Wilhelm Liebknecht

Minnen av Engels

1897


Tryckt i tidskriften Illustrierte Neue Welt Kalender für das Jahr 1897.

Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.


1

Friedrich Engels hade en klartänkt och intelligent hjärna, fri från alla romantiska och sentimentala griller, som aldrig såg tingen och människorna genom färgade glasögon eller en suddig dimma utan alltid i dagens klara ljus, som såg klart och skarpt, med klar, skarp blick, som aldrig nöjde sig med ytan utan såg ända till bottnen i allt, som genomskådade allt å det grundligaste. Den sortens klara skarpa blick, denna clairvoyance i ordets sanna och sunda mening, denna skarpsinnighet som moder natur skänker några få människor vid deras födelse, var ett framträdande och karakteristiskt drag hos Engels, och jag slogs av just det draget redan första gången vi träffades ...

Det skedde sensommaren 1849 vid den blåa Genèvesjön, där flera emigrantkolonier hade slagit sig ner efter nederlaget i kampen för en riksförfattning ... Redan dessförinnan hade jag blivit i tillfälle att göra en hel rad "stora mäns" bekantskap, folk av alla de slag som Ruge, Heinzen, Julius Fröbel, Stuve och diverse andra ledare för folket under "revolutionerna" i Baden och Sachsen, men ju mer jag lärde känna dessa män, dess mera bleknade också deras glorior och dess mindre och futtigare föreföll de mig.

Ju dimmigare atmosfären är, dess större verkar människor och ting. Men Friedrich Engels hade den egenskapen att all dimma skingrades inför hans klarsynta blick och att han därför kunde se människor och ting precis sådana som de verkligen var.

Den där skarpsynta blicken och de djupt penetrerande omdömen den ledde fram till gjorde mig till en början illa till mods, och det hände till och med att den direkt sårade mig. Visserligen var jag själv inte mer imponerad av författningsstridens ledare än Engels var, men jag ansåg att han underskattade hela rörelsen, som rymde många värdefulla krafter och en myckenhet självuppoffrande entusiasm. Men samtidigt förhindrade dock inte den återstod av "sydtysk blödighet" som på den tiden fortfarande fanns kvar hos mig - trots att jag själv inte är sydtysk - och som senare grundligen plockades ur mig i England, att vi dock rent allmänt var ganska överens om personer och ting, även om vi inte alltid blev överens genast. Och det dröjde inte heller länge förrän jag lärde mig inse att Engels, vars bok om den brittiska arbetarrörelsen jag hade läst långt innan jag mötte honom själv, och vars stora och omfattande kunskaper det personliga umgänget med honom lärt mig uppskatta, alltid byggde sina åsikter på en fast och solid grund av fakta. Jag såg upp till denne man, som redan hade åstadkommit så mycket och dessutom var fem år äldre än jag - vilket i den åldern känns nästan som hundra år.

Det dröjde inte heller länge förrän jag märkte att han var något av en expert i militära angelägenheter. Under våra samtal fick jag så småningom veta att de artiklar Neue Rheinische Zeitung hade haft inne om det revolutionära kriget i Ungern, artiklar som eftersom de alltid visat sig så hundraprocentigt korrekta allmänt tillskrevs en högre officer i den ungerska armén, i själva verket var författade av Engels. Och ändå hade han, som han leende berättade för mig, inte haft tillgång till något annat material än det som fanns att läsa i alla de andra tidningarna. Och uppgifterna där kom nästan uteslutande från den österrikiska regeringen, som vältrade sig i de mest himmelsskriande lögner. Österrike gjorde samma sak i Ungern som spanska regeringen nu gör på Kuba[1] - det segrade hela tiden. Engels utnyttjade emellertid på bästa sätt sin clairvoyance. Han struntade i alla tomma fraser. Engels hade redan på den tiden Röntgens berömda strålar i sitt eget huvud, och dessa strålar drabbas som var man vet aldrig av någon refraktion och kan aldrig göra ett U av ett X. Med deras hjälp såg han rätt igenom allt onödigt när det gällde att slå fast den verkliga sanningen, och lät inga bländverk och gyckelbilder föra honom på villovägar. I stället höll han hela tiden fast vid det enda väsentliga - fakta i målet. För med vilket dödsförakt den österrikiska regeringen än utfärdade sina Münchhausenproklamationer måste den dock ändå erkänna vissa fakta - namnen på de orter där sammanstötningarna ägde rum, var soldaterna befann sig i början och i slutet av ett slag, tiden för sammandrabbningarna, trupprörelserna o.s.v. Och med utgångspunkt från dessa små stycken av verklighet kunde "unser Fritz" med sin skarpa, klara blick som en Cuvier ställa samman den verkliga bilden av det som hände i stridsområdet. Om man bara hade en bra karta över krigsteatern i fråga, kunde man utifrån de platser och tidpunkter som angavs med matematisk exakthet utläsa att de segerrika österrikarna hela tiden trängdes allt längre tillbaka, medan de ständigt besegrade ungrarna fortsatte att rycka framåt mer och mer. Och dessa beräkningar var faktiskt också så korrekta att dagen efter att den österrikiska armén hade tillfogat ungrarna ett direkt avgörande nederlag på papperet, kastades den i fullständig oordning ut från Ungern ...

Engels föreföll i förbigående sagt liksom född till militär; han var klarsynt och snabbtänkt, med säker förmåga att uppskatta betydelsen av också de minsta småsaker, ägde förmågan att fatta snabba beslut och besatt också ett orubbligt lugn. Med tiden kom han att skriva en lång rad excellenta uppsatser i militära frågor och vann, trots att han framträdde inkognito, stort erkännande också hos första klassens militära experter, som inte hade den blekaste aning om att den anonyme författaren till de där broschyrerna var en av världens mest ökända rebeller ...

I London brukade vi på skämt kalla honom för generalen, och om det blossat upp en ny revolution under hans livstid skulle Engels ha blivit vår Carnot, mannen som organiserade arméer och segrar, den militära hjärnan.

Engels skrev själv strax efter stridernas slut om författningsstriden i Neue Rheinische Zeitung,[2] som gavs ut i London och inte hann uppleva många nummer. Ur denna tidskrift tillåter jag mig att saxa följande:

Sedan Marx och Engels besökt Karlsruhe för att bilda sig en uppfattning om Brentanos revolutionära regering, fortsatte de till Pfalz för att bekanta sig med den provisoriska regeringen och rörelsen där. I Speyer sammanträffade de med Willich, som förde befälet över en frivilligkår, och for tillsammans med honom till Kaiserslautern, där de träffade den provisoriska regeringen, som leddes av D'Ester.

De fann snart att läget var av sådant slag att det inte ens kunde komma i fråga att kommunisterna officiellt engagerade sig i denna rörelse, som liksom i Baden var definitivt småborgerlig. Efter att ha tillbringat några dagar i Kaiserslautern fortsatte de båda vännerna till Bingen. På vägen dit hejdades de av hessiska trupper och arresterades tillsammans med några vänner, misstänkta för att ha deltagit i resningen. De fördes först till Darmstadt och sedan till Frankfurt, där de så småningom frigavs igen.

Strax efteråt reste Marx på Demokratiska centralutskottets vägnar till Paris, där avgörande händelser väntades, för att representera Tysklands revolutionära parti hos de franska socialdemokraterna. Engels återvände däremot till Pfalz, till Kaiserslautern, för att där invänta utvecklingen och om nödvändigt ansluta sig till rörelsen som enkel soldat.

I Neue Rheinische Zeitung karakteriserar Engels med sprudlande humor den folkliga rörelsen i Pfalz:

"Var och en som någonsin har varit i Pfalz", skriver han, "måste inse att en upprorsrörelse i detta land, som är så rikt på vingårdar och så upprymt av vinet, oundvikligen måste bli en glad och munter resning. Äntligen kunde man kasta ut de tråkiga, pedantiska, gammalbayerska öldrickande ämbetsmännen och ersätta dem med muntra pfalziska vinpimplare. Äntligen kunde man göra sig av med de polisiära plågoris, som den annars så tråkiga Fliegende Blätter[3] förlöjligat på ett så roande sätt och som det glada folket i Pfalz betraktat som tröttsammare och mer irriterande än någonting annat. Det pfalziska folkets första revolutionära handling blev att avskaffa alla polisiära bestämmelser om värdshusen. Hela provinsen förvandlades till en enda stor vinstuga, och de kvantiteter starka drycker som under dessa sex veckor konsumerades 'i det pfalziska folkets namn' trotsar alla räknekonster. Trots att man inte hade samma omfattande aktiva deltagande i rörelsen som i Baden, trots att det fanns många reaktionära distrikt, enades dock hela folket kring vinglaset och också de reaktionäraste kälkborgare och bönder påverkades av den allmänna glädjen ...

Alla yttre manifestationer från den pfalziska rörelsens sida var glada, hjärtliga och ohämmade. Medan man i Baden fick uppleva att varenda nyutnämnd Unterlieutenant i såväl den reguljära armén som i folkarmén genast snobbade upp sig i en tung uniform och struttade omkring med silverepåletter som han gömde längst ner i fickorna när stridens stund var inne, uppträdde folket i Pfalz mycket förnuftigare. När värmen kom de första dagarna i juni lade man av alla tröjor, västar och kravatter och ersatte dem med en lätt blus. Alla de gamla dumma inskränkningarna tycktes ha försvunnit tillsammans med den gamla byråkratin. Folk klädde sig lättsamt och fritt och bekvämt och i och med att skillnaderna i klädedräkt försvann gick också alla andra skillnader i de sociala relationerna samma väg. Människor ur alla samhällsklasser träffades på samma vinstugor och det självklara och lättsamma umgänget borde ha fått en socialistisk drömmare att tro att han såg det universella broderskapets gryning nalkas.

Den provisoriska regeringen följde folkets exempel. Den bestod nästan helt av muntra vindrickare, som inte lät sig förbluffas av någonting, mer än möjligen det faktum att just de plötsligt hade satts som provisorisk regering i detta glada land som var så gynnat av Bacchus. Och ändå uppträdde dessa glada regenter mycket bättre och förnuftigare än sina grannar i Baden ... Vad god vilja och sunt förnuft angår stod regeringen i Pfalz långt över regeringen i Baden."[4]

En av de väsentligaste förebråelser som kan riktas mot regeringen i Pfalz är att den, i insikten om sin egen maktlöshet, alltför starkt lät sig påverkas av den allmänna sorglösheten och föredrog att i första hand förlita sig på ödet och händelserna utanför Pfalz, i stället för att energiskt utnyttja landets - om ock erkänt begränsade - förmåga att försvara sig självt.

Vidden av denna sorglöshet framgår av att man inte visade sig det minsta bekymrad när den preussiska armén marscherade upp vid gränsen, att det inte fanns en enda människa som ens kände till vad som försiggick där. Regeringen i Kaiserslautern läste bara två tidningar, Frankfurter Journal och Karlsruher Zeitung, och herrar regeringsmedlemmar stod som fallna från skyarna när Engels gav dem litet exaktare upplysningar om den preussiska arméns koncentration och positioner vid gränsen, uppgifter som han tagit ur ett sju dagar gammalt nummer av Kölnische Zeitung ...

Stora ansträngningar gjordes för att få den unge Engels att acceptera en ledande ställning inom rörelsen. Han skriver själv härom:

"Naturligtvis erbjöd man mig diverse civila och militära poster, som jag inte skulle ha tvekat ens en enda sekund att acceptera om det hade rört sig om en proletär rörelse. Men under förevarande omständigheter avböjde jag alla sådana erbjudanden. Det enda jag gick med på var att skriva några 'agitatoriska' artiklar åt en liten tidning som den pfalziska regeringen spred i stor upplaga i Pfalz. Jag var medveten om att jag inte borde ha gjort den saken heller, men det slutade med att jag gick med på D'Esters och andra regeringsmedlemmars energiska vädjanden, för att åtminstone visa min goda vilja. Men eftersom jag naturligtvis inte skrädde orden, refuserades den andra artikeln snabbt som alltför 'agitatorisk'. Då tog jag utan ett ord tillbaka artikeln och rev sönder den i D'Esters närvaro, och det blev slutet på den historien."[5]

De värsta rent militära svårigheterna för rörelsen i Pfalz var bristen på vapen och dugliga officerare. Inte heller kunde man få hjälp på den punkten utifrån, inte ens, som redan påpekats, från det rebelliska Baden. Men å andra sidan gjorde man inte heller något för att se till att de vapen som redan fanns i Pfalz hamnade i rätta händer. Man smidde knivar av skärorna, men inte ens dessa primitiva vapen fann vägen till rebellerna, samtidigt som milisen, som helt bestod av kälkborgare, höll hårt fast vid sina goda tändhattsmusköter.

Officerskåren skildras av Engels som med få undantag otillfredsställande och ineffektiv. Bland undantagen märktes den preussiska löjtnanten Techow. När arsenalen i Berlin stormades överlämnade han och en officerskamrat den till folket. Han dömdes till femton års fästning, men lyckades undkomma från Magdeburg. Ett annat undantag var Willich, som med ett litet frivilligförband genomförde utspaningen och belägringen av fästningarna Landau och Germersheim.

Den fräne kritikern och nådelöse satirikern Engels blev naturligtvis en nagel i ögat på revolutionens kälkborgare, och vid ett tillfälle lät man till och med arrestera honom. Men efter 24 timmar tvingades den provisoriska regeringen att försätta honom på fri fot igen, under många ursäkter.

 

2

Det skulle leda alltför långt att försöka ge en mera detaljerad skildring av de strider som följde. De preussiska och tyska rikstrupper som anföll - cirka 30.000 man mot 5 till 6.000 dåligt ledda och dåligt utbildade revolutionära soldater - tvingade snart den pfalziska armén att dra sig tillbaka över Rhen till Baden och ansluta sig till de badensiska styrkorna. Men i Baden angrep 60.000 preussare och bayrare cirka 13.000 rebeller, som därtill styrdes av en regering där de ledande posterna besatts med förrädare och veklingar.

Engels deltog i tre slag och i den avgörande striden vid Murg, och i långliga tider efteråt berättade de som såg honom i striden om hans kyliga lugn och förakt för faran.

Engels själv skrev följande om kommunisternas,[6] de socialistiska idéernas förnämsta talesmän vid denna tid, insatser i kampen för författningen:

"Överallt i tidningarna, i de demokratiska förbunden har man, på vers och på prosa, publicerat hyllningar till de mer eller mindre akademiskt utbildade offren för upproret i Baden. Men ingen säger ett ord om de hundratals och tusentals arbetare som kämpade ända till det bittra slutet, stupade på slagfälten, ruttnar bort levande i Rastatts fängelsehålor eller nu måste uthärda de bittraste lidanden i landsflykt, ensamma bland alla de många landsflyktiga. Utsugningen av arbetarna är något som har pågått alltför länge och är alltför vanligt för att våra officiella demokrater skall betrakta arbetarna som någonting annat än en råvara som skall hetsas upp, utnyttjas och användas som ren kanonföda. Våra demokrater är alltför okunniga och alltför borgerliga för att förstå proletariatets revolutionära position och arbetarklassens framtid. Det är därför de hyser ett så brinnande hat mot de verkligt proletära individer som är alltför stolta för att smickra dem, alltför genomskådande för att låta sig utnyttjas av dem, men ändå alltid griper till vapnen när det gäller att störta en härskande överhet och i varenda revolutionär rörelse står som de direkta representanterna för proletariatets parti. Men om det alltså inte ligger i de så kallade demokraternas intresse att ge något erkännande åt dessa arbetare, så är det en självklar plikt för proletariatets eget parti att hedra dem efter förtjänst. Och en av de främsta bland dessa arbetare var Joseph Moll från Köln.

Moll var urmakare. Han hade lämnat Tyskland flera år tidigare och anslutit sig till allehanda öppna och hemliga revolutionära sällskap i Frankrike, Belgien och England. År 1840 var han med om att grunda Tyska arbetarsällskapet i London. Efter februarirevolutionen återvände han till Tyskland och tog tillsammans med sin vän Schapper snart ledningen över Kölns arbetarsällskap.[7] Efter gatuupploppen i Köln i september 1848 emigrerade han till London, men var snart tillbaka i Tyskland igen under antaget namn, utförde allehanda propagandaarbete och åtog sig lugnt uppdrag så farliga att de fyllde alla andra med fasa. Jag mötte honom på nytt i Kaiserslautern. Där åtog han sig uppdrag i Preussen, så farliga att han skulle ha blivit skjuten på fläcken om han avslöjats av myndigheterna. Efter återkomsten från sitt andra uppdrag lyckades han ta sig igenom fiendens linjer ända till Rastatt, där han omedelbart anslöt sig till Besançons arbetarkompani inom vår kår. Han stupade tre dagar senare. Med honom förlorade jag själv en gammal vän och partiet förlorade en av sina outtröttligaste, oräddaste och pålitligaste kämpar.

Proletariatets parti var tämligen väl representerat i den badensisk-pfalziska armén, framför allt i sådana frivilligkårer som vår, Emigrantlegionen, och liknande grupper, och jag kan lugnt hävda att inget annat parti kan anföra den minsta förebråelse mot våra medlemmar. De hängivna kommunisterna var också de modigaste soldaterna."[8]

Naturligtvis besegrade de 90.000 man starka preussiska och riksarméerna den revolutionära arméns 15.000 man, men de höljde sig inte med någon större ära på kuppen. För att slå ner denna handfull rebeller måste de kränka Württembergs neutralitet och kringgå dem genom detta land. Medlemmarna av Willichs frivilligkår, den avdelning som Engels tillhörde, stod på morgonen den 12 juli vid schweiziska gränsen. Här lade de ifrån sig sina vapen och blev den sista avdelning ur den badensisk-pfalziska armén som gick över schweiziska gränsen.

Engels skrev själv om resultatet av fälttåget:

"Ur politisk synpunkt sett var kampen för en riksförfattning misslyckad redan från början. Och det var den också ur militär synpunkt. Dess enda möjlighet till framgång representerades av något som hände utanför Tyskland - en seger för republikanerna i Paris den 13 juni skulle ha förändrat situationen - men den 13 juni blev ett misslyckande.[9] Och efter detta misslyckande var kampen dömd att urarta till en blodig tragikomedi. Och det var just vad den blev. Dumheten och förräderiet krossade den totalt. De militära ledarna var med få undantag förrädare eller ineffektiva, okunniga och fega lycksökare, och de få undantagen sveks undantagslöst av de andra, liksom de sveks av Brentanoregeringen ... Och det som sagts om officerarna gällde också om soldaterna ... Hela 'revolutionen' slutade i ren fars och den enda trösten var att den sex gånger starkare fienden också ägde sex gånger mindre mod.

Men komedin fick genom kontrarevolutionens blodtörst ett mycket tragiskt slut. Och samma män som gång på gång greps av en rent panisk förskräckelse under marschen till slagfältet dog som hjältar i Rastatts källarvalv. Inte en enda av dem tiggde om nåd ..."

 

3

Komedin var med andra ord inte särskilt komisk; och själva det faktum att resningen var dödsdömd alltifrån begynnelsen gör den till en tragedi. Men det var inte misslyckandet den 13 juni 1849 som beseglade författningskampens öde. I förbigående sagt var tanken på en riksförfattning rent löjligt likgiltig för nio tiondelar av deltagarna i kampen. Alla vi som kämpade som frivilliga, och soldaterna också, sjöng:

Att offra våra liv för republiken
är ett ädelt och ärofullt öde
värt all vår strävan.

Och även om stroferna i vår girondinska sång var klumpiga, så sjöngs det i gengäld med desto större allvar ...

Också den 13 juni såsom sådan var dömd att ändas i ett löjligt misslyckande. Precis som hela den tyska revolutionen rörde det sig bara om ett uppflammande av en brand där det mesta av bränslet redan brunnit ut. Enda skillnaden var att det återstående bränslet i Paris gick åt i en enda stor flammande brasa, medan det i Tyskland bara pyrde bort i all stillhet.

Den flammande brasan var junikampen 1848. Det var då bourgeoisien och proletariatet skildes för alltid, drömmen om harmonin dränktes i blod och borgerligheten, som liksom furstarna och andra härskare varit internationell långt före arbetarna, för framtiden blev reaktionär, kastade bort sin "ungdomliga dårskap" av ideal tillsammans med revolutionens musköter och överlämnade båda delarna åt proletariatet ...

Med junikampen försvann den sista möjligheten till gemensamma revolutionära aktioner från bourgeoisiens och arbetarnas sida. De franska radikaler som den 13 juni 1849 försökte avlägsna "den som valdes den 10 december"[10] och med honom hotet om ett nytt kejsardöme, hade gjort upp räkningen utan arbetarna. När drabbningen kom var proletariatet inte med. Därför att borgarna tolv månader tidigare hade tappat av proletariatets bästa blod, och en sådan blodavtappning kommer man inte över på ett enda år ...

Betingelserna för en seger saknades både under den tyska författningskampen och den 13 juni i Frankrike.

Men jag har redan utbrett mig alldeles för mycket om just den där tiden. Ämnet får bli min ursäkt. För just denna episod i Engels' liv är jämförelsevis litet känd. Och eftersom Engels, precis som Marx, av demokraterna och de demokratiska "revolutionärerna" ofta förebrås för att vara en teorins men inte en handlingens man, föreföll det mig lämpligt och tillbörligt att avslöja hela löjligheten i detta löjliga prat, genom att berätta om deras verksamhet under folkresningen 1849.

Varför alls denna åtskillnad mellan råd och dåd, mellan teori och praktik? Är inte Kommunistiska manifestet en handling? Är inte Kapitalet en handling? Är inte Marx' och Engels' vetenskapliga verk i högsta grad praktik?

 

4

Sedan jag först varit tillsammans med Engels en kortare tid i Schweiz träffade jag honom på nytt året därpå i London, dit han hade rest före mig. I fortsättningen höll vi ständig kontakt med varandra. År 1850 lämnade han visserligen London, där jag själv då var bosatt, för att arbeta i faderns företag i Manchester, för som så många andra fabriksidkare i Rhenlandet hade också hans far ett engelskt filialkontor. Men han avlade många och långa besök hos oss i London. Därtill skrev han nästan dagligen till Marx, som regelbundet informerade oss, d.v.s. de pålitligaste medlemmarna i den föränderliga "Marxklicken", om allt i dessa brev som inte var av helt privat natur. Dock stod jag förstås inte i samma nära kontakt med Engels som med Marx, i vars bostad jag var en nästan daglig gäst, hart när något av en familjemedlem, i tolv års tid.

Marx' död förde mig närmare Engels, som nu ställdes inför den dubbla uppgiften att ersätta Marx och att bli hans testamentsexekutor.

Och det var först då som denne man, som ditintills, för att citera hans egna ord, alltid hade spelat andra fiolen, verkligen fick visa allt han dög till. Nu visade han att han mycket väl kunde spela första fiolen också. Den energi som han i ett tjog år tvingats att i huvudsak ägna åt affärer, satsades nu helt på denna dubbla uppgift. Han fullbordade Kapitalet, så långt detta var möjligt, utvecklade en häpnadsväckande aktivitet i sitt eget vetenskapliga arbete och kunde genom sin enorma arbetskapacitet ändå finna tid över för en omfattande internationell korrespondens. Och Engels' brev var ofta verkliga broschyrer, vägledningar och anvisningar på det politiska och ekonomiska fältet.

Överallt där så tarvades gav han en hjälpande hand och han satte fart på alla omkring sig. Ända till strax före sin död engagerade hans sig som rådgivare, månare och varnare, som en aktiv soldat i de strider som utkämpades av den stora internationella arbetarrörelse som förverkligade det motto som han och hans vän Marx, när de kände februarirevolutionens gryningsvindar svepa fram, hade givit arbetarna i början av år 1848:

Proletärer i alla länder, förenen eder!

De har förenat sig.

Och ingen makt i världen kan hejda det förenade världsproletariatet på dess väg.

 

5

Den 28 november 1890 firade vi Engels' sjuttioårsdag i London.

Han var lika ungdomlig, glad och redo för kampen som under sin varmaste och gladaste ungdoms tid. Och när han tre år senare manade Berlins arbetare i Konkordiahallen: "Kamrater, jag är säker på att ni kommer att göra er plikt också i framtiden!"[11] fanns det förvisso inte en enda bland de tusentals personer som entusiastiskt lyssnade till honom och skänkte honom sin kärlek och tacksamhet, som inte förvånat frågade sig själv: "Kan denne yngling verkligen vara sjuttiotre år gammal?"

Men mindre än två år senare, den 6 augusti 1895, fann jag, vid min återkomst från den stora fackföreningsfesten i Bremen, ett sorgligt telegram på mitt skrivbord på Vorwärts' redaktion:

"Generalen dog i går kväll klockan 10.30. Ingen dödskamp, medvetslös sedan tolvtiden. Var vänlig underrätta Soldat, Singer."

"Soldat" - soldaten - var jag.

Alltsedan våren 1895 hade vi, det vill säga tre personer i Tyskland,[12] känt till att "Generalen" led av en obotlig strupcancer. Men trots att slaget alltså inte kom oväntat, blev det ändå ett hårt slag, ett fruktansvärt slag.

Så låg han alltså fälld, denne titan som tillsammans med Marx lagt grundvalarna till den vetenskapliga socialismen och lärt ut socialismens taktik, som vid bara tjugofyra års ålder skrev den klassiska Den arbetande klassens läge i England, medförfattaren till Kommunistiska manifestet, Karl Marx' alter ego som hjälpte honom att skapa Internationella arbetarassociationen, författaren till Anti-Dühring, denna vetenskapliga uppslagsbok, klar som kristall, som alltid finns tillgänglig för envar med förmåga att tänka själv, författaren till Familjens, privategendomens och statens ursprung och till så många andra böcker, essäer och tidningsartiklar, vännen, rådgivaren, ledaren och kämpen - han var död.

Men hans ande lever vidare överallt där klassmedvetna proletärer lever och kämpar.

 


Anmärkningar:

[1] Liebknecht anspelar här på den spanska regeringens oförmåga att slå ner det folkuppror som år 1895 flammade upp på den dåvarande spanska kolonin Kuba.

[2] Neue Rheinische Zeitung. Politisch-ökonomische Revue, en månadstidskrift som Marx och Engels gav ut under tiden januari-oktober 1850. Den trycktes i Hamburg.

[3] En berömd borgerlig tysk skämttidning.

[4] F. Engels: Den tyska kampanjen för en riksförfattning, 3. Pfalz.

[5] Ibid.

[6] Med denna beteckning syftar Liebknecht på Kommunistiska förbundets medlemmar.

[7] Kölns arbetarsällskap grundades i april 1848 och fortlevde till i juni 1849. I oktober 1848 valdes Marx till ordförande för detta sällskap.

[8] F. Engels: Den tyska kampanjen för en riksförfattning, 4. Dö för republiken.

[9] Den 13 juni 1849 gjorde de småborgerliga franska republikanerna i Paris en misslyckad kupp mot den borgerliga kontrarevolutionen.

[10] Louis Bonaparte, som valdes till president den 10 december 1848, lät senare utropa sig till Frankrikes kejsare under namnet Napoleon III.

[11] Engels höll den 22 september 1893 ett tal vid ett socialdemokratiskt möte i Berlin.

[12] W. Liebknecht, A. Bebel och P. Singer.