Denna rapport avgavs vid den konferens med partiets aktivaste folk som hölls i Wayaopao i norra Shensi efter Centralkommitténs politiska byrås möte i Wayaopao i december 1935. Detta möte — ett av de viktigaste som någonsin inkallats av Kinas kommunistiska partis Centralkommitté — kritiserade den felaktiga åsikten i partiet att den kinesiska nationella bourgeoisin inte kunde vara en bundsförvant till arbetarna och bönderna i den gemensamma kampen mot Japan, och det fattade beslut om den nationella enhetsfrontens taktik. På grundval av politiska byråns beslut förklarade kamrat Mao Tsetung i detalj möjligheten och vikten av att återupprätta en enhetsfront med den nationella bourgeoisin på villkor att motstånd skulle göras mot Japan. Han underströk den avgörande betydelsen av den ledande roll som kommunistiska partiet och Röda armén skulle spela i denna enhetsfront. Han framhöll den kinesiska revolutionens långvariga karaktär och kritiserade den trångsynta stängda- dörrens politik och överdrivna brådska ifråga om revolutionen som länge existerat i partiet och som var grundorsaken till de svåra bakslag partiet och Röda armén lidit under Andra revolutionära inbördeskriget. På samma gång fäste han partiets uppmärksamhet på den historiska lärdomen av revolutionens nederlag år 1927, vilket förorsakades av Chen Tu-hsius högeropportunism, och han visade att Chiang Kai-shek oundvikligen skulle försöka att underminera revolutionens styrkor. Sålunda satte han partiet i stånd att hålla huvudet klart i det nya laget och att bespara revolutionens styrkor förluster, Chiang Kai-sheks oändliga intriger och många väpnade angrepp till trots. Vid ett utvidgat möte med Centralkommitténs politiska byrå, som inkallats till Tsunyi i provinsen Kweichow i januari 1935, hade en ny ledning med kamrat Mao Tsetung i spetsen upprättats för Centralkommittén i stallet för den tidigare ”vänster”-opportunistiska ledningen. Eftersom emellertid detta möte ägde rum under Röda arméns Långa marsch, måste det begränsa sig till beslut om de viktigaste militära problemen och om Centralkommitténs sekretariats och dess Revolutionära militärkommissions organisation. Först då Röda armén efter Långa marschen nått norra Shensi, blev det möjligt för partiets Centralkommitté att systematiskt ta itu med taktikproblemen på det politiska området. En mycket omfattande analys av dessa problem ges i kamrat Mao Tsetungs rapport här ovan.
DET NUVARANDE POLITISKA LÄGETS KÄNNETECKEN
Kamrater! En stor förändring har nu skett i det politiska läget. Vårt parti har fastställt sina uppgifter i ljuset av detta förändrade läge.
Vilket är det nuvarande läget?
Dess viktigaste kännetecken är att den japanska imperialismen vill förvandla Kina till en koloni.
Kina har, som vi alla vet, i nästan hundra år varit ett halvkolonialt land, som dominerats av flera imperialistiska makter i förening. Till följd av det kinesiska folkets kamp mot imperialismen och konflikter mellan de imperialistiska makterna har Kina varit i stånd att behålla en halvt självständig ställning. För en tid gav första världskriget den japanska imperialismen tillfälle att ensam behärska Kina. Men det avtal, genom vilket Kina utlämnades till Japan, de Tjugoen kraven,[1] som undertecknades av Yuan-Shih-kai,[2] den tidens ärkeförrädare, blev som resultat av det kinesiska folkets kamp mot den japanska imperialismen och av de andra imperialistiska makternas intervention oundvikligen av noll och intet värde. År 1922, vid den av Förenta staterna inkallade niomaktskonferensen i Washington, undertecknades ett avtal,[3] som ännu en gång placerade Kina under flera imperialistiska makters gemensamma herravälde. Men inom kort förändrades läget på nytt. Intermezzot den 18 september 1931[4] inledde det nuvarande skedet i Japans kolonisering av Kina. Eftersom den japanska aggressionen för tillfället var begränsad till de fyra nordöstprovinserna,[5] trodde en del människor att den japanska imperialismen förmodligen inte skulle rycka fram längre än så. I dag ligger saken annorlunda till. De japanska imperialisterna har redan visat sin avsikt att tränga söder om Stora muren och ockupera hela Kina. Nu vill de förvandla hela Kina från en halvkoloni, som flera imperialistiska makter delar på, till en av Japan monopoliserad koloni. Den nyligen timade händelsen i östra Hopei[6] och de diplomatiska samtalen[7]är klara tecken på att händelserna går i en riktning som hotar hela det kinesiska folkets existens. Detta ställer alla klasser och politiska grupperingar i Kina inför frågan om vad de ska göra. Resa motstånd? Underkasta sig? Eller vackla mellan dessa bägge alternativ?
Låt oss nu se hur de olika klasserna i Kina besvarar denna fråga.
Arbetarna och bönderna kräver överlag motstånd. Revolutionen 1924–27, agrarrevolutionen från 1927 till denna dag och den antijapanska flodvågen efter intermezzot den 18 september 1931 har alla givit bevis för att arbetarklassen och bönderna är de beslutsammaste krafterna i den kinesiska revolutionen.
Småbourgeoisin kräver också motstånd. Har inte den studerande ungdomen och Småbourgeoisin i städerna redan inlett en bred anti-japansk rörelse[8]. Denna del av den kinesiska Småbourgeoisin deltog i 1924–27 års revolution. Liksom bönderna har de småproducentens ekonomiska status, och deras intressen går inte att förlika med imperialismens. Imperialismen och de kontrarevolutionära kinesiska krafterna har tillfogat dem stor skada, drivit många ut i arbetslöshet, ruinerat dem eller fört dem till ruinens brant. Nu, då de står inför det omedelbara hotet att bli slavar åt en främmande nation, har de inget annat val än att göra motstånd.
Men hur ställer sig den nationella bourgeoisin, comprador- och godsägarklasserna och Kuomintang till denna fråga?
De stora lokala tyrannerna och elaka herrskapen, de stora krigsherrarna och de stora byråkraterna och compradorerna har för länge sedan bestämt sig. De hävdar som de alltid gjort att en revolution, av vad slag den vara må, är värre än imperialismen. De har bildat ett läger av förrädare, för vilka frågan huruvida de ska bli slavar åt en främmande nation helt enkelt inte existerar emedan de redan förlorat all nationalkänsla och deras intressen är oskiljaktigt förbundna med imperialismens. Chiang Kai-shek är deras hövding.[9] Detta läger av förrädare är det kinesiska folkets dödsfiender. Den japanska imperialismen skulle inte ha kunnat bli så fräck i sin aggression, om det inte varit för detta förrädarbyke. De är imperialismens hejdukar.
Den nationella bourgeoisin utgör ett komplicerat problem. Denna klass deltog i 1924–27 års revolution, men löpte senare, vettskrämda av revolutionens flammor över till folkets fiender, Chiang Kai-shek-klicken. Frågan är huruvida det finns någon möjlighet att denna klass ska förändras under nuvarande omständigheter. Vi tror att det gör det. Den nationella bourgeoisin är inte detsamma som godsägarklassen eller compradorklassen. Det finns en skillnad dem emellan. Den nationella bourgeoisin är mindre feodal än godsägarklassen och inte så compradorbetonad som compradorklassen. Den grupp, som är mest förbunden med utländskt kapital och kinesiska jordägarintressen, bildar den nationella bourgeoisins högerflygel, och vi ska för tillfället inte överväga huruvida den kan förändras eller inte. Problemet rör de grupper som har få eller inga förbindelser av nyss nämnt slag. Vi tror att dessa grupper kan ändra sin hållning i det nya läget, i vilket Kina hotas av att bli reducerat till en koloni. Förändringen kommer att kännetecknas av vacklan. Å ena sidan tycker de illa om imperialismen och å den andra fruktar de en genomgripande revolution, och de vacklar mellan dessa två. Detta förklarar varför de deltog i 1924–27 års revolution och varför de slutligen gick över på Chiang Kai-sheks sida. I vilket avseende skiljer sig den nuvarande perioden från 1927, då Chiang Kai-shek förrådde revolutionen? Kina var då ännu en halvkoloni, men nu är det på väg att bli en koloni. Under de senaste nio åren har den nationella bourgeoisin svikit sin bundsförvant, arbetarklassen, och hållit sig vän med godsägare- och compradorklasserna, men har den vunnit någonting på det? Ingenting, bortsett från att dess industri- och handelsföretag gjort konkurs eller blivit halvt konkursmässiga. Följaktligen tror vi att den nationella bourgeoisins hållning i nuvarande situation kan förändras. I vilken utsträckning kommer den att förändras? Den nationella bourgeoisins allmänna kännetecknen är dess vacklan. Men vid ett visst skede i kampen kan en grupp (vänsterflygeln) gå med, medan en annan grupp kan vackla i riktning mot neutralitet.
Vilken klass intressen företräder den av Tsai Ting-kai[10] och andra ledda 19:e routearmén? Den nationella bourgeoisins, småbourgeoisins övre skikts samt de rika böndernas och de små godsägarnas. Kämpade inte Tsai Ting-kai och hans anhängare en gång bittert mot Röda armén? Jo, men därefter ingick de en mot japanerna och Chiang riktad allians med Röda armén. I Kiangsi angrep de Röda armén, men senare bekämpade de i Shanghai de japanska imperialisterna; ännu senare, i Fukien, slöt de en överenskommelse med Röda armén och vände sina kanoner mot Chiang Kai-shek. Vilken kurs Tsai Ting-kai och hans anhängare än må följa i framtiden och trots att deras folkregering i Fukien håller fast vid sin gamla praxis att inte resa massorna till kamp, måste det anses vara till fördel för revolutionen att de vände sina ursprungligen mot Röda armén riktade kanoner mot de japanska imperialisterna och Chiang Kai-shek. Det var ett tecken på splittring inom kuomintanglägret. Om de förhållanden som rådde efter intermezzot den 18 september kunde förmå denna grupp att avskilja sig, varför kan inte de nuvarande förhållandena ge upphov till ytterligare splittring inom Kuomintang? De partikamrater, som anser att godsägarnas och bourgeoisins hela läger är enigt och bestående och inte under några förhållanden kommer att förändras, har fel. De inte blott missförstår det nuvarande allvarliga läget, utan de har till och med glömt historien.
Låt mig tala litet mera om det förflutna. År 1926 och 1927, under den tid då den revolutionära armén ryckte fram mot Wuhan, intog staden och marscherade in i Honan, deltog Tang Sheng-chih och Feng Yu-hsiang[11] i revolutionen. År 1933 samarbetare Feng Yu-hsiang till en tid med kommunistiska partiet vid bildandet av den Antijapanska förbundsarmén i provinsen Chahar.
Ta ett annat slående exempel. Genomförde inte 26: e routearmén, som tillsammans med 19:e routearmén hade angripit Röda armén i Kiangsi, i december 1931 Ningtuupproret[12] och anslöt sig till Röda armén? Ningtuupprorets ledare Chao Po-sheng, Tung Chen-tang och andra har blivit pålitliga kamrater i revolutionen.
Ma Chan-shans[13] antijapanska operationer i de tre nordöstprovinserna representerar en annan spricka i den härskande klassens läger.
Alla dessa exempel visar att splittring kommer att uppstå i det fientliga lägret när hela Kina kommer inom räckhåll för de japanska bomberna och när kampen ändrar sitt normala tempo och plötsligt brusar framåt.
Kamrater, låt oss nu vända oss till en annan sida av frågan.
Är det riktigt att vända sig emot vår åsikt på den grunden att Kinas nationella bourgeoisi är politiskt och ekonomiskt ryggradslös och att hävda att den omöjligen kan ändra sin hållning, de nya betingelserna till trots? Jag tror inte det. Om svaghet är skälet till att den nationella bourgeoisin är ur stånd att ändra hållning, varför uppträdde den då annorlunda åren 1924–27, då den inte blott vacklade i riktning mot revolutionen utan faktiskt anslöt sig till den? Kan man säga att den nationella bourgeoisins svaghet är en ny sjukdom och inte något som den lidit av från födseln? Kan man säga att den nationella bourgeoisin är svag i dag men inte var svag åren 1924–27? Ett av de viktigaste politiska och ekonomiska kännetecknen på ett halv-kolonialt land är svagheten hos dess nationella bourgeoisi. Det är just därför imperialisterna vågar topprida den, och därav följer att en av dess egenskaper är att den tycker illa om imperialismen. Vi förnekar naturligtvis inte, utan erkänner till fullo att det är just den nationella bourgeoisins svaghet som gör det lätt för imperialisterna, godsägarna och compradorerna att locka den med någon tillfällig fördel som bete; härav kommer dess brist på revolutionär grundlighet. Detta oaktat kan det inte sägas att det under nuvarande förhållanden inte finns någon skillnad mellan den nationella bourgeoisin och godsägare- och compradorklasserna.
Därför påstår vi eftertryckligt att sprickor kommer att uppstå i kuomintanglägret då den nationella krisen når en kritisk punkt. Dylika sprickors förekomst har blottats genom den nationella bourgeoisins vacklan och framträdandet av sådana antijapanska figurer som Feng Yu-hsiang, Tsai Ting-kai och Ma Chan-shan, vilka för en tid blivit populära. Sådana sprickor är i grunden ogynnsamma för kontrarevolutionen och gynnsamma för revolutionen. Möjligheterna för deras uppkomst ökas av Kinas ojämna politiska och ekonomiska utveckling och revolutionens därav följande ojämna utveckling.
Kamrater, därmed är vi färdiga med frågans positiva sida. Låt mig nu ta upp den negativa sidan, nämligen det faktum att vissa element inom den nationella bourgeoisin ofta är mästare i konsten att bedra folket. Varför? Därför att denna klass, förutom människor som helhjärtat stöder folkets revolutionära sak, innesluter många som tillfälligt framstår såsom revolutionärer eller halvrevolutionärer och därmed förvärvar ett bedrägligt sken som gör det svårt för folket att genomskåda deras brist på revolutionär grundlighet och deras falska utstyrsel. Detta ökar kommunistiska partiets ansvar för att kritisera sina bundsförvanter, ta masken av de falska revolutionärerna och förskaffa sig ledningen. Att förneka möjligheten av att den nationella bourgeoisin kan vackla och ansluta sig till revolutionen under stora omvälvningar är detsamma som att uppge eller i varje fall att förringa vårt partis uppgift att kämpa om ledningen. Ty om den nationella bourgeoisin vore precis detsamma som godsägarna och compradorerna och hade samma vidriga och förrädiska ansikte som de, skulle det inte vara något större eller ens något problem alls för oss att kämpa med den om ledningen.
Då vi företar en allmän analys av den kinesiska godsägarklassens och bourgeoisins hållning under tider då stora omvälvningar försiggår, bör vi också visa på en annan sida, nämligen, att inte ens godsägare- och compradorlägret är helt enigt. Orsaken härtill är att Kina är ett halvkolonialt land om vilket många imperialistiska makter strider. När kampen riktar sig mot den japanska imperialismen, kan det inträffa att Förenta staternas eller Englands hejdukar, lydiga de skiftande tonerna i sina herrars befallningar, ger sig in i beslöjad eller öppen strid med de japanska imperialisterna och deras springpojkar. Det har förekommit många exempel på dylika hundslagsmål och vi ska inte uppehålla oss vid dem. Vi ska bara omnämna att Hu Hanmin,[14] en kuomintangpolitiker, som Chiang Kai-shek en gång höll inspärrad, nyligen satt sin namnteckning under det sexpunktsprogram för att resa motstånd mot Japan och rädda nationen[15]som vi framlagt. Krigsherrarna i Kwangtung- och Kwangsiklickarna,[16] som stöder Hu Han-min, bekämpar också Chiang Kai-shek under de bedrägliga parollerna ”Återtåg vårt förlorade territorium” och ”Motstå Japan och undertryck samtidigt banditerna”[17] (gentemot Chiang Kai-sheks paroll ”Först undertrycka banditerna, därefter göra motstånd mot Japan”). Är inte detta ganska underligt? Nej, det är inte underligt alls, utan endast ett särskilt intressant exempel på ett slagsmål mellan stora och små hundar, mellan välfödda hundar och utsvultna hundar. Det är inte en stor spricka, men inte heller en liten; den är på samma gång en irriterande och plågsam motsättning. Men dylika slagsmål, dylika sprickor, dylika motsättningar är till nytta för det revolutionära folket. Vi måste utnyttja alla dylika slagsmål, sprickor och motsättningar i fiendelägret till vår fördel och vända dem emot vår nuvarande huvudfiende.
Som sammanfattning av frågan om klassförhållandena kan vi säga, att den grundläggande förändringen i läget, nämligen Japans invasion i Kina söder om Stora muren, har förändrat förhållandet mellan de olika klasserna i Kina, stärkt den nationella revolutionens läger och försvagat kontrarevolutionens.
Låt oss nu diskutera läget i den kinesiska nationella revolutionens läger.
Först, Röda armén. Som ni vet, kamrater, har Kinas Röda armés tre huvudgrupper sedan nästan ett och ett halvt år genomfört stora ställningsväxlingar. Sjätte armégruppen, som leds av kamrat Jen Pi-shih[18] och andra kamrater, började i augusti i fjol att förflytta sig till kamrat Ho Lungs område,[19] och i oktober började vi själva byta ställning. [20] I mars detta år inledde Röda armén i gränsområdet Szechuan-Shensi[21] sin förflyttning. Alla tre Röda armégrupperna har övergivit sina gamla ställningar och förflyttat sig till nya områden. Dessa stora omflyttningar har förvandlat de gamla områdena till gerillazoner. Röda armén har under denna process blivit avsevärt försvagad. Betraktar vi hela situationen ur denna synvinkel, kan vi se att fienden vunnit en temporär och partiell seger medan vi lidit ett temporärt och partiellt nederlag. Är detta uttalande riktigt? Jag tror att det är det. För det är ett uttalande som återger fakta. Vissa personer (till exempel Chang Kuo-tao[22]) säger emellertid att Centrala röda armén[23]misslyckats. Är det riktigt? Nej, det är uttalande som inte återger fakta. En marxist bör, då han tar upp ett problem, se såväl det hela som delarna. En groda i en brunn säger: ”Himlen är inte större än brunnsöppningen.” Det är inte sant, ty himlen är alls inte lika liten som brunnsöppningen. Om grodan sade: ”En del av himlen är lika stor som en brunnsöppning”, så skulle det vara sant för det stämmer med fakta. Vad vi säger är att Röda armén misslyckats i ett avseende (dvs. misslyckats att behålla sina ursprungliga ställningar), men i ett annat avseende har den vunnit en seger (dvs. vid genomförandet av planen för Långa marschen). I ett avseende har fienden vunnit en seger (dvs. genom att den intagit våra ursprungliga ställningar), men i ett annat avseende har han misslyckats (dvs. misslyckats med att verkställa sin plan om ”inringning och undertryckning” och om ”förföljande och undertryckning”). Detta är den enda riktiga formuleringen, ty vi har fullbordat den Långa marschen.
På tal om den Långa marschen kan man fråga: ”Vilken betydelse har den?” Vi svarar, att Långa marschen är den första i sitt slag i historiens annaler, att den är ett manifest, en propagandakraft, en såningsmaskin. Har historien någonsin, sedan Pan Ku skilde himlarna från jorden och de Tre suveränerna och de Fem kejsarna[24]regerade, bevittnat något sådant som vår Långa marsch? Varje dag i tolv månader hängde dussintals flygplan i skyn över oss för att utspana och bomba oss medan en väldig styrka på många hundra tusen man nere på jorden bemödade sig att inringa och förfölja, hindra och avskära oss. Vi mötte oräkneliga svårigheter och faror på vägen. Och likväl svepte vi, genom att använda våra två ben, över en sträcka på mer än tjugotusen li, kors och tvärs igenom elva provinser. Låt oss fråga, har historien någonsin skådat en lång marsch som kan jämföras med vår? Nej, aldrig. Den Långa marschen är ett manifest. Den har inför hela världen proklamerat att Röda armén är en armé av hjältar, medan imperialisterna och deras hejdukar, Chiang Kai-shek och hans gelikar, är oduglingar. Den har proklamerat att de fullständigt misslyckats med att inringa, förfölja, hindra och avskära oss. Den Långa marschen är också en propagandakraft. Den har för omkring 200 miljoner människor i elva provinser kungjort att Röda arméns väg är deras enda väg till frigörelse. Om inte den Långa marschen företagits, hur skulle då de breda massorna så snabbt ha lärt känna den stora sanning som Röda armén förkroppsligar? Långa marschen är också en såningsmaskin. Den har i de elva provinserna sått många frön som kommer att gro, bära löv och blommor och sätta frukt och kommer att ge skörd i framtiden. Med ett ord, Långa marschen har slutat med seger för oss och nederlag för fienden. Vem förde Långa marschen till seger? Kommunistiska partiet. Utan kommunistiska partiet hade en lång marsch av detta slag varit otänkbar. Kinas kommunistiska parti, dess ledning, dess kadrer och dess medlemmar fruktar inga svårigheter eller vedermödor. Vem det vara må som ifrågasätter vår förmåga att leda det revolutionära kriget kommer att falla i opportunismens träsk. Ett nytt läge uppstod så snart Långa marschen var över. I slaget vid Chihlochen krossade Centrala röda armén och Nordvästra röda armén, som kämpade i broderlig solidaritet, förrädaren Chiang Kai-sheks ”inringnings- och undertrycknings”-fälttåg mot gränsområdet Shensi-Kansu[25] och lade därmed grunden för den uppgift som partiets Centralkommitté påtagit sig, uppgiften att skapa ett nationellt högkvarter för revolutionen i nordvästra Kina.
Detta är läget vad huvudparten av Röda armén beträffar, men hur ligger det till med gerillakrigföringen i de sydliga provinserna? Våra gerillastyrkor har lidit några bakslag men har inte utplånats. På många orter hävdar de sig ånyo väl, växer och utvidgas.[26]
I kuomintangområdena går arbetarnas kamp nu utöver fabriksmurarna och från att ha varit en ekonomisk kamp blir den en politisk kamp. Inom arbetarklassen pågår en intensiv jäsning mot japanerna och förrädarna, och den kommer av läget alt döma att inom kort bryta ut i en hjältemodig kamp från arbetarklassens sida.
Böndernas kamp har aldrig upphört. Svårt hemsökta av utländsk aggression, av svårigheter i hemlandet och av naturkatastrofer, har bönderna inlett vitt spridda strider i form av gerillakrig, massresningar och hungerupplopp. Det antijapanska gerillakrig som nu pågår i nordöstprovinserna och östra Hopei[27] är deras svar på den japanska imperialismens angrepp.
Studentrörelsen har redan växt avsevärt och kommer säkerligen att fortsätta att så göra. Men denna rörelse kan hålla sig vid liv och bryta igenom krigslagarna, som förrädarna proklamerat, och söndrings- och massakerpolitiken, som praktiseras av polisen, hemliga polisens agenter, skurkarna inom skolväsendet och fascisterna, endast om den samordnas med arbetarnas, böndernas och soldaternas kamp.
Vi har redan behandlat den nationella bourgeoisins, de rika böndernas och de små godsägarnas vacklan och möjligheten av att de verkligen ska deltaga i kampen mot japanerna.
De nationella minoriteterna och särskilt folket i Inre Mongoliet, som direkt hotas av den japanska imperialismen, reser sig nu till kamp. Allt efter som tiden går kommer deras kamp att smälta samman med den som förs av folket i norra Kina och med de operationer som bedrivs av Röda armén i nordväst.
Allt detta tyder på att det revolutionära läget nu ändras från ett lokaliserat till ett riksomfattande och att det undan för undan förändras från ett tillstånd av ojämnhet till en viss grad av jämnhet. Vi står inför en mycket stor förändring. Partiets uppgift är att bilda en revolutionär nationell enhetsfront genom att samordna Röda arméns verksamhet med all verksamhet som bedrives av arbetarna, bönderna, de studerande, Småbourgeoisin och den nationella bourgeoisin i hela landet.
DEN NATIONELLA ENHETSFRONTEN
Efter att ha granskat läget med hänsyn både till kontrarevolutionen och revolutionen ska vi finna det ganska lätt att definiera partiets taktiska uppgifter.
Vilken är partiets grundläggande taktiska uppgift? Den är ingen annan än den att bilda en bred revolutionär nationell enhetsfront.
När den revolutionära situationen förändras, måste den revolutionära taktiken och metoderna att leda förändras i överensstämmelse därmed. De japanska imperialisternas, kollaboratörernas och förrädarnas uppgift är att förvandla Kina till en koloni, medan vår uppgift är att förvandla Kina till ett fritt och oavhängigt land med full territoriell okränkbarhet.
Det är en stor uppgift att vinna oberoende och frihet åt Kina. Den kräver att vi kämpar mot den utländska imperialismen och de inhemska kontrarevolutionära krafterna. Den japanska imperialismen är fast besluten att klubba sig fram djupt in i Kina. Ännu så länge är de kontrarevolutionära krafterna, som består av de stora godsägarnas och compradorernas klasser, starkare än folkets revolutionära krafter. Den japanska imperialismen och de kontrarevolutionära krafterna i Kina kan inte störtas på en enda dag, och vi måste vara beredda att ägna lång tid åt det; uppgiften kan inte genomföras med små styrkor, och vi måste därför samla stora styrkor. I Kina liksom i världen som helhet är de kontrarevolutionära krafterna svagare och de revolutionära krafterna starkare än tidigare. Denna uppskattning är riktig och återspeglar en sida av saken. Samtidigt måste det framhållas att de kontrarevolutionära krafterna i Kina och världen som helhet för närvarande är starkare än de revolutionära krafterna. Denna uppskattning är också riktig och återspeglar en annan sida av saken. Kinas ojämna politiska och ekonomiska utveckling ger upphov till den ojämna utvecklingen av dess revolution. Revolutionen börjar, växer och segrar i regel först på de ställen där kontrarevolutionens krafter är jämförelsevis svaga, medan den ännu inte börjat eller växer mycket långsamt på de ställen där dessa krafter är starka. Sådant har läget för den kinesiska revolutionen länge varit. Det kan förutsägas att den allmänna revolutionära situationen under vissa stadier i framtiden kommer att utvecklas ytterligare, men att ojämnheten kommer att bestå. Denna ojämnhets omvandling till en allmän jämnhet kommer att kräva mycket lång tid, mycket stora ansträngningar och att partiet tillämpar en riktig linje. Med hänsyn till att det tog tre år att avsluta det revolutionära krig som leddes av Sovjetunionens kommunistiska parti[28], måste vi vara beredda att åt det redan långvariga revolutionära krig, som leds av Kinas kommunistiska parti, ägna den längre tid som behövs för att slutgiltigt och grundligt bli av med de inhemska och utländska kontrarevolutionära krafterna. Det slags otålighet som tidigare visades kommer vi ingen väg med. Vidare måste en fullgod revolutionär taktik utarbetas; vi kommer aldrig att kunna uträtta stora ting, om vi håller på att trampa runt inom trånga fållor. Detta betyder inte att saker och ting måste utföras långsamt i Kina. Nej, de måste göras djärvt, ty faran för nationellt underkuvande tillåter oss inte att slappna av för ett ögonblick. Från och med nu kommer revolutionen säkerligen att utvecklas mycket snabbare än tidigare, ty både Kina och världen går emot en ny period av krig och revolution. Detta till trots kommer Kinas revolutionära krig att förbli långvarigt; detta följer av imperialismens styrka och revolutionens ojämna utveckling. Vi säger, att det nuvarande läget är ett i vilket en ny flod i den nationella revolutionen är nära förestående och i vilket Kina står på tröskeln till en stor ny, riksomfattande revolution. Detta är ett av den nuvarande revolutionära situationens kännetecken. Detta är ett faktum och det återspeglar en sida av saken. Men vi måste också säga, att imperialismen alltjämt är en kraft som man allvarligt måste räkna med, att ojämnheten i de revolutionära krafternas utveckling är en allvarlig svaghet och att vi måste vara beredda att föra ett långvarigt krig, om vi skall kunna besegra våra fiender. Detta är ett annat av den nuvarande revolutionära situationens kännetecken. Även detta är ett faktum och återspeglar en annan sida av saken. Bägge dessa kännetecken, bägge fakta lär och manar oss att revidera vår taktik och ändra vårt sätt att disponera våra styrkor och genomföra kampen på ett sätt som är lämpat för situationen. Det nuvarande läget kräver att vi djärvt gör slut på all den stängda dörrens politik, bildar en bred enhetsfront och är på vår vakt mot äventyrspolitik. Vi får inte kasta oss in i avgörande slag förrän tiden är mogen och utan att besitta den nödvändiga styrkan. Här ska jag inte diskutera förhållandet mellan äventyrspolitik och den stängda dörrens politik eller de faror för äventyrspolitik som kan uppkomma då händelserna utvecklas i större skala. Detta kan anstå till senare. För ögonblicket ska jag begränsa mig till att förklara, att enhetsfrontstaktik och den stängda dörrens taktik är diametralt motsatta.
Den förstnämnda kräver att stora styrkor rekryteras i syfte att omringa och förgöra fienden.
Den sistnämnda betyder att man slåss på egen hand i en förtvivlad kamp mot en överväldigande fiende.
Enhetsfrontstaktikens förespråkare säger, att om vi ska göra en riktig värdering av möjligheterna att bilda en bred revolutionär nationell enhetsfront, måste en riktig värdering göras av de förändringar som, till följd av den japanska imperialismens försök att förvandla Kina till en koloni, kan inträffa i ställningen mellan de revolutionära och de kontrarevolutionära krafterna i Kina. Utan en riktig värdering av de starka och svaga punkterna hos de japanska och kinesiska kontrarevolutionära styrkorna och hos de kinesiska revolutionära styrkorna, blir vi inte i stånd att till fullo förstå nödvändigheten av att organisera en bred revolutionär nationell enhetsfront eller att vidta beslutsamma åtgärder för att bryta ned den stängda dörrens politik eller att använda enhetsfronten såsom ett medel till att organisera och samla miljoner människor och alla de arméer som är potentiella vänner till revolutionen för syftet att rycka fram och slå emot vårt huvudmål, den japanska imperialismen och dess hejdukar, de kinesiska förrädarna. Inte heller blir vi i stånd att använda detta vårt taktiska vapen för att slå mot det huvudmål vi har framför oss, utan i stället kommer vi att sikta mot en hel mängd mål så att våra kulor inte träffar huvudfienden utan våra mindre betydande fiender eller till och med våra bundsförvanter. Detta skulle betyda att vi misslyckades med att skilja ut huvudfienden och förslösande vår ammunition. Det skulle betyda oförmåga att inringa och isolera honom. Det skulle betyda oförmåga att till vår sida dra över alla de i fiendernas läger och i deras front som anslutit sig till dem under tvång och de, som var våra fiender i går men kan bli våra vänner i dag. Det skulle faktiskt betyda att hjälpa fienden genom att hålla tillbaka, isolera och snöra in revolutionen och framkalla ebb i den och till och med nederlag för den.
De som förespråkar den stängda dörrens taktik säger att de ovan anförda argumenten allesammans är felaktiga. Revolutionens krafter måste vara rena, absolut rena, och revolutionens väg måste vara rak, absolut rak. Ingenting är riktigt utom det som bokstavligen nedtecknats i den Heliga skrift. Den nationella bourgeoisin är helt och hållet och i evighet kontrarevolutionär. Man får inte vika en tum för de rika bönderna. De gula fackföreningarna måste bekämpas med alla medel. Om vi skakar hand med Tsai Ting-kai måste vi samtidigt kalla honom kontrarevolutionär. Har det någonsin funnits en katt som inte tyckte om fisk eller en krigsherre som inte var kontrarevolutionär? De intellektuella är tredagarsrevolutionärer som det är farligt att värva. Därav följer att den stängda dörrens politik är den enda undergörande magin medan enhetsfronten är en opportunistisk taktik.
Kamrater, vilket är det rätta, enhetsfronten eller den stängda dörrens politik? Vilketdera har verkligen marxismen-leninismens gillande? Jag svarar utan minsta tvekan – enhetsfronten men inte den stängda dörrens politik. Treåringar har många idéer som är riktiga, men man kan inte anförtro dem att sköta nationens eller världens angelägenheter, ty de förstår dem ännu inte. Marxismen-leninismen vänder sig emot den ”barnsjukdom” som förekommer i de revolutionära leden. Denna barnsjukdom är just vad övertygade företrädare för den stängda dörrens politik förespråkar. Revolutionen följer alltid, liksom all annan verksamhet i världen, en buktande väg men aldrig en rak. Ställningen mellan krafterna i de revolutionära och kontrarevolutionära lägren kan förändras precis som allt annat i världen förändras. Partiets nya taktik med en bred enhetsfront utgår från två grundläggande fakta: att den japanska imperialismen är inställd på att reducera Kina till en koloni och att Kinas revolutionära krafter ännu har allvarliga svagheter. Vad de revolutionära krafterna i dag behöver, för att kunna angripa de kontrarevolutionära krafterna, är att organisera miljoner och åter miljoner av massorna och sätta en mäktig revolutionär armé i aktion. Den enkla sanningen är att endast en kraft av sådan storlek kan krossa den japanska imperialismen och förrädarna och kollaboratörerna. Därför är enhetsfrontstaktiken den enda marxistisk-leninistiska taktiken. Den stängda dörrens taktik däremot är de konungsliga isolationisternas taktik. Den stängda dörrens politik bara ”driver fisken ut på djupt vatten och sparvarna in i snåren”, och den kommer att driva massornas miljoner och åter miljoner, denna mäktiga armé, över till fiendens sida, vilket han säkert kommer att jubla över. I praktiken är den stängda dörrens politik de japanska imperialisternas och förrädarnas och kollaboratörernas trogne tjänare. Dess anhängares tal om det ”rena” och det ”raka” kommer att fördömas av marxist-leninisterna och prisas av de japanska imperialisterna. Vi vill absolut ingen sekterism; vad vi vill ha är den revolutionära nationella enhetsfronten som kommer att betyda döden för de japanska imperialisterna och förrädarna och kollaboratörerna.
FOLKREPUBLIKEN[29]
Om vår regering hittills grundats på förbundet mellan arbetarna, bönderna och städernas småbourgeoisi så måste den från och med nu omvandlas till att innesluta också medlemmar av alla andra klasser som är villiga att deltaga i den nationella revolutionen.
För närvarande bör huvuduppgiften för en sådan regering vara att bekämpa den japanska imperialismens annektion av Kina. Den kommer att ha en bredare representation så att den kommer att innesluta folk som är intresserade endast i den nationella revolutionen men inte i agrarrevolutionen, och till och med, om de så önskar, folk som kan bekämpa den japanska imperialismen och dess hejdukar men inte är motståndare till de europeiska och amerikanska imperialisterna, därför att de är intimt förbundna med dessa. Därför bör en sådan regerings program principiellt stå i överensstämmelse med huvuduppgiften att bekämpa den japanska imperialismen och dess lakejer, och vi bör modifiera vår tidigare politik i överensstämmelse härmed.
Det som särskilt kännetecknar den revolutionära sidan för närvarande är tillvaron av ett väl stålsatt kommunistiskt parti och en likaledes väl stålsatt Röd armé. Detta är av avgörande betydelse. Stora svårigheter skulle uppstå om de inte fanns. Varför? Därför att förrädarna och kollaboratörerna är många och mäktiga och säkert kommer att spekulera ut alla möjliga medel att rasera enhetsfronten. De kommer att utså tvedräkt genom att skrämma och muta och genom att manövrera bland olika grupperingar, och de kommer att använda sina arméer till att en efter en undertrycka och krossa alla som är svagare än de själva och som vill skilja sig från dem och ansluta sig till oss för att bekämpa Japan. Allt detta skulle knappast kunna undvikas om den antijapanska regeringen och armén skulle sakna denna livsviktiga faktor, dvs. kommunistiska partiet och Röda armén. Revolutionen misslyckades 1927 huvudsakligen därför att, med den opportunistiska linje som då förhärskade i kommunistiska partiet, ingen ansträngning gjordes att utvidga våra egna led (arbetare- och bonderörelsen och de väpnade styrkor, som leddes av kommunistiska partiet) och man litade uteslutande till en tillfällig bundsförvant, Kuomintang. Resultatet var att då imperialismen beordrade sina lakejer, godsägare- och compradorklasserna, att sträcka ut sina otaliga tentakler och dra över först Chiang Kai-shek och därefter Wang Ching-wei led revolutionen nederlag. På den tiden hade den revolutionära enhetsfronten inget starkt fäste, inga starka revolutionära väpnade styrkor, och när det ena avfallet följde på det andra blev kommunistiska partiet nödsakat att kämpa allena och var oförmöget att gäcka den taktik, att förinta sina fiender en efter en, som imperialisterna och de kinesiska kontrarevolutionärerna tillämpade. Det är sant att vi förfogade över de trupper som leddes av Ho Lung och Yeh Ting men de var ännu inte politiskt konsoliderade och partiet var inte särskilt skickligt i att leda dem varför de slutligen blev slagna. Lärdomen som vi betalte med vårt blod var att avsaknad av en hård kärna av revolutionära styrkor leder revolutionen till nederlag. I dag står det helt annorlunda till. Nu har vi ett starkt kommunistiskt parti och en stark Röd armé, och vi har också Röda arméns basområden. Kommunistiska partiet och Röda armén tjänar inte blott som initiativtagare till en nationell enhetsfront mot Japan i dag, utan kommer i framtiden också oundvikligen att bli det starka huvudfästet för Kinas antijapanska regering och armé med förmåga att hindra de japanska imperialisterna och Chiang Kai-shek att genomföra sin politik att söndra denna enhetsfront. Vi måste emellertid vara mycket vaksamma, ty de japanska imperialisterna och Chiang Kai-shek kommer utan tvivel att tillgripa alla upptänkliga former av skrämsel och mutor och manövrer bland de olika grupperna.
Naturligtvis kan vi inte vänta oss att varje del av den breda nationella enhetsfronten mot Japan ska vara lika fast som kommunistiska partiet och Röda armén. Alltefter som deras verksamhet utvecklas kan en del dåliga element under fiendens inflytande lämna enhetsfronten. Vi behöver emellertid inte frukta att förlora sådant folk. Medan dåliga element under fiendens inflytande kan lämna oss, kommer bra folk under vårt inflytande att ansluta sig. Den nationella enhetsfronten kommer att leva och växa så länge kommunistiska partiet och Röda armén lever och växer. Detta är kommunistiska partiets och Röda arméns ledande roll i den nationella enhetsfronten. Kommunisterna är inte längre politiska barn och är i stånd att ta hand om sig själva och att sköta relationerna med sina bundsförvanter. Om de japanska imperialisterna och Chiang Kai-shek kan manövrera gent emot de revolutionära krafterna, kan kommunistiska partiet göra detsamma gentemot de kontrarevolutionära krafterna. Om de kan dra dåliga element ur våra led över på sin sida, kan vi lika väl dra deras ”dåliga element” (goda ur vår synpunkt) över på vår sida. Om vi kan dra ett stort antal över på vår sida, kommer detta att skapa tomrum i fiendens led och stärka våra. Kort sagt, två grundläggande krafter är nu invecklade i strid, och det ligger i sakens natur att alla mellanliggande krafter måste ställa upp på ena eller andra sidan. De japanska imperialisternas politik, att underkuva Kina, och Chiang Kai-sheks politik, att förråda Kina, kommer oundvikligen att driva många människor över på vår sida — antingen för att direkt ansluta sig till kommunistiska partiet och Röda armén eller för att bilda enhetsfront med oss. Detta kommer att bli fallet om vi bara inte genomför en sekteristisk taktik.
Varför ändra ”arbetarnas och böndernas republik” till en ”folkrepublik”?
Vår regering representerar inte endast arbetarna och bönderna utan hela nationen. Detta har varit underförstått i vår paroll om en arbetarnas och böndernas demokratiska republik, ty arbetarna och bönderna utgör 80 till 90 procent av befolkningen. Tiopunktsprogrammet,[30] som antogs på vårt partis sjätte rikskongress är ett uttryck för hela nationens och inte allenast arbetarnas och böndernas intressen. Men den nuvarande situationen nödgar oss att förändra vår paroll, att förändra den till en paroll om en folkrepublik. Orsaken är att den japanska invasionen ändrat förhållandena mellan klasserna i Kina och att det nu är möjligt inte blott för Småbourgeoisin utan även för den nationella bourgeoisin att deltaga i den antijapanska kampen.
Folkrepubliken kommer alldeles bestämt inte att företräda fiendeklassernas intressen. Tvärtom, den kommer att stå i direkt kampställning till godsägare- och compradorklasserna, imperialismens lakejer, och kommer inte att räkna dem till folket. På samma sätt företräder Chiang Kai-sheks ”Republiken Kinas riksregering” endast de rikaste men inte vanligt folk, som de inte räknar såsom en del av nationen. Eftersom 80 till 90 procent av Kinas befolkning består av arbetare och bönder, borde folkrepubliken först och främst representera deras intressen. Emellertid kommer folkrepubliken, genom att kasta av det imperialistiska förtrycket för att göra Kina fritt och oberoende och genom att kasta av godsägareförtrycket för att frigöra Kina ur halv-feodalismen, att vara till fördel icke endast för arbetarna och bönderna utan också för andra grupper av folket. Totalsumman av arbetarnas, böndernas och det övriga folkets intressen utgör hela den kinesiska nationens intressen. Comprador- och godsägarklasserna lever också på kinesisk jord, men eftersom de inte tar någon hänsyn till de nationella intressena, kolliderar deras intressen med majoritetens.
Denna lilla minoritet är den enda som vi bryter med och kolliderar med, och därför har vi rätt att beteckna oss själva som representanter för hela nationen.
Det finns naturligtvis en intressekonflikt mellan arbetarklassen och den nationella bourgeoisin. Vi kommer inte att vara istånd att framgångsrikt utvidga den nationella revolutionen därest inte arbetarklassen, den nationella revolutionens avantgarde, tillerkännes politiska och ekonomiska rättigheter och ges möjlighet att rikta sin kraft mot imperialismen och dess hejdukar, förrädarna. Om emellertid den nationella bourgeoisin ansluter sig till den antiimperialistiska enhetsfronten, kommer arbetarklassen och den nationella bourgeoisin att ha gemensamma intressen. Under den borgerligt-demokratiska revolutionens period kommer folkrepubliken inte att expropriera annan privat egendom än imperialistisk och feodal privategendom, och så långt ifrån att expropriera den nationella bourgeoisins industri- och handelsföretag kommer den att uppmuntra utvecklingen av dessa. Vi ska beskydda varje nationell kapitalist som inte stödjer imperialisterna eller de kinesiska förrädarna. Under den demokratiska revolutionens skede finns det gränser för kampen mellan arbete och kapital. Folkrepublikens arbetslagar kommer att skydda arbetarnas intressen, men kommer inte att hindra den nationella bourgeoisin att göra profiter eller att utveckla sina industri- och handelsföretag, ty denna utveckling är dålig för imperialismen och bra för det kinesiska folket. Det är sålunda klart att folkrepubliken kommer att företräda intressena hos alla skikt som är motståndare till imperialismen och de feodala krafterna. Folkrepublikens regering kommer att baseras i första hand på arbetarna och bönderna, men ska också innesluta representanter för de övriga klasserna, som är motståndare till imperialismen och de feodala krafterna.
Men är det inte farligt att låta representanter för sådana klasser ingå i folkrepublikens regering? Nej. Arbetarna och bönderna utgör de massor på vilka republiken vilar. Då vi ger Småbourgeoisin i städerna, de intellektuella och andra delar av befolkningen som stöder det antiimperialistiska och antifeodala programmet rätten att ha ett ord med i folkrepublikens styrelse och att arbeta i denna, rösträtt och rätt att kandidera i val, får vi inte tillåta kränkningar av intressena hos arbetarna och bönderna, de massor som utgör republikens grund. Den väsentligaste delen av vårt program måste vara skyddet av deras intressen. Då deras representanter utgör majoriteten i denna regering och kommunistiska partiet leder och arbetar i denna finns det en garanti för att de andra klassernas deltagande inte kommer att utgöra någon fara. Det är fullkomligt tydligt att den kinesiska revolutionen i nuvarande stadium alltjämt är borgerligt-demokratisk och inte proletärt socialistisk till sin natur. Endast de kontrarevolutionära trotskyisterna[31] pratar sådana dumheter som att Kina redan fullbordat sin borgerligt-demokratiska revolution och att varje fortsättning av revolutionen endast kan vara socialistisk. 1924–27 års revolution var en borgerlig-demokratisk revolution, som inte fullbordades utan misslyckades. Agrarrevolutionen, som vi lett sedan 1927, är också en borgerligt-demokratisk revolution, ty den är inte riktad mot kapitalismen utan mot imperialismen och feodalismen. Detta kommer att gälla för vår revolution under en ganska lång tid framöver.
I grunden är arbetarna, bönderna och städernas småbourgeoisi alltjämt revolutionens drivkrafter, men nu kan även den nationella bourgeoisin finnas med bland dessa.
Förändringen i revolutionen kommer senare. I framtiden kommer den demokratiska revolutionen oundvikligen att omvandlas till en socialistiska revolution. När omvandlingen kommer att ske, beror av de nödvändiga betingelsernas förekomst, och det kan dröja ganska länge innan dessa föreligger. Vi ska inte prata vitt och brett om omvandlingen förrän alla de nödvändiga politiska och ekonomiska betingelserna föreligger och förrän det är till fördel och inte till skada för det överväldigande flertalet av folket i hela Kina. Det är fel att hysa tvivel i denna fråga och att vänta sig att omvandlingen snart ska äga rum, så som en del av våra kamrater gjorde då de hävdade att revolutionens omvandling skulle börja i samma ögonblick som den demokratiska revolutionen började segra i de viktigaste provinserna. De gjorde detta därför att de inte förstod vad slags land Kina är politiskt och ekonomiskt och inte insåg att Kina i jämförelse med Ryssland kommer att finna det svårare och behöva längre tid och nödgas göra större ansträngningar för att politiskt och ekonomiskt fullborda sin demokratiska revolution.
DET INTERNATIONELLA STÖDET
Slutligen är det nödvändigt att säga ett ord om förhållandet mellan den kinesiska revolutionen och världsrevolutionen.
Allt sedan det monstrum tillkom, som imperialismen utgör, har världens angelägenheter blivit så intimt sammanvävda att det är omöjligt att skilja dem åt. Vi kineser har den anda som krävs för att bekämpa fienden till sista blodsdroppen, vi är beslutna att med egen kraft återta våra förlorade territorier och vi är i stånd att stå på egna ben i nationernas familj. Men det betyder inte att vi kan avvara internationellt stöd. Nej, internationellt stöd är i dag behövligt för varje nations eller lands revolutionära kamp. Det finns ett gammalt ordstäv som säger: ”Under Vår- och Hösteran fanns det inga rättfärdiga krig”.[32] Detta gäller i ännu högre grad om imperialismen i dag, ty det är endast de undertryckta nationerna och de undertryckta klasserna som kan föra rättfärdiga krig. Alla krig, var i världen de än förs, i vilka folken reser sig för att bekämpa sina förtryckare, är rättfärdiga krig. Februari- och Oktoberrevolutionerna i Ryssland var rättfärdiga krig. Folkens revolutioner i olika länder i Europa efter första världskriget var rättfärdiga krig. Anti-Opiumkriget,[33]Taipings himmelska kungarikes[34] krig, Yi Ho Tuankriget,[35] 1911 års revolutionära krig,[36] Nordexpeditionen åren 1926–27, det agrarrevolutionära kriget från 1927 och till denna tid och det nu pågående försvarskriget mot Japan liksom straffåtgärder mot förrädare — alla dessa krig här i Kina var eller är rättfärdiga krig. Nu, i den stigande flodvåg som den landsomfattande kampen mot Japan och den världsomfattande kampen mot fascismen bildar, kommer rättfärdiga krig att sprida sig över hela Kina och hela klotet. Alla rättfärdiga krig är stöd för varandra, men alla orättfärdiga krig bör omvandlas till rättfärdiga krig — detta är den leninistiska linjen.[37] Vårt krig mot Japan behöver stöd av folken i hela världen och, framför allt, stöd av Sovjetunionens folk, vilket de säkerligen kommer att ge oss därför att de och vi förenas av en gemensam sak. Tidigare var de revolutionära krafterna i Kina av Chiang Kai-shek avskurna från de revolutionära krafterna i världen, och i den meningen var vi isolerade. Nu har läget förändrats till vår förmån. Hädanefter kommer det att fortsätta att förändras till vår förmån. Vi kan inte längre isoleras. Detta ger oss en nödvändig betingelse för Kinas seger i kriget mot Japan och för seger i den kinesiska revolutionen.
[1] De tjugoen kraven på Yuan Shih-kai-regeringen framlades av de japanska imperialisterna den 18 januari 1915. Den 7 maj sände de ett ultimatum med krav om svar inom fyrtioåtta timmar. Kraven var uppdelade i fem grupper. De fyra första innehöll följande: att de rättigheter tyskarna tillskansat sig i Shantung skulle överföras till Japan, som också skulle medges ytterligare rättigheter i provinsen; att japaner skulle medges rätt att äga eller arrendera jord i södra Mandsjuriet och östra Mongoliet samt att där bosätta sig, bedriva industri och handel och ha ensamrätt på att bygga järnvägar och driva gruvor där; att Han-Yeh-Pings järn- och stålbolag skulle omorganiseras till ett blandat kinesiskt- japanskt företag och att Kina skulle förplikta sig att icke till någon tredje makt avstå eller utarrendera några hamnar eller öar längs kusten. Den femte gruppen innehöll krav om att Japan skulle få kontrollen över Kinas politiska, finansiella, militära och polisiära angelägenheter och skulle få bygga livsviktiga järnvägslinjer som förband provinserna Hupeh, Kiangsi och Kwangtung. Yuan Shih-kai godtog alla kraven utom de i femte gruppen om vilka han bad om ”ytterligare förhandlingar”. Tack vare det kinesiska folkets enhetliga motstånd lyckades Japan inte att få sina krav genomförda.[TILLBAKA]
[2] Yuan Shih-kai var den levande bland krigsherrarna i norr under Ching-dynastins sista år. Sedan Chingdynastin störtats genom 1911 års revolution tillvällade han sig posten som republikens president och organiserade krigsherrarnas i norr första regering, som representerade de stora godsägarnas och de stora compradorernas klasser. Han gjorde detta genom att lita till kontrarevolutionärt väpnat våld och imperialisternas stöd samt genom att utnyttja den försonliga inställningen hos bourgeoisin, som då ledde revolutionen. År 1915 ville han upphöja sig själv till kejsare och för att vinna de japanska imperialisternas stöd godtog han de tjugoen kraven genom vilka Japan åsyftade att ensam få kontroll över hela Kina. I december samma år utbröt i provinsen Yunnan en revolt mot hans tronbestigning som omedelbart fick gensvar och stöd i hela landet. Yuan Shih-kai dog i Peking i juni 1916.[TILLBAKA]
[3] Niomaktskonferensen i Washington inkallades i november 1921 av Förenta staternas regering. Kina, Storbritannien, Frankrike, Italien, Belgien, Holland, Portugal och Japan inbjöds. Där utspelades en kamp mellan Förenta staterna och Japan om hegemonin i Fjärran östern. Den 6 februari 1922 ingicks ett niomaktsavtal grundat på den av Förenta staterna framlagda principen om den ”öppna dörren” eller ”lika möjligheter för alla nationer i Kina”. Syftet med detta avtal var att skapa ett läge i vilket de imperialistiska makterna gemensamt kontrollerade Kina, men i verkligheten röjde det väg för de amerikanska imperialisternas ensamvälde där genom att stäcka Japans planer på att ensamt dominera Kina.[TILLBAKA]
[4] Den 18 september 1931 tog den japanska ”Kwangtungarmén” staden Shenyang i nordöstra Kina. Enligt Chiang Kai-sheks order om ”absolut icke-motstånd” drog sig de kinesiska trupperna vid Shenyang och annorstädes i nordöst (Nordöstarmén) tillbaka till söder om Shanhaikuan, och följaktligen ockuperade de japanska styrkorna snabbt provinserna Liao-ning, Kirin och Heilungkiang. Denna japanska aggressionshandling har blivit känd under beteckningen ”18-septemberintermezzot”.[TILLBAKA]
[5] De ”fyra nordöstprovinserna” var då Liaoning, Kirin, Heilungkiang och Jehol, vilkas område motsvarade det som nu täcktes av provinserna Liaoning, Kirin och Heilungkiang jämte nordöstra delen av provinsen Ho-pei norr om Stora muren och östra delen av autonoma regionen Inre Mongoliet. Efter 18-septemberintermezzot ockuperade de japanska inkräktarna Liaoning, Kirin och Heilungkiang och tog senare, 1933, Jehol.[TILLBAKA]
[6] På anstiftan av japanerna upprättade kuomintangförrädaren Yin Ju-keng den 25 november 1935 en marionettregim kallad ”Östra Hopeis antikommunistiska autonoma administration”, som sträckte sig över tjugotvå härader. Händelsen blev känd som Östra Hopei-intermezzot.[TILLBAKA]
[7] Vid de diplomatiska samtalen mellan Chiang Kai-shekregeringen och den japanska regeringen diskuterades de s.k. ”Hirotas tre principer”, dvs. de ”Tre principer för behandling av Kina”, som framlagts av den japanske utrikesministern Hirota. De var: 1) Kina ska undertrycka alla antijapanska rörelser; 2) ekonomiskt samarbete ska upprättas mellan Kina, Japan och ”Manchukuo”; 3) gemensamt kinesiskt- japanskt försvar mot kommunismen. Den 21 januari 1936 förklarade Hirota i parlamentet att den kinesiska regeringen ”har accepterat de tre principer som föreslagits av kejsardömet”.[TILLBAKA]
[8]År 1935 bevittnade ett nytt uppsving i den folkliga patriotiska rörelsen i hela landet. Studenter i Peking höll den 9 december under kommunistiska partiets ledning en patriotisk demonstration i vilken de förde sådana paroller som ”Gör slut på inbördeskriget och enas för motstånd mot den utländska aggressionen” och ”Ned med den japanska imperialismen”. Denna rörelse bröt igenom den långvariga terrorregim som kuomintangregeringen upprättat i förbund med de japanska inkräktarna och fick mycket snabbt folkets stöd i hela landet. Den är känd som ”9:e decemberrörelsen”. Resultatet var att nya förändringar uppenbarade sig i förhållandena mellan de olika klasserna i landet, och den Antijapanska nationella enhetsfronten som Kinas kommunistiska parti föreslagit blev den politik som öppet förespråkades av alla patrioter. Chiang Kai-shekregeringen med sin förrädarpolitik blev mycket isolerad.[TILLBAKA]
[9] Chiang Kai-shek, som redan sålt nordöstra Kina till Japan, var då denna rapport avgavs i färd med att sälja också norra Kina samtidigt som han aktivt fortsatte sin kamp mot Röda armén. Därför måste Kinas kommunistiska parti göra sitt bästa för att avslöja honom som en förrädare, och naturligtvis inräknades han inte i den Antijapanska nationella enhetsfront som partiet föreslog. Men redan i denna rapport nämnde kamrat Mao Tsetung den upplösning inom storgodsägare- och compradorklassernas läger som var möjlig som resultat av motsättningarna bland de imperialistiska makterna. Och Japans angrepp mot norra Kina ledde därefter till allvarliga intressekonflikter mellan den japanska och den angloamerikanska imperialismen. Kinas kommunistiska parti hävdade att Chiang Kai-shekklicken, som var nära förbunden med de angloamerikanska imperialistiska intressena, kunde ändra hållning mot Japan på sina herrars order och därför tillämpade det politiken att tvinga Chiang Kai-shek att göra motstånd mot Japan. Då Röda armén i maj 1936 återvände till norra Shensi från Shansi appellerade den direkt till kuomintangregeringen i Nanking om slut på inbördeskriget och för gemensamt motstånd mot Japan. I augusti samma år riktade Kinas kommunistiska partis Centralkommitté ett brev till Kuomintangs Centrala exekutivkommitté vari det uppmanade till bildande av en enhetsfront mellan de bägge partierna mot Japan och förhandlingar mellan de bägge partiernas representanter. Men Chiang Kai-shek avvisade dessa förslag. Inte förrän i december 1936, då Chiang Kai-shek arresterades i Sian av officerare i kuomintangarmén, vilka var anhängare av ett förbund mot kommunisterna mot Japan, blev han tvungen att godtaga kommunistiska partiets krav om slut på inbördeskriget och motstånd mot Japan.[TILLBAKA]
[10] Tsai Ting-kai var vice befälhavare för Kuomintangs 19:e routearmé och befälhavare för en av dess kårer, de två andra ledarna var Chen Ming-shu och Chiang Kuang-nai. Denna armé som hade bekämpat Röda armén i Kiangsi, överfördes efter 18:e-septemberintermezzot till Shanghai. Den stigande antijapanska floden bland folket i Shanghai och hela landet gjorde ett starkt intryck på 19:e routearmén. När de japanska marinsoldaterna natten till den 28 januari 1932 angrep Shanghai försvarade 19:e routearmén och folket gemensamt staden. De förlorade emellertid kampen till följd av Chiang Kai-sheks och Wang Ching-weis förräderi. Senare överfördes 19:e routearmén på Chiang Kai-sheks order till Fukien för att på nytt bekämpa Röda armén. Men arméns ledare kom småningom till insikt om det meningslösa i denna kamp. I november 1933 allierade de sig med kuomintang-styrkorna under Li Chi-shen och andra, tog offentligen avstånd från Chiang Kai-shek, upprättade i Fukien ”Republiken Kinas revolutionära folkregering” och slöt ett avtal med Röda armén om att göra motstånd mot Japan och bekämpa Chiang Kai-shek. Under de angrepp som riktades mot dem av Chiangs trupper bröt emellertid 19:e routearmén och folkregeringen i Fukien samman. Därefter gick Tsai Ting-kai och andra småningom över till att ta ställning för samarbete med kommunistiska partiet.[TILLBAKA]
[11]Feng Yu-hsiang och de trupper som stod under hans kommando i provinsen Suiyuan tillkännagav, då den revolutionära Nordexpeditionens armé i september 1926 nådde Wuhan, att de bröt med krigsherreklicken i norr och anslöt sig till revolutionen. I början av 1927 drog hans trupper från Shensi för att i samverkan med Nordexpeditionens armé angripa provinsen Honan. Ehuru Feng deltog i antikommunistisk verksamhet efter det att revolutionen 1927 förråtts av Chiang Kai-shek och Wang Ching-wei, bestod alltid en intressekonflikt mellan honom och Chiang Kai-shekklicken. Sedan Japan den 18 september 1931 invaderat Kina framträdde han som talesman för motstånd och i maj 1933 samarbetade han med kommunistiska partiet i bildandet av folkets Antijapanska förbundsarmé i Chang-chiakou. I augusti samma år måste han emellertid under trycket från såväl Chiang Kai-sheks som de japanska inkräktarnas styrkor uppge sina bemödanden. Under senare delen av sitt liv fortsatte Feng att samarbeta med kommunistiska partiet.[TILLBAKA]
[12] Inom Kuomintangs 26:e routearmé, som Chiang Kai-shek sände att angripa Röda armén i provinsen Kiangsi, ägde i december 1931 en revolt rum vid Ningtu i Kiangsi. Över tiotusen officerare och soldater reste sig under ledning av kamraterna Chao Po-sheng och Tung Chen-tang och anslöt sig till Röda armén som svar på kommunisternas maning till försvar mot Japan.[TILLBAKA]
[13]Ma Chan-shan var en officer i Kuomintangs nordöstarmé, vars trupper var förlagda i Heilungkiang. Han och manskapet under honom bekämpade de japanska inkräktarna då dessa efter 18-septemberintermezzot stötte fram mot Heilungkiang över Liaoning.[TILLBAKA]
[14]Hu Han-min, en känd kuomintangpolitiker, var motståndare till dr Sun Yat-sens politik att samarbeta med Kinas kommunistiska parti och var Chiang Kai-sheks medbrottsling i den kontrarevolutionära statskuppen den 12 april 1927. Senare kom han emellertid under kampen om makten i motsättning till Chiang Kai-shek och arresterades av denne. Efter 18-septemberintermezzot frigavs han och begav sig från Nanking till Canton där han uppviglade krigsherrarna i Kwangtung och Kwangsi att under en avsevärd tid bekämpa Chiang Kai-sheks regering i Nanking.[TILLBAKA]
[15] Sexpunktsprogrammet för att resa motstånd mot Japan och rädda nationen var det ”Kinesiska folkets grundprogram för kamp mot Japan”, som 1934 framlades av Kinas kommunistiska parti och publicerades med underskrifter av Soong Ching Ling (Madame Sun Yat-sen) och andra. Programmets punkter var följande: 1) mobilisera alla sjö-, land- och luftstridskrafter till kamp mot Japan; 2) mobilisera folket i hela landet; 3) beväpna hela folket; 4) konfiskera de japanska imperialisternas egendom i Kina jämte förrädarnas och använd den till att bestrida krigskostnaderna; 5) upprätta en all-kinesisk kommitté för nationellt väpnat försvar och låt dess medlemmar väljas av arbetarnas, böndernas, soldaternas, de studerandes och affärsmännens representanter och 6) bilda förbund med alla krafter som är motståndare till den japanska imperialismen och upprätta vänskapliga relationer med all länder som iakttar vänskaplig neutralitet.[TILLBAKA]
[16]Dessa krigsherrar var Chen Chi-tang i Kwangtung och Li Tsung-jen och Pai Chung-hsi i Kwangsi.[TILLBAKA]
[17] Chiang Kai-sheks banditgäng betecknade revolutionärerna som ”banditer” och kallade sina väpnade angrepp och massakrer på det revolutionära folket för ”undertryckande av banditer”.[TILLBAKA]
[18] Kamrat Jen Pi-shih var en av Kinas kommunistiska partis veteraner och en av dess första organisatörer. Från och med partiets femte rikskongress 1927 var han medlem av dess centralkommitté. Vid Sjätte centralkommitténs fjärde plenarmöte 1931 invaldes han i Politiska byrån. År 1933 arbetade han som sekreterare i partiets provinskommitté i gränsområdet Hunan-Kiangsi och var samtidigt politisk kommissarie i Röda arméns sjätte armégrupp. När Andra och Sjätte armégrupperna förenade sina styrkor och bildade Andra frontarmén, utnämndes han till dess politiske kommissarie. Under försvarskrigets första år var han ledare för Åttonde routearméns allmänna politiska avdelning. År 1940 började han arbeta i partiets Centralkommittés sekretariat. Vid Sjunge Centralkommitténs första plenarsammanträde år 1945 blev han ånyo vald till medlem av Politiska byrån och av sekretariatet. Kamrat Jen Pi-shih dog i Peking den 27 oktober 1950.[TILLBAKA]
[19]Sjätte armégruppen i de kinesiska Arbetarnas och böndernas röda armé, som ursprungligen var förlagd i gränsområdet Hunan-Kiangsi, bröt i augusti 1934 på order från partiets Centralkommitté igenom den fientliga belägringen och intog ny ställning. I oktober förenade den sina styrkor med den av kamrat Ho Lung ledda andra armégruppen i östra Kweichow, och de bildade tillsammans Röda arméns Andra frontarmé samt skapade det revolutionära basområdet Hunan-Hupeh-Szechuan-Kweichow.[TILLBAKA]
[20] I oktober 1934 begav sig första, tredje och femte armégrupperna av de kinesiska Arbetarnas och böndernas röda armé (dvs. Röda arméns Första frontarmé, också bekant som Centrala röda armén) bort från Changting och Ninghua i västra Fukien samt från Juichin, Yutu och andra orter i södra Kiangsi och inledde en stor strategisk rörelse. I denna genomkorsade Röda armén de elva provinserna Fukien, Kiangsi, Kwangtung, Hunan, Kwangsi, Kweichow, Szechuan, Yunnan, Sikang, Kansu och Shensi, drog fram över ständigt snöklädda berg och väglösa träskmarker, utstod oräkneliga umbäranden och gäckade fiendens upprepade bemödanden att inringa, förfölja, hejda och avskära den. Den tillryggalade en sträcka på 25.000 Li (12.500 kilometer) och anlände slutligen i oktober 1935 i triumf till den revolutionära basen i norra Shensi.[TILLBAKA]
[21]Röda armén i gränsområdet Szechuan-Shensi var de kinesiska Arbetarnas och. böndernas röda armés Fjärde frontarmé. I mars 1935 förflyttade den sig från sin bas i gränsområdet Szechuan-Shensi till gränsen mellan provinserna Szechuan och Sikang. I juni förenade den sig med Första frontarmén i Maokung i västra Szechuan och tågade norrut längs tvenne rutter, en västlig och en östlig. Men efter ankomsten till Maoerhkaiområdet nära Sungpan i september samma år ledde Chang Kuo-tao, som kommenderade Fjärde frontarmén, i strid med Centralkommitténs order trupperna på den västliga rutten i sydlig riktning och framkallade därigenom en splittring inom Röda armén. Andra frontarmén, som brutit igenom den fientliga belägringen och lämnat gränsområdet Hunan-Hupeh-Szechuan-Kweichow anlända via Hunan, Kweichow och Yunnan till Kantze i Sikang i juni 1936 och förenade sig där med Fjärde frontarmén. Tvärtemot Chang Kuo-taos önskningar återupptog kamraterna i Fjärde frontarmén tillsammans med Andra frontarmén marschen mot norr. I oktober anlände hela Andra frontarmén och en del av Fjärde frontarmén till norra Shensi och lyckades sålunda förena sig med Första frontarmén.[TILLBAKA]
[22] Chang Kuo-tao var en av den kinesiska revolutionens renegater. I sin ungdom beslöt han att satsa på revolutionen och anslöt sig till Kinas kommunistiska parti. I partiet begick han många misstag och gjorde sig slutligen skyldig till grova brott. De mest kända av dessa är de som inleddes år 1935, då han motsatte sig Röda arméns marsch mot norr och förespråkade en defaitistisk och likvidatorisk reträtt av Röda armén till de nationella minoritetsområdena på gränsen mellan Szechuan och Sikang. Här bedrev han en öppet förrädiskt verksamhet mot partiet och Centralkommittén, upprättade sin egen ”centralkommitté”, bröt enheten inom partiet och Röda armén och förorsakade dess Fjärde frontarmé stora förluster. Tack vare kamrat Mao Tsetungs och Centralkommitténs tålmodiga skolningsarbete kom Fjärde frontarmén och dess många kadrer snart tillbaka in under Centralkommitténs riktiga ledning och spelade en ärofull roll i de strider som senare följde. Chang Kuo-tao visade sig emellertid oförbätterlig. På våren 1938 flydde han allena från gränsområdet Shensi-Kansu-Ningsia och anslöt sig till Kuomintangs hemliga polis.[TILLBAKA]
[23] Centrala röda armén eller Första frontarmén var den röda armé som byggdes upp i området Kiangsi-Fukien under direkt ledning av Kinas kommunistiska partis Centralkommitté.[TILLBAKA]
[24]Fan Ku var enligt den kinesiska mytologin världens skapare och människosläktets förste härskare. De Tre suveränerna och de Fem kejsarna var legendariska härskare i det forntida Kina.[TILLBAKA]
[25]I juli 1935 inledde kuomintangtrupperna sitt tredje ”inringnings- och undertrycknings”-fälttåg mot det revolutionära basområdet Shensi-Kansu. Den 26 :e armékåren ur norra Shensis Röda armé slog två fientliga brigader på flykten i östra sektorn och drev dem öster om Gula floden. I september förenade sig Röda arméns 25 :e armékår, som opererat i basområdet Hupeh-Honan-Anhwei, med Röda armén i norra Shensi efter att ha anlänt dit via södra Shensi och östra Kansu. Tillsammans bildade de Röda arméns 15:e armégrupp. I Kanchuan-Laoshan-fälttåget utplånade denna armégrupp huvudparten av fiendens 110:e division och dödade divisionsbefälhavaren. I därpå följande aktioner tillintetgjorde den fyra bataljoner ur fiendens 107:e division vid Yulinchiao i Kanchuans härad. Fienden organiserade nya angrepp och ställde Tung Ying-ping (en armékårsbefälhavare i Nordöstarmén) i spetsen för fem divisioner som inledde ett angrepp längs två rutter. En division på östra rutten stötte norrut över Lo-chuan och Fuhsien och de andra fyra divisionerna på västra rutten stötte fram längs Hulufloden mot Fuhsien i norra Shensi över Chingyang och Hoshui i Kansu. I oktober nådde Centrala röda armén norra Shensi. Månaden därpå utplånade Centrala röda armén och 15:e armégruppen i förening fiendens 109:e division i Chihlochen, sydväst om Fuhsien och gjorde under förföljandet slut på ett regemente ur fiendens 106:e division vid Heishuisze. Därmed var fiendens tredje ”inringnings- och undertrycknings”-fälttåg emot gränsområdet Shensi-Kansu fullständigt krossat.[TILLBAKA]
[26] När Röda arméns huvudstyrkor begav sig ifrån södra Kina under åren 1934–35 kvarlämnade de en del enheter som skulle bedriva gerillaoperationer. Dessa gerillaförband höll sig kvar i följande fjorton basområden i åtta provinser: södra Chekiang, norra Fukien, östra Fukien, södra Fukien, västra Fukien, nordöstra Kiangsi, gränsen Fukien-Kiangsi, gränsen Kwangtung-Kiangsi, södra Hunan, gränsen Hunan-Kiangsi, gränsen Hunan-Hupeh-Kiangsi, gränsen Hupeh-Honan-Anhwei, Tungpaibergen i södra Honan och ön Hainan utanför Kwangtungs kust.[TILLBAKA]
[27] Sedan de japanska imperialisterna 1931 ockuperat nordöstra Kina manade Kinas kommunistiska parti folket att resa väpnat motstånd. Det organiserade antijapanska gerillaförband, bildade Folkets revolutionära armé i nordöst och lämnade bistånd åt olika frivilliga styrkor som bekämpade fienden. År 1934 reorganiserades alla dessa styrkor under partiets ledning i en enda armé, Nordöstra antijapanska förenade armén med den framstående kommunisten Yang Ching-yu som befälhavare. Denna armé upprätthöll det antijapanska gerillakriget i nordöst under lång tid. Det antijapanska gerillakriget i östra Hopei avser bonderesningen mot Japan där i maj 1935.[TILLBAKA]
[28] Med det revolutionära krig som leddes av Sovjetunionens kommunistiska parti avses de från 1918 till 1920 pågående strider i vilka sovjetfolken slog tillbaka den väpnade intervention som företogs av Storbritannien, Förenta staterna, Frankrike, Japan, Polen m.fl. stater och kuvade vitgardisternas revolt.[TILLBAKA]
[29] Folkrepublikens politiska välde och politik, sådana de här utformades av kamrat Mao Tsetung, blev verklighet i de Befriade områden som under försvarskriget mot Japan skapades under kommunistiska partiets ledning. Detta var skälet till att partiet var i stånd att leda folket bakom fiendens linjer i ett segerrikt krig mot de japanska inkräktarna. Sedan Japan kapitulerat utbröt Tredje revolutionära inbördeskriget. Allt efter som detta krig fortgick utvidgades småningom det område som folket befriat till att omfatta hela Kina, och på detta sätt föddes den förenade Folkrepubliken Kina. Sålunda blev kamrat Mao Tsetungs ideal om en folkrepublik slutligen förverkligat i hela landet.[TILLBAKA]
[30]Kinas kommunistiska partis sjätte rikskongress, som hölls i juli 1928, antog följande Tiopunktsprogram: 1) Gör slut på imperialistväldet; 2) konfiskera utländska kapitalistiska företag och banker; 3) ena Kina och erkänn nationaliteternas självbestämmanderätt; 4) störta Kuomintangs krigsherreregering; 5) upprätta en regering av arbetar-, bonde- och soldatråd; 6) inför åttatimmarsdagen, öka lönerna och inför arbetslöshetsunderstöd och socialförsäkring; 7) konfiskera all godsägarejord och fördela den bland bönderna; 8) förbättra soldaternas levnadsförhållanden, ge jord och arbete åt alla förutvarande soldater; 9) avskaffa alla orimliga skatter och olika slag av uttaxeringar och inför en fast progressiv beskattning och 10) förening med världsproletariatet, förening med Sovjetunionen. [TILLBAKA]
[31]Trotskyistgruppen, som ursprungligen var en antileninistisk fraktion inom den ryska arbetarrörelsen förföll senare till ett utpräglat kontrarevolutionärt band. I sin rapport vid SUKP(b):s Centralkommittés plenum 1937 sade kamrat Stalin följande om den utveckling denna renegatgrupp genomgått:
Tidigare, för sju eller åtta år sedan, var trotskyismen en av dessa politiska riktningar inom arbetarklassen, en antileninistisk riktning, det är sant, och därför en som tog i grunden fel, men icke desto mindre en politisk riktning... Trotskyismen av i dag är inte en politisk riktning inom arbetarklassen utan ett princip- och. idélöst band av skadegörare och splittrare, agenter för Intelligence service, spioner och mördare, ett band av svurna fiender till arbetarklassen, som arbetar för och betalas av främmande staters underrättelsetjänst.
Efter den kinesiska revolutionens misslyckande 1927 framträdde ett litet antal trotskyister också i Kina. 1929 slog de sig ihop med Chen Tu-hsiu och andra renegater samt bildade en liten kontrarevolutionär klick, som spred sådan kontrarevolutionär propaganda som att Kuomintang redan fullbordat den borgerligt-demokratiska revolutionen. De blev ett smutsigt verktyg för imperialisterna och Kuomintang mot folket. De kinesiska trotskyisterna skämdes inte för att gå med i Kuomintangs hemliga polis. Efter 18:e septemberintermezzot började de i överensstämmelse med den brottslige renegaten Trotskys order, ”att inte hindra kejsardömet Japan från att ockupera Kina”, att samarbeta med Japans hemliga agenter, tog emot penningunderstöd av dessa och sysslade med alla slag av verksamhet som kunde underlätta den japanska aggressionen. [TILLBAKA]
[32]Detta är ett citat från Mencius (Meng-tsi — mästaren Meng, övers, anm.), som fällde yttrandet därför att de feodala furstarna under den period som betecknats som Vår- och hösteran (722–481 f.Kr.) beständigt krigade om makten. [TILLBAKA]
[33]Det kinesiska folkets kamp mot den brittiska opiumhandeln föranledde Storbritannien att 1840–42 sända trupper att invadera Kwangtung och andra kustområden i Kina under förevändning att de skulle skydda handeln. Trupperna i Kwangtung förde under Lin Tse-hsus ledning ett försvarskrig. En ”Kuva-britterna-kår”, som spontant organiserades av Cantons invånare gav också de brittiska aggressorerna hårda slag. [TILLBAKA]
[34] Taipings himmelska kungarikes krig var ett revolutionärt bondekrig som i mitten av 1800-talet fördes mot feodalväldet och det nationella förtryck som Chingdynastin utövade. I januari 1851 organiserade Hung Hsiu-chuan, Yang Hsiu-ching och andra av denna revolutions ledare en revolt i byn Chintien i Kueipings härad i Kwangsi och proklamerade att Taipings himmelska kungarike bildats. År 1852 marscherade bondehären från Kwangsi mot norr genom Hunan, Hupeh, Kiangsi och Anhwei och år 1853 intog den Nanking, den största staden vid Yangtses nedre lopp. En del av styrkorna fortsatte att tränga norrut och nådde fram till i närheten av Tientsin. Taipingarmén underlät emellertid att bygga fasta basområden i de trakter den ockuperade, och dessutom begick den ledande gruppen i armén, sedan den gjort Nanking till sin huvudstad, många politiska och militära misstag. Därför kunde den inte motstå de samordnade stormanloppen från Chingregeringens och de brittiska, amerikanska och franska aggressorernas kontrarevolutionära styrkor. År 1864 blev den slutgiltigt slagen. [TILLBAKA]
[35] Yi Ho Tuankriget (”boxarupproret” kallades det av utlänningarna emedan dess flagga visade en knuten näve, övers, anm.) var en väldig spontan rörelse som bars upp av bönder och hantverkare i norra Kina år 1900. Dessa bönder och hantverkare sammanslöt sig i mystiska hemliga sällskap och förde väpnad kamp mot imperialisterna. Rörelsen slogs ned med obeskrivlig grymhet, och Peking och Tientsin ockuperades av de åtta imperialistiska makternas förenade styrkor. [TILLBAKA]
[36] Om 1911 års revolution se ”Rapport om en undersökning av bonderörelsen i Hunan”, not 3 i detta band. [TILLBAKA]
[37] Se V. I. Lenin ”Den proletära revolutionens militärprogram”: Valda verk l :2 s. 590 o.f. Se också Sovjetunionens kommunistiska partis historia, Sjätte kap. 3:e avsn. s. 210 o.f. [TILLBAKA]