Se även den engelska utgåvan.
Käre Schmidt!
Jag passar nu på att använda min första lediga stund till att sända Er ett svar. Jag tror att det kan vara högst förståndigt av Er att acceptera platsen i Zürich. Där kan Ni lära Er åtskilligt om ekonomiska frågor, särskilt om Ni hela tiden har klart för Er att staden när allt kommer omkring bara kan bjuda på en tredje rangens finans- och spekulationsmarknad, så att de bilder man där får av det ekonomiska livet antingen blivit förvrängda eller också består av försvagade andrahandsintryck. Vad Ni kan tillgodogöra Er är den praktiska rutinen, plus en klar bild av börsutvecklingen i London, New York, Berlin och Wien, och härigenom skulle Ni också kunna erhålla en hel del lärdomar om världsmarknaden, sådan som denna avspeglar sig i utbytet av varor och pengar. Våra intryck av politiska och ekonomiska frågor når oss på samma sätt som våra synintryck: de passerar först en lins som vänder dem upp och ner. Tyvärr saknar vi dock här den mänskliga blickens förmåga att automatiskt göra bilden rättvänd igen. Den som har hela sitt intresse inriktat på penningmarknaden ser inte industrins och världsmarknadens utveckling som någonting annat än återverkningar av vad som hänt inom finanslivet och på aktiemarknaden, och därigenom har han genast förväxlat orsak och verkan. Redan på fyrtiotalet lade jag märke till detta: de rapporter vi i Manchester fick från London-börsen kunde aldrig ge något klart besked om industrins situation, eftersom man i dem försökte förklara allting genom att hänvisa till kriser inom finanslivet - kriser som oftast i sig själva inte utgjorde någonting annat än symptom. Den gången gällde det att bortförklara en tillfällig överproduktions tendenser att framkalla industriella kriser - det fanns med andra ord också en strävan till förvrängning av verkligheten. Denna fråga tillhör nu det förflutna - åtminstone för oss - och dessutom är det förvisso också ett faktum att penningmarknaden ibland kan ha sina egna kriser, där störningarna inom industrin antingen inte spelar någon roll alls eller också är av synnerligen underordnad betydelse. På detta fält finns det åtskilligt att kartlägga och analysera, särskilt när det gäller utvecklingen under de senaste tjugo åren.
En arbetsuppdelning i social skala resulterar i att de olika arbetsprocesserna blir oberoende av varandra. I sista instans blir produktionen den avgörande faktorn. Så snart handeln med produkter blivit oberoende av den rena produktionen följer den emellertid en egen utvecklingslinje, som i sin helhet visserligen styrs av produktionslinjen men som i detaljer följer sina egna lagar och i sin tur återverkar på produktionsutvecklingen. Upptäckten av Amerika berodde på den guldtörst som tidigare lockat portugiserna till Afrika, eftersom den under 1300-talet och 1400-talet så oerhört utvidgade europeiska industrin (och den mot denna industri svarande handeln) krävde mer material till betalningsmedel än vad Tyskland - mellan 1450 och 1550 det stora silverområdet - kunde få fram. Portugisernas, holländarnas och engelsmännens erövring av Indien 1500-1800 syftade till att få igång import från Indien; ingen hade en tanke på att exportera någonting dit. Men dessa upptäckter och erövringar, som nästan enbart framdrivits av handelsintressen, fick ändå en oerhörd återverkan på industrin - först genom behovet av export till dessa länder skapades och utvecklades den moderna industrin.
På samma sätt har det varit med penningmarknaden. Så snart penningtransaktioner avskiljs från varuutbytet får de - inom gränser som avgörs genom vissa av produktionen och varuhandeln bestämda villkor - en egen utveckling, med av deras egen natur skapade lagar och utvecklingsled. Om därtill kommer att penningtransaktionerna vidareutvecklas till att omfatta handel med värdepapper - även olika former av aktier - så att penningmarknaden får ett direkt inflytande över en del av den produktion som den själv i sin helhet kontrolleras av, då blir dess återverkan på varuframställningen ännu starkare och mer komplicerad. Det är penningspekulanterna som äger järnvägar, gruvor, bruk etc. Dessa produktionsmedel får därigenom spela en dubbelroll; driften skall ibland rättas efter den direkta produktionens krav, men ibland också efter aktieägarnas (i den mån dessa är penningspekulanter) önskemål. Det mest slående exemplet på detta hittar man hos de nordamerikanska järnvägarna, vilka är helt beroende av Jay Goulds, Vanderbilts och liknande herrars dagligen växlande penningplaceringar, som i sin tur inte har det minsta med kommunikationsbehoven att göra. Och till och med här i England har vi bevittnat kraftmätningar mellan olika järnvägsbolag - striderna har varat i decennier och slukat oerhörda summor, och ändå har det bara varit fråga om gränsdragningsfejder, som inte haft någon som helst betydelse ur produktions- eller kommunikationssynpunkt utan oftast bara tjänat till att underlätta aktieägarnas börsoperationer.
Med dessa lätta antydningar om min uppfattning angående produktionens förhållande till varuutbytet - och båda dessa faktorers förhållande till penningmarknaden - har jag väl egentligen redan besvarat Era frågor om den "historiska materialismen" i största allmänhet. Det är lättast att fatta dessa ting om man ser till själva arbetsuppdelningen. Samhället skapar vissa gemensamma funktioner som man inte kan avvara. De härtill utsedda personerna bildar en ny förgrening av arbetsdelningen inom samhället. Därigenom får de speciella intressen, som också skiljer dem från sina uppdragsgivare; de gör sig självständiga gentemot dessa och - staten har blivit till. Vad som nu sker påminner om varuhandelns och penningmarknadens utveckling: den nya självständiga makten, som i huvudsak måste följa skeendet inom produktionen, påverkar i sin tur - i kraft av det relativa oberoende som den en gång erhållit och därefter vidareutvecklat - produktionens inriktning och villkor. Här råder en växelverkan mellan två högst olika krafter: å ena sidan den ekonomiska utvecklingen och å andra sidan den nya politiska makten, som eftersträvar så stor självständighet som möjligt och som, när den väl blivit etablerad, erhåller en egen utveckling. I det stora hela är det de ekonomiska faktorerna som blir avgörande, men de påverkas delvis av de politiska krafter som de själva skapat och skänkt ett visst mått av självständighet: å ena sidan av statsmakten, och å andra sidan av den samtidigt alstrade oppositionen. Liksom penningmarknaden i det stora hela - med vissa ovan antydda förbehåll, samt självfallet i omvänd form - avspeglar industrimarknadens utveckling, avspeglar också kampen mellan regering och opposition kraftmätningen mellan de redan existerande och kämpande klasserna; men indirekt sker även detta i omvänd form: som en strid kring politiska principer - och förvrängningen har här varit så total att det tagit människorna årtusenden att genomskåda den.
Statsmaktens återverkningar på den ekonomiska utvecklingen kan vara av tre olika slag: de kan gå i samma riktning som denna utveckling, som i så fall påskyndas, eller också kan de försöka motsätta sig den; i de större staterna måste sådant numer sluta med ett nederlag. Slutligen kan de försöka styra den ekonomiska utvecklingen efter andra riktlinjer än den själv tenderar att följa. Inte heller detta kan i längden ha någon framgång. I de två sistnämnda fallen kan statsmakten dock självfallet åstadkomma stor skada och slösa bort stora energi- och materialtillgångar.
Ett annat fall utgör erövrandet och det brutala ödeläggandet av ekonomiska tillgångar - en företeelse som tidigare under vissa omständigheter kunde få en förödande effekt på ett områdes (eller en nations) hela ekonomiska utveckling. I våra dagar får sådant dock vanligen närmast en motsatt verkan, åtminstone när det gäller de stora folken: i längden skördar de förfördelade större ekonomiska, politiska och moraliska segrar än deras förmenta betvingare.
Likadant förhåller det sig med lagen. Så snart man nödvändiggjort den nya arbetsdelning som skapar professionella advokater, öppnar sig ett nytt självständigt område som vid sidan av sitt beroende av produktion och handel också har en förmåga att påverka dessa områden. I en modern stat skall lagen inte endast motsvara det allmänna ekonomiska läget och utgöra en yttring av detta; den måste också ha ett inre sammanhang som hindrar den från att motsäga sig själv. För att detta skall bli möjligt måste avspeglingen av de ekonomiska villkoren i allt större utsträckning skilja sig från förebilden - särskilt som det alltmer sällan förekommer att en lagtext utan förmildringar och försök till överslätningar helt brutalt framstår som uttryck för en viss samhällsgrupps herravälde - en sådan sak skulle ju i sig själv utgöra en skymf mot "rättsbegreppet". Den revolutionära bourgeoisiens klara och konsekventa rättsuppfattning från perioden 1792-96 är till och med i Code Napoléon på många sätt förfalskad, och i den mån den kommit till uttryck där måste den finna sig i att dagligen försvagas på grund av proletariatets växande makt. Det hindrar inte att Code Napoléon framstår som en förebild vid utformandet av alla nya lagtexter världen över. "Lagutvecklingens" gång består alltså till stor del endast i att man försöker bemästra de motsägelser som uppstår när ekonomiska förhållanden skall översättas till juridiska principer - och i att man sedan får bevittna hur lagsystemets sålunda uppnådda harmoni splittras genom att påverkas av den ekonomiska vidareutvecklingens nya motsägelser. (I detta sammanhang talar jag endast om civilrätt.)
De ekonomiska förhållandenas avspegling som lagprinciper blir med naturnödvändighet också upp-och-nedvänd. De agerande märker inte detta: juristen tror att han sysslar med rent tankematerial - så oigenkännliga blir återverkningarna av de ekonomiska kraven. Och det är väl uppenbart att denna förvrängning, som så länge den är omedveten kan karakteriseras som en ideologisk åskådning, i sin tur får återverkningar på den ekonomiska grundvalen och i viss utsträckning kan modifiera den. Grunden för arvsrätten är av ekonomisk art. Icke desto mindre skulle det bli svårt att bevisa att exempelvis en engelsk testators stora frihet och en fransk testators ytterst kringskurna möjligheter enbart beror på ekonomiska orsaker. Båda fallen återverkar emellertid i hög grad på det ekonomiska området, eftersom de påverkar egendomsfördelningen.
När det gäller de ideologiska områden som svävar ännu högre upp i luften - religion, filosofi etc. - fanns det redan vid vår historias inledande skede ett färdigt begynnelsematerial av vad vi i dag närmast skulle kalla för fåneri. Dessa olika galna föreställningar om människans tillvaro, om naturen, om andar, magiska krafter etc., bygger ursprungligen oftast på ett negativt ekonomiskt element: den förhistoriska periodens låga ekonomiska utvecklingsstadium ses motsvarat och delvis till och med förorsakat av en tokig uppfattning om naturen. Och trots att den ekonomiska nödvändigheten i allt högre grad tvingat människan att förnya sina kunskaper om naturen, vore det säkerligen alltför fantasilöst att försöka hitta ekonomiska förklaringar till alla dessa primitiva dumheter. Vetenskapens historia är historien om hur man steg för steg lyckats frigöra sig från detta nonsens - eller rättare sagt om hur man ersatt det med nytt men för var gång allt mindre vansinnigt nonsens. De som ombesörjer detta tillhör särskilda avdelningar inom arbetsdelningen och tycker sig arbeta inom ett fristående område. Och i den utsträckning de utgör en självständig grupp inom arbetsdelningen får deras produktioner, inklusive misstagen, en inverkan på hela samhällsutvecklingen, till och med den ekonomiska. Men icke desto mindre befinner de sig själva i sin tur under den ekonomiska utvecklingens dominans. Exempelvis inom filosofin framgår detta alldeles tydligt under den borgerliga perioden. Hobbes var den förste moderne materialisten (i 1800-talsbemärkelse), men han var absolutist vid den tidpunkt då den absoluta monarkin nådde sin höjdpunkt i Europa och kom i konflikt med folket i hans eget land. Locke var i fråga om såväl religion som politik ett barn av 1688 års klasskompromiss. De engelska deisterna och deras konsekventa arvtagare, de franska materialisterna, företrädde inom filosofin i alla avseenden borgerlighetens - fransmännen till och med den borgerliga revolutionens - idéer. I den tyska filosofin från Kant till Hegel hittar man hela tiden småborgerliga perspektiv, ibland med positiv och ibland med negativ verkan. Som en särskild sfär inom arbetsdelningen har filosofin emellertid under varje epok ett övertaget tankematerial att utgå ifrån. Där ligger förklaringen till att ekonomiskt efterblivna länder kan spela första fiolen inom filosofin - som på 1700-talet Frankrike gentemot England, på vars filosofi fransmännen byggde vidare, eller som under en senare period Tyskland i förhållande till båda dessa länder. Men såväl i Frankrike som i Tyskland berodde den filosofiska och litterära blomstringen på att de ekonomiska villkoren snabbt höll på att förändras. Den ekonomiska utvecklingens avgörande betydelse visar sig till sist enligt min mening även inom dessa områden, men detta måste ske inom den ram som det berörda områdets egna gränser bildar: inom filosofin exempelvis genom de ekonomiska faktorernas inverkan (vilken ofta förkläder sig i politisk eller liknande form) på det från de nuvarande filosofernas företrädare ärvda materialet. Här skapar ekonomin ingenting nytt, men den bestämmer utvecklingsgången för det redan existerande tankematerialet. Detta sker oftast indirekt - det är de juridiska, politiska och moraliska reflexerna som får det största direkta inflytandet över filosofin.
När det gäller religion har jag redan sagt det viktigaste i det senaste avsnittet om Feuerbach.
Barth är med andra ord ute och slåss med väderkvarnar, om han inbillar sig att vi inte vill erkänna att den ekonomiska utvecklingens reflexer ibland kan återverka även på själva ekonomin. Han behöver bara ta sig en titt på Marx' verk om den 18 Brumaire, vilket nästan enbart behandlar den speciella roll de politiska händelserna och kraftmätningarna spelar - självfallet utan att skildringen för den skull undviker att betona deras allmänna beroende av de ekonomiska villkoren. Eller avsnittet om arbetsdagen i "Kapitalet", där lagstiftningen - förvisso en politisk handling - tillerkänns en så avgörande betydelse. Eller skildringen av bourgeoisiens historia. Eller varför skulle vi slåss för att genomföra proletariatets diktatur, om den politiska makten inte förmådde påverka ekonomin? Statsmakt betyder även ekonomisk makt!
Men just nu har jag inte tid att kritisera Barths bok. Jag måste få ut det tredje bandet av "Kapitalet" - och för övrigt tror jag att exempelvis Bernstein mycket väl skulle kunna sköta polemiken i denna sak.
Dialektik är ett begrepp som dessa herrar inte har den minsta hum om. De håller på en absolut avgränsning mellan orsak och verkan. Att detta är en tom abstraktion och att sådana diametrala metafysiska motsättningar inte existerar i levande livet annat än under kriser, medan hela det stora händelseförloppet präglas av växelverkan - låt vara med en mycket ojämn kraftfördelning, där den ekonomiska verksamheten är den utan jämförelse starkaste och mest betydelsefulla faktorn; att allting här är relativt och att ingenting kan vara absolut - det vill de bara inte inse. De kan ge en ett intryck av att Hegel aldrig existerat ...