Översatt från engelska av Mattias Nilsson, 1996
Den fjortonde mars, klockan kvart i tre på eftermiddagen, slutade den störste levande tänkaren att tänka. Han hade lämnats ensam i sin fåtölj i knappt två minuter, och när vi kom tillbaka fann vi att han fridfullt somnat i fåtöljen - för alltid.
En oändlig förlust har drabbat såväl Europas och Amerikas kämpande proletariat, som den historiska vetenskapen, i denne mans död. Luckan som blivit kvar att fylla efter denna mäktiga andes bortgång kommer snart att göra sig påmind.
Precis som Darwin upptäckte den organiska naturens utvecklingslag, upptäckte Marx den mänskliga historiens utvecklingslag. Det enkla faktum, tills nu dolt bakom en ridå av ideologi, att mänskligheten först av allt måste äta, dricka, ha skydd och kläder, innan den kan ägna sig åt politik, vetenskap, konst, religion etc.; att därför produktionen av de omedelbara materiella medlen, och därmed graden av ekonomisk utveckling som ett givet folk har uppnått eller som uppnåtts under en given epok, formar grundvalen på vilken de statliga institutionerna, de juridiska begreppen, konsten, och även de religiösa föreställningarna som det berörda folket besitter, har utvecklats. De senare måste därför bli förklarade i ljuset av de tidigare, istället för tvärtom, som hittills varit fallet.
Men detta är inte allt. Marx upptäckte också den speciella rörelselag som behärskar dagens kapitalistiska produktionssätt och det borgerliga samhälle som detta produktionssätt skapat. Upptäckten av mervärdet kastade plötsligt ljus på detta problem, som han försökte lösa där alla tidigare utforskningar av det, både av borgerliga ekonomer och av socialistiska kritiker hade famlat i mörkret.
Två sådana upptäckter skulle vara tillräckligt för en livstid. Glad vare den man, som det är förunnat att göra bara en sådan upptäckt. Men inom varje enskilt område som Marx utforskade - och han utforskade väldigt många områden, och inga av dem ytligt - inom varje område, även inom matematikens, gjorde han självständiga upptäckter.
Sådan var vetenskapsmannen. Men detta var inte ens hälften av mannen. Vetenskap var för Marx en historiskt dynamisk, revolutionär kraft. Hur som helst, trots den stora glädje med vilken han välkomnade varje ny upptäckt i någon teoretisk vetenskap, vars praktiska tillämpning kanske ännu var ganska omöjlig att föreställa sig, upplevde han en annorlunda sorts glädje när upptäckten medförde direkta revolutionerande förändringar inom industrin, och för den historiska utvecklingen i allmänhet. Till exempel följde han nära utvecklingen av upptäckter inom elektricitetens område, och alldeles nyligen Marcel Deprez' upptäckter.
För Marx var framför allt en revolutionär. Hans verkliga livsuppdrag var att bidra, på det ena sättet eller det andra, till att kasta omkull det kapitalistiska samhället och de statliga institutioner som detta givit liv åt, att bidra till befrielsen av det moderna proletariatet, som han var den förste att göra medvetet om sin egen position och behov, medvetet om villkoret för sin frigörelse. Att slåss var hans element. Och han slogs med en lidelse, en envishet och en framgång som få andra kunde mäta sig med. Hans arbete, först på Rheinische Zeitung (1842), Vorwärts i Paris (1844), Deutsche Brüsseler Zeitung (1847), Neue Rheinische Zeitung (1848-49), New York Tribune (1852-61), och utöver dessa, stor mängd militanta pamfletter, arbete i organisationer i Paris, Bryssel och London, och till slut, kronan av allt, formeringen av den stora Internationella Arbetarassociationen - detta var verkligen en bedrift som dess grundare mycket väl kunde var stolt över, även om han inte åstadkommit något annat.
Och, följaktligen, var Marx den mest hatade och mest baktalade mannen i sin tid. Regeringar, både absolutistiska och republikanska, avlägsnade honom från sina territorier. Borgare, konservativa eller ultrademokratiska, tävlade med varandra om att överösa honom med förtal. Allt detta borstade han av sig som om det vore spindelväv, ignorerade det, besvarade det bara när extrem nödvändighet tvingade honom. Och han dog älskad, högaktad, vördad och begråten av miljoner revolutionära arbetare - från Sibiriens gruvor till Kalifornien, i alla delar av Europa och Amerika - och jag är framfusig nog att säga, att trots att han må ha haft många meningsmotståndare, hade han knappast någon personlig fiende.
Hans namn och hans gärning kommer att leva vidare genom tiderna.