Original titel: "Was the Bolshevik Revolution a Failure?"
Publicerat: Ffg. i "The Modern Quarterly", s. 16-20.
I. Uppnådde bolsjevikrevolutionen sina proletära mål?
II. Är 'proletariatets diktatur' förenligt med 'partiets diktatur'?
Jag förnekar den första frågans antagande att bolsjevikrevolutionen hade proletära mål[1]. Den ryska revolutionens proletära karaktär är endast skenbar. Det är sant att de revolutionära arbetarna kämpade för en slags vagt uppfattad socialism, men de proletära målsättningarna har varit uppenbara i varje borgerlig revolution där arbetare deltagit.
De idéer och paroller som varit förbundna med proletära målsättningar - t.o.m. de verkliga strider och organisationsformer som är betecknande för den oavhängiga proletära klassrörelsen - är inte tillräckligt för att tillskriva den ryska revolutionen en proletär karaktär. Nog för att många arbetare trodde att bolsjevikrevolutionen skulle leda till socialismen, men arbetarnas illusioner kan inte ersätta de nödvändiga åtgärder som krävs för att uppnå de proletära målen[2]. Socialismen som paroll, som ett ideal, går fortfarande utmärkt ihop med en förövrigt borgerlig revolution och ett borgerligt samhälle. Proletära mål måste först och främst omfatta avskaffandet av den proletära klassen genom avskaffandet av alla klassrelationer.
Bolsjevikrevolutionen strävade emellertid efter att utveckla en modern industri och ett modernt proletariat, ett faktum som tydligt framträder i det bolsjevistiska begreppet "socialism", som fortfarande inbegriper lönearbete och kapitalproduktion, och som säkrar dessa relationer genom den samhälleliga uppdelningen i styrande och styrda. Att den ryska revolutionen först och främst var en bonderevolution kan inte förnekas; att dessa lantarbetare, som strävande efter land och egendom, inte hade några proletära målsättningar är uppenbart. I den mån bolsjevikrevolutionen fann stöd från bönder och i sin tur stödde dem, förelåg inga proletära mål. Av denna anledning betraktade bolsjevikerna deras tidiga bondepolitik som en oundviklig eftergift för de ryska förhållandenas underutveckling. Den senare tvångskollektiviseringen av jordbruket belyser hur innerligt överens bolsjevikerna var med västerländsk socialism om att utdelningen av jord till fattigbönderna inte är ett socialistiskt mål. Men kollektiviseringen av jordbruket och omvandlingen av oberoende lantarbetare till lönearbetare, är alltjämt inget proletärt mål, utan en borgerlig önskan av gammalt datum och har små möjligheter att förverkligas utan radikala och riskabla förändringar i den socio-ekonomiska strukturen.
Hittills har uppkomsten av lönearbetare alltid ansetts vara kapitalismens uppgift. Genom att göra denna uppgift till sin egen uppfyllde bolsjevikerna kapitalistiska mål. Det är sant att det inom hela den revolutionära situationen i Ryssland även fanns krafter som kämpade för uppriktigt proletära mål. Dessa uppnåddes här och där genom sovjeternas expropriation av fabriker och andra former av egendom, men förlorades igen så snart som bolsjevikstaten uppstod, vilken ersatte sovjeternas makt med bolsjevikpartiets.
Frågan ställs ofta hur det är möjligt att den makt som arbetare vunnit genom en revolution kan förloras igen utan en kontrarevolution. Det sistnämnda är förstått som de gamla auktoriteternas återvändande. Kontrarevolutionära handlingar är emellertid inte begränsade till gamla auktoriteter; nya befattningshavare kan delta i dem precis lika bra, eller t.o.m. bättre. Kontrarevolutionen mot den statskapitalistiska avsikten med den ryska revolutionen besegrades av de ryska massorna följandes bolsjevikernas direktiv. Kontrarevolutionen mot de proletära målsättningar som det gavs uttryck för inom denna revolution triumferande med bolsjevismens framgång, vilken omvandlade privategendom till statsegendom och fortsatte utsugningen av arbetarna under statskapitalistiska villkor.
Det var inte utan motstånd och kamp som sovjeterna reducerades till enbart ett instrument för bolsjevikernas styre över hela samhället. Grupper av arbetare i såväl Västeuropa som Ryssland fick ganska snart vidkännas bolsjevikrevolutionens egentliga karaktär. Andra, som ställde sig i opposition till Stalin-apparaten, tror än i dag att den senare är en perversion av bolsjevismen och att den ursprungliga leninismen avsett något annat än vad som existerar i Ryssland. Detta är emellertid inte sant. Dagens Ryssland utgör huvuddragen av de tidiga bolsjevikernas ambitioner, såväl före som efter oktoberrevolutionen.[3] Att bolsjevikerna genomförde den borgerliga revolution som bourgeoisien inte längre var dugliga till, är något som Lenin själv många gånger påpekade. Det faktum att denna revolution - som till sina uppgifter väsentligen var borgerlig - begagnade sig av en marxistisk terminologi, gav upphov till illusionen om att dess socialistiska utvecklingstendenser var starka nog att i grunden förändra dess ursprungliga karaktär. Allt som skedde var emellertid att bolsjevikerna inte bara tvingades eller var villiga att uppfylla bourgeoisiens funktion, utan genom denna process även blev den nya härskande och utsugande klassen.
Partiets diktatur kan inte vara förenligt med proletariatets diktatur. Antingen härskar proletariatet eller så behärskas det. Partiet är bara en liten grupp i samhället; det är inte hela proletariatet; det härskar i minoritet och är ett uttryck för utsugningens betingelser. Just de omständigheter som gör detta nödvändigt, driver det att härska i eget intresse - d.v.s. att kontinuerligt reproducera betingelserna för diktaturen över proletariatet - tills dess att proletariatet slutgiltigt bringar alla minoritetsstyren till ända genom att tillintetgöra grundvalarna för all utsugning, vilka är lönearbetet och staten.
Staten är alltid och undantagslöst ett uttryck för herraväldet över proletariatet. Den är det omisskännliga kännetecknet för utsugarsamhället. En "socialism" som genomförs av staten innefattar alltid en fortsättning av klassrelationer, inkomstskillnader, pengar och marknadslagar, och andra former av modern exploatering. Liksom vilken annan självmotsägelse som helst är en "proletär stat" fullkomligt otänkbar. Däremot är det möjligt att tänka sig det väpnade proletariatets tillfälliga och direkta utövande av statsfunktionerna, d.v.s. den egentliga revolutionen med målet att säkra socialismens utveckling, eller sammanslutningen av fria och jämställda producenter och konsumenter.
Bolsjevikrevolutionen leddes inte av proletariatet, utan av medelklassen. Bourgeoisien i Ryssland var ytterst svag, och intelligentian och alla de "progressiva" krafter som kämpade mot reaktionen kunde varken vinna stöd från dem eller från den redan reaktionära bourgeoisien i Västeuropa. Endast i arbetarrörelsen kunde den finna en användbar revolutionär ideologi. Endast med arbetarnas hjälp, tillsammans med jordbrukets revolutionära nödvändigheter, kunde intelligentian hoppas på att omvandla Ryssland till en modern stat.
Inte heller i Turkiet och Mexiko är det proletariatet som anför vägen, utan medelklassen, vilka använder proletariatet för egna syften. Betydelsefulla skikt av bourgeoisien, vilka inte längre är förmögna att trygga och förbättra sin ekonomiska ställning inom den gamla sortens kapitalism, försöker istället säkra sin fortsatta existens som icke-arbetare med politiska medel, genom att befordra sig själva till styrande positioner, för att fortsätta att delta i utsugningen av arbetskraften - givetvis i "lönearbetarnas intresse".
Staten har alltid spelat en viktig roll i kapitalismens utveckling. Dess roll ökade i betydelse med kapitalexpansionens relativa stagnation. En hel revolution var nödvändig för att Ryssland med politiska medel skulle kunna säkra det som inte längre gick att uppnå med ekonomisk krigföring: den fullständiga centraliseringen av all möjlig makt i händerna på den diktatoriska staten var nödvändig förutsättning för en snabb utveckling av modern industri i Ryssland, för att rädda landet från att bli en koloni till en eller flera av de imperialistiska länderna och att få ett slut på det elände som landets underutveckling förde med sig. Den bolsjevikiska politiken, som strävade efter ett statskapitalistiskt system, var bäst lämpad att rädda Ryssland från halvkoloniala förhållanden och upphöja det till en makt bland andra världsmakter. Imperialismen som ett hinder för underutvecklade länders utveckling, förde fram de moderna nationalistiska rörelserna för att få ett slut på det imperialistiska förtrycket.
För att framgångsrikt bygga en modern stat i stånd att bevara sin självständighet, är idag den långsamma process i vilken privategendomen breder ut sig lönlös; istället behövs den högsta koncentrationen av alla kapitalresurser, vilket kräver ett radikal angrepp på de intressen som försvarar de efterblivna förhållandena. För att uppnå resultat behövde kampen för nationell frigörelse anta revolutionära former. Denna nödvändighet bestämmer utvecklingsriktningarna i länder såsom Turkiet och Mexiko, likaså i länder som försöker återinträda som imperialistisk makt, såsom Tyskland.
Andra länder gick p.g.a. olika inre och yttre förhållanden inte så långt som Ryssland i denna koncentrationsprocess med politiska medel. Det var t.ex. relativt enklare för Ryssland att utmana de imperialistiska länderna än det är för Turkiet och Mexiko. Statskapitalism uttrycker emellertid såväl en ekonomisk svaghet i de länder som nyttjar den, som en existerande svaghet hos världskapitalismen, vilken förlorar kontrollen över de efterblivna länderna eftersom denna kontroll inte längre kan säkras ekonomiskt. Ekonomisk krigföring räcker inte längre till; politisk krigföring, den öppet brutala slakten, blir den enda möjligheten för att klara av den ekonomiska stagnation som stryper den kapitalistiska världen. Under sådana förhållanden ökar statens makt ständigt. De verkliga härskarna i samhället är inte längre igenkännbara genom sina privata pengasäckar, utan genom sin position inom statsapparaten.
Den ryska statskapitalismen har blivit en förebild för andra länder, vilket uppkomsten av fascismen och framväxten av den statliga kontrollen i alla länder visar. Denna utvecklingstendens är emellertid inget tecken på "framsteg" som många människor tror. Den motsvarar inte ett "högre stadium" av kapitalismen, utan utgör tecken på världskapitalismens nedgång. Utvecklingen mot bolsjevisering och fascisering är bara politiska uttryck för stagnationen och tillbakagången i det kapitalistiska systemet; det är barbari.
Bolsjevikernas propaganda för världsrevolutionen under revolutionens första år tas ofta som bevis för bolsjevismens proletära karaktär. Denna "internationalism" hade emellertid aldrig något annat syfte än att säkra den bolsjevikiska revolutionen, d.v.s. att hjälpa bolsjevikpartiet att behålla makten.
Så snart bolsjevikerna insåg att proletariatet var alltför svagt för att kunna upprätta statskapitalistiska system till Rysslands fördel i andra länder, och att bourgeoisien inte längre var beredd att riskera något i en strid mot det statskapitalistiska Ryssland - d.v.s. omkring 1920 - upphörde bolsjevikerna att stödja de revolutionära rörelserna i andra länder och förberedde sig istället på en fredlig samexistens med andra kapitalistiska system. Lenin och Trotskij hade [från detta skede] inte mer intresse av att hjälpa världsrevolutionen nå de proletära målen än vad Stalin har idag [1938]. Nedgången i den revolutionära rörelsen i världen och befästandet av kapitalets makt tjänar nu även Bolsjevikrysslands behov.
Ändå kan det inte sägas att bolsjevikrevolutionen fördröjt världsrevolutionen. Om försöken att uppnå det senare misslyckades så var detta misslyckande helt oberoende av bolsjevikisk politik, eller någon annan minoritetsgrupps politik för den delen, utan beror endast på den ännu enorma makten och livskraften hos världskapitalismen. Bolsjevikerna kan endast förebrås, om alls, för att ha förhindrat proletariatet från att dra de nödvändiga lärdomarna av sitt första stora nederlag efter det senaste kriget [1914-1918], och för att ha tillintetgjort de första försöken att skapa en verkligt revolutionär arbetarrörelse i överensstämmelse med dagens förutsättningar.
[1] Den ryska revolutionens huvudsakliga drivkraft utgjordes av bondemassornas krav på jordegendomar och var i den meningen (enligt marxistisk terminologi) demokratiskt-borgerlig, inte proletär.
[2] Eller som Marx yttrade det: "Lika litet som man bedömer en individ efter det, som han tänker om sig själv, lika litet kan man bedöma en omvälvningsepok efter dess medvetande".
[3] Lenins uppfattning: "Socialism är ingenting annat än statskapitalistiskt monopol, som vänts till hela folkets nytta och såtillvida har upphört att vara kapitalistiskt monopol".