Skrivet: Mellan den 3 och 15 augusti 1859.
Publicerat: Den 6 augusti 1859 i "Das Volk" nr 4 och
6.
Källa: Marx Engels Werke bd XIII, s. 468-477; "Karl
Marx, »Zur Kritik der Politischen Ökonomie»".
Översättning: ?
Digitalisering: Jonas Holmgren
Recension publicerad i den tyska veckotidningen "Das Volk" (Folket), London, den 6 och 20 augusti 1859.
På alla vetenskapens områden har tyskarna sedan länge bevisat sin jämbördighet, på de flesta områden sin överlägsenhet över de övriga civiliserade nationerna. Det var endast en vetenskap, som inte kunde räkna ett enda tyskt namn bland sina koryféer: den politiska ekonomin. Anledningen till detta är lätt att förstå. Den politiska ekonomin är den teoretiska analysen av det moderna borgerliga samhället och förutsätter därför utvecklade borgerliga förhållanden, förhållanden som under loppet av flera århundraden omöjligt kunde uppkomma i Tyskland efter reformations- och bondekrigen och särskilt efter trettioåriga kriget. Hollands avskiljande från riket trängde undan Tyskland från världshandeln och reducerade från första början dess industriella utveckling till de minimalaste mått. Och under det att tyskarna långsamt och med möda hämtade sig från inbördeskrigens förödelse, under det att de satte in hela sin borgerliga energi - som aldrig var så särdeles stor - på den fruktlösa kampen mot tullmurar och förryckta handelsregleringar, som varje liten duodesfurste och riksbaron pålade sina undersåtars industri, under det att riksstäderna förföll till småaktigt skråväsen och patriciskt högmod - under denna tid erövrade Holland, England och Frankrike de första platserna i världshandeln, lade koloni till koloni och utvecklade manufakturindustrin till dess högsta blomstring, tills slutligen England tack vare ångan, som först kunde ge dess kol- och järnfyndigheter värde, trädde i spetsen för den moderna borgerliga utvecklingen. Men så länge man ännu måste föra kampen mot så löjligt antikverade rester av medeltid, som ända fram till 1830 fjättrade Tysklands materiella borgerliga utveckling, så länge var ingen tysk politisk ekonomi möjlig. Först med tullunionens upprättande kom tyskarna i ett läge, som var det enda under vilket de över huvud taget kunde förstå politisk ekonomi. Från denna tidpunkt började faktiskt importen av engelsk och fransk ekonomi för den tyska bourgeoisins behov. Snart gjorde de lärda och byråkratin det importerade materialet till sitt och bearbetade det på ett sätt, som inte är så särdeles krediterande för den "tyska anden". Ur sammelsuriet av författande industririddare, köpmän, skollärare och byråkrater uppstod så en tysk ekonomisk litteratur, som ifråga om platthet, ytlighet, tankearmod, mångordighet och plagiering endast kan jämföras med den tyska romanen. Bland män med praktisk inriktning utbildades först de industriellas skyddstullsskola, vars auktoritet, List, ännu i dag utgör det bästa som den tyska borgerliga ekonomiska litteraturen frambragt, ehuru hela hans förhärligade verk skrivits av efter fransmannen Ferrier, kontinentalsystemets teoretiska upphovsman. Som en motvikt till denna riktning uppstod på fyrtiotalet frihandelsskolan hos köpmännen i Östersjöprovinserna, vilka i barnsligt-naiv men av egna intressen dikterad tro efter bästa förmåga tuggade om de engelska freetraders [frihandlarnas] argument. Bland skollärarna och byråkraterna slutligen, som hade att behandla den teoretiska sidan av ämnet, fanns det torra herbariesamlare utan kritik, såsom herr Rau, spekulativa viktigpettrar, som översatte de utländska satserna till osmält Hegel-språk, såsom herr Stein, eller belletristiserande axplockare på det "kulturhistoriska" området, såsom herr Riehl. Vad som slutligen framgick ur allt detta var kameralistiken, en med elektrisk-ekonomisk sås övergjuten gröt av allehanda allotriis [ting utan sammanhang], som kan vara bra att känna till för en person som förbereder sig till statsexamen för en post som regeringstjänsteman.
Under det att sålunda bourgeoisin, skolmästarskrået och byråkratin i Tyskland ännu ägnade alla krafter åt att lära sig den engelsk-franska ekonomins första grunder utantill som oomtvistliga dogmer och att någorlunda förstå dem, uppträdde det tyska proletära partiet. Hela innehållet i dess teori framgick ur studiet av den politiska ekonomin, och från ögonblicket för dess framträdande daterar sig också den vetenskapliga, självständiga tyska politiska ekonomin. Denna tyska politiska ekonomi vilar i det väsentliga på den materialistiska historieuppfattningen, vars grunddrag i korta drag framställts i förordet till det ovan nämnda verket. Detta förord har i huvudsak redan avtryckts i "Das Volk", varför vi hänvisar läsaren till detta. Inte bara för den politiska ekonomin, utan för alla historiska vetenskaper (och alla vetenskaper, som inte är naturvetenskaper, är historiska) var den en revolutionär upptäckt, denna sats: "att det materiella livets produktionssätt betingar den sociala, politiska och andliga livsprocessen över huvud taget"; att alla samhälleliga och statliga förhållanden, alla religions- och rättssystem, alla teoretiska åskådningar, som dyker upp i historien, blott då kan förstås, när man förstått de materiella levnadsbetingelserna under varje motsvarande period och härlett de förstnämnda ur dessa materiella betingelser. "Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande". Satsen är så enkel, att den måste vara självklar för var och en, som inte stelnat i idealistiskt bedrägeri. Men detta har högst revolutionära konsekvenser inte bara för teorin utan också för praktiken: "På ett visst stadium av sin utveckling råkar samhällets materiella produktivkrafter i motsättning till de rådande produktionsförhållandena, eller, vad som bara är ett juridiskt uttryck för detta, med de egendomsförhållanden, inom vilka dessa produktivkrafter hittills rör sig. Från att ha varit utvecklingsformer för produktivkrafterna förvandlas dessa förhållanden till fjättrar för desamma. Då inträder en epok av social revolution. Med förändrandet av den ekonomiska grundvalen genomgår hela den oerhörda överbyggnaden en mer eller mindre snabb omvälvning ... De borgerliga produktionsförhållandena är den samhälleliga produktionsprocessens sista antagonistiska form, antagonistisk inte i betydelsen av individuell antagonism utan en antagonism, som uppkommer ur individernas samhälleliga levnadsbetingelser, men de produktivkrafter, som utvecklas i det borgerliga samhällets sköte, skapar samtidigt de materiella betingelserna för lösandet av denna antagonism." Då vi vidare utvecklar vår materialistiska tes och tillämpar den på nutiden, öppnar sig så med ens framför oss perspektivet av en väldig, den väldigaste revolutionen i alla tider.
Det visar sig emellertid också genast vid närmare betraktande, att den skenbart så enkla satsen, att människornas medvetande bestämmes av deras vara och inte tvärtom, genast i sina första konsekvenser stöter all idealism, också den mest förstuckna direkt för pannan. Alla traditionella och invanda åskådningar om allt historiskt negeras genom den. Hela det traditionella sättet för det politiska tänkandet faller till marken; den ädla patriotismen reser sig upprörd mot en sådan principlös uppfattning. Det nya betraktelsesättet stöter därför med nödvändighet på motstånd, inte bara från borgerskapets representanter utan också från de franska socialisternas massa, vilka vill vända upp och ner på världen med trollformeln liberté, égalité, fraternité [frihet, jämlikhet, broderskap]. Men i särskilt hög grad framkallade denna teori de tyska vulgärdemokratiska skrikhalsarnas vrede. Det oaktat har de med förkärlek försökt att plagiera och utnyttja de nya idéerna, varvid de emellertid fullständigt missförstått dem.
Att utveckla den materialistiska uppfattningen om också blott ifråga om något enstaka historiskt exempel var ett vetenskapligt arbete, som skulle krävt år av lugna studier, ty det är klart, att man här inte kan uträtta något med blotta fraser, att blott ett oerhört omfattande, kritiskt sållat historiskt material, som man fullständigt behärskar, kan ge möjlighet att lösa en dylik uppgift. Februarirevolutionen förde med ens fram vårt parti på den politiska scenen och omöjliggjorde därmed för partiet att fullfölja rent vetenskapliga syften. Det oaktat går denna grundåskådning som en röd tråd genom alla partiets litterära produkter. I dem alla påvisar man i varje enskilt fall, hur aktionen varje gång haft sitt upphov i direkta, materiella bevekelsegrunder men inte i de fraser som åtföljt dem, hur tvärtom de politiska och juridiska fraserna likaledes haft sitt upphov i de materiella bevekelsegrunderna liksom den politiska aktionen och dess resultat.
Efter nederlaget för revolutionen 1848-49 inträdde en period, då det blev allt mera omöjligt att från utlandet inverka på Tyskland, och vårt parti överlät då åt vulgärdemokratin att ägna sig åt emigrantgrälet - ty det blev den enda möjliga aktionen. Under det att vulgärdemokratin med liv och själ ägnade sig åt detta gräl, i dag låg i luven på varandra för att i morgon fraternisera och i övermorgon på nytt tvätta hela sin smutsiga byk inför all världen, under det att denna vulgärdemokrati genomreste hela Amerika för att tigga pengar för att kort därpå ställa till ny skandal om fördelningen av de fattiga taler man lyckats få - gladde sig vårt parti åt att åter få litet lugn för studier. Det hade den stora fördelen att som teoretisk grundval ha en ny vetenskaplig åskådning, vars utarbetande gav det tillräckligt att göra. Redan av den anledningen kunde det aldrig förfalla till den grad som emigrationens "stora män".
Den första frukten av detta studium är den bok vi har framför oss.
I ett verk som det här föreliggande kan det inte vara tal om endast en flyktig kritik av enskilda kapitel ur ekonomin, om behandling av den ena eller andra ekonomiska stridsfrågan, isolerad för sig. Detta verk är snarare från första början avsett att systematiskt sammanfatta hela komplexet av den ekonomiska vetenskapen, att i sammanhängande form utveckla den borgerliga produktionens och det borgerliga utbytets lagar. Då ekonomerna inte är något annat än tolkar och apologeter för dessa lagar, så är denna framställning samtidigt en kritik av hela den ekonomiska litteraturen.
Sedan Hegel dog har knappast ett försök gjorts att utveckla en vetenskap i dess eget sammanhang. Den officiella Hegelskolan hade av mästarens dialektik endast tillägnat sig förmågan att manipulera med de allra enklaste konstgrepp, som den jämt och ständigt tillämpade och därtill ofta med löjlig oskicklighet. Hela Hegels kvarlåtenskap inskränkte sig för denna skola, till en ren schablon, med vars hjälp varje tema kunde läggas till rätta, och till ett register av ord och vändningar, som inte tjänade något annat syfte än att infinna sig i det rätta ögonblicket, då tankar och positiva kunskaper saknades. Så kom det sig, att dessa hegelianer - som en Bonnprofessor sagt - inte förstod något om någonting men kunde skriva om allting.[1]) Det var givetvis också därefter. Emellertid var dessa herrar dock, trots sin självkänsla, så pass medvetna om sin svaghet, att de om möjligt undvek stora uppgifter; den gamla perukstocksvetenskapen försvarade sin position tack vare sin överlägsenhet i positivt vetande. Och först när Feuerbach gjort upp räkningen med det spekulativa begreppet, avsomnade hegelianismen så småningom, och det föreföll som om den gamla metafysiken med dess fixa kategorier på nytt börjat härska inom vetenskapen.
Det hela hade sin naturliga orsak. På de hegelska diadochernas regim, som utmynnat i de rena frasernas herravälde, följde naturligt en epok, under vilken vetenskapens positiva innehåll åter övervägde över dess formella sida. Men vid samma tid kastade sig Tyskland med en alldeles enastående energi över naturvetenskaperna, vilket överensstämde med den väldiga borgerliga utvecklingen efter 1848; och i och med att dessa vetenskaper, i vilka den spekulativa riktningen aldrig kunnat göra sig riktigt gällande, kom på modet, spred sig på nytt det gamla metafysiska sättet att tänka ända till de yttersta gränserna för den wolfska plattheten. Hegel var glömd, den nya naturvetenskapliga materialismen, som teoretiskt nästan inte alls skiljer sig från 1700-talets och som till stor del endast har det företrädet, att den förfogar över rikare naturvetenskapligt material, utvecklades särskilt ifråga om kemi och fysiologi. Reducerad ända till dess yttersta platthet finner vi kälkborgarnas inskränkta sätt att tänka under den förkantska tiden förkroppsligat i Büchner och Vogt; och till och med Moleschott, som blint tror på Feuerbach, trasslar varje ögonblick på det mest skrattretande sätt in sig i de allra enklaste kategorier. Det borgerliga vardagsförståndets stela åkarkamp blir naturligtvis förläget stående framför den vallgrav, som skiljer väsen från företeelse, orsak från verkan, men när man ger sig ut på parforcejakt i det abstrakta tänkandets synnerligen kuperade terräng, så bör man inte heller rida på åkarkampar.
Här var det alltså en annan fråga, som måste lösas, vilken inte har någonting att göra med den politiska ekonomin som sådan. Hur skulle vetenskapen behandlas? Å ena sidan hade man den hegelska dialektiken, i den fullständigt abstrakta, "spekulativa" gestalt, i vilken Hegel efterlämnat den; å andra sidan hade man den vanliga, väsentligen wolfskt-metafysiska metoden, som nu åter kommit på modet, enligt vilken också de borgerliga ekonomerna skrev sina osammanhängande tjocka böcker. Denna sistnämnda metod hade genom Kant och framför allt Hegel teoretiskt så fullständigt förintats att blott lättjan och avsaknaden av en annan enkel metod möjliggjorde för den att fortfarande praktiskt existera. Å andra sidan var den hegelska metoden i sin föreliggande form absolut obrukbar. Den var till sitt väsen idealistisk, och här gällde det att utveckla en världsåskådning, som var mer materialistisk än alla tidigare. Den utgick från det rena tänkandet, och här måste man utgå från de mest hårdnackade fakta. En metod, som enligt sin egen bekännelse "kom från intet genom intet till intet", var i denna form här ingalunda på sin plats. Inte desto mindre var den av allt föreliggande logiskt material det enda, som man åtminstone kunde anknyta till. Den hade inte kritiserats, inte övervunnits; ingen av den stora dialektikerns motståndare hade kunnat skjuta en bräsch i dess stolta byggnad; den var glömd, emedan den hegelska skolan inte vetat vad den skulle göra med den. Framför allt gällde det alltså att underkasta den hegelska metoden en genomgripande kritik.
Vad som utmärkte Hegels tankemetod framför alla andra filosofers var det enastående historiska sinne, som låg till grund för detsamma. Trots att formen var ytterst abstrakt och idealistisk, så gick dock utvecklingen av hans tankar ständigt parallellt med världshistoriens utveckling, och den sistnämnda skulle egentligen endast tjäna som en probersten för den förra. Om också därigenom det riktiga förhållandet mellan tänkande och verklighet vändes om och ställdes på huvudet, så kom dock överallt det reella innehållet in i filosofin, och det desto mer som Hegel skilde sig från sina lärjungar därigenom, att han inte som de var en okunnig skrythals utan en av alla tiders lärdaste huvuden. Han var den första, som försökte påvisa en utveckling och ett inre sammanhang i historien, och hur främmande mycket i hans historiefilosofi nu än må förefalla oss, så måste man också i dag beundra det storartade i grundåskådningen, i synnerhet om man med honom jämför hans föregångare eller dem, som efter honom djärvts göra allmänna reflektioner över historien. I fenomenologin, estetiken, filosofins historia, överallt är denna storartade uppfattning av historien genomgående, och överallt behandlas materialet historiskt, i bestämt om också abstrakt förvanskat sammanhang med historien.
Denna epokgörande historieuppfattning var den direkta teoretiska förutsättningen för den nya materialistiska åskådningen, och redan härigenom var en anknytningspunkt given också för den logiska metoden. Om denna glömda dialektik redan från det "rena tänkandets" ståndpunkt lett till sådana resultat, om den därtill lekande lätt gjort upp med hela den tidigare logiken och metafysiken, så måste den i varje fall innehålla något mer än bara sofisteri och hårklyveri. Men att ingå på kritik av denna metod - något som hela den officiella filosofin ryggat och fortfarande ryggar tillbaka för - var ingen småsak.
Marx var och förblir den enda som kunde åtaga sig arbetet att ur den hegelska logiken skala fram den kärna, som utgör Hegels verkliga upptäckter på detta område, och återställa den dialektiska metoden, befriad från sina idealistiska höljen, till den enkla gestalt, i vilken den blir den enda riktiga formen för tankeutvecklingen. Utarbetandet av den metod, som ligger till grund för Marx' kritik av den politiska ekonomin anser vi vara ett resultat, som i betydelse knappast står efter den materialistiska grundåskådningen.
Kritiken av den politiska ekonomin kunde, till och med sedan man funnit metoden, ännu utföras på två olika sätt: historiskt eller logiskt.[2] Då utvecklingen i historien, likaväl som i dess litterära återspegling i det stora hela går från de enklaste till de mera komplicerade förhållandena, så gav den historiska utvecklingen i den politisk-ekonomiska litteraturen en naturlig ledtråd, till vilken kritiken kunde knyta an, och i det stora hela skulle de ekonomiska kategorierna därvid uppträda i samma ordningsföljd som i den logiska utvecklingen. Denna form har skenbart den fördelen att ge större klarhet, då ju den verkliga utvecklingen fullföljes, men i själva verket skulle en sådan form på sin höjd bli mera populär. Historien rör sig ofta i språng och i sicksack, och måste därvid följas på alla punkter, varigenom man skulle vara tvungen inte bara att upptaga mycket material av ringa vikt utan också ofta avbryta tankegången. Därtill kommer att man inte kan skriva den politiska ekonomins historia utan att skriva det borgerliga samhällets, och därmed skulle arbetet dra ut i det oändliga, då alla förarbeten saknas. Det logiska behandlingssättet var alltså det enda som var på sin plats. Men detta är faktiskt ingenting annat än det historiska, endast befriat från sin historiska form och de störande tillfälligheterna. Med det, varmed historien börjar, måste likaledes tankegången börja, och dennas vidare rörelse kommer inte att vara något annat än den historiska processens spegelbild, i abstrakt och i teoretiskt konsekvent form; en korrigerad spegelbild, men korrigerad enligt lagar som den verkliga historiska processen själv uppställer, varvid varje moment kan betraktas på höjdpunkten av sin utveckling, i sin fulla mognad, sin klassicitet.
Vid användandet av denna metod utgår vi från det första och enklaste förhållande, som historiskt, faktiskt föreligger, här alltså från det första ekonomiska förhållande vi finner. Detta förhållande analyserar vi. Redan detta, att det är ett förhållande, innebär att det har två sidor, som står i förhållande till varandra. Var och en av dessa sidor betraktar vi för sig; därav framgår karaktären av deras förhållande till varandra, deras växelverkan. Det kommer att uppträda motsägelser, som kräver en lösning. Men då vi här inte betraktar en abstrakt tankeprocess, som försiggår endast i vår hjärna, utan en verklig process, som vid någon tidpunkt verkligen försiggått eller ännu försiggår, så kommer också dessa motsägelser att ha utvecklats och sannolikt också ha funnit sin lösning i praktiken. Vi kommer att följa sättet för denna lösning och finna, att den åstadkommits genom upprättandet av ett nytt förhållande, vars två motsatta sidor vi nu måste utveckla o.s.v.
Den politiska ekonomin börjar med varan, med det ögonblick då produkter utbytes mot varandra - antingen av enskilda personer eller av primitiva samhällen. Den produkt, som kommer in i utbytet, är vara. Den är emellertid vara blott därigenom, att vid tinget, produkten, är förknippat ett förhållande mellan två personer eller samhällen, förhållandet mellan producenten och konsumenten, som här inte längre är förenade i samma person. Här har vi genast ett exempel på ett egendomligt faktum, som är genomgående för hela den politiska ekonomin och har ställt till en förskräcklig förvirring i de borgerliga ekonomernas huvuden: den politiska ekonomin handlar inte om ting utan om förhållanden mellan personer och sist och slutligen mellan klasser, men dessa förhållanden är ständigt bundna vid ting och uppträder som ting. Detta sammanhang - som i enstaka fall anats av en eller annan ekonom - har Marx som den första upptäckt i dess giltighet för hela den politiska ekonomin, och därigenom har den gjort de svåraste frågor så enkla och klara, att till och med de borgerliga ekonomerna nu kan begripa dem.
Om vi nu betraktar varan från dess olika sidor, nämligen varan i dess fullständiga utveckling, inte sådan den till en början mödosamt utvecklas i den primitiva byteshandeln mellan två primitiva samhällen, så uppträder den för oss ur de båda synpunkterna: bruksvärde och bytesvärde. Och här är vi genast inne på de ekonomiska debatternas område. Den som vill ha ett slående bevis på att den tyska dialektiska metoden på sin nuvarande utvecklingsnivå är åtminstone lika överlägsen den gamla enfaldiga metafysiska kannstöparmetoden som järnvägarna är överlägsna medeltidens transportmedel, han bör läsa hos Adam Smith eller någon annan officiell namnkunnig ekonom, vilka kval bytesvärdet och bruksvärdet förorsakade dessa herrar, hur svårt det är för dem att skilja dem ordentligt från varandra och förstå vart och ett i dess säregna bestämdhet, och sedan jämföra med den klara, enkla utvecklingen hos Marx.
Sedan nu bruksvärde och bytesvärde utvecklats, framställes varan som omedelbar enhet av båda, sådan den inträder i bytesprocessen. Vilka motsägelser som här uppkommer finner läsaren på sid. 20, 21.[3]) Vi anmärker endast, att dessa motsägelser inte bara har teoretiskt, abstrakt intresse utan tillika återspeglar de svårigheter, som uppstår ur det omedelbara bytesförhållandets, den enkla byteshandelns natur, återspeglar de omöjligheter i vilka den första grova formen av utbytet nödvändigtvis utmynnar. Lösandet av dessa omöjligheter består däri, att egenskapen att representera bytesvärdet för alla andra varor överföres på en speciell vara - pengarna. Pengarna eller den enkla cirkulationen utvecklas nu i andra kapitlet, nämligen 1. pengarna som värdemätare, varvid sedan det i pengarna mätta värdet, priset, får sin närmare bestämning; 2. som cirkulationsmedel och 3. som de båda bestämningarnas enhet som reella pengar, som representant för hela den materiella borgerliga rikedomen. Härmed slutar framställningen i det första häftet och förbehåller åt det andra häftet pengarnas övergående till kapital.
Av detta kan man se, att vid användandet av denna metod den logiska framställningen alls inte är tvungen att hålla sig till det rent abstrakta området. Tvärtom, den behöver den historiska illustrationen, den oavbrutna beröringen med verkligheten. Dessa belägg har därför också i stor mängd infogats, och det såväl i form av hänvisningar till det verkliga historiska förloppet på olika stadier av samhällsutvecklingen, som i form av hänvisningar till den ekonomiska litteratur, i vilken utarbetandet av klara bestämningar för de ekonomiska förhållandena från första början fullföljes. Kritiken av de enskilda, mer eller mindre ensidiga eller förvirrade åskådningssätten har så i det väsentliga givits redan i själva den logiska framställningen och kan formuleras kort. I en tredje artikel ämnar vi ingå på det ekonomiska innehållet i själva boken.[4]
[1] I originalet ordagrant: "von nichts etwas verstanden", förstod något om ingenting, d.v.s. förstod något blott om det hegelska begreppet "ingenting". - Red.
[2] Angående metoden, se Marx' Inledning ... - MIA.
[3] I den svenska översättningen sid. 31-32. - MIA.
[4] Denna tredje artikel blev till följd av att tidningen upphörde aldrig skriven. - Red.