Friedrich Engels

Från Engels till F. Turati

1894


Digitaliserat av Jonas Holmgren.

Se även den engelska utgåvan.


London den 26 januari 1894

Käre Turati!

I Italien är situationen enligt min mening denna:

Kampen för nationell oavhängighet förde borgerskapet till makten, men man har därefter varken velat eller kunnat göra segern fullständig. Man har varken lyckats avskaffa de företeelser som finns kvar från feodaltiden eller förmått omorganisera den nationella produktionen enligt modernt kapitalistiskt mönster. Utan att ha kunnat ge landet några av det borgerliga systemets relativa och tillfälliga fördelar, har man lassat på folket alla detta systems svåraste och mest kännbara bördor. Och som om detta inte vore tillräckligt, har man dessutom genom ljusskygga finansmanipulationer förverkat den sista återstoden av det förtroende man en gång åtnjutit.

Det arbetande folket - bönder, hantverkare, industri- och jordbruksarbetare - hålls nere, dels med hjälp av missförhållanden från inte endast feodaltidens utan ibland till och med antikens dagar (man kan exempelvis peka på latifundierna i södern, där boskapen tränger undan människorna); dels på grund av det mest rovgiriga skattesystem ett borgerligt samhälle någonsin hittat på. Här kan man instämma i Marx' ord:

"Vad som förbittrar tillvaron för befolkningen i hela denna del av Västeuropa är inte bara det kapitalistiska systemets utveckling, utan även ofullständigheten i denna utveckling. Vid sidan av de nya missförhållandena har vi långa rader av från tidigare skeden kvarlevande missförhållanden att dras med. Dessa har överlevt på grund av helt föråldrade produktionsmetoder, som kräver groteskt otidsenliga förhållanden på det politiska och sociala området. De levande hålls fångna av de döda!"

Situationen kommer att leda till en kris. Överallt jäser känslorna hos det arbetande folket; på flera håll har detta tagit sig uttryck i handling. Vad kommer då denna kris i sin tur att leda till?

Det är uppenbart att det socialistiska partiet är alltför nybildat, och på grund av den ekonomiska situationen även alltför svagt, för att ännu vara i stånd till att skapa ett genombrott för socialismen. Befolkningen på landsbygden är vida talrikare än den i städerna, och i städerna finns inte någon verkligt utvecklad storindustri - det gör att man inte så ofta stöter på det typiska proletariatet. Den stora massan består av folk som ibland ter sig som småborgare och ibland som proletärer: hantverkare, butiksägare samt diverse deklasserade element. Här har vi medeltidens småborgare och medelklass på dess vandring mot förfall och upplösning: ännu tillhör de inte proletariatet, men flertalet bland dem blir säkerligen proletärer i framtiden. Det är denna klass, hela tiden hotad av ekonomisk ruin och nu driven till desperation, som kan ge en revolutionär rörelse såväl ledare som det nödvändiga antalet kämpande medlemmar. De kommer sedan att kunna få ett gott stöd av bönderna, som på grund av sin analfabetism och sina svårigheter att uppnå en samling knappast förmår ta något initiativ av betydelse men däremot bör få stor betydelse som kraftfulla hjälptrupper.

I händelse av en mer eller mindre fredlig framgångsrik aktion kommer man att nöja sig med att byta regering och föra de "omvända" republikanerna av typen Cavalotti till makten; i händelse av revolution kommer en borgerlig republik att upprättas.

Vilken attityd är socialdemokratin skyldig att inta inför sådana perspektiv?

Den taktik som ända sedan 1848 skänkt socialisterna deras största framgångar är den som formulerats i det Kommunistiska Manifestet:

"I de olika utvecklingsstadier som arbetarklassens kamp mot bourgeoisien måste genomgå, skall socialisterna alltid bevaka hela den samlade rörelsens intressen ... De kämpar för att uppnå de för arbetarnas sak nödvändiga närliggande målen, men i dagens kamp skall de också hela tiden ha morgondagens mål i tankarna."

Därför deltar de aktivt i klasskampens alla utvecklingsfaser, utan att någonsin glömma att varje fas endast utgör ett steg i riktning mot det första målet: proletariatets erövring av den politiska makten - den åtgärd som skall möjliggöra en omvandling av hela samhället. Deras sak är att alltid stödja de grupper som kämpar för en omedelbar förbättring av arbetarklassens levnadsvillkor. De godkänner alla dessa politiska eller sociala framsteg - men endast som en form av avbetalningar. Detta gör att de betraktar varje revolutionär eller progressiv som strävande i samma riktning som de själva; deras egen speciella uppgift blir då att driva på de andra revolutionära partierna samt att - om något av dessa lyckas hemföra segern - se till att proletariatets intressen inte får äventyras. Denna taktik, där det väsentliga målet aldrig förloras ur sikte, gör att socialisterna slipper de besvikelser som otvivelaktigt kommer att drabba mindre klarsynta partier - sentimentala reformister och republikivrare - som tror att målet är nått bara för att man lyckats ta ett steg i rätt riktning.

Låt oss tillämpa detta på utvecklingen i Italien.

Om de sönderfallande småborgerliga befolkningsgrupperna i samverkan med bönderna skulle kunna åstadkomma en omvälvning, skulle resultatet alltså troligen bli att en grupp "omvända" republikaner kom till makten. Då skulle vi erhålla allmän rösträtt och en avsevärt vidgad rörelsefrihet (friare press, beskärande av polisövervakningen etc.) - nya kampmedel, som inte finge underskattas.

Det skulle också kunna hända att vi får en borgerlig republik - med samma personer plus en del Mazzini-lärjungar. Det skulle i högsta grad förbättra våra aktionsmöjligheter och öka vår frihet - åtminstone på kort sikt. Marx har ju påpekat att den borgerliga republiken utgör den enda politiska formen inom vilken kampen mellan proletariatet och bourgeoisien kan föras fram till ett avgörande. Vilka återverkningar en sådan utveckling skulle få ute i Europa behöver vi inte ens nämna.

En seger för den revolutionsrörelse som nu håller på att skapas kan med andra ord endast göra oss starkare och förändra den politiska atmosfären till vår fördel. Det vore ett stort misstag av oss att här isolera oss och inskränka vårt uppträdande mot "besläktade" partier till blott och bart en negativ kritik. Det kan komma ett ögonblick då det blir vår skyldighet att aktivt samarbeta med dem. Vilket ögonblick skulle det då vara?

Det är självfallet inte vår sak att direkt förbereda en rörelse som strängt taget inte kommer att byggas upp av den klass vi vill representera. Låt republikanerna och radikalerna själva ge fria tyglar åt sitt handlingsbegär, om de tror att det rätta ögonblicket är inne. Själva har vi alltför ofta låtit lura oss av dessa herrars ståtliga löften för att vi skulle anse oss ha råd att än en gång gå i en fälla. Vi skall inte låta oss vilseledas av vare sig deras uttalanden eller deras intriger. Om vi är skyldiga att ge vårt stöd åt varje verklig folkresning, är det också vår plikt att se till att vårt ännu sårbara parti inte tillåts förspilla sina krafter och satsa sina resurser på resultatlösa lokala revolter.

Men om man verkligen lyckas åstadkomma en sant nationell folkresning, kommer vårt folk inte att hålla sig undan, och här skall det inte ens behövas några lösenord ... Vi måste dock med eftertryck klargöra för alla att vi deltar i kampen som ett fristående parti, vilket för ögonblicket samarbetar med radikalerna och republikanerna men har utformat sitt program enligt andra riktlinjer än deras och därför ingalunda gör sig några illusioner om vad en seger kan föra med sig - framgångar i kampen tillfredsställer oss inte utan innebär endast att vi erhåller nya operationsbaser för den fortsatta striden. När segern är vunnen skiljs våra vägar; då bildar vårt parti en ny oppositionsrörelse mot den nya regimen, och denna opposition skall inte bli reaktionär utan progressiv - en extrem vänsteropposition, som vill tvinga utvecklingen framåt mot nya landvinningar utöver den mark man redan erövrat.

Efter den gemensamma segern kan det tänkas att man erbjuder oss att få ett par ministerposter, men vi blir ovillkorligen bara en minoritetsgrupp i sådan regering. Här lurar den största faran. Efter februari 1848 begick de tyska socialdemokraterna det stora misstaget att låta några av sina medlemmar ingå i den nya regeringen. Som minoritetsgrupp inom denna blev de frivilligt medansvariga för den av regeringsmajoriteten beslutade förrädiska förföljelsepolitiken mot arbetarklassen. Genom att ingå i regeringen förlamade de samtidigt helt och hållet den revolutionära aktiviteten inom de samhällsgrupper som de förmodades företräda.

Här har jag enbart redogjort för min personliga uppfattning, eftersom Ni bett att få ta del av den. Jag har dock endast med den största tvekan kunnat göra Er till viljes. De allmänna taktiska reglerna har jag själv sökt praktisera i hela mitt liv, och de har aldrig svikit mig. Men hur man bäst skall kunna tillämpa dem under de förhållanden som nu råder i Italien - det är en annan sak, som inte kan avgöras av utomstående utan bara av dem som själva befinner sig i händelsernas mitt.