Detta dokument skrevs i oktober 1933 för att rätta avvikelser som inträffat i arbetet med jordreformen och för att ge en riktig lösning av jordfrågan. Det antogs av den dåvarande Arbetarnas och böndernas demokratiska centralregering såsom normgivande för fastställandet av klasstatus på landsbygden.
I. GODSÄGAREN
En godsägare är en person som äger jord, inte själv deltar i arbete eller gör detta blott i mycket liten omfattning och lever på att exploatera bönderna. Hans viktigaste exploateringsform är uppbärandet av jordränta; dessutom kan han låna ut pengar, hyra arbetskraft eller ägna sig åt industri och handel. Men utkrävandet av jordränta från bönderna är hans huvudsakliga form för exploatering. Inräknade i kategorin exploatering genom jordränta är administreringen av kommunal jord och uppbärandet av ränta från skoljord.[1]
En ruinerad godsägare, som inte deltar i arbete utan lever på att svindla och bestjäla andra eller på hjälp från släktingar eller vänner och har det bättre ställt än genomsnittet av mellanbönderna, ska fortfarande klassificeras som godsägare.
Krigsherrar, ämbetsmän, lokala tyranner och elaka herrskap är politiska representanter för och särskilt hänsynslösa medlemmar av godsägarklassen. Smärre lokala tyranner och elaka herrskap påträffas också mycket ofta bland de rika bönderna.
Personer, som biträder godsägarna i ränteupptagandet och i skötseln av deras egendom och som är beroende av godsägarnas exploatering av bönderna såsom sin huvudsakliga inkomstkälla och är bättre situerade än genomsnittet av mellanbönderna, ska placeras i samma kategori som godsägarna.
Ockrare är personer, som har exploatering genom ocker såsom sin huvudsakliga inkomstkälla, är bättre situerade än genomsnittet av mellanbönderna, och de ska placeras i samma kategori som godsägarna.
II. DEN RIKE BONDEN
Den rike bonden äger i regel jord. Men vissa rika bönder äger endast en del av sin jord och arrenderar återstoden. Andra har alls ingen egen jord och arrenderar all sin jord. Den rike bonden har i allmänhet avsevärt fler och bättre produktionsredskap och mera disponibelt kapital än genomsnittet och deltar själv i arbete men litar alltid till exploatering för en del och till och med för större delen av sin inkomst. Huvudformen för den exploatering han bedriver är förhyrning av arbetskraft (långtidsanställda arbetare). Dessutom kan han arrendera ut en del av sin jord och bedriva exploatering genom jordränta eller kan låna ut pengar eller ägna sig åt industri och handel. De flesta rika bönder ägnar sig också åt att administrera kommunal jord. En person som äger en avsevärd mängd jord, brukar en del av den själv utan att hyra arbetskraft men exploaterar andra bönder medelst jordränta, låneränta eller på annat sätt, ska också behandlas som en rik bonde. Rika bönder bedriver regelbunden exploatering och många hämtar huvudparten av sin inkomst från denna källa.
III. MELLANBONDEN
Många mellanbönder äger jord. Några äger endast en del av sin jord och arrenderar resten. Andra äger ingen jord alls och arrenderar all sin jord. Alla av dem har ett avsevärt antal jordbruksredskap. En mellanbonde erhåller sin inkomst helt eller huvudsakligen av eget arbete. Som regel exploaterar han inte andra och i många fall är han själv exploaterad av andra och har att betala en liten summa i jordränta eller som ränta på lån. Men i allmänhet säljer han inte sin arbetskraft. En del mellanbönder (de välsituerade mellanbönderna) bedriver exploatering i liten omfattning, men denna är inte deras reguljära eller huvudsakliga inkomstkälla.
IV. DEN FATTIGE BONDEN
En del av de fattiga bönderna äger en del av sin jord och har några få jordbruksredskap, andra äger ingen jord alls utan endast några få jordbruksredskap. De fattiga bönderna måste som regel arrendera den jord de arbetar på och är föremål för exploatering i det de har att betala jordränta och låneränta och att i viss omfattning hyra ut sig själva.
En mellanbonde behöver i allmänhet inte sälja sin arbetskraft medan den fattige bonden är tvungen att sälja en del av sin arbetskraft. Detta är den viktigaste normen för att skilja mellan en mellanbonde och en fattig bonde.
V. ARBETAREN
Arbetaren (jordbruksarbetaren inberäknad) äger i regel varken jord eller jordbruksredskap, ehuru en del äger mycket små jordlotter och mycket få jordbruksredskap. Arbetarna lever helt eller huvudsakligen på att sälja sin arbetskraft.
[1] Det fanns olika former av allmänningsjord i Kina — jord som ägdes av socken- eller distriktsstyrelsen, av en klans förfäderstempel, av ett buddhistiskt eller taoistiskt tempel, en katolsk kyrka eller en moské, eller jord vars avkastning användes för allmänna välfärdsändamål såsom hjälp vid hungersnöd eller till byggande och underhåll av broar och vägar eller för skoländamål. I verkligheten omhänderhades denna jord av godsägare och rika bönder, och få bönder hade något att säga till om i dess administration.[TILLBAKA]