Se även den engelska utgåvan.
... Ditt utträde innebär i alla händelser att den gamla Internationalen är ett helt avslutat kapitel. Och det är bara bra. Den var en produkt av det andra kejsardömets tid, då det i hela Europa rådande förtrycket krävde att den just nyuppväckta arbetarrörelsen stod enad och avstod från alla inbördes tvistigheter. Det var den tidpunkt då proletariatets gemensamma kosmopolitiska intressen verkligen kunde komma i förgrunden. Tyskland, Spanien, Italien och Danmark hade antingen anslutit sig till rörelsen eller stod just i begrepp att göra detta. Rörelsens teoretiska inriktning var 1864 i själva verket mycket oklar för de breda lagren på alla håll i Europa - den tyska kommunismen hade ännu inte skapat något arbetarparti, proudhonismen var för svag för att kunna föra fram sina speciella käpphästar, Bakunins nya virrigheter hade ännu inte sett dagens ljus ens i hans eget huvud, och till och med de engelska fackföreningsledarna ansåg att det program som kom i dagen när stadgarna tog form borde motivera ett inträde. Denna naiva sammanslagning av en mängd olika grupper var dömd att sprängas sönder så snart den första stora framgången kom. Denna framgång var Kommunen, som i intellektuellt avseende otvivelaktigt var ett barn av Internationalen, och för vilken denna också i viss utsträckning med full rätt gjordes ansvarig - trots att man där inte rört ett finger för att skapa fram den. Bråket satte i gång så snart Internationalen tack vare Kommunen blev en moralisk maktfaktor i Europa. Alla de olika grupperna ville utnyttja situationen för sina egna syften. Det var då det på lång sikt oundvikliga sönderfallet började. De belgiska proudhonisterna föll i armarna på de bakuninistiska äventyrarna; detta berodde främst på avunden gentemot de tyska kommunisterna, vilka blivit allt mäktigare, eftersom de till skillnad från de andra grupperna verkligen var beredda att arbeta vidare på det gamla, genomgripande programmet. Redan Haag-kongressen betydde i realiteten en avslutning - för båda partierna. Det enda land där någonting fortfarande kunde uträttas i Internationalens namn var Amerika, och genom en lycklig ingivelse kom man alt förlägga dess ledning där. Nu har emellertid dess prestige holkats ur även där, och varje försök att reparera den och blåsa nytt liv i den vore endast dåraktigt bortkastad möda. Under tio års tid har Internationalen dominerat en viktig del av Europas historia - en del som kommer att prägla framtiden - och därför kan den med berättigad stolthet se tillbaka på vad den uträttat. Men dess gamla form har överlevt sig själv. Om man skall kunna skapa en ny International efter samma riktlinjer som den gamla hade, så att man erhåller en allians mellan alla länders proletärpartier - då är en av de nödvändiga förutsättningarna att arbetarrörelsen utsätts för en allmän förföljelse av samma slag som under tiden 1849-64. Arbetarpartiernas styrka och omfattning gör att detta inte längre är möjligt. Jag tror att den nya Internationalen - om några år, när verkan av Marx' skrifter blivit ännu mer skönjbar - kommer att bli helt kommunistisk och i alla avseenden bygga på våra principer ...