I:a Internationalens kongress i London pågick mellan den 17 och 23 september 1871. Den var sammankallad i en tid av svår repression i kölvattnet av Pariskommunens nederlag. De länder som inte kunde skicka sina delegater, representerades av de korresponderande sekreterarna i generalrådet.
Anförandet hölls på franska. Publicerat för första gången i "The Communist International" Nr 29, 1934.
Total återhållsamhet från politisk handling är en omöjlighet; den "återhållsamma" pressen deltar i politiken varje dag. Det är bara en fråga om hur man gör det och vilken politik man bedriver. I alla andra avseenden är återhållsamhet en omöjlighet för oss. Arbetarpartiet förekommer redan som politiskt parti i de flesta länder. Vi är inte dem som fördärvar det genom att predika återhållsamhet. Det verkliga livets erfarenhet, det politiska förtrycket som de nuvarande regeringarna utsätter arbetarna för - antingen det är av politiska eller sociala skäl -, tvingar arbetarna att ägna sig åt politik, vare sig de vill det eller inte. Att predika återhållsamhet för dem vore att kasta dem i armarna på bourgeoisipolitiken. Återhållsamhet är helt och hållet uteslutet, i synnerhet efter Pariskommunen, som satt den proletära politiska aktionen på agendan.
Vi vill klassernas avskaffande. Vilka är medlen att uppnå detta? Det är proletariatets politiska herravälde. Och nu, när alla är eniga därom, säger man oss, att inte blanda oss i politiken! Alla återhållsamhetsförespråkare kallar sig revolutionärer, t.o.m. revolutionärer par excellence. Revolutionen är dock politikens högsta verk och de som vill ha den, måste också vilja medlen för att åstadkomma den, d.v.s. den politiska verksamheten som förbereder revolutionen och förser arbetarna med den revolutionära utbildning, utan vilken de, dagen efter drabbningen, är dömda att låta sig vilseledas av en Favres och Pyats. Vår politik måste dock vara arbetarklassens politik; arbetarpartiet får aldrig bli ett bihang till något bourgeoisiparti, det måste konstituera sig som oberoende parti och ha sina egna mål och sin egen politik.
De politiska friheterna, församlings- och föreningsrätten, pressfriheten - dessa är våra vapen. Och vi skulle luta oss tillbaka och återhållas, medan man försöker ta dem ifrån oss? Man säger, att varje politisk verksamhet innebär erkännandet av det bestående. Men när det bestående ger oss medlen att protestera mot det, så är användandet av dessa medel inget erkännande av det bestående.