Se även den engelska utgåvan.
... Om Du studerat pressen har Du säkert observerat 1) att det Internationella Rådets utlåtande rörande Fenian-gruppen[1] skickats till Hardy samt 2) att debatten apropå denna organisation var offentlig (den hölls för litet över en vecka sedan, på tisdagen) och refererades i Times. Bland de närvarande fanns journalister från Dublin-tidningarna Irishman och Nation. Jag kunde inte komma förrän rätt sent (känner mig alltjämt klen efter att ha varit sjuk i två veckors tid; först för ett par dagar sedan blev jag kvitt febern) och tänkte egentligen inte bry mig om att yttra mig - dels kände jag mig som sagt inte riktigt frisk, och dels var situationen ju aningen brydsam. Weston, som satt som ordförande, envisades dock med att försöka få mig att säga något; för att klara mig undan fick jag lov att föreslå ajournering. Vid det möte som ägde rum i tisdags var jag därför tvungen att ta till orda; jag hade också förberett mig en smula - låt vara att jag inte brytt mig om att författa något större tal. Men de irländska journalisterna kom inte, och när vi tröttnade på att vänta på dem hade klockan hunnit bli nio (lokalen stod inte till vårt förfogande längre än till halv elva). Fox hade förberett ett längre anförande. Efter mötets öppnande förklarade jag därför, att jag på grund av förseningen gärna avstod från att yttra mig, för att vi i stället skulle få tillfälle att lyssna på honom. De redan verkställda avrättningarna i Manchester betydde ju att vårt ämne blivit förknippat med starka lidelser, och jag hade - i motsats till den mer abstrakte Fox - knappast kunnat undvika att i stället för den planerade sakliga analysen leverera ett dundrande revolutionärt anförande. De irländska journalisterna gjorde mig därför en stor tjänst genom att lysa med sin frånvaro och därmed försena diskussionen. Jag tycker inte om att beblanda mig med figurer som Roberts, Stephens och de andra.
Fox' tal var bra, dels därför att det hölls av en engelsman och dels därför att det endast rörde vid de politiska och internationella aspekterna. Just därför måste han nöja sig med att ge en mer ytlig analys. Den resolution han föreslog var menlös och intetsägande. Jag opponerade mig emot den och såg till att den blev remitterad till den prövande kommittén.
Vad engelsmännen ännu är okunniga om är att det brittiska väldet på Irland i sin ekonomiska struktur, och därigenom också i sin politiska målsättning, sedan 1846 befinner sig i en helt ny fas; inte heller har man fattat att Fenianismen just därför karakteriseras av en socialistisk tendens (i den negativa bemärkelsen att den riktar sig mot sättet att tillskansa sig andras mark) och framstår som en organisation för de lägre klasserna. Det är utomordentligt löjligt, att folk ännu kan förväxla Elisabeths eller Cromwells barbariska försök att med hjälp av engelska kolonister tränga undan den irländska befolkningen, med dagens system, som syftar till att låta irländarna ersättas av svin, får och oxar! Under den första hälften av 1800-talet härskade länge ett system med mellanhänder och utsugararrenden - det bröt samman 1846. (Att jordbrukare drevs bort var under denna period mindre vanligt; det skedde huvudsakligen i Leinster, där landskapet är ovanligt väl lämpat för boskapsskötsel). Avskaffandet av spannmålstullarna - delvis förorsakat och i alla händelser påskyndat av den irländska hungersnöden - berövade Irland dess monopol på att under normala tider förse England med spannmål. Ull och fläsk blev de nya lösenorden; jordbruket fick alltså ge vika för boskapsskötsel. I enlighet med de nya idéerna började man därefter också systematiskt genomföra sammanslagningar av gårdar. Utvecklingen underlättades ytterligare genom de nya inteckningslagarna, som gjorde att många, som tidigare tjänat stora pengar som mellanhänder, plötsligt förvandlades till storgodsägare. Britternas irländska välde syftar nu enbart till att få bort Irlands bönder. Den enfaldiga London-regeringen har naturligtvis inte själv uppfattat vilken oerhörd förändring som ägt rum sedan 1846. Men irländarna har märkt den, och de har låtit sin uppfattning om den komma till en rad klara och kraftfulla uttryck, från Meaghers proklamation (1848) till Hennesys valparoller (1866).
Frågan är nu vilket råd vi skall ge de engelska arbetarna. Enligt min mening måste de i sitt eget politiska program kräva att unionen upphävs (helt enkelt en återgång till 1783 års modell, demokratiserad och anpassad till moderna förhållanden). Det är den enda legala och därför också den enda möjliga formen för irländsk frigörelse som kan antas av ett engelskt parti. Sedan måste det komma att visa sig om man kan behålla en ren personalunion mellan de båda länderna. Jag tror nästan att detta är möjligt, om man bara kommer sig för att handla i rätt tid. Vad irländarna behöver är:
1) Självständighet och oberoende gentemot England.
2) En agrarrevolution. Inte ens med den bästa vilja i världen kan engelsmännen ordna den saken åt dem, men man kan ge dem de legala medlen att själva genomföra den.
3) Skyddstullar gentemot England. Under perioden 1783-1801 blomstrade alla grenar av den irländska industrin. Unionen, som innebar att de av det irländska parlamentet beslutade skyddstullarna avskaffades, ödelade nästan all vital industri på Irland. Den blygsamma linneindustrin innebär på intet sätt någon kompensation. 1801 års union fick precis samma verkan som de en gång av drottning Anna, Georg II m.fl. vidtagna åtgärderna för att kväsa den irländska ylleindustrin. Så snart irländarna erhåller sitt oberoende kommer de i likhet med Kanada, Australien och många andra stater att inse protektionismens nödvändighet. Innan jag inför Centralrådet redogör för min uppfattning (det sker nästa tisdag - denna gång dessbättre utan att några journalister är närvarande) vore det bra om Du ville sända mig några rader om vad Du anser.
Hälsningar!
Din
K. M.
[1] Ett hemligt irländskt revolutionsförbund. Fyra medlemmar, som hjälpt två av myndigheterna fängslade kamrater att fly, hade av en domstol i Manchester dömts till döden, och Internationalens generalråd krävde att de dömda skulle benådas. En av dem fick straffet sänkt till livstids straffarbete. De tre andra avrättades den 23 november