Original titel: "Stalin, Trotsky and Lenin"
Publicerat: Ffg. i "Politics", bd. 4, nr. 2?
Översättning: Jonas Holmgren
Det följande är en förkortad version av Matticks recension av Trotskijs bok Stalin. Redigeringen har troligen utförts av tidningsredaktionen pga utrymmesskäl. De bortredigerade styckena har markerats i texten. För den fullständiga versionen hänvisar vi tillsvidare till det engelska originalet.
Det föregivna syftet med Trotskijs Stalinbiografi[1] är att visa "hur denna personlighetstyp grundlades och hur den kom till makten genom att tillskansa sig rätten till en så exceptionell roll." Det verkliga syftet med boken är emellertid att visa varför Trotskij förlorade den maktposition han tillfälligt innehade och varför han, snarare än Stalin, borde ha varit Lenins efterträdare; att före Lenins död hade det alltid varit 'Lenin och Trotskij' - Stalins namn hade ständigt varit nära eller i slutet av varje lista över framstående bolsjeviker - vid ett tillfälle hade Lenin t.o.m. föreslagit att han skulle sätta sin egen signatur efter Trotskijs. Boken hjälper kort sagt till att förklara varför Trotskij anser "att han var Lenins naturliga efterträdare" och är i själva verket en biografi över både Stalin och Trotskij.
[...]
Allt börjar i det lilla givetvis, och Lenins och Trotskijs bolsjevism skiljer sig från dagens stalinism precis som Hitlers bruna terror 1933 skilde sig från nazismen under andra världskriget. Att det inte finns något i stalinismens arsenal som inte också kan återfinnas i Lenins och Trotskijs bekräftas av Trotskijs egna tidigare skrifter.[2] Exempelvis införde Trotskij, liksom Stalin, allmänt arbetstvång som en 'socialistisk princip'. Även han var övertygad om att "inte en enda allvarlig socialist ska kunna frånkänna arbetarstaten rättigheten att lägga vantarna på den arbetare, som vägrar att ställa sin arbetskraft till förfogande". Det var Trotskij som skyndade att framhålla den 'socialistiska' ojämlikhetens särart, ty, som han sade, "de arbetare, som mer än andra gagnar det allmänna bästa får rätt till en större del av samhällsproduktionen än lata, lastbara eller oordentliga arbetare." Det var hans åsikt att man måste göra allt för att "bistå en stegrad tävlan på produktionsområdet."
Allt detta var givetvis tänkt som 'övergångsperiodens' 'socialistiska princip'. Den dikterades av objektiva svårigheter på vägen mot fullständigt förstatligande. Det var inte en önskan, utan nödvändigheten av att stärka partidiktaturen, tills det medfört avskaffandet av t.o.m. de handlingsfriheter som på ett eller annat sätt hade beviljats av den borgerliga staten. Emellertid kan även Stalin använda nödvändighet som ursäkt.
[...]
För att hitta andra argument mot stalinismen än hans personliga antipati mot en konkurrent i inompartisliga strider, måste Trotskij upptäcka och konstruera politiska meningsskiljaktigheter mellan honom och Stalin, och mellan Stalin och Lenin, för att stödja sitt påstående om att saker och ting skulle ha varit annorlunda i Ryssland och annorstädes utan Stalin.
[...]
Det kunde inte ha funnits några 'teoretiska' skillnader mellan Lenin och Stalin, då det enda teoretiska arbete som bär namnet av den sistnämnde hade inspirerats av Lenin och tillkommit under hans tillseende. Och om det var Stalins 'natur' som 'krävde' den centraliserade partiapparaten, så var det Lenin som konstruerade den perfekta apparaten åt honom, så att inga skillnader kunde uppstå på den punkten heller. Faktum är att så länge som Lenin var aktiv var Stalin inget hinder för honom, hur besvärlig han [Stalin] än må ha varit mot 'bolsjeviken nummer två'.
Och likväl måste det finnas en skillnad mellan leninismen och stalinismen för att Trotskij ska kunna förklara den 'sovjetiska termidoren' - givetvis under förutsättning att en sådan termidor överhuvudtaget förekommit. På denna punkt har Trotskij fört fram flera olika idéer om när detta skedde. I sin Stalin-biografi ignorerar han dock frågan om tidpunkten till förmån för den enkla förklaringen att det hade något att göra med "ökande privilegier för byråkratin". Detta för oss emellertid endast tillbaka till bolsjevikdiktaturens tidiga period under vilken Lenin och Trotskij var sysselsatta med uppbyggandet av denna statliga byråkrati och med att öka dess effektivitet genom att öka dess privilegier.
[...]
Det faktum att den obevekliga maktkampen blev offentlig först efter Lenins död talar för något annat än en sovjetisk termidor. Det tyder bara på att bolsjevikstaten vid det laget var stark nog, eller i tillfälle, att i viss mån kunna åsidosätta både de ryska massorna och den internationella bourgeoisien. Den framväxande byråkratin började känna sig säker på att Ryssland var i deras händer för gott; kampen om revolutionens "godbitar" gick in i sitt mer allmänna och allvarsamma skede.
Samtliga antagonister i denna kamp betonade behovet av diktatur med tanke på den inneboende motsättningen mellan 'arbetare' och 'bönder', den ekonomiska och tekniska underutvecklingen i landet som helhet, samt den ständiga risken för angrepp utifrån. Men inom ramen för denna diktatur kan alla möjliga invändningar resas. Maktkampen inom den framväxande härskande klassen kom till uttryck i programförslag endera för eller emot böndernas intressen, endera för eller emot begränsningen av fabriksråd, endera för eller emot en offensiv politik på internationell nivå. Högtravande teorier framlades med hänsyn till böndernas uppskattning, förhållandet mellan byråkratin och revolutionen, frågan om partiets roll etc., och nådde sin kulmen i Trotskij-Stalin kontroversen om den 'permanenta revolutionen' och teorin om 'socialism i ett land'.
Det är mycket möjligt att debattörerna trodde på sina egna fraser; likväl handlade de alla - trots sina teoretiska åtskillnader - lika, varje gång de hade med en verklig situation att göra: I syfte att tillgodose sina egna behov använde de begripligt nog olika termer för att uttrycka samma sak. Om Trotskij stormar till fronten - till alla fronter faktiskt - försvarar han rätt och slätt fäderneslandet. Stalin, däremot, "lockas av fronten, ty här kunde han för första gången verka i den mest fulländande av alla administrativa apparater, militärapparaten", vilken Trotskij för övrigt tillskriver sig äran för. Om Trotskij pläderar för disciplin, visar han sin 'järnhand'; om Stalin gör samma sak, uppträder han 'hårdhänt'.
Om Trotskijs blodiga undertryckande av Kronstadtupproret var en 'tragisk nödvändighet', så är Stalins kuvande av den georgiska självständighetsrörelsen jämförbart med sättet hos en "storrysk förryskare, toppridandes sitt eget folks nationella rättigheter". Och vice versa: förslag gjorda av Trotskij kallas falska och kontrarevolutionära av Stalins hejdukar; om de verkställts under Stalins egid, blir de ytterligare ett bevis på den stora ledarens vishet.
För att förstå bolsjevismen, och i en snävare bemärkelse stalinismen, räcker det inte med att följa de ytliga och ofta fåniga kontroverserna mellan stalinister och trotskister. När allt kommer omkring omfattar den ryska revolutionen mer än bara bolsjevikpartiet. Den inleddes inte ens av organiserade politiska grupper, utan av massornas spontana reaktioner på sammanbrottet för det redan vacklande ekonomiska systemet i det militära nederlagets kölvatten. Februarirevolten 'började' med hungerkravaller på marknadsplatser, proteststrejker i fabriker, och med den spontana solidaritetsförklaringen med upprorsmakarna bland soldaterna. Alla spontana rörelser i modern historia har dock åtföljts av organiserade krafter. Så snart sammanbrottet för tsarismen var nära förestående, trädde organisationer i förgrunden med paroller och bestämda politiska mål.
Om Lenin före revolutionen hellre betonat organisation än spontanitet, så var det på grund av Rysslands efterblivna förhållanden, vilka gav de spontana rörelserna en "underutvecklad" karaktär. T.o.m. de politiskt mest avancerade grupperna erbjöd endast begränsade program. Industriarbetarna önskade kapitalistiska reformer liknande dem som åtnjöts av arbetarna i de kapitalistisk avancerade länderna. Småbourgeoisien och betydelsefulla lager av kapitalistklassen ville ha en västerländsk borgerlig demokrati. Bönderna önskade sig mark i ett kapitalistiskt jordbruk. Fastän dessa krav var progressiva för Tsarryssland utgjorde de själva essensen för en borgerlig revolution.
Den nya liberala februari-regeringen försökte fortsätta kriget. Men det var just krigsförhållandena massorna revolterade mot. Alla utlovade reformer, inom ramen för dåtidens Ryssland och de rådande imperialistiska maktförhållandena, var dömda att förbli tomma fraser; det fanns inget sätt att rikta in de spontana rörelserna på de vägar regeringen önskade sig. I nya resningar kom så bolsjevikerna till makten, inte genom en andra revolution, utan genom ett påtvingat regeringsbyte. Detta maktövertagande underlättades genom det bristande intresse som de upproriska massorna visade för den sittande regeringen. Oktoberkuppen, som Lenin sade, "var lättare än att lyfta en fjäder."[3] Den slutliga segern kunde "praktiskt taget ernås genom försummad inställelse ... Inte ett enda regemente skickades för att försvara den ryska demokratin ... Kampen om högsta makten över ett imperium, som omfattade en sjättedel av jordens landyta, avgjordes mellan häpnadsväckande små styrkor på båda sidor, såväl i provinserna som i de två huvudstäderna."
Bolsjevikerna försökte inte återställa de gamla förhållandena i syfte att reformera dem, utan förklarade sig vara för de konceptuellt "underutvecklade" spontana rörelsernas konkreta resultat: krigets avslutande, arbetarkontroll över industrin, expropriationen av de härskande klasserna, samt uppledningen av jord. Och på så sätt förblev de vid makten.
De ryska massornas förrevolutionära krav hade varit "underutvecklade" av två skäl: De hade för länge sedan förverkligats i de viktigaste kapitalistiska länderna och kunde inte längre förverkligas i betraktande av rådande världsläge. Vid en tid då världskapitalismens koncentrations- och centraliseringsprocess nästan överallt medfört en tillbakagång i den borgerliga demokratin, var det inte längre möjligt att inleda den på nytt i Ryssland. Om laissez-faire-demokratin inte längre kunde komma i fråga, så var även alla reformer i kapital-arbete relationen, som vanligtvis sammanhänger med social lagstiftning och fackföreningsrörelse, otänkbara. Även det kapitalistiska jordbruket hade överskridit uppdelningen av feodala gods och produktion för en kapitalistisk marknad, till industrialisering av jordbruket och dess följande införlivande i kapitalets koncentrationsprocess.
Bolsjevikerna gjorde inte anspråk på ansvarighet för revolutionen. De gav helt äran till de spontana rörelserna. Givetvis underströk de det uppenbara faktum, att Rysslands tidigare historia, vilken inbegrep bolsjevikpartiet, hade skänkt något slags vagt revolutionärt medvetande till de oorganiserade massorna, och var inte sena att påstå att revolutionens förlopp skulle ha varit annorlunda utan deras ledarskap och högst sannolikt lett till en kontrarevolution. "Hade bolsjevikerna inte tagit makten", skriver Trotskij, "skulle världen ha haft ett ryskt namn för 'fascism' fem år innan marschen mot Rom."
Men de konservativa krafternas kontrarevolutionära försök misslyckades, inte beroende på någon medveten vägledning av de spontana rörelserna, inte på grund av Lenins "skarpa ögon, som kartlagt situationen korrekt", utan p.g.a. det faktum att dessa rörelser inte kunde avledas från deras egna väg. Om man alls vill använda begreppet, så var möjligheten till 'kontrarevolution' i Ryssland år 1917 den som fanns inneboende i revolutionen själv, d.v.s. i möjligheten den erbjöd bolsjevikerna att återställa den centralstyrda sociala ordningen för förevigandet av arbetarnas kapitalistiska skilsmässa från produktionsmedlen och Rysslands följdenliga återupprättande som en konkurrerande imperialistisk makt.
Under revolutionen sammansmälte de upproriska massornas och bolsjevikernas intressen i anmärkningsvärd grad. Utöver den tillfälliga föreningen förelåg även en djup enighet mellan bolsjevikernas socialiseringskoncept och konsekvenserna av de spontana rörelserna. Alltför 'underutvecklade' för socialismen, men också alltför 'avancerade' för den liberala kapitalismen kunde revolutionen bara sluta i den följdriktiga form av kapitalism som bolsjevikerna ansåg som socialismens förutsättning, nämligen statskapitalismen.
Genom att identifiera sig med den spontana rörelsen som de inte kunde kontrollera, vann bolsjevikerna kontroll över denna rörelse så snart den hade förbrukat sig själv i förverkligandet av dess omedelbara mål. Det fanns många sådana mål, vilka uppnåddes på olika sätt i olika områden. Flera skikt av lantarbetarna tillfredsställde, eller misslyckades att tillfredsställa, skilda behov och önskemål. Deras intressen hade emellertid ingen egentlig förbindelse med proletariatets. Arbetarklassen själv var uppdelad i flera grupper med en mängd särskilda behov och allmänna planer. Småbourgeoisien hade ytterligare andra problem att lösa. Det fanns kort sagt en spontan enhet mot de tsaristiska förhållandena och kriget, men det fanns ingen enighet beträffande de omedelbara målen och den framtida politiken. Det var inte alltför svårt för bolsjevikerna att dra nytta av denna sociala uppdelning för att upprätta sin egen makt, vilken blev starkare än hela samhället i dess helhet, eftersom den aldrig konfronterades med samhället i dess helhet.
I likhet med andra grupper som hävdade sig i revolutionen, ansträngde sig även bolsjevikerna för att uppnå deras särskilda mål: kontrollen över regeringsmakten. Detta mål sträckte sig längre än dem som de andra eftersträvade. Detta medförde en oavlåtlig kamp, ett ständigt erövrande och återerövrande av maktpositioner. Grupper av lantarbetare fann sig tillrätta efter att jorden utskiftats, arbetare återvände till fabrikerna som lönearbetare, soldater återvände till livet som lantbrukare eller arbetare, då de inte kunde flacka omkring på landsbygden för evig, men för bolsjevikerna började den verkliga striden med framgången för revolutionen. Liksom alla regeringar medförde bolsjevikregimen att alla befintliga sociala skikt underkastades dess myndighet. Genom att långsamt centralisera all makt och kontroll i sina händer var bolsjevikerna snart i stånd att diktera politiken. Än en gång blev Ryssland alltigenom organiserat för en särskild klass intressen - den privilegierade klassen i det framväxande statskapitalistiska systemet.
Ingenting av detta har med stalinismen och 'termidoren' att göra, utan utgör bara exempel på Lenins och Trotskijs politik från samma dag de kom till makten. I rapporteringen till sjätte Sovjetkongressen 1918, klagade Trotskij på att "inte alla sovjetarbetare har förstått att vår förvaltning centraliserats och att alla direktiv utfärdade från högre ort måste vara slutgiltiga. ... Vi skall vara skoningslösa mot de sovjetarbetare som ännu inte förstått; vi kommer att avlägsna dem, driva dem ut ur våra led, rycka upp dem med tvångsåtgärder." Trotskij hävdar numera att dessa ord var riktade till Stalin som inte samordnade sina krigsaktiviteter ordentligt, och vi är villiga att tro honom. Men hur mycket mer direkt måste de ha varit riktade till alla dem som inte ens var av 'andra rang', utan som inte hade någon rang alls i den sovjetiska hierarkin. Det fanns redan, som Trotskij skildrar, "en djup klyfta mellan klasserna i rörelse och partiapparatens intressen. Till och med bolsjevikkadrerna, som hade fördelen av att åtnjuta en enastående revolutionär träning, var från samma dag monarkin störtades avgjort benägna att nonchalera massorna och identifiera sina egna särskilda intressen med apparatens intressen."
Trotskij anser naturligtvis att de faror som framgick av denna situation avvärjdes av Lenins vaksamhet och av objektiva förhållanden, vilka gjorde "massorna mer revolutionära än partiet, och partiet mer revolutionärt än sin apparat." Men apparaten leddes av Lenin. Redan innan revolutionen, påpekar Trotskij, sammanträdde partiets centralkommitté " vanligen regelbundet och var helt i Lenins händer." Och i ännu högre grad efter revolutionen. Under våren 1918 fick "idealet om 'demokratisk centralism' stöta på ytterligare bakslag, då makten inom både regeringen och partiet i allt väsentligt samlades i händerna på Lenin och det närmaste följet av bolsjevikledare som inte öppet var oense med honom och som utförde hans önskningar." Eftersom byråkratin trots detta gjorde framsteg, måste den framväxande stalinistiska apparaten ha varit resultatet av ett överseende från Lenins sida.
Att göra åtskillnad mellan apparatens härskare och apparaten å ena sidan, och mellan apparaten och massorna å den andra, antyder att endast den stora massan och dess högsta ledare var verkligt revolutionära, och att både Lenin och de revolutionära massorna senare förråddes av Stalins apparat, vilken s.a.s. gjorde sig själv oavhängig. Även om Trotskij behöver sådana distinktioner för att tillfredsställa sina egna politiska intressen, har de ingen grund i verkligheten. Fram till sin död - bortsett från några enstaka yttranden mot farorna med byråkratiseringen, vilket för bolsjevikerna var motsvarigheten till borgerliga politikers sporadiska korståg för en balanserad budget - framförde Lenin aldrig någon kritik mot den bolsjevikiska partiapparaten och dess ledarskap, d.v.s. mot sig själv. Oavsett vilken politik det beslutades om, fick den Lenins välsignelse så länge han satt vid apparatens roder; och det gjorde han fram till sin död.
Lenins 'demokratiska' uppfattningar är legendariska. Givetvis var statskapitalismen under Lenin inte densamma som statskapitalismen under Stalin eftersom den senares diktatoriska maktbefogenheter var större - tack vare Lenins bemödande att bygga upp sina egna. Att Lenins styre var mindre terroristiskt än Stalins är diskutabelt. Liksom Stalin, katalogiserade Lenin alla sina offer under rubriken 'kontrarevolutionära'. Utan att jämföra statistiken över torterade och dödade i de båda regimerna, medger vi att bolsjevikregimen under Lenin och Trotskij inte var stark nog att genomföra sådana stalinistiska åtgärder såsom tvångskollektivisering och arbetsläger som huvudsaklig ekonomisk och politisk linje. Det var inte avsikt utan svaghet som tvingade Lenin och Trotskij till den s.k. nya ekonomiska politiken, d.v.s. till koncessioner för privata ägandeintressen och till ett större låtsat stöd för 'demokratin'.
Bolsjevikisk 'tolerans' för icke-bolsjevikiska organisationer såsom socialistrevolutionärerna i det tidiga skedet av Lenins styre härrörde inte, som Trotskij påstår, från Lenins 'demokratiska' böjelser, utan från oförmågan att tillintetgöra alla icke-bolsjevikiska organisationer samtidigt. De totalitära dragen i Lenins bolsjevism ackumulerades i samma takt som dess kontroll och polisiära makt tilltog. Att de påtvingades bolsjevikerna av alla icke-bolsjevikiska arbetarorganisationers 'kontrarevolutionära' verksamhet, som Trotskij hävdar, kan naturligtvis inte förklara dess ytterligare tilltagande efter krossandet av de olika icke-konformistiska organisationerna. Inte heller kan det förklara Lenins enträgna begäran om genomdrivandet av totalitära principer i Kommunistiska Internationalens utom-ryska organisationer.
Oförmögen att lägga hela skulden på icke-bolsjevikiska organisationer för Lenins diktatur, meddelar Trotskij "de teoretiker som försöker bevisa att den nuvarande totalitära regimen i Sovjetunionen beror ... på den motbjudande karaktären hos bolsjevismen själv", att de glömmer åren av inbördeskrig, "vilket satte ett outplånligt intryck på den sovjetiska regeringen i kraft av det faktum att väldigt många av administratörerna - ett betydande skikt av dem - hade blivit vana vid att kommendera och krävde ovillkorlig åtlydnad av deras befallningar." Även Stalin, fortsätter han, "var präglad av villkoren och förhållandena under inbördeskriget, tillsammans med hela den grupp som senare hjälpte honom att upprätta sin personliga diktatur". Inbördeskriget startades emellertid av den internationella bourgeoisien. Sålunda har bolsjevismens motbjudande sidor under Lenin, liksom under Stalin, sin huvudsakliga och definitiva grund i kapitalismens fiendskap till bolsjevismen, vilken - om den är ett monstrum - endast är ett motvilligt monstrum, som dödar och torterar i rent självförsvar.
Och sålunda, om än i förtäckta ordalag, leder Trotskijs bolsjevism, trots dess hatmättnad för Stalin, när allt kommer omkring endast till ett försvar av stalinismen som Trotskijs enda möjliga självförsvar. Detta förklarar ytligheten i de ideologiska skillnaderna mellan stalinismen och trotskismen. Vidare hjälper omöjligheten i att angripa Stalin utan angripa Lenin till att förklara Trotskijs stora svårigheter som oppositionell. Trotskijs eget förflutna och hans teorier uteslöt för hans del upptagandet av en rörelse till vänster om stalinismen och utdömde 'trotskismen' att förbli endast en uppsamlingsbyrå för misslyckade bolsjeviker. Som sådan kunde den uppehålla sig utanför Ryssland p.g.a. den oupphörliga kampen om makt och positioner inom den s.k. 'kommunistiska' världsrörelsen. Men den kunde inte uppnå någon betydelse, eftersom den inget hade att erbjuda utom utbyte av ett ledargarnityr med en annan. Det trotskistiska försvaret av Ryssland under andra världskriget var helt överensstämmande med all tidigare politik av denna, Stalins mest förbittrade men också mest lojala, opposition.
Trotskijs försvar av stalinismen uttömmer sig inte med att visa hur inbördeskriget omvandlade bolsjevikerna från tjänare till härskare över arbetarklassen. Han framhåller det viktigare sakförhållandet att det är "byråkratins vara eller icke-vara att bevaka förstatligande av produktionsmedlen och jorden." Detta betyder att "trots de mest monstruösa byråkratiska förvrängningar förblir Sovjetunionens klasskaraktär proletär." För en tid fick Stalin Trotskij orolig noterar vi. Under 1921 hade Lenin besvärats av frågan huruvida den nya ekonomiska politiken endast var en 'taktik' eller en 'utveckling'. Eftersom NEP släppte lös privatkapitalistiska tendenser, såg Trotskij i den växande stalinistiska byråkratin "ingenting annat än första steget mot borgerlighetens restauration." Men hans farhågor var ogrundade; "kampen mot jämlikhet och upprättandet av mycket djupa sociala differentieringar har hittills inte kunnat eliminera massornas socialistiska medvetande eller förstatligandet av produktionsmedlen och jorden, vilka utgjorde revolutionens grundläggande samhälliga landvinningar." Stalin hade naturligtvis ingenting med detta att göra, ty "den ryska termidoren skulle otvivelaktigt ha öppnat en ny era av borgerligt styre, om detta styre inte hade visat sig förlegat världen över."
Med detta sista uttalande av Trotskij närmar vi oss kärnfrågan i det som här diskuteras. Vi har tidigare sagt att de konkreta resultaten av revolutionen 1917 varken var socialistiska eller borgerliga, utan statskapitalistiska. Trotskij var övertygad om att Stalin skulle förstöra ekonomins statskapitalistiska karaktär till förmån för en borgerlig ekonomi. Detta kom att bli termidoren. Den borgerliga ekonomins försvagande världen över, förhindrade Stalin från att åstadkomma detta. Allt han kunde göra var att foga de motbjudande inslagen i hans personliga diktatur till det samhälle som Lenin och Trotskij frambringat. På så sätt, och trots att Stalin fortfarande besitter Kreml, har trotskismen triumferat över stalinismen.
Allt detta står och faller med statskapitalismens jämställande med socialismen. Och även om några av Trotskijs lärjungar nyligen funnit det omöjligt att fortsätta med detta jämställande, var Trotskij bunden till det, eftersom det betyder början och slutet för leninismen och, i en vidare bemärkelse, för hela den socialdemokratiska världsrörelsen, i vilken leninismen bara var den mer realistiska delen. D.v.s. realistiska med avseende på Ryssland. Vad denna rörelse förstod, och fortfarande förstår, med 'arbetarstat' är partiets regeringsmakt; vad som menas med 'socialism' är produktionsmedlens förstatligande. Genom att tillfoga kontrollen över ekonomin till den politiska kontrollen över regeringen framträder det totalitära styret över hela samhället fullt ut. Regeringen säkrar sitt totalitära styre medelst partiet, vilket upprätthåller den sociala hierarkin och är själv en hierarkisk institution.
Denna syn på 'socialismen' är nu på väg att bli diskrediterad, men bara p.g.a. erfarenheterna från Ryssland och liknande - om än mindre omfattande - i andra länder. Vad som menades med maktövertagande före 1914, antingen fredligt eller våldsamt, var övertagandet av regeringsapparaten, genom vilken en viss uppsättning administratörer och lagstiftare ersättes av en annan. Ekonomiskt sett skulle 'anarkin' på den kapitalistiska marknaden ersättas av en planerad produktion under statlig kontroll. Då den socialistiska staten per definition skulle vara en 'rättvis' stat, som kontrolleras av massorna genom demokratiska processer, fanns det ingen anledning att vänta sig att dess beslut skulle strida mot socialistiska ideal. Denna teori var tillräcklig för att organisera delar av arbetarklassen i mer eller mindre mäktiga partier.
Teorin om socialismen reducerades till kravet på centraliserad ekonomisk planering i allas intresse. Centraliseringsprocessen, som finns inneboende i kapitalackumulationen själv, ansågs vara en socialistisk tendens. 'Arbetets' växande inflytande inom statsapparaten välkomnades som ett steg i riktning mot socialismen. I själva verket visade kapitalets centraliseringsprocess på något annat än dess självförvandling till samhällelig egendom. Den var identisk med upplösningen av laissez-faire-ekonomin och därmed med slutet för den traditionella konjunkturcykeln som regulator för ekonomin. Med början av det 20:e århundradet förändrades kapitalismens karaktär. Från denna tid befann den sig under ständiga kristillstånd, vilka inte kunde lösas genom marknadens 'självreglerande' mekanismer. Monopolistiska regleringar, statsingripanden, nationell politik, sköt över bördan av krisen till de kapitalistiskt missgynnade [länderna] i världsekonomin. All 'ekonomisk' politik blev imperialistisk politik, som två gånger kulminerade i världsbrand.
Att i detta läge rekonstruera ett politiskt och ekonomiskt förfallet system innebar att anpassa det till dessa nya villkor. Den bolsjevikiska teorin om förstatligande passade detta behov på ett beundransvärt sätt. För att återupprätta Rysslands nationella makt var det nödvändigt att på ett radikalt sätt genomföra, vad som i de västerländska länderna endast hade varit en utvecklingsprocess. Ändå skulle det ta tid att överbrygga klyftan mellan den ryska ekonomin och västmakternas. Under tiden tjänade den socialistiska rörelsens ideologi som utmärkt skydd. Bolsjevismens socialistiska ursprung gjorde den särskilt lämpad för den statskapitalistiska återuppbyggnaden av Ryssland. Dess organisationsprinciper, som förvandlat partiet till en välfungerande institution, skulle även komma att återställa ordningen i landet.
Bolsjevikerna var naturligtvis övertygade om att vad de byggde i Ryssland var, om än inte socialism, så åtminstone det närmast bästa till socialism, ty de fullbordade den process som i de västerländska länderna fortfarande bara var den huvudsakliga utvecklingstendensen. De hade avskaffat marknadsekonomin och exproprierat bourgeoisien. Likaså hade de uppnått fullständig kontroll över regeringsmakten. För de ryska arbetarna hade emellertid ingenting förändrats; de var bara ställda inför en ny uppsättning chefer, politiker och doktrinärer. Deras ställning motsvarade arbetarnas i kapitalistiska länder under krigstider. Statskapitalismen är en krigsekonomi, och samtliga utom-ryska ekonomiska system omvandlades till krigsekonomier, till statskapitalistiska system lämpade för den moderna kapitalismens imperialistiska behov. Andra länder kopierade inte alla Rysslands statskapitalistiska innovationer, utan endast dem som bäst motsvarade deras särskilda behov. Andra världskriget ledde till ytterligare utbredning av statskapitalismen i världsomfattande skala. Egenarten hos de olika länderna och deras speciella situation inom stormaktsväldets ram förde med sig en stor mångfald av utvecklingsprocesser i riktning mot statskapitalism.
Det faktum att statskapitalismen och fascismen ingenstans växte, och inte heller nu växer, på ett enhetligt sätt, försåg Trotskij med argumentet om den grundläggande skillnaden mellan bolsjevism, fascism och kapitalism. Detta argument accentuerar med nödvändighet den samhälleliga utvecklingens ytligheter. I allt väsentligt är alla dessa tre system identiska och utgör endast olika stadier i samma utveckling - en utveckling, som syftar till att med diktatoriska regeringar på ett mer eller mindre auktoritärt sätt manipulera de breda lagren av befolkningen i syfte att skydda regeringen och de privilegierade sociala skikten som stöder den och göra det möjligt för dessa regeringar att delta i den internationella ekonomin genom att förbereda sig för krig, föra krig, och profitera på krig.
Trotskij kunde inte tillåta sig att i bolsjevismen se en aspekt av den världsomfattande utvecklingstendensen mot en 'fascistiskt' världsekonomi. Så sent som 1940 ansåg han att bolsjevismen hindrat uppkomsten av fascism i Ryssland 1917. Det borde emellertid för länge sedan ha varit uppenbart, att allt som Lenin och Trotskij förhindrat i Ryssland var användningen av en icke-marxistisk ideologi för en 'fascistisk' återuppbyggnad av Ryssland. Eftersom den marxistiska ideologin hos bolsjevismen blott tjänade statskapitalistiska ändamål, har även den blivit diskrediterad. För varje perspektiv som går bortom det kapitalistiska systemet av utsugning, är stalinism och trotskism båda reliker från det förgångna.
[1] "Stalin. An appraisal of the man and his influence". Redigerad och översatt från ryska av Charles Malamuth. De första sju kapitlen och tillägget, d.v.s. huvuddelen av boken, skrevs och omarbetades av Trotskij själv. De sista fyra kapitlen, som består av anteckningar, utdrag, dokument och annat råmaterial, har redigerats.
[2] Se t.ex. L. Trotskijs "Dictatorship vs. Democracy", New York, 1922; särskilt från sid. 135-150.
[3] V. I. Lenin, tal vid SUKP(b):s sjunde kongress, mars 1918.