Skrivet: Sannolikt i juni 1876.
Publicerat: Ffg. 1896 i den tyska socialdemokratins
teoretiska tidskrift "Die Neue Zeit", Jahrg. XIV, Band II, s. 545ff.
Källa: Marx Engels Werke bd XX, s. 444-455; "Anteil
der Arbeit an der Menschwerdung des Affen".
Översättning: Sven Vallmark
Digitalisering: Jonas Holmgren
Följande uppsats var ursprungligen avsedd som inledning till ett större, aldrig fullbordat arbete, "Über die drei Grundformen der Knechtschaft". För en modern framställning av Engels ämne, se G. Révész, "Die menschliche Hand" (Basel 1944).
Arbetet är källan till all rikedom, säger nationalekonomerna. Det är detta som vid sidan av naturen lämnar det material, som arbetet förvandlar till rikedom. Men det är dessutom oändligt mycket mer. Det är den första grundbetingelsen för allt mänskligt liv, och detta i så hög grad, att vi i viss mån måste säga: Det har skapat människan själv.
För flera hundratusen år sedan, under ett ännu inte säkert fastställt avsnitt av den period i jordens historia som geologerna kallar tertiärtiden, förmodligen mot dess slut, levde någonstans i tropikerna - sannolikt på en stor, nu i Indiska oceanen sjunken kontinent, - en stam människoapor, som nått en särskilt hög utveckling. Darwin har givit oss en ungefärlig beskrivning av dessa våra förfäder.[1] De var helt behårade, hade skägg och spetsiga öron och levde i flockar i träden.
Antagligen till följd av sitt levnadssätt, som vid klättrandet gav händerna andra uppgifter än fötterna, började dessa apor vänja sig av med att använda händerna vid förflyttning på marken och att lägga sig till med en alltmer upprätt gång. Därmed var det avgörande steget taget för övergången från apa till människa.
Alla ännu levande människoapor kan stå upp och förflytta sig enbart på fötterna. Men endast i nödfall och mycket klumpigt. Deras naturliga gång sker i halvt upprätt ställning, varvid händerna tas till hjälp. De flesta stöder knogarna mot marken och svänger kroppen med indragna ben fram mellan de långa armarna, som en lam på kryckor. Man kan överhuvud taget iaktta alla övergångsformer av gående hos aporna, från gång på alla fyra till gående på båda fötterna. Men i intet fall är det senare annat än en nödfallsutväg.
Om den upprätta gången hos våra behårade förfäder först blev regel och med tiden en nödvändighet, förutsätter detta att händerna under tiden fick allt fler uppgifter av annan art. Också bland aporna förekommer redan en viss uppdelning i användningen av hand och fot. Handen användes, som redan nämnts, vid klättringen på annat sätt än foten. Den tjänar företrädesvis till att plocka och hålla fast födan, som fallet redan är i fråga om framfötterna hos lägre däggdjur. Med händerna bygger många apor bon i träden eller till och med, som schimpanserna, tak mellan grenarna till skydd mot vädret. Med dem hugger de tag i påkar till försvar mot fiender eller bombarderar dessa med frukter och stenar. I fångenskap utför de med dem en del enkla bestyr, som de sett människorna utföra. Men just här visar det sig hur stort avståndet är mellan också den mest människolika apas outvecklade hand och den genom hundratusentals års arbete högt utvecklade människohanden. Antalet och den allmänna anordningen av ben och muskler stämmer hos båda; men också den lägst stående vildes hand kan utföra hundratals göromål, som ingen aphand kan göra efter. Ingen aphand har någonsin tillverkat ens den klumpigaste stenkniv.
De göromål, till vilka våra förfäder under övergången från apa till människa under loppet av många årtusenden så småningom lärde sig att anpassa sin hand, kan därför till en början endast ha varit av mycket enkelt slag. De lägst stående vildar, till och med de, där ett återfall i ett mer djurliknande tillstånd kan antas jämte en samtidig kroppslig tillbakabildning, står dock fortfarande vida högre än dessa övergångsvarelser. Innan den första flintstenen av människohand bearbetats till en kniv, kan det ha förflutit tidrymder, mot vilka den för oss kända historiska tiden förefaller obetydlig. Men det avgörande steget var taget: Handen hade blivit fri och kunde nu tillägna sig ständigt nya färdigheter. Och den därmed förvärvade större böjligheten gick i arv och förbättrades från generation till generation.
Så är handen inte bara arbetets organ utan också dess produkt. Endast genom arbete, genom anpassning till ständigt nya göromål, genom nedärvning av på så sätt speciellt utbildade muskler, ligament och på längre sikt också ben och genom ständigt förnyad användning av denna nedärvda förfining för nya och ständigt mer invecklade göromål har människohanden nått den höga grad av fullkomning, som möjliggjort framtrollandet av Rafaels målningar, Thorvaldsens statyer och Paganinis musik.
Men handen var inte ensam. Den var endast en enstaka lem i en högst komplicerad organism. Och vad som kom handen till godo kom också hela den kropp till godo, i vars tjänst den arbetade, - och detta i dubbel måtto.
Först på grund av lagen om tillväxtens korrelation, som Darwin har kallat det. Enligt denna lag är vissa former hos enskilda delar av ett organiskt väsen ständigt förknippade med vissa former hos andra delar, som skenbart inte har något som helst sammanhang med de förra. Så har alla djur, som har röda blodkroppar utan cellkärna och vilkas bakhuvud är förbundet med den första ryggkotan genom två förbindelseställen (kondyler), utan undantag också mjölkkörtlar, som ger ungarna di. På samma sätt är hos däggdjuren kluvna klövar regelbundet förekommande i samband med förekomsten av flera magar för idisslande. Ändringar av vissa former drar med sig ändringar i formen hos andra kroppsdelar, utan att vi kan förklara sammanhanget. Helt vita kattor med blå ögon är alltid eller nästan alltid döva. Den efterhand inträdande förfiningen av människohanden och den jämsides därmed fortskridande utbildningen av foten för den upprätta gången har genom en sådan korrelation otvivelaktigt återverkat också på andra delar av organismen. Denna inverkan är dock ännu i alltför ringa grad undersökt för att vi här skulle kunna annat än helt allmänt konstatera den.
Vida viktigare är den direkta, påvisbara återverkan av handens utveckling på den övriga organismen. Som ovan sagts var våra aplika förfäder flockvarelser. Det är uppenbarligen omöjligt att härleda människan, det sällskapligaste av alla djur, från en osällskaplig närmaste förfader. Det begynnande herraväldet över naturen som uppstod med utbildandet av handen, med arbetet, vidgade med varje nytt framsteg människans synkrets. Hon upptäckte ständigt nya, dittills okända egenskaper hos naturföremålen. Å andra sidan bidrog arbetets utveckling med nödvändighet till att medlemmarna av flocken slöt sig närmare samman genom att den ökade fallen av ömsesidigt stöd och gemensam samverkan och gjorde varje enskild medveten om nyttan av denna samverkan. Kort sagt, de blivande människorna kom därhän att de hade något att säga varandra. Behovet skapade sitt organ. Apans outvecklade struphuvud ombildades långsamt men säkert, genom modulation för stadigt stegrad modulation, och munnens organ lärde sig efterhand att uttala den ena artikulerade bokstaven efter den andra.
Att denna förklaring av språkets uppkomst ur och med arbetet är den enda riktiga bevisar jämförelsen med djuren. Det lilla som också de högst utvecklade bland dem har att meddela varandra, kan de också meddela varandra utan artikulerat språk. I naturtillståndet känner inget djur det som en brist att inte kunna tala eller förstå mänskligt språk. Helt annorlunda, när det tämjts av människan. Hunden och hästen har i sitt umgänge med människan fått ett så gott öra för artikulerat språk, att de lätt lär sig att förstå varje språk så långt deras föreställningskrets räcker. De har vidare tillägnat sig förmågan att hysa känslor som tidigare var dem främmande, såsom tillgivenhet mot människor, tacksamhet o.s.v., och den som har umgåtts mycket med sådana djur kan knappast värja sig för övertygelsen, att det finns åtskilliga fall, där de nu känner sin oförmåga att tala som en brist, som det dock tyvärr inte mer går att göra något åt på grund av deras i alltför hög grad i bestämd riktning specialiserade röstorgan. Men där organet finns, bortfaller också denna oförmåga inom vissa gränser. Fåglarnas munorgan är säkerligen så olika människans som möjligt, och ändå är fåglar de enda djur som lär sig att tala. Och fågeln med den avskyvärdaste stämman, papegojan, talar bäst. Man skall inte säga att den inte förstår vad den säger. Den upprepar helt visst, därför att den helt enkelt finner nöje i talandet i människors sällskap, i timtal, pladdrande hela sin ordskatt. Men så långt dess föreställningskrets sträcker sig, så långt kan den också lära sig förstå vad den säger. Om man lär en papegoja skällsord på ett sådant sätt att den får en uppfattning om deras betydelse (en av de stora förströelserna för segelskeppens matroser på hemväg från tropikerna) och om man sedan retar den så finner man snart att den förstår att begagna sina skällsord lika riktigt som en grönsaksmånglerska i Berlin. På samma sätt när det gäller att tigga godbitar.
Först arbetet, och sedan i efterhand och tillsammans med det, språket - det är de båda väsentligaste drivfjädrar under vilkas inflytande en apas hjärna så småningom övergått till en människas, trots all likhet vida större och fullkomligare. Men med hjärnans fortbildning gick också hand i hand fortbildningen av dess närmaste verktyg, sinnesorganen. Liksom redan språket under sin fortskridande utveckling med nödvändighet åtföljes av en motsvarande förfining av hörselorganen, äger hjärnans utveckling överhuvud rum parallellt med samtliga sinnens. Örnen ser mycket längre än människan, men människans öga ser mycket mer i föremålen än örnens. Hunden har ett vida finare väderkorn än människan, men den urskiljer inte hundradelen av de lukter, som för den senare utgör bestämda kännetecken för skilda föremål. Och känselsinnet som för apan knappast existerar ens i sin grövsta början, har utbildats först med människohanden själv, genom arbetet.
Återverkningen av hjärnans och dess tjänande sinnens utveckling, av det mer och mer klarnande medvetandet, av abstraktions- och slutledningsförmågan på arbete och språk gav dem båda en ständigt ny impuls till fortsatt utveckling, en utveckling som inte fann en avslutning så snart människan slutgiltigt hade skilt sig från apan, utan som alltsedan dess hos skilda folk och under skilda tider i skiljaktig grad och riktning, ibland till och med avbruten genom lokal och tillfällig återgång, på det stora hela gått starkt framåt; å ena sidan mäktigt pådriven, å andra sidan inlänkad i bestämda riktningar genom ett, med uppträdandet av den färdiga människan, nytillkommande element - samhället.
Hundratusentals år - i jordens historia inte mer än en sekund i ett människoliv[1*] - har säkert förflutit, innan ett samhälle av människor uppstått ur flocken av trädklättrande apor. Men slutligen fanns det där. Och vad finner vi återigen som den betecknande skillnaden mellan apflock och människosamhälle? Arbetet. Apflocken nöjde sig med att avbeta det näringsområde som tillfallit den genom det geografiska läget eller grannflockars motstånd. Den företog vandringar och utkämpade strider för att vinna nytt näringsområde, men den var inte i stånd att utvinna mer ur området än naturen erbjöd, bortsett från att den omedvetet gödslade området med sitt avfall. Så snart alla möjliga näringsområden var upptagna kunde inte längre någon förökning av apbefolkningen äga rum. Djurens antal kunde på sin höjd förbli konstant. Men hos alla djur äger en hög grad av näringsslöseri rum jämsides med ett dödande av näringstillväxten i sitt frö. Vargen skonar inte som jägaren rågeten, som nästa år skall ge honom ungbockar. Getterna i Grekland som betar av de unga buskarna, innan de har hunnit växa upp, har ätit alla landets berg kala. Denna djurens "rovdrift" spelar en viktig roll vid arternas fortgående förvandling, genom att den tvingar dem att bekväma sig att äta annan föda, än den de vant sig vid, varigenom deras blod får en annan kemisk sammansättning och hela kroppskonstitutionen så småningom blir en annan, medan de en gång för alla fixerade arterna dör ut. Det kan inte betvivlas att denna rovdrift starkt har bidragit till våra förfäders utveckling till människor. Hos en apras, som i fråga om intelligens och anpassningsförmåga låg långt före alla andra, måste den leda till att antalet näringsväxter utökades allt mer och att allt fler ätbara delar av näringsväxterna kom att förtäras, kort sagt att födan blev alltmer varierande och med den de ämnen som tillfördes kroppen, de kemiska betingelserna för människoblivandet. Men allt detta var ännu inte något egentligt arbete. Arbetet börjar med förfärdigandet av verktyg. Och vilka är de äldsta verktyg vi påträffar - de äldsta att döma av lämningarna efter förhistoriska människor och av de tidigaste historiska folkens levnadsskick liksom de primitivaste nu levande vildarnas? Redskap för jakt och fiske, de förra samtidigt vapen. Men jakt och fiske förutsätter övergången från den rent vegetabiliska födan till ett samtidigt förtärande av kött, och här har vi åter ett väsentligt steg i människans tillblivelse. Köttkosten innehöll i nästan färdigt skick de väsentligaste ämnen, som kroppen behövde för sin ämnesomsättning. Den avkortade genom matsmältningen den tidrymd som krävdes för de övriga vegetativa, växtvärlden motsvarande förloppen i kroppen och vann därmed mer tid, mer material och mer lust för det egentligt djuriska (animaliska) livets verksamhet. Och ju mer den blivande människan avlägsnade sig från växten, desto mer höjde hon sig också över djuret. Liksom tillvänjningen till växtnäring vid sidan av köttet har gjort de vilda kattorna och hundarna till människans tjänare, så har tillvänjningen till köttkost vid sidan av växtkosten väsentligt bidragit till att ge den blivande människan kroppskrafter och självständighet. Men väsentligast var köttkostens inverkan på hjärnan, som nu fick ett vida rikligare tillflöde av de för dess näring och utveckling nödvändiga ämnena, och som därför kunde utveckla sig allt snabbare och fullkomligare från generation till generation. Herrar vegetarianer får ursäkta, men människan har inte kommit till stånd utan köttkost, och även om denna hos alla av oss kända folk en gång på sin tid har lett till kannibalism (berlinarnas förfäder weletaberna eller wilzerna åt upp sina föräldrar ännu på 900-talet)[3], så betyder det inte längre något för oss i dag.
Köttkosten ledde till två nya framsteg av avgörande betydelse. Till användandet av elden och tämjandet av djur. Det förra bidrog till att än mer förkorta matsmältningsprocessen genom att det förde födan så att säga halvsmält till munnen. Det senare gjorde köttkosten rikligare genom att vid sidan av jakten öppna en ny och regelbundnare leveranskälla, som dessutom lämnade en med köttet i fråga om blandade näringsämnen minst likvärdig föda i form av mjölk och mjölkprodukter. Så blev båda dessa framsteg direkt till nya emancipationsmedel för människan. Att i enskildheter gå in på deras indirekta verkningar skulle här föra oss för långt, hur högviktiga de än har varit för människans och samhällets utveckling.
Liksom människan lärde sig att äta allt ätbart, lärde hon sig också att leva i varje klimat. Hon utbredde sig över hela den beboeliga jordytan som det enda djur som i sig självt ägde förmåga därtill. De andra djur som har vant sig vid alla klimat har inte gjort detta av sig själva utan har blott lärt sig det som människans följeslagare, som husdjur och ohyra. Och övergången från urhemmets heta jämna klimat till kallare trakter, där året delade sig i vinter och sommar, skapade nya behov: bostad och kläder till skydd mot köld och väta, nya arbetsområden och därmed nya sysselsättningar, som alltmer avlägsnade människan från djuret.
Genom samverkan av hand, talorgan och hjärna, inte endast hos den enskilde utan också inom samhället, blev människan i stånd att utföra alltmer komplicerade företag, att uppställa och nå allt högre mål. Själva arbetet blev från generation till generation ett annat, mer fullkomnat och mångsidigt. Till jakten och boskapsskötseln kom åkerbruket, till detta kom spinn- och vävarbete, metallbearbetning, krukmakeri, skeppsfart. Vid sidan av handel, hantverk och industri kom slutligen konst och vetenskap, av stammarna blev nationer och stater. Rättsväsen och politik utvecklade sig och med dem de mänskliga tingens fantastiska spegelbild i människans huvud: religionen. Inför alla dessa bilder, som framställde sig som huvudets produkter och som tycktes behärska de mänskliga samhällena, trädde den arbetande handens blygsammare prestationer i bakgrunden; och detta så mycket mer som det huvud, som planerade arbetet, redan på ett mycket tidigt stadium i samhällets utveckling (t.ex. redan i den enkla familjen) kunde låta utföra det planerade arbetet med hjälp av andra händer än de egna. Huvudet, hjärnans utveckling och verksamhet, tillskrevs all förtjänst i fråga om den snabbt fortskridande civilisationen. Människorna vande sig vid att förklara sitt handlande ur sitt tänkande i stället för ur sina behov (som därvid visserligen avspeglar sig i huvudet, kommer till medvetande) - och på så sätt uppkom med tiden den idealistiska världsåskådning, som särskilt efter den antika världens undergång har behärskat huvudena. Den behärskar dem alltjämt i så hög grad, att till och med de mest materialistiska naturforskare av Darwins skola ännu inte kan bilda sig en klar föreställning om människans uppkomst, eftersom de under detta ideologiska inflytande inte kan inse den roll som arbetet därvid har spelat.
Som redan antytts förändrar djuren genom sin verksamhet den yttre naturen likaväl som människan, om också inte i samma grad, och dessa av dem åstadkomna förändringar av omgivningen verkar, som vi sett, i sin tur förändrande på dem som givit upphov till dem. Ty i naturen sker ingenting isolerat. Allt inverkar på något annat och vice versa, och det är mest glömskan av denna allsidiga rörelse och växelverkan, som hindrar våra naturforskare att se klart i de enklaste ting. Vi såg hur getterna hindrar skogsåterväxten i Grekland. På Sankt Helena har de av de först anlända sjöfararna ilandförda getterna och svinen nästan lyckats utrota öns gamla vegetation och på så sätt berett marken för utbredandet av växter, som senare sjöfarare och kolonister medfört. Men även om djuren utövar en varaktig inverkan på sin omgivning så sker detta oavsiktligt och är för dessa djur själva något tillfälligt. Men ju mer människorna avlägsnar sig från djuren, desto mer antar deras inverkan på naturen karaktären av genomtänkt, planmässig, på bestämda, tidigare bekanta mål inriktad handling. Djuret gör slut på vegetationen inom ett område utan att veta vad det gör. Människan utrotar den för att på den frigjorda marken så jordbruksgrödor eller plantera träd och vinrankor, som hon vet kommer att ge en avkastning, som är många gånger större än utsädet. Hon flyttar nyttoväxter och husdjur från ett land till ett annat och ändrar på så sätt vegetation och djurliv inom hela världsdelar. Än mer. Genom konstlad uppdragning och avel förändras växter och djur under människans hand, så att de inte står att känna igen. De vilda växter från vilka våra sädesslag stammar söker man nu förgäves. Från vilka vilda djur våra hundar, som sinsemellan är så olika, eller våra likaså talrika hästraser härstammar är alltjämt omtvistat.
Det förstås för övrigt av sig självt att det inte faller oss in att frånkänna djuren förmåga av planmässigt, genomtänkt handlande. Tvärtom. Fröet till planmässigt handlande existerar redan överallt där protoplasma, levande äggvita, existerar och reagerar, d.v.s. där bestämda, låt vara aldrig så enkla, rörelser äger rum till följd av bestämda yttre retningar. En sådan reaktion äger rum, där det ännu inte finns någon cell, för att inte tala om någon nervcell. Det sätt på vilket insektsätande växter fångar sitt byte, förefaller likaså i viss mån planmässigt, även om det sker fullkomligt omedvetet. Hos djuren utvecklar sig förmågan till medvetet, planmässigt handlande i förhållande till nervsystemets utveckling och uppnår hos däggdjuren redan en hög nivå. Vid den engelska parforce-jakten på räv kan man dagligen iaktta hur väl räven vet att använda sig av sin stora lokalkännedom för att undgå sina förföljare och hur bra den känner och utnyttjar alla terrängens fördelar för att avbryta spåret. Hos våra i umgänget med människan högre utvecklade husdjur kan man ständigt lägga märke till sluga påhitt, som står på precis samma nivå som hos barn. Ty alldeles som människoembryots utvecklingshistoria i moderlivet blott utgör en förkortad upprepning av våra djuriska förfäders millionåriga kroppsliga utvecklingshistoria ända från masken, så utgör barnets andliga utveckling en, endast ännu mer förkortad, upprepning av dessa samma förfäders intellektuella utveckling, åtminstone de senare ledens. Men alla djurs planmässiga handlande har inte lett till att de tryckt sin viljas stämpel på jorden. Till detta behövdes människan.
Djuret kort sagt endast utnyttjar den yttre naturen och åstadkommer ändringar i den helt enkelt genom sin närvaro. Människan får den genom sina ändringar att tjäna sina syften, behärskar den. Och det är den sista väsentliga skillnaden mellan människan och de övriga djuren, och det är återigen arbetet, som åstadkommer denna skillnad.[4]
Låt oss emellertid inte smickra oss alltför mycket med våra mänskliga segrar över naturen. För varje sådan seger tar den hämnd på oss. Varje seger medför visserligen i första hand de följder vi räknat med, men i andra och tredje hand får den helt andra, oförutsedda verkningar, som endast alltför ofta åter upphäver de första följderna. De människor som i Mesopotamien, Grekland, Mindre Asien och på andra håll utrotade skogarna för att vinna odlingsbar mark drömde inte om att de därmed lade grunden till dessa länders nuvarande ödeläggelse genom att de tillsammans med skogarna berövade dem uppsamlingscentra och behållare för fuktigheten. De italienare som på Alpernas sydsida gjorde slut på de på nordsluttningarna så omsorgsfullt vårdade barrskogarna anade inte att de därmed skar av rötterna för boskapsskötseln på sätrarna. Ännu mindre anade de att de därigenom undandrog sina bergskällor vattnet under större delen av året för att dessa under regntiden skulle kunna utgjuta så mycket våldsammare högfloder över låglandet. De som arbetade för potatisodlingens utbredning i Europa visste inte att de samtidigt med de mjöliga knölarna också utbredde skrofelsjukdomen[5]. På så sätt erinras vi vid varje steg om att vi på intet sätt behärskar naturen, så som en erövrare behärskar ett främmande folk, så som någon som står utanför naturen - utan att vi med kött och blod och hjärna tillhör den och står mitt i den och att hela vårt herravälde över den består i att vi framom alla andra varelser känner dess lagar och kan använda dem på ett riktigt sätt.
Och i själva verket lär vi oss för var dag att riktigare förstå dess lagar och att fatta de närmare och de avlägsnare efterverkningarna av våra ingrepp i dess hävdvunna gång. Särskilt efter naturvetenskapens väldiga framsteg under detta århundrade blir vi alltmer i stånd att lära känna och att därmed också lära oss behärska de mer avlägsna naturliga efterverkningarna av åtminstone våra vanligaste produktionsåtgärder. Men ju mer detta blir fallet, desto mer kommer människorna åter att inte bara känna sig som ett med naturen utan att också veta sig vara det, och desto omöjligare blir då denna orimliga och onaturliga föreställning om en motsats mellan ande och materia, människa och natur, själ och kropp, som uppstått efter den klassiska antikens förfall i Europa och som har nått sin högsta utbildning i kristendomen.
Men om det har krävts årtusendens arbete för att vi någorlunda skulle lära oss beräkna de avlägsnare naturliga verkningarna av våra på produktionen inriktade handlingar, så var detta ännu mycket svårare i fråga om de mer avlägsna samhälleliga verkningarna av dessa handlingar. Vi nämnde potatisen och den i dess släptåg följande utbredningen av skroflerna. Men vad är skroflerna mot den inverkan på levnadsförhållandena för folkmassorna i hela länder som arbetarnas hänvisande till potatis som huvudsaklig föda hade, mot den hungersnöd som 1847 drabbade Irland till följd av potatissjukan och som lade en million potatis - och nästan enbart potatisätande irländare i graven och drev två millioner över havet? När araberna lärde sig att destillera alkohol, föll det dem inte ens i drömmen in att de därmed hade skapat ett av de huvudverktyg med vilka urinvånarna i det ännu inte upptäckta Amerika skulle komma att skaffas ur världen. Och när sedan Kolumbus upptäckte detta Amerika, visste han inte att han därmed väckte det i Europa sedan länge övervunna slaveriet till nytt liv och lade grunden till handeln med negrer. De män som på 16- och 1700-talen arbetade på att framställa ångmaskinen anade inte att de förfärdigade det verktyg som mer än något annat skulle komma att revolutionera samhällsförhållandena i hela världen och särskilt då i Europa genom koncentration av rikedomen hos fåtalet och egendomslösheten hos det oerhörda flertalet och som först skulle skaffa bourgeoisien den sociala och politiska makten för att sedan väcka till liv en klasskamp mellan bourgeoisie och proletariat, som blott kan sluta med bourgeoisiens fall och avskaffandet av alla klassmotsättningar. - Men också på detta område lär vi oss så småningom genom långvarig, ofta hård erfarenhet och genom att ställa samman och undersöka det historiska materialet att skaffa oss klarhet över de indirekta, avlägsnare samhälleliga verkningarna av vår produktiva verksamhet. Och därmed får vi möjlighet att behärska och reglera också dessa verkningar.
Men för att genomföra denna reglering krävs det mer än blott och bart kunskap. För detta krävs en fullständig omvälvning i vårt nuvarande produktionssätt och samtidigt i hela vår nuvarande samhällsordning.
Alla hittillsvarande produktionssätt har som utgångspunkt och syfte blott haft arbetets närmaste, omedelbaraste nyttoeffekt. De avlägsnare, först vid en senare tidpunkt inträdande och verkande följderna på grund av en fortgående upprepning och anhopning förbises helt. Det ursprungliga, gemensamma ägandet av marken motsvarade å ena sidan ett utvecklingsstadium hos människan, vilket överhuvud inskränkte hennes synkrets till det allra närmast liggande, och förutsatte å andra sidan ett visst överflöd på tillgänglig mark, vilket medgav ett visst spelrum gentemot de eventuella skadliga följderna av denna ur skogen framsprungna hushållning. Om detta överskott på mark tog slut så upphörde också gemensamhetsägandet. Alla högre former av produktion har nått fram till en uppdelning av befolkningen i skilda klasser och därmed till en motsättning mellan härskande och undertryckta klasser. Men därmed blev den härskande klassens intresse det drivande elementet i produktionen, i den mån denna inte inskränkte sig till de undertrycktas nödtorftigaste livsuppehälle. Mest fullständigt har detta genomförts i det nu i Västeuropa härskande kapitalistiska produktionssystemet. De enskilda kapitalisterna, som behärskar produktion och varuutbyte, kan bara bekymra sig om den omedelbaraste nyttoeffekten av sina handlingar. Ja, själva denna nyttoeffekt - såvitt det handlar om nyttan av den producerade eller utbytta artikeln - träder fullständigt i bakgrunden. Den vid försäljningen eftersträvade profiten blir den enda drivfjädern.
Bourgeoisiens samhällsvetenskap, den klassiska nationalekonomin, sysselsätter sig i huvudsak endast med de omedelbart avsedda samhälleliga verkningarna av de på produktion och varuutbyte inriktade mänskliga handlingarna. Detta motsvarar helt den samhällsorganisation, vars teoretiska uttryck denna vetenskap är. Där enskilda kapitalister producerar och bedriver handelsutbyte kan i första hand endast de närmaste, omedelbaraste resultaten komma i betraktande. Om den enskilde fabrikanten eller köpmannen bara får sälja den producerade eller inköpta varan med övlig profit är han nöjd, och det bekymrar honom inte vad det sedan blir av varan eller köparen. På samma sätt förhåller det sig med verkningarna på naturen av dessa handlingar. Vad bekymrade det de spanska odlarna på Kuba, som brände ned skogarna på sluttningarna och i askan fann nog gödning för en generation av högst räntabla kaffebuskar, att de tropiska skyfallen sedan sköljde bort den nu oskyddade matjorden och endast lämnade nakna berget kvar? Gentemot naturen liksom gentemot samhället kommer vid det nuvarande produktionssättet företrädesvis blott den första, handgripliga framgången i betraktande. Och sedan förvånar man sig över att de avlägsnare efterverkningarna av de på denna omedelbara framgång inriktade handlingarna är helt andra, mestadels rakt motsatta, att harmonin mellan efterfrågan och utbud slår om i sin diametrala motsats, så som förloppet av varje tioårig industriell cykel visar och som också Tyskland har fått uppleva ett litet förspel av i "kraschen", över att den på eget arbete grundade privategendomen med nödvändighet utvecklar sig till arbetarnas egendomslöshet, medan all egendom mer och mer koncentreras i de icke arbetandes händer, över att[...][6]
[1] C. Darwin "The descent of man, and selection in relation to sex", vol. I (London 1871).
[2] Jfr. G. Ehrenswärd, "Liv" (Stockholm 1961), s. 70: "Först omkring 350 millioner år från vår tid existerar en flora av rätt lågvuxna plantor, vars huvudrepresentanter, Rhynia och Asteroxylon, så småningom får sällskap av relativt storvuxna trädliknande strukturer".
[3] Kannibalism hos weletaberna och wilzerna omtalas - efter munken Notker Labeos relation - av Jacob Grimm, "Deutsche Rechtsalterthümer" (1828).
[4] I marginalen till manuskriptet står antecknat med blyerts: "Förädling"
[5] Form av tuberkulos som angriper halsens lymfkörtlar
[6] Här avbrytes manuskriptet.
[1*] En första rangens auktoritet[2] på detta område, Sir. W. Thomson har beräknat att inte mycket mer än hundra millioner år kan ha förflutit sedan den tid då jorden var så pass avkyld att växter och djur kunde leva på den.