Kopierad från "Socialisten" nr 32, maj 1998. Texten är översatt från engelska av K. A.
London, den 18 december [1879] - I en liten villa i Haverstock Hill nordväst om London bor Karl Marx, den moderna socialismens hörnpelare. Han utvisades från sitt hemland - Tyskland - 1844 för att ha spridit revolutionära teorier. 1848 återvände han, bara för att ett par månader senare utvisas på nytt.
Han bosatte sig då i Paris, men hans politiska teorier orsakade att han drevs iväg från staden 1949 och sen dess har hans högkvarter befunnit sig i London. Hans övertygelse har givit honom problem från första stund. Av hemmets utseende att döma har den uppenbarligen inte gjort honom rik. Genom alla dessa år har han envist försvarat sina åsikter med ett allvar som utan tvivel härrör från en fast tro på dem. Hur mycket man än ogillar åsikternas spridning kan man inte annat än respektera den nu gamle, vördnadsbjudande flyktingens självförsakelser.
Er korrespondent har besökt honom två eller tre gånger och varje gång har doktorn återfunnits i biblioteket, med en bok i den ena handen och en cigarrett i den andra. Han måste vara över 70 år. [Marx var 60.] [...]
Mot främlingar uppträder han oerhört försiktigt. En utlänning kan i allmänhet få tillträde, men den uråldriga tyska kvinna [Helene Demuth] som tar emot besökarna har fått instruktioner att inte släppa in någon som kommer från Faderlandet, om de inte har ett introduktionsbrev med sig. Men väl inne i biblioteket, när han satt fast monokeln i ögonvrån för att så att säga kunna mäta ens intellektuella bredd och djup, släpper han sin reserverade hållning och avslöjar sin kunskap om människan och saker över hela världen som kan intressera en. Och hans samtal följer inte bara en fåra utan är lika varierat som böckerna i hans bokhylla. En man kan i allmänhet bedömas efter de böcker han läser. Ni kan själva dra era slutsatser när jag berättar att en snabb blick i hyllan avslöjade Shakespeare, Dickens, Thackary, Moliere, Racine, Montaigne, Bacon, Goethe, Voltaire, Paine. Engelska, franska, amerikanska böcker. Politiska och filosofiska verk på ryska, tyska, spanska, italienska etc.
Under vårt samtal slogs jag av hans förtrogenhet med amerikanska frågor som varit uppe till debatt de senaste tjugo åren. [...] Men faktum är att denna kunskap inte begränsas till Amerika utan täcker hela Europas yta. När han talar om sin hobby - socialismen - hänger han sig inte åt dessa melodramatiska fantasier som i allmänhet tillskrivs honom.
Han uppehåller sig vid sina utopiska planer för "människans frigörelse" med en tyngd och ett allvar som visar en fast övertygelse om att teorierna kommer att förverkligas. Om inte under detta århundrade så under nästa. [...]
"Men", sa jag, "socialister i allmänhet ser förvandlingen av arbetsredskapen till samhällets gemensamma egendom som rörelsens stora klimax."
"Ja, vi säger att det kommer att bli resultatet av rörelsen. Men det kommer att vara en fråga om tid, utbildning och upprättande av högre social status."
"Den här plattformen," anmärkte jag, "är bara tillämpbar på Tyskland och ett eller två andra länder."
"Ah!, genmälde han, "drar du dina slutsatser enbart från den vet du inget om partiets aktiviteter. Många av dess punkter har ingen betydelse utanför Tyskland. Spanien, Ryssland, England och Amerika har plattformar anpassade till sina speciella svårigheter. Den enda likheten dem emellan är det mål som ska uppnås."
"Och det är arbetarklassens överhöghet?"
"Det är arbetarklassens befrielse."
[...]
"Vad har då socialismen åstadkommit hittills," frågade er korrespondent.
"Två saker", svarade han. "Socialister har visat den allmänna, världsomfattande kampen mellan kapital och arbete - det internationella kapitlet med andra ord - och har följaktligen försökt skapa förståelse mellan arbetare i olika länder. Detta blev allt nödvändigare ju mer internationella kapitalisterna blev. De spelade ut utländska arbetare mot inhemska, inte bara i Amerika utan också i England, Frankrike och Tyskland. Internationella relationer växte fram direkt mellan arbetarna i de olika länderna, vilket visade att socialismen inte är ett lokalt utan ett internationellt problem som kan lösas genom arbetares internationella aktioner. De arbetande klasserna rör sig spontant, utan att veta vad målet för rörelsen kommer att bli. Socialisterna uppfinner ingen rörelse, utan talar bara om för arbetarna vilken karaktär och vilket mål rörelsen kommer att ha."
"Vilket betyder att kasta det nuvarande systemet över ända," avbröt jag.
"Det här systemet där jord och kapital ligger i händerna på arbetsgivarna, å ena sidan," fortsatte han, "och blott arbetskraften i händerna på arbetarna kommer att försvinna och ge plats för en högre social ordning. Vi ser överallt hur samhället är delat. Motsättningen mellan klasserna går hand i hand med utvecklingen av industriella tillgångar i moderna länder. Ur socialistisk synvinkel sett existerar redan medlen för att revolutionera den nuvarande historiska fasen. På grundval av fackföreningarna har det i många länder byggts politiska organisationer. I Amerika har behovet av ett oberoende arbetarparti blivit uppenbart. De kan inte längre lita på politikerna. Kotterier har tagit över de lagstiftande församlingarna och politiken har gjorts om till affärer. Men Amerika är inte ensamt om den här utvecklingen, det är bara det att dess folk är mer beslutsamt än européerna. Saker kommer upp till ytan fortare. Det finns mindre skenhelighet och hyckleri där än på den här sidan havet."
[...]