Originalets titel: "Les classes sociales dans le capitalisme aujourd'hui".
Översättning: Inga Brandell
Digitalisering: Jonas Holmgren
De föregående analyserna har gjorts ur den marxistiska klassteorins huvudsakliga synvinkel, nämligen frågan om de platser som tilldelas klasserna i den samhälleliga arbetsdelningen - platser som vi i inledningen betecknade med termen strukturell klassbestämning (determination). När det gäller kapitalet har jag understrukit formerna för sammanlänkningen mellan de två olika relationerna (ekonomiskt ägande och förfogande), som på ett determinerande sätt omgärdar dess plats (ty den sträcker sig också till de politiska och ideologiska relationerna), och de olika maktmoment som följer därav. Nu skall jag undersöka frågan om aktörerna som finns inom platsen. Det är en fråga, som hänger samman med den första, men som samtidigt är relativt åtskild. Att karaktärisera vissa aktörer som borgerliga innebär inte att man använder ett adjektiv som kan sättas fast på dem som om det vore en inneboende egenskap - t.ex. deras klassursprung - utan det beror på den plats som aktörerna innehar: deras läge i förhållande till de relationer som omgärdar kapitalets plats, ja till den makt de utöver och som följer av dessa relationers själva natur.
Problemet framträder i hela sin omfattning, om man betraktar rader av analyser gjorda av nutida sociologer och ekonomer som, när de studerar det "samtida samhället", både skiljer radikalt på relationerna ifråga och de maktmoment som i själva verket kommer ur dem, och huvudsakligen betraktar problemet med samhällsklasser i termer av aktörer (samhällsklasserna skulle vara summan av de individ-aktörer som de består av).
Dessa uppfattningar finns i flera olika former: Den som angår oss mest har som centrum "manager"-temat. Det har skrivits mycket om den sedan andra världskriget och den förnyas ständigt. Den sista varianten är Galbraiths teknostruktur.
Kärnan i företaget är att attackera den marxistiska uppfattningen om samhällsklasser, som enligt den eviga refrängen skulle ha visat sig vara riktig på 1800-talet, men inte längre stämmer i det moderna "post-industriella", "tekno-byråkratiska" samhället. Den här uppfattningen grundar sig på flera antaganden: den samtida big corporation - det stora företaget - skulle bygga på en total uppdelning mellan produktionsmedlens "ägande" och den "beslutsfattande makten". Den sistnämnda utövas av manager-aktörerna (teknostrukturen), som är helt skilda från ägarna, och som ofta uppfattas som den nya dominerande "klassen". Detta får viktiga konsekvenser när det gäller managers motiv för handlande, motiv som är andra än ägarnas. Manager-psyket leds inte av jakten efter profit, som fallet var för ägarna, utan av strävan efter företagets styrka och expansion. Det samtida samhället skulle alltså inte längre vara grundat på profitens logik.
Så ser problematiken runt managers och teknostrukturen ut i stora drag. I en rad besläktade uppfattningar återfinns dess tvåfaldiga epistemologiska förutsättning: d.v.s. brottet mellan produktionsförhållanden/produktionsrelationer och makten å ena sidan, och å andra sidan klassproblematiken grundad på aktörerna:
a) det gäller t.ex. R. Dahrendorf,[1] vars uppfattningar har sin upprinning hos Max Weber, och som jag har kritiserat i ett annat sammanhang: enligt honom skapas klasser, eller snarare "sociala grupper" först och främst genom grundläggande "maktrelationer", som huvudsakligen definieras som "kommando"-relationer och "lydnads"-relationer i institutioner av "auktoritär" typ, och ägandet är bara en möjlig konsekvens av dessa maktrelationer. När allt kommer omkring är det samma sak som den traditionella invändningen mot den marxistiska uppfattningen om samhällsklasser.
Ur samma strömning kommer i sista hand, åtminstone till vissa delar, de analyser Touraine[2] har gjort, även om han var en av de första att påpeka att den största ideologiska faran för närvarande ligger i de olika "organisationsteorierna", och även om hans analyser otvivelaktigt är på en annan nivå än Dahrendorfs. Jag ska inte här gå in på en uttömmande kritik av Touraines personliga uppfattning: jag ska bara påpeka att den här strömningen hos honom får den begreppsliga formen av en uppdelning i klasser, inom "det postindustriella samhället", mellan dem som ger order och bestämmer (de som innehar "vetande" och som är skilda från ägarna) och dem som utför;
b) de som studerar den samtida dominerande klassen i termer av aktörsgrupper, d.v.s. makteliter. Det begreppet finns hos Wright Mills, J. Meynaud o.s.v., för vilka "jämsides" med ägarna, som utgör en elitgrupp, det finns en annan skild och jämbördig elitgrupp, nämligen managers: en syn som i viss utsträckning övertas av R. Miliband.[3] Samma syn finns hos P. Bourdieu (vilket inte är ägnat att förvåna på grund av hans obotfärdiga weberianism), som nyligen har ägnat sig åt frågan om den dominerande klassen, och trots att han istället för termen elit använder termen klassfraktion (är man marxist så är man ...) Dessa "fraktioner" motsvarar ... Statistiska institutets[4] "yrkeskategorier"! Bordieu talar nämligen om för oss att "den styrande klassens olika fraktioner" är: 1) lärarna, 2) tjänstemännen inom den allmänna sektorn, 3) de fria yrkena, 4) ingenjörerna, 5) tjänstemännen inom privatsektorn, 6) industriföretagarna, 7) affärsinnehavarna. Managers, som här dessutom identifieras med "tjänstemännen", uppfattas som en fraktion av den "styrande klassen".[5]
Dessa synsätt, som visserligen stödjer sig på vissa av monopolkapitalismens förändringar, som redan Marx tog upp i sina reflektioner om aktiebolagen, vittnar om många sammanblandningar.
Den första sammanblandningen är den som gäller jämställandet av juridiskt ägande och ekonomiskt ägande, när det sistnämnda utgör det verkliga produktionsförhållandet. Det är tydligt att man under monopolkapitalismen kan konstatera en relativ åtskillnad mellan dessa två typer av ägande, då varje "aktie" inte motsvaras av lika mycket ekonomiskt ägande, men det förblir ändå sant att det ekonomiska ägandet tillhör kapitalets plats.
Men det här är inte något svar på problemet med managers: vilka är de exakt, och vilken är deras strukturella bestämning eller klasstillhörighet? Är de en del av kapitalistklassen eller inte? Isåfall på vilken grund och varför? Om de är del av den, utgör de då en distinkt fraktion, och vilken skulle grunden vara för denna distinktion? Detta innebär att frågan om sambandet mellan samhällsklassernas plats och aktörerna, som finns på platsen, ställs.
När det gäller det förfogar vi över vissa svar på problematiken om managers, grundade på empiriskt material, men som inte uttömmer problemet. Det första visar att aktörerna/bärarna av den makt som härrör ur ägande- och förfoganderelationen (managers, chief executives, höga tjänstemän och företagsledare), till största delen i praktiken sammanfaller med det ekonomiska ägandets aktörer. Och det beror inte bara på att de alla skulle befinna sig i samma "sociala miljö", eller att de alla skulle ha del i samma "kulturella kapital", med den av Bordieu omhuldade termen, utan också på att de i allmänhet själva har ett betydande antal aktier med en hög grad av ekonomiskt ägande. Att manager-klassen tillhör kapitalistklassen skulle alltså grundas på att de är direkta bärare av de juridiska och ekonomiska äganderelationerna.[6]
Det andra svaret befinner sig direkt inom problemformuleringen aktör-subjekt, eftersom samhällsklasserna just uppfattas som helheten av de individer som de består av. Inom denna problemformulering, som är tydlig t.ex. hos Miliband och t.o.m. hos Baran och Sweezy så ligger kriteriet för klasstillhörighet i sista hand i aktörernas motiv för sitt handlande. Man anstränger sig då för att visa att managers själva också lyder profitlogiken, som "påtvingas" av "systemet". Därur följer en rad mycket kunniga analyser, som tröttar ut sig med att bevisa det självklara, nämligen att de företag som leds av managers är lika inställda på profit, som de som direkt leds av medlemmar av den "familj" som äger det. Managers, som följer "lusten efter vinst" lika bra som ägarna, skulle därför tillhöra den dominerande klassen. Men deras motiv och inställning framvisar ändå särskilda drag, jämförda med ägarnas, och därför utgör de gentemot ägarna en elit - en fraktion - som är skild från den dominerande klassen.
De här två svaren visar sig båda vara otillfredsställande. Det första, som sätter ljuset på manager-aktörernas relation till ägandet, tar inte hänsyn till den tydliga distinktion som nu finns i många fall mellan de aktörer som är bärare av ägande- och förfoganderelationen å ena sidan, och de som utövar den makt som följer därav å andra sidan. Även om det inte finns skuggan av tvivel på att managers "gör affärer", så kan man ändå inte alltid fysiskt och personligen sätta likhetstecken mellan dem och de aktörer som i sina händer koncentrerar det reella ekonomiska ägandet i de företag som de leder.
Det andra svaret bortser från att kriteriet på klasstillhörighet inte är grundat på motiv för handlande: Max Weber själv erkände att kriteriet på tillhörighet i kapitalistklassen inte var "vinstens lockelse". Profiten är inte motiv till handlande, utan en objektiv kategori som betecknar en form för förverkligande av mervärde.
Men det är nödvändigt att gå längre i det här sista fallet. Eftersom den här uppfattningen grundar sig på en problemformulering om aktörer, ställer den nödvändigtvis den dubbla frågan om klasstillhörigheten och differentieringar inom den dominerande klassen, i termer av de sociala grupper och individer som utgör den. Istället för en differentiering av den dominerande klassen i termer av kapitalfraktioner så finner vi här en differentiering i termer av eliter eller maktgrupper. Resultatet är att på grundval av s.k. "sociologiska" kriterier, betraktas managers som en särskild elit (fraktion) inom den dominerande klassen, där ägarna - odifferentierade - bara utgör en annan fraktion, jämsides för övrigt med en hel rad andra aktörsgrupper. De här elitgruppernas enhet som dominerande klass härleds när allt kommer omkring ur en grupp kriterier om deras gemensamma deltagande i "beslutsprocessen" (åtskillnaden mellan dem som beslutar och dem som utför), deras gemensamma "kultur", deras ömsesidiga relationer, o.s.v.
Redan Marx påpekade att de förändringar som motsvarar aktiebolagen för med sig differentieringar mellan de aktörer som är bärare av ägande- och förfoganderelationer, och de aktörer som utövar den makt som direkt hänger samman med dem. Medan i det kapitalistiska produktionssättet "ledningens arbete blir kapitalfunktion" ("capital-fonction" med den term Marx använde) "så har den kapitalistiska produktionen nått det stadium då det högsta ledande arbetet, helt och hållet åtskilt från kapitalägandet, finns överallt. Det har alltså blivit onödigt att det ledande arbetet utövas av kapitalisten själv. En orkesterchef behöver inte äga instrumenten ... Att hävda att detta arbete är kapitalistiskt arbete och kapitalisternas funktion innebär bara att den vulgäre - (den stora massan av politiska ekonomer) - är inkapabel att föreställa sig de utvecklade formerna i den kapitalistiska produktionen ...".[7] Marx' analyser är tydliga: medan ägandets och förfogandets makt tillhör kapitalets plats - är "funktioner" av kapitalet - så fylls de inte nödvändigtvis av ägar-aktörerna själva - de är inte ägarkapitalisternas "funktioner".
Analysen bör utvecklas i den riktningen: det är kapitalets plats, definierad som sammanlänkningen av de relationer som innebär makt, som bestämmer klasstillhörigheten hos de aktörer som fyller dessa "funktioner". Två sammanhängande aspekter på problemet är alltså att:
a) den makt, som antingen gäller användningen av resurserna, tilldelning av produktionsmedel för det ena eller andra syftet o.s.v., eller ledningen av arbetsprocessen, hänger samman med det ekonomiska ägandets och förfogandets relationer, och dessa relationer avgränsar en och samma plats, kapitalets plats;
b) de ledande aktörerna, som direkt utövar makten och fyller "kapitalets funktioner", besitter kapitalets plats och har alltså en borgerlig klasstillhörighet, även om de inte innehar den formella juridiska makten. Managers utgör alltså i varje fall en integrerad del av den borgerliga klassen. Det förstås att det här inte gäller att avgränsa statistiskt och empiriskt de "numeriska" gränserna för manager-"gruppen", och inte heller att besluta vilken "yrkesgrupp" eller "samhällskategori" lednings-aktörer tillhör, eller ens säga vem exakt som i varje särskilt fall utövar dessa funktioner.
När det gäller dessa funktioner som är knutna till kapitalets plats och den makt som kommer därur, så är det tydligt att denna plats definieras utifrån den samhälleliga arbetsdelningens helhet: den begränsas inte till produktionsförhållandena, utan når de ideologiska och politiska relationer som produktionsförhållandena implicerar, och som alltså är en grundfaktor i den strukturella bestämningen av klassen. Managers ledande roll, det faktum att de fyller kapitalets funktioner och direkt utövar dess makt, hänger samman med deras situation i auktoritetshierarkin inom den despotiska organisationen av fabriksarbetet, och också med deras situation i förhållande till "kunskapssekretessen" och den "byråkratiska sekretessen" i uppdelningen mellan intellektuellt och manuellt arbete. Dessa situationer är, i just de former de har för dem, borgerliga klassbestämningar. Denna objektiva plats som managers har inom de politiska och ideologiska relationerna kan inte reduceras till enkla "kulturella" drag, eller drag som hänger samman med den "sociala miljön". Den konkretiseras i dessa aktörers specifika ideologi som i form av "ekonomisk rationalitet", "effektiv avkastning", "expansion" o.s.v., kort sagt i form av teknokratism, för närvarande är den dominerande varianten av den borgerliga ideologin.
Nu är det möjligt för oss att sammanfatta: managers, som tillhör den kapitalistiska klassen på grund av att de besitter kapitalets plats, kan inte utgöra en avskild fraktion inom denna klass, inte en fraktion som är avskild från ägarna. Å ena sidan innehar managers inte en egen plats - relation: de åtskillnader som har konstaterats bl.a. mellan det ekonomiska ägandets relationer och förfogandets relationer (ledning av arbetsprocessen) innebär inte alls att den sistnämnda, som utövas av managers, skulle skilja sig från kapitalets plats. Å andra sidan, om man kan fastställa en uppdelning mellan de olika "aktörer" som är bärare av kapitalets relationer och de som utövar dess makt, så rör det sig inte om någon åtskillnad mellan kapitalets plats och dess makt (kapitalister mot managers), eller mer exakt någon separation mellan å ena sidan det ekonomiska ägandets och förfogandets relationer, och å andra sidan den makt som härrör därur. En viss manager (företagsledare), eller företagsledargrupp, tillhör den kapitalfraktion vars plats de innehar: industrikapital, bankkapital, handelskapital o.s.v. Med andra ord har företagsledarna själva inte någon egen enhet som klassfraktion, vilket nuförtiden hävdas av många, bl.a. i Frankrike, som bildar "en sociologisk enhet" av företagsledare eller "teknobyråkrater", i allmänhet på grundval av utbildning och kulturell gemenskap, i Frankrike alltså högskolorna, Polytechnique, ENA Centrale[8] o.s.v.
Men den sistnämnda typen av analyser har än mer långtgående effekter: man kan läsa både här och där att för att veta om penetrationen av utländskt kapital, t.ex. amerikanskt, främjas i ett europeiskt land måste man ta reda på om företagsledningen i filialerna består av "inhemska" tjänstemän eller inte. Man antar då att företagsledarnas nationella ursprung, tillsammans med deras "beslutsautonomi" skulle påverka kapitalets verksamhet till förmån för den nationella ekonomin: det är knappast överflödigt att i det här sammanhanget nämna att politiken med "inhemska företagsledare" särskilt utmärker det sorgligt välkända ITT! Och med samma tänkesätt har ofta den gaullistiska ekonomiska politiken gjorts avhängig av det "industriella valet" hos dem som gått ut Ecole Nationale de l'Administration!
Monopolkapitalismens olika faser, de särskiljande formerna för sammankopplingen mellan det ekonomiska ägandets/förfogandets relationer och makten som kommer ur dem, visar sig i former för dissociering mellan de aktörer som är bärare av relationen, och de som utövar makten, som är karaktäristiska för fasen. Det är ett förlopp som i allmänhet studeras av dagens sociologer och ekonomer under temat "centralisering/decentralisering" eller "ökande/minskande byråkratisering" av storföretaget, sett som "organisationsmodell" eller som former för "beslutsfattande-processen" i storföretag och multinationella företag. Det som bör understrykas är att det här rör sig om sekundära effekter av de former som produktionsförhållandena och samhällsförhållandenas reproduktionsprocess tar i produktionsenheterna. Det är inte ett resultat av tekniska faktorer som t.ex. användningen av datasystem. Det rör sig verkligen om effekter som är raka motsatsen till dem som den gamla institutionalistiska traditionen implicerar. Med sitt "företags"-begrepp, i dagens version "organisationsteori", innebär den när allt kommer omkring att det är företagets/institutionens egen struktur som bestämmer de relationer som råder inom det. Relationer som f.ö. blir "makt"-relationer mellan dem som "beslutar" och dem som "utför", oberoende av produktions- och utsugningsrelationen.
En sista punkt: frågan angående aktörerna/individerna vad gäller deras fysiska identitet och deras inbördes relationer kan möjligen, i bästa fall, tjäna som enkla indicier på de grundläggande förloppen, på villkor att de tydligt framställs som indicier, och att deras ofta oklara karaktär framgår. Ett exempel: tendensen till förenande av industrikapital och penningkapital i finanskapital får ofta som resultat fysisk och personell interpenetrering bland aktörerna. Det är känt för alla att i de stora industrifirmornas styrelser finns bankchefer och ägare av bankmonopol, och tvärtom. Att den ledande personalen i de olika kapitalfraktionerna nuförtiden är rörlig och utbytbar är också känt. Man kan då visserligen genom att studera styrelsernas uppbyggnad få indikationer i speciella fall på de konkreta former som kapitalsammansmältningen tar (just nu är det ett sociologiskt mode att gå igenom olika Vem är det). Men de här indikationerna kan ofta leda fel och framförallt dölja de grundläggande förloppen och de olika kapitalfraktionernas strategier. Det räcker med ett exempel: både i Frankrike och i Tyskland träffar man på representanter för de stora bankerna i storföretagens styrelser, men det har inte alls samma betydelse. I Tyskland har ju bank-monopolkapitalet alltid fört en politik bestående av direkta ingrepp och investeringar i industrin, medan bankkapitalet i Frankrike fortfarande idag utmärks av omfattande spekulation (börstransaktioner eller massiva investeringar i byggnadssektorn).
Samma problemformulering runt aktörerna/subjekten återfinns idag också i en rad analyser som gäller förhållandet mellan den dominerande klassen och Statsapparaten: de sträcker sig från vissa av franska kommunistpartiets analyser av statsmonopolkapitalismen till R. Millibands och J.K. Galbraiths analyser av Den nya industristaten. Det huvudsakliga syftet med dessa analyser är att bevisa ett samband mellan monopolkapitalets hegemonifraktion och Statsapparaten, genom att visa att samma personer, samma klassursprung och personliga band finns bland den monopolkapitalistiska fraktionens aktörer och topparna inom Statsapparaten - de höga tjänstemännen, ministrarnas medarbetare, den politiska personalen i vid bemärkelse. För franska kommunistpartiet t.ex. så är beviset på sammansmältningen mellan Staten och monopolen till "en enda mekanism" att de fysiska "individer" som leder de båda sammanfaller. Urtypen för dessa analyser är den om "Pompidou bankmannen".[9]
Men den här aspekten på problemet är sekundär och beroende av slumpen. Hegemonifraktionen har i själva verket ofta varit, och är fortfarande, beroende på samhällsformationen, en annan än den härskande klassen eller fraktionen, som de högsta medlemmarna och den politiska personalen inom statsapparaten rekryteras från (klassursprung) eller ibland tillhör. Detta fenomen har emellertid ingenstans hindrat att Statens politik och hegemonifraktionens intressen objektivt överensstämt. Att till varje pris söka överensstämmelsen i en förutsatt identiskhet mellan hegemonifraktionen och den härskande klassen eller fraktionen leder, i de fall där det existerar ett tydligt avstånd mellan dem, till att den härskande klassen uppfattas som den som innehar hegemonin. Det var grunden till felen i de socialdemokratiska analyserna av fascismen, som betraktades som "småbourgeoisins diktatur" på grund av det småborgerliga klassursprunget hos den högsta personalen inom Statsapparaten under fascismen.
Låt oss återgå till den nutida Staten: argumenteringen, som lider av bristande precision, kan också leda till att klasshegemonin fördunklas. Det är känt att monopolkapitalets hegemoni förverkligas under vissa europeiska socialdemokratiska regeringar (Tyskland, Österrike, Storbritannien under Wilson) med hjälp av politisk personal som till största delen kommit inte bara från det icke-monopolistiska kapitalet, utan också från småbourgeoisin, och ofta t.o.m. från arbetararistokratin genom socialdemokratiska och labourfackföreningar och partier. Något som försvararna av dessa regeringar just för fram som bevis på att monopolkapitalets hegemoni inte finns under deras styre.[10] Men:
a) Allt det här betyder inte att medlemmarna av den klass eller fraktion som innehar hegemonin inte har medverkat direkt i de kapitalistiska Statsapparaterna (regeringar, ledning av politiska partier, toppen av statsadministrationen). Det har tvärtom varit fallet inom varje form av kapitalistisk Stat, både förr och nu. Man kan säkert säga att detta fenomen är mer utmärkande än förut i Statsapparaten i den aktuella fasen: det beror samtidigt på den nutida Statens avgörande roll genom de ekonomiska ingreppen, på breddningen av den nationaliserade ekonomiska sektorn där monopolkapitalet kommer in i ledningen, på det icke-monopolistiska kapitalets speciella beroende av monopolkapitalet, och slutligen på de institutionella förändringarna av Staten. Men det här fenomenet, som också här har värde som indicium, förblir sekundärt och kan hursomhelst inte tolkas som "monopolisternas fysiska övertagande" av en Stat, som förut hade en jungfrus renhet genom "hederliga tjänstemäns" skiljedom.
b) Jag ska lägga till något om den franska situationen: det påfallande fenomenet under det senaste decenniet, med medlemmar av den monopolistiska fraktionen direkt närvarande inom Statsapparaterna, är frapperande framförallt i jämförelse med Frankrikes speciella förflutna, som sammanhänger med den III:e och t.o.m. den IV:e Republikens "jakobinska" tradition. Det är riktigt att V:e Republiken inte bara har kommit ifatt utan också gått om vissa andra stater i metropolen och en tendens till verklig kolonisering av Staten från den monopolistiska fraktionens direkta medlemmar har visat sig. Men detta hänger samman med den gaullistiska regimens särdrag, d.v.s. särdragen hos den gaullistiska rörelsen och hos V:e Republikens institutioner, i ett land där den ekonomiska statsinterventionen är speciellt omfattande (planapparaten var kärnan i koloniseringen av Staten av monopolkapitalets medlemmar) och Statens nationaliserade sektor speciellt stor.
c) Man får inte glömma att det här fenomenet motverkas, också i Frankrike, av högskolorna och statstjänstemannasystemet, som tillhandahåller en politisk kader, som fortfarande i anmärkningsvärd omfattning kommer från det icke-monopolistiska kapitalet, de fria yrkena och t.o.m. från småbourgeoisin.[11] Men detta faktum, som motbevisar att monopolfraktionens och Statsapparatens medlemmar är identiska till sitt klassursprung, fångas upp av en annan variant av den ideologiska strömningen om eliter och managers. I det fallet understryks den gemensamma utbildningen och "kulturen" hos dem som inriktas på företagsledning och ledning av Statsapparaten, och som visar sig vara utbytbara och rörliga med hjälp av den nationaliserade sektorn inom ekonomin och olika smygvägar. Naturligtvis kastar man då helt enkelt överbord monopolkapitalets hegemoni, och ersätter det med ett tekno-byråkratiskt "kast", "elit" eller "klass", som har all makt och som intar allt, och som antas ha det verkliga kommandot över ekonomin och Staten i sin hand.
De analyser som behandlar medlemmarna av monopolfraktionen och den kapitalistiska klassen, och medlemmarna av Statsapparaten som identiska, eller de som mekaniskt reducerar dem till en minsta gemensam nämnare som klassursprung, eller t.o.m. klasstillhörighet, mörklägger helt ett viktigt problem: frågan om Statsapparatens medlemmars sociala kategori - Statsbyråkratins existens och speciella funktionssätt. Statstjänstemännen (funktionärerna) utgör en social kategori: dess bestämning beror just på förhållandet medlemmarna har till Statsapparaterna och på det faktum att de verkställer Statens objektiva funktioner.
Vad är det för grundläggande faktum i det här sammanhanget, som analyserna om Statens och monopolens sammansmältning till en enda mekanism mörklägger? Det är just att den här sociala kategorins sätt att fungera inte kan reduceras till dess medlemmars klassursprung, eller ens klasstillhörighet. Om motsatsen hade varit fallet skulle problemet med byråkratin, som var så viktigt för Marx, Engels, Lenin och Gramsci, överhuvudtaget inte uppstå.
Den här sociala kategorin, vars medlemmar har skiftande klassursprung och klasstillhörighet i allmänhet, uppvisar trots skillnaderna en specifik inre enhet, som blott är inverkan av Statsmaktens enhet och Statsapparaternas institutionella enhet (bl.a. deras "centralism") på de agerande. Denna sociala kategori kan, för det första, såsom grupp tjäna andra klassers och fraktioners intressen än de som dessa "toppar" tillhör eller härstammar från. Marx analyserade det klassiska engelska exemplet på en Statsbyråkrati, där topparna tillhörde lantadeln och som tjänade bourgeoisin. Lenin analyserade exemplet "borgerliga specialister", med borgerligt klassursprung som tjänade den sovjetiska Staten. Man kan också påminna om den fascistiska byråkratin som tjänade monopolkapitalet, och den politiska kadern med småborgerligt klassursprung i Frankrike under III:e Republiken och med jakobinsk tradition som tjänade bourgeoisin.
För det andra kan denna sociala kategori i en bestämd konjunktur fungera som en verklig samhällskraft. Den ingriper i så fall på det politiska fältet och i klasskampen med sin specifika tyngd: den befinner sig varken helt enkelt i hegemonifraktionens eller klassens "släptåg", inte heller i släptåg till den klass eller fraktion som den härstammar ur eller tillhör.
Vi ser alltså att Statsapparatens agerandes sociala kategori, byråkratin i vid mening, har en egen roll som utspelas just inom gränserna för den kapitalistiska Statens relativa autonomi.[12] Några ord till ska sägas om klasstillhörigheten hos den sociala kategorins medlemmar. Klassfrågan kan inte reduceras till aktörernas klassursprung i denna sociala kategori. En social kategori, liksom ett skikt eller en fraktion, utgör inte en "grupp" vid sidan om, utanför eller ovanför klasserna. Dess medlemmar har inte enbart ett klassursprung, som om de från och med det ögonblicket de tillhör statsbyråkratin skulle upphöra att ingå i samhällsklasserna. Det här måste understrykas eftersom FKP:s nuvarande analyser betraktar Statsagenterna som en "grupp" som faller utanför klasstillhörigheten - något som är mindre paradoxalt än det verkar. På så sätt skulle det finnas inom Statsapparaten å ena sidan "monopolisternas" direkta och stora närvaro, och å andra sidan - helt åtskilda från dem - "funktionärerna", som såsom en egen enhet skulle stå utanför klassbestämningarna och utgöra ett av de omtalade "anti-monopolistiska skikten".[13] Dessa skikt, som vi ska återkomma till, antas befinna sig i kanten av eller utanför klasserna.
Utom om man överger den marxistiska teorin om samhällsklasser till förmån för något "stratifierings"-begrepp, ska inte det faktum att Statsaktörerna fungerar som en social kategori få frågan om klassbestämningen av kategorin och dess medlemmar att försvinna eller fördunklas. Det rör sig om flera olika klasser: i allmänhet bourgeoisin för Statsapparaternas "toppar", och småbourgeoisin för de mellersta och lägsta nivåerna. För ögonblicket ska vi syssla med apparaternas "toppar". Dessa "toppar" tillhör i allmänhet borgarklassen, inte på grund av deras personliga relationer med kapitalets medlemmar, utan huvudsakligen därför att de i en kapitalistisk Stat fyller funktionen att leda Staten i kapitalets tjänst.
Men denna klassbestämning av Statsapparatens toppar är varken direkt eller omedelbar eftersom den hänger samman med deras roll som social kategori: klassbestämningen sker genom Statsapparaten som samtidigt gör att de utgör en samhällskategori. Av det följer att när det inte går att uppfatta dessa "toppar" som en särskild fraktion (elit) inom borgarklassen, så finns det inte heller någon anledning att fråga sig till vilken fraktion av kapitalistklassen de hör. I motsats till företagsledare, som själva befinner sig på kapitalets plats, och som alltså är direkt underkastade dess fraktionering, så är den borgerliga klasstillhörigheten hos Statsapparatens toppar bruten och förmedlad genom Statens roll för sammanhållningen och reproduktionen av samhällsförhållandena i en kapitalistisk formation. Det vore mer exakt att påstå att bourgeoisins fraktionering sprids indirekt inom Statsapparatens topp, d.v.s. genom differentieringarna och klyftorna mellan de olika grenarna och Statsapparaterna, som - inom ramen för Statsmaktens enhet - reproducerar maktblockets motsättningar.[14]
I högre grad än när det gällde företagsledarna, spelar dessa aktörers situation i de politiska och ideologiska förhållandena en viktig roll för deras strukturella klassbestämning. Dessa agenter är direkt fästade vid Statsapparaterna, när de styr över "verkställandet" av Statens roll i reproduktionen av den samhälleliga arbetsdelningen, och särskilt reproduktionen av de politiska och ideologiska dominans/underkastelse-förhållandena. Men när Staten tar på sig denna roll att reproducera den samhälleliga arbetsdelningen inom samhällsformationen, koncentrerar den och uppvisar samtidigt i sin egen apparat den samhälleliga uppdelningen. Staten, sa Engels och Lenin, sammanfattar inom sig själv samhällsmotsättningarna. Annorlunda uttryckt när aktörerna utövar Statens roll, som är avhängig av samhällsuppdelningen, är de själva, såsom medlemmar av Statsapparaten, placerade inom uppdelningen som Staten institutionaliserat den. Dessa agenters ställning i den organiserade fysiska repressionen, i utövandet av den legitima auktoriteten, i institutionaliseringen av uppdelningen mellan intellektuellt och manuellt arbete och mellan de "beslutande" och de "utförande" arbetsuppgifterna o.s.v. får en avgörande effekt för deras specifika ideologi. I form av "i allmänintressets tjänst" och "Statens auktoritet ovanför de enskilda intressena" o.s.v. skiljer den sig kanske från företagsledarnas ideologi, men det är hursomhelst en borgerlig ideologiform.[15]
Men den här strukturella borgerliga klassbestämningen av Statsapparatens topp skiljer sig från det mycket speciella fallet med Statsbourgeoisi, som kan utgöra en distinkt klass eller klassfraktion. Man kan tala om Statsbourgeoisi i de fall där man bevittnar en långtgående nationalisering och förstatligande av den ekonomiska sektorn, utan att för den skull arbetarna själva har någon verklig kontroll över produktionen, eftersom Staten fortfarande är en avskild och egen institution i förhållande till folkets massor. I dessa fall innehar Statsapparatens "toppar" genom Staten det - förstatligade - ägandets plats och förfogandet över produktionsmedlen, som är avskilda från arbetarna, och utövar den makt som kommer därur: utsugning och övertagande av mervärde förflyttas till Statsapparatens topp. Detta är den verkliga Statskapitalismens förlopp.
Låt oss återgå till den viktiga frågan om Statsapparatens medlemmars klasstillhörighet, eftersom det är av vikt för byråkratins sätt att fungera politiskt. Det faktum att denna samhällskategori under bestämda förhållanden kan agera "enat", och att den uppvisar karaktäristiska skillnader i förhållande till de klasser dess medlemmar kommer från, betyder ändå inte att klasstillhörigheten inte har några effekter. Dess effekter visar sig i de karaktäristiska brytningarna inom själva Statsbyråkratin, och i glappen mellan å ena sidan den borgerliga toppen och de småborgerliga lägre nivåerna. Brytningar och klyftor vars hela betydelse framgår i speciella situationer av politisk kris.
[1] När det gäller marxistisk kritik av M. Weber, se J-M Vincents avgörande artiklar i Fetichisme et Société, 1973, och likaså M. Lowy, Dialectique et Révolution 1973.
[2] Les classes dans une société post-industrielle, 1971.
[3] Statsmakten i det kapitalistiska samhället, 1969, sv. övers. 1970. Se därom också min kontrovers med Miliband i Politique aujourd'hui mars 1970 (New Left Review n. 58 o. 59).
[4] INSEE är den franska motsvarigheten till Statistiska centralbyrån.
[5] P. Bourdieu: "Reproduction culturelle et reproduction sociale" i Informations sur les sciences sociales, UNESCO, april 1971, särskilt s. 59. Det hindrar inte Bourdieu att fem sidor längre fram (s. 64) tala om "den dominerande fraktionen av de dominerande klasserna: affärsbourgeoisin"! Detta får mig att påpeka ett problem som vi ska återkomma till och som gäller den utomordentliga godtyckligheten i statistikens klassifiering av yrkeskategorier. Managers och statsapparaternas "toppar" som det här är frågan om sammanfaller inte med de olika "högre tjänstemännen" i INSEE's statistik.
[6] Se därom särskilt den mycket intressanta artikeln av R. Blackburn 'The New Capitalism" i Ideology and Science, Blackburn ed. 1972.
[7] Kapitalet Första Boken s. 288 o. Tredje Boken s. 351-352.
[8] Parallellt med universiteten finns i Frankrike ett väl utbyggt system av spärrade högskolor med hög status. ö.a.
[9] H. Claude, Le pouvoir et l'Argent, 1972, som dock innehåller utomordentliga inblickar.
[10] Detta är naturligtvis bara en sekundär aspekt av de socialdemokratiska regeringarna, som utgör ett problem som jag inte här ämnar gå till grunden med.
[11] Enligt en undersökning av INSEE (Etudes et Conjoncture, feb. 1967).
[12] I enlighet med sin egen roll ingriper byråkratin alltså i den kapitalistiska Statens relativa autonomi. Men dess roll är varken skälet eller den huvudsakliga faktorn i denna autonomi som alla idealistiska uppfattningar påstår när de uppfattar Staten som ett subjekt och ser dess "autonomi" i samband med den "rationaliserande viljan" som byråkratin antas inkarnera (Hegel, Weber o.s.v.). De är tvärtom Statens relativa autonomi, som ingår i själva dess struktur, (se ovan) som gör möjlig denna specifika roll för byråkratin.
[13] Traité: le capitalisme monopoliste d'Etat, a.a. del I s. 233 o. följ.
[14] Det är med dessa principer som riktlinjer den nuvarande situationen kan analyseras på ett korrekt sätt. Eftersom Statens nuvarande roll innebär en förskjutning av de politiska partiernas representativa organisatoriska funktioner i riktning mot Statsadministrationen visar sig de nuvarande motsättningarna framförallt inom Statsapparaten i strikt mening: de visar sig dels i form av interna motsättningar mellan de olika grenarna och institutionerna (de olika ministerierna och administrationerna, den centrala och den kommunala apparaten o.s.v.) och i form av motsättningar mellan Statens olika interventioner. Därur kommer det för närvarande karaktäristiska fenomenet att Statens olika funktioner hela tiden flyttar från en apparat till en annan och att de olika apparaternas kompetensområde ständigt griper in i varandra. Att Statens roll förskjuts till den administrativa kadern när det gäller organiserandet av hegemonin får motsägelsefulla konsekvenser: a) en växande politisering av Statsapparatens administrativa toppar (om detta se J-P Chevenèment i Chevenément och Motchane: Clefs pour le socialisme, 1973); b) centrifugala tendenser som gör att den statliga administrationen blir "autonomare" inom de trånga gränser den nuvarande fasen drar upp för Statens relativa autonomi. Det får som resultat opposition bland bourgeoisin mot den statliga centralstyrningen.
[15] Se A. Cottereaus, J-M Vincents och J. Sallois bidrag i boken Administration utgiven i serien "Les Sciences de l'Action".
Last updated on: 9.28.2008