Skrivet: I slutet av mars 1850
Källa: Marx Engels Werke bd VII, s. 244-254; "Ansprache
der Zentralbehörde an den Bund vom März".
Översättning: ?
Digitalisering: Jonas Holmgren
Centralledningen till Förbundet.
Bröder!
Under de båda revolutionsåren 1848-1849 har Förbundet i dubbelt avseende med heder bestått sitt prov. Först därigenom, att dess medlemmar på alla orter energiskt ingrep i rörelsen, att de i pressen, på barrikaderna och på slagfälten stod i främsta ledet med den enda avgjort revolutionära klassen: proletariatet. Förbundet har vidare bestått provet, däri att dess uppfattning om rörelsen, så som den formulerats i kongressernas och centralledningens cirkulär år 1847 och i det Kommunistiska Manifestet, visat sig vara den enda riktiga, att de i dessa acta uttalade förväntningarna fullständigt uppfyllts: och däri att den uppfattning om de nutida samhällsförhållandena, vilken tidigare endast i hemlighet propagerats av Förbundet, nu är allmänt samtalsämne bland olika folk och förkunnas öppet på torgen.
Samtidigt upplöstes förbundets tidigare så fasta organisation betydligt. En stor del av medlemmarna, som direkt deltog i den revolutionära rörelsen, trodde, att tiden för de hemliga sammanslutningarna nu var över och att ensamt den offentliga verksamheten var tillräcklig. De enskilda kretsarna och kommunerna lät sina förbindelser med Centralstyrelsen förfalla och långsamt dö bort.
Medan sålunda i Tyskland det demokratiska partiet, småborgarnas parti, byggde upp sin organisation allt mera, förlorade Arbetarpartiet sin enda fasta karaktär, förblev i bästa fall på enskilda orter organiserat för lokala ändamål. Härigenom råkade det i den allmänna rörelsen fullständigt under de småborgerliga demokraternas välde och ledning.
Detta tillstånd måste få ett slut. Arbetarnas självständighet måste återställas. Centralstyrelsen förstod nödvändigheten härav och skickade därför redan vintern 1848-1849 en emissarie, Josef Moll, till Tyskland för att reorganisera förbundet. Molls mission fick emellertid ingen bestående betydelse, delvis emedan de tyska arbetarna vid den tiden ännu icke vunnit tillräcklig erfarenhet, delvis emedan majupproret i fjol kom emellan. Moll själv tog gevär och inträdde i den badisk-pfalziska armén. Han stupade den 19 juli i träffningen vid Murg. Förbundet förlorade i honom en av sina äldsta, verksammaste och pålitligaste medlemmar, som deltagit i alla kongresser och arbetat inom alla centralstyrelser. Redan tidigare hade han utfört flera uppdrag som sändebud, och gjort det med stor framgång. Efter de revolutionära partiernas nederlag i Tyskland och Frankrike i juli 1849 sammankom nästan alla Centralstyrelsen medlemmar på nytt i London, kompletterade sig med nya, revolutionära krafter och tog med förnyad iver upp arbetet på Förbundets reorganisation.
Reorganisationen kan genomföras endast genom en emissarie, och Centralstyrelsen anser det för synnerligen viktigt, att emissarien avreser just i detta ögonblick, då en ny revolution förestår, och då arbetarpartiet måste uppträda så välorganiserat, så enhälligt och så självständigt som möjligt, om det icke på nytt såsom år 1848 vill bli exploaterat och taget i släptåg av bourgeoisin.
Redan år 1848 sade vi er, bröder, att den tyska liberala bourgeoisin skulle komma till makten inom kort, samt att den kommer omedelbart att använda sin nyvunna makt mot arbetarna. Ni har sett, hur detta gick i uppfyllelse. I själva verket var det bourgeoisin, som efter massrörelsen 1848 genast grep statsmakten och använde denna makt för att tränga arbetarna, dess bundsförvanter i kampen, tillbaka i deras tidigare förtryckta ställning. Kunde bourgeoisin icke genomföra detta, utan att alliera sig med det i mars avlägsnade feodala partiet, utan att slutligen på nytt avträda makten till detta feodala, absolutistiska parti, så har den dock garanterat sig betingelser, som i sinom tid på grund av regeringens finanssvårigheter kommer att spela makten i dess händer och trygga alla borgerskapets intressen. Kunde bourgeoisin göra detta, då vore det möjligt, att den revolutionära rörelsen redan nu skulle gå fram i en s.k. fredlig utveckling. Borgerskapet behövde icke ens, för att säkra sitt välde, göra sig förhatligt genom våldsåtgärder mot folket, då alla dessa våldsgärningar redan genomförts av den feodala kontrarevolutionen. Utvecklingen kommer emellertid icke att få detta fredliga förlopp. Revolutionen, som den kommer att påskynda, står tvärtom nära, vare sig den framkallas genom en självständig resning av det franska proletariatet, eller genom en den heliga alliansens invasion mot det revolutionära Babel.
Den roll, som den tyska liberala bourgeoisin år 1848 spelade gentemot folket, denna förrädarroll, kommer att i den förestående revolutionen övertas av de demokratiska småborgarna, som nu i oppositionen intar samma ställning, som den liberala bourgeoisin före 1848. Detta parti, det demokratiska, som är vida farligare för arbetarna än det tidigare liberala, består av tre element:
I. Av de mest framskridna delarna av storbourgeoisin, som strävar mot målet: att omedelbart och fullständigt störta feodalismen och absolutismen. Denna fraktion representeras av de tidigare kompromissmakarna från Berlin, av skattevägrarna.
II. Av de demokratiskt konstitutionella småborgarna, vilkas huvudsakligaste mål under rörelsen hittills var upprättandet av en mer eller mindre demokratisk förbundsstat, sådan den framställts av deras representanter: Frankfurtsammankomstens vänster och senare Stuttgartparlamentet, samt av dem själva i kampanjen för rikets statsförfattning.
III. Av de republikanska småborgarna, vilkas ideal är en tysk federativrepublik ā la Schweiz, och vilka nu kallar sig röda och socialdemokratiska, emedan de går och bär på den fromma önskan att avskaffa storkapitalets tryck på småkapitalet, storbourgeoisins tryck på småborgarna. Denna fraktions företrädare var de demokratiska kongressernas och kommittéernas medlemmar, ledarna för de demokratiska föreningarna, redaktörerna för de demokratiska tidningarna.
Alla dessa fraktioner kallar sig nu efter sitt nederlag: republikaner eller röda, alldeles som nu de republikanska småborgarna i Frankrike kallar sig socialister. Där de ännu har möjlighet att fullfölja sina mål på konstitutionell väg - såsom i Württemberg, Bayern o.s.v. - där begagnar de tillfället att bibehålla sina gamla fraser och att i handling visa att de icke på minsta sätt ändrat sig. Det är dessutom självklart, att detta partis ändrade namn icke förändrar någonting gentemot arbetarna, utan endast bevisar, att det nu gör front mot den med absolutismen allierade bourgeoisin och att det måste stöda sig på proletariatet.
Det småborgerligt demokratiska partiet i Tyskland är mycket mäktigt, det omfattar icke blott den stora majoriteten av städernas borgerliga invånare, de små industriella köpmännen och hantverksmästarna; utan de räknar bland dem som följer detsamma bönderna och lantproletariatet, så länge detta ännu icke funnit ett stöd i städernas självständiga proletariat.
Det revolutionära arbetarpartiets förhållande till den småborgerliga demokratin är detta: det går gemensamt fram med densamma mot den fraktion, som det vill störta; men det träder upp emot den småborgerliga demokratin i allt, där denna vill befästa sig för sig själv.
Fjärran från att vilja överändakasta hela samhället för de revolutionära proletärerna, är det de demokratiska småborgarnas traktan, att ändra de samhälliga förhållandena så, att det bestående samhället blir så drägligt och bekvämt som möjligt för dem. De kräver därför främst förminskade statsutgifter genom att inskränka byråkratin och förlägga huvudskatterna på de stora godsägarna och bourgeoisin. De fordrar vidare upphävande av storkapitalets tryck på småkapitalet, genom inrättande av offentliga kreditinstitut och lagar mot ocker, varigenom det blir möjligt för dem och bönderna att på goda villkor få lån av staten i st.f. av kapitalisterna. Vidare kräver de genomförande av de borgerliga egendomsförhållandena på landsbygden genom att feodalismen fullständigt upphäves. För att kunna genomföra allt detta behöver de en demokratisk, en konstitutionell eller en republikansk statsförfattning, som ger dem och deras bundsförvanter, bönderna, majoritet; samt en demokratisk kommunalförfattning, som ger dem den direkta kontrollen över den kommunala egendomen samt lämnar i deras händer en massa funktioner, som nu förvaltas av byråkraterna.
Kapitalets herravälde och raska tillväxt bör vidare motarbetas, dels genom inskränkning av arvsrätten, dels genom att så många arbeten som möjligt uppdrages åt staten. Vad arbetarna angår, så är framför allt klart, att de skall förbli lönearbetare liksom hittills, endast en bättre lön och en garanterad existens önskar de demokratiska småborgarna åt arbetarna, och de hoppas kunna genomföra detta genom att staten delvis ger arbete och genom välgörenhetsåtgärder. Kort sagt, de hoppas kunna köpa arbetarna genom mer eller mindre maskerade allmosor samt bryta deras revolutionära kraft genom att för ögonblicket göra deras läge drägligt. Den småborgerliga demokratins här i sammanfattning formulerade krav representeras icke samtidigt av alla dess fraktioner och föresvävar i sin helhet endast ett fåtal av dess folk som bestämt mål. Ju längre enskilda personer eller fraktioner hos dem går, desto flera av dessa krav gör de till sina, och det fåtal, som i det ovan sagda ser sitt eget program, skulle tro, att därmed ock uppställts det mest långtgående program för själva revolutionen.
Men dessa krav kan på inget sätt tillfredsställa proletariatets parti. Medan de demokratiska småborgarna vill genomföra revolutionen så snabbt som möjligt och sluta den, sedan de här omnämnda anspråken som längstgående uppfyllts, ligger det i vårt intresse och är det vår uppgift att göra revolutionen permanent, tills alla klasser med mer eller mindre egendom trängts undan från makten, och proletariatet erövrat statsmakten, samt proletärernas association icke blott i ett land, utan i alla världens mäktiga länder, utvecklats så långt, att konkurrensen mellan proletärerna i dessa länder upphört, och att åtminstone de avgörande produktionskrafterna koncentrerats i proletärernas händer. För oss kan det icke gälla en förändring av privategendomen men endast dess förintande; icke en utsuddning av klassmotsättningarna, men klassernas upphävande; icke en förbättring av det bestående samhället, men att grundlägga ett nytt.
Att den småborgerliga demokratin under revolutionens vidare utveckling kommer att erhålla det övervägande inflytandet i Tyskland för en tid, därom råder inget tvivel. Frågan är då proletariatets och särskilt Förbundets ställning till denna småborgerliga demokrati.
1. under fortvaro av de nuvarande förhållandena, när jämväl de småborgerliga demokraterna är förtryckta?
2. i nästa revolutionära strid, som kommer att ge dem övervikt?
3. efter denna strid, under tiden för övervikten över de störtade klasserna och proletariatet?
1. I nuvarande ögonblick, när de demokratiska småborgarna överallt är förtryckta, predikar de i allmänhet enhet och försoning för proletariatet. De erbjuder proletariatet sin hand och strävar efter att bilda ett stort oppositionsparti, som omfattar alla schatteringar i det demokratiska partiet; d.v.s. de försöker inveckla arbetarna i en partiorganisation, där de allmänna socialdemokratiska fraserna härskar, men bakom vilka deras speciella intressen står gömda, och bland vilka proletariatets bestämda krav för husfredens skull inte kan uppställas. En dylik förening skulle utfalla endast till deras fördel och helt till proletariatets nackdel. Proletariatet skulle förlora hela sin självständiga och mödosamt tillkämpade ställning samt igen sjunka ned till ett den officiella borgerliga demokratins bihang. Denna förening måste således på det bestämdaste avvisas. Och i stället för att låta nöja sig med att vara en bifallsapplåderande grupp för de borgerliga demokraterna, måste arbetarna - framförallt Förbundet - arbeta på att vid sidan av de officiella demokraterna uppbygga en arbetarpartiets självständiga, hemliga och officiella organisation samt göra varje kommun till en medelpunkt och kärna för arbetarföreningar, där proletariatets ställning och intressen diskuteras oberoende av borgerliga inflytanden. Hur lite de borgerliga demokraterna menar allvar med sin allians, där proletärerna skulle stå sida vid sida med dem samt ha lika makt och lika rätt, det visar t.ex. demokraterna i Breslau, som i sitt organ, "Die Neue Oder-zeitung", på det hätskaste förföljer de självständigt organiserade arbetarna, som de kallar socialister.
För kamp mot en gemensam motståndare behöver man ingen särskild förening. Så snart en dylik motståndare måste direkt bekämpas, så sammanfaller båda partiernas intressen för ögonblicket, och så som hittills kommer också i framtiden denna för tillfället beräknade förening att komma till stånd av sig själv. Det är klart, att under de förestående blodiga konflikterna, liksom vid alla tidigare, huvudsakligast arbetarna kommer att framkämpa segern - genom sitt mod, sin beslutsamhet och sin uppoffring. Liksom hittills kommer också i denna kamp småborgarna som massa att så länge som möjligt hålla sig tvekande, obeslutsamma och overksamma, för att sedan, när segern är vunnen, lägga beslag på den för sin räkning, uppmana arbetarna till lugn och att vända hem till arbete, förhindra så kallade excesser och utestänga arbetarna från att skörda segerns frukter.
Det ligger icke i arbetarnas makt att hindra de småborgerliga demokraterna i detta deras verk, men det ligger i deras makt att försvåra deras uppmarsch mot det beväpnade proletariatet samt diktera dem sådana villkor, att de borgerliga demokraternas herravälde redan på förhand bär undergångens frö i sig, och senare deras undanträngande genom proletariatets herravälde betydligt underlättas.
Arbetarna måste framför allt under konflikten och omedelbart efter kampen i så hög grad som det bara är möjligt arbeta mot de borgerligas propaganda för lugn och "ordning" samt tvinga demokraterna att i handling omsätta sina nuvarande terroristiska fraser. Arbetarna måste se till, att den omedelbart revolutionära jäsningen icke ånyo genast efter segern blir dämpad. Tvärtom måste de hålla den vid liv så länge som möjligt. Långt ifrån att uppträda mot de s.k. excesserna, exempel på folkhämnd mot hatade individer eller offentliga byggnader, vid vilka endast hatfulla minnen är förknippade, bör man icke blott tolerera dylika exempel, utan själv omhänderta ledningen av dem.
Under kampen och efter kampen måste arbetarna vid sidan av de borgerliga demokraternas fordringar vid varje tillfälle uppställa sina egna krav. De måste kräva garantier för arbetarna med detsamma som de demokratiska borgarna börjar förbereda sig för att överta regeringen. Blir det nödvändigt måste de tilltvinga sig dessa garantier och överhuvudtaget se till, att de nya regeringsutövarna förbinder sig till alla möjliga slags koncessioner och löften - det säkraste medlet att kompromettera dem. De måste överhuvudtaget på alla sätt genom en lugn och kallblodig bedömning av förhållandena och genom ett öppet misstroende mot den nya regeringen så mycket som möjligt dämpa den segerberusning och entusiasm för den nya ordningen, som inträder efter varje segerrik kamp på gatan. Vid sidan av de nya officiella regeringarna måste genast egna revolutionära arbetarregeringar upprättas, antingen i form av kommunstyrelser, kommunråd, eller genom arbetarklubbar och arbetarkommittéer. Därmed förlorar de borgerliga demokratiska regeringarna omedelbart arbetarnas stöd och ser sig övervakade och hotade av myndigheter, som bakom sig har hela arbetarmassan. Med ett ord: Från segerns första ögonblick måste misstroendet icke mera rikta sig mot det besegrade reaktionära partiet, utan mot den hittillsvarande bundsförvanten, som ensam vill utnyttja den gemensamma segern.
2. För att emellertid energiskt och hotfullt kunna uppträda mot detta parti, vars förräderi mot arbetarna tar sin början under segerns första timme, måste arbetarna vara beväpnade och organiserade. Hela proletariatets beväpning med flintlåsgevär, bössor, kanoner och ammunition måste utan dröjsmål genomföras. Återupprättandet av det gamla, mot arbetarna riktade borgarvärnet måste bekämpas. Där detta ej kan genomföras, måste arbetarna försöka organisera sig självständigt som proletärt garde, med en av dem själva vald chef och generalstab, samt ställa sig icke under statsmaktens kommando utan under de av arbetarna uppställda revolutionära kommunråden. Där arbetarna sysselsättes på statens räkning, bör de genomföra att de beväpnas och organiseras i en särskild kår med självvald chef eller som en del av det proletära gardet. Under inga villkor bör vapen och ammunition utlämnas, varje avväpningsförsök bör i fall det blir nödvändigt förhindras med våld. Att förinta de borgerliga demokraternas inflytande på arbetarna, att omedelbart uppställa självständiga och beväpnade arbetarorganisationer samt genomtvinga så försvårande och komprometterande villkor som möjligt för den borgerliga demokratin under dess tillfälliga och oundvikliga herravälde; det är de huvudpunkter, som proletariatet och därmed även Förbundet bör upprätthålla under och efter det förestående uppropet.
3. Så snart de nya regeringarna i någon mån befäst sin ställning, börjar genast deras kamp mot arbetarna. För att här kunna möta de demokratiska småborgarna med maktmedel är framförallt nödvändigt, att arbetarna organiseras och centraliseras självständigt i klubbar. Centralstyrelsen kommer så fort det blir möjligt, efter det de bestående regeringarna störtats, att bege sig till Tyskland, där omedelbart sammankalla en kongress och inför denna uppdra de nödvändiga planerna och utkasten för en centralisation av arbetarklubbarna under en i rörelsens huvudpunkt etablerad ledning. Ett snabbt genomförande av organisationen, åtminstone en förbindelse av arbetarklubbarna i landsorten, är ett av de viktigaste momenten vid stärkandet och utvecklingen av arbetarpartiet.
Den bestående regeringens störtande kommer att som närmaste följd få val av en nationalrepresentation. Härvid bör proletariatet iaktta följande:
I. Att icke tillåta vare sig lokala myndigheter eller regeringskommissarier genom lagvrängningar i en eller annan form under något slags sökt förevändning utestänga arbetare.
II. Att överallt vid sidan av de borgerliga demokratiska kandidaterna uppställa arbetarkandidater, som så vitt möjligt bör bestå av medlemmar i Förbundet. Deras inval måste befrämjas med alla möjliga medel. Även på sådana platser, där inga utsikter för deras inval förefinnes, måste arbetarna uppställa sina egna kandidater för att bevara sin självständighet, mönstra sina krafter, utlägga sitt revolutionära ställningstagande och sin partiståndpunkt för offentligheten. Härvid bör de icke låta lura sig av demokraternas fraser, som t.ex. att man därmed splittrar det demokratiska partiet och ger reaktionen möjlighet att segra. Alla dessa fraser syftar slutligen blott till ett: att proletariatet må bedragas. De vinningar, som proletariatet genom ett sådant oberoende uppträdande måste inhösta, är oändligt viktigare än den nackdelen, som närvaron av några reaktionärer i representationen kunde ge upphov till. Om demokratin på förhand uppträder bestämt och terroristiskt mot reaktionen, så är dennas inflytande på valen redan på förhand omintetgjort.
Den första punkt, i fråga om vilken de borgerliga demokraterna kommer i konflikt med arbetarna blir upphävandet av feodalismen. Liksom i den första franska revolutionen kommer småborgarna att ge de feodala latifundierna åt bönderna som fri egendom, d.v.s. låta lantproletariatet fortfara att existera som sådant och bilda en småborgerlig bondeklass, som kommer att genomgå samma kretslopp av utarmning och skuldsättning, vari den franska bonden ännu i dag befinner sig.
Arbetarna måste i lantarbetarnas och i sitt eget intresse uppträda mot denna plan. De måste kräva, att de konfiskerade godsen blir statsegendom och användes till arbetarkolonier, som lantproletariat i sammanslutningar brukar med användning av alla storbrukets fördelar, varigenom den gemensamma egendomens princip snarligen erhåller en fast bas mitt i de vacklande borgerliga egendomsförhållandena. Liksom demokraterna förbinder sig med bönderna, måste arbetarna förena sig med lantproletariatet.
Vidare kommer demokraterna antingen att direkt arbeta på upprättandet av en federativ republik, eller åtminstone, om de icke kan undgå den enade och odelade republiken, försöka att lamslå centralregeringen genom att ge största möjliga självständighet och oberoende åt kommunerna och provinserna. För att motarbeta dessa planer måste arbetarna icke blott befrämja den enade och odelbara tyska republiken, utan ock inom densamma verka för den bestämdaste centralisation av väldet i händerna på statsmakten. De får icke låta vilseleda sig av det demokratiska talet om frihet för kommunerna, om självförvaltning o.s.v. I ett land som Tyskland, där ännu så många rester av medeltiden återstår att avlägsna, där ännu så mycket lokalt och provinsiellt egensinne måste brytas ned, får man under inga omständigheter tåla att varje by, varje stad, varje provins lägger ett nytt hinder i vägen för den revolutionära verksamheten, som endast från centrum kan utveckla hela sin kraft. - Man får icke mer tolerera att det nuvarande tillståndet upprepas, när tyskarna måste kämpa för ett och samma framsteg särskilt i varje stad, i varje provins för sig. Och allra minst får man tolerera att en s.k. fri kommunalförfattning förevigar en egendomsform, som står t.o.m. efter den moderna privategendomen och med nödvändighet överallt övergår i denna samt att de därav uppkommande stridigheterna mellan fattiga och rika kommuner, liksom en kommunal medborgarrätt vid sidan av den statliga medborgarrätten blir konstanta med sina lagöverträdelser mot arbetarna. Liksom i Frankrike 1793 består det verkligt revolutionära partiets uppgift nu i att genomföra den strängaste centralisation.[1*]
Vi har sett, hur demokraterna genom nästa rörelse kommer fram till makten, hur de blir tvungna att föreslå mer eller mindre socialistiska åtgärder. Man kommer att spörja, vilka åtgärder arbetarna kommer att föreslå som motvikt. Arbetarna kan naturligtvis i rörelsens början icke föreslå några direkt kommunistiska åtgärder. Men de kan:
1. Tvinga demokraterna att ingripa i den hittillsvarande samhällsordningen från så många olika håll som möjligt, att störa dess regelbundna gång och kompromettera sig själva och att koncentrera så många produktivkrafter, transportmedel, fabriker, järnvägar o.s.v. som möjligt i statens händer.
2. De måste driva de förslag, som demokraterna framställer, vilka i varje fall icke vill uppträda revolutionärt, utan blott reformerande, till sin spets och förvandla dem till direkta angrepp på privategendomen. T.ex. när småborgarna föreslår att inköpa järnvägar och fabriker, så måste arbetarna kräva, att staten helt enkelt och utan ersättning konfiskerar dessa järnvägar och fabriker som reaktionärers egendom. När demokraterna föreslår proportionell skatt, kräver arbetarna progressiv; om demokraterna själva föreslår en begränsad progressiv skatt, så kräver arbetarna en skatt, som stiger så starkt, att storkapitalet därvid går under. När demokraterna fordrar reglering av statsskulderna, så fordrar arbetarna statsbankrutt. Arbetarnas krav kommer alltså överallt att bestämmas av de åtgärder och de koncessioner, som demokraterna vidtar.
Om de tyska arbetarna icke skulle kunna nå fram till herravälde och att förverkliga sina klassintressen, utan att fullständigt genomgå en längre revolutionär utveckling, så har de likväl denna gång vissheten, att den första akten av detta förestående revolutionära skådespel sammanfaller med den direkta segern av deras egen klass i Frankrike, varigenom den också åtskilligt påskyndas.
Men själva måste de göra det mesta för sin slutliga seger genom att de för sig klargör sina klassintressen, intar sin egen självständiga partiställning så fort som möjligt, och vid organisationen av proletariatets oberoende parti icke för ett ögonblick låter sig ledas vilse genom de demokratiska småborgarnas hycklande fraser. Deras stridsrop måste vara: Revolutionen i permanens.
London i mars 1850.
[1*] Nu måste man komma ihåg, att detta ställe beror på ett missförstånd. Då ansåg man - tack vare de bonapartistiska och liberala historieförfalskarna - som säkert fastställt, att det franska centraliserade administrationsmaskineriet införts genom den stora revolutionen och uttryckligen av konventet använts som ett oundvikligt och avgörande vapen, när det gällde att besegra den rojalistiska och den federalistiska reaktionen liksom den yttre fienden. Men nu är det ett känt faktum, att under hela revolutionen fram till den 18 brumaire hela departements, arrondissements- och kommunförvaltningen bestod av myndigheter, som valts av de förvaltade själva; myndigheter, som rörde sig med fullständig frihet inom de allmänna statslagarna; att denna lokala och provinsiella självregering - som liknade den amerikanska - just vart revolutionens allra starkaste hävstång, och det t.o.m. i sådan grad, att Napoleon omedelbart efter sin statskupp av den 18 brumaire skyndade sig att ersätta den med det ännu bestående prefektväsendet, som således var ett reaktionsinstrument ända från första början. - Men likaså litet som lokal och provinsiell självregering står i motsättning till politisk och nationell centralisation, lika litet är den nödvändigtvis förbunden med den bornerade kantonala själviskhet, som möter oss i Schweiz i en sådan vidrig form, och som alla sydtyska federationsrepubliker år 1849 ville göra till regel i Tyskland. (Anmärkning av Friedrich Engels till Zürich-upplagan av 1885.)