Se även den engelska utgåvan.
Bäste herr Lange!
Jag måste å det enträgnaste be Er ha överseende med min uraktlåtenhet att svara tidigare på det vänliga brev Ni sände mig i början av denna månad. Men jag hoppas också att Ni vill lyssna till vad jag har att anföra till mitt försvar. Först var jag synnerligen upptagen, dels på grund av en del brådskande uppgifter som hopat sig och dels därför att jag måst klara av hela den lika brådskande korrespondens som alltid blir aktuell när man åter stiger in i offentlighetens rampljus efter att ha åtnjutit en tids vila - med eller utan värdighet - och måste ta itu med sådana ting som vårt "Social-Demokrat"-bråk. På grund av att jag nyligen flyttat har mina papper dessutom kommit i oordning, så att Ert brev ett tag tycktes ha försvunnit; inte förrän i förrgår lyckades jag leta rätt på det. Nu skall jag se till att Ni genast erhåller ett svar.
Jag är mycket tacksam för Ert vänliga erbjudande att skicka exemplar av "Sphinx" och andra publikationer till Marx och mig. Ni kan sända mig allt sådant genom mr Franz Thimm i Manchester, hos vilken jag här brukar beställa mina böcker. Sändningar som går genom bokhandeln brukar emellertid behöva ungefär en månad på sig; därför vore det roligt om jag kunde få åtminstone de första numren direkt per post (det behöver inte kosta mycket, om man skickar dem som öppna försändelser); jag skulle då bli Er ytterst tacksam och med glädje ersätta Er för utgifterna. Även post till Marx kan sändas till min adress; så snart den kommit hit ser jag till att han får den inom tolv timmar. Som Ni själv mycket riktigt påpekat är det för mig knappast möjligt att nu ge några löften om samarbete i framtiden. Den saken får tills vidare förbli en öppen fråga, även om vi i ett sådant sammanhang i alla händelser inte skulle kunna misstänkas för att från England försöka dirigera någon del av det tyska proletariatet.
Under den tid då jag mot min vilja måst uppskjuta nedtecknandet av detta svarsbrev har jag kommit över Er bok om arbetarfrågan[1], och jag har studerat den med stort intresse. Även jag fann, redan när jag för första gången tog del av Darwins tankar, att hans framställning av djurens och växternas liv på ett slående sätt erinrar om Malthus' idéer. Av dessa iakttagelser drog jag dock andra slutsatser än Ni: jag fann den främsta bekräftelsen på den moderna borgerliga utvecklingens otillräcklighet vara det faktum att djurrikets lagar alltjämt är avgörande för vår ekonomi. Vad vi kallar "ekonomiska lagar" är ingalunda några eviga naturlagar. De är historiska företeelser med begränsad livslängd, och den moderna politiska ekonomins betingelser utgör - i den mån de upptecknats genom objektivt forskningsarbete - endast en lista över de förutsättningar som krävs för att just det moderna borgerliga samhället skall kunna fungera - det är helt enkelt villkoren för denna samhällsforms produktion och handel som där fått en abstrakt formulerad sammanfattning. Därför kan vi inte erkänna någon av dessa lagar som äldre än det moderna borgerliga samhället, så länge de inte behandlar annat än rent borgerliga förhållanden; de som hittills varit mer eller mindre allenarådande under seklernas gång bygger enbart på förhållandena inom samhällen som präglats av klassherravälde och klassförtryck. Till de olika varianterna på detta område hör såväl Ricardos så kallade lag - helt omöjlig att tillämpa på livegenskap och forntida slaveri - som de rimliga delarna av Malthus' förkunnelse.
Fader Malthus har knyckt sin så kallade teori - liksom alla sina övriga idéer - från tidigare auktoriteter; det enda nya han fört fram är de båda progressionernas helt godtyckliga tillämpning. I England har ekonomerna sedan länge brukat koncentrera själva teorin till en rationell tillämpning: befolkningsutvecklingens tryck påverkar inte existensmedlen utan endast tillgången på sysselsättning; mänskligheten kan komma att växa i snabbare takt än vad som ligger i det moderna borgerliga samhällets intresse. Detta är ytterligare en anledning till att detta samhälle måste betraktas som en utvecklingshämmande faktor, som bör undanröjas.
Ni ställer själv frågan hur man skall kunna skapa en jämvikt mellan befolkningstillväxten och framställningen av nya existensmedel, men jag kan inte upptäcka att Ni någonstans - utom i en enstaka formulering i förordet - gör något försök att lösa denna fråga. Vi utgår från den förutsättningen att de krafter som skapat det moderna borgerliga samhället - ångmaskinen, framstegen inom mekaniken, kolonialväldenas jättelika utbyggnad, järnvägarna, ångbåtarna, världshandeln - och som nu, på grund av de ständiga handelskriserna, redan är på väg att leda till dess söndervittrande och slutliga förstöring - att dessa produktions- och handelsmedel på kort tid kan förändra hela situationen, så att varje individ kan få möjligheter att producera mer än vad fem kan konsumera; så att industrin i städerna förmår dela med sig av sin arbetskraft till ett effektivare jordbruksarbete, där vetenskapen kan leda till lika stora framsteg som inom industrin; så att man på ett tidigare aldrig anat sätt kan utnyttja de oerhörda tillgångar som finns i Amerikas och Sydösteuropas rikaste områden. Inte förrän dessa möjligheter tagits i bruk finns det verkligt skäl att slå larm, om tillgångarna ändå inte räcker till.
Man producerar för litet - det är problemet. Men varför produceras det för litet? Inte för att produktionsmedlen - ens sådana de ter sig i dagens läge - inte skulle räcka till. Nej, det beror på att gränserna för produktionen bestäms av antalet börsar som kan betala - inte av antalet människor som hungrar. Det borgerliga samhället önskar inte producera mera - kan inte önska det. Svältande människor utan pengar, arbetare som inte kan erhålla vinstgivande sysselsättning och därför saknar betalningsmedel - deras uppgift blir att berika dödlighetsstatistiken. Om ett plötsligt industriellt uppsving - av den sort som då och då brukar komma - skulle ge vinstgivande sysselsättningsmöjligheter för dessa arbetare, så att de kunde förtjäna pengar, då skulle också existensmedlen räcka till; än så länge har de aldrig sinat. Här har vi det moderna ekonomiska systemets onda cirkel: genom att förutsätta borgerliga förhållanden över hela linjen bevisar man att varje enskild del av systemet är nödvändig - och följaktligen måste uppfattas som en evig lag.
Jag hade mycket roligt åt Er beskrivning av de kooperativa experimenten i Schulzes anda[2]. Allt sådant har väl även här spelat sin lilla roll men hör numera till ett nära nog passerat stadium. Proletär klass-stolthet är ett begrepp som ännu inte slagit igenom i Tyskland.
Jag kan inte låta bli att opponera mig emot Era ord om att gamle Hegel inte skulle ha haft några mer ingående kunskaper i matematiska och naturvetenskapliga frågor. Hegel visste så mycket om matematik att ingen av hans lärjungar vågade sig på att redigera de många manuskript i detta ämne som han lämnade efter sig. Själv känner jag endast till en man som vet tillräckligt mycket om matematik och filosofi för att kunna klara av den saken - jag syftar förstås på Marx. Självfallet håller jag gärna med om att det finns många tokigheter i Hegels naturfilosofi, men i den andra delen av hans Logik hittar man hans egentliga naturfilosofi; den ingår i Väsensläran och utgör den verkliga kärnpunkten i hela hans doktrin. Den moderna naturvetenskapliga läran om naturkrafternas växelverkan (se Groves "Correlation of Forces", som första gången dök upp år 1838, om jag inte missminner mig) är emellertid endast ett nytt uttryck, eller om man så vill ett positivt bevis, för det hegelska utvecklandet av begrepp som orsak, verkan, växelverkan, kraft etc. Själv är jag naturligtvis inte längre någon hegelian, men jag känner fortfarande mycken vördnad och tillgivenhet inför denne ytterst imponerande gubbe.
Med utmärkt högaktning
Friedrich Engels
[1] I ett brev till Marx redogjorde Engels närmare för sina intryck av denna skrift: "Siebel har sänt mig Langes pamflett. Den innehåller en enda röra av Malthus' idéer blandade med Darwins. Den kurtiserar alla partier - men innehåller också en del roliga avsnitt, där han kritiserar Lassalle och de borgerliga kooperatörernas ansträngningar."
[2] Här avses Schulze-Delitzschs försök att lugna ner de tyska arbetarna och förborgerliga deras organisation med hjälp av under 1860-talet bildade kooperativa föreningar.