Publicerat: Som artikelserie i tidskriften "De Nieuwe
Tijd", mars-april 1920.
Översättning: John Tidblom och Leif Zetterberg
Digitalisering: FAM
Korrektur: Jonas Holmgren
"Också teorin blir en materiell kraft när den griper massorna. Teorin blir i stånd att gripa massorna ... när den blir radikal."[2]
Två krafter, av vilka den ena är den andres upphov, en andlig och en materiell, åstadkommer kapitalismens omstörtande till kommunism. Den materiella ekonomiska utvecklingen skapar kunskap och denna ger vilja till revolution. Ur kapitalismens allmänna utvecklingstendenser växte den marxistiska vetenskapen fram, först som det socialistiska, sedan det kommunistiska partiets teori och den ger hela den revolutionära rörelsen en djup, enhetlig andlig kraft. Eftersom denna teori bara långsamt tränger in i en del av proletariatet, måste massorna av egna erfarenheter komma fram till kapitalismens ohållbarhet. Världskriget och det snabba ekonomiska sammanbrottet frambringar nu revolutionens objektiva nödvändighet, ännu innan massorna har förstått kommunismen teoretiskt - denna motsättning ligger till grund för de motsättningar, de hinder och bakslag, som gör revolutionen till en lång och kvalfylld process. Helt säkert kommer nu också teorin in i ett nytt uppsving och griper massorna i rask takt. Trots detta måste båda delarna, teori och massor, komma till korta gentemot de praktiska uppgifter som plötsligt antar enorma dimensioner.
I Västeuropa bestäms revolutionens utveckling av huvudsakligen två drivkrafter: den kapitalistiska ekonomins sammanbrott och det Sovjetryska exemplet. Orsakerna till att proletariatet i Ryssland kunde segra relativt snabbt och lätt - bourgeoisiens svaghet, förbundet med bönderna, att revolutionen skedde under kriget - behöver ingen genomgång här. Exemplet med en stat, där det arbetande folket härskar, avskaffar kapitalismen och är i färd med att bygga kommunismen, får stor inverkan på proletariatet i hela världen. Naturligtvis kommer exemplet allena inte att vara nog för att driva fram arbetarna i andra länder till den proletära revolutionen. Människans medvetande påverkas starkast genom den egna materiella omgivningen. Där den nationella kapitalismen behållit sin gamla styrka kunde nyheterna från Ryssland inte förändra särskilt mycket. "Full av beundrande vördnad, men småborgerligt rädda, utan mod att rädda sig själva, Ryssland och mänskligheten genom handling", så beskrev Rutgers[3] massorna när han återkom till Västeuropa. Då kriget gick emot sitt slut hoppades man här överallt på ekonomins snabba uppsving, medan lögnpressen utmålade Ryssland som en stat fylld av kaos och barbari; därför avvaktade massorna. Sedan dess har kaos däremot utbrett sig i de gamla kulturländerna, medan den nya ordningen i Ryssland visar sin växande styrka. Nu kommer massorna också här i rörelse.
Det ekonomiska sammanbrottet är revolutionens viktigaste drivkraft. Tyskland och Österrike är ekonomiskt sett redan fullständigt tillintetgjorda och utarmade, Italien och Frankrike befinner sig i en oavbruten nedgång, England är kraftigt omskakat - och det är frågan om dess regerings energiska rekonstruktionsförsök kan avvärja undergången - och i Amerika uppträder redan de första symptomen på krisen. Och överallt - ungefär i denna ordningsföljd - börjar det att jäsa i massorna; i stora strejkrörelser, som skakar ekonomin ännu mer, värjer de sig mot utarmandet. Dessa kamper växer efterhand till en medveten revolutionär kamp och utan att vara kommunister, så följer massorna den väg som kommunismen visar dem. Ty den praktiska nödvändigheten driver dem därhän.
Med samma nödvändighet och i samma stämning, s.a.s. buren av den, växer i dessa länder den kommunistiska förtruppen, som klart förstår målet och samlas i den Tredje Internationalen. Symptomet och kännetecknet på detta växande revolutionsbehov skapar den skarpa andliga och organisatoriska skillnaden mellan kommunism och socialdemokrati. I de centraleuropeiska länder som genom Versaillesfördraget omedelbart kastades ut i en hård ekonomisk kris och där en socialdemokratisk regering var en nödvändighet för att rädda den borgerliga staten, syns denna skillnad klarast. Krisen är där så långtgående och djup, att massan av radikala socialdemokratiska arbetare (USP) önskar anslutning till Moskva och uttalar sig för proletariatets diktatur, trots att de fortfarande i hög grad håller fast vid gamla socialdemokratiska traditioner, lösningar och ledare. I Italien har hela socialdemokratiska partiet anslutit tig till Tredje Internationalen. Hos massorna härskar en kampberedd revolutionär stämning, som bekräftas av pågående småkrig med regering och bourgeoisie och som gör det möjligt att bortse från den teoretiska blandningen av socialistiska, syndikalistiska och kommunistiska åsikter. I Frankrike har kommunistiska grupper först nyligen brutit sig ur det socialdemokratiska partiet och fackföreningsrörelsen och är i färd med att bilda ett kommunistiskt parti.[4] P.g.a. de djupa verkningar kriget fick på arbetarrörelsens traditionella förhållanden, har det i England uppstått en kommunistisk rörelse som alltjämt består av flera grupper och partier med olika bakgrund och dessutom tillkommer nya organisationsbildningar.[5] I Amerika har två kommunistiska partier avskilt sig från det socialdemokratiska partiet, även om detta också förklarat sig stödja Moskva.
Sovjetrysslands oväntade motståndskraft mot de reaktionära angreppen, varigenom Ententen tvingats till förhandling - så verkar framgången alltid - har inneburit en ny stark dragningskraft för de västliga arbetarpartierna. Andra Internationalen bryter samman. En allmän rörelse av centristgrupper som närmar sig Moskva har börjat, pådriven av massornas växande revolutionära stämning. Genom att de tar till sig det nya namnet kommunister utan att ändra mycket i sin traditionella grunduppfattning, för de in de gamla socialdemokratiska ståndpunkterna och metoderna i den nya Internationalen. Som symptom på att sådana länder mognat mer för revolutionen, framträder nu nästan det motsatta fenomenet först; med sitt inträde i Tredje Internationalen eller genom att de bekänner sig till dess principer (som redan nämnt när det gäller USP) så blir den klara skillnaden mellan kommunister och socialdemokrater fördunklad. Om man likväl försöker att hålla sådana partier formellt utanför Tredje Internationalen, för att inte utplåna all principfasthet, så tränger de ändock in i den revolutionära rörelsens ledning i varje land och genom de nya paroller till vilka de bekänner sig behåller de sitt inflytande på massornas kamp. Så handlar varje härskande skikt: i stället för att låta sig avskärmas från massorna blir de själva "revolutionära", för att revolutionen under deras inflytande ska förflackas. Och många kommunister är benägna att se den växande styrkan, men inte den växande svagheten.
Den proletära revolutionen syns genom kommunismens och det ryska exemplets uppträdande ha vunnit en enkel och målinriktad form. I verkligheten träder nu med svårigheterna också de krafter fram, som gör revolutionen till en högst invecklad och mödosam process.
Frågorna om lösningarna, programmen och taktiken utgår inte från abstrakta principer, utan bestäms bara av erfarenheten, av livets verkliga praxis. Kommunisternas ståndpunkter om målet och vägen måste och ska formas utifrån den hittillsvarande revolutionära praktiken. Den ryska revolutionen och det hittillsvarande förloppet av den tyska revolutionen utgör det praktiska materialet av erfarenheter som ännu så länge står till vårt förfogande om den proletära revolutionens drivkrafter, villkor och former.
Den ryska revolutionen har skaffat proletariatet den politiska makten i ett så förbluffande snabbt tempo, att den redan den gången fullständigt överraskade de västeuropeiska iakttagarna och nu, ansikte mot ansikte med svårigheterna i Västeuropa, framstår det som än mer förunderligt, trots att orsakerna är helt uppenbara. Den första slutsatsen måste nödvändigtvis bli den att revolutionens svårigheter, i den första begeistringen, undervärderades i resten av världen. Den ryska revolutionen har inför hela världsproletariatets ögon framställt den nya världens principer i dess strålande rena kraft: proletariatets diktatur, sovjetsystemet som den nya demokratin, nyorganiseringen av industrin, lantbruket, utbildningen. Den har i många hänseenden givit en så enkel, klar, överskådlig, nästan idyllisk bild av den proletära revolutionens väsen och innehåll, att inget synts enklare än att följa detta exempel. Att det emellertid inte var så enkelt, har den tyska revolutionen bevisat, och de krafter som visade sig där finner man också i övriga Europa.
Då den tyska imperialismen bröt samman i november 1918, var arbetarklassen helt oförberedd på ett proletära herradöme. Djupt skakad, andligt och moraliskt, av det fyra är långa kriget, infångad i socialdemokratiska traditioner, kunde arbetarklassen inte under de första veckorna, när regeringsmakten var försvunnen, komma till klarhet om sin uppgift; den intensiva, men korta kommunistiska propagandan kunde inte reparera denna brist. Den tyska bourgeoisien hade lärt sig mer än proletariatet av det ryska exemplet; samtidigt som den smyckade sig med rött för att fä arbetarna till att falla i sömn, började den genast att återuppbygga sina maktorgan. Arbetarråden lämnade frivilligt ifrån sig sin makt till fördel för de socialdemokratiska partiledarna och det demokratiska parlamentet. Arbetarna, som fortfarande var beväpnade som soldater, avväpnade inte bourgeoisien, utan sig själva. De aktivaste arbetargrupperna blev nedslagna av de nybildade vita gardena och bourgeoisien organiserades i beväpnade borgarvärn.
Med hjälp från fackförbundsledningen blev de nu avväpnade arbetarna berövade nästan alla de förbättringar i arbetsbetingelserna, som de hade vunnit under revolutionen. Således spärrades vägen till kommunismen med taggtrådshinder, för att kapitalismen skulle fortleva, d.v.s. sjunka ännu djupare ner i kaos.
Erfarenheterna från den tyska revolutionen kan inte tveklöst överföras på övriga länder i Europa utan här kommer utvecklingen att följa andra linjer. Där kommer inte makten att falla i händerna på massorna genom ett politiskt-militärt sammanbrott; proletariatet kommer att kämpa hårt för den och kommer därför också att efter erövringen ha uppnått en större erfarenhet. Det som skedde i Tyskland i feberaktigt tempo efter novemberomvälvningen pågår redan lugnt och fridfullt i andra länder: Bourgeoisien drar sina konsekvenser av den ryska revolutionen, beväpnar sig militärt inför inbördeskriget, samtidigt som den iscensätter det politiska bedrägeriet mot proletariatet med hjälp av socialdemokratin. Men trots vissa skillnader visar de tyska revolutionen upp några allmänna drag och erbjuder några erfarenheter av allmän betydelse. Den visar oss klart, att revolutionen i Västeuropa blir en långvarig process, och vilka krafter som åstadkommer detta.
Långsamheten i Västeuropas revolutionära utveckling - även om denna blott är relativ - har lett till en motsättning mellan varandra bekämpande taktiska riktningar. I tider av snabb revolutionär utveckling blir taktiska skillnader snabbt övervunna genom praktiken, eller så kommer de inte fram, erkänns inte. En intensiv principiell agitation ledet till förståelse, samtidigt som massorna strömmar till och aktivitetens praktik förändrar de gamla åsikterna. När det däremot inträder en tid av yttre stagnation, när massorna helt ointresserade låter andra bestämma och de revolutionära parollernas nedrivande kraft tycks förlamad, när svårigheterna tornar upp sig och motståndaren för varje dag tycks bli ännu mäktigare, när det kommunistiska partiet fortfarande är svagt och bara lider nederlag - då uppstår splittring, då söks nya vägar och nya taktiska medel. I huvudsak framträder, då två tendenser, som trots lokala avvikelser finns i alla länder. Den ena riktningen vill genom ord och gärning revolutionera och upplysa medvetandet och söker på skarpast möjliga sätt att framhålla de nya principerna framför de gamla kvarlevande åsikterna. Den andra riktningen försöket att vinna de ännu omedvetna massorna för den praktiska aktionen, vill helst undgå att stöta massorna ifrån sig och framhäver istället för motsättningen först och främst vad som förenar. Den första riktningen understryker den skarpa klara skillnaden, den andra massornas förening. Den första riktningen måste betecknas som den radikala, den andra som den opportunistiska tendensen. I den nuvarande situationen i Västeuropa, där å ena sidan revolutionen möter hårt motstånd och å andra sidan Sovjetrysslands fasta kamp mot Entent-regeringarnas underkuvandeförsök gör ett starkt intryck på massorna och där man därför bör räkna med en stark tillströmning till Tredje Internationalen från hittills tvekande arbetargrupper, kommer opportunismen utan tvekan att bli en stark kraft i den Kommunistiska Internationalen.
Opportunismen inbegripen inte nödvändigtvis en tam, fredlig och tillmötesgående hållning och uttryck i motsättning till den för radikalismen karaktäristiska skarpa tonen. Tvärtom döljer sig bristen på en klar principiell taktik allt för ofta bakom rabiata uttryck. Det är faktiskt en del av opportunismens väsen, att den i revolutionära situationer plötsligt väntar sig allt av den stora revolutionära handlingen. Det är dess väsen att alltid bara ta hänsyn till det ögonblickliga och inte till det som ligger längre fram, att fästa sig vid händelsernas yta i stället för att se på deras avgörande djupare grundval. När krafterna för att uppnå ett mål inte genast räcker till, är dess tendens, inte att stärka dessa krafter, utan att byta väg, att omvägen nå fram till målet. Ty målet är den ögonblickliga segern och för denna offrar opportunismen möjligheterna för framtida, kommande segrar. Den hänvisar till att det ofta är möjligt, genom förbindelser med andra "progressiva" grupper, genom erkännande av passerade ståndpunkter, att vinna makt eller åtminstone att splittra fienden, den kapitalistiska klassens koalition och därmed utverka bättre betingelser för kampen. Det visar sig emellertid alltid att denna makt bara är en skenmakt, en personlig makt för enskilda ledare, inte den proletära klassens makt och att denna motsägelse bara medför splittring, korruption och kamp. Ett förvärv av regeringsmakten, när det inte finns en arbetarklass bakom, som är fullständigt mogen att härska, misslyckas eller måste göra så många eftergifter att den splittras upp inifrån. En splittring av den fientliga klassen - denna reformismens högt prisade lösning - hindrar likväl inte det innerligt sammansvetsade borgerskapets enhet, medan proletariatet däremot blir bedraget, förvirrat och försvagat. Utan tvivel kan det förekomma att proletariatets kommunistiska förtrupp måste överta den politiska makten, innan de normala betingelserna är uppfyllda. Men bara det massorna vinner därpå av klarhet, insikt, beslutsamhet och självständighet, har ett varaktigt värde som grund för den fortsatta utvecklingen av kommunismen.
Andra Internationalens historia är full av exempel på denna opportunistiska politik och i Tredje Internationalen börjar den redan visa sig. Den gången bestod den i ansträngningen att uppnå det socialistiska målet med hjälp från massan av icke-socialistiska arbetargrupper eller andra klasser. Detta ledde till taktikens korruption och slutligen till sammanbrottet. I Tredje Internationalen är förhållandena emellertid väsentligt annorlunda, ty förbi är den tid med lugn kapitalistisk utveckling, när socialdemokratin inte kunde göra annat än att genom en principiell politik sprida upplysning som förberedelse till senare revolutionstider. Kapitalismen bryter samman, världen kan inte vänta tills vår propaganda har bibragt flertalet en klar kommunistisk åsikt. Massorna måste genast gripa in (och så snabbt som möjligt) för att rädda sig själva och världen från undergång. Vad skall då ett litet, nog så principiellt parti vara till för nytta, när det är massorna som spelar störst roll? Opportunismen, som snabbt kommer att samla breda massor, är inte den nödvändig?
En revolution kan lika litet genomföras av ett litet radikalt parti som av ett stort massparti eller en koalition av olika partier. Den bryter spontant fram från massorna. Aktioner, som beslutas av ett parti, kan från och till ge en knuff i rätt riktning (det sker dock bara i undantagsfall), men de avgörande krafterna ligger på andra ställen, i de psykiska faktorerna, djupt i massornas undermedvetna och i de stora världspolitiska händelserna. Ett revolutionärt partis uppgift består i, att det i förväg sprider kunskap, på så sätt att det överallt finns element, som i sådana tider vet vad som ska göras och kan bedöma en situation självständigt. Och under revolutionen skapar partiet det program, de paroller och direktiv, som de spontant handlande massorna erkänner som riktiga, då de däri återfinner sina egna mål i en mer fulländad form. Och vet att de uppnår större klarhet. Därigenom blir partiet ledare i kampen. Så länge massorna förblir overksamma, kan det synas som att detta handlande blir resultatlöst, men de klara principerna påverkar många som till att börja med förhåller sig passiva, och i revolutionen visar deras aktiva kraft sig genom att de ger revolutionen en fast riktning. Har man däremot hitintills genom urvattning av principerna, genom koalitionen och eftergifter försökt samla ett större parti, så inbjuder det för oklara element att i revolutionens tid vinna inflytande, utan att massorna genomskådar deras otillräcklighet. Anpassningen till de traditionella ståndpunkterna är ett försök till att ta makten utan dess förutsättningar, idéernas revolution. Det leder således till att fördröja revolutionens förlopp. Den är dessutom en illusion, eftersom bara de mest radikala idéer kan gripa massorna, när de tar aktiv del i revolutionen, de moderata däremot så länge revolutionen uteblir. En revolution är dessutom en tid med djup andlig omstörtning av massornas idéer. Den skapar förutsättningarna för detta och blir återigen betingad av dessa. Ledningen i revolutionen tillfaller därför det kommunistiska partiet genom styrkan i dess världsomstörtande klara principer.
I motsättning till det starka, skarpa hävdandet av de nya principerna (sovjetsystem och diktatur) som skiljer kommunismen från socialdemokratin, stödjer sig opportunismen i Tredje Internationalen i största möjliga utsträckning på de från Andra Internationalen övertagna kampformerna. Efter att den ryska revolutionen hade ersatt parlamentarismen med sovjetsystem och byggt fackföreningsrörelsen på fabrikerna, var den första ansträngningen i Västeuropa att följa detta exempel. Tysklands Kommunistiska Parti (KPD) bojkottade valen till nationalförsamlingen och propagerade för ett ögonblickligt eller långsamt organiserat utträdande ur fackföreningarna. Men då revolutionen 1919 ebbade ut och stagnerade, inledde KPD:s central en annan taktik, som gick ut på erkännande av parlamentarismen och stöd till de gamla fackförbunden mot unionerna. Det viktigaste argumentet är, att det kommunistisk partiet inte bör mista ledningen över de massor som fortfarande tänker fullständigt parlamentariskt, som nås bäst genom valkamp och parlamentstal och som genom massivt inträde i fackförbunden har fått deras medlemstal att stiga till sju miljoner. Den nämnda grundtanken kommer i England fram i hållningen hos BSP, som inte vill skilja sig från "Labour Party", trots att detta tillhör Andra Internationalen, för att inte mista kontakten med massorna i fackförbunden. Dessa argument har formulerats skarpast och mest sammansatt av vår vän Karl Radek, vars skrift "Die Entwicklung der Weltrevolution und die Taktik der Kommunistischen Partien im Kampfe um die Diktatur des Proletariats", författad i fångenskap i Berlin, kan betraktas som den kommunistiska opportunismens programskrift. Här förklaras, att den proletära revolutionen i Västeuropa kommer att bli en lång, ihärdig process, i vilken parlamentarismen och fackföreningsrörelsen ska bli proletariatets huvudvapen. och dessutom, som nytt kampobjekt, det gradvisa genomförandet av fabrikskontroll.
I vilken utsträckning detta är riktigt ska en undersökning av grunden, förutsättningarna och svårigheterna för den proletära revolutionen i Västeuropa visa.
Upprepade gånger har det framhävts, att revolutionen i Västeuropa kommer att bli lång, eftersom bourgeoisien är så mycket mäktigare här än i Ryssland. Låt oss analysera denna makts väsen! Ligger den i denna klass' större antal? De proletära massorna är förhållandevis ännu större. Ligger den i att bourgeoisien behärskar hela det ekonomiska livet? Utan tvivel var detta ett starkt maktmedel. Men detta herradöme förtvinar och i Centraleuropa är ekonomin fullständigt bankrutt. Ligger den i bourgeoisiens förfogande över staten med alla dess maktmedel? Just precis. Genom den har de alltid undertrycka massorna och därför var erövringen av statsmakten proletariatets första mål. Men i november 1918 föll statsmakten dem maktlöst ur händerna, statens maktmedel var fullständigt förlamade, massorna var herrar. Och trots detta har bourgeoisien åter kunnat bygga upp denna statsmakt och återigen kunnat förtrycka arbetarna. Detta bevisar att bourgeoisien hade ännu en fördold maktkälla till sitt förfogande, som förblev oangripen och som satte den i stånd till, då allt verkade ha brutit samman, att åter upprätta sitt herradöme. Denna fördolda makt är borgerskapets andliga makt över proletariatet. Eftersom de proletära massorna ännu fullständigt behärskas av ett borgerligt sätt att tänka, har de efter sammanbrottet med sina egna händer återupprättat det borgerliga herradömet.
Denna tyska erfarenhet ställer oss just inför det stora problemet för revolutionen i Västeuropa. I dessa länder har det gamla borgerliga produktionssättet, och härmed sammanhängande många århundradens högutvecklade borgerliga kultur, fullständigt satt sin prägel på massornas känslor och tankar. Därmed är folkmassornas andliga och inre karaktär i Västeuropa helt annorlunda än i de östliga länder, som inte är förtrogna med detta herradöme av borgerlig kultur. Och däri ligger framförallt skillnaden mellan revolutionens förlopp i Öst och Väst. I England, Frankrike, Holland, Italien, Tyskland, Skandinavien lever sedan medeltiden ett starkt borgerskap med småborgerlig och primitiv kapitalistisk produktion. När feodalismen slogs sönder, växte det på landsbygden fram en stark oavhängig bondeklass, som också var herre på sin egen gård. I denna jordmån utvecklades det borgerliga kulturlivet sig till en stark nationell kultur. Framförallt i kuststaterna England och Frankrike, som gick främst i den kapitalistiska utvecklingen. Kapitalismen i det 19:e århundradet har genom underkastelsen av hela ekonomin under sin makt och genom att dra in de avlägsnaste bondgårdar i sin världsekonomiska krets upphöjt, förfinat och med sina andliga propagandamedel, press, skola och kyrka, hamrat in denna nationella kultur i massornas huvuden, såväl de massor den proletariserat och dragit in till städerna, som de den låtit bli kvar på landsbygden. Det gäller inte bara för kapitalismens ursprungsländer, utan på liknande sätt, om än i andra former, för Amerika och Australien, där européerna grundat nya stater, och de tills då stagnerande stater i Centraleuropa: Tyskland, Österrike, Italien, där den nya kapitalistiska utvecklingen kunde haka sig fast på en efterbliven, småborgerlig ekonomi och småborgerlig kultur. Helt andra materiella och andra traditioner fanns när kapitalismen trängde sig in i Europas östliga länder. Här, i Ryssland, Polen, Ungern och också öster om Elbe, fanns det ingen stark borgerlig klass, som av tradition behärskade det andliga livet. De primitiva agrara förhållandena med storgods, patriarkalisk feodalism och bykommunism bestämde kulturlivet. Här stod massorna därför mer primitiva, enkla, öppna och mottagliga som vitt papper inför kommunismen. Västeuropeiska socialdemokrater uttryckte ofta sin hånfulla förundran över hur de "ovetande" ryssarna kunde vara förkämpar för arbetets nya värld. Gentemot dem uttryckte en engelsk delegat, på den kommunistiska konferensen i Amsterdam, skillnaden helt riktigt: Ryssarna kan ha varit mer ovetande, med de engelska arbetarna är så proppfulla av fördomar, att kommunismens propaganda inte faller så väl ut. Dessa "fördomar" är bara den ena, utvändiga sidan av det borgerliga tänkandet, som uppfyller det engelska och hela det västeuropeiska och amerikanska proletariatets massor.
Hela innehållet i detta sätt att tänka, som står i motsättning till den proletära-kommunistiska världsuppfattningen, är så mångsidig och invecklad, att den svårligen kan sammanfattas i några meningar. Dess första drag är individualismen, som utgående från de tidigare småborgerligt lantliga arbetsformerna och bara långsamt ger vika för den nya proletära samhörighetskänslan och den nödvändiga frivilliga disciplinen - i de anglosaxiska länderna är dessa drag hos bourgeoisien och proletariatet starkast utpräglade. Utblicken är begränsad till arbetsplatser och omfattat inte hela samhället. Fångade i arbetsdelningens princip ser man också "politiken", ledningen av samhället, inte som var och ens angelägenhet, men som ett monopol för det härskande skiktet, som ett särskilt fack för särskilt fackfolk, politikerna. Den borgerliga kulturen är genom en sekellång påverkan av andlig och materiell natur, genom litteratur och konst, fast inplanterad i de proletära massorna och skapar en känsla av nationell samhörighet. Den är djupare befäst i det undermedvetna, än vad som syns efter yttra likheter utvändig internationalism - och den kan komma till uttryck i en nationell klassolidaritet och försvåra den internationella aktionen.
Den borgerliga kulturen lever i proletariatet först och främst som andlig tradition. De massor som fångats däri tänker i ideologier i stället för i realiteter. Det borgerliga tänkandet har alltid varit ideologiskt. Men denna ideologi och tradition är inte enhetlig. Från tidigare århundradens otaliga klasstrider kan de andliga reflexerna fortplantas som religiösa och politiska idésystem, som delar den gamla borgerliga världen och därför också de därifrån utgående proletärerna, i efter ideologiska åsikter åtskilda grupper, kyrkor, sekter, partier. För det andra lever de borgerliga resterna kvar i proletariatet som organisatorisk tradition, som står i vägen för den klassenhet som hör till den nya världen. I dessa traditionella organisationer utgöt arbetarna eftertruppen och härskaran till en borgerlig förtrupp. De spontana ledarna i dessa ideologiska kamper kommer från intelligentian: Intelligentian - präster, lärare, författare, journalister, konstnärer, politiker - utgör en talrik klass, vars uppgift det är att vårda, utbreda och utveckla den borgerliga kulturen. Den överför denna kultur till massorna och utgör förmedlaren mellan kapitalets makt och massornas intressen. Kapitalets makt över massorna är förankrat genom dess andliga ledarskap. Ty när de undertryckta massorna ändå ofta gjorde uppror mot kapitalet och dess organ, så skedde det bara under dessa ledares ledarskap och den fasta sammanhållningen och den disciplin, som har vunnits i denna gemensamma kamp visar sig härefter, när dessa ledare öppet går över på den kapitalistiska sidan, som systemets starkaste stöttor. Så visar sig de nedgående borgerliga skiktens kristliga ideologi, vilken som uttryck för sin kamp mot den moderna kapitalistiska staten blev en levande kraft, senare ofta ytterst värdefull som reaktionärt, statsbevarande regeringssystem (på samma sätt som katolicismen i Tyskland efter kulturkampen). Det samma gäller för socialdemokratin, trots att den i teoretiskt avseende har uträttat mycket värdefullt genom utraderandet av gamla ideologier i den framväxande arbetarklassen. Den lät vid detta, de proletära massornas andliga avhängighet av politiska och andra ledare bestå, till vilka massorna överlät ledningen av alla stora gemensamma klassangelägenheter istället för att ta dem i egna händer. Den fasta sammanhållningen och den disciplin, som grundats genom ett halvt århundrades ofta hårda klasskamp, har inte undergrävt kapitalismen, ty den innebar en organisationernas och ledarskapets makt över massorna, som i augusti 1914 och i november 1918 gjorde dessa massor till maktlösa redskap för bourgeoisien, imperialismen och reaktionen. Den gamla borgerliga makten över proletariatet innebär i många av Västeuropas länder (som i Tyskland och Holland) en splittring av proletariatet i ideologiskt åtskilda grupper, som förhindrar klassens enhet. Socialdemokratin ville från början möjliggöra denna klassens enhet, men - delvis genom dess opportunistiska politik, som prioriterade den rena politiska politiken i stället för klasspolitik - utan framgång: Resultatet blev blott att gruppernas antal ökade med en.
Den borgerliga ideologins herradöme över massorna kan inte förhindra att denna traditions makt, i kristider, tvingar massorna till förtvivlan och aktion - så som skedde 1918 i Tyskland. Men så träder ideologin fram på nytt och orsakar att den temporära segern åter förloras. Genom det tyska exemplet visar sig de konkreta krafter, som vi här sammanfattar som de borgerliga åsikternas herradöme: vördnaden för abstrakta paroller som "demokrati", makten i gamla tankevanor och program såsom socialismens förverkligande genom parlamentariska ledare och en socialistisk regering, bristen på proletär självtillit, vilket bevisas av inflytandet från de oerhört smutsiga och lögnaktiga underrättelserna om Ryssland, bristande tilltro till egen kraft, men framförallt tilliten till partiet, organisationen, ledarna, som under många årtionden har personifieras massornas kamp, deras revolutionsmål, deras idealism. Den väldiga andliga, moraliska och materiella makten i organisationerna, dessa enorma maskinerier, som skapats av massorna i flitigt årslångt arbete, som personifierade kampformernas tradition i en period i vilken arbetarrörelsen var en del av den framväxande kapitalismen, undertrycker nu alla revolutionära tendenser, som på nytt flammar upp i massorna.
Detta tillfälle kommer inte att bli det enda. Motsättningen mellan den andliga omogenheten, grundad på den borgerliga traditionens makt i proletariatet, och kapitalismens snabba ekonomiska sammanbrott kan bara lösas genom en revolutionär utvecklingsprocess, där spontana resningar och maktövertaganden växlar med tillbakaslag. Denna motsättning är inte tillfällig, då proletariatet under en blomstrande kapitalism inte kan tillgodogöra sig den andliga mogenhet som är nödvändig för att vinna makten och friheten. Det gör det sannolikt att proletariatet under revolutionens förlopp under en längre tid förgäves angriper kapitalborgen med alla gamla och nya kampmedel tills den äntligen och slutligen erövras. Och därmed faller också den långvariga, konstiga belägringens taktik, som har framlagts i Radeks utredningar. Taktikens problem är inte att erövra makten så snabbt som möjligt, när den först blott kan vara en skenmakt - makten vill tids nog tillfalla kommunisterna - men, hur man i proletariatet skall bygga upp grundvalarna för klassens kommande makt. Ingen "beslutsam minoritet" kan lösa de problem, som bara kan lösas genom hela klassens aktivitet. Och när befolkningen skenbart liknöjd låter en sådan makterövring ske, så utgör den ingen verkligt passiv massa men däremot, såvida den inte vunnits för kommunismen, är den när som helst i stånd till att kasta sig över revolutionen som reaktionens aktiva härskara. En "koalition med galgen vid sin sida" skulle bara nödtorftigt dölja en sådan ohållbar partidiktatur. När proletariatet i ett våldsamt uppror tillintetgör bourgeoisiens bankrutta herradöme och dess upplysta förtrupp, det kommunistiska partiet, övertar den politiska ledningen, då har det bara en uppgift, att använda alla medel till att avlägsna orsaken till proletariatets svaghet och öka dess styrka, så att det i största möjliga grad är vuxet framtidens revolutionära kamp. Då gäller det att förmå massorna själva till den högsta aktivitet, att ta fram deras initiativkraft, att stärka deras självförtroende, så att de själva tar sikte på de uppgifter som läggs i deras händer, ty bara så kan uppgifterna lösas. För att uppnå detta är det nödvändigt att bryta de gamla organisationsformernas och de gamla ledarnas maktställning - inte att på något sätt försöka skapa en regeringsduglig koalition med dem, som bara kan svika proletariatet - och att bygga upp de nya strukturerna och säkra massornas materiella makt. Bara på så sätt är det möjligt att organisera produktionen på nytt sätt, liksom försvaret mot kapitalismens angrepp utifrån, och det är den första förutsättningen för att förhindra kontrarevolutionen.
Den makt, som bourgeoisien ännu besitter, är lika med proletariatets andliga avhängighet och osjälvständighet. Revolutionens utveckling är en process som innebär proletariatets egen befrielse från denna avhängighet, från förgångna tiders tradition - vilken bara är möjlig genom egen kamperfarenhet. Eftersom kapitalismen redan är gammal och arbetarnas kamp mot den därför också redan omfattar några generationer, måste proletariatet i varje period bygga upp kampmetoder, kampformer och hjälpmedel för kampen, anpassade till kapitalismens aktuella utvecklingsstadium. Dessa sågs emellertid snart inte i sitt sammanhang, som tidsmässigt begränsade nödvändigheter utan övervärderades som allmänna, perfekta och höjdes till skyarna såsom ideologiskt kanoniserade former. De övervärderades och blev därför senare till bojor för utvecklingen och måste sprängas. Medan klassen är i färd med en allt snabbare omstörtning och utveckling, stannar ledarna kvar på ett visst stadium, som exponenter för en bestämd fas och deras mäktiga inflytande kan hämma rörelsen. Aktionsformer blir till dogmer och organisationen upphävs till mål i sig, varvid en nyorientering och anpassning till nya kampförutsättningar försvåras. Så är situationen också nu. Varje nytt skede i klasskampen måste övervinna tidigare stadiums tradition för att kunna erkänna och lösa sina uppgifter; svårigheten är nu att utvecklingen går i så mycket snabbare tempo. Således växer revolutionen fram genom en process av inre kamper. Det motstånd som proletariatet skall övervinna växer fram ur det självt och genom att det övervinner dem, övervinner proletariatet sina egna begränsningar och växer fram till kommunismen.
Parlamentarismen och fackföreningarna var de två viktigaste kampformerna i Andra Internationalens tidsålder.
Den första internationella arbetarassociationen la grunden till denna taktik på sina kongressen, genom att den (i överensstämmelse med Marx' samhällslära) överskred de primitiva åsikterna från förkapitalistisk småborgerlig tid och fastställde den proletära klasskampens karaktär, som oavbruten kamp mot kapitalismen för proletariatets livsvillkor fram till erövringen av den politiska makten. Då den borgerliga revolutionens och de väpnade upprorens tidsålder avslutats kunde den politiska kampen bara föras inom ramarna för de gamla eller nya nationalstaterna, den fackliga kampen ofta i ännu snävare ramar. Därför splittrades Första Internationalen eftersom den nya taktiken inte gav sig självt och de gamla åsikterna och kampmetoderna förblev levande i anarkismen. Som arv efterlämnade Första Internationalen den nya taktiken till den som skulle genomföra den i praktiken, de överallt uppväxande socialdemokratiska partierna och fackföreningarna. Då Andra Internationalen kom till stånd som en lös federation mellan dessa partier måste den göra upp med traditionen från den föregående perioden i form av anarkismen,[6] men arvet från Första Internationalen utgjorde redan dess självklara taktiska grund.
Varje kommunist accepterar idag orsakerna till att dessa kampmetoder var nödvändiga och nyttiga för sin tid. När arbetarklassen växer fram tillsammans med kapitalismen är den ännu inte i stånd till, och kan inte ens tänka tanken, att skapa de organ som den kan behärska och styra samhället med. Den måste därför finna sig tillrätta och lära sig förstå kapitalismen och dess klassherravälde. Dess förtrupp, det socialdemokratiska partiet, avslöjar genom sin propaganda regeringens väsen och genom att framhålla klassens krav visar den massorna deras mål. För detta var det nödvändigt att dess ledare trängde in i parlamentet, bourgeoisieherradömets centrum, och lät sin röst höras och att de deltog i den politiska partikampen.
Annorlunda blir det när proletariatets kamp går in i ett revolutionärt stadium. Vi tar här inte upp frågan varför parlamentarismen som regeringssystem inte duger som självförvaltningssystem för massorna, och måste vika för sovjetsystemet, utan användandet av parlamentarismen som ett kampmedel för proletariatet. Som sådant är parlamentarismen den typiska formen för kamp med hjälp av ledare, där massorna själva spelar en underordnad roll. Dess praktik består i att delegerade, enskilda personer, bedriver den väsentliga kampen. Detta kommer att väcka den illusionen hos massorna att andra kan föra kampen åt dem. Tidigare trodde man att ledarna i parlamentet kunde uppnå viktiga reformer för arbetarna, till och med uppträdde den illusionen att parlamentarikerna genom lag kunde genomföra socialismen. Idag, när parlamentarismens förespråkare uppträder mer försynt hör man argumentet att de delegerade i parlamentet kan uträtta stora ting för den kommunistiska propagandan i parlamentet.[1*] Tyngdpunkten ligger därvid alltid på ledarna och det är då naturligt att fackfolk bestämmer politiken - även om det sker i kongressdiskussionernas och resolutionernas demokratiska förklädnad - socialdemokratins historia är en kedja av brustna ansträngningar för att låta medlemmarna själva bestämma politiken. När proletariatet kämpar parlamentariskt är allt detta oundvikligt, så länge som massorna inte har skapat några organ för egna aktioner, d.v.s. när revolutionen låter vänta på sig. Så snart massorna själva kan uppträda, handla och därigenom bestämma, kommer parlamentarismens skavanker att lysa igenom.
Taktikens problem är - vi påpekade det tidigare - hur man i den proletära massan skall utrota det traditionella borgerliga tänkesättet. Detta försvagar proletariatets kraft och allt som på nytt stärker de gamla föreställningarna är av ondo. Den segaste och starkaste delen av detta tänkesätt är massornas osjälvständighet inför ledarna till vilka de överlåter besluten i generella frågor, ledningen av klassangelägenheter. Parlamentarismen har en oundviklig tendens att hämma massornas egen, för revolutionen, nödvändiga aktivitet. Även om det hålls vackra tal för att väcka den revolutionära kraften så utgår den revolutionära aktiviteten inte från såna ord, men däremot av den hårda tunga nödvändigheten, när det inte finns andra val.
Revolutionen kräver också något mer än den massiva kampaktion, som störtar ett regeringssystem och om vilken vi vet att den inte är beordrad av ledare utan bara kan utgå från massornas djupa behov. Revolutionen kräver att de stora frågorna angående samhällets rekonstruktion tas upp, att svåra beslut fattas, att hela proletariatet dras med i en skapande rörelse. Den är bara möjlig, när först förtruppen, därpå en allt större massa, tar upp dessa frågor, ser sig som ansvariga för den, söker, propagerar, anstränger sig, försöker, tänker efter, överväger, riskerar, sätter på spel och genomför. Men detta är alltsammans vanskligt och mödosamt så länge som arbetarklassen i stället tror sig se en lättare väg, där andra handlar åt den - agiterar från en hög tribun, fattar beslut, ger signal till aktioner, lovar ordna allt - kommer den att tveka och på grund av de gamla tankevanorna och de gamla svagheterna förbli passiv.
Medan parlamentarismens betydelse å ena sidan stärker ledarnas inflytande över massorna, alltså verkar kontrarevolutionärt, har den å andra sidan en tendens till att själv fördärva dessa ledare. När personlig duktighet skall ersätta det som brister i aktiv masskraft uppträder det en småaktig diplomati. Partiet måste, om det än kan ha haft en annan mening från början, försöka erövra en legal grund, en parlamentarisk maktställning. Således blir förhållandet mellan mål och medel omvänt, parlamentarismen tjänar inte som medel till kommunismen, men kommunismen står som reklamslogan i den parlamentariska politikens tjänst. Därmed får också det kommunistiska partiet en annan karaktär. Från att ha varit förtruppen, som bakom sig samlar hela klassen till revolutionär handling, blir det till ett parlamentariskt parti, med samma legala positioner som de andra, smågrälande med de andra, en ny upplaga av den gamla socialdemokratin med nya radikala paroller. I sitt innersta väsen finns det ingen skillnad mellan den revolutionära arbetarklassen och det kommunistiska partiet. Ingen motsättning är heller tänkbar, eftersom partiet så att säga förkroppsligar proletariatets sammanfattade klaraste klassmedvetande och dess växande enhet. Parlamentarismen däremot bryter sönder denna enhet och skapar möjligheten för en sådan motsättning. I stället för att sammanfatta klassen, blir kommunismen ett nytt parti med egna partiledare, vilka sällar sig till de andra partierna och således förevigar proletariatets politiska splittring och de tillfällen kommer att förekomma när partiet försöker vinna makt genom medgivanden, kompromisser och andra medel som skadar klassens makt och beslutsamhet. Alla dessa tendenser kommer utan tvekan åter att stoppas upp p.g.a. ekonomins revolutionära utveckling. Men också de första ansatserna kan enbart vara till skada för den revolutionära rörelsen genom att de hämmar utvecklingen till den klara klassmedvetenheten och när den ekonomiska situationen för en tid återgår i kontrarevolutionär riktning, kommer denna politik att bana väg för revolutionens avledning i reaktionär riktning.
Det stora, verkligt kommunistiska, i den ryska revolutionen ligger framförallt däri att den har väckt massornas egen aktivitet, och att den ingöt en fysisk och psykisk energi i dem, som satte dem i stånd till att bygga och bära upp det nya samhället. Massornas uppvaknande till en sådan medvetenhet om sin styrka sker inte på en gång, däremot i etapper. En etapp på denna väg mot självständighet och självbefrielse är avvisandet av parlamentarismen. Då det nyuppståndna Tysklands Kommunistiska Parti (KPD) i december 1918 beslutade bojkotta nationalförsamlingen, utgick detta inte från den omogna illusionen om en lätt och snabb seger utan från behovet att befria sig från den andliga avhängigheten av parlamentsrepresentanter - nödvändigt som en reaktion mot den socialdemokratiska traditionen - då man framför sig såg möjligheten till egen aktion i uppbyggandet av rådssystemet. Naturligtvis har den ena hälften av de som en gång enades, de som fortfarande finns i KPD, efter revolutionens tillbakagång åter accepterat parlamentarismen - och med vilka följder kommer snart att visa sig och har delvis redan visat sig. Också i andra länder är meningarna bland kommunisterna delade och många grupper vill inte använda parlamentarismen. Således kommer den inre striden om parlamentarismen som kampmedel antagligen bli en av de viktigaste taktiska stridsfrågorna inom Tredje Internationalen i framtiden.
Helt riktigt är alla eniga om att denna fråga bara utgör en underordnad punkt i vår taktik. Andra Internationalen utvecklade sig så långt att den framhävde och klarlade den nya taktikens kärnpunkt: Proletariatet kan bara besegra imperialismen med massaktionens vapen. Själv kunde den inte längre använda det, den måste gå under då världskriget gav den revolutionära klasskampen en internationell grundval. Den förra internationalens resultat var den nya internationalens självklara grund: proletariatets massaktioner, inberäknat generalstrejk och inbördeskrig utgör den gemensamma taktiska grunden för kommunisterna. I den parlamentariska aktionen är proletariatet uppsplittrat nationellt och ett verkligt internationellt agerande är omöjligt. I massaktionerna mot det internationella kapitalet faller de nationella skillnaderna bort och varje rörelse, till vilka länder den än utbreder eller inskränker sig till, är en del av en gemensam världsomspännande kamp.
På samma sätt som parlamentarismen förkroppsligar ledarnas andliga makt, förkroppsligar fackföreningsrörelsen ledarnas materiella makt över arbetarmassorna. Fackföreningarna utgör under kapitalismen den naturliga organiseringen för proletariatets sammanslutning och i den egenskapen framhävde Marx på ett tidigt stadium dess betydelse. I den utvecklade kapitalismen och ännu mer i den imperialistiska tidsåldern har dessa fackförbund utvecklats till enorma förbund, som utvisar samma utvecklingstendens som i äldre tid den borgerliga statsapparaten. I dessa har det utvecklats en klass av funktionärer, en byråkrati, som härskar över alla organisationens maktmedel: pengarna, pressen, tillsättandet av underordnade funktionärer. Ofta har de ännu mer långtgående maktbefogenheter, så att de från att varit helhetens tjänare utvecklar sig till dess herrar och identifierar sig själva med organisationen. Också däri stämmer fackföreningen överens med staten och dess byråkrati: trots att det råder demokrati är medlemmarna inte i stånd att genomdriva sin vilja mot byråkratin. Varje revolt strandar på den konstfärdigt uppbyggda apparaten av förhandlingsordningar och regler innan den når upp till de högsta regionerna. Bara genom seg uthållighet lyckas det med tiden för en opposition att efter flera år uppnå en måttlig framgång, som för det mesta blott åstadkommer ett personskifte. Under de senaste åren, före kriget och efter, blev det därför - i England, Tyskland och Amerika - ofta uppror bland medlemmarna som strejkade på egen hand mot ledarnas vilja eller själva förbundets beslut. Att detta förekommer som något naturligt och uppfattas så innebär redan att organisationen inte är medlemmarnas, men däremot synes främmande för dem. Att arbetarna inte bestämmer över sitt förbund utan att det däremot står över dem som en yttre makt mot vilken de kan göra uppror, fastän denna makt härstammar från dem själva - alltså återigen i likhet med staten.. När sedan revolten lagt sig så återetablerar det gamla herradömet sig, trots hatet och den maktlösa förbittringen bland massorna vet de att hävda sig, genom att de stödjer sig på massornas apati, och brist på klar insikt och enhetlighet, uthållighet och vilja, och den bärs upp av en inre nödvändighet, eftersom organiseringen är det enda medel arbetarna har för att mobilisera styrka mot kapitalet.
Kämpande mot kapitalet, mot kapitalets utmanande absolutistiska tendenser, begränsande dem och därvid möjliggörande arbetarklassens existens, således uppfyllde fackföreningsrörelsen sin roll under kapitalismen och var därvid själv en del i det kapitalistiska samhället. Men först med revolutionens inträde, då proletariatet från att varit en del i det kapitalistiska samhället blir samhällets tillintetgörare träder fackföreningen i motsättning till proletariatet. Den blir legal, går öppet in för att upprätthålla staten och bli erkänd av staten, den uppställer som sin paroll "ekonomins uppbyggande före revolutionen", alltså kapitalismens upprätthållande. I Tyskland strömmar nu många millioner proletärer, som tidigare inte vågade det öppet, på grund av terrorismen ovanifrån, in i fackföreningarna i en blandning av fruktan och begynnande kampstämning. Fackförbunden, som omfattar nästan hela arbetarklassen, har nu ännu större släktskap med ett statsväsen. Fackföreningsfunktionärerna kommer inte bara överens med den statliga byråkratin om att de genom sin makt skall hålla arbetarklassen nere till förmån för kapitalet, men också att deras "politik" allt mer skall gå ut på att bedra massorna med demagogiska medel och att vinna dem för deras överenskommelse med kapitalisterna. Och också metoden skiftar med förhållandena. Rå och brutal i Tyskland där fackföreningsledarna med makt och slugt bedrägeri har infört ackordsarbete och förlängd arbetstid för arbetarna. Med raffinerad slughet i England, där denna funktionärsbyråkrati - liksom regeringen - utger sig för att motvilligt låta sig skuffas fram av arbetarna, medan de i verkligheten saboterar arbetarnas krav.
Vad Marx och Lenin framhävt angående staten - att dess organisation, trots den formella demokratin, gör det omöjligt att göra den till ett instrument för den proletära revolutionen - måste därför också gälla för fackföreningarna. Deras kontrarevolutionära makt kan inte tillintetgöras eller försvagas genom ett personskifte, genom att ersätta reaktionära ledare med radikala eller "revolutionära". Det är organisationsformen, som gör massorna så gott som maktlösa och som därigenom hindrar dem att göra fackföreningarna till organ för deras vilja. Revolutionen kan bara segra, i det den tillintetgör denna organisation, d.v.s. omstörtar organisationsformen så fullständigt att den blir till något helt annat. Sovjetsystemet, uppbyggnaden inifrån, är i stånd till att rycka upp rötterna hos och avskaffa inte bara den statliga, utan också fackföreningsbyråkratin. Det kommer inte bara att ut göra proletariatets nya politiska organ gentemot parlamentet, utan också utgöra grunden för de nya fackföreningarna. I partistriderna i Tyskland framhölls det som om en organisationsform skulle kunna vara revolutionär, då det ju bara beror på det revolutionära sinnelaget hos de människor som är medlemmar. Men då revolutionens viktigaste punkt innebär att massorna själva tar sina egna angelägenheter - ledningen över samhället och produktionen - i egna händer så är varje organisationsform kontrevolutionär och skadlig, som inte tillåter arbetarna själva att härska och leda. En sådan kontrarevolutionär organisering måste därför ersättas av en annan form som är revolutionär eftersom den låter arbetarna själva aktivt bestämma allt. Detta betyder inte att denna form först skall skapas och genomföras i en ännu passiv arbetarklass och att arbetarnas revolutionära medvetenhet därefter skulle ta denna form i bruk. Denna nya organisationsform kan bara skapas i en revolutionär process av revolutionärt uppträdande arbetare. Men erkännandet av den existerande organisationsformens betydelse bestämmer emellertid den hållning kommunister tvingas inta till försöken att försvaga eller spränga denna form som nu visar sig.
I den syndikalistiska och än mer i den "industriella" fackföreningsrörelsen framträdde redan tidigare ansträngningar för att hålla den byråkratiska apparaten så liten som möjlig och att söka all kraft i massornas aktivitet. Därför har kommunisterna för det mesta uttalat sitt stöd för dessa organisationer emot de centrala förbunden. Så länge kapitalismen håller sig uppe kan dessa nya organisationer helt säkert inte få någon stor omfattning. Amerikanska IWW:s[7] betydelse beror på den särskilda omständigheten att det grundats av ett talrikt outbildat proletariat, framförallt utländskt, som stod utanför de gamla förbunden. Ännu närmare besläktat med sovjetsystemet är rörelsen i England med Shop-Committees och Shop-Stewards, som är massornas organ, skapade i den praktiska kampen utanför byråkratin. Ännu mer medvetet uppbyggt efter sovjetidén, men svaga på grund av revolutionens stagnation, är "Unionerna"[8] i Tyskland. Varje nyskapande av ett sånt slag, som försvagar de centraliserade förbunden och deras inre styrka röjer ett hinder ur vägen för revolutionen och försvagar fackföreningsbyråkratins kontrarevolutionära makt. Helt naturligt är det en tilldragande idé, att sammanföra alla oppositionella och revolutionära krafter inom dessa fackförbund, för att till sist som majoritet erövra och förändra denna organisation. Men för det första är detta en illusion - liksom den besläktade idén, att erövra socialdemokratin - då byråkratin utmärkt väl vet hur den skall reglera en opposition innan den blir för farlig. Och för det andra så förlöper revolutionen nu en gång inte efter ett enkelt program, utan elementära utbrott av lidelsefullt aktiva grupper spelar alltid en speciell roll som framåtdrivande kraft. Skulle kommunister, av opportunistiska hänsyn till tillfälliga framgångar, motsätta sig sådana strävanden till förmån för centralförbunden så skulle de stärka de hinder som senare så mycket mäktigare kommer att ställa sig i vägen för dem.
Skapandet av arbetarnas egna makt- och aktionsorgan, sovjeterna, genom arbetarna själva, innebär statens undergrävande och upplösning. Fackföreningarna kommer, som en mycket yngre, modern, av arbetarna själva skapad organisationsform, att finnas kvar mycket längre då den har sina rötter i en frisk tradition av självupplevda förhållanden, och därför fortfarande hävdar en plats i proletariatets medvetande, när det redan har gjort upp med de statligt-demokratiska illusionerna. Men eftersom fackföreningar utgår från proletariatet självt, som produkt av dess eget skapande, så kommer de flesta nyskapelser att varje gång framstå som försök att anpassa den till nya förhållanden. Här kommer, följande revolutionens process, efter sovjeternas mönster, nya former för kampen och dess organisering att byggas i ständig förändring och utveckling.
Föreställningen att den proletära revolutionen i Västeuropa kan liknas med en planerad belägring av den kapitalistiska fästningen, under vilken proletariatet, genom det kommunistiska partiet samordnat i en välorganiserad armé, med hjälp av sina gamla beprövade metoder angriper i upprepade stormangrepp ända tills fienden ger upp, medan proletariatet samtidigt steg för steg erövrar kontrollen över företagen, är en nyreformistisk föreställning, som helt klart inte motsvarar villkoren för kampen i de äldre kapitalistiska länderna. Det kan då förekomma revolutioner och makterövringar som åter förloras. Bourgeoisien kommer att kunna återerövra makten, men då skakas ekonomin ytterligare i sina grundvalar. Det kan uppträda politiska mellanformer, som genom sin brist på kraft blott förlänger kaoset. Revolutionens process består först i en befrielse från de gamla normerna. Dessa finns i varje samhälle, eftersom de möjliggör den samhälleliga samlade processen i produktionen och det sociala livet. Genom en lång historisk praktik har de fått den fasta styrka som spontana seder och moraliska normer (pliktuppfyllelse, flit, disciplin) har. Deras förfall är ett nödvändigt följdfenomen till kapitalismens upplösning, medan samtidigt de nya bindningarna, som hör till den kommunistiska nyorganiseringen av arbetet och samhället - vars början vi såg i Ryssland - ännu inte är starka nog. Därmed blir en tid med socialt och politiskt kaos, som övergångstid, oundviklig. När proletariatet snabbt erövrat herradömet och förstår att behålla det i ett fast grepp, som i Ryssland, så kan övergångstiden bli kort och avslutas snabbt genom det positiva uppbyggandet. Men i Västeuropa kommer nedbrytningsprocessen att vara mycket långvarigare. I Tyskland ser vi arbetarklassen uppsplittrad i grupper, i vilka denna utveckling har gått olika långt och som därför ännu inte kan agera som en aktiv enhet. De nyaste revolutionsrörelserna har symtom som tyder på att hela riket, som Mellaneuropa överhuvudtaget, löses upp och att folkmassorna splittras efter skikt och regioner. Alla agerar på egen hand, en del klarar att beväpna sig och i större eller mindre grad överta den politiska makten, som förlamar den borgerliga makten genom strejkaktioner, några avgränsar sig som bonderepubliker, andra blir till stödjepunkter för vita garden eller spränger de feodala resterna genom elementära agrara revolter. Ödeläggelsen av den gamla världens krafter måste först göras grundligt innan det kan bli tal om ett verkligt byggande av kommunismen. Det kommunistiska partiets uppgift kan inte vara att administrera dessa omvälvningar och förgäves försöka att tvinga in dem i en tvångströja av föråldrade former, utan tvärtemot att överallt understödja den proletära rörelsens krafter, att sammanfatta de spontana aktionerna, att sprida kunskapen om deras sammanhang i den stora helheten. Därigenom förbereds förenhetligandet av de isolerade aktionerna och partiet ställer sig i spetsen för hela rörelsen.
Den första fasen av kapitalismens upplösning, ser vi i Ententländerna, där kapitalismens herradöme ännu inte är skakat. Upplösningen visar sig som en kontinuerlig tillbakagång i produktionen och ekonomin, en tillväxande strejkvåg och en stark olust bland proletariatet för att arbeta. Den andra fasen, kontrarevolutionens tid, det vill säga borgerskapets herradöme i revolutionens tidsålder, betyder det fullständiga ekonomiska sammanbrottet. Vi kan studera det bäst i Tyskland och i övriga Mellaneuropa. Om det omedelbart efter de politiska omvälvningarna hade införts ett kommunistiskt system, så hade ett organiserat återuppbyggande kunnat ske, trots fredsavtalen i Versailles och St. Germain, trots utmattning och fattigdom. Men Ebert-Noske[9] tänkte lika lite som Renner-Bauer[10] på ett organiserat återuppbyggande: de lät bourgeoisien få fria händer och såg bara som sin uppgift att hålla proletariatet nere. Bourgeoisien handlade, d.v.s. varje kapitalist handlade, i samklang med sin natur, som borgare. Alla hade bara en enda tanke, att få så stor profit som möjligt, att för sig personligen rädda det som räddas kan från sammanbrottet. Naturligtvis talades det i tidningar och manifest om nödvändigheten av att återuppbygga det ekonomiska livet igen genom ett organiserat arbete, men detta var bara en vacker fras för att utsmycka det hårda tvånget till intensivt arbete som arbetarna tvingades till trots deras utmattning. I verkligheten bekymrade sig naturligtvis inte en enda borgare om det ekonomiska uppbyggandet för att det var av allmänt intresse för folket, utan på grund av sitt eget intresse. Först blev åter handeln, som i forntiden, det viktigaste medlet för rikedom. Inflationen gav anledning till att sälja allt det till utlandet som varit nödvändigt för det ekonomiska uppbyggandet och för massornas existens - råvaror, matvaror, produkter, produktionsmedel och dessutom fabriker och egendomar. Svarta börsen behärskade alla borgerliga skikt, understött av en tygellös korruption från de offentliga funktionärernas sida. Således blev allt som var kvar av gammal egendom, och som inte måste avyttras som krigsskadestånd, utsålt till utlandet av "ledarna för produktionen". Och på samma sätt visade det privata profitbegäret sig när det gällde produktionen: genom sin fullständiga likgiltighet inför det gemensamma bästa ödelägger den produktionslivet. För att kunna påtvinga arbetarna ackordsarbetet och den utvidgade arbetstiden, eller bli kvitt upproriska element bland dem, lockoutades de och fabrikerna stängdes; utan hänsyn till den stagnation som uppstod i den övriga industrin. Därtill kom odugligheten hos den byråkratiska ledningen av ämbetsverken som förvandlats till rena vilostugorna när regeringens starka hand uppifrån saknades. Det gamla primitiva medlet för att höja priserna, inskränkning av produktionen, som inte låter sig genomföras under en blomstrande kapitalism, p.g.a. konkurrensen, kom åter till heders. Enligt börsmeddelandena tycks kapitalismen åter blomstra upp, men de stora utsugarna förbrukar de sista egendomarna och svirar bort dem med lyxförbrukning. Vad vi sett i Tyskland under de senaste åren är inte något påfallande, utan däremot verkningar av bourgeoisiens allmänna karaktär som klass. Dess enda mål är och har alltid varit den personliga profiten; under den normala kapitalismen håller denna drift igång produktionen, när kapitalismen går under, förorsakar den en fullständig ödeläggelse av ekonomin. Därför kommer det också att gå på samma sätt med andra länder. Där bourgeoisiens privata profitbegär får fritt spelrum - och det är konsekvensen av bourgeoisiens politiska herradöme i skydd av ett eller annat icke-kommunistiskt parti - medan produktionen till än viss grad är bragt ur de normala gängorna och penningvärdet sjunkit kraftigt, där kommer ett fullständigt ekonomiskt sammanbrott att bli resultatet.
De återuppbyggnadsproblem som det västeuropeiska proletariatet under sådana omständigheter ställs inför, är enormt mycket större än de var i Ryssland. Kolchaks och Denikins[11] ödeläggelse av de industriella produktivkrafterna under inbördeskriget ger en svag aning om detta. Proletariatet kan inte vänta tills det skapas en ny politisk ordning, återuppbyggandet måste börjas under inledningen av revolutionen genom att det omedelbart genomförs förändringar i produktionen där proletariatet tar makten. Samtidigt upphävs bourgeoisiens makt över de materiella livsvillkoren. Arbetarkontrollen i verkstäderna kan tjäna till att övervaka användandet av varorna i fabrikerna, men det är uppenbart att den politiska makten måste vara ordentligt väpnad och den får inte tveka att utöva sin makt. Där spekulanterna hänsynslöst ödelägger folkets egendom utan hänsyn till det allmännas bästa, där den beväpnade reaktionen mördar och ödelägger i blindo, måste proletariatet gripa in hänsynslöst och kämpa för att beskydda det allmännas väl och folkets liv.
Svårigheterna att nyorganisera ett fullständigt ödelagt samhälle är så stora att de på förhand syns oövervinneliga. Därför är det helt omöjligt att på förhand fastställa ett program för återuppbyggandet. Men svårigheterna måste övervinnas, proletariatet kommer att övervinna dem genom sin gränslösa självuppoffring och hängivenhet, genom sin enorma moraliska och andliga kraft, genom den väldiga fysiska och moraliska energi som revolutionen förmår att väcka till liv i dess försvagade och pinade kropp.
Några frågor skall antydningsvis beröras. Teknikerna i industrin kommer bara inledningsvis att erbjuda problem. Trots att de tänker borgerligt och är djupt fientliga inför proletariatets herradöme, kommer de likväl att böja sig till sist. Att få igång kommunikationerna och industrin kommer först och främst vara en fråga om råvarutillgång och detta problem hänger samman med matvaruproblemet. Matvaruproblemet är kärnfrågan i den västeuropeiska revolutionen eftersom den starkt industrialiserade befolkningen redan nu under kapitalismen inte kan klara sig utan tillförsel utifrån. Matvaruproblemet under revolutionen hänger emellertid intimt samman med hela agrarfrågan och principerna för en kommunistisk organisation av lantbruket måste redan nu få inflytande på försöken att bemöta hungern under revolutionen. Storgodsen är mogna för expropriation och kollektiv förvaltning. Småbönderna befrias från all kapitalistisk utsugning och motiveras för en intensiv drift genom alla former av statligt understöd och kooperation. De medelstora bönderna tänker starkt individualistiskt, alltså antikommunistiskt, och i Väst- och Sydtyskland äger de, som exempel, hälften av jorden. De intar emellertid en orubbligt stark ekonomisk position och får alltså inte exproprieras. Däremot måste man genom att reglera varuutbytet och främja produktiviteten föra in dem i hela det ekonomiska kretsloppet. Först med kommunismen inleds en utveckling mot den största produktivitet och upphävs den individuella produktionen i jordbruket, på samma sätt som kapitalismen gjort i industrin. Härav följer att arbetarna skall se godsägarna som en fientlig klass, men småbönderna och lantarbetarna som sina allierade under revolutionen och de har ingen anledning att göra de medelstora bönderna till sina fiender, även om dessa på förhand kan vara fientligt inställda. Så länge varuutbytet ännu inte är organiserat, under den första kaotiska tiden, innebär detta att rekvireringen av matvaror från dessa bondegrupper bara kan ske som en nödutväg, som en absolut oundviklig fördelning av hungern mellan stad och land. Kampen mot svälten måste först och främst föras med hjälp av import utifrån. Sovjet-Ryssland kommer med sin rika tillgång på matvaror och råvaror vara den västeuropeiska revolutionens räddare och försörjare. Framförallt av denna orsak är bevarandet och understödjandes av Sovjet-Ryssland av största och mest fundamentala livsintresse för den västeuropeiska arbetarklassen.
Det nya uppbyggandet av ekonomin, hur enormt vanskligt det än kommer att bli, är inte det första problem det kommunistiska partiet måste gripa sig an med. När de proletära massorna utvecklar sin största andliga och moraliska kraft kommer de att kunna lösa det. Det kommunistiska partiets främsta uppgift är att väcka och understödja denna kraft. Det måste utrota alla nedärvda föreställningar som gör proletariatet ängsligt och osäkert, allt som väcker illusioner om en enklare väg för arbetarna och som håller dem tillbaka från att genomföra de mest radikala steg. Det måste energiskt bekämpa alla tendenser till att bli stående på halva vägen eller att kompromissa. Och det finns många sådana tendenser.
Övergången från kapitalism till kommunism kommer inte att ske efter detta enkla schema: erövring av den politiska makten, införande av rådssystem, upphävande av det privata ägandet, även om det anger de stora dragen. Det skulle bara vara möjligt om man, så att säga, kunde bygga upp kommunismen i ett tomrum. Men ur kapitalismen har uppstått fabriks- och organisationsformer, som har sin fasta grund i massornas medvetande och själva först kan förändras genom en politisk och ekonomisk revolutionsprocess. När det gäller produktionsformer, har vi redan nämnt metoderna lantbruket, vilka genomgår en särskild utveckling. Under kapitalismen har det uppstått organisationsformer i arbetarklassen - de varierar i detaljer i de enskilda länderna - som utgör en stark makt. De kan inte utan vidare avskaffas och de kommer där för att spela en viktig roll under revolutionens förlopp.
Det gäller först och främst de politiska partierna. Socialdemokratins roll under den nuvarande kapitalistiska krisen är väl känd, men dess roll är snart utspelad i Centraleuropa. Också de radikalaste delarna (som USP i Tyskland) fungerar inte bara skadligt därför att de splittrar proletariatet, utan framförallt för att de förvirrar massorna och håller dem tillbaka från aktioner genom sina socialdemokratiska idéer - att enskilda politiska ledare har makten och styr folkets historia genom sina handlingar och förhandlingar. Och när ett kommunistiskt parti etablerar sig som ett parlamentariskt parti och istället för klassdiktatur försöker införa partidiktatur, d.v.s. partiledarnas diktatur, så kan de också bli ett hinder för utvecklingen. Tysklands Kommunistiska Partis (KPD) hållning under den revolutionära mars-rörelsen har också väckt kritik från olika håll.[2*] KPD förklarade den gången att proletariatet ännu inte var moget för diktatur och att det därför skulle uppträda som en "lojal opposition" om det kom till stånd en "rent socialistisk regering", således hålla tillbaka proletariatet från en hård revolutionär kamp mot en sådan regering.[12]
En regering av socialistiska partiledare kan fungera som ett provisorium under revolutionens utveckling. I den kommer då förhållandet mellan de revolutionära och de borgerliga krafterna till uttryck och den kommer att ha en tendens till att fasthålla och bevara det existerande tillståndet i ödeläggelsen av det gamla och uppbyggandet av det nya som revolutionens resultat. Den kommer att vara i stil med en radikalare variant av Ebert-Haase-Dittman-regeringen.[13] Det man kan vänta sig av en sådan regering framgår av dess grundvalar: en skenbar jämvikt mellan de fientliga klasserna, men med en övervikt för bourgeoisien, en blandning av parlamentarisk demokrati med ett slags rådssystem för arbetarna, socialisering, men begränsad av ententimperialismens veto och med upprätthållande av kapitalprofiten, misslyckade försök att förhindra hårda sammanstötningar mellan klasserna. De som blir lidande under detta är alltid arbetarna. Denna regering är inte bara förhindrad att göra något för uppbyggandet, den försöker sig inte heller på det, för den har som enda mål att stoppa revolutionens utveckling halvvägs. Då den både försöker att hindra en fortsatt nedrivning av kapitalismen och ett fullt utbyggande av proletariatets politisk makt, fungerar den kontrarevolutionärt. Kommunisterna kan inte göra annat än att bekämpa en sådan regering på det mest hänsynslösa sätt.
På samma sätt som socialdemokratin har varit proletariatets ledande organisation i Tyskland, har i England fackföreningsrörelsen befäst en stark position i arbetarklassen genom en nästan hundraårig historia. Här har under lång tid idealet bland de yngre radikala fackföreningsledarna - Robert Smillie[14] kan stå som exempel för dessa - varit att arbetarklassen med hjälp av de fackliga organisationerna skulle behärska samhället. Också de revolutionära syndikalisterna och företrädarna för IWW i Amerika - även om det är anslutet till Tredje Internationalen - tänker sig i stort sett proletariatets framtida herradöme i en liknande form. De radikala fackföreningsmedlemmarna anser inte sovjetsystemet som den renaste formen för proletariatets diktatur, utan ser det mer som en regering av politiker och intellektuella med arbetarorganisationerna som grund. För dem är fackföreningsrörelsen däremot proletariatets naturliga, självgrundande klassorganisation, som själv styr och tar hand om allt arbete. Är det gamla idealet "industriell demokrati" förverkligat och fackföreningen är herre på fabriken, så kommer deras nationella sammanslutning, landsorganisationen, fungera som ledare och förvaltare av hela den ekonomiska processen. Den är då det verkliga "arbetets parlament", som kommer istället för det gamla borgerliga parlamentet. Visserligen ryggar man i dessa kretsar förskräckt tillbaka för en ensidig och "orättfärdig" klassdiktatur, som ett övergrepp på demokratin. Arbetet ska härska, men de andra ska inte vara rättslösa. Följdriktigt kan det vid sidan av arbetsparlamentet, som förvaltar grunden för livet - arbetet - finnas en andra kammare som representerar hela folket. Det skulle väljas genom allmänna val och skulle utöva sitt inflytande på offentliga kulturella och allmänna politiska frågor.
Denna uppfattning om en regering bestående av fackföreningar ska inte förväxlas med "labourism", Labour-partiets politik, som fackföreningarna nu för. Denna går ut på att fackförbunden tränger in i det nuvarande borgerliga parlamentet genom att bilda ett "arbetarparti" på liknande sätt som de andra partierna och att de på så sätt försöker bli regeringsparti istället för de borgerliga. Detta parti är fullständigt borgerligt och det är ingen skillnad mellan Henderson[15] och Ebert. Det kommer att ge den engelska bourgeoisien möjlighet att fortsätta sin gamla politik på bredare basis - så snart detta blir nödvändigt på grund av den hotande pressen nedifrån - med att hindra arbetarna från att bli för starka och föra dem bakom ljuset genom att ta med deras ledare i regeringen. En arbetarpartiregering kommer på samma sätt som Ebertregeringen i Tyskland bara vara en regering för bourgeoisien. För ett år sedan såg det ut som en sådan regering var nära förestående på grund av den revolutionära stämningen bland massorna, men ledarna själva har omöjliggjort denna möjlighet genom att undertrycka de radikala stämningarna. Det kan emellertid ännu visa sig att den vidsynta, kloka engelska bourgeoisien hellre tror att den själv kan narra och undertrycka massorna mycket bättre än dess arbetarbyråkrater.
Enligt en radikal uppfattning står en ren fackföreningsregering över, är bättre, än denna arbetarpartipolitik, denna "labourism", precis som revolution står över reform. Bara en genomgripande revolution av de politiska förhållandena, antingen våldsam eller efter gammalt engelskt mönster, kan skapa en sådan regering, och i massornas medvetande betyder detta proletariatets erövring av herradömet. Likväl är den helt skild från det kommunistiska målet. Den utgår från den begränsade ideologi som utvecklas genom den fackliga kamp där man inte ser sig ställd inför världskapitalet som helhet, i alla dess skiftande former - inte finanskapitalet, bankkapitalet, lantbrukskapitalet eller kolonialkapitalet - utan bara dess industriella form. Den stöder sig på den marxistiska ekonomin, som nu studeras ivrigt i den engelska arbetarvärlden, och som visar att produktionen är en utsugningsmekanism, men utan att ta hänsyn till den mer djupgående marxistiska samhällsläran, den historiska materialismen. Den vet att arbetet utgör grunden för samhället och vill därför att arbetet skall styra samhället. Den ser emellertid inte hur alla abstrakta områden i det politiska och andliga livet bestäms av produktionssättet, och den är därför beredd att överlåta dessa till den borgerliga intelligentian, bara denna erkänner arbetets herradöme. En sådan arbetarregering kommer i verkligheten att vara en regering av fackföreningsbyråkrati som kompletterar sig genom den radikala delen av den gamla statsbyråkratin. Eftersom denna består av experter, får de till sig överlämnade specialområden kultur, politik och liknande. Dess ekonomiska program kommer sannolikt inte att sammanfalla med den kommunistiska exproprieringen, utan bara riktas mot expropriering av storkapitalet, det spekulativa bank- och egendomskapitalet, medan den "hederliga" profiten till de mindre näringsidkarna vilka utsugs och behärskas av detta storkapital, skonas. Frågan är också om det i kolonialfrågan, denna livsnerv för den härskande klassen i England, kommer att inta ståndpunkten full frihet åt Indien, något som är väsentligt för det kommunistiska programmet.
På vilket sätt, i vilken grad och med vilken renhet, en sådan politisk form kommer att förverkligas, går inte att förutse. Vi kan bara erkänna de allmänna drivkrafterna och tendenserna, de abstrakta modellerna, men inte de konkreta formerna och blandningarna som de förverkligas i, och som överallt är olika. Den engelska bourgeoisien har alltid förstått konsten att hindra revolutionär verksamhet genom partiella medgivanden i det rätta ögonblicket. Huruvida den också i framtiden är i stånd att följa denna taktik är framförallt avhängigt av hur djupgående den ekonomiska krisen är. Om fackföreningsdisciplinen rivs upp inifrån genom okontrollerade revolter i industrin, samtidigt som massorna grips av kommunismen, då kommer de radikala och de reformistiska fackföreningsmedlemmarna finna en gemensam medelväg. Där kampen hamnar i hård motsättning till den gamla reformistiska ledarpolitiken, kommer de radikala fackföreningsmedlemmarna och kommunisterna att gå hand i hand.
Dessa tendenser är inte begränsade till England. I alla länder framstår fackföreningarna som de mäktigaste arbetarorganisationerna. Så snart den gamla regimen störtas på grund av en politisk sammanstötning kommer makten i enlighet med sakens natur att tillfalla den bäst organiserade och mest inflytelserika makten som finns till hands. I november 1918 grundade fackföreningsledningen det kontrarevolutionära gardet bakom Ebert och vid den sista mars-krisen[16] uppträdde den på den politiska scenen med ett försök att få direkt inflytande på regeringsbildandet. Vid detta stöd till Ebertregeringen rör det sig inte bara om att narra proletariatet ändå grundligare med bluffen om en "regering under kontroll av arbetarorganisationerna". Men det visar sig att samma tendens finns här, som i England. Även om Legien och Bauer[17] är alltför komprometterade som kontrarevolutionärer, så kommer det nya radikala förtroendemän från USP-flygeln i deras ställe, på samma sätt som de oavhängiga (USP) under Dissmans[18] ledning redan i fjol erövrade ledningen för det största metallarbetarförbundet. När en revolutionär rörelse störtar Ebertregeringen kommer utan tvekan denna fast organiserade makt på sju miljoner medlemmar vara med på att erövra det politiska herradömet - tillsammans med KPD eller emot det.
En sådan "arbetarklassens regering" som stödjer sig på fackföreningsrörelsen kan inte vara stabil. Även om den kommer att kunna hävda sig en lång tid under en långsam ekonomisk ödeläggelseprocess, så kommer den bara att kunna existera som ett vacklande övergångsfenomen under en akut revolution. Dess program kan inte, som skisserats ovan, vara radikalt. En riktning som betraktar sådana förhållningsregler som ett definitivt program kommer med nödvändighet i strid med massorna. Kommunismen däremot tillåter den bara som förebådande mellanform, vilken den medvetet vidareutvecklar i riktning mot en kommunistisk organisering. Denna motsättning uppstår för det första därför att de borgerliga elementen inte fråntas all makt, utan får behålla en viss maktposition i byråkratin och kanske i parlamentet och härifrån kan de föra klasskampen vidare. Bourgeoisien försöker att stärka dessa maktpositioner, medan proletariatet måste försöka genomföra det rena sovjetsystemet som redskap för sin diktatur, eftersom den inte kan slå den fientliga klassen på annat sätt. I denna kamp mellan två starka motståndare blir det omöjligt att genomföra en ekonomisk uppbyggnad.[3*] Och för det andra för att en sådan regering av fackföreningsledare inte kan lösa de problem som samhället ställer. Dessa kan nämligen bara lösas genom de proletära massornas egna initiativ och egna aktiviteter, och att dessa massor drivs av en sådan offervillig, gränslös begeistring som bara kommunismen med sitt perspektiv av fullständig frihet och den högsta andliga och moraliska nivå, kan väcka. En riktning som vill avskaffa den materiella nöden och utsugningen, men som medvetet ger avkall på att röra den borgerliga överbyggnaden och samtidigt inte klarar av att förändra hela den andliga synen, proletariatets ideologi, kan inte utlösa denna våldsamma energi hos massorna. På grund av detta kommer den emellertid också vara ur stånd till att lösa de materiella problemen, det ekonomiska uppbyggandet, och att få ett slut på kaoset.
På samma sätt som den "rent socialistiska regeringen" kommer en fackföreningsregering försöka att fasthålla och stabilisera det ögonblickliga resultatet av den revolutionära utvecklingen, bara med den skillnaden att det sker på ett längre kommet utvecklingsskede - när bourgeoisiens övermakt är krossad och det råder en viss jämvikt mellan klasserna under proletariatets ledning - när den totala kapitalprofiten inte längre kan upprätthållas, utan bara dess mindre anstötliga småkapitalistiska utgåva - när inte längre det borgerliga utan det socialistiska uppbyggandet på allvar försöker realiseras, även om det skulle ske med otillräckliga medel. Dess funktion är alltså att vara en sista tillflykt för den borgerliga klassen. När borgerskapet inte längre kan hålla linjen Scheidemann-Henderson-Renaudel[19] mot massornas stormangrepp drar de sig tillbaka till sin sista försvarslinje, Smillie-Dissman-Merrheim. Eftersom de inte längre kan lura proletariatet med "arbetare" i en borgerlig eller socialistisk regering, så kan det bara försöka att hålla tillbaka proletariatet från de mest långtgående radikala mål med en "regering av arbetarorganisationer" för att på så sätt upprätthålla något av sin maktposition. En sådan regerings karaktär är kontrarevolutionär eftersom den försöker att hindra den nödvändiga utvecklingen av revolutionen fram till en fullständig ödeläggelse av den borgerliga världen och till full kommunism. Kommunisternas kamp kan ofta gå parallellt med den kamp radikala fackföreningsmedlemmar för, men det kommer vara en skadlig taktik att inte samtidigt klart framhäva motsättningarna i principer och målsättning. Detta betraktelsesätt har också en betydelse för kommunisternas hållning inför de existerande fackförbunden. Allt som bidrar till att stärka deras enhet och kraft, stärker den makt som i framtiden kommer att ställa sig i vägen för revolutionens utveckling.
När kommunismen för en hård och principiell kamp mot denna politiska övergångsform så representerar den levande revolutionära tendensen hos proletariatet. Samma revolutionära aktion från proletariatet, som, genom att den bryter ner den borgerliga maktapparaten, öppnar vägen för arbetarbyråkratins herradöme, får samtidigt massorna att upprätta sina egna organ, råden som omgående tar bort grunden för fackföreningarnas byråkratiska maskineri. Uppbyggandet av sovjetsystemet är samtidigt proletariatets kamp för att ersätta den ofullkomliga formen för diktatur med den fullkomliga diktaturen. Försöken att "nyorganisera" ekonomin kommer aldrig att ta slut och det intensiva arbete som detta medför gör att en byråkratisk ledning ännu länge kommer att behålla sin makt och att massornas tvekan att göra sig kvitt dem bara ger vika långsamt. Utvecklingens olika former och faser följer inte på varandra på det abstrakta, regelmässiga sätt som vi formulerar som ett logiskt uttryck för olika mogenhetsgrader i utvecklingen. De löper jämsides, blandas och korsar varandra som ett kaos av tendenser som utvecklar, bekämpar och avlöser varandra och av kampen mellan dem växer den totala revolutionsprocessen.
"Proletära revolutioner", sa redan Marx, "kritiserar ständigt sig själva, avbryter ständigt sitt eget förlopp, återkommer till det som synes vara färdigt för att ta tag i det igen, förhånar grundligt halvheterna, svagheten och ynkligheten i sina första försök, ser ut att slå ner sina motståndare för att denne skall suga nya krafter från jorden och resa sig mot dem igen ändå mer kampfyllda ..."[20]
De krafter som växer fram ur proletariatet själv som uttryck för dess otillräckliga styrka, övervinns genom den utvecklingsprocess denna styrka genomgår, - en utveckling genom motsättningen, alltså katastrofalt, genom kamp. I begynnelsen var handling, men den formar bara början. För att störta ett herradöme, krävs det ett ögonblick med enhetlig vilja, men bara den bestående enheten - som bara är möjlig genom en klar förståelse - klarar att befästa segern. Annars kommer bakslaget som inte innebär att de gamla herrarna återkommer, men ett nytt herradöme i nya former, med nya personer och illusioner. Varje ny fas i revolutionen avslöjar ett nytt skikt av ännu obrukade ledare som representerar bestämda organisationsformer och övervinnandet av dem betyder ett högre steg i proletariatets självbefrielse. Proletariatets kraft är inte bara den friska kraften i en enastående, väldig handling som krossar fienden, men den andliga kraft som övervinner den gamla andliga avhängigheten och som därför klarar att hålla fast i ett starkt grepp det som vanns genom stormangreppet. Tillväxten av denna kraft i revolutionens upp- och nedgångstid innebär tillväxten av den proletära friheten.
Medan kapitalismen i Västeuropa i ökande grad bryter samman, byggs i Ryssland en organisering av produktionen upp under enorma svårigheter. Kommunismens herradöme betyder inte att produktionen är organiserad fullständigt kommunistiskt - det blir bara möjligt genom en längre utvecklingsprocess - men att arbetarklassen medvetet utvecklar produktionen i riktning mot kommunismen.[4*] Denna utveckling kan vid varje tidpunkt inte gå längre än de existerande tekniska och samhälleliga grunderna tillåter. Den kommer därför uppvisa övergångsformer där rester av den gamla borgerliga världen kommer fram. Efter vad vi i Västeuropa känner till om förhållandena i Ryssland, sker så också i verkligheten.
Ryssland är ett enormt jordbruksland, industrin har inte utvecklat sig som i Västeuropa, där den fått ett omfång som ett slags "verkstad" för världen, och som har gjort export och expansion till en livsfråga. Den har utvecklat sig precis så mycket att det bildats en industriarbetarklass som i egenskap av en utvecklad klass var i stånd att överta ledningen av samhället. Den stora massan av folket är sysselsatta i jordbruket och här utgör de moderna storgodsen bara en mindre del, om än viktig för den kommunistiska utvecklingen. Huvuddelen består av mindre enheter, inte sådana fattiga, utsugna smågårdar som i Västeuropa, men gården som säkrar böndernas välfärd och som sovjetregeringen försöker dra in i en allt fastare förbindelse med helheten genom att ge dem verktyg och materiella hjälpmedel och att driva en intensiv kulturell och facklig undervisning. Likväl är det en självklarhet att denna form av jordbruk främjar en viss individualistisk anda som är främmande för kommunismen och som hos de "rika bönderna" leder till en fientlig, regelrätt antikommunistisk hållning. Utan tvivel har Ententen spekulerat i detta genom sin plan om att handla med kooperativen. Genom att de försökte dra dessa skikt in i ringen av borgerligt profitbegär, ville de utlösa en borgerlig motrörelse. Sådana försök kommer emellertid att misslyckas, därför att ett stort intresse, fruktan för den feodala reaktionen, binder dem till den nuvarande regeringen. När den västeuropeiska imperialismen går under, försvinner denna fara fullständigt.
Industrin är huvudsakligen centralstyrd och produktionen innebär inte utsugning. Den är hjärtat i det nya systemet och på industri proletariatet stödjer statsledningen sig. Också denna produktion befinner sig emellertid i ett övergångstillstånd, förvaltningsfunktionerna och de tekniska funktionärerna i fabrikerna och i statsadministrationen utövar en större makt än vad som är i överensstämmelse med en utvecklad kommunism. Nödvändigheten av att öka produktionen snabbt och ändå mer nödvändigheten av att skapa en bra armé för att slå tillbaka reaktionens angrepp, ledde till att man i snabbt tempo var tvungen avhjälpa bristen på ledande kader. Den hotande hungersnöden och de fientliga angreppen tillåter inte att sådana krafter utvecklas i ett långsammare tempo för att höja allas förmåga och utveckling som grunden för en kommunistisk gemenskap. Därför utvecklades en ny byråkrati av de nya ledarna och funktionärerna och denna byråkrati upptog resterna av den gamla byråkratin i sig. Byråkratins existens ses av och till som en fara för det nya systemet. Denna fara kan bara avlägsnas genom att massorna genomgår en grundläggande utveckling och det arbetas för detta med en enastående iver, men en bestående grund för denna utveckling kan bara skapas av det kommunistiska överflödet där människan upphör att vara slav under sitt arbete. Bara överflöd skapar de materiella förutsättningarna för frihet och likhet. Så länge kampen mot naturen och mot kapitalkrafterna ännu är hård, är det nödvändigt med stor specialisering.
Det är anmärkningsvärt att den annorlunda utvecklingen i Västeuropa - där vi först förutser den under revolutionens vidare förlopp - och i Ryssland enligt vår undersökning uppvisar samma politisk-ekonomiska struktur: en kommunistiskt organiserad industri där arbetarråden bildar det självstyrande elementet och under ledning och politisk kontroll av en arbetarbyråkrati, medan jordbruket som i stort sett består av små och medelstora gårdar, behåller en individualistisk småborgerlig karaktär. Det är emellertid inte något märkvärdigt med denna överensstämmelse för en sådan social struktur bestäms inte av den politiska utvecklingen, utan av de grundläggande tekniska och ekonomiska förhållandena. Här som där står tekniken i industrin och i jordbruket, samt massornas utbildning, på samma utvecklingsstadium.[5*] Men trots denna överrensstämmelse föreligger det en stor skillnad i betydelse och målsättning. I Västeuropa bildar denna politisk-ekonomiska struktur en övergångsfas som bourgeoisien använder som ett sista försvarsverk för att förhindra sin undergång, medan man i Ryssland medvetet försöker att föra utvecklingen vidare i riktning mot kommunismen. I Västeuropa är det en fas i klasskampen mellan proletariatet och bourgeoisien, i Ryssland är det en fas i den nya ekonomiska uppbyggnaden. Med samma yttre former befinner sig Västeuropa på den nedåtgående vägen för en kultur som går under, Ryssland på en ny kulturs uppåtgående linje.
Då den ryska revolutionen var ung och svag och den hon hoppades på att utbrottet av den europeiska revolutionen skulle rädda den, härskade en annan uppfattning om dess betydelse. Den gången sades det att Ryssland bara var en utpost för revolutionen där proletariatet kunde ta makten så tidigt bara på grund av tillfälliga gynnsam omständigheter; detta proletariat var emellertid svagt och oupplyst och försvann nästan bland den ändlösa massan av bönder. Proletariatet i det outvecklade Ryssland kunde bara för en tid gå i spetsen. Så snart de enorma massorna av det västeuropeiska proletariatet, med sina kunskaper och sin grundliga utbildning, med sin tekniska och organisatoriska skolning, reste sig och tog makten i de mest utvecklade industriländerna med deras gamla kultur, då skulle man uppleva en blomstring för kommunismen som skulle ställa den inspirerande ryska början helt i bakgrunden. Där kapitalismen hade utvecklat sin största kraft och förberett det nya produktionssättet - i England, Tyskland och Amerika - där låg kärnan och styrkan för den nya kommunistiska världen.
Denna uppfattning tog inte hänsyn till revolutionens svårigheter i Västeuropa. Där proletariatet bara långsamt kom i besittning av ett befäst herradöme och där bourgeoisien klarar av att vinna tillbaka makten eller delar av den, där kan ekonomin inte byggas upp. Ett kapitalistiska uppbyggande är omöjligt. Var gång bourgeoisien får fria händer skapar det ett nytt kaos och ödelägger det fundament som en kommunistisk produktion kunde byggas upp på. Genom en blodig reaktion och ödeläggelse förhindrar det på nytt befästandes av det nya proletära systemet. Detta skedde också i Ryssland: Ekonomin skakades djupt och det kommunistiska uppbyggandet blev allvarligt skadat och försenat genom att Kolchak och Denikin ödelade industrianläggningarna och gruvorna i Ural och Don-bäckenet och genom att det var nödvändigt att sätta in de bästa arbetarna och huvuddelen av produktionskrafterna mot dem. Även om öppnandet av handelsförbindelser med Amerika och Västeuropa i hög grad kan underlätta starten på ett nytt uppsving, kommer det likväl vara nödvändigt med stora, uppoffrande ansträngningar från massorna i Ryssland för att reparera skadorna fullständigt. Men - och däri ligger skillnaden - i Ryssland förblev sovjetrepubliken orubblig som ett organisationscentrum av kommunistisk kraft som redan hade fått stor inre styrka. I Västeuropa kommer det inte att ödeläggas eller mördas mindre, här kommer också proletariatets bästa krafter bli slagna, men här saknas en redan befäst och organiserad stor sovjetstat som kraftkälla. Klasserna utmattar varandra genom ett ödeläggande inbördeskrig och så länge detta pågår, kan inget uppbyggande komma till stånd, så länge kommer kaos och elände att härska. Detta blir de länders öde, där proletariatet inte genast med klar blick och enhetlig vilja inser sina uppgifter, alltså i de länder där de borgerliga traditionerna försvagar och splittrar arbetarna, gör deras ögon trötta och deras hjärtan spaka. Det krävs årtionden för att övervinna den borgerliga kulturens förpestande och förlamande inflytande på proletariatet i de kapitalistiska länderna. Under denna tid blir produktionen liggande i träda och landet blir ekonomiskt sett till en öken.
Samtidigt som Västeuropa stagnerar ekonomiskt och mödosamt kämpar sig ur sitt borgerliga förflutna blomstrar i Ryssland ekonomin upp under der kommunistiska systemet. Kännetecknet för länderna med den utvecklade kapitalismen framför den outvecklade östern, var deras enorma rikedomar på materiella och andliga produktionsmedel - ett tätt nät av järnvägar, fabriker, skepp, en tätboende tekniskt utbildad befolkning. Men under kapitalismens sammanbrott, under det långa inbördeskriget, under stagnationsperioder när för lite produceras, kommer denna rikedom att förloras, förslitas eller ödeläggas. De produktivkrafter som inte kan ödeläggas, vetenskapen, de tekniska kunskaperna, är inte bundna till dessa länder. Bärarna av dem finner ett nytt fädernesland i Ryssland, dit också en del av Europas materiella och tekniska rikedom kan bärgas genom handelsutbyte. I de fall Sovjet-Rysslands handelsavtal med Västeuropa och Amerika genomförs skickligt, snabbt och allvarligt har de en tendens att stärka denna motsättning. I Ryssland kommer de att främja det ekonomiska uppbyggandet, medan den i Västeuropa sinkar sammanbrottet, uppskjuter ruinen, ger kapitalismen andrum och förlamar massornas revolutionära handlingskraft - för hur länge och i vilken utsträckning kan inte förutses. Politiskt kommer detta ta sig uttryck i en skenbar stabilisering av en borgerlig regeringsform eller i en av de regeringsformer som behandlats ovanför och samtidigt kommer opportunismen ta överhanden i kommunismen. Genom att erkänna de gamla kampmetoderna, genom att delta i det parlamentariska arbetet och vara en lojal opposition i de gamla fackförbunden, kommer de kommunistiska partierna i Västeuropa skaffa sig en legal position, på samma sätt som tidigare socialdemokraterna. Härigenom kommer den radikala, revolutionära riktningen pressas till att bli en minoritet. En verklig ny uppblomstring av kapitalismen är emellertid fullständigt otänkbar. Den kapitalist som handlar med Ryssland kommer bara ta hänsyn till sina privata intressen och inte bekymra sig om den totala ekonomin och därför, på grund av profiten, kommer han sända viktiga, grundläggande delar för produktionen till Ryssland. Att föra proletariatet tillbaks till oavhängighetsförhållandet är också omöjligt. Detta leder till att krisen blir långvarig. Det är omöjligt med en bestående förbättring och förbättringen stoppas genast på nytt. Processen med revolution och inbördeskriget blir utdragen och förlängd, kommunismens fullständiga herradöme och början på en ny blomstring hänvisas till en fjärran framtid. Under tiden utvecklas ekonomin i Östern genom ett kraftigt uppsving. Den öppnar nya vägar, tar i bruk den främsta naturvetenskapen - som Västern inte klarar att använda - tillsammans med den nya socialvetenskapen, mänsklighetens nyerövrade herradöme över sina egna samhälleliga krafter. Genom den nya friheten och likheten kommer det att bryta fram en ny energi som fördubblar dessa krafter hundrafalt och som återigen kommer att göra Ryssland till centrum i den nya kommunistiska världsordningen.
Det kommer ju inte att vara första gången i världshistorien som världens centrum flyttar sig till andra områden på klotet när det införs en ny produktionsordning eller en ny fas av den. I forntiden flyttade det sig från Mindre Asien till Sydeuropa, på medeltiden från Sydeuropa till Västeuropa. Med uppkomsten av koloni- och handelskapital blev först Spanien, så Holland och England de ledande länderna och med industrins framväxt blev England det ledande. Orsakerna till denna förflyttning kan sammanfattas i en generell förklaring: Där den tidigare produktionsformen utvecklade sig till sitt högsta stadium var de materiella och andliga krafterna, de politiska och rättsliga institutionerna som säkrat deras existens och som var nödvändiga för att den skulle utveckla sig, så starkt utbyggda att de nästan lade oövervinneliga svårigheter i vägen för en utveckling till nya former. Således hämmade slaveriet vid utgången av medeltiden övergången till ett feodalt system; således verkade skrålagarna i de rika städerna under medeltiden så att de senare kapitalistiska manufakturerna bara kunde utveckla sig på mindre orter som ditintills hade varit obetydliga; således hämmade det politiska systemet under den franska absolutismen som främjat industrin under Colbert[21] under sista hälften av 1700-talet införandet av den nya storindustrin som gjorde England till ett industriland. Det finns t.o.m. en lag som motsvarar detta i den organiska naturen och som ett motstycke till Darwins "survival of the fittest" från och till betecknad som "the survival of the unfitted", "de icke anpassades överlevnad". När den djurart, som till exempel ödlorna i en annan tidsålder, har specialiserat och differentierat sig till en rikedom på former så att den är fullständigt anpassad till alla den tidens speciella levnadsvillkor, så är den ur stånd att utveckla sig till än ny typ. Alla anlag och utvecklingsmöjligheter har förlorats och kommer inte tillbaks. Framväxten av en ny art tar sin utgångspunkt i de primitiva urformerna eftersom dessa är differentierade, har bevarat alla utvecklingsmöjligheter och den anpassningsbara gamla arten dör ut. I mänsklighetens historia går ledningen i den ekonomiska, politiska och kulturella utvecklingen över från ett folk eller land till ett annat. Detta kan man se som att speciellt återfall av denna organiska regel. Den borgerliga vetenskapen avfärdar fenomenet med fantasier om "uttömmandes av livskraften" hos en nation eller ras.
Vi ser nu orsakerna till att Västeuropa och Amerikas maktställning nu kommer att försvinna och vi ser vart den antagligen försvinner - en maktställning som bourgeoisien så gärna tillskriver en moralisk-andlig överlägsenhet hos den vita rasen. Andra länder kommer att bli centra i den nya kommunistiska världen, de länder där massorna inte är förgiftade av stanken från en borgerlig ideologi, där deras medvetande drivs bort från det gamla invanda tänkandet av en påbörjad industriell utveckling, som också väcker den till en kommunistisk gemenskapskänsla, där det finns råvarutillgångar tillräckligt för att använda den utvecklade tekniken som ärvdes från kapitalismen till en förnyelse av de övertagna produktionsformerna, där trycket är starkt nog för att tvinga fram en kamp och kampens dygder, men där det inte finns någon övermäktig bourgeoisie som kan förhindra denna förnyelse. Ryssland som tillsammans med Sibirien utgör en halv världsdel, står redan på första plats. Dessa förutsättningar finns också i större eller mindre grad i andra länder i Östern, i Indien och Kina. Även om omogenheten här åter har andra orsaker, så får man inte bortse från dessa asiatiska länder när man värderar den kommunistiska världsrevolutionen.
Man ser inte världsrevolutionen i dess fulla universella betydelse om man betraktar den bara från västeuropeisk synvinkel. Ryssland är inte bara Europas östliga del, utan i mycket hög grad Asiens västliga del, inte bara geografiskt, utan också ekonomiskt-politiskt. Det gamla Ryssland hade lite gemensamt med Europa. Det var den västligast liggande politisk-ekonomiska enhet av dem som Marx karakteriserade som "orientaliska despotier",[22] och som bestod av alla de stora nya och gamla jätterikena i Asien. Här reste sig en oinskränkt furste- och adelsmakt på grundval av landsbygdskommunismen hos ett bondestånd som nästan överallt hade samma drag. Dessutom stödde furstemakten sig på en relativt liten, men viktig handel med enkla hantverksprodukter. Trots maktväxlingen på ytan har detta produktionssätt klarat sig i årtusenden och reproducerat sig självt på ständigt samma sätt. Men nu har det västeuropeiska kapitalet trängt in i det och för med sig upplösning, omvälvning, underkastelse, utsugning och utarmning. Detta sker genom handel, direkt underkastelse och utplundring, genom utsugning av naturrikedomar, genom byggande av järnvägar och fabriker, genom statliga lån till furstarna, genom export av råvaror - allt det som sammanfattas under begreppet kolonialpolitik. Medan Indien med sina oerhörda rikedomar redan erövrats, utplundrats och därefter proletariserats och industrialiserats, kom de andra länderna först senare genom den moderna kolonialpolitiken i klorna på det utvecklade finanskapitalet.
Även om Ryssland utåt sett uppträtt gom en europeisk statsmakt sedan 1700, blev det en koloni för det europeiska kapitalet: på grund av sin direkta krigiska kontakt med Europa gick utvecklingen tidigare och snabbare den väg som Persien och Kina senare följde. Innan det senaste kriget var 70% av stålindustrin, merparten av järnvägarna, 90% av platinaproduktionen, 75% av naftaindustrin i händerna på europeiska kapitalister, som dessutom utsög de ryska bönderna utöver svältgränsen med hjälp av tsarens enorma skuld. Arbetarklassen i Ryssland arbetade under enhetligare förhållanden än i Västeuropa och på grund av detta uppstod det en gemenskap av revolutionära, marxistiska uppfattningar. Likväl var Ryssland i hela sin ekonomiska ställning det väsentligaste av de asiatiska rikena.
Den ryska revolutionen är början till Asiens stora revolt mot det västeuropeiska kapitalet som är koncentrerat i England. I regel tar man här bara hänsyn till verkningarna i Västeuropa, där de ryska revolutionärerna på grund av sin stora teoretiska skolning blivit lärare för proletariatet som eftersträvar kommunismen. Ändå viktigare är emellertid revolutionernas verkningar i östern och därför behärskar de asiatiska frågorna sovjetrepublikens politik i nästan högre grad än de västeuropeiska frågorna. Från Moskva, dit delegationerna från asiatiska nationer kommer i tur och ordning, ljuder ropet om frihet och självbestämmande för alla folk och kamp mot det europeiska kapitalet över hela Asien.[6*] Från Turaniska[23] sovjetrepubliken går trådarna till Indien och de muhammedanska länderna; i södra Kina försöker de revolutionära att följa exemplet från sovjetförfattningen,[24] den panislamitiska rörelsen som under turkisk ledning växer fram i mindre Asien, försöker att närma sig Ryssland. Häri ligger den stora betydelsen av kampen mellan England och Ryssland som representanter för två samhällssystem. Och därför kan denna kamp, trots tillfälliga uppehåll, inte sluta med en verklig fred för jäsningsprocessen i Asien går vidare. Engelska politiker som ser något längre än den småborgerliga demagogen Lloyd George, ser säkert den fara som här hotar det engelska världsherraväldet och därmed hela kapitalismen. Med rätta säger de att Ryssland är mycket farligare än Tyskland någonsin var. Men de kan inte företa någon energisk aktion, för den begynnande revolutionen bland det engelska proletariatet tillåter helt enkelt ingen annan regering än den som representerar den småborgerliga demagogin.
Asiens sak är mänsklighetens sak. I Ryssland, Kina och Indien, på den sibiriska-ryska slätten och i de fruktbara dalarna vid Ganges och Yangtsekiang bor det över 800 millioner människor, mer än hälften av hela jordens befolkning, nästan tre gånger så många som i det övriga kapitalistiska Europa. Och överallt utanför Ryssland har revoltens ringar visat sig. Å ena sidan kraftigt uppflammande strejkrörelser där industriproletariatet har pressats samman, som i Bombay och Hankau, å andra sidan nationalistiska rörelser hos den ännu svaga, växande nationella intelligentian. Så långt man kan låsa sig till av de sparsamma nyheterna i den tämligen tystlåtna engelska pressen, har världskriget lett till ett starkt uppflammande av de nationella rörelserna som emellertid brutalt tryckts ned igen. Samtidigt befinner sig industrin i en så kraftig blomstring, att guldet flyter i mängder från Amerika till Östasien. När den ekonomiska krisen når dessa länder - Japan syns redan ha drabbats av den - kan man därför räkna med nya strider. Man kan ställa sig den frågan om man skall stödja rent nationalistiska rörelser som i Asien går in för nationella-kapitalistiska regimer, då de ju kommer att vara fientliga inför den proletära frihetsrörelsen. Naturligtvis kommer utvecklingen emellertid inte att ta denna riktning. Förvisso har den växande intelligentian orienterat sig i riktning mot den europeiska nationalismen och som ideologer för den framväxande inhemska bourgeoisien gått in för en nationellt-borgerlig regering efter västliga mönster. Men med Europas förfall bleknar detta ideal och de kommer otvivelaktigt att komma under starkt inflytande av den proletära strejk- och upprorsrörelsen. Således kommer den nationella frihetsrörelsen i Asien att anta en kommunistisk ideologi och ett kommunistiskt program snabbare än man skulle vänta efter det yttre skeendet och mot världskapitalets barbariska undertryckande ha arbetarnas och böndernas klasskamp som den fasta grunden.
Att dessa massor till övervägande del är jordbrukare behöver lika lite som i Ryssland vara något hinder: kommunistisk gemenskap består inte av en tätt sammanpressad mängd fabriksstäder. Tvärt om, lantbruket måste inta en stor del i den, eftersom den kapitalistiska skillnaden mellan industri- och agrarland inte gäller här. Men naturligtvis kommer den dominerande agrara karaktären att försvåra revolutionen eftersom medvetenheten då är lägre. Otvivelaktigt kommer det också i dessa länder att vara nödvändigt med en lång period av andlig och politisk omvälvning. Svårigheterna är andra här än i Europa: mindre aktiva än passiva. De ligger mindre i motståndets styrka än i det långsamma uppvaknandet till aktivitet, inte i övervinnandet av det inre kaoset, men i skapandet av en enhetlig kraft att fördriva de främmande utsugarna med. Här går vi inte in på de speciella skillnaderna i dessa svårigheter. Indiens religiösa och nationella uppsplittring. Kinas småborgerliga karaktär. Hur de politiska och ekonomiska formerna än kommer att utveckla sig vidare, det huvudproblem som först måste lösas är ödeläggandes av det europeiskt-amerikanska kapitalets herradöme.
Den hårda striden för att krossa kapitalismen är den gemensamma uppgift som arbetarna i Västeuropa och USA måste lösa tillsammans med Asiens miljonbefolkning. Vi befinner oss ännu vid en första början. När den tyska revolutionen når en avgörande vändpunkt och sluter sig till Ryssland, när det bryter ut revolutionära massaktioner i England och Amerika, när det flammar upp motstånd i Indien, när kommunismen utbreder sina gränser till Rhen och Indiska Oceanen, då går världsrevolutionen in i sin nästa och våldsammaste fas. Tillsammans med sina vasaller i samväldet och sina japanska och amerikanska bundsförvanter blir den engelska bourgeoisien, som behärskar världen, angripen inifrån och utifrån, blir den lamslagen inom landet av strejker och inbördeskrig. Den måste ta till alla krafter och ställa alla legohärar på fötterna mot bägge fienderna. När den engelska arbetarklassen, stärkt i ryggen av det övriga europeiska proletariatet, angriper sin bourgeoisie, kämpar den på två sätt för kommunismen. På det ena genom att vägen öppnas för kommunismen i England och på det andra genom att den hjälper till att befria Asien. Omvänt kommer den att kunna räkna med stöd från den kommunistiska huvudmakten när bourgeoisiens beväpnade vänner försöker att dränka deras kamp i blod. Västeuropa och öarna utanför är nämligen bara en halvö som sticker ut från den stora rysk-asiatiska landformationen. Den gemensamma kampen mot kapitalet kommer att göra de proletära massorna i hela världen till en enhet. Och när de europeiska arbetarna äntligen, djupt utmattade, står vid slutet av den hårda kampen, i frihetens klara morgonljus, hälsar de i öster Asiens befriade folk och räcker varandra handen i Moskva, den nya människans huvudstad.
De ovanstående betraktelserna skrevs i april och avsändes på vägen till Ryssland för att de om möjligt skulle kunna tjäna som material till exekutivkommittén och kongressen för de taktiska besluten. Under tiden har situationen utvecklats dithän att exekutivkommittén i Moskva och de ledande kamraterna i Ryssland fullständigt har ställt sig på opportunismens sida och därmed givit denna riktning majoritet på den Kommunistiska Internationalens andra kongress.
Denna politik visade sig först i Tyskland i Radeks ansträngningar att påtvinga de tyska kommunisterna sin taktik. Denna gick ut på parlamentarism och understödjande av landsorganisationen och han använde alla de andliga och materiella medel han hade i egenskap av ledare för KPD, vilket ledde till att den kommunistiska rörelsen splittrades och försvagades. Efter att Radek blev sekreterare för exekutivkommittén har denna politik blivit hela exekutivkommitténs politik. Försöken att få de tyska oavhängiga att sluta sig till Moskva, något som dittills varit förgäves, fortsattes energiskt. Ingen vill väl tvivla på att de antiparlamentariska kommunisterna i KAPD till sin natur tillhör Kommunistiska Internationalen, men de behandlas kyligt. De hade, hette det, i alla viktiga frågor ställt sig i motsättning till Tredje Internationalen och kunde bara tolereras på särskilda villkor. Avdelningskontoret i Amsterdam, som hade givit KAPD medlemskap och behandlat dem som likvärdiga, förbjöds. Det förhandlades med delegerade från det franska socialistpartiets centrum om medlemskap. Gentemot de engelska kommunisterna sa Lenin att de inte bara skulle delta i parlamentsvalen, utan att de också skulle ansluta sig till "Labour Party" som tillhör den Andra Internationalen och som mestadels är en förening av reaktionära fackföreningsledare. I alla dessa avgörande frågor märktes det en strävan hos de ryska kamraterna att uppnå förbindelser med de stora, ännu inte kommunistiska arbetarorganisationerna i Västeuropa. Samtidigt som de radikala kommunisterna bedriver upplysnings- och revolutionsarbete bland arbetarmassorna med en hård principiell kamp mot alla borgerliga, socialpatriotiska och vacklande riktningar och deras representanter, så försöker ledningen i Internationalen få dem till att sluta upp massivt bakom Moskva, utan att deras grundläggande uppfattningar behöver genomgå en total förändring.
I Lenins just utkomna broschyr "Radikalismen som kommunismens barnsjukdom", kommer denna motsättning klart fram, som på detta sätt har lett de ryska bolsjevikerna - genom sina handlingar var de en gång lärare i radikal taktik - i motsättning till de radikala kommunisterna i Västeuropa. Broschyrens betydelse ligger inte i innehållet, utan i vilken person det är som författat den. Argumenten ger knappast något nytt, det är mestadels de samma som redan har använts av andra. Det speciella är att de nu används av Lenin. Därför kan det inte röra sig om att bekämpa dem och komma med motargument mot dem, men att förstå det faktum att de uppträder här som resultat av en bestämd politik. Felen med dem ligger huvudsakligen i att de västeuropeiska förhållandena, partier, organisationer och parlamentarisk praxis och liknande likställs med de ryska med samma namn.
Det är inte svårt att finna grunden för denna politik i Sovjetunionens behov. Grunden för den ryska stålindustrin ödelades genom Kolchaks och Denikins reaktionära uppror och krigsansträngningarna förlamade en kraftig utveckling av produktionen. Ryssland har ett trängande behov av maskiner, lokomotiv och verktyg till den ekonomiska uppbyggnaden och endast den intakta industrin i de västliga länderna kan leverera dessa. Därför är Ryssland hänvisat till ett fredligt handelssamarbete med den övriga världen, speciellt ententländerna, som å sin sida behöver råvaror från Ryssland för att förhindra ett sammanbrott i kapitalismen. Den ryska sovjetrepubliken måste således få till stånd ett modus vivendi med den kapitalistiska världen; tvingad av den långsamma revolutionära utvecklingen i Västeuropa, måste den lämna från sig en del av sina naturrikedomar som betalning och ge avkall på ett direkt understödjande av revolutionen i andra länder. Det finns i och för sig inget att invända mot en sådan överenskommelse som erkänns som nödvändig av bägge parter. Men det kommer inte att vara märkligt om det på grund av denna känsla av nödvändighet och den påbörjade praxisen av en förståelse med den borgerliga världen, kommer att uppstå en mental benägenhet till att moderera uppfattningarna. Som ett förbund av kommunistiska partier som förbereder proletariatets revolution i alla länder, står Tredje Internationalen formellt utanför den ryska regeringens politik och skulle helt oavhängigt av den fylla sina egna uppgifter. I verkligheten finns emellertid inte denna skillnad. På samma sätt som kommunistpartiet utgör ryggraden i sovjetrepubliken, är exekutivkommittén genom sina medlemmar nära knutet till ledningen av sovjetrepubliken och bildar ett redskap som denna ledning griper in i den västeuropeiska politiken med. Med denna bakgrund är det förståeligt att taktiken för Tredje Internationalen inte bara bestäms av den kommunistiska propagandans behov i de kapitalistiska länderna, utan också av Sovjet-Rysslands politiska behov, när taktiken fastställs enhetligt av en kongress för alla dessa länder och leds centralt.
Nu behöver, helt riktigt, kapitalets och arbetarnas två antagonistiska världsmakter, England och Ryssland, bägge ett fredligt varuutbyte för att bygga upp ekonomin. Deras politik blir emellertid inte bara bestämd av dessa direkta ekonomiska behov, men också av den djupare ekonomiska motsättningen mellan bourgeoisie och proletariat. I denna motsättning syns ett framtida problem, nämligen att mäktiga kapitalistiska grupper utifrån en principiellt riktig fiendskap försöker att förhindra alla avtal. Sovjetregeringen vet att den inte kan lita på Lloyd Georges insikt och Englands behov av fred. Denna fred blev framtvingad dels av Röda arméns okrossbara kraft, dels av det tryck de engelska arbetarna och matroserna utövade på sin regering. Sovjetregeringen vet att ett av de viktigaste vapnen att förlama de imperialistiska regeringarna med, och tvinga dem till att förhandla, är hotet från ententens proletariat. Därför måste den göra detta vapen så starkt som möjligt. Vad Sovjetregeringen behöver är inte ett radikalt kommunistiskt parti som förbereder en grundlig revolution i framtiden, utan en stor, organiserad, proletär makt som stödjer Ryssland och som de respektive regeringarna tvingas ta hänsyn till. Den behöver omedelbart stora massor, även om de inte är helt kommunistiska. Om den klarar att vinna dessa massors stöd, så är deras stöd till Moskva ett budskap till världskapitalet om att utplåningskrig mot Moskva inte längre är möjligt och att fred och handelssamarbete därmed är ofrånkomligt.
Därför tvingas man i Moskva satsa på en kommunistisk taktik för Västeuropa som inte står i någon skarp motsättning till de traditionella uppfattningarna och metoderna hos de stora, utslagsgivande, organiserade arbetarmassorna. På samma sätt måste man försöka att så raskt som möjligt få en östorienterad regering i Tyskland i stället för Ebertregeringen, som låter sig använda som redskap för Ententen mot Ryssland. Och därför att kommunistpartiet var för svagt till det, var bara de oavhängiga användbara. En revolution i Tyskland skulle stärka Sovjet-Rysslands position gentemot Ententen enormt. Visserligen skulle en sådan revolution i sin vidaste konsekvens vara obekväm för den politik som går ut på fred och fördragsamhet med Ententen. En så radikal proletär revolution skulle nämligen innebära att Versailles-avtalet bröts och att kriget bröt ut igen - kommunisterna i Hamburg kommer redan i förväg att aktivt förbereda sig på detta krig. Då kommer också Ryssland dras med i kriget och även om dess yttre kraft härigenom stärks, så kommer samtidigt det ekonomiska uppbyggandet och avskaffandet av nöden att uppskjutas obestämd tid. Dessa konsekvenser kan förhindras om den tyska revolutionen kan hållas innanför sådana gränser att den väsentligt stärker de förenade arbetarregeringarna emot ententkapitalet, men likväl inte tvingar den till ett oundvikligt ögonblickligt krig. För att uppnå detta behövde man inte KAPD:s radikala taktik, utan en regering av oavhängiga, KPD och fackförbund i form av en rådsorganisering efter ryskt mönster.
Denna politik har likväl vidare perspektiv än att bara uppnå en förmånligare position för de ögonblickliga förhandlingarna med Ententen. Dess mål är världsrevolutionen, men det är klart att denna politiks speciella karaktär motsvaras av en speciell uppfattning av världsrevolutionen. Den revolution som nu går över världen och som snart kommer nå Mellaneuropa och därefter Västeuropa, drivs på av kapitalismens ekonomiska sammanbrott. Om det inte lyckas för kapitalet att skapa ett uppsving i produktionen måste massorna göra revolution om de inte vill gå under utan att göra något. Men samtidigt som de skall göra revolution, befinner sig de stora massorna fortfarande i en stark mental avhängighet av gamla uppfattningar, av de gamla organisationerna och ledarna och dessa kommer först roffa åt sig makten. Därför skall man skilja mellan den yttre revolution som krossar bourgeoisiens herradöme och gör kapitalismen omöjlig och den kommunistiska revolution som fullbordas genom en lång process, som förändrar massornas inre, som lär arbetarklassen befria sig från alla bojor och med fast hand tar tag i uppbyggandet av kommunismen. Det är kommunismens uppgift att avslöja de krafter och tendenser som vill hejda revolutionen halvvägs, och visa massorna vägen vidare och genom en hård kamp för de mest långtgående mål, för den totala makten mot dessa tendenser, väcka den kraft i proletariatet som kan driva revolutionen framåt. Detta kan den bara klara om den redan nu tar upp kampen mot de hämmande ledartendenserna och ledningens makt. Opportunismen kommer alliera sig med ledarna och ge dem del i den nya makten. Genom att de tror den kan leda dem in på kommunismens väg, blir de komprometterade av den. Genom att Tredje Internationalen förklarar denna taktik för den officiella kommunistiska taktiken, karaktäriserar de traditionella organisationerna och deras ledares maktövertagande som en "kommunistisk revolution", befäster den dessa ledares herradöme och försvårar en utveckling av revolutionen.
Utifrån ståndpunkten att det gäller att upprätthålla Sovjet-Ryssland är naturligtvis denna uppfattning av världsrevolutionens mål oangriplig. När det i de övriga länderna i Europa härskar ett liknande politiskt system som i Ryssland - arbetarbyråkratins herradöme, som stödjer sig på ett rådssystem - då är världskapitalismens makt besegrad och störtad, åtminstone i Europa. Då kan kommunismens ekonomiska uppbyggnad föregå ostört i Ryssland, utan fruktan för reaktionens angreppskrig, men däremot omgivet av vänligt sinnade arbetarrepubliker. Således blir det förståeligt att det som vi betraktar som en provisorisk, otillräcklig mellanform som måste bekämpas med alla medel, för Moskva innebär realiseringen av proletariatets revolution, målet för den kommunistiska politiken.
Utifrån detta kan man också härleda de kritiska betänkligheter som kan resas mot denna politik från en kommunistisk ståndpunkt. Det ligger för det för det första i de medvetandemässiga påverkningarna på Ryssland självt. Om det härskande skiktet i Ryssland fraterniserar med den västeuropeiska arbetarbyråkratin, som är korrumperad genom sina positioner, genom sin motsättning till massorna, genom sin anpassning till den borgerliga världen och tillägnar sig deras mentalitet, så kan kraft förloras som kan föra Ryssland vidare på kommunismens väg. Om det stödjer sig på de självägande bönderna mot arbetarna så kan en urspårning av utvecklingen till borgerligt-agrara former och därmed till en stagnation i världsrevolutionen, vara möjlig.
Dessutom ligger det betänkligheter i att samma politiska system som uppstod i Ryssland som en övergångsform för realisering av kommunismen - och som bara under speciella förhållanden kunde stelna till en byråkrati - i förväg innebär ett reaktionärt binder för revolutionen i Västeuropa. Vi har redan framhävt att en sådan "arbetarregering" inte kan utlösa de krafter som behövs för en kommunistisk uppbyggnad. Men då de borgerliga och småborgerliga massorna (tillsammans med bönderna) efter revolutionen kommer utgöra en enorm makt - annorlunda än i Ryssland efter oktoberrevolutionen - kommer sveket i uppbyggandet att alltför lätt föra reaktionen tillbaka till makten samtidigt som de proletära massorna måste samla sig till nya ansträngningar för att avskaffa detta system.
Det blir emellertid framdeles en fråga om denna politik med en urvattnad världsrevolution kan nå sitt mål och inte istället tvärt om stärka bourgeoisien på nytt, som all opportunistisk politik. För det är aldrig ett krav från revolutionen att den mest radikala oppositionen på förhand skall alliera sig med de moderata för att dela makten, istället för att driva dem vidare framåt genom oförsonlig kamp. Genom en sådan allianspolitik blir massornas totala angreppskraft så försvagad att det härskande systemets fall försenas och försvåras.
Revolutionens verkliga styrka finns på andra ställen än i partiernas taktik och regeringens politik. Trots alla förhandlingar kan det inte komma till stånd någon verklig fred mellan den imperialistiska och kommunistiska världen: Medan Krassin[26] förhandlade i London, krossade Röda Armén den polska makten och nådde Tysklands och Ungerns gränser. Därmed förs kriget vidare till Mellaneuropa. Klassmotsättningarna som här är tillspetsade till det yttersta, dess fullständiga inre ekonomiska sammanbrott som gör revolutionen oundviklig, massornas nöd, den beväpnade reaktionens härjningar, allt detta leder till att inbördeskrigen flammar upp i dessa länder. Men när massorna här kommer i rörelse, vill de inte låta sin revolution spärras in av de gränser som kloka ledares opportunistiska politik ger dem. Revolutionen kommer att vara radikalare och djupare än i Ryssland, eftersom det här är ett mycket hårdare motstånd som måste övervinnas. Gentemot de vilda, kaotiska naturkrafter som bryter fram från djupet av tre upprörda nationer och som kommer att ge världsrevolutionen ett nytt uppsving, kan kongressbesluten i Moskva bara ges underordnad betydelse.
[1] "Världsrevolution och kommunistisk taktik" publicerades som artikelserie under mars-april 1920 i den holländska tidskriften De Nieuwe Tijd. På tyska publicerades den, i augusti 1920, under titeln "Die Entwicklung der Weltrevolution und die Taktik des Kommunismus" i tidskriften Kommunismus, utgiven av Österrikes kommunistiska parti.
[2] Citatet ut Marx' Kritik av Hegels rättsfilosofi.
[3] Holländsk kommunist som 1919 deltog på Tredje Internationalens första världskongress. återvände till Holland för att starta Kommunistiska Internationalens västeuropeiska kontor i Amsterdam, tillsammans med Pannekoek, Herman Gorter och Henriette Roland-Holst. Kontoret upplöstes i början av 1920 på order av Tredje Internationalens exekutivkommitté.
[4] På kongressen i Tours i december 1920 fick kommunisterna majoritet i socialistpartiet. Bytte då namn till KP och slöt sig till Tredje Internationalen.
[5] British Socialist Party (BSP) grundade i slutet av juli 1920 tillsammans med några andra mindre grupper The Communist Party of Great Britain. En månad tidigare hade Sylvia Pankhurst varit drivande i stiftandet av det vänsterkommunistiska Communist Party (British Section of the Third International).
[6] Inte bara Första Internationalen, utan också Andra Internationalen präglades av stridigheter mellan socialister och anarkister. På kongressen i London 1896, uteslöts anarkisterna formellt efter det att kongresserna i Paris (1839), Brüssel (1891) och Zürich (1893) hade inneburit hårda uppgörelser mellan de stridande riktningarna.
[7] Industrial Workers of the World (IWW) bildades i Chicago 1905. IWW:s ideologi var en blandning av marxistiska och anarkosyndikalistiska idéer. Medlemsavgiften var så låg att alla kunde bli medlemmar. Trots det representerade IWW aldrig mer än fem procent av de fackligt organiserade i USA. Medlemmarna kom i stort sett från de fattigaste emigrantgrupperna och fluktuationen i medlemsantalet var mycket stort.
[8] Redan innan Allgemeine Arbeiter-Union Deutschlands bildades i februari 1920, hade enskilda fabriksorganisationer sammanslutit sig till "unioner". För en genomgång av tyska revolutionen och AAUD:s politik och program, se tidskriften Rådsmakt, nr 8.
[9] Friedrich Ebert och Gustav Noske var tyska socialdemokrater. Ebert blev Weimar-republikens förste president, Noske var ansvarig för att Spartakusupproret, 1919, slogs ner.
[10] Karl Renner och Otto Bauer var ledande politiker i den österrikiska socialdemokratin. Renner blev 1918 Österrikes förste förbundskansler. Otto Bauer, en av "austro-marxismens" ledande teoretiker, var 1918 utrikesminister.
[11] Kolchak och Denikin var amiral resp. general i den kontrarevolutionära armén i Ryssland 1918-20.
[12] Efter Kapps kuppförsök i Tyskland i mars 1920 lovade KP-ledningen en "lojal opposition" inför en arbetarregering.
[13] Hugo Hasse var vice ordförande i SPD i Tyskland, en av grundarna av USPD och tillhörde detta partis högerflygel. Wilhelm Dittmann, också han en av grunderna av USPD, representerade partiet på Kommunistiska Internationalens andra kongress och gick senare emot sammanslagningen av USPD och KPD.
[14] Robert Smillie var ledare för gruvarbetarförbundet i Storbritannien (1912-21) och ledare i den stora gruvarbetarstrejken 1912.
[15] Arthur Henderson var medlem i Labour Party i England och senare ordförande i socialistiska internationalen.
[16] Här syftas på Kapps kuppförsök i mars 1920.
[17] Carl Legien var ordförande i tyska LO. Gustav Adolf Bauer var tysk socialdemokratisk politiker. Bauer var både rikskansler och statsråd i olika regeringar.
[18] Robert Dissmann var ordförande i det tyska metallarbetarförbundet. Han tillhörde USPD och gick senare in i SPD.
[19] Pierre Renaudel hörde fram till 1916 till den revolutionära vänstern i Frankrike, men blev efter det en av högerflygelns främsta representanter i det franska socialistpartiet.
[20] Citatet ur Marx' Louis Bonapartes Artonde Brumaire.
[21] Jean Baptiste Colbert var en framträdande representant för merkantilismen under Ludvig XIV.
[22] För en genomgång av Marx' användning av begreppen "orientalisk despoti" och "asiatiskt produktionssätt", se G. Sofri Det asiatiska produktionssättet, Stockholm 1975.
[23] Pannekoek syftar på sovjetrepubliken Turkmenistan.
[24] Pannekoek syftar på de aktioner de kinesiska arbetarna genomförde 1919-20.
[25] Detta tillägg publicerades första gången i augusti 1920 i tidskriften De Nieuwe Tijd.
[26] Krasin - inte Krassin som Pannekoek skriver - ledde i maj och juni 1920 den sovjetiska handelsdelegationen som förhandlade med England. Här förklarade den sovjetiska regeringen att man var villig att inställa all kommunistisk propaganda i England. Pannekoeks optimistiska syn på röda arméns frammarsch i Polen gick inte i uppfyllelse.
[1*] I Tyskland anfördes nyligen som argument för att kommunisterna skulle delta i parlamentet, att de måste göra det för att överbevisa arbetarna om parlamentets oanvändbarhet. Men man slår inte in på en felaktig väg för att överbevisa andra om att den är felaktig, man tar genast den riktiga vägen.
[2*] Vi hänvisar som exempel till Kamrat Koloszvarys ingående kritik i Wien-veckotidningen "Kommunismus".
[3*] Bristen på yttre synbara, imponerande våldsmedel hos bourgeoisien i England leder från och till den pacifistiska illusionen att en fredlig uppbyggnad från grunden är tillräcklig (så som i gillesrörelsen och i Shop Committees). Säkert är att den engelska bourgeoisiens mäktigaste vapen tills nu inte har varit våld, utan slugt bedrägeri. Men om det blir nödvändigt, kommer denna världshärskarklass att veta att ta i bruk fruktade våldsmedel.
[4*] Denna uppfattning av en långsam förändring av produktionssättet står i skarp motsättning till den socialdemokratiska uppfattningen, som går ut på att kapitalismen och utsugningen skall upphöra undan för undan genom försiktiga reformer. Det segerrika proletariatets omedelbara upphävande av all kapitalprofit och all utsugning är förutsättningen för att produktionssättet kan förändras i riktning mot kommunismen.
[5*] Ett känt exempel på en sådan konvergent utveckling finner man i den sociala strukturen vid slutet av forntiden och början på medeltiden, jmf. Engels, "Familjens uppkomst", kap. VIII.
[6*] Här ligger orsaken till den hållning Lenin intog 1916, på Zimmerwaldkonferensens tid, gentemot Radek som representerade de västeuropeiska kommunisterna. Dessa betonade att parollen om självbestämmanderätt för alla folk, som socialpatrioterna under Wilson gick in för, bara var bedrägeri under imperialismen och att denna paroll därför måste bekämpas av oss. Lenin såg i denna hållning en tendens hos de västeuropeiska socialisterna till att avvisa de asiatiska folkens befrielsekrig, så att de på detta sätt kunde dra sig undan den radikala kampen mot sina regeringars kolonialpolitik.