Skrivet: I september 1843.
Publicerat: Se nedan.
Källa: Marx Engels Werke bd I, s. 343-346; "Briefe aus
den Deutsch-Französischen Jahrbüchern".
Översättning: Sven-Eric Liedman
Digitalisering: Jonas Holmgren
Sedan Rheinische Zeitung förbjudits misströstade Marx om sina möjligheter att fritt få uttrycka sina åsikter i Tyskland. Han begav sig till Paris -- radikalismens huvudstad under 1840-talet fram till den misslyckade revolutionen 1848 -- där han tillsammans med en av sina många kortvariga bekantskaper, unghegelianen och vänstermannen Arnold Ruge (1802-80), utgav tidskriften Deutsch-Französische Jahrbücher. Av tidskriften utgav Marx och Ruge bara ett dubbelnummer i februari 1844. Det innehöll bl.a. Ein Briefwechsel von 1843 med brev från Marx, Ruge och några till. Det här återgivna brevet är det tredje och sista som Marx skrev till Ruge i anledning av den planerade tidskriften.
Kreuznach i september 1843
Det gläder mig att ni beslutat er för att vända era tankar från det förgångna framåt mot ett nytt företag. Till Paris, alltså, till filosofins gamla högborg, absit omen! och den nya världens nya huvudstad. Det som är ofrånkomligt går alltid. Jag tvivlar därför inte på att alla svårigheter vilkas vikt jag inte tar miste på låter sig övervinnas.
Företaget må genomföras eller ej; i varje fall skall jag vara i Paris i slutet av månaden, eftersom luften här gör mig till slav och jag inte ser något spelrum för en fri verksamhet i Tyskland.
I Tyskland undertrycks allt med våld, en sann andens anarki och ett dumhetens regemente har upprättats, och Zürich lyder order från Berlin; det blir därför allt klarare att en ny samlingspunkt måste sökas för de verkligt tänkande och självständiga hjärnorna. Jag är övertygad om att vår plan skulle fylla ett verkligt behov, och de verkliga behoven måste trots allt tillfredsställas. Jag tvivlar alltså inte på företaget, om det bara genomförs med allvar.
Ännu större än de yttre hindren tycks de inre svårigheterna vara. Ty om det också inte finns någon tvekan om "Varifrån" så härskar en desto större förvirring om "Varthän". Inte bara så att ett allas krig mot alla utbrutit mellan reformatorerna utan också på så sätt att var och en själv måste tillstå att han inte har någon exakt uppfattning om det som komma skall. Emellertid är det just fördelen med den nya riktningen att vi inte dogmatiskt bestämmer hur världen skall se ut utan först genom kritiken av den gamla världen vill finna den nya. Hittills har filosoferna låtit sina lösningar på gåtorna ligga i skrivbordslådan, och den dumma ofilosofiska världen har bara behövt spärra upp käften för att den absoluta vetenskapens stekta sparvar skulle flyga in i dess gap. Nu har filosofin förvärldsligats, och det mest slående beviset för det är att det filosofiska medvetandet inte bara till det yttre utan också till det inre gett sig in i stridsvimlet. Om inte konstruktionen av framtiden och den slutgiltiga utopin är vår sak, så är det så mycket säkrare vad vi för närvarande har att utföra. Jag avser den hänsynslösa kritiken av allt bestående, hänsynslös såväl däri att den inte gör halt för några slutsatser som att den inte viker undan i konflikter med de härskande makterna.
Jag är därför inte för att vi skulle plantera en dogmatisk fana, tvärtom. Vi måste ge dogmatikerna ett handtag så att de gör sina påståenden klara för sig. Så är i synnerhet kommunismen en dogmatisk abstraktion, varmed jag emellertid inte menar någon inbillad eller möjlig kommunism utan den verkliga existerande kommunismen, sådan som Cabet, Dézamy, Weitling o.s.v. utformar den. Denna kommunism är bara en egendomlig utväxt på den humanistiska principen, infekterad av sin motsats kapitalismen. Kommunismen är därför inte alls detsamma som upphävandet av den privata äganderätten, och det är inte en tillfällighet utan en nödvändighet att kommunismen fått andra socialistiska läror som Fouriers, Proudhons o.s.v. mot sig, eftersom den själv bara utgör en speciell, ensidig utveckling av den socialistiska principen.
Och hela den socialistiska principen är i sin tur bara en aspekt av det sanna mänskliga väsendets realitet. Vi måste också sysselsätta oss med den andra aspekten, med människan som tänkande varelse, och alltså göra religionen, vetenskapen o.s.v. till föremål för vår kritik. Dessutom vill vi påverka våra samtida, och i synnerhet våra tyska samtida. Man kan fråga sig hur det skall gå till. Två fakta låter sig inte förnekas. Å ena sidan religionen, å andra sidan politiken är de bägge föremål som väcker det största intresset i dagens Tyskland. Man måste utgå från dessa, hurdana de än är, och inte - som "Voyage en Icarie"[1] - spela ut ett färdigt system mot dem.
Förnuftet har alltid existerat, men inte alltid i den förnuftiga formen. Kritikern kan alltså anknyta till vilken form av det teoretiska och praktiska medvetandet som helst och ur den form av den existerande verkligheten som han väljer utveckla den sanna verkligheten som dess ändamål och fullkomning. Vad nu beträffar det verkliga livet, så motsvarar just den politiska staten, även om den ännu inte medvetet eftersträvat de socialistiska formerna, i alla sina moderna former förnuftets krav. Och den stannar inte vid det. Den förverkligar överallt förnuftet. Men det uppstår likaså överallt en konflikt mellan dess ideella bestämmelse och dess reella förutsättningar.
Ur denna konflikt inom själva den politiska staten låter sig därför överallt den sociala sanningen utvecklas. På samma sätt som religionen är innehållsförteckningen över mänsklighetens teoretiska strider, så är den politiska staten sammanfattningen av hennes praktiska. Den politiska staten uttrycker alltså inom sin form sub specie rei publicae alla sociala motsättningar, behov, sanningar o.s.v. Det är alltså inte på något sätt under hauteur des principes som den mest speciella politiska frågan - t.ex. den om skillnaden mellan stånds- och representationssystemet - skall göras till föremål för kritik. Denna fråga uttrycker nämligen endast på politikens område skillnaden mellan människans välde och privategendomens välde. Det är alltså inte bara frågan om att kritikern kan utan också att han måste gå in på dessa frågor (vilket enligt de krassa socialisternas åsikt är under hans värdighet). Därigenom att han framhåller det representativa systemets företräden framför ståndssystemet intresserar han praktiskt ett stort parti. Därigenom att han upphöjer det representativa systemet från dess politiska form till att bli den allmängiltiga formen och gör gällande den sanna betydelse, som ligger till grund för det, så tvingar han samtidigt detta parti att gå utöver sig självt, ty dess seger är tillika dess undergång.
Det finns alltså ingenting som hindrar oss från att låta vår kritik bli en kritik av politiken och utvecklas till ett ställningstagande i politiken. Vi kan alltså identifiera oss med en av parterna i den verkliga striden. Vi uppträder på så sätt inte doktrinärt mot världen med en ny princip: Här är sanningen, fall på knä! Vi utvecklar för världen nya principer ur världens egna principer. Vi säger den inte: Sluta upp med dina strider, de är bara dumheter; vi skall ge dig den rätta kampparollen. Vi förklarar bara för den varför den egentligen kämpar, och medvetandet [därom] är något som den måste tillägna sig även om den inte vill.
Reformen av medvetandet består bara däri att man låter världen få del av medvetandet, att man väcker den ur drömmen om sig själv, att man förklarar dess egna handlingar för den. Hela vårt mål kan inte bestå i något annat än att de religiösa och politiska frågorna anpassas till formen för det mänskliga självmedvetandet, vilket också är fallet i Feuerbachs religionskritik.[2]
Vårt valspråk måste alltså vara: en reform av medvetandet inte genom dogmer utan genom analys av det mystiska och för sig själv omedvetna medvetandet, vare sig det uppenbarar sig i religionen eller i politiken. Det skall sedan visa sig att världen sedan länge hyser en dröm om någonting som den bara behöver vara klart medveten om för att verkligen besitta. Det skall visa sig att det inte rör sig om ett långt tankestreck mellan förflutet och framtid utan om fullföljandet av det förflutnas tankar. Det skall till sist visa sig att mänskligheten inte börjar något nytt arbete utan med nyvunnet medvetande fortsätter sitt gamla arbete.
Vi kan alltså sammanfatta tendensen i vår tidskrift i en mening: Att göra tidsåldern medveten om sina egna strider och önskningar (kritisk filosofi). Det är arbetet för världen och för oss. Det måste vara ett arbete som utförs med förenade krafter. Det rör sig om en redogörelse och ingenting mer. För att få sina synder förlåtna behöver mänskligheten bara få klart för sig vad den är.
[1] Titeln på den franske juristen och publicisten Etienne Cabets "filosofiska och sociala roman" från 1842. Cabet (1788-1856), som f.ö. var den som gav termen "kommunism" dess moderna innebörd, delade enligt Marx alla utopisters fel i så måtto att han utmålade ett framtida lyckorike utan att ta hänsyn till hur världen var beskaffad.
[2] Detta är ett av de första ställen där Marx nämner Feuerbach. - Ludwig Feurbach (1804-72) hade stor betydelse för Marx övergång till materialismen. Hans religionskritik eller - som Marx här säger - hans "anpassning av de religiösa frågorna till formen för det mänskliga självmedvetandet" gick ut på att grunden för all religion måste sökas i människornas medvetande och inte i en hinsides värld. Den sanna religionen måste utgå från människan och ha människan till föremål. Att människorna dyrkar gudar och andra okroppsliga varelser beror enligt Feuerbach på att de alienerats - avskilts och fjärmats - från sig själva och sina medmänniskor.