Se även den engelska utgåvan.
Käre morian.
När man som jag under tre dagar plågats av häftiga magbesvär med ett par lätta feberslängar - då är det inte något större nöje, trots att jag nu känner mig bättre, att behöva uppehålla sig vid Wilhelms politik. Men eftersom jag inte kan vänta med svaret, får jag väl säga Dig min mening om eländet.
Jag vet inte i hur stor utsträckning Bracke - som ingalunda är något ljushuvud - själv låtit sig ryckas med av den nationella hänförelsen, och eftersom jag inte erhåller något nummer av "Volksstaat" oftare än på sin höjd en gång var fjortonde dag kan jag inte heller bedöma kommitténs ställningstagande i denna sak; det enda jag kan yttra mig närmare om är Bonhorsts brev till Wilhelm - det är hållet i en sansad ton men röjer en viss osäkerhet i det rent teoretiska. Mot sådana deklarationer kontrasterar Liebknechts drygt dogmatiska självsäkerhet som vanligt på ett fördelaktigt sätt; det bör förvisso erkännas.
Enligt min mening är situationen denna: Badinguet[1*] har tvingat Tyskland att slåss för sin nationella existens. Segrar Badinguet, kommer bonapartismen att få sin position förstärkt för många år framåt, och Tyskland kommer att ligga krossat under många år - kanske under åtskilliga decennier. I så fall kan det inte heller bli tal om någon självständig tysk arbetarrörelse - kampen för att återupprätta Tyskland som nation kommer att absorbera alla krafter, och de tyska arbetarna kommer på sin höjd att kunna följa de franska i spåren. Om Tyskland segrar, rasar i alla händelser den franska bonapartismens välde, och genom att man äntligen får slut på det evinnerliga bråket om upprättandet av en nationell enighet kommer de tyska arbetarna att på ett helt annat sätt än tidigare kunna organisera sig på bred front; dessutom kommer arbetarna i Frankrike - oavsett vilken typ av regering som där träder till - säkerligen att erhålla större handlingsfrihet än de haft under Bonaparte-tiden.
Majoriteten av tyskar inom alla samhällsklasser har insett att det nu först och främst gäller att rädda nationens existens, och det är därför man utan att tveka har kastat sig in i striden. Under sådana omständigheter förefaller det mig alldeles orimligt, att ett politiskt parti i Tyskland skulle kunna fästa så stort avseende vid betänkligheter av sekundär betydelse, att man förespråkar en total obstruktion enligt Wilhelms recept.
Dessutom måste man besinna att Badinguet aldrig skulle ha kunnat sätta igång detta krig utan det stöd han haft av chauvinismen hos det franska folkflertalet: bourgeoisien, småborgarna, bönderna och det från landsbygden hämtade byggnadsarbetarproletariat som Bonaparteregimen skapat i de stora städerna. Verklig fred mellan Tyskland och Frankrike kan knappast bli möjlig, förrän man på rätt sätt kväst denna chauvinism. Förut kunde man tro att fransmännen själva skulle kunna sköta om den saken genom att genomföra en proletär revolution, men eftersom kriget redan är ett faktum, blir i stället tyskarna så illa tvungna att åtaga sig denna uppgift.
Nu några ord om de sekundära betänkligheterna. Detta krig sköts av Lehmann[1*], Bismarck och kompani, och den tyska bourgeoisiens eländiga tillstånd gör att dessa herrar kommer att för någon tid bli mäkta populära, om Tyskland segrar i kampen. Det finns knappast något vi kan göra åt den saken, hur obehaglig den än kan te sig. Men det vore meningslöst att göra anti-bismarck-strävandena till vår enda ledstjärna. För det första är Bismarck nu, liksom 1866, i färd med att klara av en del av vårt eget arbete - det sker enligt hans egna metoder och utan att han avsett att göra oss den tjänsten, men vi kommer ändå att få stor nytta av vad han uträttat. Han städar upp på scenen åt oss. Folket i Sydtyskland måste nu bli representerade i riksdagen, och härigenom skapas en bättre motvikt till preusser-mentaliteten. Därtill kommer de nationella plikterna, vilka genast, som Du själv påpekat, förbjuder honom att knyta an till en rysk allians. Det kan överhuvud taget aldrig vara vettigt att som Liebknecht försöka vrida klockan tillbaka och vilja sudda ut hela den historiska utvecklingen efter 1866 - bara för att denna inte råkar falla en själv i smaken. Men vi känner ju väl till dessa fanatiska sydtyska stollar; dem kan man inte göra någonting åt.
Enligt min mening kan vårt folk göra följande:
1. ansluta sig till den nationella rörelsen - av Kugelmanns brev kan Du märka hur stark denna är - så länge dess strävanden endast gäller Tysklands försvar (en sådan inriktning utesluter inte att man under vissa omständigheter kan bli tvungen att gå offensivt tillväga, innan ett fredsslut kan uppnås);
2. samtidigt klart betona skillnaden mellan det tyska folkets och den preussiska dynastins intressen;
3. motsätta sig varje försök att annektera Elsass-Lothringen till Bayern och Baden - Bismarck har inte kunnat dölja att han hyser planer i den riktningen;
4. verka för en ärofull fredsuppgörelse med fransmännen, så snart deras chauvinistiska regim avlösts av republikanska krafter;
5. hela tiden framhålla hur de tyska och de franska arbetarnas intressen sammanfaller: dessa folkgrupper har aldrig förklarat varandra krig och inte heller någonsin accepterat kriget;
6. beträffande Ryssland förhålla sig i enlighet med Internationalens adress.
Man kan bli full i skratt när man tar del av Wilhelms uttalande om att det enda korrekta är att förhålla sig neutral, eftersom Bismarck tidigare uppträtt i samförstånd med Badinguet. Om majoriteten av det tyska folket tyckte som han skulle vi snart få tillbaka det gamla Rhen-förbundet, och sedan kunde ju den förträfflige Wilhelm få se vilken roll han där skulle få spela och vart arbetarrörelsens målsättning skulle ta vägen. Ett folk som hela tiden bara erhåller hugg och slag är verkligen ägnat att snabbt genomföra en social revolution, och detta till på köpet i det oräkneliga antal småstater som ligger Wilhelm så varmt om hjärtat!
Det är roligt att se hur den arme karlen nu också försöker ställa mig till svars för någonting som "skall ha stått i Elberfelder Zeitung!" Stackars tokfan!
Nederlaget i Frankrike tycks vara ohyggligt. Allting har blivit bortplottrat, förskingrat och förrått. Chassepot-gevären är illa gjorda och duger inte i striden, så folk har blivit tvungna att leta fram de gamla flintlåsmuskedundren igen. Men situationen är långt ifrån hopplös, bara man snabbt förmår upprätta en revolutionär regering. Då måste man emellertid lämna Paris åt sitt öde och fortsätta kampen söderifrån. I så fall är det möjligt, att man kan hålla ut under den tid som behövs för att man skall hinna skaffa fram vapen och soldater och organisera den nya armé, med vilken man steg för steg kan driva fienden tillbaka mot gränsen. Det vore ju verkligen ett riktigt slut på kriget, om båda länderna kunde ge klara bevis på att de inte låter sig besegras. Men om man inte förmår handla snabbt är spelet förlorat. Moltkes operationer är överlägsna uppvisningar - kejsaren tycks ha gett honom helt fria händer - och armén har erhållit förstärkningar innan fransmännen hunnit sätta in några nya bataljoner.
Om Badinguet alltjämt är kvar i Metz, kan det nog gå galet för honom.
Salta bad är inte nyttigt för reumatiker. Gumpert, som är i Wales och skall tillbringa någon månad där, anser dock att havsluften är synnerligen nyttig i sådana här fall. Jag hoppas att Du snart skall bli kvitt Dina otäcka besvär. Dessa har i alla händelser dock varit mer obehagliga än farliga, och det utan jämförelse viktigaste är nu att Ditt allmänna hälsotillstånd förbättras.
Med många hälsningar
Din
F. E.
[1*] Med öknamnen Badinguet och Lehmann avses Napoleon III av Frankrike och Wilhelm I av Preussen. => =>