Skrivet: 29 februari, 1860
Publicerat: I betydligt förkortad form i "Die Neue
Zeit", Nr 12, Stuttgart 1911-12 och i Marx-Engels "Works", Moskva 1934.
Källa: Marx Engels Werke bd XXX, s. 488-495, (inkl. de
flesta noter).
Översättning: Riff-Raff
HTML: Jonas Holmgren
Manchester, 29 februari, 1860
6, Thorncliffe grove, Oxford road
Käre Freiligrath!
Jag uppskattade verkligen ditt brev, för det är blott väldigt få människor som jag blir vän med, men väl så, håller jag fast vid dem. Mina vänner från 1844 är så fortfarande. Vad beträffar den egentligen officiella delen av ditt brev så grundar den sig på några grava missförstånd. Därför följande som upplysning:
Det "material" som jag överlämnade till Juch (varmed jag än en gång förklarade för honom att det fanns två anledningar till varför han och Eichhoff inte förtjänade mitt stöd: för det första, på grund av det sätt som de refererat till Kölnrättegången i Hermann; för det andra, på grund av min övertygelse att Eichhoff endast är ett redskap för f.d. poliskonstapel Duncker, som söker hämnas på Stieber på samma sätt som tidigare Vidocq i Paris med Gisquet; att jag trots detta gjorde allt jag kunde för att hjälpa till i avsättandet och straffandet av Stieber, var det också bara för att hämnas min vän Dr. Daniels död), detta "material" belöper sig till följande:
Jag gav Juch ett exemplar av Enthüllungen über den Kommunisten-Prozeß zu Köln[2], notabene <märk väl>, min först i Schweiz sedan i Boston utgivna trycksak, citerad av Vogt som känd bok, är inte på något sätt "något hemligt".
Jag sa till Juch att däri fanns allt jag visste.
Jag uppmärksammade honom till slut på att Lewald (Eichhoffs försvarsadvokat) måste höra Hirsch, som sitter i Berlin, som vittne. Det senare skedde. Hirsch har nu under ed erkänt att "protokollboken" var ett preussiskt fabrikat och allt det andra juridiskt åtalbart.
Alltså, de "avslöjanden" som processen frambringar medelst mitt "material", befriar de före detta medlemmarna i Förbundet[3] just från skenet av juridiskt culpa <skuld> och avslöjar det preussiska polissystemet, som en gång installerades genom "Kölnprocessen", och de kölnska jurymedlemmarnas infama feghet, vilka vuxit sig till överhöghet i Preußen och som slutligen till och med blivit outhärdliga för Auerswald-ministeriet och för borgarna själva. Voilà tout <Det är allt>.
I övrigt förvånar mig Din blotta idé att jag någonsin skulle ge polisen något för allmän beskådan. Jag erinrar dig om det brev från Köln (1849-50), som du känner till, i vilket jag direkt förebrås för att (vad jag då på goda grunder hade gjort, helt säkert utan hänsyn till mig själv) ha låtit förbundsagitationen vila allt för länge.
Jag vill d'abord <i efterhand> påpeka att efter att "Förbundet" på min begäran upplöstes i november 1852 tillhörde, och tillhör, jag inte och ingenstans något hemligt eller offentligt sällskap igen; att alltså partiet i denna helt efemära <övergående> betydelse för mig upphörde att existera för åtta år sedan. De föreläsningar om politisk ekonomi som jag, sedan publiceringen av min skrift[4] (sedan hösten 1859), har givit för några utvalda arbetare, där även före detta medlemmar av Förbundet ingick, hade ingenting gemensamt med något slutet sällskap, än mindre än säg herr Gerstenbergs föredrag inför Schillerkommittén.
Du kommer att erinra dig att det kom ett brev till mig från företrädarna för den new-yorkska tämligen ramifierade <förgrenade, spridda> Kommunistföreningen[5] (bland dem Albr[echt] Komp, manager <chef> för General bank, 44 Exchange place, New York), som passerade dina händer, där jag så att säga blev ankommen om en omorganisering av det gamla Förbundet. Ett helt år passerade innan jag svarade och då svarade jag att jag sedan 1852 inte längre stod i förbindelse med någon förening och min fasta övertygelse var att mina teoretiska arbeten var mer till nytta för arbetarklassen än inträde i föreningar vars tid på kontinenten är över. I herr Scherzers londonska "Neue Zeit" blev jag än en gång, om inte med namn så ändock tydligt, bittert angripen för denna "sysslolöshet".
När Levy (för första gången) kom över från Düsseldorf, då han även frequenterade <frekventerade> Dig, föreslog han till och med för mig ett fabriksarbetaruppror i Iserlohn, Solingen o.s.v. Jag sa till honom rättframt att jag var mot sådan meningslös och farlig galenskap. Vidare förklarade jag för honom att jag inte längre tillhörde något "Förbund"; och faran i att dra folket i Tyskland till sådana förbindelser och att vi ovillkorligen enligt mig inte kan släppa in dem. Levy återvände till D[üsseldorf] och talade lovprisande om dig medan han, vilket jag kort efteråt fick skrivet till mig, angav min "doktrinära" likgiltighet.[6]
Alltså, om "partiet" enligt betydelsen i ditt brev vet jag sedan 1852 ingenting. Där Du är poet är jag kritiker och jag fick sannerligen nog av de 1849-52 gjorda erfarenheterna. "Förbundet", precis som Société des saisons[7] i Paris, precis som hundra andra sällskap, var endast en episod i partiets historia som överallt i det moderna samhället spontant växer fram ur jorden.
Vad jag hade att bevisa i Berlin (jag menar beträffande denna gamla och föråldrade förbundshistoria) är två saker:
Först, att det sedan 1852 inte existerar något sådant sällskap som jag skulle vara medlem av;
därefter, att herr Vogt är en hundaktig infam baktalare när han kastar telleringskt skit över det fram till november 1852 existerande kommunistsällskapet.
Till den sista punkten är ju givetvis Du vittne, och ditt brev till Ruge (sommaren 1851) bevisar att du under den perioden, som det här uteslutande handlar om, har betraktat dylika angrepp som riktades även mot dig.
Förklaringen[8] i Morning advertiser, Spectator, Examiner, Leader, People's paper undertecknades även av dig. En kopia av densamma finns i den kölnska domstolsakten.
Inte heller visade du den ringaste anstöt över att saken vidare omnämndes i min "Enthüllungen". (s. 47) (Bostonutgåvan)
Likaså visar sig ditt namn, närmare bestämt som varandes kassör, i vår tryckta uppmaning till penningbidrag till de dömda.[9]
Emellertid är det knappast nödvändigt att åter friska upp detta.
Absolut nödvändigt är det dock att min advokat i Berlin[10] erhåller följande brev från mig till Engels som på grund av den omständighet att det inte var enveloperat <d.v.s. i kuvert> och bar de båda poststämplarna London och Manchester är ett rättsligt aktstycke.
28, Dean Street, Soho, London
19 november, 1852
Käre Engels! Förbundet har förra onsdagen [17 november 1852] upplösts på min uppmaning och Förbundets fortvaro även på kontinenten har förklarats ej längre aktuell. På kontinenten hade det ju sedan häktningen av Bürgers-Röser för övrigt faktiskt redan upphört. Bifogat är en förklaring till de engelska bladen etc. Därtill gör jag ännu en Litographierte Korrespondenz (sedan detta gjorde jag broschyren hos Schabelitz[11]) utförligt om polissvinerierna etc. och för Amerika en uppmaning om pengar till de fängslade och deras familjer. Kassör Freiligrath. Undertecknat av allt vårt folk. (Några rader. Rest irrelevant. <Resten är ovidkommande>) Din K.M.
I ett sådant aktstycke kan jag naturligtvis inte gallra ut några namn. Detta är det ena, vartill jag för att konstatera ett faktum, nämligen Förbundets upplösning, nyttjade ditt namn så som det händelsevis förekommer i mitt brev från 1852. Jag kan inte se vad som är komprometterande för dig däri.
Ett brev från dig från 1851 önskar jag använda mig av för den broschyr som kommer ut efter processen.[12] Absolut ingenting juridiskt-komprometterande däri. Dock, då detta dröjer ännu flera veckor vill jag därom träffa en muntlig överenskommelse.
Från det ovan följer:
"Partiets församlingar, beslut och handlingar" tillhör sedan 1852 drömmarnas rike, vilket Du för övrigt även utan min försäkran kunde känna till och som du efter de mycket talrika breven till mig tycktes känna till.
Den enda aktion som jag har fortsatt med efter 1852, i så måtto som det var nödvändigt, nämligen till slutet av 1853, med en åsiktsfrände på andra sidan oceanen, var "[the] system of mockery and contempt" <system[et] av hån och förakt>, som herr Ludwig Simon benämnde det 1851 i Tribune, emot det demokratiska emigrationssvindleriet och revolutionsmakeriet. Din dikt mot Kinkel[13], precis som din brevväxling med mig på den tiden, bevisar att du fullständigt är d'accord <överens> med mig.
Detta har för övrigt ingenting med processen att göra.
Tellering, Bangya, Fleury o.s.v. tillhörde aldrig "Förbundet". Att skit kastas upp under stormar, att ingen revolutionär tid doftar rosenolja, att diverse avfall flyger på en här och där - är säkert. Aut, aut <Antingen eller>. I övrigt, när man betänker den oerhörda ansträngning som hela den officiella världen riktat mot oss för att ruinera oss, inte så att det snuddade vid Code pénal[14] utan snarare vadade djupt i den; när man betänkt baktaleriet från "dumhetens demokrati", som aldrig kunde förlåta vårt parti för att ha mer förstånd och karaktär än den själv; när man samtidigt känner alla andra partiers samtidiga historia; när man till slut frågar sig vad som då faktiskt (inte någon rättsligt vederläggbar infamhet från en Vogt eller Tellering) skulle kunna framföras mot hela partiet, kommer man till slutsatsen att det som under detta 1800-tal utmärker den är dess renhet.
Kan man i det borgerliga umgänget eller i dess trade <affärsliv> undgå denna smuts? Först i det senare är den i sin naturliga hemvist. Exempel Sir R. Carden, vide <se> Parliamentary blue book över valkorruptionen.[15] Exempel herr Klapka vars personalia[16] jag nu instruerats om. Kl[apka] är inte ett dyft bättre, kanske sämre än Bangya då han och Kossuth i övrigt trots sina circassiska hjältedåd och trots min offentliga angivelse[17] ännu är i Konstantinopel för att protegera, endast för att han sett för djupt ner i kartan. Personligen var Bangya mer anständig än Kl[apka]. Han underhöll en älskarinna; Klapka har i åratal låtit sig underhållas av en älskarinna o.s.v. Tellerings smuts kan uppväga Betas renhet och självaste Reiffs otukt finner sin ekvivalent i Paulas dygdighet, som i vilket fall inte var del av partiet, oavsett hennes fördelar.
Den uppriktiga gemenhetens eller gemena uppriktighetens moraliska betalningsförmåga (även detta blott, vilket varje handelskris visar, under mycket tvetydiga klausuler) står för mig inte ett dyft högre än den irrespektabla gemenheten, som vare sig de första kristna församlingarna eller jakobinerklubben, eller vårt före detta "Förbund" har kunnat hålla sig helt rena ifrån. I det borgerliga umgänget vänjer man sig endast vid känslan av att förlora inför den respektabla gemenheten eller gemena respektabiliteten.
Efter Vögeles[18] och Wiehes affidavit <sanningsförsäkran under ed> (på falska affidaviter står som bekant transportation <deportering>), efter den därigenom utpressade sanningsförsäkran från Blind i A[ugsburger] A[llgemeinen] Z[eitung][19] och Dr Schaibles (Daily telegraph från den 15 febr.)[20] är saken så långt avgjord, att nu ditt vittnande i detta avseende har blivit helt överflödigt. I Blindsaken besvärar mig endast en embarras de richesses <förlägenhet p.g.a. för stora valmöjligheter>. Jag vände mig i denna angelägenhet till Ernest Jones med vem jag, på grund av hans enfaldiga, nu officiellt meddelade inställning till Bright, Gilpin o.s.v., sedan två år inte har umgåtts med.[21] Jag vände mig till honom för det första på grund av att han av spontan eggelse, som så många andra på den tiden för mig obekanta personer, alldeles efter att Telegraph från den 6 februari kommit ut, kungav mig sin djupaste indignation inför Vogts infami[22], som hade skamlösheten att tro att kommunistförbundet hade stiftats av honom och som hade verkat i denna anda från 1849 till 52, för att under hot om att pressa de i Tyskland komprometterade på angivelsepengar, som härledde från mina "band" till von Westphalen och mitt "samröre" med N[euen] Pr[eußischen] Zeit[ung] o.s.v. (denna demonstration gladde mig för min frus skull, då man från damer kan begära att de ska få politiskt hård hud och att de först efter katastrofer ska kunna avgöra om en vänskap är ärlig eller på skämt); för det andra, eftersom jag, inte av hänsyn till honom utan till hans fru och barn, inte ville konsultera någon typiskt engelsk jurist om Blinds juridiskt helt felaktiga kasus <fall>. Av samma hänsyn sände jag inte det engelska cirkuläret[23] till Morning advertiser och förutom Telegraph ej heller till något engelskt dagblad.
Vad Jones sa till mig var:
"Du kan, och jag kommer själv att gå med dig till magistraten[24], utverka en häktningswarrant <*-order> för conspiracy <sammansvärjning> mot Blind med Wiehes affidavit. Men betänk att denna action <handling> är kriminell och så snart som ni nu gör en anmälan så står det utanför din makt att ta den tillbaka."
Jag frågade Jones sedan (som kan återberätta allt för dig; han bor på 5, Cambridge place, Kensington, W.) om det inte var möjligt att han varnade Blind och på så vis få en förklaring från honom om alltihop som han visste om Vogt, liksom om en bekännelse om det felaktiga i hans till A[ugsburger] A.Z. bifogade vittnesmål.
Jones svarade:
"In conspiracy cases <sammansvärjningsfall>, då ni är kriminell, är varje försök från advokaten att compound or bring about a compromise <nå förlikning eller få till stånd en kompromiss> självt kriminellt straffbart."
Jones kommer att framträda som council <rådsman> för mig i Telegraph-historien.
Efter Jones yttranden befann jag mig i den mest pinsamma förlägenhet, då jag å ena sidan gav min familj skulden för att ha tvingat Telegraph till revokation <återkallande>, å andra sidan ville jag inte ta något steg som juridiskt kunde skada familjen Blind. Som en utväg sände jag Louis Blanc, Blinds vän, en avskrift av de båda affidaviterna jämte ett brev i vilket det ordagrant står:
"Not for Mr. Blind who has richly deserved it, but for his family, I should regret being forced to lodge a criminal action against him."[25]
Detta sista steg åstadkom Schaibles (poor dear! <arma sate!>) förklaring, precis som mitt tryckta cirkulär, som jag så snart det kom ut skickade till Blind, samma dag som hans förklaring gentemot Vogt i A[ugsburger] A.Z. hade åstadkommits. Blind, med sin badenska knipslughet, hade glömt att det stod någon emot honom som blir hänsynslös så snart hans egen eller hans partis ära sätt på spel.
Så här ligger saken till nu: Processen mot Daily telegraph är inledd, kommer emellertid att förhalas av min solicitor <advokat> tills efter att processen mot National-Zeitung har avgjorts. Om Schaible hade meddelat mig offentligt vad han visste om Vogt (Schaible är naturligtvis Blinds tame elephant <tama elefant>) så vore det efter hans förklaring i Telegraph från den 15 febr. överflödigt för mig i och med det att få affidaviten till London ad acta <lagda till handlingarna>. I Berlin där det inte får några rättsliga följder för Blind är det naturligtvis ofrånkomligt. Om Schaible [är] den verkliga (litterära) författaren till "flygbladet" eller inte ändrar inget vad gäller det genom affidaviten fastställda saktillståndet, att de av Blind i A[ugsburger] A.Z. införda uttalandena [var] falska, att de var anskaffade genom conspiracy, att flygbladet som fanns i Hollingers tryckeri var med Blinds skrivstil och överlämnades av honom till Hollinger för tryck.
Dessa saker är obetingat vedervärdiga men ändå inte mer vedervärdiga än hela den europeiska historien sedan 1851 med hela sin diplomatiska, militära och litterära kreditutveckling.
"Trotz alledem und alledem"[26] så är filistéen över mig alltid ett bättre valspråk för oss än under filistéen.
Jag har ofta sagt till mig själv att du förhoppningsvis delar allt väsentligt. Jag har sökt undanröja missförståndet, att jag under "parti" skulle förstå ett sedan 8 år dött "Förbund" eller en sedan 12 år upplöst tidningsredaktion. Under parti förstår jag partiet i den stora historiska bemärkelsen.
Med uppriktig vänskap
Din
K. Marx
P.S. Alldeles nyss erhöll jag ett brev från min fru, efter vilket det skulle glädja mig mycket om Du på lördag (i övermorgon) (inte på fredag, då jag även kan inräkna tisdagsartikeln) kunde lätta på plånboken med 16 £ till Tribune. Generalfullmäktige[27] kommer som vanligt att uppvakta dig.
[1] I slutet av 1859 blev Wilhelm Eichhoff åtalad av chefen för den preussiska politiska polisen i Berlin, Wilhelm Stieber. Han dömdes sedermera, den 16 maj 1860, till 14 månaders fängelse.
[2] "Avslöjanden om kommunistprocessen i Köln".
[3] Der Bund der Kommunisten (Kommunisternas förbund) 1847-1852, för vilka Marx skrev Det kommunistiska partiets manifest.
[4] Till kritiken av den politiska ekonomin.
[5] Syftar på The communist club i New York som grundades 1857 på initiativ av de revolutionära tyska emigranterna Friedrich Kamm och Albrecht Komp. Andra namn i klubben är: Joseph Weydemeyer, Friedrich Adolf Sorge, Hermann Meyer och August Vogt.
[6] Gustav Levy, tysk socialist från Rhenprovinsen och sedermera aktiv funktionär i Allgemeinen deutschen Arbeitervereins. Han försökte efter sitt första besök hos Marx i december 1853 att övertyga Marx om att ett uppror i Tyskland var nödvändigt och att Rhenprovinsens fabriksarbetare var beredda därtill. Marx avfärdade förslaget och grundade detta på den härskande politiska reaktionen i Tyskland, på det felaktiga i en revolutionär situation i Frankrike och England och på den för bourgeoisien gynnsamma ekonomiska konjunkturen.
[7] "Årstidernas sällskap", ett republikanskt-socialistiskt hemligt sällskap som fanns i Paris 1837-1839 under ledning av bl.a. Auguste Blanqui.
[8] Karl Marx / Friedrich Engels, "Erklärung an die Redaktionen englischer Zeitungen".
[9] "Aufruf zur Unterstützung der in Köln verurteilten Vertreter des Proletariats und ihrer Familien", skrivet av Marx i Hjälpkommitténs namn. Publicerades i januari 1853 i California Staats-Zeitung och i Belletristischen journal and new-yorker criminal-Zeitung.
[10] Justitieråd Weber.
[11] "Enthüllungen über den Kommunisten-Prozeß zu Köln"
[12] Marx Engels Werke bd 14, s. 381-686; "Herr Vogt".
[13] "An Joseph Weydemeyer".
[14] Den franska straffbalken.
[15] Report of committee on the operation and effects of the corrupt practices prevention act 1854. Evidence, appendix and index, London 1860.
[16] Ung. "identitet". Enligt NE: "uppgifter om en persons liv och verk".
[17] "Ein Verräter im Tscherkessengebiet", "Ein merkwürdiges Stückchen Geschichte", "Noch ein seltsames Kapitel der modernen Geschichte".
[18] Skriftställaren A. Vögele gjorde den 11 februari 1860 ett edsligt uttalande att han kunde försäkra att Karl Blind var författaren till flygbladet Zur Warnung.
[19] Karl Blinds uttalande "Gegen Karl Vogt" var med i bilagan till Allgemeine Zeitung den 13 februari 1860. Här tillbakavisade han anklagelsen från Vogt och visade att den senare umgicks i bonapartistiska kretsar.
[20] I Daily telegraph den 15 februari 1860 offentliggjorde Karl Heinrich Schaible, vän till Karl Blind, att det var han som hade författat flygbladet Zur Warnung.
[21] Ernest Jones agiterade under 1857 för ett förbund med den radikala bourgeoisien för en gemensam kamp för en valreform i syfte att skapa en chartistisk massrörelse. Marx och Engels ansåg att detta var en reformistisk ståndpunkt och bröt de vänskapliga förbindelserna med Jones. Först 1860 då Jones åter intog en revolutionär, proletär ståndpunkt återupptogs de vänskapliga banden igen.
[22] Ett ord från Freiligraths dikt Trotz alledem!
[23] Karl Marx, "Der Prozeß gegen die Augsburger »Allgemeine Zeitung«".
[24] En person som administrerar lagen, som främst sysslar med småbrott och att förbereda rättegångar.
[25] Ung. "Ej för herr Blind som väl förtjänade det, utan för hans familj, skulle jag ångra att jag framtvingade att ett rättsmål väcktes mot honom." På engelska i MEW.
[26] "Trots allt detta och detta". Ur Freligraths dikt Trotz alledem!
[27] Helene Demuth.