Skrivet: I maj 1881.
Publicerat: i "The Labour Standard" nr 4 och 5, 28/5
och 4/6 1881.
Källa: Marx Engels Werke bd IXX, s. 254-260; "Die
Trade-Unions".
Översättning: Sven Vallmark
Digitalisering: Jonas Holmgren
I vårt senaste nummer granskade vi de engelska fackföreningarnas (Trade-Unions) verksamhet, i den mån de genomdriver den ekonomiska lönelagen gentemot företagarna. Vi återkommer till detta tema, ty det är av högsta vikt, att arbetarklassen känner till det grundligt.
Vi utgår ifrån att man i våra dagar inte behöver undervisa någon enda engelsk arbetare om att det i lika hög grad ligger i den enskilde kapitalistens intresse som i den samlade kapitalistklassens att sänka lönerna så långt möjligt. Efter avdrag av alla omkostnader uppdelas arbetsprodukten, som David Ricardo ovederläggligt har påvisat, i två delar: Den ena utgör arbetarnas lön, den andra kapitalistens profit. Eftersom nu arbetets nettoprodukt i varje enskilt fall utgör en given storhet, är det klart, att den ena delen, kallad profit, inte kan öka utan att den andra delen, kallad lön, minskar. Att bestrida att det ligger i kapitalistens intresse att sänka lönerna vore detsamma som att påstå att det inte ligger i hans intresse att öka sin profit.
Vi vet mycket väl att det finns andra medel att tillfälligt stegra profiten; de ändrar emellertid inte den allmänna lagen och behöver därför inte tas med i räkningen av oss.
Men hur kan nu kapitalisten sänka lönerna, när lönehöjningen regleras av en klar, noga bestämd ekonomisk lag? Den ekonomiska lönelagen existerar och är ovederlägglig. Men den är som vi har sett elastisk och detta i dubbel bemärkelse. Lönen kan sänkas inom en enda yrkesgren - antingen direkt genom att arbetarna inom detta yrke stegvis vänjes vid en lägre levnadsstandard, eller också indirekt, genom förlängning av arbetsdagen (eller stegring av arbetsintensiteten under samma arbetstid) utan löneförhöjning.
Varje enskild kapitalists intresse av att öka sin profit genom att sänka sina arbetares löner sporras ytterligare av den inbördes konkurrensen mellan kapitalisterna inom en och samma produktionsgren. Var och en av dem strävar efter att underbjuda sina konkurrenter, och om han inte vill offra sin profit måste han försöka sänka lönen. På detta sätt tiodubblas genom inbördes konkurrens det tryck på lönen, som orsakas av varje enskild kapitalists intresse. Det som tidigare var en fråga om större eller mindre profit blir nu en fråga om nödvändighet.
Gentemot detta ständiga, oupphörliga tryck har de oorganiserade arbetarna inget verksamt medel att göra motstånd. Därför visar lönen i de produktionsgrenar, där arbetarna inte är organiserade, en ständigt sjunkande tendens och arbetstiden en ständigt stigande tendens. Denna process fortskrider långsamt men säkert. Goda tider kan visserligen då och då avbryta den, men sedan påskyndas den så mycket mer av dåliga tider. Arbetarna vänjer sig efterhand vid en allt lägre och lägre levnadsstandard. Medan arbetstiden visar en tendens till förlängning, närmar sig lönerna allt mer sitt absoluta minimum, den summa under vilken det är helt omöjligt för arbetaren att uppehålla livet och bilda familj.
Början av innevarande århundrade utgjorde ett övergående undantag. Den raskt ökande användningen av ångkraft och maskiner räckte inte till för den ännu snabbare växande efterfrågan på deras produkter. Inom dessa produktionsgrenar var lönen i regel hög med undantag för de barn, som från arbetshemmen såldes till fabrikanterna. Lönen för kvalificerat hantverk, utan vilket man inte klarade sig, var mycket hög. Vad en färgare, en mekaniker, en sammetsskärare, en handspinnare då erhöll, låter i dag sagolikt. Samtidigt var de yrkesgrenar, som trängdes ut av maskinerna, dömda till att långsamt dö bort. Så småningom trängde nyuppfunna maskiner ut dessa välbetalda arbetare. Man uppfann maskiner, med vilkas hjälp man tillverkade maskiner, och detta i en sådan omfattning att utbudet av maskinellt framställda varor inte bara täckte efterfrågan utan till och med översteg den. Sedan de regelbundna handelsförbindelserna hade återställts genom den allmänna freden 1815, tog tioårscyklerna av blomstring, överproduktion och kris sin början. Alla de fördelar som arbetarna hade räddat från de tidigare blomstringsperioderna och kanske till och med ytterligare ökat under perioden av stormande överproduktion, berövades de nu när affärerna blev dåliga och krisen satte in. Och snart var den del av Englands befolkning, som arbetade i fabrikerna, underkastad den allmänna lag, som säger att de oorganiserade arbetarnas lön ständigt strävar mot det absoluta minimum.
Under tiden hade dock de år 1824 legaliserade fackföreningarna framträtt, och det var högt på tiden. Kapitalisterna är alltid organiserade. I de flesta fall behöver de inga formella förbindelser, inga statuter, inga funktionärer etc. Deras i förhållande till arbetarna ringa antal, det förhållandet att de bildar en särskild klass och deras ständiga umgänge och inbördes affärsförbindelser gör allt sådant överflödigt. Först senare, när en industrigren har blivit förhärskande inom ett område, som till exempel bomullsindustrin i Lancashire, blir det nödvändigt med en formell fackförening för kapitalisterna. Arbetarna däremot kan redan från början inte klara sig utan en stark organisation med noggrant fastställda statuter, en organisation som utövar sitt inflytande genom funktionärer och kommittéer. Genom lagen av 1824 blev denna organisation legal. Sedan den dagen har arbetarna i England blivit en makt. Massan var inte längre hjälplös och inbördes splittrad som förr. Till den styrka som koalition och gemensamt handlande skänkte den, kom snart den kraft som en välfylld kassa gav - "motståndspengarna", som våra franska bröders betecknande uttryck lyder. Nu ändrade sig hela sakläget. För kapitalisterna blev det en riskabel sak att sänka lönen eller att förlänga arbetstiden.
Därav raseriutbrotten från denna tids kapitalistklass mot fackföreningarna. Denna klass hade alltid betraktat sin länge utövade praxis att skinna arbetarklassen som ett lagligt bekräftat privilegium. Nu skulle det bli slut på den saken. Intet under att kapitalisterna upphävde ett ramaskri och ansåg sig ha lidit intrång i sina rättigheter och sin egendom i lika hög grad som dagens irländska godsägare.
Sextio års stridserfarenhet har gjort dem något insiktsfullare. Fackföreningarna har nu blivit en erkänd institution, och deras funktion som medbestämmande faktor vid löneregleringar är i lika hög grad erkänd som fabrikslagarnas funktion som medbestämmande faktorer vid reglerandet av arbetstiden. Ja, bomullsfabrikanterna i Lancashire har nyligen till och med gått i skola hos arbetarna och förstår sig nu på att organisera en strejk, när det ligger i deras intresse, och detta lika bra eller bättre än någon fackförening.
Det är alltså en följd av fackföreningarnas verksamhet, att lönelagen kommer att drivas igenom mot företagarnas motstånd, att arbetarna inom varje väl organiserad yrkesgren är i den situationen att de får en lön som åtminstone närmar sig fulla värdet av den arbetskraft, som de lejer ut till företagaren, och att med hjälp av statslagar arbetstiden åtminstone inte alltför mycket överskrider det maximum, utöver vilket arbetskraften slites ut i förtid. Men detta är också det högsta som fackföreningarna överhuvud kan uppnå med sin nuvarande organisation, och också detta endast under ständiga strider och en oerhörd förbrukning av krafter och pengar. Och sedan gör konjunktursvängningarna minst en gång vart tionde år i en handvändning på nytt slut på det man uppnått, och striden måste utkämpas på nytt. Det är ett ödesdigert kretslopp, som det inte går att komma undan. Arbetarklassen förblir vad den varit, det som våra chartistiska förfäder rent ut betecknade som - en klass av löneslavar. Skall detta bli resultatet av så mycket arbete, självuppoffring och lidande? Skall detta för alltid förbli de engelska arbetarnas högsta mål? Eller skall inte arbetarklassen här i landet ändå till sist försöka att bryta denna ödescirkel och finna en utväg ur den genom en rörelse för avskaffandet av lönesystemet överhuvud?
Nästa vecka skall vi granska den roll som fackföreningarna spelar som arbetarklassens organisatörer.
Vi har hittills granskat fackföreningarnas funktioner endast i den mån de bidrar till att reglera lönenivån och säkerställer åtminstone några medel för arbetaren, med vilka han kan sätta sig till motvärn i sin kamp mot kapitalet. Med denna synpunkt är vårt tema dock inte uttömt.
Vi har talat om arbetarens kamp mot kapitalet. Denna kamp existerar, sedan må kapitalets apologeter invända vad de vill. Den kommer att existera, så länge en lönesänkning förblir det säkraste och bekvämaste medlet att stegra profiten, ja, ännu längre, så länge lönesystemet överhuvud existerar. Blotta förekomsten av fackföreningar bevisar till fyllest detta faktum. Om de inte hade skapats för kamp mot kapitalets övergrepp, varför skulle de då ha skapats? Det är ingenting att sticka under stol med. Inga aldrig så vackra ord kan dölja det avskyvärda faktum, att det nuvarande samhället väsentligen är kluvet i två stora, antagonistiska klasser - å ena sidan kapitalisterna som äger alla produktionsmedel, å andra sidan arbetarna, som inte äger något annat än sin egen arbetskraft. Den senare klassens arbetsprodukt måste delas mellan båda klasserna, och det är just om denna delning som striden oavbrutet rasar. Varje klass försöker att få en så stor andel som möjligt. Och det sällsammaste i denna kamp är att arbetarklassen, trots att den bara kämpar om en andel av sin egen produkt, ofta beskylles för att beröva kapitalisterna, vad som tillkommer dem!
En kamp mellan två stora samhällsklasser blir dock oundvikligen en politisk kamp. Så var det med den långa kampen mellan medel- eller kapitalistklassen och godsägararistokratin. Så förhåller det sig också med kampen mellan arbetarklassen och just dessa kapitalister. I varje kamp mellan klass och klass är det omedelbara mål, om vilket man kämpar, den politiska makten. Den härskande klassen försvarar sin politiska hegemoni, det vill säga sin säkra majoritet i de lagstiftande församlingarna. Den undre klassen kämpar först för att få del i denna makt, sedan för att erövra hela makten för att komma i ett läge då den kan ändra de bestående lagarna i överensstämmelse med sina egna intressen och behov. Så kämpade Storbritanniens arbetarklass under åratal lidelsefullt och till och med under användande av våld för The Peoples Charter[1], som skulle ge den denna politiska makt. Den led nederlag, men kampen hade gjort ett sådant intryck på den segerrika medelklassen, att denna sedan dess var glad att till priset av ständigt nya eftergifter kunna köpa sig ett längre vapenstillestånd.
Nu är organisationen det viktigaste vapnet i en politisk kamp klass mot klass. Och i samma mån som den enbart politiska, den chartistiska organisationen sönderföll, i samma mån blev fackföreningarnas organisation stadigt starkare, tills den nu har nått en sådan styrka, att ingen utländsk arbetarorganisation kan jämföras med den. Några få stora fackföreningar på två eller tre millioner och stödda av smärre eller lokala föreningar, utgör en sådan makt, att varje regering, som den härskande klassen bildar, vare sig det är en whig- eller en toryregering, måste räkna med den.
I överensstämmelse med traditionerna för sin uppkomst och utveckling här i landet har dessa mäktiga organisationer hittills nästan uteslutande inskränkt sina funktioner till att medverka vid löne- och arbetstidsreglering och att framtvinga avskaffandet av öppet arbetarfientliga lagar. Som redan sagts, nådde de fullt ut de framgångar, som de med rätta kunde vänta sig. Men de uppnådde ännu något mer. Den härskande klassen, som bättre känner fackföreningarnas styrka, än de gör själva, gjorde dem av fri vilja medgivanden, som gick utöver detta. Utsträckandet av rösträtten[2] genom Disraeli till var och en som hade ett eget hushåll gav åtminstone större delen av den organiserade arbetarklassen rösträtt.
Skulle Disraeli ha föreslagit detta, om han inte hade antagit, att dessa nya väljare skulle komma att ge uttryck åt en egen vilja - att de i framtiden inte längre skulle komma att överlämna ledningen till medelklassens liberala politiker? Skulle han ha varit i stånd att genomdriva detta, om inte det arbetande folket hade visat sig vara i stånd till administrativt och politiskt arbete vid ledningen av sina jättelika fackförbund?
Just denna åtgärd öppnade nya perspektiv för arbetarklassen. Det skaffade den majoriteten i London och alla industristäder och satte den därmed i stånd att föra kampen mot kapitalet med nya vapen, genom att den skickade män ur sin egen klass till parlamentet. Men vi måste tyvärr säga, att fackföreningarna här har glömt sin plikt som arbetarklassens avantgarde. Det nya vapnet befinner sig nu sedan mer än tio år tillbaka i deras händer, men de har knappast en enda gång dragit det ur skidan. De borde inte glömma, att de inte i längden kan behålla den ställning som de innehar i dag, om de inte verkligen marscherar i spetsen för arbetarklassen. Det vore direkt onaturligt, om den engelska arbetarklassen, trots att den äger tillräcklig styrka för att skicka fyrtio eller femtio arbetare till parlamentet, för evigt skulle vara till freds med att låta sig representeras av kapitalister eller deras hantlangare, som advokater, redaktörer etc.
Det finns dessutom en mängd tecken på att den engelska arbetarklassen har vaknat till medvetande om att den under långliga tider har varit inne på en falsk väg, att de nuvarande strävandena, som uteslutande går ut på högre löner och kortare arbetstid, tvingar in den i en ödesdiger kretsgång, ur vilken det inte finns någon återvändo, att det i grunden onda inte ligger i de låga lönerna utan i lönesystemet överhuvud. När denna insikt en gång väl blivit allmän inom arbetarklassen, måste den komma att väsentligt ändra fackföreningarnas ställning. De kommer då inte längre ensamma att åtnjuta privilegiet att vara arbetarklassens enda organisationer. Vid sidan av föreningarna inom eller över de enskilda industrigrenarna måste det uppstå en gemensam förening, en politisk organisation av arbetarklassen som helhet.
Fackföreningarna gjorde därför klokt i att ta hänsyn till två saker. För det första, att den tid snabbt närmar sig, då arbetarklassen här i landet med en stämma, som inte kommer att kunna missförstås, kommer att kräva sin fulla andel av representationen i parlamentet. För det andra, att den tid lika snabbt nalkas, då arbetarklassen kommer att begripa, att kampen för höga löner och kort arbetstid och fackföreningarnas hela verksamhet i sin nuvarande form inte är självändamål utan medel, ett högst nödvändigt och verksamt medel, men dock blott ett av skilda medel till förverkligandet av ett högre mål: avskaffandet av lönesystemet överhuvud.
För en fullgod representation av arbetarklassen i parlamentet liksom för förberedandet av lönesystemets avskaffande kommer det att bli nödvändigt med organisationer, som omfattar inte bara enstaka industrigrenar utan arbetarklassen i dess helhet. Och ju förr man sätter denna plan i verket, desto bättre. Det finns inte den makt i världen, som skulle kunna stå emot den engelska arbetarklassen, om så bara för en enda dag, om den organiserar sig i sin helhet.
[1] Innehöll chartisternas krav på allmän rösträtt, årliga val, rösthemlighet m.m. Parlamentet avvisade kraven i The People's Charter både 1839 och 1842.
[2] Skedde genom 1867 års rösträttsreform, som gav bl.a. de bättre betalda arbetarna rösträtt.