Friedrich Engels

Bondefrågan i Frankrike och Tyskland

1894

Skrivet: Mellan den 15 och 22 november 1894.
Publicerat: I "Die Neue Zeit" nr 10 och 13, 1894-1895.
Källa: Marx Engels Werke bd XXII, s. 483-505; "Die Bauernfrage in Frankreich und Deutschland".
Översättning: ?
Digitalisering: Jonas Holmgren

De borgerliga och reaktionära partierna förvånar sig ofantligt över att bondefrågan nu plötsligt och överallt bland socialisterna kommer på dagordningen. Rätteligen borde de förvåna sig över att detta inte skett för länge sedan. Från Irland till Sicilien, från Andalusien till Ryssland och Bulgarien är bonden en mycket väsentlig faktor i befolkningen, produktionen och den politiska makten. Endast två västeuropeiska områden utgör undantag härifrån. I det egentliga Storbritannien har storgodsen och storjordbruken totalt undanträngt den självhushållande bonden. I Preussen öster om Elbe har samma process varit i gång sedan århundraden och även här blir bonden antingen mer och mer "kuvad" eller också skjuts han ekonomiskt och politiskt alltmer i bakgrunden.

Som politisk maktfaktor har bonden hittills mest framträtt endast genom sin apati orsakad av lantlivets isolering. Denna apati hos den stora massan av befolkningen utgör det starkaste stödet icke endast för den parlamentariska korruptionen i Paris och Rom, utan även för den ryska despotismen. Men den är absolut icke oövervinnlig. Alltsedan arbetarrörelsens uppkomst har det i Västeuropa just inte fallit sig svårt för bourgeoisin att i böndernas fantasi göra de socialistiska arbetarna misstänkta och hatade som partageux, som "delare" och som lata giriga stadsbor, som spekulerade på böndernas egendom (i all synnerhet på de platser, där småbruket är förhärskande). De oklara socialistiska aspirationerna under februarirevolutionen 1848 röjdes snabbt ur vägen av de franska böndernas reaktionära röstsedlar. Bönderna, som ville ha lugn och ro, hämtade ur sina minnens skattkammare fram legenden om bondekejsaren Napoleon och skapade det andra kejsardömet. Vi vet alla, vad denna bondegärning har kostat det franska folket; av dess följder lider det än i dag.

Sedan dess har emellertid mångt och mycket förändrats. Den kapitalistiska produktionsformen har avskurit småjordbrukets livsnerv, det förfaller och är räddningslöst förlorat. Konkurrensen från Nord- och Sydamerika och Indien har översvämmat den europeiska marknaden med billig spannmål, så billig att ingen inhemsk producent kan konkurrera med den. Storgodsägare och småbönder ser sig båda på samma sätt stå inför undergången. Och emedan bägge är jordägare och lantbor svingar sig storgodsägaren upp till förkämpe för småböndernas intressen och småbonden accepterar på det stora hela taget denna förkämpe.

Under tiden har det dock i Västeuropa växt fram ett mäktigt socialistiskt arbetarparti. De dunkla aningarna och känslorna från februarirevolutionens dagar har klarnat, utvidgats, fördjupats till ett partiprogram, som fyller alla vetenskapliga anspråk och i vilket man finner bestämda handgripliga krav. Dessa krav representeras genom ett ständigt stigande antal socialistiska ledamöter i de franska, tyska och belgiska parlamenten. Det socialistiska partiets erövring av den politiska makten synes möjlig inom överskådlig framtid. Men för att erövra den politiska makten, måste detta parti dessförinnan utsträckas från staden till landet, bli en makt på landsbygden. Detta parti som före alla andra partier skaffat sig klar insikt om sammanhanget mellan de ekonomiska orsakerna och de politiska följderna och som alltså även för längesen upptäckt ulven under den påflugne bondevännen-godsägarens fårapäls, skall detta parti lämna den till undergång vigde bonden i händerna på den falske beskyddaren, och låta bonden förvandlas från passiv till aktiv motståndare till industriarbetaren? Därmed är vi mitt uppe i bondefrågan.

I

Den lantbefolkning som vi kan vända oss till består av olika beståndsdelar, som i sin tur är mycket olikartade i olika trakter.

I västra Tyskland liksom i Frankrike och Belgien är småbondekulturen övervägande och bönderna är i flertalet fall självägande medan mindretalet arrenderar sina jordlotter.

I nordvästra Tyskland - Niedersachsen och Schleswig-Holstein - finns det företrädesvis storbönder och medelstora bönder, sådana som icke kan klara sig utan drängar och pigor, ja t.o.m. daglönare. Detsamma gäller för en del av Bayern.

I Preussen öster om Elbe och Mecklenburg har vi ett område med storgods och storjordbruk med gårdsfolk, statare och daglönare, och däremellan små- och medelstora bönder i relativt svag och ständigt avtagande proportion.

I Mellantyskland återfinnes dessa drifts- och egendomsförhållanden blandade i olika proportioner allt efter de lokala förhållandena utan övervikt för någondera inom ett större område.

Dessutom finns det olika stora områden, där den egna eller arrenderade jorden ej räcker för att försörja familjen, utan endast tjänar som grundval för en hemindustri och gör de annars obegripligt låga lönerna möjliga, som i sin tur, trots all främmande konkurrens, möjliggör ständig avsättning för denna hemproduktion.

Vilka av dessa lantbefolkningens underavdelningar kan vinnas för det socialdemokratiska partiet? Vi undersöker denna fråga självfallet endast i stora drag, vi tar endast upp de skarpt utpräglade formerna, vi saknar utrymme för att ta hänsyn även till mellangrupperna och den blandade lantbefolkningen.

Låt oss börja med småbonden. Han är inte endast den för Västeuropa i allmänhet viktigaste utan bildar även det för hela frågan kritiska exemplet. Är vi klara med vår ställning till småbonden, så har vi alla hållpunkter för vår ställning till alla andra skikt av lantbefolkningen.

Med småbonde menar vi här en ägare eller arrendator - speciellt det förstnämnda - till ett stycke jord, icke större än att han i regel kan bruka det med hjälp av sin familj och icke mindre än att det försörjer familjen. Denne småbonde är - liksom småhantverkaren - en arbetare som skiljer sig från den moderne proletären därigenom att han äger sina arbetsmedel; alltså en kvarleva av ett förgånget produktionssätt. Han skiljer sig på tre sätt från sina förfäder, de livegna, statarna eller de undantagsvis fria, arrendebetalande eller dagsverksskydiga bönderna. För det första därigenom att franska revolutionen befriat honom från de feodala bördor och tjänster som han var skyldig sin jordägare, och att den i flertalet fall - åtminstone på vänstra Rhenstranden - överantvardade bondgården i hans fria ägo. För det andra därigenom att han förlorat skyddet av och deläganderätten i den självförvaltade allmänningen och därmed gått miste om nyttjanderätten till den förut gemensamma allmänningen. Allmänningen har trollats bort dels av de förra feodalherrarna, dels genom en upplysningsfilosofisk-romersk-byråkratisk lagstiftning och därigenom har bönderna berövats möjligheten att utfodra sina arbetsdjur utan att behöva köpa foder. I ekonomiskt hänseende uppväges emellertid förlusten av allmänningen i rikligt mått av feodalbördornas bortfallande; antalet bönder som ej kan hålla egen arbetsboskap växer ständigt. För det tredje skiljer sig den nuvarande bonden från sina förfäder genom förlusten av hälften av sin förra produktiva verksamhet. Förr producerade han tillsammans med sin familj större delen av de behövliga industrialstren ur råvaror som han själv producerat. Vad han behövde utom detta levererades av grannar som drev hantverk jämsides med åkerbruket och bonden betalade i bytesvaror eller gentjänster. Familjen och i all synnerhet byn var sig själv nog och producerade nästan allt som behövdes. Det var nästan ren naturahushållning, pengar behövde man knappast alls. Den kapitalistiska produktionen har gjort slut på detta genom penninghushållningen och storindustrin. Om emellertid bruket av allmänningen var ett av grundvillkoren för bondens existens så var den industriella biproduktionen det andra. Och på detta sätt sjunker bonden allt djupare. Skatter, missväxt, arvskiften och processer driver den ene bonden efter den andre till procentaren, skuldsättningen blir allt vanligare och för var och en alltmer betungande; kort sagt, vår småbonde är liksom alla kvarlevor från ett förgånget produktionssätt ohjälpligt dömd till undergång. Han är en framtida proletär.

Som sådan borde han låna den socialistiska propagandan sitt öra. Däri hindras han dock än så länge av sin ingrodda äganderättskänsla. Ju svårare kampen om hans hotade åkerlapp blir, med desto våldsammare förtvivlan klänger han sig fast vid den och i desto högre grad ser han i socialdemokraten, som talar om överföring av jorden i samhällelig ägo, en lika farlig fiende som i procentaren och advokaten. Hur skall socialdemokratin övervinna denna fördom? Vad kan den erbjuda den till undergång dömde småbrukaren utan att svika sig själv?

Här finner vi en praktisk hållpunkt i de franska marxistiska socialisternas bondeprogram som är ytterst beaktansvärt emedan det kommer från småbondehushållningens klassiska land.

På kongressen i Marseille 1892 antogs partiets första bondeprogram. Det fordrar för lantarbetarna (d.v.s. daglönare och gårdsfolk): minimilön fastställd av fackföreningar och sockenstämmor, arbetsdomstolar på landet, till hälften bestående av arbetare, förbund mot försäljning av kommunal jord och utarrendering av statsdomäner till socknarna, som i sin tur skall utarrendera både den egna och arrenderade jorden till sammanslutningar av egendomslösa lantarbetarfamiljer, vilka skall gemensamt bruka jorden under kommunal kontroll och med förbud att härvid använda lönarbetare, samt ålders- och invaliditetspension som bestrides genom en särskild skatt på storgodsegendom.

För småbönderna fordrar man under särskilt hänsynstagande till arrendatorerna att socknen skaffar lantbruksmaskiner som uthyres till bönderna till självkostnadspris, bildandet av kooperativa bondeföreningar som sköter inköpen av gödsel, dräneringsrör, utsäde o. dyl. samt försäljningen av produkterna, upphävande av skatten på egendomsaffärer om värdet icke överstiger 5.000 francs, skiljedomstolar enligt irländskt mönster för sänkning av orättmätiga arrenden och gottgörelse åt arrendatorer och delarrendatorer för den värdestegring som de genom sitt arbete tillfört egendomen, avskaffande av artikel 2102 i Code civile (franska lagen), den artikel, som ger markägaren rätt att panta skörden, samt avskaffande av rätten för fordringsägare att ta den växande skörden i pant, fastställande som outmätbart en viss mängd redskap, skörden, utsäde, gödsel, arbetsdjur, kort sagt allt som är oundgängligen nödvändigt för bonden i hans näringsutövning, revision av den för länge sedan föråldrade jordeboken och tills det skett lokal revision i varje socken, slutligen kostnadsfria fortbildningskurser i lantbruk och vid experimentalfält för jordbruket.

Man ser, att kraven för en förbättring av böndernas läge - arbetarkraven angår oss tillsvidare inte - inte är särdeles vittgående. En del av dem är redan genomförda på andra håll. Beträffande skiljedomstolar i arrendatorfrågor åberopas uttryckligen det irländska exemplet. Bondekooperativa föreningar existerar redan i Rhenlandet. Revision av jordeböckerna är i hela Västeuropa en stående from önskan hos alla liberaler och t.o.m. hos byråkrater. Även alla övriga punkter kan genomföras utan att tillfoga den bestående kapitalistiska ordningen väsentlig skada. Detta sagt endast som en karakteristik av programmet, och det är ingen förebråelse, tvärtom.

Med detta program gjorde partiet så goda framsteg bland bönderna i olika delar av Frankrike att - aptiten växer ju medan man äter - man kände sig tvungen att även i fortsättningen anpassa programmet efter böndernas smak. Man kände emellertid att man därmed gav sig ut på farlig mark. Hur skulle man kunna hjälpa bonden, icke i hans egenskap av framtida proletär utan som besutten bonde av i dag, utan att handla i strid med det allmänna socialistiska grundprogrammets principer? För att förebygga denna invändning, inledde man de nya praktiska förslagen med en teoretisk motivering i vilken man försöker påvisa, att det ligger i socialismens princip att skydda småbrukarnas egendom mot undergång, föranledd av det kapitalistiska produktionssättet, ehuru man själv tillfullo inser att denna undergång är oundviklig. Denna motivering, liksom de fordringar, som antogs på kongressen i Nantes september 1894, skall vi nu ta i närmare betraktande.

Motiveringen börjar:

"Med hänsyn till att producenterna enligt ordalydelsen i partiets allmänna program endast kan vara fria i den mån de är i besittning av sina produktionsmedel;

med hänsyn till att dessa produktionsmedel visserligen på industrins område redan är så kapitalistiskt centraliserade, att de endast kan återlämnas till producenterna i gemensam eller samhällelig form; men att detta ingalunda är fallet inom jordbruket - åtminstone inte i det nuvarande Frankrike - där jorden i stället på många platser befinner sig i de enskilda producenternas privata ägo;

med hänsyn till att även om detta tillstånd, som karaktäriseras av småbondeegendomen, ohjälpligt är dömt till undergång, likväl socialismen icke bör påskynda denna undergång, ty dess uppgift består ju inte i att skilja egendomen från arbetet utan tvärtom i att förena dessa båda produktionsfaktorer i samma händer - ett åtskiljande av dessa faktorer har till följd att arbetarna, som förvandlats till proletärer, sänkes i slaveri och elände;

med hänsyn till att även om det å ena sidan är socialismens plikt att åter sätta jordbruksproletärerna i besittning - antingen i gemensam eller samhällelig form - av de stora domänerna efter expropriering av de nuvarande dagdrivande ägarna, är det å andra sidan en icke mindre bjudande plikt att upprätthålla de arbetande böndernas äganderätt till sina jordstycken gentemot skattmasen, ockraren och ingreppen från storgodsägarna;

med hänsyn till att det är lämpligt att utsträcka detta skydd till de producenter, som under namn av arrendatorer eller delarrendatorer brukar andras jord och, om de utsuger daglönare, i viss grad är tvungna därtill på grund av den utsugning de själva är föremål för - har arbetarpartiet - som i motsats till anarkisterna ej räknar med en stegring och utbredning av eländet för att kunna omgestalta samhällsordningen, utan endast väntar arbetets och samhällets befrielse genom organiseringen av och de gemensamma ansträngningarna från alla arbetare såväl på landet som i staden samt dessas övertagande av regerings- och lagstiftningsmakten - antagit följande agrarprogram för att därigenom sammanföra alla element inom lantbruksproduktionen, alla verksamhetsgrenar, som under olika beteckningar gör nationens jord fruktbärande, till gemensam kamp mot den gemensamme fienden: jordäganderättens feodala karaktär."

Låt oss nu närmare betrakta dessa "hänsynstaganden".

Först måste man komplettera det franska programmet, att producenternas frihet förutsätter äganderätt till produktionsmedlen, med den omedelbart därpå följande, att äganderätten till produktionsmedlen endast är möjlig i två former: antingen som enskild egendom, en form som aldrig och ingenstädes har varit allmänt gällande för producenterna och dagligen göres alltmer omöjlig genom det industriella framåtskridandet, eller också som gemensam egendom, en form vars materiella och intellektuella förutsättningar skapats av själva det kapitalistiska samhällets utveckling, att proletariatet alltså med alla till buds stående medel bör tillkämpa sig det gemensamma besittningstagandet av produktionsmedlen.

Den gemensamma äganderätten till produktionsmedlen uppställes här alltså som det enda eftersträvansvärda huvudmålet. Icke endast för industrin, där marken redan är förberedd, utan över huvud taget, alltså även för jordbruket. Den enskilda äganderätten har enligt programmet aldrig och ingenstädes gällt för alla producenter; just därför och emedan den industriella utvecklingen i alla fall upphäver den enskilda äganderätten, har socialismen intet intresse av dennas bevarande men väl av dess avskaffande, ty där och i den utsträckning den består omöjliggör den den gemensamma äganderätten. Om vi åberopar programmet måste vi också åberopa hela programmet, som mycket kraftigt modifierar den i Nantes citerade satsen, i det att det infogar den däri uttalade allmänt historiska sanningen i de betingelser, utan vilka den icke kan förbli en sanning i Västeuropa och Nordamerika.

De enskilda producenternas äganderätt till produktionsmedlen förlänar i dag icke längre denne producent någon verklig frihet. Hantverket i städerna är redan ruinerat, i storstäder som London har det totalt försvunnit, ersatts med storindustri, utsvettningssystem och eländiga fuskare, som lever på konkurser. Den självägande småbonden har varken sin jordlott i säker besittning eller sin frihet. Han, liksom hans hus, hans egendom och åkerlappar tillhör ockraren. Hans existens är osäkrare än proletärens, ty denne upplever åtminstone då och då lugna dagar, något som aldrig händer den plågade skuldslaven. Stryk artikel 2102 i den borgerliga lagboken, säkra bonden på laglig väg ett bestånd av icke utmätningsbara jordbruksredskap, boskap etc, man kan ändå aldrig säkerställa honom mot ett tvångsläge i vilket han "frivilligt" måste sälja sin boskap och med kropp och själ förskriva sig själv åt ockraren och är glad att kunna köpa sig en galgenfrist. Ert försök att skydda småbrukarens egendom skyddar icke hans frihet utan endast en specialform av hans förslavande; det förlänger ett tillstånd, i vilket han varken kan leva eller dö. Att åberopa sig på första avsnittet i ert program är här alltså ingalunda på sin plats.

Motiveringen säger, att i det nuvarande Frankrike befinner sig produktionsmedlet, nämligen jorden, fortfarande på många håll som privategendom i händerna på enskilda producenter; socialismens uppgift skulle ej vara att skilja egendomen från arbetet utan tvärtom att förena dessa bägge faktorer i all produktion i samma händer. Som redan antytts är detta sistnämnda ingalunda socialismens uppgift i allmänhet. Dess uppgift är i stället att överföra produktionsmedlen till producenterna som gemensam egendom. Så snart vi släpper detta ur sikte, leder oss ovanstående sats vilse, nämligen till att socialismen vore kallad att förvandla småbondens nuvarande skenbara ägande till verkligt ägande av jorden, alltså att göra småarrendatorn till ägare och den skuldsatte till skuldfri ägare. Socialismen har visserligen intresse av att detta falska sken över den borgerliga egendomen försvinner, men inte på detta sätt.

Vi har nu i alla fall hunnit så långt, att motiveringen helt enkelt kan förklara det vara socialismens plikt, och därtill en bjudande plikt, att "upprätthålla de arbetande böndernas äganderätt till sina jordstycken gentemot skattmasen, ockraren och ingreppen från storgodsägarna". Motiveringen överlåter härmed åt socialismen den bjudande plikten att genomföra något, som den i föregående stycke förklarat vara omöjligt. Den uppdrar åt socialismen att "upprätthålla" bondesmåbruket, ehuru den själv säger att detta är "ohjälpligt dömt till undergång". Skattmasen, ockraren och storgodsägarna, vad är de annat än enbart instrument, med vilkas hjälp den kapitalistiska produktionen fullbordar denna oundvikliga undergång? Med vilka medel "socialismen" skall skydda bonden mot denna treenighet skall vi se längre fram.

Men inte endast småbondens egendom skall skyddas. Det är även "lämpligt att utsträcka detta skydd till de producenter, som under namn av arrendatorer och delarrendatorer (métayers) brukar andras jord och, om de utsuger daglönare, i viss grad är tvingade därtill på grund av den utsugning de själva är föremål för". Här kommer vi redan in på ett mycket besynnerligt område. Socialismen vänder sig alldeles speciellt mot lönarbetets utsugning. Och här förklaras det vara socialismens bjudande plikt att skydda de franska arrendatorerna (förpaktarna) om de "utsuger daglönare" - så heter det ordagrant! Och detta emedan de i viss grad är tvungna därtill "på grund av den utsugning de själva är föremål för"!

Hur lätt och angenämt glider man inte nedåt, när man en gång hamnat på det sluttande planet. Om nu Tysklands storbonde och medelstora bonde kommer till de franska socialdemokraterna och ber dessa lägga sig ut för dem hos den tyska partistyrelsen, så att det tyska socialdemokratiska partiet skyddar dem i deras utsugning av tjänstefolket och därvid åberopar den "utsugning" från ockrare, skattmasar, spannmålsspekulanter och boskapshandlare, "som de själva är föremål för", vad skulle de franska socialisterna då svara? Och vem garanterar, att icke våra storgodsägare skickar dem greve Kanitz[1] (som ju också har ställt ett liknande förslag om förstatligande av spannmålsimporten) och likaledes ber om socialistiskt skydd för sin utsugning av lantarbetarna under åberopande av den "utsugning" från börs-, ränte- och spannmålsockrare, vilken "de själva är föremål för"?

Låt oss genast säga, att våra franska vänner inte på långt när menar så illa som det ser ut. Ovanstående sats skall nämligen endast gälla ett speciellt fall, nämligen följande: I Nordfrankrike utarrenderas, liksom i våra sockerbetsdistrikt, jord för sockerbetsodling till bönderna under ytterst betungande villkor; de måste sälja sina sockerbetor till en bestämd fabrik till priser som bestäms av denna, de måste köpa en bestämd sorts frö och använda en viss mängd föreskriven gödsel och blir därtill skamligt lurade vid leveransen. Allt detta känner vi ju också till i Tyskland. Men vill man en gång ta denna sorts bönder under sitt skydd, så måste man säga detta direkt och uttryckligen. Så som meningen står där i sin obegränsade allmängiltighet, utgör den en direkt kränkning inte endast av det franska programmet utan av socialismens grundprinciper över huvud taget och författarna skall inte kunna beklaga sig, om denna slarviga redigering från olika håll utnyttjas.

Samma feltolkning kan slutorden i motiveringen bli föremål för, enligt vilka det socialistiska arbetarpartiet har som uppgift att "förena alla element inom lantbruksproduktionen, alla verksamhetsgrenar, som under olika beteckningar gör nationens jord fruktbärande till kamp mot den gemensamme fienden: jordäganderättens feodalitet." Jag förnekar kategoriskt, att det socialistiska arbetarpartiet i något land har till uppgift att, förutom lantproletärerna och småbönderna, i sitt sköte uppta även medel- och storbönderna eller t.o.m. förpaktare av storgods, de kapitalistiska boskapsuppfödarna och de andra kapitalistiska exploatörerna av nationens jord. För alla dessa kan möjligen jordäganderättens feodalitet synas vara den gemensamme fienden. I vissa frågor må vi kunna gå samman med dessa, för bestämda ändamål kan vi kämpa en tid vid deras sida. I vårt parti har vi visserligen användning för individer ur varje samhällsklass, men inte för några som helst kapitalistiska, borgerliga eller storjordbruksidkande intressegrupper. Inte heller här är det så illa menat som det låter: författarna har tydligen inte tänkt på allt detta. Tyvärr har emellertid lusten att generalisera genomsyrat dem, och det bör inte förvåna, om man tar dem på ordet.

Efter den motiveringen kommer nu de beslutade nytilläggen till själva programmet. De förråder samma redaktionsslarv som det föregående.

Den artikel, enligt vilken kommunerna skulle anskaffa lantbruksmaskiner och hyra ut dem till självkostnadspris till bönderna, ändras därhän att kommunerna för det första skall få statsanslag för detta ändamål och för det andra att maskinerna gratis ställes till småbrukarnas förfogande. Denna ytterligare koncession kommer säkerligen icke att hjälpa småbrukarna på någon särdeles grön kvist, ty deras åkrar och arbetsmetoder tillåter blott föga användning av maskiner.

Vidare. Alla bestående indirekta och direkta skatter ersättes av en enda progressiv skatt på alla inkomster över 3.000 francs. Ett liknande krav har i åratal funnits i nästan varje socialdemokratiskt program. Men att det uppställes speciellt i småbrukarnas intresse är nytt och bevisar bara hur föga man har beräknat dess räckvidd. Låt oss kasta en blick på England. Där belöper sig statsbudgeten till 90 miljoner pund sterling. Därav anskaffas 13¹/₂ till 14 miljoner genom inkomstskatt, de resterande 76 miljonerna till mindre del genom beskattning av affärer (post, telegraf, stämplar) men till ojämförligt största delen genom pålagor på masskonsumtionen, genom ständigt upprepade avdrag i små omärkliga, men sig till många miljoner hopsummerade belopp av alla invånares, men i synnerhet de fattigares, inkomster. Det är i det nuvarande samhället knappast möjligt att täcka de statliga utgifterna på annat sätt. Förutsatt att man i England toge ut alla de 90 miljonerna genom en progressiv direkt beskattning av inkomster från 120 pund sterling = 3.000 francs och däröver. Den genomsnittliga årliga ackumulationen, den årliga tillväxten av hela nationalrikedomen belöpte sig 1865-75 enligt Giffen till 240 miljoner pund sterling. Låt oss säga, att den nu är jämt 300 miljoner årligen; en skattebörda på 90 miljoner skulle förtära nästan en tredjedel av hela ackumulationen. Med andra ord, ingen regering utom en socialistisk kan företa något sådant. När socialisterna sitter vid rodret, måste de genomföra ting, vid vars sida denna skattereform blott skulle figurera som en tillfällig, helt obetydlig avbetalning, och varvid helt andra perspektiv öppnas för småbönderna.

Man tycks också inse, att bönderna skulle få vänta väl länge på denna skattereform och man ställer därför "tillsvidare" (en attendant) i utsikt: "avskaffande av jordbruksbeskattning för alla arbetande bönder och sänkning av denna skatt för alla med hypotek belastade jordbruksfastigheter". Den senare hälften av detta krav kan blott syfta på större jordegendomar än sådana som familjen själv kan sköta, det utgör alltså återigen en förmån för de bönder, som utsuger daglönare.

Vidare. "Rätt till jakt och fiske utan andra inskränkningar än de som är nödvändiga för att skona vilt- och fiskbeståndet och den växande grödan". - Detta låter mycket populärt, men eftersatsen upphäver den föregående. Hur många harar, rapphöns, gäddor och karpar kommer i hela byområdet på varje bondefamiljs lott? Blir det flera än att man skulle kunna ge varje bonde en jaktdag och fiskdag per år?

"Sänkning av den lagliga och konventionella räntefoten" - alltså förnyade ockerlagar, förnyade försök att genomföra en polisåtgärd, som sedan två tusen år tillbaka misslyckats ständigt och överallt. Om småbrukaren kommer i det läget, att det för honom är det mindre onda att gå till ockraren, så finner denne alltid medel att suga ut honom utan att falla under ockerlagen. Ovannämnda åtgärd kunde på sin höjd tjäna att lugna småbonden, någon fördel bringar den honom inte, tvärtom, den försvårar krediten för honom just vid de tillfällen, då han bäst behöver den.

"Kostnadsfri läkarbehandling och leverans av läkemedel till inköpspris" - det är i varje fall ingen speciell skyddsåtgärd för bönderna; det tyska programmet går längre och kräver läkemedel kostnadsfritt.

"Gottgörelse till inkallade värnpliktigas familjer under tjänstetiden" existerar redan, om också i högst otillräcklig grad, i Tyskland och Österrike och är lika litet något speciellt bondekrav.

"Sänkning av transporttariffen för gödsel, jordbruksmaskiner- och produkter" - har genomförts i väsentlig grad i Tyskland, och det på det sättet att det huvudsakligen tillgodosett storgodsägarnas intresse.

"Ofördröjligen förberedelser till en plan för offentliga arbeten till jordens förbättring och höjning av jordbrukets produktion" - lämnar allt i det osäkras och de vackra löftenas vida fält och ligger likaledes i storgodsägarnas intresse.

Kort sagt, efter hela den väldiga teoretiska ansatsen till motivering ger oss de praktiska förslagen i det nya agrarprogrammet ingen riktig förklaring på hur det franska arbetarpartiet vill göra det möjligt för bönderna att komma i besittning av ett småbruk, en egendomsform, som enligt deras egen utsago ohjälpligt är dömd till undergång.

II

På en punkt har våra franska kamrater obetingat rätt: mot småböndernas vilja är i Frankrike ingen i längden framgångsrik omvälvning möjlig. Det synes mig blott, att de inte satt till hävstången på rätt punkt för att uppnå kontakt med bonden.

De franska kamraterna går som synes ut för att vinna småbonden från i dag till i morgon, om möjligt redan för nästa allmänna val. Detta kan de blott hoppas nå genom mycket vågade allmänna löften, till vilkas försvar de tvingas att lämna ännu mer vågade teoretiska överväganden. Ser man då närmare efter, så finner man, att de allmänna löftena motsäger sig själva (deklarationen om att vilja bibehålla ett tillstånd, som man själv förklarar vara räddningslöst vigt åt undergången) och att de enskilda åtgärderna antingen är helt verkningslösa (ockerlagar) eller också allmänna arbetarfordringar eller sådana, som också kommer storgodsägaren till godo eller slutligen sådana, vilkas räckvidd ingalunda är av större betydelse för småbonden, så att programmets rent praktiska del av sig själv beriktigar den första förfelade ansatsen och reducerar de till synes farligt stora orden i motiveringen till ett faktiskt oskyldigt omfång.

Låt oss säga det rent ut: under förhandenvaron av de fördomar som framspringer ur småbondens ekonomiska läge i dess helhet, hans uppfostran och isolerade levnadssätt och vilka underblåses av den borgerliga pressen och storgodsägarna kan vi inte vinna småböndernas massa från i dag till i morgon om vi lovar dem något som vi själva vet att vi inte kan hålla. Vi måste nämligen lova dem att under alla omständigheter skydda deras egendom inte endast mot alla anstormande ekonomiska makter utan även att befria deras egendom från alla de bördor, som redan nu tynger på den; att förvandla arrendatorn till fri ägare, att betala skulder åt den ägare, som dukar under för skulderna. Kunde vi det, så vore vi åter vid den punkt, varifrån det nuvarande tillståndet nödvändigtvis måste utveckla sig på nytt. Vi hade inte befriat bonden, vi hade skaffat honom en galgenfrist.

Men det ligger inte i vårt intresse att vinna bonden från i dag till i morgon, för att han, om vi inte kan hålla vårt löfte, åter skall gå ifrån oss från i morgon till i övermorgon. Den bonde, som begär av oss, att vi skall föreviga hans småbruk, kan vi inte använda som partikamrat lika litet som den småhantverksmästare, som för evigt vill vara mästare. Sånt folk hör hemma hos antisemiterna.[2] Låt dem gå till dessa och få löfte om räddning för sin lilla rörelse. Har de väl där fått veta, vad dessa glänsande fraser är värda och vilka melodier som spelas på de fioler som den antisemitiska himmeln är fullbehängd av, så kommer de i ständigt växande omfattning att inse, att vi som lovar mindre och söker räddningen på ett helt annat håll, dock är pålitligare människor. Om fransmännen liksom vi hade en larmande antisemitisk demagogi, hade de svårligen begått felet i Nantes.

Hur är då vår ställning till småbönderna? Och vad skall vi bli nödsakade att företa oss med dem den dag vi övertar statsmakten.

För det första är den satsen i det franska programmet obetingat riktig: att vi förutser småbondens oundvikliga undergång men ingalunda är kallade att påskynda den genom ingrepp från vår sida.

Och för det andra är det lika påtagligt att, om vi är i besittning av statsmakten, vi inte kan tänka på att med våld expropriera småbönderna (likgiltigt om med eller utan ersättning), såsom vi är tvingade att göra med storgodsägarna. Vår uppgift gentemot småbonden består främst i att leda över hans privatrörelse och privategendom i en kollektiv dylik, inte med våld utan genom exempel och erbjudande av samhällelig hjälp för detta ändamål. Och då har vi utan tvivel medel nog att ställa i utsikt för småbonden sådana fördelar, vilkas värde han redan nu måste klart inse.

Redan för nästan 20 år sedan har de danska socialisterna, som i sitt land äger blott en egentlig stad - Köpenhamn - och alltså utanför denna är så gott som undantagslöst hänvisade till bondepropaganda, framkastat liknande planer. Bönderna i en by eller församling - det finns i Danmark många stora privata bondgårdar - skulle slå tillsamman sin jord till ett stort gods, odla det för gemensam räkning och dela avkastningen i förhållande till de tillskjutna markområden, penningförskotten och arbetsprestationerna. I Danmark spelar småjordbruken bara en underordnad roll. Men om vi tillämpar idén på ett småbondeområde, så skall vi finna, att en del av den dittills sysselsatta arbetskraften blir överflödig vid sammanslagning av småjordbruk och vid drift på deras samlade areal. I denna arbetsbesparing ligger ju nämligen en av huvudfördelarna i stordriften. För dessa arbetskrafter kan man finna sysselsättning på två sätt. Antingen ställer man ytterligare landområden från angränsande stora gods till bondesammanslutningarnas förfogande, eller också skaffar man bönderna medel och tillfälle till industriell bisysselsättning, helst och övervägande för egna behov. I båda fallen försätter man dessa i ett ekonomiskt bättre läge och säkerställer samtidigt åt den allmänt samhälleliga ledningen det inflytande som är nödvändigt för att så småningom utveckla bondekooperationen till en högre form och utjämna såväl gemensamhetsgårdens i sin helhet som dess enskilda medlemmars rättigheter och plikter med de övriga grenarnas i den stora gemenskapen. Hur det skall utföras i detalj i varje speciellt fall, får bero på omständigheterna kring varje enskilt fall och på de omständigheter, under vilka vi tar den offentliga makten i besittning. På så sätt blir vi möjligen i stånd till att erbjuda dessa kooperativer ytterligare fördelar: genom att nationalbanken övertager samtliga deras hypoteksskulder samtidigt som räntan kraftigt nedsättes, förskott av offentliga medel för inrättning av stordrift (inte nödvändigtvis eller företrädesvis förskott i pengar utan i de nödvändiga produkterna: maskiner, konstgödsel etc.) och andra fördelar.

Huvudsaken i allt detta är och förblir, att göra begripligt för bönderna, att vi kan rädda, kan upprätthålla deras jordbruksfastigheter blott genom att förvandla dem till kooperativ egendom för gemensam drift. Det är nämligen den genom privatägandet betingade enskilda hushållningen, som driver bönderna mot undergång. Om de envist fasthåller vid privatdriften, kommer de oundvikligen att jagas från gård och grund, och deras föråldrade produktionssätt kommer att trängas undan av den kapitalistiska stordriften. Så ligger saken till. Då kommer vi och erbjuder bönderna möjlighet att själva införa stordrift, inte för kapitalistisk utan för deras egen gemensamma räkning. Att detta ligger i deras eget intresse, att detta är deras enda medel till räddning, skulle det inte kunna göras begripligt för bönderna?

Vi kan nu aldrig mer lova småbönderna att upprätthålla den enskilda äganderätten och privatdriften mot den kapitalistiska produktionens övermakt. Vi kan blott lova dem, att vi inte mot deras vilja skall ingripa med våld i deras egendomsförhållanden. Vi kan vidare kämpa för att kapitalisternas och storgodsägarnas kamp mot småbönderna redan i dag skall föras med minsta möjliga orättfärdiga medel, och för att direkt röveri och bedrägeri, som nu förekommer så ofta, förhindras så mycket som möjligt. Det kommer blott undantagsvis att lyckas. I det utvecklade kapitalistiska produktionssättet vet ingen människa, var ärligheten upphör och bedrägeriet börjar. Men det kommer alltid att vara en betydande skillnad, om den offentliga makten står på bedragarens eller den bedragnes sida. Och vi står ju avgjort på småbondens sida. Vi kommer att använda alla tillåtna medel för att göra hans lott drägligare, för att underlätta hans övergång till kooperation, om han beslutar sig därför, ja t.o.m. för att möjliggöra en förlängd betänketid för honom på hans jordlott därest han ännu inte skulle kunna fatta et sådant beslut. Vi gör detta inte bara för att vi betraktar den arbetande bonden som tillhörande oss, utan också på grund av direkt partiintresse. Ju större det antal bönder är, som vi besparar ödet att förvandlas till proletariat och som vi redan som bönder kan vinna för oss, desto fortare och lättare kan den samhälleliga omgestaltningen genomföras. Vi kan inte vara betjänta av att nödgas vänta med denna omgestaltning, tills den kapitalistiska produktionen har utvecklat sig till sina yttersta konsekvenser, tills den siste småhantverkaren och den siste småbonden också har fallit offer för den kapitalistiska stordriften. De materiella offer som av offentliga medel måste bringas till förmån för bönderna, kan från den kapitalistiska ekonomins ståndpunkt blott synas vara bortkastade pengar, men de är trots detta en utmärkt placering, ty därigenom sparas kanske det tiodubbla beloppet vid den samhälleliga reorganisationen över huvud taget. I denna mening kan vi alltså vara mycket liberala mot bönderna. Att gå in på detaljer, att göra bestämda förslag i denna riktning, är inte plats för här. Här kan det blott bli fråga om de allmänna grunddragen.

Efter allt detta kan vi således inte göra partiet eller småbonden själv någon större björntjänst än att göra förespeglingar, även om dessa blott gåve sken därav, att vi hade för avsikt att varaktigt upprätthålla småjordbruket. Det skulle betyda att direkt spärra vägen till befrielse för bönderna och att sänka partiet till judepogromisternas nivå. Tvärtom. Det är vårt partis plikt att åter och åter klargöra för bönderna att deras läge är absolut hopplöst så länge som kapitalismen härskar, klargöra för dem att det är absolut omöjligt att upprätthålla deras småjordbruk som sådana, klargöra för dem att den kapitalistiska storproduktionen med absolut visshet kommer att gå fram över deras maktlösa föråldrade småföretag som ett järnvägståg över en skottkärra. Om vi gör så, handlar vi i enlighet med den oundvikliga ekonomiska utvecklingen och detta kommer att få småbönderna att lyssna till våra ord.

För övrigt kan jag inte lämna detta ämne utan att uttala den övertygelsen att också Nantes-programmets författare i det väsentliga delar denna min åsikt. De är alltför insiktsfulla för att inte veta, att också den i småjordbruk uppdelade arealen måste bli gemensam egendom. De medger själva, att småjordbruket måste försvinna. Partistyrelsens verksamhetsberättelse till kongressen i Nantes, författad av Lafargue, bekräftar också helt och fullt denna åsikt. Enbart motsägelsen i uttryckssättet i Nantes-programmet förråder att det som författarna verkligen säger inte är det, som de har för avsikt att säga. Om de blir missförstådda och deras uttalanden missbrukade, vilket i själva verket redan skett, så är det utan tvivel deras egen skuld. De blir i varje fall tvungna att närmare förklara sitt program och nästa franska kongress blir tvungen att revidera det grundligt.

Nu kommer vi till bönderna med större gårdar. Här finns huvudsakligen till följd av arvsskiften, men också till följd av skuldsättning och tvångsförsäljning av jord, en hel provkarta av mellanstadier från småbonden till storbonden, som äger hela sitt gamla hemman och mer därtill. Där medelbonden bor bland småbönder, skiljer han sig inte väsentligt från dessa beträffande intressen och åskådningar. Den egna erfarenheten måste ju säga honom, att många av hans gelikar redan förvandlats till småbönder. Men där de medelstora och storbönderna utgör flertalet och driften i allmänhet erfordrar hjälp av lejd arbetskraft, ligger saken helt annorlunda till. Ett arbetarparti har givetvis att i främsta linjen kämpa för lönarbetarna, alltså för tjänstefolk och daglönare. Därmed blir det självfallet otillåtet att ge bönderna några som helst löften att arbetarnas löneslaveri skall bestå i fortsättningen. Men så länge som stor- och medelbönderna existerar som sådana, kan de inte klara sig utan lönarbetare. Om det alltså från vår sida är rena dumheten att förespegla småbönderna fortsatt existens som småbönder, så gränsar det direkt till förräderi att vilja lova de stora och medelstora bönderna detsamma.

Vi har här åter en parallell med hantverkarna i städerna. De är visserligen redan mer ruinerade än bönderna, men det finns dock en del hantverkare ännu som jämte lärlingar sysselsätter gesäller eller hos vilka lärlingarna utför gesällarbete. De av dessa hantverksmästare som vill existera som sådana i fortsättningen må gå till antisemiterna, tills de övertygat sig om att de inte kan bli hjälpta där heller. De övriga, de som insett att deras produktionssätt måste gå under, kommer till oss och är även beredda att i framtiden dela det öde, som förestår alla andra arbetare. Detsamma gäller de medelstora och storbönderna. Tjänstefolket och daglönarna intresserar oss självfallet mer än själva bönderna. Om dessa bönder vill ha garanti för sin rörelses fortsatta existens kan vi absolut inte ge dem den. Deras plats är då hos antisemiterna, bondeförbundarna och liknande partier, som roar sig med att lova runt och hålla tunt. Vi har den ekonomiska vissheten, att också stor- och medelbönderna ofelbart måste duka under i konkurrensen med den kapitalistiska driften och den billiga spannmålsproduktionen i de transoceana länderna, vilket också den växande skuldsättningen och det överallt synbara förfallet hos dessa bönder bevisar. Vi kan ingenting göra mot detta förfall annat än att också här rekommendera sammanslagning av gårdarna för gemensam drift. Därigenom kan utsugningen av lönarbetet undanröjas mer och mer och den gradvisa förvandlingen till likaberättigade och likaförpliktade grenar av den stora produktivgemenskapen inledas. Om dessa bönder inser att deras nuvarande produktionssätt oundvikligen måste gå under och drar de nödvändiga konsekvenserna därav, så kommer de till oss, och det kommer att bli vår uppgift att efter måttet av våra krafter underlätta deras övergång till det nya produktionssättet. I annat fall måste vi lämna dem åt sitt öde och vända oss till deras lönarbetare, hos vilka vi strax finner förståelse. Tvångsexpropriation kommer vi här sannolikt också att avstå från och kan för övrigt räkna med att den ekonomiska utvecklingen skall göra även dessa tjockare skallar tillgängliga för förnuftsskäl.

Bara när det gäller storgodsägare ligger saken mycket enkelt till. Här har vi oförtäckt kapitalistisk rörelse, och då förekommer inte betänkligheter av något slag. Vi har här framför oss lantproletärer i massor och vår uppgift är klar. Så snart vårt parti är i besittning av statsmakten, har det helt enkelt att expropriera storgodsägarna, precis som industrifabrikanterna. Om denna expropriation verkställes med eller utan gottgörelse kommer till största delen inte att bero på oss utan på de omständigheter, under vilka vi kommer i besittning av makten, och framför allt av herrar storgodsägares egen hållning. En gottgörelse anser vi ingalunda under alla omständigheter otillåtlig. Hur ofta har inte Marx till mig uttalat som sin åsikt att vi kommer billigast undan, om vi kunde friköpa hela bandet. Det rör oss dock inte i detta sammanhang. De stora gods som på så sätt återlämnas till samhället måste vi dock med brukningsrätt under samhällets kontroll överlåta till de lantarbetare, som redan nu arbetar på dessa gods och organisera dem i kooperativer. Under vilka former det bör ske kan nu inte fastställas. Förvandlingen från kapitalistisk drift till samhällelig är här i varje fall redan fullständigt förberedd och kan genomföras från ena dagen till den andra, precis som med t. ex. herr Krupps eller herr von Stumms fabriker. Och dessa jordbrukskollektivs exempel skulle också övertyga de sista eventuellt ännu motspänstiga småbönderna och väl också många storbönder om fördelarna av kollektiv stordrift.

Här kan vi alltså öppna ett perspektiv för lantproletärerna lika glänsande som industriarbetarens. Och att med detta vinna lantarbetarna i Preussen öster om Elbe för oss kan blott vara en fråga om tid och säkerligen en mycket kort tid. Har vi bara dessa lantarbetare öster om Elbe på vår sida så blåser genast en annan vind i hela Tyskland. De faktiskt till hälften livegna lantarbetarna öster om Elbe utgör den huvudsakliga grundvalen för de preussiska lantjunkrarna och därmed för det specifikt preussiska herraväldet i Tyskland. Junkrarna öster om Elbe, vilka blivit mer och mer skuldsatta, utfattiga och lever som snyltgäster på statliga eller privata bidrag samt just därför allt ivrigare klamrar sig fast vid makten, är det som har skapat och upprätthållit den specifikt preussiska karaktären hos byråkratin liksom även hos arméns officerskår. Deras högmod, inskränkthet och arrogans har gjort det tyska riket av preussisk nation så förhatat inom landet - detta sagt med all förståelse för dess oundviklighet som den för närvarande enda till buds stående formen för nationell enhet - och trots alla glänsande segrar gjort det så föga respekterat utomlands. Dessa junkrars makt beror på att de äger all mark inom de sju gammalpreussiska provinsernas sammanhängande område - alltså ungefär tredjedelen av hela riksområdet - vilket här medför samhällelig och politisk makt, och inte blott äger jorden utan genom betsockerfabrikerna och brännvinsbrännerierna också de viktigaste industrierna inom detta område. Varken storgodsägarna i det övriga Tyskland eller storfabrikanterna befinner sig i ett så gynnsamt läge. Över ett sammanhängande kungarike förfogar varken den ena eller den andra av dessa grupper. Båda parterna är spridda över vidsträckta områden och konkurrerar såväl inbördes som med andra samhällselement i omgivningen om den ekonomiska och politiska makten. Men denna de preussiska junkrarnas maktställning förlorar mer och mer sitt ekonomiska underlag. Skuldsättningen och utarmningen griper också här trots all hjälp från staten (alltsedan Fredrik II:s tid ingår den i varje regelrätt junkerbudget) oupphörligt omkring sig. Blott den genom lagstiftning och ohejdad vana sanktionerade faktiska halv-livegenskapen och den härigenom möjliggjorda gränslösa utsugningen av lantarbetarna håller det sjunkande junkerdömet ännu över vattnet. Så ut den socialdemokratiska säden bland dessa arbetare, giv dem mod och sammanhållning att hävda sina rättigheter och det är ute med junkerhärligheten. Den stora reaktionära makt, som för Tyskland representerar samma barbariska erövrarelement som den ryska tsarismen för hela Europa, faller ihop som en sprucken ballong. Den preussiska arméns "kärnregementen" blir socialdemokratiska och därmed fullbordas en maktförskjutning som bär en hel omvälvning i sitt sköte. Därför är det av långt större vikt att vinna lantproletärerna öster om Elbe än de västtyska småbönderna för att inte tala om de medelstora bönderna i Sydtyskland. Här i Preussen öster om Elbe ligger vårt avgörande slagfält och därför kommer regeringen och junkerherraväldet att uppbåda alla krafter för att där utestänga oss. Och om det - som man hotar med - skulle komma till nya våldsåtgärder för att hindra vårt partis utbredning, så sker det framför allt för att skydda lantproletariatet öster om Elbe för vår propaganda. Oss kan det göra detsamma. Vi vinner det ändå.

Anmärkningar:

[1] Greve H. W. A. von Kanitz (1841-1913), konservativ riksdagsman, motionerade 1894 i tyska riksdagen om statsmonopol på spannmålsimporten. I ett brev till Viktor Adler skrev Engels den 17 juli 1894 att "sakkunskapen hos Jaurés är mycket bristfällig. Därav kunde det komma sig att Jaurés i Paris ställde samma förslag som socialistiskt som greve Kanitz i Berlin i junkrarnas intresse: Förstatligande av spannmålsimporten i syfte att höja spannmålspriserna. Att avskaffa 'spekulationen' genom att överlämna spannmålshandeln åt en av panamasvindlare bestående regering resp. regeringsparti, är emellertid en famös socialistisk idé."

[2] Här åsyftas en antisemitisk sammanslutning som under beteckningen Tyska reformpartiet deltog i de tyska riksdagsvalen fr.o.m. 1887. Red.