Original titel: "Workers' Control"
Skrivet: 1967
Publicerat: Ffg. i "The New Left: A collection of essays", 1969.
Översättning: Leif Zetterberg
Korrektur: Jonas Holmgren
Enligt socialistisk teori medför kapitalismens utveckling att samhället polariseras i ett litet mindretal av kapitalägare och ett stort flertal av lönarbetare, och härmed att de självständiga hantverkarna, småbönderna och de små näringsidkarna - de besuttna medelklasserna - gradvis försvinner. Denna växande koncentration i allt färre händer av äganderätten till produktionsmedlen och av det allmänna välståndet, framstår som "feodalismens" återuppståndelse i det moderna industrisamhällets kläder. Genom att äga de produktiva resurserna och därmed ha kontroll över den politiska makten har ett litet antal människor makt att bestämma över hela samhällets skepnad. Att deras beslut sedan är underkastade opersonliga marknadskrafter och kapitalackumulationens krav ändrar inte det faktum att det är dessa härskande klasser som ensamma har rätten att besluta förhållningsregler inför okontrollerade händelser i ekonomin.
Inom den dominerande samhällsformen, som karakteriseras av förhållandet kapital-arbete, har producenterna ingen direkt kontroll över produktionen och produkterna. Vid några tidpunkter kan de genom lönekamp utöva ett slags indirekt kontroll, som kan ändra förhållandet lön-profit och därmed riktningen eller hastigheten i kapitalets expansionsprocess.
Men generellt är det kapitalisten, som bestämmer produktionens betingelser. Arbetarna får acceptera detta, om de vill överleva; för det enda sätt som de kan upprätthålla livet på är genom att sälja sin arbetskraft. Den arbetare, som inte accepterar den utsugning, som är betingelsen för kapitalistisk produktion, kommer bara att vara "fri" i den meningen, att han är fri att svälta. Detta visste man långt innan det hade uppstått en socialistisk rörelse. Så tidligt som 1767 förklarade Simon Linguet, att lönearbetet bara är en form för slaveri. I hans ögon var det till och med värre än slaveri.
"Det är omöjligheten att leva på något annat sätt, som tvingar våra lantarbetare att bruka den jord vars frukter de icke skall smaka, och våra murare att bygga de hus som de aldrig kommer att bo i. Det är nöd som driver dem till de marknader, där de väntar på herrar som vill göra dem tjänsten att köpa dem. Det är nöd som tvingar dem på knä, för den rike mannen för att få honom att ge dem tillåtelse att berika honom ... Vilken verklig vinning har slaveriets upphävande bragt honom? Han är fri, säger ni. Ack! Detta är hans olycka. Slaven var värdefull för sin herre på grund av den summa pengar som han hade kostat honom. Men hantverkaren kostar ingenting för den rika vällusting, som ger honom arbete ... Dessa män, sägs det, har ingen herre - men de har en herre, den mest förfärliga, mest bjudande av alle herrar: nöden. Det är denna nöd, som reducerar dem till det förfärligaste beroende."[1]
Nu, två hundra år senare, är förhållandena i det väsentliga desamma. Även om det inte längre är obegränsat elände, som tvingar arbetarna i de utvecklade kapitalistiska länderna till att underkasta sig kapitalets och kapitalisternas herravälde, är de fortfarande, i kraft av sin brist på kontroll över produktionsmedlen och sin position som lönarbetare, stämplade som en behärskad klass, som är ur stånd till att bestämma över sitt eget öde.
Socialisternas mål var den gången, och är fortfarande, avskaffandet av lönarbetet, vilket innebär avskaffandet av kapitalismen. Under sista halvan av 1800-talet uppstod en arbetarrörelse, som ville genomföra detta genom att socialisera produktionsmedlen. Den profitbestämda produktionen skulle ersättas av en produktion, som tillfredsställa de associerade producenternas behov och önskningar. Marknadsekonomin skulle ge plats åt en planekonomi.
Socialt liv och utveckling skulle sålunda inte längre bestämmas av kapitalets okontrollerbara, förtingligande utvidgning eller sammandragning, utan av producenternas gemensamma, medvetna beslut i ett klasslöst samhälle.
Emellertid är den socialistiska rörelsen en produkt av det borgerliga samhället och därför bundet till det och skiftningarna i den kapitalistiska utvecklingen. Rörelsens karaktärsdrag kommer att variera i överensstämmelse med det kapitalistiska systemets framgång eller tillbakagång. Den kommer inte att växa, kanske till och med nästan försvinna, vid tidpunkter och på platser som inte ger anledning till utveckling av proletära klassmedvetande. Under förhållanden med kapitalistiska välstånd tenderar den att omskapa sig själv från en revolutionär till en reformistisk rörelse. I perioder med social kris kan den bli totalt utplånad av de härskande klasserna.
Alla arbetarorganisationer är delar av den allmänna sociala strukturen, och de kan inte - annat än i rent ideologisk mening - vara konsekvent anti-kapitalistiska. För att bli socialt betydelsefulla inom det kapitalistiska systemet måste de vara opportunistiska, d.v.s. utnyttja givna sociala processer till fördel för sina egna, tills vidare begränsade, målsättningar. Det ser inte ut att vara möjligt att långsamt samla revolutionära krafter i mäktiga organisationer, som kommer att vara beredda till handlingar när tillfälle bjuds. För bara de organisationer som inte stör den härskande sociala ordningen kan utveckla sig till att bli socialt betydelsefulla. Även om de i början kan ha haft en revolutionär ideologi kommer deras tillväxt att medföra en tilltagande brist på överensstämmelse mellan deras ideologi och deras funktioner. Dessa organisationer, som är i opposition till status quo, men som samtidigt är organiserade innanför denna, är i sista instans dömda till att låta sig integreras i det kapitalistiska systemet, tack vare deras egen organisatoriska framgång.
Vid slutet av 1900-talet var de traditionella arbetarorganisationerna - socialistiska partier och fackföreningar - inte längre revolutionära rörelser. Bara en liten vänsterflygel inom dessa organisationer bibehöll den revolutionära ideologin. På det doktrinära området såg Lenin och Rosa Luxemburg nödvändigheten av att bekämpa den reformistiska och opportunistiska evolutionstron inom de etablerade arbetarorganisationerna och krävde tillbakavändande till en revolutionär politik. Medan Lenin försökte göra detta genom skapandet av en ny typ av revolutionärt parti, som underströk betydelsen av att aktiviteter och ledarskap kontrollerades och organiserades centralt, gick Rosa Luxemburg in för en ökning av det proletära självbestämmandet såväl generellt som inom de socialistiska organisationerna, och menade att detta skulle äga rum genom avskaffandet av byråkratisk kontroll och genom aktiverandet av de vanliga medlemmarna.
Eftersom marxismen var de ledande socialistiska partiernas ideologi uttryckte en del av oppositionen mot dessa organisationer och deras politik sig också som en opposition mot den marxska teorin i dess reformistiska och revisionistiska utläggningar. George Sorel[2] och de revolutionära syndikalisterna var inte bara övertygade om att proletariatet kunde frigöra sig själv utan intelligentians ledarskap men också om att proletariatet måste befria sig från de medelklasselement som vanligtvis kontrollerade de politiska arbetarorganisationerna. Den revolutionära syndikalismen förkastade parlamentarismen till fördel för revolutionär aktivitet i fackföreningarna. Enligt Sorel skulle en regering bestående av socialister på intet sätt ändra arbetarnas sociala position. Arbetarna måste för att befria sig använda sig av aktionsformer och vapen som var helt deras egna. Kapitalismen, menade han, hade redan organiserat hela proletariatet i sina industrier. Allt som återstod att göra var att avskaffa staten och äganderätten. För att fullfölja detta hade proletariatet inte så mycket bruk för en så kallad vetenskaplig insikt i de nödvändiga sociala utvecklingslagarna som för ett slags intuitiv övertygelse om att revolutionen och socialismen skulle vara det oundvikliga resultatet av deras egen fortsatta kamp. Strejken uppfattades som arbetarnas revolutionära läroplats. Det växande antalet strejker, deras utbredning och ständigt ökande varaktighet sågs som varsel om en möjlig generalstrejk, d.v.s. om den förestående sociala revolutionen.
Den revolutionära syndikalismen, och dess internationella avläggare såsom Guild Socialism (gillesocialismen) i England och Industrial Workers of the World (världens industriarbetare) i USA, var till en viss grad reaktioner på den socialistiska rörelsens tilltagande byråkratisering och klassamarbete. Också fackföreningarna angreps för sin centralistiska struktur och för att lägga vikt på speciella fackliga intressen framför på proletära klassintressen. Men alla organisationerna, antingen de var revolutionära eller reformistiska, centralistiska eller federala, hade tendens till att se sin egen fortsatta tillväxt och dagliga aktiviteter som de viktigaste medlen för social ändring. Vad angick socialdemokratin betydde det att en ökad medlemstillströmning, utbredning av partiapparaten, röstframgångar vid valen och ett större deltagande i de existerande politiska institutionerna skulle betyda att samhället växte in i socialismen. Industrial Workers of the World uppfattade å sin sida sina egna organisationers växt och deras sammanslutning i One Big Union som uttryck för att "det nya samhällets struktur skapades i det gamla samhällets sköte".[3]
I den första revolutionen i det tjugonde århundradet var det emellertid de oorganiserade massorna av arbetare som bestämde revolutionens karaktär och som med de spontant uppkomna arbetarråden skapade sina egna nya organisationsformer. De ryska råden, eller sovjeterna, växte fram ur en våg av spontana strejker, där behovet skapades av aktions- eller representationskommittéer, som kunde handla såväl gentemot de berörda industriernas arbetsgivare som gentemot de tsaristiska myndigheterna. Strejkerna var spontana i den meningen, att de inte ägde rum på uppmaning från politiska organisationer eller fackföreningar, utan utlöstes av oorganiserade arbetare, som inte hade någon annan möjlighet än att ta sin utgångspunkt i sin arbetsplats som språngbräda och centrum för sina organisatoriska försök. I dåtidens Ryssland hade de politiska organisationerna ännu inget reellt inflytande på massan av arbetare, och fackföreningar fanns bara i outvecklad form.
"Sovjeterna", skrev Trotskij, "har skapats som svar på ett objektivt behov av en organisation som har auktoritet utan att ha tradition, och som ögonblickligen kan omfatta hundratusentals arbetare. Dessutom en organisation som kan förena alla de revolutionära tendenserna inom proletariatet, som besitter både initiativ och självkontroll, och som - detta är huvudsaken - kan kallas till liv på 24 timmar" ... [medan] "partierna var organisationerna inom proletariatet var sovjeterna proletariatets egna organisationer."[4]
I sin essens var revolutionen 1905 självklart en borgerlig revolution. Den fick stöd av den liberala medelklassen som sökte att besegra den tsaristiska absolutismen och som satsade på att med hjälp av konstituerande församling utveckla Ryssland i riktning mot de förhållanden som fanns i de mer utvecklade kapitalistiska ländarna. I den utsträckning de strejkande arbetarna tänkte i politiska banor, stödde de i det stora hela det liberala borgerskapets program. Det samma gjorde alla de existerande socialistiska organisationerna, som accepterade den borgerliga revolutionens nödvändighet som en förutsättning för skapandet av en stark arbetarrörelse och en framtida proletär revolution under mer utvecklade förhållanden.
Sovjetsystemet från den ryska revolutionen 1905 försvann, då revolutionen blev kuvad, men vände tillbaka med större styrka i februarirevolutionen 1917. Det var dessa sovjeter som inspirerade till utbildandet av liknande spontana organisationer under den tyska revolutionen 1918, liksom de, i något mindre grad, påverkade de sociala upproren i England, Frankrike, Italien och Ungern. Med rådssystemet uppstod en organisationsform som kunde leda och koordinera mycket stora massors autonoma aktiviteter, antingen det gällde begränsade aktioner eller om revolution, och som kunde göra detta oberoende av, i opposition till eller i samarbete med existerande arbetarorganisationer. Framför allt visade rådssystemets uppkomst att spontana aktioner inte behöver uppsplittras i formlösa massuppror utan kan ge anledning till bildandet av organisatoriska strukturen som har mer än kortvarig karaktär.
Den ryska revolutionen 1905 gav styrka åt vänsterflygeloppositionen i Västerns socialistiska partier, men fortfarande mer på grund av masstrejkernas spontanitet än på grund av den organisatoriska form som de hade tagit. Men den reformistiska förtrollningen var bruten: revolutionen sågs på nytt som en verklig möjlighet. Emellertid skulle det i västern inte bli tal om en borgerlig-demokratisk revolution, utan om en ren arbetarklassrevolution. Den positiva hållningen till erfarenheterna från Ryssland var dock ännu inte omsatta till ett avvisande av de parlamentariska metoder som användes av andra internationalens reformistiska partier.
Föreställningen om ett återupplevande av en revolutionär politik i väst visade sig i början vara illusorisk. Varken "revisionisterna" inom den socialistiska rörelsen, för vilka "rörelsen var allt och målet intet", som deras mest framstående talesman Edouard Bernstein sade, eller de så kallade ortodoxa marxisterna trodde längre på, att en social revolution var önskvärd eller nödvändig. Fast de fortfarande höll fast vid den gamla målsättningen - avskaffandet av lönearbetet - skulle detta nu uppnås en bit i taget, med hjälp av de lagliga medlen, som bjöds av det borgerliga samhällets demokratiska institutioner. Uppbackad av överväldigande flertal väljarröster till förmån för en socialistisk regering kunde socialismen så till sist införas med ett dekret från regeringen. Intill dess skulle fackföreningarnas aktivitet och den sociala lagstiftningen lindra arbetarnas tillvaro och göra det möjligt för dem att deltaga i det allmänna sociala framåtskridandet.
Laissez-faire-kapitalismens elände skapade inte blott en socialistisk rörelse, men gav också anledning till försök från arbetarsidan att förbättra förhållandena med icke-politiska medel. Utöver de olika formerna för fackliga rörelser uppstod det en kooperativ rörelse, som fungerade som ett medel till att fly från lönearbetet och som en utsiktslös opposition mot den allmänna konkurrensens härskande princip. Föregångarna till denna rörelse var de tidiga kommunistiska samhällena i Frankrike, England och Amerika, vars idéer var inspirerade av utopiska socialister som Owen och Fourier.
Produktionskooperativen var frivilliga grupper, som sysselsatte och ledde sig själva inom området för sina egna aktiviteter. Några av dessa kooperativ utvecklade sig oavhängigt, andra i förbindelse med arbetarrörelserna. Arbetarna kunde, genom att förena sina resurser, skapa sina egna verkstäder och producera utan kapitalisters inblandning. Men deras möjligheter var ända från begynnelsen begränsade av det kapitalistiska samhällets allmänna betingelser och utvecklingstendenser, som bara tillät dem marginell existens.
Kapitalistisk utveckling innebär att kapitalet som följd av konkurrensen koncentreras och centraliseras. Det stora kapitalet ödelägger det mindre. De kooperativa verkstäderna inskränktes till att omfatta bestämda småindustrier, som bara krävde måttligt med kapital. Och snart ödelades deras konkurrensförmåga, i det att kapitalismen bredde ut sig, trängde in i alla industrier och knuffade ut kooperativen.
Konsumentkooperativen visade sig ha bättre lycka, och några av dem upptog produktionskooperativen i sig, och använde dem som leveranskällor. Men konsumentkooperativen kan knappast betraktas som försök i riktning mot arbetarkantroll, inte ens där som de kom till i kraft av arbetarnas insats. I bästa fall kan de säkra en bestämd kontroll över hur lönerna disponeras, för att arbetarna riskerar alltid att bli utplundrade två gånger - i produktionen och på marknaden. De oundvikliga produktionskostnaderna i samband med varucirkulationen är "falska kostnader" och de ger grund till uppdelning av kapitalisterna i handelsmän och driftsherrar. Då var och en av dessa söker uppnå maximala profit inom sitt eget område, är deras ekonomiska intressen inte identiska. Således har driftsherrarna ingen anledning till att motsätta sig konsumentkooperativ. Ofta är de själva i färd med att upphäva skillnaden mellan produktivt kapital och handelskapital, i det att de kombinerar bägge funktioner i en enda korporation för produktion och försäljning.
Den kooperativa rörelsen integrerades i det kapitalistiska systemet. Den var i realiteten i stor utsträckning själv ett element i den kapitalistiska utvecklingen. Till och med de borgerliga ekonomerna betraktade den som instrument för social konservatism, i det att den stimulerade aktiviteterna genom kreditföreningar, förbättrade lantbruket genom kooperativa produktions- och försäljningsorganisationer, och fick arbetarklassens uppmärksamhet bortvänd från produktionssfären till förbrukningssfären. Den kooperativa rörelsen blomstrade upp som en kapitalistiskt orienterad institution, för att till sist bli en kapitalistisk verksamhet liksom de andra, beroende av utsugningen av de anställda arbetarna och med dessa som motståndare under strejker för högre löner och bättre arbetsförhållanden. Att konsumentkooperativen nu fick allmänt stöd från den officiella arbetarrörelsen - i skarp motsats till dess tidigare skeptiska hållning eller till och med fullständiga avvisande - var bara ytterligare ett tecken på att den reformistiska arbetarrörelsen i stigande grad hade blivit "kapitalistisk". I Ryssland blev bolsjevikerna, tack vare det omfattande nätet av konsumentkooperativ, försedda med ett färdigt distributionssystem, som de snart ändrade till statsagentur.
"Kollektivismens" uppdelning i producenters och konsumenters kooperativ avspeglade på ett sätt motsättningen mellan den revolutionära syndikalismen och de socialistiska partierna. Förbrukarkooperativen upptog medlemmar från alla klasser och sökte tillgång till alla marknader. De var inte mot centralisering, varken på det nationella eller det internationella planet. Producentkooperativens morgnad var däremot lika begränsad som deras produktion, och den kunde inte slå sig samman i större enheter utan att förlora den självkontroll som idén bakom deras existens.
Det var frågan om arbetarnas kontroll över deras produktion och produkter, som skilde de revolutionära syndikalisterna från socialisterna. I den utsträckning problemet fortfarande existerade för socialisterna, löste de det på sitt sätt med hjälp av nationaliseringsbegreppet, som gjorde den socialistiska staten till beskyddaren av samhällets produktiva resurser och till regulator av det ekonomiska livet, både med hänsyn till produktion och fördelning. Först på ett senare utvecklingsstadium skulle det finnas möjlighet för en fri förening av de socialiserade producenterna., och för statens bortdöende. De revolutionära syndikalisterna fruktade emellertid, att staten med sitt centraliserade kontrollapparat bara skulle ge anledning till sin egen fortvaro och förhindra den arbetande befolkningens självbestämmande.
De revolutionära syndikalisterna föreställde sig ett samhälle, där varje industrigren leds av sina egna arbetare. Alla dessa produktionssammanslutningar skulle utgöra nationella federationen, som inte skulle ha karaktär av regering, men bara skulle utföra de statistiska och administrativa funktioner, som kunde förverkliga ett sant kollektivistiskt produktions- och fördelningssystem. Den revolutionära syndikalismen var i synnerhet stark i Frankrike, Italien och Spanien, men var representerad i alla kapitalistiska länder; på några ställen i modifierad form, som i den redan nämnda Industrial Workers of the World och gillesocialismen. Med sin tonvikt på direkta och mer militanta aktioner skilde sig de revolutionära syndikalisterna från den parlamentariska socialismen och de vanliga fackföreningarna, inte bara med hänsyn till det slutliga målet, men också i den dagliga klasskampen.
Även om frågan om slutmålet inte hade omedelbart intresse, påverkade den inte desto mindre de respektive gruppernas aktuella beteende. Den centraliserade socialistiska rörelsens och fackföreningarnas snabba byråkratisering fråntog i växande utsträckning arbetarna självständigt initiativ, och de underkastades ledare, som inte delade arbetarnas livs- och arbetsvillkor. Fackföreningarna förlorade sin ursprungliga förbindelse med den socialistiska rörelsen och degenererade till "business-unionism", bara intresserade av löneförhandlingar och, om möjligt, skapandet av monopol på arbetsanvisning. Den revolutionära syndikalismen var byråkratiserad i mycket mindre omfattning, inte bara därför att den var den minsta av arbetarrörelsens två huvudströmningar, men också därför att dess princip om arbetarnas självstyre också påverkade den dagliga klasskampen.
Att tala om arbetarkontroll inom den kapitalistiska produktionens ramar kan bara betyda att arbetarna kontrollerar sina egna organisationer, ty kapitalismen innebär att arbetarna är berövade all effektiv samhällelig kontroll. Men det följer av arbetarorganisationernas integration i systemet där de har blivit en byråkratis "egendom" och grundvalen för dess existens och reproduktion, att den enda möjliga formen för direkt arbetarkontroll försvinner. Ganska säkert kämpar arbetarna i fortsättningen för högre löner, kortare arbetstid och bättre arbetsförhållanden, men denna kamp påverkar inte arbetarnas vanmakt inom sina egna organisationer. Att kalla dessa aktiviteter för en form av arbetarkontroll är i alla händelser missvisande, för dessa strider gäller inte arbetarklassens självbestämmande, utan om förbättring av förhållanden inom kapitalismens ramar. En förbättring, vars förutsättning är att arbetsproduktiviteten kan stegras snabbare än ökningen i arbetarnas levnadsstandard.
Kapitalisterna fortsätter med att utöva den fundamentala kontrollen över arbetsförhållandena och över den del av produktionen, som skapar mervärde. Om det lyckas arbetarna att få ner arbetsdagens längd, lyckas det däremot inte för dem att få ner den mängd merarbete som kapitalisterna tillägnar sig. För merarbetet kan frampressas på två sätt: antingen genom att förlänga arbetsdagen eller genom att minska löneekvivalenten, med hjälp av tekniska eller organisatoriska förnyelsen. Då kapitalet skall avkasta en bestämd profitkvot, kommer kapitalisterna att stoppa produktionen, om denna kvot hotas. Kapitalisten är underkastad nödvändigheten av att ackumulera kapital, och detta tvingar honom att se till att arbetarna producerar den mängd merarbete, som är nödvändig för ackumulationsprocessen. Han kommer att försöka uppnå maximal profit, och uppnår han bara minimal profit är det av orsaker som ligger utanför hans kontroll. En sådan orsak kan vara arbetarnas motstånd mot de utsugningsförhållanden, som skulle ge maximal profit. Men detta är det längsta arbetarklassens motstånd kan komma innanför det kapitalistiska systemet.
Att arbetarna förlorade kontrollen över sina egna organisationer var naturligtvis en följd av att de accepterade det kapitalistiska systemet. Organiserade såväl som oorganiserade arbetare anpassade sig till marknadsekonomin, eftersom denna hade visat sig vara i stånd till att förbättra deras förhållanden och gav löfte om ytterligare förbättringar i loppet av sin vidare utveckling. De organisationstyper, som var effektiva i en sådan icke-revolutionär situation, var just reformistiska socialistpartier och centralt kontrollerad "business-unionism". Det upplysta borgerskapet uppfattade således också det sistnämnda som medel till att uppnå ro i industrin med hjälp av kollektivavtal. Kapitalisterna stod inte längre ansikte mot ansikte med arbetarna, men med deras representanter, vars existens var avhängigt förhållandet kapital-arbete, d.v.s. av det kapitalistiska systemets fortsättning. Arbetarnas nöjdhet med sina organisationer avspeglade deras eget bristande intresse för en ändring av samhället. Den socialistiska ideologin var inte längre uttryck för arbetarklassens verkliga önskningar. Detta tingens tillstånd braktes på dramatisk sätt fram i ljuset med den chauvinism som grep arbetarklassen i alla de kapitalistiska länderna vid det första världskrigets utbrott.
Vänsterflygelns radikalism hade varit baserad på det som av dess reformistiska motståndare kallades "katastrof-politiken". De revolutionära förväntade sig inte bara ett förvärrande av det arbetande befolkningens levnadsstandard, men också ekonomiska kriser av så ödeläggande karaktär att de skulle framkalla sociala krampryckningar som i sista instans skulle föra till revolution. De kunde inte föreställa sig en revolution, om den inte var objektiv och nödvändig. Och faktisk har social revolution bara ägt rum i tider med social och ekonomisk katastrof. De revolutioner som utlöstes av det första världskriget, var resultatet av katastrofala förhållanden i de svagare imperialistiska makterna, och de reste för första gången frågan om arbetarkontroll och om socialismens aktualisering som en verklig möjlighet.
Den ryska revolutionen 1917 var resultatet av spontana proteströrelser mot de stadigt mer ohållbara förhållanden, som kriget och nederlaget påtvingade befolkningen. Strejker och demonstrationer utvecklade sig till ett allmänt uppror, som stöddes av några militära enheter och förde till den tsaristiska regeringens sammanbrott. Emellertid stöddes revolutionen av större delen av borgerskapet, och den första provisoriska regeringen kom från denna grupp. Även om de socialistiska partierna och fackföreningarna inte startade revolutionen deltog de i den i större omfattning än 1905. Liksom då hade sovjeterna 1917 inte för avsikt att sätta sig i stället för den provisoriska regeringen. Men i loppet av den revolutionära processens utveckling fick de ständigt större ansvar; i praktiken delades makten mellan regeringen och sovjeterna. Rörelsen radikaliserades ytterligare efterhand som förhållandena förvärrades. De borgerliga och socialistiska partierna vacklade. Mot den bakgrunden fick bolsjevikerna snart flertal i de avgörande sovjeterna, och detta förde fram till statskuppen i oktober. Härmed var revolutionens demokratiska fas över.
Bolsjevikernas växande styrka inom den revolutionära rörelsen orsakades av deras egen obetingade anpassning till de upproriska massornas verkliga mål, d.v.s. avslutandes av kriget och beslagtagande och fördelning av jorden bland bönderna. Lenin gjorde det klart redan vid sin återkomst till Ryssland 1917, att den borgerligt-demokratiska regimen för honom hade gjorts överflödig genom sovjeternas existens. Denna regim skulle ersättas av en republik bestående av arbetarnas och böndernas råd. Men då Lenin uppmanade till förberedelse av statskuppen, talade han ändå om en statsmakt som skulle utövas inte av sovjeterna utan av bolsjevikerna. Större delen av sovjeternas delegerade var bolsjeviker eller sympatisörer, och Lenin tog det därför för givet, att den regering som sovjeterna skulle bilda skulle vara en bolsjevistisk regering. Och det blev den naturligtvis också, även om några socialrevolutionärer och några socialister från vänsterflygeln fick platser i den nya regeringen. Skulle bolsjevikerna fortsätta att dominera regeringen, måste arbetarna och bönderna emellertid fortsätta med att välja bolsjevikiska deputerade i sovjeterna. Detta fanns det ingen garanti för. Liksom mensjevikerna och socialrevolutionärerna en gång hade varit i flertal, men nu fann sig själva i minoritet, på samma sätt kunde tingens tillstånd också ändra sig för bolsjevikernas vidkommande. Skulle makten behållas i obegränsad tid, måste det bolsjevikiska partiet ha monopol på regeringsmakten.
Och på samma sätt som Lenin satte likhetstecken mellan sovjetmakt och det bolsjevikiska partiets makt, såg han heller inte i bolsjevikernas regeringsmonopol något annat än förverkligandet av bolsjevikernas herrvälde. När allt kommer omkring, begränsades valet till att stå mellan en parlamentarisk borgerlig stat och/eller kapitalism eller en arbetarnas och böndernas regering, som kunde förhindra, att det borgerliga herrväldet återvände. Bolsjevikerna, som betraktade sig som proletariatets förtrupp, och proletariatet som "folkets revolutions" förtrupp, önskade att göra det för arbetarna och bönderna som dessa riskerade att inte kunna göra själva. Blev de inte beskyddade, kunde sovjeterna tänkas att bli lockade av löftena från det liberala borgarskapet och dess socialreformistiska allierade till att ge makten ifrån sig. Säkrandet av revolutionens "socialistiska" karaktär krävde, att sovjeterna förblev bolsjevikiska sovjeter, även om detta också skulle kräva undertryckandet av alla anti-bolsjevikiska krafter inom sovjetsystemet. På kort tid blev sovjetstyret till bolsjevikpartiets diktatur. De kastrerade sovjeterna upprätthölls bara formellt för att dölja detta faktum.
Bolsjevikerna kom till makten på parollen "All makt till sovjeterna", men den bolsjevikiska regeringen begränsade innehållet i den genom att ersätta den med parollen "Arbetarkontroll". Regeringen, som i början gick ganska försiktig fram med sitt socialiseringsprogram, hade inte till avsikt att låta arbetarna överta ledningen av de industriverksamheter, som fortfarande var i kapitalistiska händer; de skulle bara hålla uppsyn över dessa. Det första dekretet om arbetarkantroll utsträckts denna kontroll
"till produktionen, uppmagasineringen, köpet och försäljningen av råvaror och färdiga produkter såväl som till verksamhetens finanser. Arbetarna utövar denna kontroll genom sina valda organisationer, såsom fabriks- och verkstadskommittéer, etc. ... Anställda på kontor och den tekniska personalen skall också representeras i dessa kommittéer ... Arbetarkontrollorganen har rätt till att övervaka produktionen ... Affärshemligheter är avskaffade. Ägaren skall visa arbetarkontrollorganen alla sina böcker och uppgörelser för föregående år."[5]
Emellertid är en kapitalistisk produktion oförenlig med arbetarkontroll, och denna nödhjälpsanordning, med vilken bolsjevikerna hoppades både att bibehålla produktionsledarnas hjälp och samtidigt i viss utsträckning tillfredsställa arbetarnas krav på att överta industrin liksom bönderna hade övertagit jorden, kunde inte vara länge.
"Vi dekreterade inte socialismen med det samma i hela industrin," förklarade Lenin ett år efter dekretet om arbetarkontroll, "eftersom socialismen inte kan ta form eller slutlig etableras innan arbetarklassen har lärt sig att leda ekonomin ... Detta är grunden till att vi införde arbetarkontroll, även om vi visste, att det var en motsägelsefull och begränsad förhållningsregel. Men vi finner det vara av största vikt och värde, att arbetarna själva har gett sig i kast med uppgiften - att vi har utvecklat oss från arbetarkontroll, som i de viktigaste industrierna måste vara kaotisk, amatörmässig och begränsad, till arbetarnas administration av industrin på nationell nivå."[6]
Men ändringen från "arbetarkontroll" till "administration" visade sig medföra utplåning. Detta skedde naturligtvis inte på en gång. Liksom kastreringen av sovjeterna tog en viss tid, eftersom den krävde att den bolsjevikiska statsapparaten bildades och konsoliderades, så blev arbetarnas inflytande i fabriker och på verkstäder också bara gradvis eliminerad. Det användes metoder som att flytta kontrollrättigheterna från sovjeterna till fackföreningarna, och därefter omskapa fackföreningarna till statsorganen som i stället kontrollerade arbetarna. Det ekonomiska sammanbrottet, inbördeskriget, böndernas motstånd mot varje form för socialisering av jordbruket, oron inom industrin och den partiella återgången till en marknadsekonomi, allt detta gav anledning till olika motstridande politiska förhållningsregler - från "militariseringen" av arbetet till återupplivandet av den fria företagsamheten - som alla tog sikte på att till varje pris säkra den bolsjevikiska regeringsmakten. Regeringens diktatoriska politik stötte samman både med dess kapitalistiska och politiska fiender och med arbetarna. Det fanns ett fundamentalt behov av större produktion och då enkla uppmaningar inte kunde få arbetarna att utsuga sig själva i samma grad eller mera än fallet var under den gamla regimen, påtog sig den bolsjevikiska staten sig en ny härskande klass' funktioner för att återuppbygga industrin och ackumulera kapital.
Lenin uppfattade den ryska revolutionen som en oavbruten process, som förde från den borgerliga till den socialistiska revolutionen. Han fruktade, att borgerskapet skulle föredra en kompromiss med tsarismen framför att riskera en till grunden gående demokratisk revolution. Därför gällde det för arbetarna och fattigbönderna att leda den förestående revolutionen. Denna synpunkt delades av andra iakttagare av den ryska scenen, såsom Trotskij och Rosa Luxemburg. I ljuset av första världskriget betraktade Lenin den ryska revolutionen i internationell perspektiv, i det att han föreställde sig dess utbredning mot väster. Detta kunde bli anledningen till att kuva den borgerliga herrvälden i Ryssland i grunden. Därför var det av yttersta vikt att hålla fast vid makten, oavsett de kompromisser och principkränkningar, som måste följa, intill det att en revolution i väster kunde komplettera den ryska revolutionen och tillåta en form för internationellt samarbete, där frånvaron av de objektiva betingelserna för socialismen i Ryssland inte skulle vara avgörande. Men den ryska revolutionens fortsatta isolation avlägsnade detta perspektiv; och ville bolsjevikerna förbli vid makten under dessa ändrade betingelser, skulle det betyda det samma som att acceptera borgerskapets historiska roll och bara med andra sociala institutioner och med en annan ideologi.
Emellertid var det nu livsnödvändigt för bolsjevikerna att hålla fast vid makten - att bli störtade skulle ha betytt döden för dem. Lenin var dessutom övertygad om att hans parti kunde utföra denna uppgift. "Ryssland", sade han en gång, "var vant till att ledas av 150.000 godsägare. Varför skulle inte 240.000 bolsjeviker kunna göra detsamma?" Och det gjorde de också, genom att skapa en hierarkisk auktoritär stat, som sträckte sig in i den ekonomiska sfären, medan de hela tiden underströk, att statens ekonomiska kontroll betydde proletariatets ekonomiska kontroll. Det var i samma anda Lenin förklarade att skapandet av socialismen
"kräver den mest obetingade och stränga enhet i den vilja som leder hundradens, tusendes och tiotusendes gemensamma arbete ... Men hur kan man säkra den strängaste enhet i viljan? Genom att underordna tusendens vilja under en enda mans vilja. Denna underordning kan genom ideell målmedvetenhet och disciplin hos deltagarna i det gemensamma arbetet snarare påminna om en dirigents milda ledning. Den kan anta skarpa diktatoriska former - om den ideella disciplinen inte finns. Men på det ena eller andra sättet är obetingad underordning under en enda vilja absolut nödvändig för att uppnå goda resultat i arbetsprocesser, som är organiserade efter den maskinella storindustrins typ."[7]
Skall detta uttalande tas bokstavligt, ser det ut som om klassmedvetande har varit totalt frånvarande i Ryssland, för kontrollen över produktionen och över det sociala livet i allmänhet antog diktatoriska former, som överträffar allt, som är känt från kapitalistiska länder, och som fram till i dag har uteslutit alla antydningar om arbetarkantroll.
Allt detta ändrar emellertid inte det faktum, att det var sovjeterna, som omstörtade både tsarismen och borgerskapet. Det är inte otänkbart, att sovjeterna under andra interna och internationella förhållanden kunde ha hållit kvar sin makt och förhindrat uppkomsten av den auktoritära statskapitalismen. Både i Ryssland och i Tyskland var det oöverensstämmelse mellan revolutionens form och dess innehåll. Men medan rådsrörelsens nederlag i Ryssland huvudsakligen berodde på att de objektiva betingelserna för en socialistisk ändring av detta samhället inte fanns, var nederlaget i Tyskland i synnerhet orsakat av arbetarklassens subjektiva avvisande av att införa socialismen genom revolutionära medel.
I Tyskland kom motståndet mot kriget till uttryck i strejker i industrin. Dessa måste på grund av socialdemokratins och fackföreningarnas patriotism organiseras illegalt på arbetsplatsen genom aktionskommittéer, som band samman olika verksamheter. 1918 sprang arbetar- och soldatråd fram överallt i Tyskland och frambringade regeringens fall. De klass-samarbetande arbetarorganisationerna såg sig tvungna att erkänna och gå in i denna rörelse, om inte annat så för att lägga en dämpning på dess revolutionära strävanden. Detta var inte särskilt svårt, eftersom arbetarnas och soldaternas råd var sammansatta inte bara av kommunister, men också av socialister, fackföreningsfolk, apolitiska personer, ja till och med av medlemmar från borgerliga partier. Parollen "all makt till arbetarråden" var därför självförstörande för de revolutionära, undantaget självklart om rådens karaktär och sammansättning skulle bli radikalt ändrad.
Emellertid begick majoriteten av arbetarna det misstaget att ta den politiska revolutionen för den sociala revolutionen. Socialdemokratins ideologi och organisatoriska styrka hade satt sin prägel: arbetarna uppfattade sålunda produktionens socialisering som en sak, som bara angick regeringen, och inte som arbetarklassens egen uppgift. Visst gjorde de uppror, men detta uppror överskred inte den gamla reformistiska ramen. "All makt till arbetarråden" betyder proletariatets diktatur, ty de skikt i samhället, som inte arbetar, får ingen representation. Emellertid uttalade sig det stora flertalet av arbetare till förmån för en demokrati, baserad på den allmänna rösterätten: den önskade både arbetarråd och ett parlamentariskt system med en nationalförsamling. Och de uppnådde bägge delarna: arbetarråd utan innehåll, vars existens insattes som en del av Weimarförfattningen - men samtidigt härmed utvecklade den kontrarevolutionen, som till sist skulle utmynna i den nazistiska diktaturen.
Det var inte annorlunda i andra länder - i Italien, Ungern och Spanien till exempel, där arbetarna uttryckte sitt revolutionära engagemang genom bildandet av arbetarråd. Så framstod det med all tydlighet, att arbetarnas självorganisering inte lämnar någon garanti mot aktioner och politik, som är i motsättning till proletariatets klassintressen. Arbetarna riskerar att trängas undan av gamla eller nya auktoriteter, som på nytt tar hand om arbetarklassen med hjälp av traditionella eller mindre kända metoder. Om inte de spontana rörelser, vars organisationsformer möjliggör arbetarnas självbestämmande, tar kontrollen över samhället och därmed sina egna liv, är de dömda till att försvinna på samma sätt som de uppstod, gömda i det möjligas anonymitet.
Det som är sagt tills nu angår uteslutande förfluten tid och ser ut att vara utan relevans för nutiden eller den nära framtiden. Den svaga världsrevolutionära våg, som utlöstes av det första världskriget och den ryska revolutionen, fick för vänsterns vidkommande inte någon efterföljare under andra världskriget. Däremot har vänsterns borgerskap, efter några inledande svårigheter, uppnått bättre kontroll än någonsin över samhället. De hänvisar till en ekonomi med full sysselsättning, av att ha en ekonomisk tillväxt och en social stabilitet, som på samma gång utesluter nödvändigheten av och den subjektiva viljan till social ändring. Säkerligen är detta en beskrivning i grova drag, som fortfarande skäms av några tills vidare olösta problem, som till exempel förekomsten av utarmade sociala grupper i alla kapitalistiska länder. Men i det långa loppet, säger man, kommer dessa problem att bli lösta.
Mot denna bakgrund kan det inte förvåna, att den skenbara stabilitet och ytterligare expansion, som har kännetecknat Västens kapitalism efter andra världskriget inte bara har medfört att varje spår av en autentisk revolutionär arbetarrörelse är försvunnet, men också att den reformistiska socialdemokratiska ideologin och praktiken har ändrats till en ideologi och praktik för blandekonomins välfärdsstat. Denna utveckling förhärligas, eller fördöms, som Arbetets och Kapitalets sammansmältning - som framträdandet av ett nytt krisfritt socio-ekonomiskt system, som i sig förenar kapitalismens och socialismens positiva sidor, men utesluter deras negativa aspekter. Detta beskrivs ofta som ett post-kapitalistiskt system, där antagonismen mellan kapital och arbete har förlorat sin tidigare betydelse - där alla slags förändringar fortfarande kan tänkas, men där en social revolution inte längre har någon mening eller något intresse. Således ser det ut som om klasskampens historia har avslutat sitt förlopp.
Det är därför förvånande, att det fortfarande görs olika försök att anpassa socialismens idé till denna nya tingens tillstånd. Man fortsätter med att hävda, att socialismen i traditionell mening kan realiseras, trots existensen av förhållanden, som gör införande överflödig. Motståndet mot kapitalismen tar inte längre sin utgångspunkt i produktionens utsugningsförhållanden, men har växt sig till den moraliska och filosofiska sfären och funnit ett nytt kampområde i människans och arbetets värdighet. Fattigdom, sägs det[8], har aldrig varit och kan aldrig bli en revolutionär faktor. Och även om den skulle ha varit det, är den det i varje fall inte längre, för kapitalismen är nu i det stora hela i stånd till att tillfredsställa den arbetande befolkningens konsumtionsbehov. Fast det fortfarande kan vara nödvändigt att kämpa för omedelbara krav, utgör dessa strider inte längre en radikal utmaning mot samhällssystemets härskande ordning. Således har det blivit nödvändigt i kampen för socialismen att lägga större vikt vid arbetarnas kvalitativa än deras kvantitativa behov. Man slutar med att konkludera, att tingens tillstånd fordrar arbetarnas progressiva övertagande av makten genom "icke-reformistiska reformer".
Arbetarkontroll över produktionen uppfattas som en sådan "icke-reformistisk reform", just därför att den inte kan införas under kapitalismen. Men om detta är riktigt, faller kampen för arbetarkontroll samman med kampen för att omstörta det kapitalistiska samhället, och frågan om hur detta omstörtande skall ske utan att det finns ett starkt behov av det, förblir obesvarad. Det är frågan om vilka organisatoriska medel som skall användes härtill. De existerande arbetarorganisationernas integration i den kapitalistiska strukturen har blivit möjlig, därför att kapitalismen har visat sig vara i stånd till att förbättra levnadsvillkoren för majoriteten av arbetarklassen, och fortsätter denna utveckling, finns det ingen grund för att tro något annat än att klasskampen har upphört med att vara av avgörande betydelse för den samhälleliga utvecklingen. Eftersom människan är en produkt av sina sociala förhållanden, kommer arbetarklassen följaktligen inte att utveckla ett revolutionärt medvetande, och inte ha någon motivering till att riskera sitt nuvarande relativa välstånd till förmån för en proletär revolutions ovisshet. Det var inte utan grund Marx' revolutionsteori hade sin bas i arbetarklassens växande utarmning, även om denna utarmning inte uteslutande skulle mätas efter lönernas svängningar på arbetsmarknaden.
Arbetarkontroll över produktionen förutsätter en social revolution. Den kan inte uppnås gradvis genom arbetaraktioner inom det kapitalistiska systemets institutioner. Där den har införts som reform har den visat sig bli ytterligare ett medel att kontrollera arbetarna med hjälp av deras egna organisationer. De lagliga arbetarråd, som uppstod i kölvattnet på den tyska revolutionen, var således bara bihang till fackföreningarna. Det gjordes helt visst försök att ersätta fackföreningarna med råd, men det lyckades för fackföreningarna - med arbetsgivarnas och statens hjälp - att hävda sin kontroll över fabrikskommittéerna. Rådssystemets återfödelse efter andra världskriget ändrade inte på dessa förhållanden. Det inplanterades med en så kallad medbestämmandelag, som skulle ge arbetarna möjlighet att deltaga i besluten beträffande produktion och investeringar. Men man kan sluta sig till denna lagstiftnings anda genom att läsa artikel 49 i den tyska arbetsförfattningen från 1952:
"Inom ramarna för de användliga kollektivavtalen bör arbetsgivare och arbetarråd samarbeta lojalt, och arbeta samman med de fackföreningar och arbetsgivarsammanslutningar, som är representerade inom verksamheten, till gagn för verksamheten och dess anställda och med hänsynstagande till det gemensamma bästa. Arbetsgivare och arbetstagarråd må icke företaga sig något, som kunde bringa arbetet och lugnet på arbetsplatsen i fara. I synnerhet må arbetsgivare och arbetarråd icke föra någon form av arbetskamp mot varandra. Detta angår icke arbetskamp mellan parter, som skall ingå de kollektiva överenskommelserna."[9]
Medbestämmandet påverkade och påverkar inte kapitalistens egenmäktiga rätt att bestämma över sin egendom, d.v.s. över verksamheten och produktionen. Avsikten med medbestämmandet var att ge arbetarnas representanter rätt att komma med förslag till hur verksamheten skall ledas - och teoretisk sett också med förslag om användandet av profiten. Men rätten att ställa förslag betyder inte, att dessa förslag följs, och faktisk finns det inga bevis för att förslag som gick emot de kapitalistiska intressena någonsin har använts i ledningen av verksamheten. Skulle medbestämmandet ha någon mening fick den baseras på medägarskap, men detta skulle betyda detsamma som lönearbetes avskaffande. Medbestämmandet ger i sig själv bara plats för de vanliga fackföreningsaktiviteterna, som löneavtal, fabriksregulativ och förhandlingsprocedurer som bevarar lugnet på arbetsplatsen.
Det som här har sagts om arbetarråd i Tyskland kan med vissa obetydliga variationer upprepas för alla kapitalistiska länder, som har lagstiftat om verkstadskommittéer och liknande former för arbetarrepresentation inom industriverksamheter. Denna arbetarrepresentation är inte uttryck för en industriell demokrati i varande, men har tvärtemot införts för att bevara de existerande produktionsförhållandena och minska de latenta spänningarna på arbetsplatsen. De är inte ett steg på vägen mot, utan en rörelse bort från samhällelig ändring. Men inte heller en social revolution kommer att föra till arbetarkontroll, där det inte lyckas arbetarna att befästa sitt övertagande av produktionsmedlen, och där de överlämnar sin makt till regeringar och låter dessa vara ensamma om att organisera den samhälleliga ändringsprocessen. Så gick det till i Ryssland, och de östeuropeiska "socialistiska staterna", som uppstod som en konsekvens av andra världskriget, följde också med vissa modifikationer detta mönster. Här ser Jugoslavien ut att vara ett undantag, i det att det här var regeringen, som erbjöd arbetarråden ledande funktioner och ett visst mått av kontroll över produktionen.
Den kommunistiska regeringen är fortfarande det högsta maktorganet i Jugoslavien, men efter brytningen med Sovjetunionen beslöt den sig för att föra en ekonomisk decentraliseringspolitik med tillbakavändandet till marknadsförhållanden, vilket gav de enskilda verksamheterna fria utvecklingsmöjligheter under arbetarrådens kontroll. Arbetarråden har påtagit sig att fungera som verksamhetsledare under konkurrensförhållanden inom ramarna för en allmän utvecklingsplan, som har fastställts av staten. Inom de gränser som regeringen sätter, tryggar arbetarråden och deras valda direktionsstyrelser beslut rörande arbetsregulativ, produktionsplaner, lönetariffer, köp och försäljningsbudget, kredit, investeringar, o.s.v. En direktör, som väljs av en blandad kommission bestående av representanter från arbetarråd och lokala regeringar, presiderar över varje enskild verksamhet och leder dess dagliga aktiviteter, såsom anställningar och avskedanden, övervakning av arbetarnas disciplin, tilldelning av poster o.s.v. Han har rätt att inlägga veto mot arbetarrådens beslut, om dessa är i oöverensstämmelse med statens föreskrifter. Arbetarrådens självreglerande maktbefogenheter inneslutes i ett rätt komplicerat system av föreskrifter. Dessa stammar dels från regeringsdekret, dels från lokala auktoriteter som har förbindelse med arbetarråden. Ett skattesystem fastställer hur stor del av den enskilda verksamhetens inkomst som verksamheten själv kan förfoga över, och anger härmed ramarna för de beslut den kan träffa angående investeringar och lön. En del av profiterna går således till regeringen, som använder dem till att täcka sina egna utgifter och till investeringar i de verksamheter som den själv leder. Regeringen fastställer den allmänna kvoten i ökningen av de personliga inkomsterna och en lönemässig minimigräns, men tillåter produktivitetsfrämjande lönesystem och bonusanordningar. Det sociala försäkringssystemet tar mer än hälften av arbetarnas bruttolön. Investeringar eller nedskärningar i investeringar avgörs med hjälp av profitprincipen och leds i den önskade riktningen av pris-, ränte- och kreditpolitiken. Allt detta kan kort sammanfattas så, att den allmänna kontrollen över ekonomin förblir i regeringens händer, trots arbetarrådens begränsade självstyre. Medan arbetarråden inte har inflytande över regeringens beslut, är det denna som fastställer de betingelser som arbetarråden skall arbeta under.
Långt viktigare än förhållandet mellan arbetarråd och regering är det emellertid, att det objektivt sett är omöjligt att etablera en autentisk arbetarkontroll över produktion och fördelning, när det fortfarande är fråga om en marknadsekonomi. Arbetarkontrollen råkar in i samma dilemma som den tidigare kooperativa rörelsen, även om den till skillnad från denna inte kan förintas av privatkapitalets konkurrens, om detta är emot regeringens önskningar.
"De arbetare, som bildar ett kooperativ inom produktionen," skrev Rosa Luxemburg, "ställs inför den självmotsägande nödvändigheten att vara tvungna att styra sig själva med den yttersta absolutism. De är tvungna att gentemot sig själva spela rollen av kapitalistisk företagsledare - en motsägelse, som förklarar de flesta produktionskooperativs ändalykt: de har antingen blivit rent kapitalistiska företag eller, om arbetarnas intressen fortsätter att ha överhanden, har de slutat med att upplösas."[10]
Eftersom den jugoslaviska marknadsekonomin är en konkurrensbestämd marknadsekonomi, är de jugoslaviska arbetarna nödgade att utsuga sig själva lika mycket som om de fortfarande var utsugna av kapitalister. Detta kan kanske se mer tilltalande ut; men det ändrar ingenting i det faktum att arbetarna är underkastade ekonomiska processer, som ligger utanför deras kontroll. Deras uppträdande bestäms av profitproduktionen och kapitalackumulationen och av den fortsatta eländighet och osäkerhet, som hänger samman härmed. Jugoslaviska löner är bland de lägsta i Europa; de kan bara stiga under förutsättning av att kapitalbildningen ökas ännu snabbare. De kontrollbefogenheter, som har tilldelats arbetarråden, framkallar antisociala hållningar, eftersom ett mindre antal arbetare är tvungna att producera större profit för att kunna öka de anställdas inkomster. Många arbetare går arbetslösa, eftersom deras arbete inte skulle vara profitabelt, d.v.s. inte skulle ge ett överskott, när deras egna reproduktionskostnader hade täckts. De jugoslaviska arbetarna strömmar in över det kapitalistiska Europa, på jakt efter det arbete och de löner, som nekas dem i deras egen "marknadssocialism". Den nationella marknadens integration i den kapitalistiska världsmarknaden gör den jugoslaviska arbetarklassen till föremål, inte bara för självutsugning och en ny härskande klass' utsugning, men också för världskapitalismens utsugning i form av handelsförbindelser och utländska kapitalinvesteringar. Att tala om arbetarråd under dessa betingelser är ett rent hån.
Liksom det inte kan finnas socialism utan arbetarkontroll, så kan det heller inte finnas äkta arbetarkontroll utan socialism. Hävdar man därför, att en gradvis ökning av arbetarkantroll är en faktisk möjlighet inom det kapitalistiska systemet, är man med om att stödja de härskande klassernas utbredda demagogi, som har till syfte att dölja deras absoluta klasstyre bakom falska sociala reformer iklädda ett språkbruk, som deltagande, ledningssamarbete och medbestämmande. Arbetarkontroll utesluter klassamarbete: den kan inte deltaga i det kapitalistiska produktionssättet, men kommer tvärtom att avskaffa detta som system. Varken socialism eller arbetarkontroll har blivit verklighet någonstans. Antingen det gäller statskapitalism, marknadssocialism eller en kombination av dessa, fortsätter arbetarklassen med att vara en klass av lönarbetare utan effektiv kontroll över sin produktion eller dess fördelning. Deras sociala position är inte annorlunda än arbetarnas sociala positioner i en blandad eller oblandad kapitalistisk ekonomi. Överallt återstår arbetarklassens befrielse att genomföra, och den kommer inte att vara fullbordad förrän produktionen är socialiserad och klasserna upphävda genom lönearbetets avskaffande.
Det kan emellertid knappast förväntas, att en arbetarklass, som är tillfreds med status quo, skall ge sig i kast med maktkamp i stället för med kamp för löneförbättringar inom det rådande systemet. Fast förbättringarna av arbetarnas levnadsförhållanden i de avancerade kapitalistiska länderna i hög grad är överdrivet framställda, har de inte desto mindre varit tillräckliga för att kväva arbetarklassens radikalism. Även om arbetskraftens "värde" alltid måste vara mindre än "värdet" av de produkter den skapar, kan arbetskraftens "värde" vara uttryck för olika levnadsvillkor. Den kan komma till uttryck i en 12 eller 6 timmars arbetsdag, i goda eller dåliga bostäder, i fler eller färre konsumtionsvaror. Vid vilken som helst tidpunkt kommer de givna lönerna och deras köpkraft att vara avgörande för den arbetande befolkningens förhållanden, såväl som för dess protester och krav. De fortsatta förbättringen av förhållandena har blivit en vana, och skall arbetarnas samtycke i fortsättningen uppnås, måste det också i fortsättningen kunna garanteras. En försämring av förhållandena kommer däremot att möta motstånd från arbetarklassen, på samma sätt som försämringen av mindre gynnsamma förhållanden mötte motstånd i tidigare tider. Således är det bara förmodan om att den rådande levnadsstandarden kan bevaras och kanske förbättras, som tillåter att den sociala endräkten upprätthållas.
Även om denna förmodan kan tyckas underbyggd av erfarenheter under senare tid, är dess riktighet på intet sätt garanterad. Men att påstå utifrån teoretiska överväganden[11] att förmodandet är felaktigt, kommer inte att ha något inflytande på den sociala praktiken, som tar illusionen om dess aviga giltighet för gott. Emellertid finns det tecken på att den kapitalistiska krismekanismen på nytt är i färd med att träda i funktion, trots olika interna modifikationer inom det kapitalistiska systemet. I ljuset av USA's varaktiga ekonomiska stagnation och av bromsningen av den västeuropeiska expansionen har en ny desillusionering börjat sätta in.
Den statligt inducerade produktionen har inte längre samma inflytande som förr, och kapitalisten är således tvungen att säkra profitbildningen utan hänsyn till om detta medför en växande social instabilitet. De nya uppfinningarna i den ekonomiska sektorn har visat sig kunna uppskjuta, men inte avskaffa, de krismekanismer, som är inbyggda i kapitalismen. När det förhåller sig så, är det bara logiskt att vänta, att när den latenta krisen omsider slår igenom på allvar, och när pseudovälståndet för till en verklig depression så kommer den sociala endräkten, som har kännetecknat den senare tids historia, att avlösas av återuppväckt revolutionärt medvetande - detta så mycket mera som systemets växande irrationalitet har blivit tydlig till och med för sociala skikt, som fortfarande njuter gott av dess existens. Utöver de förrevolutionära förhållanden, som finns i nästan alla de underutvecklade länderna, och utöver de skenbart begränsade, men likväl oupphörliga krig som äger rum i olika delar av världen, är den skenbara friden och ordningen i väst byggd på och underminerad av en allmän oro. Denna bryter från tid till annan fram öppet, som i maj 68-upproret i Frankrike. När detta är möjligt under relativt stabila förhållanden, är det helt säkert också möjligt under allmänna krisförhållanden.
De traditionella arbetarorganisationernas integration i det kapitalistiska systemet är bara en fördel för systemet så länge som den utgör en garanti för de utlovade och faktiska fördelarna i klassamarbetet. Men från det ögonblick då dessa organisationer av omständigheterna tvingas att fungera som undertryckningsinstrument, förlorar de arbetarnas förtroende och därmed sitt värde i borgerskapets ögon. Även om de inte förstör, riskerar de att fråntas makten av arbetarnas oavhängiga aktioner. Historien lämnar bevis inte bara för att bristen på arbetarorganisationer inte förhindrad en organiserad revolution, som i Ryssland, men också att en väl rotfäst reformistisk arbetarrörelse kan utmanas av nya arbetarorganisationer, som i Tyskland 1918 och av "shop-stewards"-rörelsen i England under och efter första världskriget. Också under totalitära styrelseformer kan spontana rörelser föra till arbetaraktioner, som tar formen av bildandet av arbetarråd, som i Polen och Ungern 1956.
Reformer förutsätter, att kapitalismen kan reformeras. Så länge den kan det, kommer arbetarklassens revolutionära natur att bara existera i latent form. Arbetarklassen upphör likaledes med att vara medveten om sin klassposition och gör sina krav och önskningar till ett med de härskande klassernas. Men vid den tidpunkt då kapitalismen av sin egen utveckling blir tvingad att återskapa de betingelser som är gynnsamma för klassmedvetandets uppkomst, kommer den också att bringa det revolutionära kravet om arbetarkontroll åter som ett krav om socialism. Det är sant, att alla tidigare försök i denna riktning har slagit fel, och de kan slå fel igen. Men det gäller fortfarande, att det bara är erfarenheterna av självbestämmande - hur begränsade de än må vara i början - som kan möjliggöra arbetarklassens befrielse.
[1] "Théorie des lois civiles, ou Principes fondamentaux de la société", sid. 274, 464, 470.
[2] G. Sorel, "Reflections on Violence", 1906.
[3] "Preamble of the Industrial Workers of the World".
[4] "Russland in der Revolurgon", Dresden, 1909, sid. 82, 228.
[5] J Bunyan och H. H. Fisher, "The Bolshevik Revolution", Stanford, 1934. sid. 308.
[6] V. I. Lenin, Questions of the Socialist Organisation of the Economy, Moskva, sid. 173.
[7] Ibid. sid. 127.
[8] Exempelvis av André Gorz i hans "Strategy for Labor", Boston, 1964.
[9] Citerat i A. Sturmthal, "Workers' Councils", Cambridge. 1964, sid. 74.
[10] R. Luxemburg, "Sociala reformer eller revolution?"
[11] Se: P. Mattick, Marx och Keynes, "The Limits of the Mixed Economy".