivet, uteslutande varje annan makt, varje hierarkisk, specialiserad och från proletariatet avskild makt".
Härvidlag gör man en skarp och nödvändig gränsdragning mot alla ideologier, som reducerar råden till ekonomiska sociala fragment, som ser i dem endast en stödorganisation till partiet och Staten.
Riesels skrift "Råden och rådsorganisationen" uttrycker kanske bäst - och framförallt mest koncist - de situationistiska teorierna om arbetarråden och deras positioner i det efterrevolutionära samhället, liksom slutledningen och lärdomarna av rådens historiska praktik.
"Arbetar- och bonderegeringen har uppmanat Kronstadt och de
rebelliska matroserna att omedelbart underkasta sig Sovjetrepublikens
auktoritet. Jag beordrar följaktligen alla dessa som reser sin hand mot det
socialistiska fäderneslandet att ofördröjligen sträcka vapen. De som vägrar
kommer att avväpnas och ställas inför sovjetmyndigheterna. De kommissarier och
andra representanter för regeringen som har arresterats måste omgående friges.
Endast de som ger sig villkorslöst kan räkna med Sovjetrepublikens överseende.
Jag ger samtidigt order om att förbereda revoltens krossande och matrosernas
underkastande genom väpnad kraft. Allt ansvar för de lidanden som den fredliga
befolkningen kan få utstå vilar uteslutande på de vitgardistiska myteristerna.
Detta är sista varningen."
Trotskij/Kamenev: "Ultimatum till Kronstadt"
"Vi har bara ett svar på allt detta: All makt åt sovjeterna! Bort
med era händer därifrån, era händer röda av blod från de frihetens martyrer som
har kämpat mot vitgardisterna, godsägarna och bourgeoisien."
"Kronstadt Isvestija" nr 6[1]
Under de femtio år som leninisterna har reducerat kommunismen till elektrifiering, som den bolsjevikiska kontrarevolutionen över sovjetmaktens döda kropp har upprättat sovjetstaten och som ordet sovjet har upphört att betyda råd, så har revolutionerna ständigt kastat Kronstadts krav i ansiktet på herrarna i Kreml: "All makt åt sovjeterna och inte åt partierna!". Den anmärkningsvärda varaktigheten i denna verkliga tendens till arbetarrådens makt under hela detta halvsekel av den moderna proletära rörelsens försök, och påföljande nederlag, tvingar hädanefter den nya revolutionära strömningen att godta råden som den enda formen för proletariatets statsfientliga diktatur, som den enda tribunal som på en och samma gång kan avkunna domen och verkställa den.
Det är nödvändigt att precisera rådsbegreppet - inte bara genom att rensa bort socialdemokratins, den ryska byråkratins och diverse rådsideologiers grova förfalskningar, utan framför allt genom att påvisa brister i de korta ögonblick då rådsmakten fått sin första praktiska utformning och, naturligtvis, i rådsrevolutionärernas egna uppfattningar. Det som rådet i sin helhet syftar till att vara kom att framstå negativt inom de gränser och illusioner som hittills har kännetecknat dess första manifestationer, och detta har - i lika hög grad som den omedelbara och obevekliga strid som den härskande klassen normalt tar upp mot råden - förorsakat dess nederlag. Rådet ska vara det praktiska enandet av proletärer, som ger sig alla materiella och intellektuella medel för att förändra samtliga rådande villkor, som själva suveränt skapar sin egen historia. Det kan och måste vara det historiska medvetandets organisation, uttryckt i handlingar. Men nu är det precis så att råden till ingen del har lyckats bemästra den avskildhet som bärs upp av de specialiserade politiska organisationerna och formerna för det falska medvetande som dessa producerar och försvarar. Dessutom: om än råden som en revolutionär rörelses huvudsakliga drivkraft normalt är råd av delegerade på så sätt att de samordnar och federerar de lokala rådens beslut, så tycks det om generalförsamlingarna vid basen nästan alltid har betraktats som enkla valförsamlingar - första graden av "råd" har börjat ovanför dem. Redan här stöter vi på en avskildhetens princip som bara kan övervinnas genom att de lokala generalförsamlingarna av alla proletärer i revolutionen görs till själva rådet, varifrån varje delegation vid varje tillfälle måste härleda sin makt.
Om man bortser från de för-rådsliga drag i Pariskommunen, vilka i så hög grad entusiasmerade Marx ("den äntligen uppdagade form under vilken arbetets ekonomiska frigörelse kan förverkligas") och vilka för övrigt i högre grad än i den valda Kommunen kan påvisas i organisationen av Nationalgardets centralkommitté - bestående av delegater för det beväpnade Parisproletariatet - så kom det berömda "Arbetardeputeraderådet" i St. Petersburg att bli det första utkastet till en proletär organisation i ett revolutionärt ögonblick. Enligt de av Trotskij i 1905 ["Les Editions de Minuit", 1969 ö.a.] lämnade siffrorna hade 200.000 arbetare sänt sina delegater till St. Petersburg-sovjeten. Dess inflytande sträckte sig emellertid långt utanför dess geografiska zon - många andra råd i Ryssland tog intryck av dess intentioner och beslut. Rådet i St. Petersburg sammanslöt på ett direkt sätt arbetare från fler än 150 företag och upptog bland annat representanter för 16 anslutna fackföreningar. Dess första kärna bildades den 13:e oktober och från och med den 17:e instiftade rådet under sig en exekutivkommitté som, enligt Trotskij, "tjänade som ministerium". Av de sammanlagt 562 delegerade var det blott 31 som utgjorde kommittén, varav 22 verkligen var arbetare delegerade av alla andra arbetare i sina företag och 9 representanter för tre revolutionära partier (mensjevikerna, bolsjevikerna och socialrevolutionärerna), men "partirepresentanterna hade utslagsröst". Man kan gå med på att församlingarna vid basen genom sina återkallbara delegater var representerade på ett riktigt sätt, men dessa hade uppenbarligen, helt parlamentariskt, överlämnat en stor del av sin makt i Exekutivkommitténs händer, där "teknikerna" från de politiska partierna hade ett oerhört inflytande.
Var finns upprinnelsen till denna sovjet? Det kan tyckas som om organisationsformen uppfanns av vissa politiskt insatta element vid arbetarbasen, i allmänhet själva tillhörande en socialistisk fraktion. Trotskijs relatering är helt överflödig: "En av de två socialdemokratiska organisationerna i St. Petersburg tog initiativet till skapandet av en självständig, revolutionär arbetarförvaltning" (dessutom var den "av de två organisationerna" som hela tiden insåg vikten av detta arbetarinitiativ just den mensjevikiska, inte den bolsjevikiska). Generalstrejken i oktober 1905 sprang emellertid först fram i Moskva den 19 september då typograferna vid Sytin-tryckeriet gick i strejk, huvudsakligen därför att de ville att skiljetecknet skulle inräknas bland de tusen typer som utgjorde betalningsenheten för deras lön. Femtio tryckerier följde efter och den 25 september konstituerade tryckeriarbetarna i Moskva ett råd. Den 3 oktober "antog arbetarnas deputerade från sammanslutningarna av typografer, mekaniker, snickare, tobaksarbetare och andra en resolution som proklamerade bildandet av ett allmänt råd (sovjet) av Moskvas arbetare" (Trotskij, anfört arbete). Vi ser alltså att sovjetformen uppstod spontant i strejkrörelsens början. Och denna rörelse, som under de närmast följande dagarna såg ut att mattas av, framkallade historiens dittills kända största kris den 7 oktober, då järnvägsarbetarna med utgångspunkt från Moskva spontant avbröt trafiken.
Rådsrörelsen i Turin i mars-april 1920 hade sitt ursprung i Fiat-fabrikernas strängt koncentrerade proletariat. Mellan augusti och september 1919, mitt i en social kris, gav nyvalen till en "intern kommission" - en sorts samarbetande företagskommitté som i syfte att bättre integrera arbetarna hade bildats 1906 genom kollektivt fördrag - plötsligt tillfälle till en fullständig omvandling av dessa "kommissioners" roll. De började att sinsemellan federera sig som direkta representanter för arbetarna. I oktober 1919 var 30.000 arbetare representerade i en församling av "Fabriksrådens exekutivkommittéer", som snarare påminde om en församling av shop stewards (de grundades på ett valt ombud från varje verkstad) än om en ren rådsorganisation. Exemplet smittade emellertid av sig och rörelsen radikaliserades. Den stöddes av en fraktion av socialistpartiet som var i majoritet i Turin (däribland Gramsci), och av de Piedemontesiska anarkisterna (jfr. Pier Carlo Masinis broschyr "Anarchici e comunisti nel movimento dei Consigli a Torino"). Rörelsen bekämpades av socialistpartiets majoritet och av fackföreningarna. Den 15 mars 1920 inledde råden strejken genom att ockupera fabrikerna och upprätthöll produktionen under egen kontroll. Den 14 april blev strejken allmän i Piedmont. Under de följande dagarna bredde den ut sig i stora delar av Norditalien, i synnerhet bland järnvägs- och hamnarbetarna. Regeringen måste använda sig av krigsfartyg för att i Genua kunna landsätta de trupper som den lät marschera mot Turin. Rådsprogrammet antogs visserligen till sist av den italienska anarkistfederationens kongress i Bologna den 1 juli, men det är ett känt faktum att socialistpartiet och fackföreningarna lyckades sabotera strejken genom att isolera den: samtidigt som Turin invaderades av 20.000 soldater och poliser (jfr. P C Masini) vägrade partiets tidning "Avanti" att trycka Turinsektionens upprop. Den strejk som uttryckligen skulle ha möjliggjort ett segerrikt proletärt uppror i alla länder besegrades den 24 april. Följderna är välbekanta.[2]
Trots vissa anmärkningsvärt avancerade drag i denna sällan anförda erfarenhet (mängder av vänsterister tror att fabriksockupationer är något som först dök upp i Frankrike 1936), så måste man peka på dess allvarliga tvetydigheter, t.o.m. bland rörelsens deltagare och teoretiker. Gramsci skrev i nr 4 av "L'Ordine Nuovo" (årgång 2): "Vi betraktar fabriksrådet som början på en historisk process som med nödvändighet måste leda till grundandet av en arbetarstat". Rådsanarkisterna å sin sida skonade fackföreningsrörelsen och föreställde sig att råden skänkte denna nytt liv.
Det manifest som rådsanhängarna i Turin den 27 mars 1920 utfärdade "till alla Italiens arbetare och bönder" och som uppmanade till en allmän rådskongress (som aldrig kom att äga rum) formulerar några väsentliga punkter i rådens program:
"Kampen för erövring måste föras med erövringens vapen och kan i fortsättningen inte innebära uteslutande försvar [detta anspelar på fackföreningarna, "motståndsorganisationer ... kristaliserade i byråkratisk form" SI not]. En ny organisation måste i sig utveckla en direkt fientlighet mot regeringens och arbetsköparnas organ; den måste spontant uppstå på arbetsplatsen och förena alla arbetare, därför att alla som producenter är underkastade en främmande auktoritet från vilken organisationen måste frigöra sig ... Där finns för oss frihetens upprinnelse: upprinnelsen till en samhällsbildning som genom att sprida sig snabbt och totalt ger oss tillfälle att på det ekonomiska planet eliminera utsugaren och mellanhanden och själva bli våra egna herrar, herrar över våra maskiner, vårt arbete, vårt liv ..."
Det är ett känt faktum att de tyska arbetar- och soldatråden 1918-19 till största delen hela tiden dominerades av den socialdemokratiska byråkratin eller föll offer för dess manövrar. Man tolererade Eberts "socialistiska" regering som huvudsakligen hölls under armarna av officerskåren och skyttevärnet. "De sju Hamburg-punkterna" (om den gamla arméns omedelbara avveckling) som presenterades av Dorrenbach och röstades igenom av en stor majoritet vid soldatrådens öppna kongress i Berlin den 16 december, verkställdes inte av "folkkommissarierna". Råden tolererade detta nederlag och likaledes de till den 19 januari snabbt fixerade legislativa valen; vidare attacken mot Dorrenbachs matroser och därefter spartakistupprorets krossande, på själva dagen för dessa val. 1956 uttalade sig det den 14 november konstituerade Centrala arbetarrådet i Budapest, som hade förklarat sig beslutet att självt försvara socialismen, för Nagys återtillträde till makten och för snara fria val. Samtidig härmed krävde det "alla politiska partiers tillbakadragande från fabrikerna". Det kan inte förnekas att detta just då höll strejken vid liv trots att de ryska trupperna redan hade krossat det väpnade motståndet. Men redan före den andra ryska interventionen hade de ungerska råden krävt parlamentariska val; d.v.s. de försökte själva att åstadkomma ett tillstånd av dubbelmakt samtidigt som de, ställda mot ryssarna, var den enda effektiva makten i Ungern.
Medvetandet om vad rådens makt är och måste vara föder självt denna makts praktik. Men på ett bundet stadium av denna makt kan det råda stora skiljaktigheter mellan vad den eller den arbetaren-rådsmedlemmen isolerat tänker, eller t.o.m. inom rådet i dess helhet. Ideologin motsätter sig sanningen i handlingar. Och denna sanning har sin hemvist i rådssystemet. Ideologin framträder inte endast i form av fientliga ideologier, eller i form av ideologier om råden, utarbetade av de politiska krafter som vill undertrycka dessa, utan också i form av en ideologi som är för rådens makt, som ur dessa alienerar och reifierar den totala teorin och praxisen. I sista hand kommer en ren rådism själv att vara starkt fientlig till rådens verklighet. Det finns risk att en sådan, mer eller mindre konsekvent formulerad, ideologi bärs fram av de revolutionära organisationer som i princip är orienterade mot rådens makt. Denna makt är i sig själv det revolutionära samhällets organisation. Dess sammanhang definieras objektivt av de praktiska nödvändigheterna hos denna som en helhet utvecklade historiska uppgift, och den kan under inga omständigheter undfly det praktiska problemet med enskilda organisationer, fientliga till råden eller mer eller mindre uppriktigt för dem, som under alla händelser kommer att ingripa i rådens verksamhet. Det är nödvändigt att de i råd organiserade massorna är medvetna om och behärskar detta problem. Här har rådsteorin och existensen av verkliga rådsorganisationer en stor betydelse. Inom dessa uppträder redan vissa väsentliga element som kommer att stå på spel i råden och i deras egen samverkan med dessa.
Hela den revolutionära historien visar den roll som framkomsten av en rådsideologi spelar i rådens misslyckande. Den lätthet med vilken det kämpande proletariatets spontana organisation säkrar sina första segrar aviserar ofta en andra fas där återerövringen opererar inifrån, där rörelsen överger sin verklighet för skuggan av sitt nederlag. Rådismen är den gamla världens sista försök att bli ung på nytt.
Socialdemokrater och bolsjeviker har det gemensamt att de i råden bara vill se en stödorganisation till partiet och staten. Orolig över det dåliga anseende fackföreningarna åtnjöt i arbetarnas ögon önskade Kautsky 1902 att arbetarna inom vissa industrier valde "delegater som ska utgöra ett slags parlament med uppgift att reglera arbetet och övervaka den byråkratiska förvaltningen". Idén om en hierarkiserad arbetarrepresentation som kulminerar i ett parlament skulle med konsekvens tillämpas av Ebert, Noske och Scheidemann. Det sätt på vilket denna sorts rådism behandlar råden erfors tillfullo - och till uppbyggelse för alla som inte är helt bakom flötet - den 9 november 1918, då socialdemokraterna för att på rådens egen mark bekämpa deras spontana organisering i Vorwärts redaktionslokaler bildade ett "Berlins arbetar- och soldatråd", som bestod av tolv förtroendemän från fabrikerna, samtliga funktionärer och socialdemokratiska ledare.
Den bolsjevikiska rådismen äger varken Kautskys naivitet eller Eberts plumphet. Den sprang från den radikalaste grund - "All makt åt sovjeterna!" - blott för att råka i klorna på sig själv på andra sidan Kronstadt. I "Sovjetmaktens omedelbara uppgifter" (april 1918) häller Lenin enzymer i Kautskys smutsiga byk:
"De borgerliga parlamenten betraktas aldrig någonsin av de fattiga som institutioner 'för dem' eller som bra för dem, och detta gäller även den, ur demokratisk synpunkt, bästa kapitalistiska republik i världen. (...) Det är just sovjeternas kontakt med det arbetande folket som skapar speciella kontrollformer vid basen - återkallande av delegater m.m. - former som vi nu måste tillämpa och utveckla med stor iver. Likaså förtjänar de allmänna instruktionssovjeterna, som utgör periodiska konferenser mellan sovjetväljarna och deras delegerade församlade för att diskutera och kontrollera sovjetmyndigheternas verksamhet inom detta område, all vår sympati och vårt fulla stöd. Ingenting skulle emellertid vara dummare än att förvandla sovjeterna till en fast institution. Vi måste i stället idag bestämt kräva en stark och obeveklig makt för den personliga diktaturen i denna arbetsprocess, från ögonblicket av rent exekutiva funktioners utövande, och baskontrollens former och medel måste vara synnerligen varierande, för att undvika själva skuggan av en möjlighet att sovjetmakten missbildas, för att en gång för alla rycka upp det byråkratiska ogräset med rötterna."
Lenin såg alltså råden som påtryckningsgrupper, vilka - likt gudfruktiga sammanslutningar - korrigerar den oundvikliga statsbyråkratin i dess av partiet respektive fackföreningarnas säkrade politiska och ekonomiska funktioner. Lenin har samma problem med råden som Descartes hade med själen - han vet inte var han ska göra av dem.
Själve Gramsci förmår givetvis inte mer än att snygga upp Lenin lite lätt i ett demokratiskt konvenansbad:
"Fabrikskommissarierna är de enda sanna sociala (ekonomiska och politiska) representanterna för arbetarklassen, därför att de genom allmänt val tillsatts av alla arbetare på själva arbetsplatsen. På olika nivåer av sin hierarki representerar kommissarierna föreningen av alla arbetare på samma sätt som denna förening uppträder i produktionsorganismerna (arbetslag, fabriksavdelning, förening av en industris fabriker, föreningen av en stads företag, förening av den mekaniska industrins och jordbrukets produktionsorganismer inom ett distrikt, ett landskap, en region, nationen, världen), där råden och rådssystemet representerar makten och samhällsledningen" (artikel i "Ordine Nuovo").
De till ekonomisk-sociala fragment reducerade råden förbereder "en framtida sovjetrepublik" och det faller sig självt att partiet, "denna den moderna tidens furste", framstår som det ofrånkomliga politiska bandet, som den förexisterande och självmåne guden som säkrar sin framtida existens:
"Kommunistpartiet är den inre frigörelseprocessens instrument och historiska form tack vare vilket arbetarna från att ha varit exekutörer blir initiativtagare, från massor blir styrande och vägledande, från armar omformas till hjärnor och viljor" ("Ordine Nuovo" 1919).
Melodin varierar men rådismens vistext förblir densamma: Råd, Parti, Stat. Att behandla råden på ett fragmentariskt sätt (ekonomisk makt, social makt, politisk makt), som rådskretinerna i gruppen "Révolution Internationale" försöker göra, är som att tro att man kniper åt skinkorna när man låter dem klyvas på mitten.
Också den österrikiska marxismen efter 1918 har, i linje med den långsamma reformistiska evolution som den förordar, konstruerat en egen rådsideologi. Max Adler, t.ex., ser i sin bok "Demokrati och Arbetarråd" i råden mycket riktigt ett instrument för arbetarnas självfostran, det möjliga slutet på åtskillnaden mellan exekutörer och ledare, upprättandet av ett homogent folk som kan förverkliga den socialistiska demokratin. Och han inser också det faktum att det inte alls räcker med att råden blir en makt för att garantera dem ett sammanhängande revolutionärt mål: härför fordras nämligen att arbetarna-rådsmedlemmarna uttryckligen vill förändra samhället och förverkliga socialismen. Eftersom Adler är en teoretiker för den legaliserade dubbelmakten, d.v.s. för en absurditet som i högsta grad kommer att vara oförmögen att hålla sig kvar genom att gradvis närma sig det revolutionära medvetandet och snällt förbereda sig för en senare revolution, står han där vacker berövad det enda sant grundläggande elementet i proletariatets självfostran: själva revolutionen. För att ersätta detta oersättliga område för proletär homogenisering - och detta enda urvalssätt för själva rådens bildande, liksom för bildandet av sammanhängande idéer och handlingssätt inom råden - kan Adler inte annat än att gripa till följande förvrängning: "Rösträtten i val till arbetarråd måste grundas på socialistisk organisationstillhörighet".
Man kan konstatera att förutom socialdemokraternas och bolsjevikernas ideologi om råden, som från Berlin till Kronstadt alltid haft en Noske eller Trotskij till hands, ligger alltid själva rådsideologin, det förflutnas och diverse nutida rådsorganisationers ideologier några generalförsamlingar och några imperativa mandat efter sin tid: alla råd som till denna dag existerat har, med undantag för bonderåden i Aragonien, till sin idé, inte varit annat än "demokratiskt valda råd"; om än de högsta ögonblicken i deras praktik dementerar denna begränsning och ser alla beslut fattade av suveräna generalförsamlingar som befullmäktigar återkallbara delegater.
Bara den historiska praktiken, i vilken arbetarklassen måste utveckla och förverkliga alla sina möjligheter, kommer att ange rådsmaktens precisa organisatoriska former. Däremot är det revolutionärernas omedelbara uppgift att fastslå de grundläggande principerna för de rådsorganisationer som i alla länder kommer att se dagens ljus. Genom att formulera hypoteser och genom att erinra om den revolutionära rörelsens grundläggande krav vill denna artikel öppna en likställd och verklig debatt, varifrån endast de ska vara uteslutna som vägrar föra den i sådana termer; dessa som idag i namn av förlegad anarkistisk spontanism förklarar sig vara fiende till varje form av organisation och dessa som bara kommer att återupprepa den gamla rörelsens brister och förvirringar: dessa icke-organisationens mystiker, arbetare som tappat modet efter att länge ha slagits inom diverse trotskistiska sekter eller studenter som är fångar under sina egna eländiga villkor och som inte förmår slita sig från bolsjevistiska scheman. Situationisterna är utan tvivel förespråkare för organisationen - den situationistiska organisationens existens är bevis tillräckligt. Alla de som förklarar sig vara överens med våra teser och då tillskriver oss en spontanism kan helt enkelt inte läsa.
Organisationen är oundgänglig just därför att den inte är allt och inte förmår veta eller tjäna allt. I motsats till vad slaktaren Noske (i "Von Kiel bis Kapp") säger apropå den betydelsefulla dagen 6 januari 1919 så var det inte därför att massorna hade "vackra talare" i stället för "beslutsamma ledare" som de "mitt på denna dag inte blev Berlins herrar", utan därför att fabriksrådens självständiga organisatoriska form inte hade uppnått ett stadium av sådan självständighetsgrad att den kunde klara sig utan "beslutsamma ledare" och avskild organisation för att säkra sina förbindelser. Det skändliga exemplet i Barcelona i maj 1937 är ett annat bevis. Vapnen restes snabbt som svar på den stalinistiska provokationen, men lika snabbt likviderades den uppgivenhetens ordning som de anarkistiska ministrarna påkallade genom att i ett och samma andetag tala vitt och brett om den oerhörda kapaciteten hos de katalanska massornas självständighet och om att de ännu saknade självständighet att segra. I morgon kommer det åter en gång att vara arbetarnas självständighetsgrad som avgör vårt öde.
De rådsorganisation som kommer att bildas kan för sin del knappast underlåta att erkänna och motsvara den "Minimidefinition av en revolutionär organisation" som antogs av Situationistiska Internationalens 7:e kongress. På grund av att deras uppgift ska vara att förbereda rådens makt, själv ojämförlig med varje annan maktform, vet de att ett abstrakt instämmande med denna definition ovillkorligen dömer dem till att vara ingenting. Deras verkliga instämmande fastställs nämligen praktiskt i de inre icke-hierarkiska förhållandena mellan de grupper eller sektioner som utgör dem, i förhållandena mellan dessa grupper, liksom i förhållandena till andra självständiga grupper eller organisationer; i utvecklandet av den revolutionära teorin och den enhetliga kritiken av det rådande samhället såväl som i kritiken av deras egen praktik. Genom att förkasta arbetarrörelsens gamla uppdelning i avskilda organisationer, partier och fackföreningar, bejakar de sitt program och sin enhetliga praktik. Rådens historia må vara aldrig så vacker, men faktum är att samtliga de rådsorganisationer i det förflutna vilka har spelat en väsentlig roll i klasskampen också har gett sin välsignelse åt avskildheten i politiska, ekonomiska och sociala sektorer. Ett av de sällsynta äldre partier som genom att anta råden som program är av intresse för denna analys är "Kommunistische Arbeiter Partei Deutschlands" (KAPD, Tysklands Kommunistiska Arbetarparti). Genom att självt inte påta sig några andra väsentliga uppgifter än propaganda, "massornas politiska fostran" och teoretisk diskussion överlämnade det till "Allgemeine Arbeiter Union Deutschlands" (AAUD, Tyska Landsorganisation) uppgiften att sammanföra de revolutionära fabriksorganisationerna; dess uppfattning skilde sig alltså i detta avseende inte stort från den traditionella syndikalismens. KAPD förkastade visserligen såväl den leninistiska idén om ett massparti som KPD:s (Kommunistische Partie Deutschlands - Tysklands Kommunistiska Parti) parlamentarism och fackliga reformism och föredrog att organisera medvetna arbetare, men förblev likväl bundet vid den gamla hierarkiska modellen av ett avantgardeparti: yrkesrevolutionärer och avlönade redaktörer. Förkastandet av denna modell, framför allt förkastandet av en politisk organisering som är avskild från de revolutionära fabriksorganisationerna, medförde att en fraktion ur AAUD 1920 bildade AAUD-E (Allgemeine Arbeiter Union Deutschlands-Einheitsorganisation). Denna nya enhetsorganisation skulle genom sin blotta inre demokrati fullborda det uppfostringsarbete som dittills hade utvecklats i KAPD samtidigt som den föresatte sig att samordna striderna: de fabriksorganisationer som den federerade skulle i revolutionens ögonblick omvandlas i råd och säkra samhällets förvaltning. Arbetarrådens moderna fältrop blandades sålunda ännu en gång med den gamla revolutionära syndikalismens messianska minnesrester: på något magiskt sätt skulle fabriksorganisationerna bli råd bara alla arbetare deltog i dem.
Följden härav blev precis vad man kunde vänta sig. Efter att upproret hade krossats och rörelsen undertryckts 1921 lämnade arbetarna - besvikna över att revolutionen var ett så fjärran mål - fabriksorganisationerna en masse. Även om dessa försökte hålla fanan högt, så tynade de bort. AUUD blev ett annat namn för KAPD och AAUD-E såg revolutionen avlägsna sig i takt med dess minskade resurser. Dessa organisationer var nu inte mer än bärare av en rådsideologi, som ständigt var alltmer avskuren från sin egen verklighet.
KAPD:s terroristiska utveckling samt det stöd som AAUD slutligen lämnade till "livsmedelskraven" medförde 1929 en brytning mellan fabriksorganisationerna och deras parti. Som kroppar utan huvuden slog sig AAUD och AAUD-E, på ett löjligt och principlöst sätt, samman mot nazismens framväxt 1931. De båda organisationernas revolutionära element förenades för att bilda KAUD (Kommunistische Arbeiter Union Deutschlands - Tysklands Kommunistiska Arbetarförbund). I all sin medvetenhet kom KAUD, som märk väl inte låtsades påta sig samhällets framtida ekonomiska organisation, för sent i Tyskland. 1931 var den revolutionära rörelsen död sedan nästan tio år tillbaka.
Det anarko-marxistiska grälet till trots så sammansmälter spanska CNT-FAI organisatoriskt med det marxistiska KAPD-AAUD. FAI - iberiska anarkistfederationen - syftade precis som tyska kommunistisk arbetarpartiet till att organisera de medvetna arbetarna politiskt under det att dess AAUD - CNT - tog på sig förvaltningen av det framtida samhället. Militanterna i FAI, proletariatets elit, spred den anarkistiska idén bland massorna - CNT organiserade arbetarna praktiskt i sina fackföreningar. Två väsentliga olikheter finns dock mellan CNT-FAI och KAPD-AAUD, varav den ena - den ideologiska - medförde precis vad man kunde vänta sig: FAI ville inte gripa makten och nöjde sig med att influera CNT:s kurs i dess helhet, men å andra sidan representerade CNT i Spanien - till skillnad från AAUD i Tyskland - verkligen arbetarklassen i dess helhet. Ett av de vackraste program som någonsin har utfärdats av en revolutionär rörelse i det förflutna antogs den första maj 1936, två månader före den revolutionära explosionen, på CNT:s kongress i Zaragossa. Och vad mera är: anarkosyndikalisterna förverkligade den samtidigt som deras ledare, García Oliver, Segundo Blanco, Federica Montseny m.fl., drunknade i ministersysslor och klassamarbete. Med massornas kopplare Garcia Olivier, Segundo Blanco m.fl. och undermätressen Montseny fann så den frihetliga och statsfientliga rörelsen, som redan stött skyttegravsfursten Krapotkin, till sist sin historiska absolutisms historiska krona på verket.[3] I den sista historiska strid som anarkismen utkämpade kom den att spy upp hela den starkt kryddade ideologiska sås som utgjorde dess väsen: Stat, Frihet, Individ. De frihetliga milismännen, arbetarna och bönderna länder emellertid all ära. De står för det största praktiska bidraget till den internationella proletära rörelsen. De brände kyrkor, kämpade på alla fronter mot bourgeoisin, fascismen och stalinismen och satte igång med att förverkliga det kommunistiska samhället.
Det existerar idag diverse organisationer som på ett hycklande sätt låtsas att inte vara organisationer. Detta påfund tillåter dem att på en och samma gång slippa bekymra sig om att klargöra på vilka grunder de ansluter likgiltigt vem (genom att magiskt etikettera honom "arbetare"), för att inte räkna med deras halvmedlemmar i den ordergivande informella ledningen, att säga likgiltigt vad och framförallt att utan urskillning förkasta varje annan möjlig organisation och i förväg fördöma alla teoretiska framställningar.
Gruppen "Information Correspondance Ouvrieres" skriver i en bulletin (ICO, nr 84, augusti 1969) sålunda:
"Råden är förvandlingen av strejkkommittéer under själva situationens påverkan och svaret på själva kampens nödvändighet, i denna kamps egen dialektik. Varje annat försök att i något som helst ögonblick av kampen formulera nödvändigheten av att bilda arbetarråd avslöjar en rådsideologi sådan som man i dess olika former kan se den i vissa fackföreningar, i PSU och hos situationisterna. Själva rådsbegreppet utesluter all ideologi".
Dessa individer vet helt uppenbart ingenting om ideologi; deras skiljer sig bara från mer utvecklade ideologier genom en ryggradslös eklekticism. Men någonstans har de råkat få höra (kanske, hos Marx kanske bara av SI), att ideologi blivit något fult. Detta utnyttjar de för att försöka påskina att allt teoretiskt arbete - vilket de själva skyr som pesten - innebär ideologi, hos situationisterna precis som hos PSU. Men den tjusiga anspelningen på "dialektik" och "begrepp" som hädanefter smyckar deras vokabulär räddar dem inte det minsta från en imbecill ideologi, varom det citerade vittnar tillräckligt. Om man helt idealistiskt bara räknar med råds"begreppet" eller, och detta är än mer euforiskt, med ICO:s praktiska oföretagsamhet, för att "utesluta all ideologi" i de verkliga råden, kan man bara vänta sig det värsta. Den historiska erfarenheten har visat att all sådan optimism är oberättigad. Överskridandet av rådens primitiva former kan bara ske genom mer medvetna strider och strider för mer medvetande. ICO:s mekaniska bild av strejkkommitténs automatiska perfekta svar på "nödvändigheter", vilken gör sken av att råden på villkor att man inte talar om dem skall uppstå av sig själva när deras tid kommer, förbiser fullständigt erfarenheterna från vårt århundrades revolutioner. Dessa visar att "själva situationen" likaväl kan tillintetgöra eller fånga in och återerövra råden, som att få dem att välla fram.
Låt oss lämna denna kontemplativa ideologi, ett högst degraderad substitut för de naturliga vetenskaperna, vilken betraktar framträdandet av en proletär rörelse nästan som en himlakroppseruption. Rådsorganisationerna växer till sig. De måste dock innebära den fullständiga motsatsen till en generalstab som får rådsordningen att välla fram. Det är, trots den period av ny öppen samhällskris som vi sedan ockupationsrörelsen trätt in i och den uppmuntran som situationen både här och där - i Italien som i Ryssland - slösar med, mycket möjligt att bildandet av äkta rådsorganisationer kommer att dröja och att andra viktiga revolutionära ögonblick skapas innan rådsorganisationerna förmår ingripa på en väsentlig nivå. Det är direkt förkastligt att ta rådsorganisationen så lättsinnigt att man framhåller eller stöder omogna parodier. Att råden emellertid kommer att ha de största chanser att befästa sig själva som enda makt är otvivelaktigt - under förutsättning att de finner medvetna rådsanhängare och ett verkligt tillägnande av rådsteorin.
I motsats till rådet som permanent grundenhet (i sig konstituerande och oupphörligen modifierande delegatråd) - som församlingar där alla ett företags arbetare deltar (verkstads- och fabriksråd) och alla en stadsdels innevånare förenas i revolutionen (gatu- och kvarterstråd) - måste rådsorganisationen för att garantera sin helgjutenhet och det effektiva utövandet av sin inre demokrati välja sina medlemmar utifrån vad dessa uttryckligen vill och effektivt förmår uträtta. Rådens helgjutenhet garanteras uteslutande av det faktum att de är makten: att de eliminerar all annan makt och beslutar om allt. Denna praktiska erfarenhet är den mark där människorna blir ett med intelligensen hos sitt eget handlande, "förverkligar filosofin". Det säger sig självt att rådens majoriteter riskerar att begå tillfälliga misstag och dessutom sakna tid och resurser för att rätta till dem. Men det står höjt över varje tvivel att deras eget öde är den direkta följden av deras beslut, och att deras egen existens kommer att omintetgöras genom den motkupp som bar på de misstag som de inte själva kontrollerar.
I rådsorganisationen ska den verkliga jämställdheten mellan alla i besluts- och verkställande hänseende inte vara ett tomt slagord, ett abstrakt krav. Det är förvisso sant att alla en organisations medlemmar inte äger samma talanger och det står klart att en arbetare alltid skriver bättre än en student. Eftersom emellertid organisationen globalt kommer att äga alla nödvändiga och ömsesidigt kompletterande talanger, kommer ingen hierarki av individuella talanger att undergräva demokratin. Det är inte tillhörigheten i en rådsorganisation, och inte heller proklamerandet av ett jämlikhetsideal, som tillåter dess medlemmar att alla vara vackra, intelligenta och att leva bättre, vilken bara fritt utvecklas i den enda glädje som skapar njutning: förgörandet av den gamla världen.
Rådsanhängarna kommer, i de sociala rörelser som ska bryta ut, att vägra låta sig inväljas i strejkkommittéer. Deras uppgift ska tvärtom vara att agera för att alla arbetare organiserar sig vid basen i generalförsamlingar, vilka beslutar om hur kampen ska föras. Man måste inse att det absurda kravet på en "central strejkkommitté", som under ockupationsrörelsen i Frankrike 1968 lanserades av några naiva personer, mycket snart skulle ha saboterat rörelsen mot massornas självstyre, om det nu hade gått igenom. Så gott som samtliga strejkkommittéer kontrollerades nämligen av stalinisterna.
Det tillkommer självfallet inte oss att smida en plan som för alla skapar de tider som ska komma. Och ett steg framåt för rådens verkliga rörelse är under alla omständigheter bättre än ett dussin rådsprogram. Därför är det svårt att sätta upp några precisa hypoteser om rådsorganisationernas förhållande till råden i revolutionens ögonblick. Rådsorganisationen - som vet sig vara skild från proletariatet - måste upphöra att existera som avskild organisation i det ögonblick som avskaffar separationerna; och det även om den genom rådens makt garanterade fullständiga föreningsfriheten låter olika partier eller organisationer överleva som är fientligt inställda till denna makt. Däremot kan tvivla på det riktiga i att alla rådsorganisationer - enligt Pannekoeks önskan - ska upplösas omedelbart från och med det att råd framträder. Rådsanhängarna uppträder inom råden just som rådsanhängare och bör inte bekräfta en exemplarisk upplösning av sina organisationer bara för att återförenas vid sidan av och spela påtryckningsgrupper gentemot generalförsamlingen. Det kommer också att vara mycket enkelt och legitimt för dem att bekämpa och förkasta den ofrånkomliga närvaron av byråkrater, spioner och opportunister som här och var kommer att infiltrera deras verksamhet. Rådsanhängarna måste vidare i lika hög grad bekämpa de konstgjorda råd eller de fundamentalt reaktionära råd (polisråd) som med absolut säkerhet kommer att framträda. De ska agera på ett sådant sätt att rådens enade makt inte erkänner vare sig dessa organismer eller deras delegater. Eftersom de andra organisationerna till sitt väsen är diametralt motsatta de mål som rådsorganisationerna eftersträvar, och eftersom de senare förkastar all brist på helgjutenhet inom sig själva, förbjuder de en dubbel tillhörighet. Det finns bara en praktisk lösning på problemet om man i rådet ska acceptera närvaron av de figurer "som igår var tvungna att lämna fabriken med browningen i hand" (Barth).
I sista hand kommer rådsorganisationen att dömas av sammanhanget mellan sin teori och sitt handlande, och av sin kamp för det fullständiga omintetgörandet av varje makt som kvarstår utanför råden eller som försöker att göra sig självständiga gentemot dessa. Låt oss emellertid i ett slag förenkla hela diskussionen genom att vägra att ens ta i beaktande en hoper pseudo-rådsorganisationer som skulle kunna fingeras av studenter eller av den professionella militantismens blodiglar, och säga att det inte tycks oss som om man kan erkänna som syftande till rådens makt en organisation, som inte till 2/3 består av arbetare. Eftersom denna proportion kanske kan tyckas vara en eftergift, måste vi tillägga att den ovillkorligen skall korrigeras av följande regel: 3/4 av delegaterna vid centrala konferenser, där oförutsedda beslut skall fattas med imperativa mandat, måste utgöras av arbetare. Detta är i själva verket den omvända proportionen till sammansättningen av "Rysslands Socialdemokratiska Arbetarpartis" första kongresser.
Det är ett känt faktum att vi inte har någon som helst böjelse för arbetardyrkan. Vad det här är fråga om, är arbetare "som blivit dialektiker", vilket de måste bli i massor i utövandet av rådens makt. Å ena sidan finner sig arbetarna, fortfarande och alltid, vara den centrala kraft som kan få det rådande samhället att sluta fungera och den oundgängliga kraft som kan återuppfinna alla baser. Å andra sidan, fastän rådsorganisationen uppenbarligen inte får avskilja sig från andra kategorier av löneslavar, och framförallt inte från de intellektuella, betyder emellertid detta att de sistnämnda måste se till att den suspekta roll de skulle kunna spela allvarligt begränsas - inte bara genom att besanna att de, betraktade i sina livs alla aspekter, verkligen är rådsrevolutionärer utan också genom att handla så att de inom organisationen blir så få som möjligt.
Rådsorganisationen accepterar bara en jämställd dialog med andra organisationer under förutsättning att dessa är konsekventa förkämpar för proletariatets självstyre. Råden måste på så sätt försvara sig inte bara mot att råka i händerna på partierna och fackföreningarna, utan i lika hög grad mot varje tendens som siktar på att tillerkänna dem en hierarkisk position och tillsammans med dem dra från makt till annan. Råden är den enda makten eller också är de ingenting. Medlen till deras seger innebär i sig deras seger. Med råden som hävstång och ett totalt förnekande av varuskådespelets samhälle som stödjepunkt kan man sätta världen rörelse.
Rådens seger innebär inte att revolutionen har förts till ett segerrikt slut. Den innebär att den just har börjat.
[1] Fler artiklar ur Kronstadt Isvestija finns att läsa i den redaktionella bilagan till Ida Mett's Kronstadt 1921.
[2] Syftar på kung Viktor Emanuels utnämnande av Mussolini till premiärminister 1922 och det fascistiska maktövertagandet.
[3] Olivier, Blanco och Montseny: anarkistiska ledare som blev ministrar i den republikanska regeringen under det spanska inbördeskriget. Skyttegravsanarkister: Krapotkin och andra anarkister som tog parti för de allierade under första världskriget.
Last updated on: 1.3.2010